Drömmen om sol i ett vinterlandskap

Vi kunde nästan känna doften av vår. Jag är säker på det. Och med doften av vår kom drömmen ännu närmare. Men så en morgon begravdes de små vita snödropparna som kämpat sig upp, av ett lager med snö. Ett tjockt lager med snö! Men nej oh nej!! Vi ska ju snart flytta ner till båten! För även om vi vet av erfarenhet att vi klarar av att bo i båten i minusgrader och hagel så känns det lite mysigare i tanken om solen hade tittat fram på oss den här gången. I fjol släpade vi Ikea-kassar med kläder, mat och snuttefiltar i en hagelskur som gick på tvären. ”Så mysigt det är älskling. Känns helt rätt det här. Verkligen”. Det flög strumpor och barnteckningar i hela hamnen.

Jag älskar snö. Absolut. Jag älskar all slags väder. Verkligen. Men just den här morgonen kändes det tungt när jag hörde barnens glada tjut över att få ta pulkan till förskolan. Till och med minstingen bokstavligen hoppade i sin overall. Hon som annars ligger i en skrikande hög i hallen medans en svettig vuxen på olika pedagogiska sätt försöker att få ner sprattlande armar och sparkande ben i detta tydligen fruktansvärda ytterplagg. Men så kom det ett sms som fick mig att jubla inombords och glatt stämma in i barnens gladsång och fuldans över detta underbara väder. Kan det bli så mycket vackrare?

Det här kommer från Växjö och från huset där jag växte upp. Det vackra småländska röda trähuset med vita knutar och stenmuren vid sidan om för att riktigt sätta idyllen på sin spets! Att mamma lyckats sy alla dessa flaggor på nästan exakt en månads tid är för mig, som för kännedom inte kan sy en rak söm även om jag fick en vecka på mig, helt ofattbart. De här bilderna är så otroligt vackra för mig. De symboliserar så mycket och kontrasten är fantastisk. Drömmen kändes nära igen. Tack mamma!