Karnevalen på Trinidad

Vi gjorde en nattsegling från Tobago ner till Trinidad och i förmiddagsljuset såg vi de första konturerna av ön. Ju närmare land vi kom desto närmare kom vi också Venezuelas kust och det var den delen av den här seglingen som vi var mest osäkra över. Det var både vackert och lite otäckt att se landet avteckna sig i dimman bakom Trinidad. Detta land som vi hört så mycket om i både positiva och negativa ordalag. ”Ett otroligt vackert land med vänliga människor”, berättade seglare med något drömskt i blicken. Seglare som varit där med sina båtar långt innan landet drabbats av osäkerheterna som nu råder. ”Håll er minst 100 sjömil därifrån för att undvika risk för pirater” fick vi till oss av andra. Sammanfattningen blev att vi höll extra utkik och informerade noggrant andra seglare om vår planerade rutt och när vi beräknade vara framme.

Venezuela i dimman.

Vi hade siktet inställt på Chaguaramas men valde att göra ett lunchstopp i den omtalade viken Scotland Bay. Här låg vattnet spegelblankt utan minsta krusning på ytan och förutom två andra båtar var vi alldeles ensamma. Inifrån stranden kom den välkända doften av grillad mat och våra magar kurrade i kör när vi hivade ankar i viken. Anders fixade lunch medan Agnes iförd armpuffar raskt slängde sig ner i det varma vattnet. ”Bombenkanooouuulan” skrek hon när hon störtade ut i sitt berömda magplaske-dyk. Tilda och jag var henne hack i häl och som alltid kändes det så befriande och lätt overkligt att dyka ner i det turkosa vattnet efter allt rullande ute till havs.

Bombenkanoulan!

När hungern tog överhand och vi till slut lyckats slita oss från badandet så fick vi lunchsällskap av en motorbåt som minst sagt bröt tystnaden i viken. En försmak på karnevalen tänkte jag medan jag studerade barnens glada dansande på fördäck. Men kanske med lite mer kläder på till nästa gång, hann jag fundera innan jag upptäckte att de lika glatt dansande folket på motorbåten intill inte på något vis krävde något sådant. Vi kommer nog få se och uppleva mycket nytt de närmsta dagarna skrattade Anders och jag kunde inte annat än hålla med honom medans vi svängde med i de glada tonerna. Den här karnevalen kommer passa oss perfekt!

Barnens nya dansmoves i vattnet

Så småningom så tog vi oss in i Powerboats marina i Chaguaramas. Det kändes lätt rostigt att försöka knyta fast sig mellan två stolpar igen och speciellt med kastvindarna som lekte med oss uppifrån bergen. På bryggan stod det dock en hel hög med människor som på olika sätt hjälpte oss med våra tampar. Vänliga människor och med en fin tanke, men ibland känns det nästan svårare att försöka förklara på engelska hur man vill ha tampen istället för att göra det själv. Speciellt när saker och ting måste ske snabbt. Eller så kanske det är jag som bör träna mer på mina engelska båttermer.

Oavsett satt vi till slut fast och med lätt svettiga pannor kunde vi blicka upp mot marinan som skulle komma att bli vårt hem den närmsta tiden. Familjen Hörlin hade bokat några nätter i södra delen av Tobago och skulle komma först om ett par dagar, så vi hade lite tid på oss att röja i ordning i båten och lära känna omgivningen litegrann. Pachamama låg också i marinan för att få ordning på vissa saker som strulade med deras båt och det blev ett härligt återseende med alla tre.

För att ta sig från båten var men tvungen att först balansera sig över plankan. Lätt svettigt ibland med pigga barn framför sig.

Dagen efter var det dags för barnkarnevalen och glada i hågen tog vi tillsammans med Pachamama bussen in till Port of Spain. Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta men i tanken tänkte jag att barnkarnevalen nog inte skulle vara speciellt stor men kul att se för barnen. Lite rådvilla strosade vi runt och visste till en början inte riktigt vart vi skulle stå, vart är karnevalen egentligen? Lugn, ni kommer nog märka när den startar, fick vi till oss av en annan besökare. Ja, så var det ju förstås. För plötsligt befann vi oss mitt i ett myller av färger, glitter och dans och karnevalståget var fullproppat med tappra barn i olika färgsprakande kreationer. Hur de orkade med att dansa runt i denna värmen kan jag omöjligt förstå. Vi själva var tvungna att med jämna mellanrum smita in på en tvärgata för att andas lite och vila öronen. För trots utrustade med öronproppar, solskyddsfaktor och vatten i mängder kände vi oss rätt spaka i kroppen efter ett tag.

Tilda möter sin stora rädsla. Gorillorna skrämde henne ordentligt till en början men så småningom övervann nyfikenheten.

Till lunch hittade vi Trinidads motsvarighet till Mc Donalds och då detta var det enda matstället som verkade ha öppet tog vi oss in i den tacksamt svala men något överfulla lokalen. Martin gjorde ett fantastiskt jobb då han med härlig svensk-tysk charm lyckades få till sig ett bord som otroligt nog blivit ledigt, precis vid fönstret. Där fyllde vi på energidepåerna och vilade benen samtidigt som vi kunde följa glädjen och kreationerna på lite avstånd. Med jämna mellanrum sprang någon av oss ut för att fota en häftig grupp eller för att den glada musiken bara inte kunde låtas bli att dansas till.

Kvällen efter kom familjen Hörlin till oss igen och det blev snabbt en härlig och glatt intensiv stämning ombord. De första två nätterna hade vi Malin, Hampus och Singoalla på Nausica då våra omtänksamma vänner på Pachamama erbjöd en hytt till Klas och Knut. Tack vare mästerskapliga förmågor i tetris, en stor portion tålamod och anpassningsförmåga hos våra kära gäster så gick det alldeles utmärkt att sova sju stycken ombord. Tre stycken sov i förpiken, tre stycken i akterruffen och en på soffan i salongen och så kunde vi alla få vår dos av skönhetssömn. När vi skulle äta ombord satt det folk uppflugna lite överallt och vi alla lärde oss att balansera tallrikar på olika kreativa vis.

Första kvällen tillsammans hade vi knytkalas ihop med Pachamama. Då tog vi våra grytor och klättrade så smidigt vi nu kunde på plankan för att ta oss iland. I hamnen fanns ett par bord som dagtid fungerade som en resturang där det såldes double och där placerade vi nu oss med hela vårt packe.

Dagen då det var dags för den stora karnevalen gick vi upp tidigare än vi gjort på länge. Klockan sex gick bussen för att vi skulle ha en chans att hinna ta oss in till stan innan vägarna blev överfulla. Sedan blev det en viss väntan inne i stan innan själva karnevalståget satte igång. Med barnkarnevalen färskt i minnet trodde vi att vi visste på ett ungefär vad vi hade att vänta och både barn och vuxna var laddade och förväntansfulla. Det var så mycket förväntan i kroppen så det rann nästan över för oss allihop. Som tur var fanns en liten gräsplätt intill oss där vi kunde få utlopp för all vår karnevalsglädje.

När så tillslut tåget nådde oss blev vi helt golvade. Golvade och kastade högt upp i rymden på samma gång. Som en färgsprakande explosion fylldes gatorna av människor täckta i glitter, fjädrar, fräcka masker, klirrande smycken, sensuella dräkter, ännu fler fjädrar, ännu mindre kläder, dansande kroppar i alla former och storlekar, hattar, kronor, bubblande glas, hög musik, stora lastbilar med enorma högtalare, sång, fler fjädrar, mer glitter, och som ett skimmer över alltihop låg en glädje och en kärlek till dans och musik som jag har svårt att beskriva.

Barnen blev snabbt uppmärksammade av den dansande folkmassan och det tog inte många sekunder förrän de blev överösta av diverse utsmyckningar. Flera gånger blev de inbjudna i tåget och fick dansa med i de energiska rörelserna. Vi dansade så vi hade ont i fötterna, musiken var så hög så det vibrerade i hela kroppen och utan öronproppar hade vi nog inte hört mer när dagen var slut. Tåget var uppbyggt i olika sektioner så emellanåt blev det lugnt och nästan stilla. Alla höll andan, funderade på vad det egentligen var vi precis upplevt, vad sjutton hände? Man kände sig fylld av en sådan rytm i kroppen och det var omöjligt att inte ryckas med i tempot. Pulsen hann precis lägga sig till nästa sektion dök upp och så var den där igen, musiken, glädjen, glittret och alla fjädrar.

Om man hade sett allt uppifrån hade det nog sett ut som en lång, färgglad orm som ringlade genom staden, hoppade fram i takt och skrålade högt. För dansen gick i ett speciellt tempo och med en rörelse som vi efteråt försökte härma. Det var svårt men Malin och Singoalla lyckades få till det riktigt bra och jag ska inte ens försöka beskriva hur det såg ut, mer än att den var full av glädje och en speciell charm!

Mellan två sektioner så kunde vi smita iväg och köpa mat och staden var nu, till skillnad från under barnkarnevalen, full med olika matstånd. Allt från grillat till tacos med tequila. Trots min kärlek till tequila så kändes det säkrast med vatten och grillad kyckling denna dag. Vi fick berättat för oss att säkerheten på Trinidad och speciellt inför karnevalen var rejält tilltagen. Tydligen hade en ny polismästare nyligen tillsatts och då det skett en del tragiska olyckor under tidigare karnevaler så hade man satsat mycket på att förstärka just säkerheten. Då vi reser med barn så blir det naturligt så att man inte rör sig ute under dygnets mest osäkra timmar och vi upplevde endast den fina stämningen som karnevalen bjöd.

Barnens fantastiska förmågor att somna mitt i smeten.

Stämningen smittade av sig på alla. Agnes och Knut som vid det här laget börjat hitta varandra på allvar, bondade ordentligt under dagen och bildade en liten klan av envishet och styrka. Det var vackert att följa. Härligast var det nog ändå på lite avstånd då det fortfarande fanns stunder som det blixtrade om dem.

På kvällen stapplade vi till sist mot bussen som skulle ta oss tillbaka till marinan. Det var ett lyckligt men trött gäng som slog sig ner i bussens sköna säten och lät sig köras genom den varma kvällen. Tysta satt vi och tittade ut på staden som fortfarande sjöd av liv och lät alla intrycken få snurra runt ett tag i lugn och ro. Fyra vuxna släpade sig sedan genom hamnen och såg fram emot att få gå och lägga sig, medan fem övertrötta barn hoppade och for. ”Ska vi åka och bada i poolen ikväll?!!”. Med barnahuvudena fulla av intryck, sång och glädje ömsom skrattade och sprang de och ömsom kom tröttheten ifatt dem och de tog tur i att mentalt kraschlanda under kvällsmaten. Nio personer somnade sedan utan problem i båten och därmed fick sittbrunnen verka som ny sovplats.

Intensifierad barnglädje rådde dagen efter och glittriga halsband användes kreativt som fiskespön från fördäck. Musiken satt i oss fortfarande och vi laddade snabbt ner de mest spelade låtarna från dagen före. Barnen klädde ut sig i sina olika utstyrslar som de fått med sig och en liten mini-karneval rådde på bryggan. De här dagarna kommer följa med oss länge och jag blir fortfarande, nu tre månader senare, alldeles varm inombords när jag tänker på dem. Jag vill inte förstöra den känslan med att nu börja skriva om allt arbete vi utförde under den andra delen av vår vistelse på Trinidad, så detta kommer i nästa inlägg. Händelserikt det också minsann, men med lite mindre fjädrar och glitter.

Tobago med fina vänner!

Det regnar aldrig i Karibien! Eller jo det gör det visst förresten, men det är endast korta skurar och inte alls tillräckligt långa för att vi ska hinna skriva i vår blogg. Det är heller aldrig tråkigt i Karibien. Eller jo det kan det väl vara emellanåt, men aldrig så länge så att vi hinner sätta oss ner och formulera en tanke i skrift. Det kommer garanterat ett besök ombord eller en häftig sköldpadda som vill ha sällskap i vattnet innan jag hunnit starta datorn. Därmed är vi i skrivande stund ett antal öar norr om Tobago och vi är väl medvetna om att det var på tok för längesedan för en uppdatering. Men vi ska bli bättre på det! Hoppas jag. Här kommer åtminstone en sammanfattning av vår tid på Tobago och jag passar på att tacka för uppbackningen hemifrån, i stort och smått.

När adrenalinet efter den stora fiskefångsten lugnat sig i kroppen så blickade vi upp mot den lilla ankarviken i Buccoo. Här låg endast ett par andra båtar och på en vit strand innanför stod små hyddor med vasstak. I havet plaskade lokalborna och som så ofta i Karibien ljöd luften av höga skratt och pratglada röster. Medan jag gjorde iordning båten efter seglingen så sjösatte Anders och barnen jollen och körde till en av båtarna för att fråga lite praktiska frågor. En liten stund senare kom de tillbaka och det bubblade glädje och iver ur barnens munnar. I kör fick de tillslut fram att katamaranen som de åkt till minsann var en svensk båt och de hade ett barn ombord! Femåriga Jonathan med mamma Anna och pappa Martin på båten Pachamama. Lyckan var total! På kvällen blev vi inbjudna till deras båt, och för min del var det andra gången jag satte min fot på en katamaran. Vilken yta! Vilken annorlunda känsla att plötsligt stå på två skrov och vilken enorm skillnad det är på inredning och layout. Här kunde leksaker, böcker, glas och tallrikar ligga framme i öppna hyllor och allt stod i samma fina ordning efter en lång överfart. Det är en viss skillnad mot den minutiösa stuvningen och surrandet som vi gör innan vi hissar segel, och garanterat att det ändå alltid trillar ut någonting på golvet.20190423_162219Solnedgång i viken.

Vi fick en väldigt trevlig kväll ihop på Pachamama innan vi bytte vik till grannviken, dit våra efterlängtade vänner hemifrån skulle komma. Det rullade något enormt på vår nya ankringsplats men inget kunde få vårt humör att dala nu. För äntligen, äntligen skulle familjen Hörlin komma på besök! Vi har länge planerat att försöka ses i Karibien men trots längtan och en stark önskan från både vuxna och barn kan man aldrig vara helt säker på att det klappar. Även om det ser enkelt ut på kartan så är det mycket som ska klaffa för att man ska lyckas ta sig till en specifik plats på ett specifikt datum. Både för gäster och för oss på båten. Vi säger till alla som vill komma och hälsa på att vi gärna vill ha besök, för det förhöjer resan något enormt att få dela upplevelserna, men att man också måste planera en resa dit man vill åka även om vi inte skulle lyckas ta oss dit. Klas och Malin med sina tre barn Singoalla, Hampus och Knut hade planerat smart då de bokade biljetterna till Tobago och vi var galet exalterade när vi med några minuters marginal lyckades få tag på en taxi ut till flygplatsen. Där stod vi och småhoppade av iver, klättrade upp på staket för att kunna se bättre, kröp under smått irriterade taxichaufförer för att komma framåt, och gjorde mer eller mindre lyckade försök att ställa oss längst fram i den väntande folkmassan.

Vi hade fått beskedet tidigare på dagen att familjen hade blivit stoppade på Manchester flygplats och höll på att missa flyget på grund av reservdelar till min flytväst som vi skickat bud med. Jajamänsan. För småbarnsfamiljen som reser ända till Karibien från Sverige med tre barn i åldrarna 3 till 9 år, är fullpackade med beställningar ifrån oss. Allt från tacokrydda, skolmaterial, lingondricka, pepparkakor, reservdelar till en båttoalett och något som vi nu i efterhand har förstått liknar bombmaterial. Jag kan bara föreställa mig paniken som måste ha utbrutit när man ska, förutom att hålla ihop och guida tre Karibien-sugna barn åt samma håll, också försöka förklara för en ilsken tullmänniska varför man har en halv bomb i packningen. Flygplan och andra Karibiensugna resenärer fick vackert vänta medan tullen i Manchester ringde upp Elias i Malmö som till slut lyckades förklara vad det var för en pryl, och med 20 minuters försening kunde planet äntligen lyfta. Skön start vi gav dem på semestern. Så när vi  fick syn på de fem efterlängtade vännerna i ankomsthallen slog lyckan i taket och det kändes nästan overkligt att de faktiskt var här.

Vi tog en taxi tillsammans till deras hotell och som så många gånger tidigare fann barnen varandra nästan direkt. Nästan. För vi märkte rätt snabbt att våra härliga minstingar, Agnes och Knut, minsann hade liknande temperament och detta gick inte riktigt ihop alla gånger. Det slog gnistor skulle man kunna säga. Explosion, är ett annat uttryck som också passar in i sammanhanget. Men det var också härligt att se hur de båda tog plats och hävdade sig utan ursäkter. Tilda och Agnes fick en hel påse med kläder som Singoalla vuxit ur och det blev modevisning i korridoren. Vår omtänksamma Nicolina hade skickat med presenter till både oss vuxna och barn och Tilda trodde knappt sina ögon när hon öppnade sitt paket. Nicolina hade lyckats hitta sista delen av Tildas favoritbok och hon som trodde hon skulle få vänta till Sverige med denna, tjöt nu ut sin glädje. Men hennes glädjetjut överröstades lite av Agnes som spritt språngande naken kom rusande genom hotellkoridoren med sitt paket i näven. ”PÄRLOR!!! Mamma jag har fått PÄÄÄÄÄRLOR!!!!” Hon tog en sväng i trappan innan hon glatt joggade tillbaka in på rummet. Dagen efter upplyste hotellpersonalen oss att det plötsligt var förbjudet med besök på hotellet.

Nere i Buccoo hittade vi ett matstånd mitt ute på trottoaren. Tacksamt plockades stolar ihop så gott det gick och trötta satte vi oss och njöt av god karibisk grillbuffé. De tappra resenärerna var trötta efter den långa flygresan och efter maten gick de hem till hotellet. Jag och Anders tog en liten sväng ner mot ett ställe där vi hört det skulle spelas steelband. Uppladdningen till detta var nästan det häftigaste. Det bjöds på härlig salsareggae och återigen kände vi oss förbluffade över hur duktiga folk är på att dansa här. Barnen svängde med direkt och hittade snabbt lokalbor att dansa med. När väl steelbandet drog igång var vi redan trötta och orkade inte riktigt hänga med i tempot. Vi hade känt oss så hippa till reggaemusiken men blev nu snabbt nedgraderade av barnen som protesterade vilt när vi ville åka hem. ”Men mamma! Vi dansar ju, vi kan väl inte åka hem redan!” Jag hade nog ändå trott att det skulle dröja några år till innan vi fick höra den meningen av barnen.

20190226_194939Salsa på bryggan i den ljumma natten.

Efter en rullig natt i ankarviken där jag och Anders fått hålla oss i båtens inredning för att ligga still, tog vi beslutet att försöka förflytta oss ytterligare ett steg söderut. Vi hade fått tipset av en engelsk lyxbåt att försiktigt gå in bakom revet vid Pigeon Point. Det var en märklig känsla att segla i hög sjö samtidigt som vi försökte sikta in mot revet där allting bröt. Tillsammans med familjen Hörlin så lyckades vi med hjälp av sjökort, skarpa ögon och engelska råd att ta oss in och plötsligt befann vi oss innanför de rytande och skummande vågorna. Det blåste dock ordentligt så helt lugnt var det knappast. Men vi ankrade Nausica och med jollen tog vi oss ut till revet i förhoppning att kunna snorkla. Det blev ett spännande, om än rätt kort, äventyr att snorkla med 5 barn i den vinden som rådde. Flytpuffar och andra hjälpmedel på de som inte kunde simma gjorde att vi fick en liten stund att njuta av livet under ytan. Tyvärr var sikten inte så klar på grund av vågor och vind så rätt snart bytte vi taktik och tog oss in mot stranden istället. Stranden som den jordenrunt-seglande engelska mannen benämnt som en av världens vackraste. Här hamnade vi istället i turkost stilla vatten och kunde njuta under palmer som gav svalkande skugga vid strandkanten. Givetvis var vi inte ensamma om detta guldkorn i paradiset och strax fick vi sällskap av en och annan turistbåt. Helt dumt var ändå inte detta för plötsligt hade det dukats upp till en väldoftande barbeque på stranden. Anders lyckades som vanligt charma in sig och snart hade vi för en mindre summa köpt in oss på lunchen. Till efterrätt blev barnen bjudna på ett helt fat fullspäckat med färsk frukt. Agnes, som är den största fruktälskaren av oss alla, njöt i stora drag. När hon knaprade i sig ananas och mango med hela ansiktet och lät melonsaft rinna ner över magen så funderade hon högt över om man verkligen behöver duscha på kvällen nu när vattnet var så klart. Tyvärr tyckte hennes föräldrar att man behövde det.20190416_2210421937805022162948411.jpg20190416_2211156547086638255250938.jpg

Så småningom blev det dags för familjen Hörlin att byta hotell och vi följde glatt deras väg på land längs med Tobagos kust. Vi seglade norrut mot Castara som visade sig vara en liten vik där flertalet små fiskebåtar låg förtöjda. Viken var uppbyggd av tre små stränder som var avgränsade från varandra genom klippor ut i vattnet. Rakt ovanför den mittersta stranden låg ett otroligt charmigt trähus som såg på pricken ut som Villa Villerkulla. Där skulle familjen bo. De hade med taxi hunnit före oss upp till Castara och när vi snurrade runt i den lilla viken bland små fiskebåtar och bojar för att hitta fäste för vårt ankare, så hörde vi plötsligt välkomstskrik inifrån stranden. Det kändes just då så extra fint att ha dessa människor här hos oss.

20190416_230250553551897022505515.jpg

Så snart vi hittat en bra plats och kontrollerat att vi satt ordentligt fast med ankaret tog vi jollen in mot stranden. Vi insåg snart att vi inte skulle kunna ta oss in på den lilla stranden rakt nedanför deras hus på grund av de höga vågorna, utan siktade istället på den något större strax norr om. Det bröt ordentligt och det var ett starkt baksug efter varje våg som vällde in. Vi tog snabbt beslutet att jag och barnen skulle hoppa ur jollen utanför brytet och istället försöka simma in, för att Anders sedan lättare skulle kunna köra in själv. Tilda och Agnes har blivit vana vid höga vågor och att bada med flytvästar och är som tur var inte det minsta rädda för att få vatten över huvudet. Vi tog sats, hoppade ur jollen och började simma in mot land. Snart hörde vi dånet bakom oss av en stor våg och jag insåg förskräckt att vi var för långt ut för att hinna ta oss in till land innan den hann ifatt oss. Jag tog ett ordentligt tag om Agnes men Tilda var längre fram. Efteråt berättade Tilda lugnt för mig att hon förstått samma sak så hon tog bara ett djupt andetag och la sig på rygg. ”Jag visste ju att flytvästen skulle hjälpa mig fast jag fick vågen över mig”. Modiga, kloka barn! När vi tillslut lyckats kravla oss upp på stranden fick jag nästa chock när jag insåg att Anders råkat ut för en liknande våg. Jollen var nu på högkant och Anders kastade sig ur den, i sista stund välte den tillbaka och hamnade med rätt sida upp. Vi gav varandra en tacksam blick och med skakiga ben drog vi sedan upp den mot den lilla restaurangen som låg på stranden. Resten av dagen badade vi och lekte i vågorna som nu bara var härligt stora och perfekta att kasta sig i. Barnen tjöt av skratt när de for runt i vattnet och när de efteråt försökte skaka sanden ur håret fick vi lyxen att duscha i husets utomhusdusch. Tvål och schampo, sötvatten och rena handdukar. Tänk att livet kan vara så lyxigt emellanåt.

DCIM100GOPROGOPR1204.JPGHusets egna lilla strand där barnen lekte i timmar och långt in på kvällarna.

Pachamama kom också till viken i Castara och en av dagarna hyrde vi tillsammans två bilar. Vi siktade på att köra mot ett av alla de vackra vattenfallen som finns på ön men såg också till att få ordentlig sightseeing på vägen. Vi körde genom knallgrön regnskog och förundrades över alla lianer, bananblad och enorma träd som växte runtom oss. Mellan barnens skönsång och diskussioner kring livets stora frågor fick vi ibland också höra ljudet av olika exotiska fåglar. En kort vandring var sedan allt som krävdes, från parkeringsplatsen till det nedersta vattenfallet. Här skulle vi komma att stanna resten av dagen. Vattenfallet var enormt med tre nivåer som man på olika kreativa sätt kunde klättra sig uppåt för att ta sig till. Det nedersta vattenfallet hade en större naturlig pool där man kunde svalka sig i det klara vattnet. Nästa avsats var betydligt mindre badvänligt men här kunde man hitta små dusch-stenar där vattenfallet i sig fungerade som en naturlig, svalkande dusch. Barn och vuxna njöt lika mycket av badet och den otroliga naturen runtom oss. Vi hade picknick med oss och när alla energidepåer var fyllda igen så spenderades timmar med lek, bad och kreativa byggen. Allt från träbåtar med olika uppdrag till stora flottar byggdes nu av bambu som låg torkat runtom oss. Tilda och Hampus var upptagna med att tillsammans försöka få en av träbåtarna att segla hela vägen från vattenfallet och så långt det sedan gick neråt. När djungeln blev väl ogenomtränglig för dem var de tvungna att vända tillbaka men lyckan över bygget fanns kvar länge.

20190216_1503518851991435717304568.jpg

20190216_1518239057741376820659400.jpg

20190216_15484820190216_1535443650820744622068380.jpgIMG_0197

Senare på kvällen gjorde vi ett stort och potentiellt farligt misstag. Anders skulle hämta något från båten och tog jollen fram och tillbaka till stranden. Han satt länge, länge och tittade på vågor och ström, som vi tyckte hade minskat ordentligt, och bestämde sig tillslut för att köra in på den lilla stranden alldeles nedanför huset. Samtidigt som han tog sats med jollen så kom den där vågen som legat och lurat i fjärran och plötsligt drog strömmen honom åt sidan. Styrfarten försvann i ett nafs och när vågen bröt över honom hade varken han eller jollen en chans att kämpa emot. Jag glömmer aldrig Tildas skrik från stranden när hon såg Anders välta. Eller synen av den rytande motorn som plötsligt blir allt för tyst när den dränks i saltvattnet, eller jollen som ligger upp och ner vänd utan Anders. De där sekunderna innan han dök upp ur vattnet, blåslagen och lite blodig men ändå hyfsat intakt, var otäckt långa. Han hade en otrolig tur, en bula och lite skrapsår var allt han hade dragit på sig och jag vill inte tänka tanken färdigt vad som hade kunnat hända. Anders i sin tur var betydligt mer bekymrad över motorn, som nu verkade ha fått ett trist och abrupt slut. Att ta sig tillbaka till Nausica var inte att tänka på så till barnens stora glädje övernattade vi i familjens hus den natten.

20190220_0759496566499729201009643.jpg

Med hjälp av specialmeck i alla dess former, två stycken oljebyten och en otroligt vänlig själ i cyberspace så lyckades Anders efter ett par dagar få liv i den nästan utdömda motorn. Därefter var det dags att segla ytterligare norrut till Pirate Bay och den här gången fick vi sällskap av Klas, Hampus och Knut ombord. Det var motvind och motsjö så det blev en rätt skumpig färd, men som tur var så var seglingen kort och snart kunde vi ana den vackra viken och den lilla byn Charlotteville. När vi fått fast vårt ankare kom Malin simmandes inifrån stranden och återigen insåg vi att taxi är ett snabbare färdsätt än segelbåt. Inne i Pirate Bay låg en mysig liten strand med en trägunga och en liten hemmasnickrad bar. Jag tror att det var på den här trägungan som Knut och Agnes började hitta varandra så smått. Det var iallafall här de för första gången kunde sitta nära varandra utan explosioner och vi andra höll andan i förtjusning. Det sas att baren sålde god rumpunch och hade öppet tills rommen var slut, eller tills ägaren själv druckit upp det. Den kvällen då vi kom fyllde bartendern år. Festen höll på långt in på morgonen med både steelband och troligtvis ett extra lager rumpunch.

20190222_1311318739215767401379592.jpg20190222_130457

Inne i Charlotteville fanns ett välordnat litet bibliotek. Denna var utrustad med välbehövlig aircondition och för en mindre summa fick man ett bibliotekskort och därmed tillgång till Internet. Ett par dagar bytte vi båtmiljön mot den svalkande miljön att ha skola i och det var uppskattat av alla. Här var det dock strikt tystnad som gällde och vid ingången satt det en barsk kvinna och domderade de barn som inte viskade tillräckligt tyst. Agnes tycker att det här med tystnad är något helt obegripligt och toaletten borde minsann vara en frizon. Så i vanlig ordning satt hon och sjöng Idas sommarvisa högt och glatt och jag kunde inte annat än hålla med henne. Lite barnsång mår alla bra av. Som tur var så fick vi många leenden när vi kom ut och den barska kvinnan hade somnat i sin stol. Försiktigt kunde vi smyga förbi henne så därmed var alla nöjda.

20190228_1518133910612761781783878.jpg

20190222_173057

På rasterna spelade vi fotboll på den stora fotbollsplanen och tränade upp våra dansmoves inför den stora karnevalen som väntade.

Tobago blev en ö som vi verkligen trivdes på. Den var vacker med all sin regnskog, sina många vattenfall och vackra stränder. Det är också en ö som fortfarande har kvar ett mycket behagligt lugn, här existerar inte stress i någon form. Åtminstone inte bland invånarna själva. Här känner alla varandra, alla hälsar på gatan och till och med barnen började slänga sig med uttryck som ”Hey man!” och ”Rasta man!” och fick många glada tillrop tillbaka. De skrattade också gott åt oss när vi första dagen låste fast vår jolle vid bryggan. ”Här finns ingen kriminalitet man!”. Ibland kom en fiskare fram till oss vid bryggan och ville ha skjuts ut till sin ankrade lilla fiskebåt. Då vi hade möjlighet hjälpte vi honom ut och det blev ofta ett glatt och tacksamt möte. När man ville handla mat var det bara att lämna shoppinglistan hemma för man visste sällan vad som verkligen fanns i butikerna. Det man dock kunde vara säker på var att fruktståndet garanterat var öppet, nästan dag som natt, fisk köptes i fiskbutiken, ville man ha bröd gick man till bageriet och i matbutiken kunde man ha turen att hitta en eller två konserver. Det tog tid att handla men det gjorde inte så mycket. Vi njöt av tillvaron och livet.

Vi är väl medvetna om lyxen vi har i vårt liv just nu. Det är sannerligen inte bara solsken och enkelt på den här resan men vi är närvarande på ett annat sätt än jag upplever att vi är hemma, vi lär oss så mycket om livet och världen och vi får dricka kaffe tillsammans varenda morgon. Men ibland känner man sig väldigt långt hemifrån. Under en intensiv period med bara några dagars mellanrum fick vi flera tragiska besked från olika håll hemifrån och plötsligt kändes allt så oerhört skört. Livet är ju just det, skört och starkt på samma gång. Full av kraft och styrka men på en sekund kan allt vara förstört. Vi blev hastigt påminda om det och när barnen såg vår sorg så öppnade detta upp nya tankar och känslor hos dem också. Samtal som är nyttiga att ha och frågor som barn ska få ställa. Jag försökte svara så ärligt jag bara kunde och återigen kände jag tacksamhet över att få ha min familj så nära.

20190423_162500

För nästan ett år sedan fyllde Klas 40 år och nu skulle han äntligen få sin födelsedagspresent. En tredagars segeltur med Anders där fruar och barn skulle stanna på land. Jag tror de var lika lyckliga båda två när de lämnade oss på kvällen och jag såg mycket fram emot att få umgås med Malin och barnen, samt att få sova ett par nätter på land i huset som familjen hyrt. Huset hade en stor och lummig gräsmatta med både mango- och apelsinträd och havet låg väldigt nära. Jag, Malin och fem barn försökte på bästa sätt att fylla dagarna med roliga aktiviteter som skulle passa alla åldrar, laga mat i tid och som skulle passa alla smaker, medla i diverse bråk som emellanåt uppstod och, kanske det viktigaste, få i sig en kopp kaffe eller två. Singoalla fick den fantastiska idén att baka en tårta, eftersom vi ju faktiskt firade Klas, bara på olika håll. Så en av kvällarna fick vi njuta av en väldigt god tårta bakad med stor omsorg och kärlek av nioåringen själv. Tilda blev djupt imponerad och skulle komma att prata mycket om den här tårtan framöver.

20190222_1918275903599713673301409.jpg Nöjda barn efter tårtkalas!

20190416_2207243527799790458697991.jpg20190416_2206531757073890489512624.jpgSkola på stranden med Singoalla.

Den tredje kvällen kom så männen tillbaka och förutom en ny väderbiten look så hade de också med sig två stycken nyfångade Mahi Mahi. Anders och Klas lagade kvällsmaten, fisken las på grillen och jag och Malin tog ett djupt andetag och började andas normalt igen. För trots hur mysigt det än är med många barn så blev vi med jämna mellanrum påminda om vårt numerära underläge. Det kändes skönt att återigen vara fyra vuxna.

20190224_1707028685776596579263479.jpg20190224_1707102276050375518158895.jpg

Färsk, nygrillad fisk.

Anders och Klas hade haft en fantastisk segling fick vi höra. Klas fick bestämma rutten och denna kom att läggas runt hela Tobago. Vilket innebar både rejäl medvind och rejäl motvind. Vågorna byggdes upp ordentligt på Atlanten-sidan och mer än en gång hade de nog fått spänna knogarna ordentligt. Men de hade också haft ett fantastiskt möte med ett stort stim delfiner, flera fiskefångster och en rullig natt för ankar.

img_03666355115594051384814.jpg

Nästa kapitel med familjen Hörlin siktar mot den stora karnevalen på Trinidad. Fortsättning följer inom kort!

Äntligen det ljusblå havet!

Mellan Tobago och Grenada hade vi en hel del tid att slå ihjäl för att inte komma fram i mörker. Vi minskade segel bit för bit men Nausica ville verkligen inte sakta ner. Vi hade en väldig medström som gjorde att vi inte saktade ner tillräckligt trots pyttelite segel uppe. Istället började vi träna på att dreja bi för första gången. Vi parkerade mitt på öppna havet och det blev relativt lugnt ombord. Kvällsmaten påbörjades och livet var nästan på topp. Tyvärr så smög sig vår gamla vapendragare Sjösjukan ombord igen när rytmen i båten hade ändrats och min fru blev återigen blek och tyst. Som hon kämpar med detta, och som hon klarar det och fortsatt har viljan och humöret på topp. Jag är djupt imponerad av denna otroliga ansträngning.

Ny plan, tillbaka till normal segelsättning, 2 rev i storen och vi älgade återigen fram i 6 knop rakt mot Prickly bay på Grenada. Vi visste att det skulle bli ännu en insegling i mörker vilket vi vanligen drar oss för, men just denna natt skulle det vara fullmåne och stjärnklart så inga problem med lyset. Väl där börjar vi ta ner seglen, men vad händer? Jo det blir total månförmörkelse och becksvart, nice och enkelt ersätts med läskigt mörker blandat med hög dyning som bryter högljutt mot klipporna. Radarn sätts igång och vi börjar smyga oss in i viken. Jag jobbar med filtrena men får inte rätt på radarinställningen, den visar ett enda stort eko rakt över hela viken. Vi fortsätter sakta framåt och jag jobbar på, rattar ännu mer och inser att det är inte ett eko, det är ca 150 olika ekon tätt packade. Hela viken är full av båtar! Vi slänger i ankaret som yttersta båt, laddar för en rullig natt och kryper trots allt mycket nöjda till kojs efter tre dygn på havet. Vi är framme!!

Känslan av att vakna och inse att vi faktiskt har seglat till Karibien är helt obeskrivlig. Härliga efterlängtade bad, lagom varmt och enkel tillvaro ersätter förhållningssätten i djungeln som innefattar järnkoll i skorna innan man sätter på dem, bada inte för att vattnet är brunt och det finns kajmaner och pirayor, gå inte ut på gräset för det kan finnas giftiga ormar och spindlar etc. En oförklarlig känsla av press och ansträngning ersätts de närmsta dagarna med känslan av att vi är här, vi är framme. Tilda hojtar till vår första frukost i Karibien:

-Äntligen det ljusblå havet!!

Och nu börjar även foten att ge med sig på allvar. Så skönt för hela familjen!

Efter några dagars relax och återställning av både besättning och båt, från havsseglingsmode till permanentboende i paradiset, så var det dags att ta upp Nausica på land för bottenmålning och polering. Vi ville också få mantågsstöttorna uträtade efter krocken från grannbåten i Surinam. Nausica behövde verkligen grovrengöras för att få bort mögel, fukt och smuts både på in- och utsidan från djungel och havsöverfart. Sidney erbjöd sig glatt att hjälpa till med poleringen och erbjudandet togs verkligen glatt emot.

Alla händer räknas

Vi bokade två dagar på varvet och när vi berättade om vilka jobb vi ville ha gjort sa damen,

-Well, you can stay here for five days if you want?

På eftermiddagen dag två sjösatte vi igen med gott resultat på allt. Nausica luktade citron och friborden blänker fortfarande. En kul notering är att bottenfärgen som normalt kostar 500 kr hemma kostade 3200 kr i butiken. Jag lyckades hitta en ordentligt bucklig spann som jag efter lite förhandling fick hela 40% rabatt på! Givetvis finns det en svart marknad för detta också som var ganska intressant. Vi fick också känna på hur bad buisness går till. Mantågsstöttorna lämnades in och jag trodde vi hade en överenskommelse om pris, men icke. Vi kom bara överens om tidsåtgången. Svetsaren såg då en möjlighet att ändra timtaxan eftersom han och jag inte pratat om denna. Jag visste hans timtaxa på förhand men eftersom vi inte hade kommit överens och låst denna ”variabel” så dubblade han helt enkelt denna parameter. Bara att betala om man vill få tillbaka sina stöttor… Aha… Trots stenhårt arbete i värmen så blev det inget större bakslag med foten.

Från djungeljeep…
…till havsracer!

Sidney bestämde sig här, efter stora våndor (!) att lämna Nausica för den här gången och följa med en italiensk tjej han träffat på Kap Verde för att se Grenada till fots. Tack för hjälpen och vi hoppas att vi ses igen!

I Prickly bay blev det glada återseenden med både Nadine och Hera. Tillsammans har vi en skock barn som summerar till 7st och de leker fantastiskt bra! Barnen leker på stranden, och givetvis finns det en pittoresk bar som har både pommes, Carib och wifi. Vi hade fantastiska kvällar med grillning och gott snack innan vi delade på oss. Nadine gjorde avfärd mot Bonaire, Hera inväntade gäster och vi satte av mot nästa vik.

Underbart häng!

Under flera år på Räddningstjänsten syd när båt och långsegling kommit på tal så har namnet Kenneth kommit upp. Kenneth och hans fru Monica köpte ett skrov och inredde sin långfärdsbåt för att segla jorden runt. När de kom till Venezuela så kände de att de hittat hem och bosatte sig där. Efter ett antal hårda turer i Venezuela bor de nu ombord på sin motorbåt här på Grenada. Med stöttning från Mats Nilsson (”lillskaffe”, som inte är så liten…) hemifrån kunde vi lokalisera dem till Grande Anse bay på Grenada, och det var dit vi siktade nu. Mycket riktigt så hittade vi en blå och vit motorbåt med svensk flagg och hemmahamn Skanör utanför en kritvit strand. Det blev ett intressant möte med många historier. Vi ses förhoppningsvis igen, då med Mats ombord som kommer ner i början på Mars.

Kenneth och Monica i sitt esse!

Nästa ö för oss att besöka blev Carriacou som vi hört mycket fint om, speciellt Sandy Island som ligger precis intill. Seglingen dit från Grenada visade sig dock bli tuff. Så länge man håller sig i lä för öarna så är det lugnt och fint men mellan öarna blåser det på ordentligt. 10-13 m/s och enligt prognosen nordost. Vi ska rakt norrut och Nausica kryssar som ett spett så det blir inga problem. Det som herr och fru Thornblad glömmer i detta läge är strömmen som sätter med 3 knops hastighet västerut mellan öarna. Den gör att oavsett hur bra kryssbåt man har så åker man som ett cornflakes åt lä. Och med ens förstår man varför de rutinerade båtarna fortsätter runt öarna så nära land som möjligt, för motor, österut, långt österut, tills de har så pass bra vinkel att de klarar seglingen utan att kryssa. Aha! Så mycket Aha som vi redan har fått på denna resan, helt underbart!

Lagom är bäst…

Carriacou och Sandy Island är helt enkelt en drömplats med kristallklart turkost vatten och en vit strand med palmer på. Snorklingen var obeskrivlig och vi bara njöt! Här mötte vi upp med holländska Hera igen och vi hade fantastiska dagar här med underbar strandpicnic, drönarkörning, barnlek och mysiga kvällar. Linnea och Maureijn fick till och med se en äkta haj komma simmandes längs revet. Snacka om att jag är avundsjuk!

Oh yes!
En härlig känsla med vänner på en annars öde ö
Besättning och gäster på Hera

Vi hann också med ett besök i Hillsborough, en mysig liten by i samma vik som direkt blev en pärla för oss. Lungt och mysigt med en klar känsla av att det är nog så här det är i denna delen av Karibien om man trollar bort turismen. Här skulle vi gärna spendera en hel vecka och bara suga in atmosfären. Dock ville vi också hinna se Tobago Cays innan det var dags att sikta mot Tobago där vi skulle få besök av Klas, Malin, Singoalla, Hampus och Knut. Därför tog vi skuttet till the Cays via Tyrell bay i södra änden av Carriacou där vi först skulle checka ut och tanka.

Det här med in- och utcheckning hör till. Varje ö eller ögrupp är sin egen nation och det blir en hel del byråkrati. Det är bara att försöka jobba med systemet, ta en mental kopp kaffe och njuta av skådespelet. Det funkar givetvis olika på varje ställe och man fyller i samma 10-tal lappar gång på gång. Oftast funkar taktiken men ibland går det inte utan att bli irriterad.

Nästa lilla debackel visade sig redan kvällen innan. Ett strömavbrott på ön gjorde att det inte gick att tanka. Inga bekymmer, vi frågade hamnkaptenen och låg helt enkelt kvar på tankstället och väntade på strömmens återkomst. Under tiden, på morgonen efter, gjorde vi utcheckningen och när tankstället öppnade så kunde vi tanka igen. Då ser jag en av de få svenska båtar vi sett på hela resan och jag blir givetvis glad och vinkar. Då får jag en uppläxning på svenska om hur f—-n jag kan ligga på tankbryggan och ta sån tid. Jag borde veta bättre! Vissa svenskar borde ta seden dit man kommer och prova det lugnande rökat som varje strand luktar av…

Seglingen till Union Island var helt fantastisk. Lagom vind, smul sjö och linneas vita tänder syntes hela resan.

Nice!

Vi ankrade vid roundabout reef efter lite förhandling med grabbarna som kommer ut och ”hjälper ” en.

-Hi, how are you?
– No please, no mooring thanks
– No ganja thanks
– Fresh fish? Maybe tomorrow…
– Yes Mr Stay hard, we use our own anchor….

Clifton på Union island är en mysig by med puls. Vi bestämmer oss här för att skipa incheckningen efter ett tips från en annan seglare, vi ska ju bara stanna några dagar… Detta beslut kommer att hemsöka oss under flera veckor. Lyckligtvis slutar bluffen med vinst för att motspelaren inte kollar så noga på sina kort, men det blev ett minst sagt svettigt parti som vi inte spelar igen…

Dagen efter fortsätter vi till en av mina många målbilder med resan. Tobago Cays! Seglingen dit var kort men helt underbar. När vi kommer fram möts vi av turkost kristallklart vatten och helt otroligt vackra öar. Givetvis är man inte själv på ett sånt här ställe så vi valde en något rullig ankringsplats för att kunna vara för oss själva. Direkt i och snorkla och bada och vi inser att sjögräsplätten jämte båten är lunchstället för sköldpaddor och flera sorters rockor. Här får vi oförglömliga dagar med otrolig snorkling (minst 4 ggr /dag) inköp av en 2 kg langustin, Tonfisk och mycket mer. Vi passade alltså på att inviga krabbgrytan som vi fått i present av Lars och Lisbeth med ett langustinkok. Först fick vi hugga av de grova antennerna för att den överhuvudtaget skulle passa i grytan. Helt ok!

En dödsmodig 6-åring klappar Langustinen

Innan vi och Hera skiljdes för denna gången hann vi även med ett dyk utanför Petit Tabac. Vi hann precis klä av oss dykutrustningen, ta upp ankaret och ta oss ut ur den smala, grunda ankarviken innan det blev beckmörkt. Vilket avslut på vistelsen på Tobago Cays! Nu siktade vi ut i natten mot Tobago och såg fram emot besök av familjen Hörlin.

Seglingen tog ca ett dygn och vi hade tur med väder och vind. På mitt pass var det stjärnklart och fint, men när det var dags för Linneas pass molnade det på och vinden blev byig och ökande. 2 rev i storen och försegel efter behag verkar vara den vinnande segelsättningen för komfortabel segling. På morgonen när det ljusnar löser jag av Linnea igen och börjar fiska i gryningen. När vi har ca en distansminut kvar till Bucco i sydvästra hörnet av Tobago så knarrar det rejält i rullen. Utan att varken Linnea eller jag vet om det så börjar Tilda att filma från nergångsluckan. Hon filmar hela fisket och upp kommer en 8 kilos guldmakrill!

Middag för 13 personer…

Nyår och exotiska djungelutflykter i Surinam.

Den lilla bryggan Marina waterland hade 12 platser, låg ca 30 sjömil in i Suriname river och genomsyrades av ett härligt lugn. Båtgrannarna var direkt framme och hälsade oss välkomna och då Surinam tidigare varit en holländsk koloni var det många holländska båtar i hamnen. Ett par hade vi träffat tidigare men det blev också flera nya vänner för både oss vuxna och för barnen. Det var en välordnad liten marina som var en del av en resort med resturang och bar. För 180 svenska kronor fick vi en plats med tillhörande el och vatten. Så länge man inte åt allt för mycket på resortens restaurang så insåg vi snart att vi kunde leva väldigt billigt i detta land.

Regnvatten är mums.

Grillfest på bryggan i Marina Waterland.

Båtarna i Marina Waterland

Surinam skulle vi komma att gilla väldigt mycket. Inte bara för den billiga och otroligt goda matens skull utan främst för all den värme som finns hos människorna här. Folk var snabba på att hjälpa till när så behövdes, de var vänliga med en stor portion humor och, med all rätt, väldigt stolta över sitt land. Vi fick uppleva en häftig miljö med djungelvärme som slog emot oss och gjorde att vi dröp av svett i princip dygnet runt. Vi hörde och såg djur vi bara läst om tidigare och bland annat sengångare, vrålapor, kollibri, bältdjur, enorma spindlar och olika sorters ormar kunde bockas av på listan över exotiska djur. Vattnet var fortfarande brunt och trots att vi såg andra som badade så avstod vi. Detta efter att ha sett både vattenormar, pirayor och kajmaner stryka omkring. När vi sedan hörde av lokalborna om farliga parasiter i vattnet så höll vi lite extra hårt i de högt protesterande barnen. Det blev istället många svalkande duschar på bryggan och barnen hade vattenkrig med alla som befann sig i närheten.

En dödligt giftig orm som hittades vid lekplatsen och snabbt dödades av förskräckta lokalbor.

En sengångare på väg ner från sitt träd så väl kamouflerad att den var mycket svår att upptäcka.

Dagen efter vår ankomst var det nyårsafton och tillsammans med Blue Pearl tog vi en taxi in till huvudstaden Paramaribo. Här var det festernas fest, en gatufest som jag aldrig tidigare upplevt. Glädje, dans, musik och otroligt mycket människor i en högljudd blandning. Det var en härligt blandad livemusik av hiphop, salsarytmer och andra rump-svängande toner så även stelaste höftled lätt kunde gunga med. På andra ställen hade bilar parkerat på rad med bakluckorna öppna. Gigantiska högtalare stod intryckta och skrålade olika sorters musik från varje lycklig bilägare. Barnen hittade rytmerna direkt och drog igång olika slags dansstilar i de olika miljöerna som bjöds. Anders, som först hade tänkt stanna kvar i båten på grund av sin onda fot, placerades på en trottoarkant med en kall öl i den ena handen och ett välgrillat kycklingspett i den andre. Foten var hårt lindad för att överhuvudtaget få plats i skon men han verkade ändå nöjd över att kunna vara med i smeten.

Senare på eftermiddagen slog vi följe med ett annat gäng och tog en båttaxi tillbaka till Dombourg, som ligger strax innan Marina Waterland. Här låg fler båtar på boj och Domburg i sig har ett lite större utbud i form av en matbutik och två gaturestauranger. Och såklart en stor lekplats. Så stämningen var god hos både stora som små när vi bestämde oss för att stanna här för kvällen. Det var en stor barnaskara som lekte och skrattade på sitt håll medan de vuxna slog sig ner på den lilla resturangen som bara serverade lokal mat. Bord och stolar drogs ihop allteftersom klungan av seglare och lokalbor fylldes på och snart hade vi fyllt platserna. Det var ingen gigantisk resturang ska sägas så trångt satt vi men stämningen var väldigt god. Det var också här som vi träffade Sidney för första gången. Sidney kommer från Holland och har seglat med olika båtar för att ta sig till Surinam och letade nu efter en båt att segla vidare med upp till Karibien. En tanke väcktes snabbt hos oss båda och Anders svullna fot skrek högt av glädje. Sagt och gjort, tre dagar senare flyttade Sidney in i vår båt och tog över soffan som sovplats. Han blev genast barnens stora favorit och trots att han tidigare aldrig seglat med barn så fann han sig snabbt i den nya rollen som lekfarbror. Han hjälpte oss även med allt från disken efter maten till syhjälp av ett nytt regntak och blev snabbt en god vän till oss alla.

Vår rejäla symaskin är ovärderlig att ha med ombord och här får den återigen bekänna färg.

När nyårshelgen var över och myndigheter öppnade sina kontor igen så var det dags för oss att checka in i landet. Det hade hunnit bli en stor grupp med människor som för tillfället befann sig lite illegalt i Surinam och marinan anordnade en hel buss med tillhörande guide för att underlätta för oss. Det skulle visa sig vara ett smart drag eftersom proceduren var extremt utdragen, extremt byråkratisk och på extremt många ställen. Det var också extremt noggrant med vad man hade på sig. Så i den klibbiga djungelhettan grävdes det fram undanstuvade långbyxor och tröjor som täckte axlarna. Med svettiga fötter som var nedtryckta i heltäckande skor stapplade vi sedan in i den aircondition-fria bussen. Vi hade fått till oss att i det här landet var alla i besättningen absolut tvungna att medverka vid denna procedur, så speedade barn och småilskna fruar boxades också in i bussen innan dörrarna snabbt stängdes bakom oss. Åtta timmar senare skulle vi ha lärt oss en hel massa om hur man stämplar papper på mest långsamma vis, hur många hm:ande som får plats i en och samma mening samt, viktigast av allt, att kanske inte helt säkert ändå att de där småilskna fruarna och speedade barnen faktiskt ens måste följa med. Iallafall behövde de aldrig göra något annat än att stå där och svettas i sina varma kläder och heltäckande skor. Men vi fick äran att träffa Jimmy som tidigare varit lokal fotbollsproffs. Han var vår guide ombord och höll ändå stämningen hög på bussen. Så hög den nu tillät sig vara med rådande omständigheter.

Tack vare båten Hera så kom vi i kontakt med en kille som kunde hjälpa oss att med pirog (en slags kanot) ta oss ut till en liten djungelby. Denna by låg djupt in i djungeln, faktiskt den by som låg näst längst in av beboeliga byar i Surinam, och kunde endast nås via motordriven kanot. Här fanns inga vägar på milsvida avstånd. Det var ett äventyrligt och glatt gäng på fyra barn och fem vuxna som började resan tidigt på morgonen med att bokstavligt talat köra tills vägen tog slut. Detta tog tre timmar från den lilla hamnen och innehöll ett antal panik-kissestopp, svensk barnmusik på hög volym med tillhörande dans-moves och holländskt godis. Samt ett minst sagt oplanerat polisingripande. Då ingen av oss världsvana resenärer hade tänkt på detaljen att ta med sig sina pass eller att skaffa ett internationellt körkort så höll vårt äventyr på att sluta här. Det hela löstes dock fint tack vare sockrade ord och löften om att sköta oss bättre i framtiden. Vi borstade snabbt av oss detta lilla missöde och med fem minuters marginal hann vi sedan fram till vägens ände i den lilla byn Atjoni.

Här var det fullt drag och återigen omslöts vi av hög musik, nya dofter och färgstarka personligheter. När Anders försökte leta upp lite lunch på 3 minuter till båtturen, så mötte han plötsligt en man med helgrillade apor som såldes på spett längs med gatan. Han valde dock brödbullarna bredvid och det kändes som ett säkrare kort för att få barnen mätta. Både vi och barnen hade huvudena fulla av nya intryck när vi sedan mer eller mindre smidigt klättrade ner i den smala kanoten som vi hoppades skulle ta oss till byn Benekondre. Vad som väntade oss där hade vi ingen aning om och än mindre att resan dit skulle ta ytterligare sex timmar på hårda träbänkar uppströms i en stundvis väldigt livlig flod. Men trots att vi snart skulle tappa känseln i baken så hade vi en av våra häftigaste upplevelser hittills på resan. Längs med flodkanten stod familjer och diskade, tvättade kläder och badade. Kvinnor gick runt i vackra färgglada höftskynken, ofta nakna upptill och med en stor korg eller ett kärl på huvudet.

I kanoten satt vi tillsammans med otroligt glada människor som bodde i byarna längs med floden, och det var högljudda skratt och skämtande på ett språk vi inte förstod ett ord av. Det fanns även ett gäng stora gasflaskor, plastpåsar fyllda med mat och några brev med ombord. Snart förstod vi att här kör man inte bara från A till B. Båtarna som går längs med floden fungerar också som brevbärare, man byter tomma gasflaskor mot fulla samt hjälper varandra med diverse inköp från den lilla matbutiken i Atjoni.

När både ben och rumpor domnat av och Tilda frågat flera gånger om vi kanske skulle tälta i kanoten inatt, så var vi tillslut framme. Det hade hunnit bli kväll och vi var de enda som var kvar i det handgjorda färgglada flytetyget som vi nu var rätt mätta på. Nere vid flodkanten möttes vi av hövdingen själv som hälsade oss välkomna på förvånansvärt bra engelska. Han behärskade dock holländska än bättre så merparten av samtalet fick vi översatt av Sidney och Blue Pearl, så vi behövde inte känna oss som totala outsiders. Mer än vad vi redan gjorde då när vi gick genom den lilla byn för överallt kikade nyfikna människor på oss och med stora ögon följde de oss med blicken. Vi hade ett antal barn som gömde sig i buskarna bakom oss innan de försiktigt vågade sig närmare. Återigen kände jag mig så glad över att resa med egna barn för blygheten hos barnen i byn försvann fort när de upptäckte nya lekkamrater.

Vi blev visade till huset som vi skulle få sova i och det var förberett med myggnät och riktiga sängar. Trots glipande väggar så kändes det oerhört mycket mer stabilt än flera av de andra bosättningarna som vi gick förbi när vi gick genom byn. Byborna hade även förberett kvällsmat till oss som vi glatt slukade i oss efter den långa resdagen. Ris och en supergod kyckling med kaffe och te. Barnen drack glatt varmt vatten till maten och alla var nöjda. Tills vi upptäckte den lille ludna som obekymrat hängde på väggen ovanför våra huvuden. Spindlar har aldrig varit någon favorit hos mig men jag brukar kunna kontrollera mig för att inte skrämma upp barnen. Som tur var så var de nu fullt upptagna i en lek så de varken hörde eller såg spektaklet som utspelade sig vid matbordet. När pulsen hade lagt sig någorlunda kunde vi konstatera att fågelspindeln som hängde så obekymrat ovanför våra huvuden, var precis så obekymrad som det såg ut för den var nämligen död. Uppspikad för att skrämma turisterna. Och ja, barnen i byn fick sig ett gott skratt! Det kändes ändå lite tryggare men alla tittade en extra gång under huvudkudden och vi informerade barnen att aldrig ta på sig skorna utan att först titta noggrant i dem.

Den lille ludne.

Ett trevligare par som också bodde i byn.

Trots många märkliga ljud från djungeln så sov vi hyfsat gott på natten. På morgonen kokades kaffe och Tilda utbrast glatt att det här minsann var ett riktigt lyxhotell när hon upptäckte nutellan på bordet. Efter frukosten kom byns hövding och ville ta med oss på en vandring ut i djungeln. Anders lindade foten hårt igen och utrustad med en vandringspinne och en stor portion vilja så följde han också med. Hövdingen, som jag tyvärr inte minns namnet på, sa till oss att hålla oss på stigen då man sett tiger i området och vi lydde honom snällt. Det var en fantastisk vandring och makalös växtlighet runtomkring oss. Olika sorters träd med enorma blad sträckte sig högt ovanför oss och barnen kände sig som Tarzan och Jane när de upptäckte alla lianer runtomkring sig. När plötsligt en häftig regnskur blötte ner oss bröt vi snabbt av varsitt blad från ett bananträd och använde som paraply. Det kändes så galet exotiskt att gå där bland alla häftiga ljud och dofter. Vid ett tillfälle hörde jag ett väldigt märkligt ljud som lät högre och mer distinkt än något jag tidigare hört i djungeln. Jag kände mig trygg att då gå bredvid hövdingen själv och med tigrar i tanken frågade jag honom vad han trodde att det var för ett djur. ”Do you think it’s a dangerous animal?” ”No, my friend”, svarade han mig ”it’s your children playing Indians…”. Han såg allvarligt på mig när han fortsatte: ”We wont see any tigers today, they are very shy and like piece and quiet…” Man måste ge honom att han var väldigt tålmodig, vår guide för dagen. Han väntade snällt när alla barnen i tur och ordning var trötta på att gå eller behövde vatten- och kissepauser. Eller när någon av oss vuxna ville ta kort på ett blad eller blomma vi tyckte att vi aldrig tidigare sett. När Agnes för tionde gången lagt sig raklång över stigen och skrikit ut att hon minsann höll på att tappa sina ben, så tog han lugnt upp henne under magen och bar iväg med henne. Hon blev alldeles tyst och efter det så gick hon så galant. Eller så smög hon upp till Sidney och frågade tyst om hon fick sitta på hans axlar.

Vackra färgstarka blommor mitt i allt det gröna.

Vår tålmodiga guide och Agnes. Han berättade sedan att han har nio barn själv och visste allt om barn som tappat sina ben.

Exotiska frukter. Vågar man smaka?

Höjdpunkten på vandringen var The Pinaple mountain, som var precis vad namnet avslöjar, ett berg fullt med ananaser. Medan den 60 åriga hövdingen klättrade upp som en smidig bergsget pustade vi andra oss upp i något som mer skulle kunna liknas vid klumpiga, övergödda och väldigt otränade ängsgetter. Stolta och svettiga stod vi sedan på toppen och spanade ut över en fantastisk vy. Ovanför all växtlighet såg vi långt och vid våra fötter växte det en mängd ananaser. Vi spanade på ödlor som kvickt sprang ifrån oss och barnen fortsatte leka indianer medan hövdingen snabbt försvann in i skuggan utom hör- och räckhåll för oss. Vi lät honom vara ifred, han hade minsann arbetat hårt med oss och vi kände att vi var nära gränsen för hans tålamod.

Tillbaka i byn senare på dagen så åt vi en sen lunch och gick därefter ut på promenad bland husen. Vi gick bland annat ner till byns skola och fick på holländska prata med en av lärarna. Hon berättade bland annat att språket de använder i undervisningen är just holländska för att barnen ska få med sig ett mer gångbart språk. Men hon berättade också att det är mycket svårt då de flesta föräldrar talar byns egna språk. Vi hade köpt med oss skolmaterial som en gåva till byn och det blev uppskattat då inte alla familjer har råd med detta. Vi fick ta bilder inne i skolan men hon ville inte att något skulle publiceras. Detsamma gällde när vi gick till byns sjukhusbyggnad. Det var förvånansvärt stort och för tillfället i princip tomt förutom en ung mamma med sina tre små barn. Med kroppsspråk och tolk kunde jag fråga människor i byn om jag fick ta kort på dem. En del blev glada, andra ville inte alls och några bad mig vänta så att de kunde klä upp sig ordentligt. Det var många fina möten och språkbarriärerna gjorde nästan det hela enklare. Jag hamnade lite i underläge när jag inte kunde deras språk och då kändes det lättare att ta fram en kamera.

Den sista kvällen fick vi äta bältdjur till kvällsmat. Vi hade träffat jägaren på morgonen när han kom tillbaka från sin jakt, som tydligen alltid görs nattetid och ensam. Vi spanade in bytet och i smyg hoppats på att detta skulle serveras även till oss, så vi blev mycket glada över menyn. ”Oj vad gott det här var! Mamma kan jag få lite mer bältdjur?” Vilken härlig mening för en 6-åring att kunna säga! Det var verkligen utsökt. Jag som nästintill aldrig åt kött hemma har nu släppt tillfälligt på det för att kunna prova alla olika smaker som erbjuds under den här resan. Oj vad glad jag var över detta beslutet nu. För hur ofta får man äta bältdjur till middag i vanliga fall?

Dagarna i byn gick snabbt och plötsligt var det dags för oss att åka tillbaka till båtarna igen. Så mycket vi lärt oss under de här dagarna och det är svårt att sammanfatta alla känslor som detta gav oss. Det är helt klart en av de absolut häftigaste och mest känslostarka upplevelser jag haft gällande resor. Att alla människor inte lever på samma sätt och med samma resurser som vi gör hemma i Sverige har jag länge varit medveten om. Men att få bo tillsammans med dem på detta vis och till viss del lära sig att leva utifrån deras resurser, ta del av deras kunskap kring hälsa, djur och natur kändes så unikt och äkta. Jag är väldigt glad att vi lyckades ta oss hit.

Tillbaka i Waterland marina var det en del pyssel kvar på Nausica innan vi kunde kasta loss för seglingen förbi Guyana och Venezuela mot Grenada och de karibiska öarna. En av dagarna åkte jag och Anders in till Paramaribo medan barnen stannade kvar med Sidney och alla de andra barnfamiljerna i hamnen. Barnen var överlyckliga och jag och Anders var lika överlyckliga. Vi fixade våra ärenden i stan och sedan tog vi lång lunch på en resturang som serverade den lokala delikatessen roti. Det kändes som höjden av lyx när vi i lugn och ro kunde sippa på varsin två koppar kaffe. För samtidigt som jag inte kan tänka mig något bättre än att få möjligheten att resa så här med mina barn och jag är överlycklig över all tid jag får tillsammans med dem, så är det också helt underbart med lite vuxentid. När vi senare, fullspäckade med ny energi och nya idéer, kom tillbaka till båten försäkrade Sidney oss att de också haft en trevlig dag ihop. Inte besvärligt alls, ”It has been a breeze” vill jag till och med minnas vara ord han använde. Sedan somnade han utan ett ljud klockan 20.00.

I Paramaribo hade jag och Anders fått vår dator lagad, utombordare servad samt lyxat med att lämna in vår tvätt på ett tvätteri. Dagarna framöver så fortsatte vi att vara flitiga och nytt soltak syddes, biminin lagades och hela autopiloten togs isär för att lokalisera felet och kunna beställa nya reservdelar. Anders och Sidney lyckades även laga ankarfästet i aktern, skrubba Nausica ren från brun djungelbeläggning och, otroligt nog, hitta budget för inköp av en harpun. Märkligt att pengar bara kan dyka upp sådär när man minst anar det.

Anders fot blev inte bättre tyvärr. Vi hade fått nys om ett bra sjukhus i Paramaribo och tillsammans med våra nyfunna båtvänner från Hera så fick han finskjuts dit. Flera turer blev det på den lilla motorvägen för Anders och Maureijn och det var nog här som en väldigt fin vänskap startades. Prover togs, foten klämdes på och mer medicin skrevs ut. Ny medicin nu och alla tummar i hela hamnen hölls för att något bra nu skulle hända. Med besättningen på Hera och Blue Pearl fick vi flera mysiga kvällar tillsammans. Sidney gjorde den obligatoriska ankar-tatueringen på bryggan och vi började så smått känna att både besättning och Nausica var färdigpimpade för en längre segling. Så vi började planera för att ta oss vidare. Två dagar innan så fick jag för andra gången i mitt liv höra den fruktansvärda smällen när en annan båt kraschar in i vår. Den här gången var det inte en liten nätt motorbåt utan en 18 tons stålbåt som dundrade rakt in i vårt mantåg, som är vajern som utgör staketet uppe på däck. Trots den enorma smällen som satte skräck i mig från huvudet ner till tårna, så skulle det visa sig att vi återigen hade haft lite tur i oturen. Det var ”bara” en av mantågsstöttorna som böjdes rejält och inga andra materiella skador. Inte heller några små fingrar fanns i vägen.

Vi hade fått lite rapporter från andra båtar som seglat samma sträcka några dagar tidigare, som vi nu var på väg ut mot, och då fått till oss att vågorna varit rätt besvärliga. Vi skulle ha medström men för första gången på länge med vinden nu in från sidan och inte bakifrån. Detta hade för ett par båtar genererat en del obekväm gång och viss sjösjuka. Jag insåg mitt öde och satte ett plåster bakom örat och svalde en tablett som Sidney gav mig mot sjösjuka. Vi hade räknat rätt med tidvattnet och hade en fin medström ut ur Suriname river och gjorde sträckan på knappt 5 timmar. Detta innebar att vi hann ut ur flodmynningen strax innan mörkret föll över oss. Tack vare Sidney kunde vi nu dela nattpassen på tre vuxna och det kändes som en härlig lyx att gå och lägga sig med den insikten. Anders tog första passet, Sidney andra och jag det tredje. Jag sov oroligt då båten rullade rejält i vågorna. Vi satte två rev i storen och Anders fick en fin stjärnklar natt under sitt pass, men när Sidney gick på hörde jag hur vinden tog i och squall efter squall drog över oss. När klockan ringde för mitt pass kändes det knappt som att jag hunnit somna och sjösjukan slog till nästan direkt. Det dröjde knappt en halvtimme förrän jag hängde utför relingen och återigen förbannade allt vad segling heter. Ett antal squalls drog över oss men jag behövde inte göra något åt segelsättningen och vindrodret styrde så galant så jag kunde hålla min plats vid relingen. Oavsett väder så är vi alltid, alltid fastspända med säkerhetslina när vi seglar på natten så jag hängde åtminstone där tryggt. Men när man är sjösjuk så tar energin slut i kroppen så när vinden tog i en stund senare och jag skulle försöka dra in focken en bit kunde jag inte rubba den en millimeter. Tillslut gav jag upp och knackade upp Anders. För honom tog det givetvis under minuten för att få in seglet. Jag såg i kors och med viss skam bad jag om att få bryta mitt nattpass och gå ner och sova. Jag tänkte att vi ändå är tre vuxna så det är väl nu jag kan passa på, och för Anders var det en självklarhet. Jag sov sedan som klubbad. Nästa dygn var lugnare och nästan alla kunde njuta av seglingen igen. Vi hade en strålande sol över oss på dagen och under natten lös fullmånen och tillsammans med en gnistrande stjärnhimmel visade de vägen på mest romantiska vis. Förutom lite bråkiga vågor så hade vi på det stora hela en mycket fin segling. Vi hade även förmånen att få en 5 kg tonfisk på kroken och det blev flera goda middagar inklusive sachimi direkt efter fångsten. Tack vare den fina medströmen snittade vi nästan 7 knop och kom fram till Grenada knappt tre dygn senare.

Lycklig fiskare!

Fullmånen som lyser upp det svarta havet. Otroligt vackert under nattpassen.

Vi anlände Prickly Bay mitt i natten och ankrade längst ut i utkanten, då hela viken var full av båtar. Precis i inseglingen blev det total månförmörkelse så radarn fick startas. Vad är oddsen? På morgonen när barnen vaknade var glädjen enorm. ”Vi är FRAMME!!!! Är det verkligen sant mamma? Är vi äntligen framme vid det ljusblåa havet?! Jag vill baaaaaaadaaaa!!” Ja precis så kändes det, vi var framme. För oss vuxna hade paradiskänslan funnits ett tag redan, men för barnen var det precis det här de hade längtat efter sedan vi lämnade Sverige. Turkost vatten som var nästan 30 grader varmt och fullt med färgglada fiskar som bara väntade på att få upptäckas med cyklop och snorkel. Det tog en halv slurk med kaffe innan alla fyra slängt sig i vattnet. Stackars Sidney fick vackert vänta då han nyligen tatuerat sig och därför inte fick bada. Jag och Anders väntar med våra till regnsäsongen.

Jul i Franska Guyana

Det blev full rulle sista dagen på Atlanten.

-Om vi håller 8 knop i snitt så kommer vi in i Mahuryfloden innan det blir mörkt.
– Klarar vi det?
– Mmm, vi har 1,5 knop medström och vi har ordentligt med vind, sätter vi gennakern så ska vi klara det.
-Men klarar vindrodret så mycket segel?
-Nej, då får vi handstyra hela dagen.
-Det är det värt!
-Ja!

Vi hissade gennakern och surfade fram i den äntligen behagliga dyningen.

20181213_114234

20181213_122359

Det var riktigt stolpiga ben på fördäck men det gick utan att behöva bada. Efter ca 30 minuter brast nedhalet till gennakern och det var bara att börja om. Vi lyckades vinna racet mot klockan och pricka rätt med både tidvatten och solnedgång och känslan var helt underbar när vi hittade en avlägsen brygga med en plats kvar att lägga till vid! Ganska så genast packade vi ihop för dagen och laddade med myggnät och alla andra försvarsmetoder som vi läst om för att skydda oss mot myggorna. För mig blev det ännu en tuff natt på grund av fötterna, jag hade nu börjat få ont i fot nummer 2 också, definitivt dags att få tag i starkare medicin!

När det ljusnade var jag först uppe med en klar önskan om att hitta ett apotek, men först en dusch! Av de bofasta båtgrannarna fick vi låna en nyckel till containern som var inredd till dusch, på vägen dit frågar en fransk båtägare hur det går med foten och vi börjar prata,
-Det finns ett köpcenter med apotek i Remire
-Hur kan man få tag i en taxi?
-Åh det är svårt, ni får nog gå till industrihamnen 2 km bort.
-Ah, ok, tack för informationen…

Väl i duschen kommer mannen igen,
– Min fru ska ju till jobbet och ni kan åka med henne!
-Ååå, tack!!

Vilken lättnad. Vi drar snabbt på kläderna igen oduschade. Utan annan packning än rena underkläder hoppar vi glatt in allihop i den tvåsitsiga bilen, nu vänder det. Förmiddagen blir sedan helt perfekt. Vi hittar apoteket men givetvis krävs recept för att få ut medicinen. Inga problem säger expediten det finns en läkarmottagning en våning upp. Hissen är till vänster om jultomtarna.

Med rätt medicin i fickan, en ordentlig matbuffé i magen och på väg till båten igen i taxi så började livet att räta till sig. Vad har vi gjort, vi har korsat Atlanten! Vi är här! I regnskogen!!

20181217_075007.jpg

Bland bryggorna börjar vi prata med de bofasta i hamnen och det dröjer inte länge förrän vi blir vänner med Eduardo och hans hund Lucky.

20181217_072530

Han har seglat runt jordklotet sedan han lämnade Frankrike med sin fru i 20-årsåldern och är nu bofast här i djungeln som han älskar. Sådana personer är verkligen mångsysslare och inspirerar stort. Samtalsämnena hoppade mellan astronavigation, farliga djur i regnskogen, smide, politik, öar i stilla havet, hur man klarar sig från Thailand till Sydafrika på 400 Euro, fiske, jakt och givetvis en massa rövarhistorier. Bland annat om deras förlisning i en storm i Biscaya. De hade kontakt med sjöräddningen som lotsade dem mot en hamn, men när det var dags för bogsering så kom de aldrig ut. De kom dagen efter och hjälpte till att plocka ihop de kvarvarande sakerna bland stenarna.

Eduardo hjälpte oss att svetsa ihop pulpiten, metallstaketet som ramar in sittbrunnen där alla fästpunkterna till vindrodret satt. Vi bestämde oss också för att göra en heldagsutflykt i djungeln med honom som guide. Det blev en fantastisk dag över stock och sten som planerades till första dagen med Linda och Jonas på besök. De anlände kvällen innan och hängde upp två vildmarkshammockar på fördäck som de sov i. Morgonen efter kom Eduardo med sin lånade pirog (aluminiumkanot) och det bar av mot crique Gabrielle, ett litet sidoflöde till Mahury river. Dagen bjöd på oförglömliga dofter, ljud-, synintryck och känslor.

Vi slapp se anakondor och kajmaner men väl elektriska ålar, gamar, apor, papegojor, ödlor, väldiga blå fjärilar och mycket annat. Hagelbössan togs med främst för att skydda hunden som är en fin munsbit för både allehanda stora kattdjur och ormar. Klart är att här får man kämpa en hel del för att vara högst upp i näringskedjan.

Följande dagar bestod av så mycket vila som möjligt för fötternas skull, samt bunkring och förberedelser för att ta oss ut till Illes du Salute (Salvation islands) Dessa är även kallade Djävulsöarna och är kända för fängelset där bland andra Papillon och den politiske fången Dreyfus satt fängslade. Vi hann med sightseeing, matinköp och glassbar i Cayenne, som är franska Guyanas huvudstad. En väldig kontrast till våra europeiska städer, på alla plan. Linda och Jonas ankomst livade upp oss riktigt mycket, och inte minst barnen stortrivdes med de nya lekkamraterna. Helt plötsligt blev vi 4 vuxna som genererade glädje och delade på jobben som kommer med livsstilen ombord. Underbart!

20181222_082329.jpg

Med en dos vemod lämnade vi Degrad des Cannes och Eduardo en regnig förmiddag. När vi passerade hans båt för att vinka en sista gång så kom där en patronask singlande genom luften.

-De använder 22 long på öarna i stilla havet! Byt dem mot hälften av villebrådet och ni lever som kungar på Marquesas!

Mötena med spännande människor är det som fastnar allra starkast. Det är svårt att ta in och processa allt som vi fyller dagarna med. Linnéa och jag började redan känna att Atlantöverfarten börjat suddas ut i kanterna vilket är alldeles för tidigt! Vi känner nu starkt att vi behöver ett längre stopp för att mentalt komma ikapp med allt vi varit med om, men också kroppsligt. Fast det tar emot att erkänna.

Dagsseglingen till Illes du Salute var helt fantastisk. Lagom vind, sol, gott snack och medström samt otroligt spännande syner när vi ensamma förtöjde vid en boj vid Ille Royale, den största av de tre fängelseöarna. Här stannade vi två nätter och gick runt bland fängelseruinerna, fiskade, frossade i mangos från träden på ön, lyssnade till det enorma djurlivet, fick se sköldpaddor, jättehamstrar, ödlor, eldflugor, spindlar och mycket mer. Vi lärde känna skogvaktaren när han stod och bottenmetade och rätt var det var så fick vi så mycket fisk som vi orkade äta av honom. Det blev fisksoppa på mal och dubbelpanerade fileer av en 4 kg fisk som vi fortfarande inte har en aning om vad det var för något, men gott var det!

Julafton närmade sig och vi ville komma till St Laurent de Maroni i god tid. Sagt och gjort så satte vi av för en dygnssegling med förstärkt besättning. Det blev ännu en härlig segling längs Sydamerikas kust med lagom mycket spänning. Squalls såg vi på nära håll men vi lyckades klara oss undan, likaså med de lokala fiskebåtarna även om en kom nervöst nära nattetid och vi fick koppla loss vindrodret för att handstyra undan. Något som också måste nämnas är att fiskelyckan äntligen har vänt. Med Linda och Jonas energi ombord så tror vi att förbannelse äntligen är bruten.

20181222_132935.jpg

Väl inne i flodmynningen, med 20 nm kvar till St Laurent de Maroni passade alla i besättningen förutom Linnéa på att slockna efter nattens övningar. När vi vaknade så lyste det om henne när hon berättade om den spännande färden uppströms där hon sett simmande ormar och undvikit diverse skeppsvrak. Jul firade vi i ovan nämnda stad där vi hittade en boj att förtöja vid. Aningen annorlunda julmat inhandlades och lutfisken ersattes med egenfångad Spanish macerel. Nausica pyntades på alla möjliga sätt och det var svårt att inte fastna i något glittrigt när man rörde sig under däck.

Vi hade helt fantastiska dagar tillsammans innan det var dags för Linda och Jonas att prova på Surinam och Brokopondo national park. Färden mellan länderna skedde med jolle och skillnaden mellan mig och en människosmugglare blev hårfin. Särskilt när de senare berättade att de fått muta sig in i landet och att de tillslut hittade en taxichaufför för den 3 timmar långa resan som presenterade sig som Mr Allnight.

20181223_135148.jpg

Vi spenderade några härliga dagar till vid bojen och passade på att vila och besöka utomhusbadet. Vi drog oss till minnes och insåg att vi inte badat sedan Kanarieöarna och barnen blev tossiga när vi föreslog det. Väl i bassängen var de ostoppbara och bara tjöt av lycka. Agnes lärde sig att flyta på rygg och simma med armtag och bentag, hela tiden 30 cm under ytan och Tilda simmar nu hur bra som helst.

Innan vi lämnade franska Guyana lyckades vi bli bjudna på en avskedsmiddag av Linda och Jonas då vår och deras logistik sammanföll igen innan deras flyg hem. Smugglarna ryckte ut igen, pickup i Albina (Surinam) och kvällen blev fantastisk!

När vi lättade från bojen efter ett sorgset avsked var vi inställda på ett dygns segling till Paramaribo. Vi tajmade tidvattnet och gled längs den ringlande floden. I flodmynningen sprakar det plötsligt till i VHFen;

-Nausica Nausica this is Blue Pearl, come in!

Va!! Av en slump möttes vi igen just här. Senast var i Mindelo. De hade spanat in en slinga in i en sidoflod som man skulle kunna ge sig in i med sin segelbåt, de frågade om vi ville hänga med och det tog inte många sekunder innan vi var två båtar på väg in i den bruna gluggen i den gröna väggen.

20181230_154207

20181229_162836

20181229_122522

20181229_120411

Med mangrove och regnskog tätt längs båda sidor så kopplade vi några timmar senare ihop båtarna och ankrade för en sen lunch. De här timmarna är helt oförglömliga i våra liv. Ljuden från djuren runtomkring, synintrycken och just att vi delade detta med vänner gjorde det helt fantastiskt.

Det blev ingen äkta rundtur, det såg en stock under ytan till. Blue Pearl som körde först stannade ganska tvärt framför oss och efter lite spännande manövrering i strömmen så körde vi tillbaka samma väg vi kom. Dagen, eller dygnet fortsatte ut på öppna havet och vi siktade på nattsegling till Suriname river och en plats ca 30 nm uppströms Paramaribo. Natten bjöd på halvvind och ett antal rejäla squalls och trots hårt revade segel så flög vi fram i mörkret. I de kraftigaste vindbyarna fick vi hjälpa vindrodret en del för att Nausica inte skulle svänga upp mot vinden. Ett tydligt tecken på att det vore bra att för första gången använda det tredje och sista revet i storseglet men som tur är så varar inte blåsvädrena så länge.

I gryningen kom vi fram till angöringsbojen som markerar början på den långa inseglingen in i Suriname river. Vi var väldigt spända på att få se huvudstaden Paramaribo på nära håll och det blev en härlig dag i den lugna floden.

20181229_161623

20181224_103521

Nästan hela vägen hade vi medström i det stigande tidvattnet vilket var skönt, för nu var vi trötta. Vi angjorde tillslut bryggan som tillhör Marina Waterland i ström och vind, backandes in mellan två miljonbåtar med vårt vindroder först. Snacka om att välkomstölen i baren smakade bra när vi väl var fastknutna.

Vid bryggan som rymmer 12 båtar låg flera holländska båtar där vi redan träffat några sedan tidigare. Blixtsnabbt letade barnen upp varandra och bryggan blev deras som vanligt. Alla i besättningen var nu redo för några lugna dagar med bekvämligheter som landström, fri tillgång till dricksvatten och dusch i slangen på bryggan!

Vår segling över Atlanten, både högt och lågt.

För ungefär två år sedan fick vi träffa familjen Hammarberg som seglat jorden runt med sina barn. Flera känner nog igen dem från tv-serien ”Familjer på äventyr”, och det var också där vi först upptäckte denna coola familj. De har varit en stor inspirationskälla för oss i vårt egna äventyr. En sak som jag minns så starkt var när Linda sa till oss: ”Hemma går livet i små vågor, på resan går det i stora. När det är bra så är det riktigt bra. När det är dåligt så är det riktigt dåligt.” Vi har märkt hur väl det stämmer och just de orden sammanfattar vår överfart över Atlanten så väldigt bra. Här kommer den:

När vi hade samlat på oss alla bakterier och virus vi kunde hitta i Mindelo, blandat och skakat om väl och länge så kände vi oss tillslut tillräckligt starka och utrensade för att kasta loss. Ja så redo för Atlanten trodde jag nog aldrig att jag skulle kunna känna mig. Vi hade en rejäl dipp på Kap Verde, det är bara att erkänna. Feberfrossa, urinvägsinfektion, ögoninflammation, maginfluensa i två omgångar, allergier och ilskna förkylningar som aldrig riktigt ville ge med sig. Med en toalett som tillika strulade ordentligt med oss och krävde två dagars full uppmärksamhet för att vara oss till lags igen, så kände vi oss allt lite mätta på äventyr. ”Skam den som ger sig” är ett uttryck jag ville slänga all världens väg, för att ge upp var egentligen precis det jag ville göra där. ”Och det är ingen skam i det!” ville jag skrika. Men toaletten gick tillslut från ett hatobjekt till en skinande liten kärlekshistoria. När sedan alla virus och bakterier lämnat oss så lossade vi snabbt på de saltkristalliserade tamparna och styrde västerut. Vi såg nu fram emot en tid ute på Atlanten där vi allihop iallafall äntligen skulle må bra tillsammans igen. Vi hade gjort upp med Nicolina att i vanlig ordning meddela henne vår position ungefär varannan dag via satelittelefonen. Hon i sin tur skickar sedan ut mail till ett antal människor. Det kändes tryggt och bra. Vi kände oss starka, vind och vågor var vi förberedda på att ta oss an. Tänk vilken tur att man inte alltid vet vad som väntar en.

Vi hade en fin segling i accelerationszonen mellan öarna Santo Antão och São Vicente. Ett ställe som annars kan vara rätt bökigt hade vi fått till oss. Dagen innan hade en annan svensk båt råkat ut för byvindar på 30-35 m/s här, så vi njöt av våra 8-10 m/s. Emellanåt fick vi byvindar på upp till 18 m/s men vi länsade undan fint med bara focken. Och eftersom öarna skyddade från vågor så seglade vi full fräs på platt vatten. När vi kom utanför São Vicente fick vi plötsligt snurrande vindar från alla möjliga håll och när vi plötsligt kryssade oss framåt så började jag tvivla på om det här med passadvindarna bara är en myt. Givetvis ordnade vinden strax till sig och med focken och ett rev i storen styrde vi sedan rakt in i solnedgången, vår första kväll på vår Atlantenöverfart.

Humöret bland de små var som förväntat inte på topp det första dygnet. Det är så varje segling startar, och det har vi vuxna med i beräkningen. Det är ingen som är bekväm i båtens rörelser i början och iallafall tre av fyra mår alltid lite halvkymigt. Det brukar ordna till sig med lite extra bus, vila med sagostund eller fri tillgång till paddan. Det vi absolut inte hade med i beräkningen var att Anders skulle vakna upp den första morgonen med en högerfot som var nästan dubbelt så stor som vänsterfoten, rejält öm och rodnad. Samma morgon började Agnes också få väldigt ont i magen. Hennes onda mage kände vi dock igen från vad vi andra haft efter våra maginfluensor.

Anders hade rejält ont i sin fot och efter en grundlig undersökning där vi ritat runtomkring rodnaden och barnen fått titta med sina röntgenögon så blev det högläge, tubigrip och antiinflammatorisk smärtstillande. Han försäkrade mig om att han inte skadat den på något vis och jag klurade mycket över vad som hänt med foten. Nu i efterhand har vi, tillsammans med Nicolina, kommit fram till att det mest troliga är reaktiv artrit han har fått. Min i vanliga fall väldigt mobila man blev plötsligt 70 år äldre och linkade runt i båten väldigt, väldigt långsamt. Jag smög in en ny ordination, nattvila med högläge, och tog därmed andra och tredje natten själv. Första natten gick förvånansvärt bra. Autopiloten styrde fint i den stabila vinden på runt 10 m/s. Jag behövde bara justera graderna då och då när vinden vred med oss och focken började slå. Gipp-preventorn som vi hade på storseglet gjorde att jag kunde slappna av och behövde inte oroa mig för en ofrivillig gipp. Jag kunde lägga mig tillrätta i sittbrunnen och njuta av alla glittrande stjärnor på natthimlen. Jag har aldrig upplevt en sådan stjärnhimmel tidigare och det kändes så oändligt. Jag gungade runt där i mitten med ett snurrande skådespel runtom mig, stjärnor i tusental lyste ända ner till horisonten och månen var så otroligt stor. Jag kände mig liten men samtidigt väldigt stor i allt det vackra. När jag blev trött på att filosofera satte jag mobilalarmet på 20 minuter och kunde därmed slumra en del. Vi har radar och AIS-alarm som tjuter om en båt kommer inom radien av två sjömil.

Anders stackars fot gör ont, ont, ont.

Anders kämpade på med smärtstillande och högläge så mycket det gick. De första dagarna hade vi en fantastisk segling. Det blåste stabilt runt 10-12 m/s, vågorna kom från ungefär samma håll och vi gjorde bra fart runt 6-7 knop, rakt mot Franska Guyana. Agnes mage slutade att göra ont och barnens humör ordnade upp sig igen. Det är fantastiskt hur bra de två är på att leka på en liten yta. De bevisade återigen för oss att leka, det går minsann att göra på en båt lika bra som i ett hus/på en gräsmatta. Alla lekar. Favoritleken blev snart att leka doktor. Armar, händer, fötter och ben på hela besättningen, inklusive alla dockor och legogubbar ombord, blev grundligt undersökta, röntgade och omplåstrade. Det gick också hur bra som helst att spela fotboll, hoppa hopprep och leka kurragömma ombord. De turades noga om att räkna och hitta nya gömställen. En gång gömde sig Tilda så väl att ingen hittade henne. Vi hade begränsat ytan till att endast innefatta insidan av båten men jag hann ändå bli lite orolig innan vi hittade henne i ett skåp med reservdelar. Hur sjutton hon lyckats knyckla in sig där är svårt att förstå men nöjd var hon. En annan förmiddag hörde jag hur de lekte tafatt. Tilda jagade Agnes från förpiken, genom salongen och in till mig i akterruffen där jag låg och vilade. Agnes skrek av skratt när hon rundade mig och för att undkomma storasyster, satte sin lilla fot på min näsa och sköt ifrån. Som en pil for hon sedan ut igen. Tilda viskade till mig att inte vara orolig: ”Pappa sitter fortfarande i högläge och jag jagar bara Agnes på låtsas!”. ”Tack, det var fint att höra”, svarade jag medan jag gnuggade min ömma näsa. Det är fantastiskt att segla med sina barn, man har aldrig någonsin långtråkigt.

Under det tredje dygnet började vågorna att bråka med oss en del. Vi hade vågor från sydost och nordost som gjorde toppiga ihopslag lite överallt. Dyning från norra Atlanten ville också vara med så den rörde om ytterligare från nordväst. Ja det var som en livfull cirkus ombord emellanåt och Nausica hoppade och studsade på alla möjliga håll. Inte det bästa för varken sjösjuka eller onda fötter. Anders fot svullnade rejält varje gång han gick på den och smärtan syntes i hans ögon. Det var även en hel del frustration i de där ögonen. Som han längtat, drömt och kämpat sig hit och nu när vi äntligen är här så är han nästan immobiliserad på grund av en jädra fot.

Den natten blev lång. Jag var trött från nattpasset natten innan och sjösjukan förstärktes därefter. Jag började känna smått panik inför hur vi skulle lösa det med minst tio dagar kvar här ute. Det krävdes en hel del mental beslutsamhet för att få tankarna iordning. En dag i taget nu intalade jag mig, foten blir säkert bra snart. Ja tänk så skönt att man inte alltid vet vad som väntar.

Jag fick använda min mest myndiga röst för att få Anders att ligga still men efter två nätter vägrade han mer. Foten hade åtminstone mått bra av vila och svullnaden hade lagt sig lite. Jag sände återigen en tacksam tanke till besättningen på Nadine som lånat ut sin extra satelittelefon till oss när vår egen gick sönder på överfarten till Kap Verde. För det var oerhört skönt att kunna ringa Nicolina och rådgöra kring sjukdomsläget. Vi blev påminda om att mitt ute på havet är det långt till hjälp om något verkligen skulle vara fel. Jag kände också hur beroende jag är av att Anders är frisk när vi bara är två vuxna ombord.

Under dygnen framöver började vi komma in i lite rutiner. Barnen var för det mesta hur nöjda som helst och gnällde inte en gång över den begränsade ytan att vistas på. Vi räknade flygfisk, skrev brev till vänner hemma och önskelistor till tomten, spelade UNO och skitgubbe, hade dockmys, tomteprat och funderingar kring djungeldjur som vi hoppas komma få se när vi kommer fram. En dag hade vi följe av ett stort stim med delfiner.

Anders och jag delar i vanliga fall nätterna på två under långseglingar, det har vi märkt passar väldigt bra för oss. Detta innebär att man får 5-6 timmars hyfsat ostörd sömn. Anders brukar ta första passet och jag går och lägger mig med barnen. Kl.03 väcker han mig och sedan har jag passet fram till kl 8-9. Efter frukost justeras segelsättning, då vi ofta seglar med mindre segel under natten. Vi går igenom båten och smörjer, rensar bort flygfisk som under natten hamnat på däck, fixar till fiskelinan och dansar fiskdansen. Ja dansen hjälper minsann för fyra gånger har det huggt på den där linan som ska tåla en fisk på 50 kg. Fyra gånger har den också gått rakt av retsamt fort. En gång såg Anders bjässen i vattnet och beskrev vilt hur stor den var. Agnes och Tilda önskar fisk till middag varenda dag nu, men än så länge har det bara blivit tonfisk på burk.

Dagarna fortsätter sedan med vila, spel och mys. Runt två-tiden lagar en av oss lunch och vi äter tillsammans i sittbrunnen. Potatis och morötter som vi köpte på oss en massa av på Kap Verde visade sig inte hålla måttet riktigt. Vi har fått sortera ut mängder som blivit dåliga. Men äppel och ljuvliga små sura citrusfrukter har varit toppen. Bananerna mognade ungefär samtidigt så vi hade ordentlig banan-frossa i några dagar. De var små och söta och väldigt goda! Vi har ätit så mycket bananpannkakor den här resan så jag tror att vi maxat vårt K-vitaminintag rejält.

På kvällarna satt vi ofta tillsammans i sittbrunnen och förundrades över stjärnhimlen, letade stjärntecken och planeten mars. En kväll var marelden extra aktiv och barnen blev exalterade över allt glitter i vattnet. Vi hade sagostunder i mörkret där barnen var berättarna. Spännande och mystiska sagor levde upp och med en ficklampa under hakan och vilt gestikulerande händer blev vi så fängslade att tid och rum försvann för oss.

Delfiner på Atlanten.

Syskonkärleken har vuxit sig otroligt stark under den här resan.

Under fjärde dygnet lugnade sig havet igen och vi bytte segelsättning till spirad fock och genua. Vi dånade fram över Atlanten och det var en mäktig känsla att på kvällen stå och steka pannkakor till besättningen. Jag hittade tillslut ett sätt att kunna vara under däck trots sjösjuka. Jag diskade/lagade mat i några minuter och när illamåendet blev som värst la jag mig raklång i soffan i salongen istället. Den soffan står så praktiskt precis bakom ryggen när man står i båtens ”kök”. Där kunde jag sedan ligga några minuter tills illamåendet försvann och så kunde jag börja om igen. Tidskrävande men med ett scopoderm plåster bakom örat så gick det. Barnen var överlyckliga över kvällsmatens meny och vi tände vår mysbelysning i mörkret. Tätt, tätt satt vi sedan tillsammans och njöt av vågornas ljud som blandades med barnens nöjda smaskande. Runtomkring oss lyste den gigantiska stjärnhimmeln och vi fick en stund tillsammans när allt kändes sådär underbart. Det är faktiskt riktigt härligt att segla.

Har äntligen hittat rätt konserver, försöker nu få sjösjukan att försvinna.

Agnes ville också ha ett Scopoderm plåster bakom örat men hon är varken sjösjuk eller tillräckligt gammal för att få ett. Så istället letade hon upp eltejpen, klippte till en lagom stor bit och klistrade dit. Sen kunde hon somna gott.

Det femte dygnet bjöd på ökad vind och vågorna började bygga upp runtomkring oss. Vår alldeles nyservade autopilot som styrt oss fantastiskt bra sedan vi lämnat Kap Verde, började plötsligt knaka oroväckande för att sedan helt ge upp. Vi handstyrde i de höga vågorna och det var häftigt att stå högst upp på en vågtopp och speja ut över ett skummande hav så långt ögat kunde nå.

Emellanåt höll Atlanten andan i några sekunder och man hann slappna av lite. Som för att visa vem som bestämmer sköt det sedan på med förnyad styrka och kraft och båten sköt som en pil genom vattnet. Vi njöt av farten och känslan som en sådan här segling ger.

Barnen har inga problem att hålla balansen ombord och det är numera fullt normalt att stå bredbent och hålla i sig när man ska göra något.

Halvvägs-fest! Barnen hade planerat denna in i minsta detalj. De bytte om till sina finaste festkläder, städade sitt rum och beställde banankaka till efterrätt. Dagen bjöd på strålande segling och istället för autopiloten styrde nu vårt vindroder. Anders fot började kännas något bätttre, vila och medicin började verka. Vi hade en lugn dag på havet och passade på att ta ett saltvattensbad med avslutande sötvattensdusch. Vi luktade gott igen! Agnes vägrade dock och fnyste högljutt åt spektaklet vi höll på med i sittbrunnen. Hon deklarerade högt och vilt sitt missnöje nere ifrån båten och fick därmed fortsätta seglingen i den doft hon befann sig i. Och med detta var hon väldigt nöjd.

Någonstans på halva sträckan började plötsligt vår toalett låta oroväckande trött igen. Anders och jag tittade på varandra med skräck i blicken. Blir vi tvungna att rensa ett stopp mitt ute på Atlanten? Efter lite felsök så bestämde vi oss ändå för att tröttheten hos toan berodde på vår elektricitet. Vi misstänkte nämligen att vi hade ett söndrigt batteri ombord. Ja, så måste det vara, sa vi till varandra och stack huvudet i sanden lite till.

Det finns tre dygn på den här seglingen som jag aldrig kommer att glömma. Det började så fint det tionde dygnet med sol i sittbrunnen, vågorna var iallafall nästan från samma håll och vi njöt av kaffe till frukost. När man dricker kaffe under långsegling så betyder det att man mår bra. Vi satt länge och filosoferade över livet och löste världsproblem. Temperaturen hade ändrats successivt ju närmre land vi kom och det var väldigt varmt i luften nu. Runt lunch började Tilda bli trött och gick och la sig och vi andra passade på att vila i omgångar. Jag hade fått någon inflammation i axeln som störde mig framför allt på nätterna, så jag somnade gott i akterruffen tillsammans med Agnes. Båten genomsyrades av ett lugn och ett mys och vi njöt av känslan av att vårt hem kom närmre och närmre land medan familjen lugnt hängde med.

På eftermiddagen var Tilda hängig och ville inte äta. Jag kände på hennes feberheta panna och fixade kvällsmat i form av resorb till henne istället. 30 minuter senare var cirkusen i full gång. Maginfluensa. Maginfluensa igen?! Hur är det möjligt?? Vi har varit isolerade ute till havs i 10 dygn! Alla har ätit och druckit av samma saker och det enda besöket vi haft ombord är ett dussintal flygfiskar. På kvällen satte vi två rev i storen då stora mörka moln plötsligt gled in över oss. Stackars Tilda var uppe och sprang hela den natten och det var en sådan skytteltrafik ombord så ingen fick någon riktig sömn. Ja förutom Agnes förstås, hon sover igenom vilken krigszon som helst.

Finaste lillasyster tar hand om storasyster när hon är sjuk.

På morgonen var stämningen lätt tryckt ombord och tröttheten låg som en grå dimma över oss. Havet studsade igen och jag försökte göra någon form av frukost när jag hörde Anders svära till uppe i sittbrunnen. Jag kikade upp och mötte en förtvivlad blick. ”Pulpiten är sönder…” Panik, trötthet och uppgivenhet vällde upp i mig när han fortsatte ”Det går inte att använda vindrodret, nu får vi handstyra”. ”Men det går ju inte!” skrek jag inombords. Vi har fyra dygn kvar och ett magsjukt barn det är bara en tidsfråga innan någon mer åker på det och vi ligger redan back i sömn efter natten som varit. Men det struntade vindrodret i.

Vi tog tur i att handstyra medan den andre hjälpte Tilda samt fixade livet runtomkring. När jag lite senare blev knuffad av en våg och skickade hela soppskålen in i kryddskåpet hade jag redan använt upp alla svordomar jag kunde. ”Jaha…” var allt som kom ur mig medan jag försökte torka upp det värsta kladdet.
Anders satt tyst och klurade. ”Om jag spänner lite här, borrar lite där, knyter liter si och skruvar lite så… så skulle det kunna fungera”. Han drog fram mekarprylar ur sitt skalman-skal och satte igång… och minsann! Vindrodret styrde igen! Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskade min man i denna stund. Vinden ökade igen och med bara focken uppe gjorde vi 6,5 knop. Vindrodret styrde fantastiskt och vi fick krafterna tillbaka igen. Natten gick som en dans.

På morgonen efter var det totalstopp i toaletten. Med magsjuka ombord gällde det att fixa till det där kvickt. Anders spände käkarna, kavlade upp och med tre meters vågor och en obrukbar fot kravlade han ner i det lilla utrymmet och skruvade loss hela toan. Jag peppade så gott det gick uppifrån sittbrunnen. Han lyckades lösa det hela och jag kommer alltid att vara djupt imponerad över den manövern han gjorde där. Både Anders och jag började känna oss rejält ur form och vi diskuterade scenariot om någon av oss skulle bli sjuka. Det var ett hemskt scenario. När vi kände oss som mest molokna ringde plötsligt satelittelefonen. Elias! Det blev ett kort samtal eftersom det är svindyrt att ringa till en satelittelefon, men blotta ljudet av hans glada röst lyfte hela familjen!

Dagen innan hade jag lyckats baka ett bröd och då båda vuxna nu kände sig sjuka var jag väldigt glad över detta. Det blev mackor till frukost, lunch och kvällsmat. Barnen var överförtjusta. Dagen gick sedan i ett lugnt tempo. Anders hade fortfarande väldigt ont i sin fot och inget riktigt hjälpte mot det. Jag nattade barnen som vanligt, Tilda var fortfarande dålig så hon sov i salongen med en av oss. När Anders väckte mig för skiftbyte var han feberglansig om ögonen och mådde inte alls bra. Två dygn kvar, nu vill vi bara i hamn.

Anders feber gav med sig under natten och det blev inte mer av det. Dagen efter bjöd på fantastisk segling. Vi hade stark vind och såg en chans att hinna fram innan det blev mörkt. Anders linkade fram på fördäck och vi hissade vårt allra största segel ombord, vår blå genacker. Med den i spetsen dundrade vi fram i 8-10 knop över ett hav som skiftade från vackert blå till mindre charmigt brunt. Vi är strax norr Amazonasdeltat och vi var på väg in i Mahury river därav färgen i vattnet. Det gick snabbt, solen sken och vi njöt i massor. Solen går ner vid 18-tiden och vi visste att ungefär två sekunder senare blir det becksvart.

Strax innan kl.15 så såg vi land! Två små fina öar i soldiset och hela familjen skrek ut sin glädje. Det blev höga skrik och skratt, kramkalas och tårar.

Inseglingsbojen var enkel att hitta. Hela den grävda rännan in i floden som tog oss till marinan i Degrad des Cannes, var väldigt bra utmärkt och det kändes extra exotiskt att vi nu skulle ha röd markering på styrbod sida. Vi mötte en bogserbåt som tutade och vinkade åt oss och barnen njöt. Vi hade läst så mycket som vi lyckats hitta om hamnen och var lite oroliga över att inte få plats. Det är ingen riktig hamn och mest troligt skulle vi få ankra utanför. Men vi hade tur, vi hittade en plats att förtöja vid. Vi välkomnades av båtgrannen som hjälpte oss med tamparna när vi med vingliga ben knöt oss fast.

Det var varmt, det var djungel, det var ren och skär lycka. Vi hade gjort det! Vi hade korsat Atlanten tillsammans i vår egen båt och med allt vad det innebär. En resa som bjöd på mer än vi hade trott, i både gott och ont. Om man bortser från sjukdomsläget ombord så har seglingen i sig varit väldigt bra. Vi har inte hamnat i några stiltjebälten, som annars kan vara oerhört frustrerande, vi har haft en stark och fin vind hela vägen. Vågorna har bråkat en del med oss, men det hade vi också blivit varnade för. Atlant-vågor är lite lynniga. Båten har skött sig exemplariskt och vi har hela vägen känt oss trygga och säkra med henne. Tack vare Dan och Elias så har vi fått fina väder- och strömprognoser och ett underbart stöd i stort och smått. Så många fantastiska människor har peppat, hejat och hjälp oss. Överrösta med kärlek stod vi nu här, tårögda och bredbenta för att hålla balansen, men stolta och lyckliga som aldrig förr.

Från Gran Canaria till Kap Verde

På kajen i Puerto Mogan stod hela familjen Håkansson. Flera hade varnat oss för att lägga till där eftersom hamnen är trång, det kan komma fallvindar från bergen och ankarlinorna går kors och tvärs, men vad kan gå fel med en sån support. Det blev ett härligt återseende och kramkalas på kajen när vi väl satt fast!

Veckan fylldes snabbt av gott häng, diskussioner med högt i tak, tårtbak och födelsedagsfiranden samt massor av kusinlek med Albin på besök. Vi varvade tid i båten med tid i lägenheten (och i poolen) som var en härlig omväxling från den rullande världen vi är vana vid.

En av födelsedagspresenterna var en heldag på havet med fiske och valsafari SV om Puerto Mogan. Fisketuren var farsans present och jag visste att mamma så gärna ville se val om det gick. Så med båten full av god mat gick vi ut en solig lugn dag. Skipper var orolig för uppdraget eftersom valupplevelserna från Teneriffa hade blivit aningen upphajpade under gårdagkvällens vinglas och nu ville jag givetvis leverera något denna dag. Fisket gick som vanlig, jag behöver inte säga mer. Vi vände hemåt och gick lite längre ut från kusten. Kvällsmaten började diskuteras och vi pysslade om Albin som hade fått en släng av den berömda sjösjukan. Plötsligt ser vi ett helt stim med valar som rör sig sakta och verkar vila. Vi smyger dit med Nausica, stänger av motorn, och glider så nära att det känns som att vi är mitt ibland dem. Pys och frust blandas med synintrycken från fenor och valögon. Halva besättningen sitter på fördäck och vi andra i sittbrunnen och det blir ett sådant tillfälle där man inte vill hålla på med kameran utan bara vara. Magiskt.

20181024_141728.jpg

Halvvägs mellan valplatsen och hamnen hade farsan och jag diskuterat ett sista försök med fisket, vi gör som hemma och släpper ner på botten, pilkar som vanligt istället för det här trollingtramset. Sagt och gjort. Jag står där och tänker ”f-n” också om farsan får fisk före mig nu, då kommer jag få höra det för alltid! Då hugger det på mitt spö och jag vevar upp en riktigt märklig fisk som är blåblank på ryggen med stora ögon. Magen ser konstig ut och är sladdrig med stora porer i. Linda fotar och tar hjälp hemifrån och det visar sig vara en Ocean puffer vi har fått. Ordentligt giftig och bara att släppa tillbaka. Nu kör vi tillbaka och går på restaurang…

20181025_194520.jpg

Av Linda fick vi en fin present. En barnfri eftermiddag som avnjöts med jolleutflykt på tumanhand.

I Puerto Mogan träffade vi också härliga besättningen på Nadine inklusive trillingar i Tildas ålder, en av få svenska båtar vi har träffat på resan hittills. Vi fick också ett mysigt återseende med norska båten Emotion. Veckan avslutades med att farsan satte en av sina favorithistorier på spel med att bjuda oss på samma restaurang som händelserna utspelades på. En del av historien är en beställning av en Paella med noga utvalt vin och detta var enligt sägnen en helt oslagbar måltid. Historier om middagar kan jag tänka mig är som historier om fiskfångst så detta var verkligen en all in där minnet och historian stod på spel. Middagen blev en succé med gott snack till sent på kvällen!

Det blev dags att rigga för nästa besök och båten skulle flyttas till Pacito Blanco. Linnéa och barnen hade åkt i förväg för att möta familjen Teleberg så det uppenbarade sig ett tillfälle att ensamsegla sträckan. Det är något speciellt med att vara helt själv på havet som jag aldrig kommer bli mätt på. På vägen in mot ankarplatsen kom det plötsligt ut en jolle där mannen hojtar:

-Hej där! Vill du ligga på en bojsten så lägg dig jämte Black Pearl, jag hjälper dig!

Det visar sig vara Svante från Vänersborg med sin sambo som är ute och längeseglar. Jämte honom ligger en svensk båt till som innehåller Björn Sundström, 72 år, en jordenruntseglare som nu tar sitt andra varv. Det blir några riktigt trevliga dagar i viken där många rövarhistorier utbyts.

20181101_184158.jpg

På kvällen när jag anländer har hela familjen Teleberg samlats och det blir en fin picknick på stranden innanför Nausica. Nu blir det ännu mer kusinlek när vi fått förstärkning av Vidar och Lo också. Albin håller fortsatt ställningarna och börjar bli hemtam på Gran Canaria.

Dagarna som följer innehåller familjehäng, fiske, poolhäng, båtförberedelser, besök i Las Palmas och god mat på restaurang. Vi får fin support av Linneas föräldrar där de tar Tilda och Agnes en dag så att vi själva kan bunkra båten full med reservdelar och mat. Så medan barnen får åka på kamelridning med mormor och morfar så kör vi ön runt för att få ihop det sista. Det kändes som en fin lösning för alla!

Det är superkul att få besök av släkt och vänner på resan. Upplevelserna blir delade och jag tror att det kommer att bli lättare för oss att komma hem ju mer vi kan dela med oss av vår nya och lite annorlunda livsstil. Såklart blir det lättare att relatera till det vi skriver och berättar om man får egen erfarenhet av att sova för ankare, landa med jollen i vågorna på en strand eller hur mysigt det är att laga stormiddag till gänget i sittbrunnen.

Nausica började bli redo för den största överfarten hittills. Tack vare Björn i viken samt Linnéas bror Gustav, så hade vi tillgång till bil. Detta gjorde att vi kunde skaffa de sista reservdelarna i och runt Las Palmas samt hämta Elias som skulle segla med oss till Kap Verde. Kvällen innan vi ska till Las Palmas så plingar det till i telefonen. Det är min morbror Leif som frågar,

– Har ni tid för ett besök?
– Nae det blir tufft, vi ska till LP imorgon sen sticker vi.
– Ja men jag tog flyget ner och är redan i LP (!)
– Va!?! Jamen då ses vi i LP om några timmar!!

När vi ses i hamnen visar det sig att Leif även hälsar på sin vän Bosse som ligger i marinan tillsammans med alla som ska gå med i ARC. Det blev ett kort men roligt och intensivt möte där vi lämnade Bosse och Leif med alla Mariekexen uppätna och en long range Wifiantenn med tillhörande router i handen som kommer att vara guld värd i ankarvikarna framöver. Tack Leif! I marinan hann vi även med ett superkort men kärt återseende av besättningen på Mamosa som startade med ARC mot Kap Verde. Vi kom överens om att blir vår segling mot Panama så ses vi på vägen. Sent på kvällen hämtade vi Elias på flygplatsen till hela besättningens glädje.

Direkt bestämde barnen att Elias fick bli lekledare ombord, ett jobb av flera som togs på fullaste allvar. Det var beckmörkt ute när den sista maten, en sovande Agnes och Ukulelen kom ombord.

En vecka till havs och ca 800 sjömil stod på att uppleva-listan. Alla förberedelser gjorda, vädret kollat, båten full av mat och Minioner som vi fått av Svante. Nu drar vi!

Dag 1
Vi lämnar den 4/11 runt lunch. Vi tar en lugn avfärd och kör motor den första timmen. Vi ska ut i accelerationszonen mellan Gran Canaria och Lanzarote och det kan i värsta fall komma riktigt mycket vind mellan öarna. Vinden stabiliserar sig på 8-10 m/s NE och vi hissar segel. Focken och två rev i storseglet skickar oss mot Kap Verde i 5-6 knop. Sjön är skumpig men alla mår prima.

Vi ser valsprut och flygfisk. Natten är beckmörk och blåsig, så skönt att vara tre. Elias håller allas humör på topp!

Dag 2
Frukost serveras och besättningen vaknar efterhand. Sjön är mer harmoniskoch vi har en superfin dag.Vi fixar med vindrodret där styrlinorna fått skav, servar en winch, tränar och duschar. Barnen får lite skola. Fiskelinorna är ute men ingen fångst. Elias drar fram Ukulelen, eller Gitulelen som han förklarar.

Till allas glädje blir det en timmes härlig sång, dans och skrattfest. Till kvällsmat serverar kocken kycklinggryta med ris. Vi har en underbar kväll i sittbrunnen där vi tänder ”kristallkronan” och pratar och busar och lyssnar på vågornas fräsande utan att de dem. Ingen är sjösjuk!

Dag 3
Morgonen startar med frukost och sedvanlig däcksrunda för att kolla rigg, segel och linor. Vi rör inte vindrodret på hela dagen.

20181108_163742.jpg

Vinden vrider lite och vi börjar diffa från vår optimala kurs, fortsatt 8-12 m/s. Elias kollar vädret med sin inreach som visar att vi kommer att få ett medvrid dagen efter så vi kör på med segelsättningen. Till kvällsmat serveras kycklingtacos med chokladmousse och grädde. Linnéa rör inte maten den här dagen men tillsammans kan vi ändå njuta av en helt underbar kväll och natt. Elias börjar känna sig krasslig men håller ångan uppe.

Dag 4
Morgonrutiner som vanligt. Vi ser en portugisisk örlogsman med sitt uppspända segel. Bra stoff till dagens båtskola och diskussioner om varför den ser ut så, vart den ska och hur. Linneas sjösjuka går upp och ner. Vågorna kommer från NE och dyningen kommer från NV vilket gör att Nausica åker med tvära kast mellan vågorna. Lättare kvällsmat, gröt eller pasta efter önskemål. Barnen leker och härjar som vanligt. När jag ska väcka Elias till hans nattskift är han febrig och rejält krasslig. Tillslut lyckas jag övertala den 20-åriga fightern att ta av sig sjöstället och borra ner sig i sjökojen igen. Motvilligt kan jag inte nog poängtera. Linnéa har hört diskussionen och efter en stund kommer hon upp för avbyte. Det blåser en hel del och vågorna är fortsatt bråkiga. Jag sticker upp huvudet igen och kollar hur hon har det, vill inte riktigt gå och lägga mig. Då säger Linnéa

-Gå ner och lägg dig nu! Jag fixar det här. Shit vad min fru är grym!

Dag 5
Lättare frukost. Vi får en lugn och fin dag, både vind och vågor stillar sig och vi njuter. Det blir en dag med mycket vila efter föregående natt.

Vi börjar komma väl ur kurs så vi spirar seglen för att kunna segla 180 grader från vinden. Till lunch gör vi pastasås med chaminjoner, lök, grädde och bacon. Till kvällsmat blir det potatis med köttbullar på konserv. På eftermiddagen ökar vind och vågor och ibland skär Nausica upp trots 2 rev i storen. 10-14 m/s och 2,5-4 meter vågor gissar vi när vi står och tittar bakåt. I detta ser vi ett stort stim med valar. ÄVENTYR!

Linnéa kommer med ett klokt förslag att ta ner storen helt innan natten. Nedtagningen blir dramatisk och vi får känna på den verkliga kraften i vågorna och i vinden. När vi går upp i vind och jag står krokad vid masten för att ta ner seglet så ser jag att hon försöker skrika något till mig. Det är omöjligt att höra vad men jag ser på hennes ansiktsuttryck och inser att nu kommer det en stor våg. Vågen bryter över oss och allt blir vitt ett tag. I det känner jag fötterna lätta från däcket och vi dråsar 4 meter ner i botten på andra sidan vågen med ett brak. Vi hade förvarnat barnen om att nu blir det skumpigt vilket de älskar och nu hörde vi barnen skrika av förtjusning,

– Vi slog huvudet i taket mamma! Mera, mera!!

Nog med spänning för en dag, vi gick från 7 till 6 knop och allt blev mycket bättre. Bara spirad fock och vindrodret styrde briljant utan att skära upp. Det blev trots detta en obekväm natt med stora vågor från två håll. Nausica rullade riktigt mycket trots 5-6 knops fart. Ingen sömn men allt ombord fungerar utmärkt.

20181109_181139.jpg

20181109_191522.jpg

Dag 6
Uppryckning! Till frukost serveras proper english breakfast med kaffe och juice! Vi får en grå morgon innan solen tittar fram och livet återvänder. Elias mår mycket bättre och tar fram Gitulelen och gör en sång med en vers för varje besättningsmedlem. Han är helt magisk och vi skrattade gott, vi bestämde också att denna förtjänar en studioinspelning. Det arrangeras VM i UNO och Tilda vinner fair 3 av de första 4 omgångarna. Hela dagen har vi en fantastisk segling med mycket vind och vettiga vågor. Vi får flera surfar på över 10 knop, toppnoteringen landade på 13. Segelsättning för dagen var spirad fock och stormfock. Elias hade fått två besök under sitt nattpass, första besöket var en våg som landade en dm vatten i hela sittbrunnen, förövrigt första någonsin sedan 2011 då vi köpte båten. Den andra var en flygfisk som han snabbt expedierade ner i kylen rensad och fin. Denna åt vi gladeligen till lunch. Elias lärde sig denna dag att vill man ha någon mat till sig själv så bjuder man inte Agnes först.

20181109_164035.jpg

20181108_114017_003.jpg

 

20181109_175027.jpg

Dag 7
Vi får en fantastisk avslutningsdag med härlig segling och förväntan på topp. Men några öar syntes inte till på hela dagen. Inte förrän vi var 10 nm från San Antao med sina berg på upp till 1800 meter fick vi landkontakt. Underbart att ha navigerat rätt! När vi gick igenom sundet mellan San Antao och Sao Vicente mörknade det och vinden ökade, ännu en accelerationszon. Inseglingen till Mindelo skedde i 15m/s och totalmörker. Med radar, AIS, plotter och ett helljus från Biltema löste vi det galant förbi de obelysta fartygen och vraken i viken.

Att vakna på en ö utanför Mauretanien, Afrika är en helt overklig känsla.

Allt är nytt och det är svårt att veta om grabbarna i hörnet är farliga eller bara coola. Vi hade läst på en hel del och fått i oss en del hemska historier om överfall på segelbåtar mm. Vi till och med bytte ö och ändrade Elias flygbiljett för att slippa segla till Praia. Klart färgade av detta började vi nosa på staden.

Marinan sjöd av liv och förväntan var stor då ARC+ väntades med sina ca 80 båtar inklusive flera av de båtarna vi lärt känna. Jag hade en beskedlig lista på saker ombord jag ville få åtgärdat. Bland annat ville jag få det övre roderlagret bytt pga glapp. Toan behövde en helrenovering. Ett batteri i förbrukningsbanken hade kroknat och huvudströmbrytaren ville inte bryta längre. Bottnen behövde skrapas och anoden bytas. Motorkoll, segel och riggkoll, vindroderservice, och 50 andra små saker.

Pressen från överfarten släppte, hårt jobb ombord, osäker känsla för staden och massor av saker som vi VILLE göra. Kastvindar på nära 20 m/s viner ner från bergen och det knakar i tamparna. Här byter jag plats med Elias i sjukbingen. Det tog 30 minuter från att stå och laga kvällsmat till att ligga och skaka med sjöstället på och Linnéa ovanpå för att hålla värmen. Helt utslagen mage och hög feber. Ojoj vilken runda.

Väl på benen igen får vi snabbt vänner i hamnen. Carmine på Eidos, René och Joline på Blue Pearl, Marcus och Madelene på Nadine, Jimmy o co på Nipe är några som vi har mycket kul med. Elias, Linnéa och barnen surrar och skrattar i hamnen och vi blir inbjudna till mys.

Någon dag senare kroknar Linnéa och vi inser att vi kommer nog inte att hålla vår grundplan om ett kort stopp på Kap Verde. Hamnen skulle utrymmas från båtar för att göra plats till ARC och dess franska motsvarighet. Vi hade redan fått dispens en gång för att jag inte var i skick att flytta någon båt så det var bara att ge sig ut på redden. Härute ligger även den gamla Helsingborg-Helsingörbåten Betula uppdragen på stranden. Intressanta vyer blir det gott om.

Det är dags att säga -Until next time, till Elias. Det känns verkligen så. Det har varit helt fantastiskt att lära känna varandra så här. Dippar humöret det minsta så är Elias där med sin energi och livsglädje. Också att se en så vuxen 20 åring ta hand om barnen, för det mesta peppa och busa med dem, men också att stå på sig och säga ifrån på skarpen när det behövs. Inte illa, vi pratar ju ändå om de två rovdjuren som brukar bo i förpiken.

Ofta har vi öråd (eller båtråd) om vad vi vill göra på dagen. Ibland blir det så att vi vill olika saker. Denna eftermiddagen ville Linnéa och Agnes slappa medan Tilda och jag var jollesugna. Vi bestämde oss för att titta till ”Shark island” med jollen och passade även på att jaga upp stim med flygfisk. Tilda kör nu en jolle med 10 hk i full fart som om det vore en sparkcykel. Helt underbart!

Känslan inför staden ändras efterhand som vi lär oss. Den går från hotfull till vänlig. Människorna har humor och glimten i ögat. De flesta pratar bra engelska och de öppna marknaderna med fisk och grönsaker är fantastiska. Ännu en gång krossas fördomarna, vi har lärt oss, och vi säger ett tyst sorry till Mindelo. Det här är ett svårt kapitel att hantera. Att jobba med sannolikhet x konsekvens kontra upplevelser (livet i sig själv) och sin familj är inte lätt. Det räcker ju att man råkar illa ut en gång så kan man slänga all statistik och alla förberedelser i papperskorgen. Men om man sätter sannolikheten för att någonting ska hända till noll, så kommer ju ingenting alls att hända. Så vill vi inte heller leva. Däremot jobbar vi aktivt med att samla information från flera olika håll och är tråkigt försiktiga till en början. Både när vi badar, väljer resmål och när vi väljer promenad på stan.

20181124_125344.jpg

En av dagarna lyckas vi få wifi ombord och vi kan glatt börja kommunicera med omvärlden, inte bara från ett knackigt internetcafé. Då nås vi av en underbar nyhet att Linda (syrran) och hennes nya kille Jonas kommer på besök i två veckor med start i Cayenne och hemresa från Paramaribo. Det ska bli så himla kul att segla ihop och uppleva en bit av Amazonas djungel ihop. Som sagt gemensamma upplevelser är de bästa!

Vi lyckas få till en gemensam tur till den bergiga och gröna ön San Antao tillsammans med barn och vuxna på Nadine. Det blir en spännande dag från början till slut. Det blåser kuling mellan öarna och ett tag kändes det som att det hade varit säkrare att ta Nausica över. Väl där gick vi rakt in i folkhavet och fick vi tag i en minibuss med guide som körde oss genom bergen till västra sidan av ön. Det blir en fantastisk dag med många skratt och upplevelser. Dock var molnbasen över ön så låg att chauffören ibland hade svårt att se vägen.

20181123_104149.jpg

 

20181123_103601.jpg

Alla jobben ombord är nu färdiga (efter drygt 6 mån resa) och Nausica är redo så när som på satellittelefonen som har gett upp. René från Blue Pearl var ombord en dag med ny energi och huvudet fullt av lösningar, så där löstes t.ex. de sista problemen med den brunna autopiloten i ett nafs. Vi sätter en avresedag och jobbar hårt på en lösning för att kunna kommunicera och hämta väderfiler under atlantöverfarten. Hopp efter hopp släcks och dagen innan avresa står vi inför faktum att vi får göra som förr i tiden. Bara åk med passaden och ta vädret som det kommer. Jag går och säger hej då till våra vänner på Nadine, då säger Marcus – Va fasen låna vår som vi har till livflotten.

Helt otroligt! De ska till Barbados och vi ska till Franska Guyana. – Ah, vi kommer ses igen innan stilla havet säger han. Vad ska man säga mer än TACK!

Den stora AVRESEDAGEN kommer, en stadig frukost dukas och vi hugger in. Från ingenstans kräks Tilda över hela bordet. Linnéa och jag börjar metodiskt att jobba, byter ett ögonkast och avresan är skjuten på framtiden.

Idag kroknade även den tappraste. Last girl standing. Agnes som till och med drömmer om mat ville inte äta. Så ett par timmar senare var det dags, bara att metodiskt börja jobba. Gummihink. Idag kom även en trimaran tillbaka med 2,5 skrov. De hade nattetid kört på något oidentifierbart i vattnet i 11 knop. Tur att Nausica har Kevlarväv i skrovet och att vi brukar snitta 5 knop, i alla fall nattetid.

Vi är redo för Atlanten. I och med sjukläget så har vi sovit och vilat mycket. Sovit middag. Kunnat pyssla om detaljerna ombord. Pysslat om varandra. Strosat planlöst på stan. Helt enkelt tagit det lugnt utan ett mål i sikte. Otroligt skönt och uppbyggande. Nu är snart alla 4 redo för nya äventyr!