49 days left until 12 maj 2018
— Avresa

Igår natt påbörjade vi riggarbetet. Jag fick grym hjälp av Elias och hans kompis Anton och vi måttade och inledde monteringen av inre förstag samt backstag. Hoppas nu att vi tänkt rätt 🙂

Sedan en vecka nu så är uthyrningskontraktet signerat och klart. Det är en spansk familj som tar hand om 66:an åt oss när vi är borta.

Det känns som en enorm milstolpe i äventyret. Nu är vi på väg!!!

Nu har vi alla delar till den nya soffan i salongen. En smidigare lösning med maximerade förvaringsmöjligheter är

vinsten. Ett glas vin och en ordentlig häftpistol, vad mer kan man önska av en lördag!

Blocketannonsen kom ut, begagnat soltak till en Bavaria 40 säljes. 4 min tog det att hitta annonsen och att inse att säljaren är min fd kollega Tommy från Kalmar. Ett kul samtal och ett ännu trevligare besök som avslutas med att jag sågar sönder ställningen på hans garageuppfart för att kunna ta hem den på takräcket. Väl hemma blev den tillpassad i bredd, hopsvetsad av Majken för att sedan sys av mamma Lisbeth och mig. Lagarbete!!

Vi kunde nästan känna doften av vår. Jag är säker på det. Och med doften av vår kom drömmen ännu närmare. Men så en morgon begravdes de små vita snödropparna som kämpat sig upp, av ett lager med snö. Ett tjockt lager med snö! Men nej oh nej!! Vi ska ju snart flytta ner till båten! För även om vi vet av erfarenhet att vi klarar av att bo i båten i minusgrader och hagel så känns det lite mysigare i tanken om solen hade tittat fram på oss den här gången. I fjol släpade vi Ikea-kassar med kläder, mat och snuttefiltar i en hagelskur som gick på tvären. ”Så mysigt det är älskling. Känns helt rätt det här. Verkligen”. Det flög strumpor och barnteckningar i hela hamnen.

Jag älskar snö. Absolut. Jag älskar all slags väder. Verkligen. Men just den här morgonen kändes det tungt när jag hörde barnens glada tjut över att få ta pulkan till förskolan. Till och med minstingen bokstavligen hoppade i sin overall. Hon som annars ligger i en skrikande hög i hallen medans en svettig vuxen på olika pedagogiska sätt försöker att få ner sprattlande armar och sparkande ben i detta tydligen fruktansvärda ytterplagg. Men så kom det ett sms som fick mig att jubla inombords och glatt stämma in i barnens gladsång och fuldans över detta underbara väder. Kan det bli så mycket vackrare?

 

 

Det här kommer från Växjö och från huset där jag växte upp. Det vackra småländska röda trähuset med vita knutar och stenmuren vid sidan om för att riktigt sätta idyllen på sin spets! Att mamma lyckats sy alla dessa flaggor på nästan exakt en månads tid är för mig, som för kännedom inte kan sy en rak söm även om jag fick en vecka på mig, helt ofattbart. De här bilderna är så otroligt vackra för mig. De symboliserar så mycket och kontrasten är fantastisk. Drömmen kändes nära igen. Tack mamma!