Mot Holland!

Vi stannade ett par dagar i Norderney och njöt av den välordnade hamnen. Det var rent, fräscht och hamnefogden bjöd barnen på godis så hela familjen trivdes. Men såklart speglar denna trivsel också hamnavgiften så efter två nätter ville vi vidare. Vi hade fått tipset om staden Borkum, som passande ligger på ön Borkum och som är en av de största öarna av de ostfrisiska. Det är alltid lika spännande med tidvattensegling har vi upptäckt. Dels är det spännande för det går så väldigt fort att segla om man har räknat rätt, och dels är det väldigt spännande att se om man faktiskt har räknat rätt.. Skulle vi inte ha räknat rätt finns risken att vi fastnar i en ström som går på fel håll räknat på hur vi vill gå. Har vi samtidigt otur med vind som går mot strömmen så kan det bygga upp en rätt grov sjö eller så kan man helt enkelt bli fast på bottnen med ett hav runtomkring som försvinner mer och mer. Det var precis vad som hände en norsk familj som vi träffade. Men de tog det hela med stor ro. Båten la sig på sidan, mannen gick och la sig och sov och de andra i familjen gick ut och lekte på den enorma stranden som bildats. Det är någonting som imponerar stort på mig, människor som stöter på problem men som ändå kan hitta perspektiv på det och ta det hela med ro. Det har blivit ett nytt delmål för mig på den här resan, att bli bättre på att ta saker med norsk ro. Det brukar ju alltid lösa sig tillslut.

Vi hade dock räknat rätt när vi gav oss iväg så vi fortsatte med vårt flygande skepp och tog oss i snabb och stabil fart över mot Borkum. Familjen har kommit in i rörelserna ombord på båten hyfsat bra nu och våra ömma tår börjar så smått att läka. Förutom Anders lilltå som fortfarande är lika stor som hans stortå. Jag ville öva mina ortopediska kunskaper på honom men han vägrade låta mig komma nära. Så jag erbjöd honom två Alvedon istället för att få lite lugn i båten. Vissa kunskaper känns dock fortfarande lite rostiga. Som det här med knopar. Jag har en förmåga att glömma vissa av dem mellan säsongerna. Den jag har speciellt svårt för är den där jäkeln med odjuret, prinsessor och sjön som ska vara på rätt håll. Så när Anders ropade på mig att snabbt göra en pålstek i genuaskotet kände jag mig lite villrådig. ”Ska jag styra istället?” bad jag så snällt jag kunde. ”Nej nej, du kan det. Jag litar på dig.” Fan. Jag vred och vände på sjön och odjuret hoppade upp och ner, inte alls sådär proffsigt som jag gjorde det förra sommaren. Jag fick ihop en slags knut och genuan rullades ut. Men jag bad en liten bön att han inte alls litade så blint på mig vad det gäller knopar, utan att han snart går fram och kollar i smyg. Men just det här, att lita på varandra i emellanåt väldigt stressiga och pressade situationer, är nåt som stärker oss enormt. Jag märker det gång på gång, man lär känna varandra på ett annat plan och man får en starkare respekt för varandra. Här ute har vi bara varandra och problem som dyker upp får vi lösa tillsammans. Det är en fin känsla som byggs upp. Till exempel när vi upptäckte att loggen spökade med oss så körde vi sten sax påse vem som skulle få äran att dyka ner i det svinkalla vattnet. Gissa vem som förlorade?!

I Borkum var det lika mycket action som i tidigare hamninlopp. Det gäller att ha koll på sjökort och verklighet. Anders var den som styrde den här gången och viss koncentrationsstörning hade han i form av spännande båtar runtomkring och barn som inte ville sitta still. Plötsligt upptäcker jag att det står ”deep 0,2 meter”, alltså det djup vi har under kölen. ”Anders är du säker på att vi går in här?” Anders har en extrem reaktionsförmåga när det verkligen gäller men jag har aldrig förr sett 6 ton massa bete sig på det sätt som det nu gjorde under fötterna på mig. En klockren handbromsvändning mitt i hamnhålet. Det kändes som att åka karusell på Tivoli. Barnen tjöt av lycka medans vi vuxna satt knäpptysta och spände käkarna. Den där minuten när nåt sånt här händer är så fruktansvärt lång! Men tillslut var vi runt och hade lite mer andrum under kölen igen. Vad tusan hände? Brist i koncentration var det som hände och fel hamn styrde vi in i. För precis bredvid var den hamnen som vi egentligen sett ut. Nu skulle man kunna tänka att jag hade känt lite glädje över att det för en gångs skull var Anders som brast i koncentrationen och jag som fick säga till honom. Och isåfall tänker man alldeles rätt. Men det sa jag såklart inte till honom, inte just då iallafall. Här har vi en fin bild från vår lilla detour.

Borkum hamn var ingen direkt mysig hamn med sina enorma fiskebåtar som brölade och skränade långt in på nätterna. Men vi tog lokalbussen över ön och hamnade på en magiskt lång och kritvit strand och vi blev genast badsugna. Vi gick, sprang, galopperade och hoppade på olika äventyrliga sätt och tillslut kom vi fram till strandkanten. Och till det tyska nakenbadet. Ja mitt på denna milslånga vita sandstrand så prickade vi rätt på en av de mest exotiska vyerna jag har hittills upplevt på resan. Jag gillar nakenbad och jag gillar det faktum att barnen får se hur riktiga kroppar ser ut, inte bara retuscherade kroppar på tv eller i tidningar. Men jag var inte alls förberedd på alla dessa nakna tyskar som promenerade runt så det blev en upplevelse för oss alla som jag tror att vi kommer minnas starkt och med glädje! Tyvärr var vattnet svinkallt så vi nöjde oss med att traska runt, doppa fötterna och leta bäbis-maneter.

Sen tog vi bussen vidare in till staden Borkum. Den här staden var betydligt mysigare än Norderney, som var mer flashig och flådig. Här kantades trottoarerna av stockrosor och parkerna var lummiga med buskar och träd. Vi köpte lite bröd, och såklart tyska kringlor, hos bagaren och yoghurt och nån märklig laxröra i en butik. Sen gick vi och satte oss i en av parkerna och hade lyx-picknick. Vi njöt och var så nöjda och det fanns inte ett moln på familjens himmel. Inte ens när Anders upptäckte att det kröp in myror i kalsongerna kände vi att vi ville avsluta detta mysiga tillfälle. ”De kryper nog ut igen när de inser vart de är på väg” sa han bara lugnt. Vi satt där länge länge och insåg att det var alldeles lugnt runt oss. Trots att maten var uppäten och att vi satt där med två relativt energiska barn. Men Tilda hon satt och mös och småpratade med oss om ditten och datten. Och Agnes hon satt och sorterade harpluttar i storleksordning. Så vi satt kvar en stund till.

Dagen efter tog vi det stora steget in i Holland! Det var en stor känsla som alltid att ta sig in i ett nytt land. Att få hissa en ny gästflagga och fundera på vilket språk de pratar i det här landet. Vi hade språkövningar i båten om hur man pratar holländska men jag är tveksam på om någon av oss klarade testet. Dagen gick i lugnt och stilla mak. Det var ett härligt soldis runt oss som gjorde seglatsen lite spöklik. Båtar som inte hade egen AIS dök upp som gråa suddiga skepnader i diset. Ibland lite väl nära för att det skulle kännas bekvämt. En båt kom stormandes i 40 knop och gav oss svallvågor som fick barnen att kikna av skratt. När vi så smått närmade oss land så började vi känna oss hungriga och jag gick ner för att bre lite mackor. Jag hade precis öppnat de dubbla påsarna till en av de danska ostarna som vi har kvar, och den tunga dimman av stinkande ost började sprida sig genom båten. Just då hör jag Anders uppifrån sittbrunnen: ”Linnéa, vi blir bordade av kustbevakningen nu…”. Först blev jag rädd. Sen svor jag högt, jag förstod ju vad de var ute efter. Jag visste väl att det där ostköpet skulle ge oss problem! Tro f-n att holländarna undrar vad som står på i den här båten som den stinker. Vad är det svenskarna försöker smuggla in egentligen? På skakiga ben kravlade jag mig upp och stängde snabbt luckan ner till båten efter mig. Som om det skulle hjälpa. Fem uniformerade män med batong och vapen stirrade på oss och la fast vid vår båt. Jag ville skrika ”We can throw it away! I promise, we will never buy anything like that again!!”. Men jag höll mig knäpptyst och lät barnen sköta snacket. Polis polis! skrek Agnes och Tilda alldeles lyriskt och vinkade glatt åt herrarna att komma ombord. De visade sig vara trevliga människor, såklart, och det hela var bara en normal procedur som det gör med varje båt här. De ville veta vart vi kom ifrån, vad vi skulle göra i Holland, hur länge samt se våra pass. Allting var fullt normalt försäkrade de oss. Men jag såg nog allt hur de sniffade misstänksamt ner mot båten. Den där osten använder jag till bete nästa gång Anders ska fiska.

Förutom exotiska gränspoliser så fick vi även se enorma sälar, vissa av dem alldeles vita, som låg och slumrade på sanddynorna. Barnen hittade snabbt sina kikare och vi gled tyst och stilla förbi bjässarna. Till sist kom vi fram till den holländska hamnen Lauwersoog. På kvällen tände vi ljus och spelade UNO medan åskan brakade runt oss och regnet smattrade på taket. Det är något av det mysigaste vi vet, att kura ihop nere i det varma och torra och lyssna på ovädret som drar över. Iallafall när man ligger tryggt förtöjda i hamn. En väldigt mysig stund fick vi. Fram till Agnes röt ikapp med åskan och sprang iväg med halva kortleken, förbannad över att hon inte fick lika fina kort som storasyster. Då kändes det som ett bra läge att säga godnatt. Imorn börjar de holländska kanalerna!

Expedition Helgoland och yoga på Nordsjön

Vi hade så mycket spring i benen när vi vaknade på morgonen i Helgoland. Snabbt bestämde vi oss för en heldagsutflykt för att se så mycket som möjligt av denna ö. Matsäck packades med omsorg. Barnen fick packa sina egna ryggsäckar med allt de tyckte att de behövde ha med sig och själva orkade bära. Tilda packade vintermössa, halsduk, 53 stycken gosedjur, alla hårsnoddar och klämmor hon kunde hitta, kikare, extraskor och rena strumpor. Hon var redo för en polarexpedition. Agnes packade ner ett sittunderlag. Sen var hon mer än nöjd. På gott humör travade vi genom hamnen och upp mot den lilla byn. Vi kom in i ”staden” och hittade en hel svärm med taxfreebutiker samt en mysig friluftsbutik. Barnen fick syn på ståndet av enorma gosedjur som stod utanför friluftsbutiken så jag och Anders kunde med hyfsat lugn puls strosa runt och leta viktiga prylar. Vi hittade två fina fiskespön till barnen som vi längtat länge efter att köpa så det lyxade vi till med.

Sedan tog vi det stora steget ut ur staden och möttes av en ljuvligt vacker natur. Vi gick upp till en stor utkiksplats och där hade vi utkik över i stort sett hela södra delen av ön. Vi stod där och njöt medan solen värmde oss. Hela Nordsjön, så långt vi kunde se av det, glittrade och var alldeles stilla och det klarblåa havet var en sådan vacker kontrast till de röda klipporna som kantade ön. Vi har haft en väldig tur med vädret i starten på vår resa vilket vi är otroligt tacksamma över, framförallt på Nordsjön. Hamnen ser ut som någonting som ska stå emot ett världskrig.

Utsiktsplatsen låg ett antal 100 trappsteg upp, och som barnen kämpade!! Jag är grymt imponerad över deras benmuskler och kämparanda. Agnes är ingen direkt promenad-älskare i vanliga fall och det brukar protesteras å det grövsta i alla likande sammanhang. Det vet grannarna som bor längs med vägen från oss till förskolan/bilparkeringen/matbutiken. Men som så mycket annat så handlar det om motivation. Nu förtiden har vi verkligen tid och energi för att på ett pedagogiskt vis motivera barnen till olika saker. Så vi tog med oss kexchoklad. Visade sig funka utmärkt för både barn och vuxna.

Större delen av dagen traskade vi runt och fick se i princip hela Helgoland. Vi lekte cirkus på en lekplats och badade svettiga fötter i havet. Vi lyckades även med konsten att bryta mot lagen. Anders flög med drönaren och jag tränade på att fånga den vid landning. Det behövs sedan när vi ska filma från båten under segling. Två kamouflageklädda rätt sura herrar hotade med att ta drönaren ifrån oss om vi hade filmat vilket vi inte hade… Ön visade sig vara någon form av militärt område. För detta djärva tilltag fick vi dock en mycket fin (och mycket hemlig) drönarfilm över ön.

Dagen efter hissade vi segel igen och styrde nosen mot Norderney. Vi hade en lugn och solig överfart och hela familjen njöt. Pyssel drogs fram i mängder samtidigt som vi vuxna fick för oss att hitta ställen på båten som lämpar sig för träning. Anders blev väldigt exalterad när han upptäckte hur bra sittbrunnen var utformad för att göra armhävningar. Jag upptäckte att man i så här lugnt väder kan göra lite yogaövningar på fördäck. Men man får slåss lite med jollen och alla rörelser blir lite sneda eftersom båten lutar åt ena eller andra sidan. Men grymt bra balansträning i vågorna! Jag insåg dock i efterhand när jag fick se kort på spektaklet, att det kändes så mycket härligare än det såg ut. Ingen graciös yoga här inte. Men känslan av att titta ut över horisonten och andas till havet var inget annat än fantastisk, så det graciösa fanns iallafall i mitt inre.

Sedan ville Tilda ha paus i sitt sommarlov och tyckte det var lägligt för lite skola ombord. Favoriten just nu är matte. Jag tänkte vara pedagogisk och använda mig av det vi hade framför oss, lördagsgodis. ”Tilda om du har 10 godisar och ger mig tre stycken. Hur många godisar har du kvar då?” Tilda tänkte i en millisekund. ”Ha mamma, det skulle jag aldrig göra så det är ju omöjligt!” Du är så klok mitt barn. Och så realistisk.

För det här med lördagsgodis är heligt för oss. Barnen delar gärna med sig till varandra ur sin påse som tur är, men vi vuxna är icke inkluderade i denna fina gest. Så när Agnes hade somnat lite senare så såg Anders sin chans (årets föräldrar). Försiktigt försiktigt plockade han en godisbit ur deras godispåse. Absolut och fullkomligt ljudlöst. Men Agnes flög upp och tittade sig omkring som ormen i Robin Hood. Va? Vem? Vad var det?? Hon får syn på Anders otroligt skyldiga blick. ”Vad äter du på pappa?” varpå Anders får någon form av hjärnsläpp och klämmer fram ”Min tunga…” Agnes såg inte direkt övertygad ut. Resten av middagsluren sov hon med ett öga öppet och näsborrarna vidöppna.

När vi sedan kom in mot kusten till Norderney, som är en av de tyska ostfrisiska öarna, så är det full trafik och full action. Ännu mer action blir det när vi upptäcker att verkligheten inte alls stämmer överens med vår plotter i sittbrunnen. Denna är uppdaterad 2015 och får väl ändå ses som färsk information i sammanhanget. Men just här i tidvattnets mecka, där sanddynorna på bottnen flyttar på sig med jämna mellanrum känns den uråldrig. Det blir några svettiga minuter innan vi får upp vår plan B och upptäcker att navigationsdatorn, som är uppdaterad 2018, stämmer korrekt med stolparna framför nosen.

Vi andas ut och Anders går ner och kissar. ”Titta barn så mycket häftiga båtar!” utbrister jag och hör själv min illa dolda nervositet i rösten. För framifrån möter vi en jätte, bakifrån kommer en annan och vill köra om och rännan är smal som grusvägen i Telestad. Detta kombineras såklart med strömmar från tidvattnet. Två sekunder senare ryter jag vänligt åt Anders att komma upp och kissa över relingen istället. För då får jag syn på det tyska krigsfartyget och jag får hemska flashbacks från förra årets bravader i Polen, där Anders blev ”bortförd” av polsk militär. Men alla möten, omkörningar och vidare toalettbesök går fint och tillslut lägger vi till i ett lugnt och stilla Norderney. Dagen avslutas med sen kvällsmat på stekt nyfångad Makrill. Och såklart provfiske med barnens nya fiskespön.

Dagen efter bestämmer barnen att det är lekplatsdag och deras vilja är vår lag. Ibland. Så lekplats blir det. Sedan kommer Anders på (tack vare Facebook gissar jag) att det är morsdag och barnen ser genast sin chans. ”Då bjuder vi mamma på restaurang och glass!” Pizzeria blir det och barnen lär sig italiensk-tyska av charmiga italienare. Sedan blir det Norderneys största glass och Anders, som lärt av sina misstag, beställer extra stor kula med smak after eight till hela familjen. Vilken underbar morsdag!

Mot Helgoland!

Det hade hunnit bli mitt på dagen innan vi lämnade Kiel för att ta oss in i Kielkanalen. Återigen var vi belönade med sol och värme och vi kände oss väldigt taggade på att påbörja slussningen. Då jag är den som är ansvarig för att Nausica ligger bra i denna manöver så kände jag ett stort ansvar och hade under hela förmiddagen förberett mig på denna stora uppgift. Jag och Anders har slussat en gång tidigare, i Skottland då vi seglade hem Nausica. Men då var vi 6 vuxna och inga barn och därmed en något stabilare besättning om något skulle gå fel. Så nu kände jag ett tyngre ansvar. Jag hade klätt mig i stabila skor, smidiga kläder, jag hade kört uppvärmning på kajen som förstaklassens friidrottare med upphopp och smågrodorna och kände mig mjuk och smidig i kroppen. Tampar var snyggt och prydligt förberedda. Fendrar låg surrade på exakt rätt ställe. Jag var så otroligt redo! Det låg något häfte uppslaget på navigationsbänken såg jag i förbifarten, men jag hade inte riktigt tid att läsa det. Jag skulle bara ner i båten och fylla på vätskedepån, det gäller ju att inte ligga back i en sån här svettig uppgift. ”Är du redo?” frågade Anders. Jag bara visade med en svepande rörelse över båten… ser du hur redo jag är??

Så var det dags och vi närmade oss inloppet till Kielkanalen. Woho nu kör vi!!

”Det blinkar lite lampor där borta Anders”… ”Jaaaa…. och du har väl läst sluss-häftet?”. ”Erhm…. nja… lite snabbt. Det stod på tyska… och jag läste ju franska i skolan… så…” Lamporna, och en del annat, visade sig vara viktiga att ha koll på. Sån tur att jag har en man som faktiskt läser sådana där häften, och som också är rätt så duktig på tyska. Ännu mer tur att han inser att jag inte gör det. Innan vi fick lov att ta oss in i slussen skulle en drös med vad som såg ut som nord Europas största fartyg först ta sig in. Sedan skulle vår lilla mini-båt knö in sig bakom dessa jättar. Himmel vad nöjd jag var över alla mina extra tampar!

Sedan gick allt så otroligt smidigt. Vi puttrade in i slussen, knöt fast oss (med en perfekt längd på tampen och sådan precision i avståndet mellan fendrarna att man skulle kunna tro att en riktig sluss-expert knutit fast dom!) och sen låg vi liksom bara där medan allt runtomkring bara skötte sig av sig själv. Inget skrikande på tyska, inget slitande någonstans, ingen panik alls. Inte ens ett litet upphopp behövdes. Så här i efterhand tror jag nästan att jag hade kunnat skippa all min uppvärmning där på kajen och behålla lite mer av min värdighet. Men men.

Kielkanalen var vacker, lummig och betydligt mer trafikerad än vad jag föreställt mig. Tydligen stod det också i häftet, att det är världens mest trafikerade kanal. Men tänk, jag lärde mig detta även om jag inte läste häftet. Första natten i kanalen så hittade vi en urmysig liten idyllisk brygga vi förtöjde vid. Alldeles intill skogen. Eller egentligen låg den precis vid en byggarbetsplats så den var varken mysig eller idyllisk. Men den var alldeles gratis. Och skogen kunde man skymta bakom plåtskjulen. Dagen efter fortsatte vi att puttra längs kanalen och njöt av allt vad kanalsegling innebär. Stilla, upprätt och möjlighet till en massa skoj ombord.

Här är det polering av båt och barnen tränar någon form av yoga tror jag..

Vi kom fram till Brunsbüttel mitt på dagen och kände därmed att vi hade fått en eftermiddag i bonus. Vi trodde att sista sträckan skulle ta betydligt längre tid, men eftersom vi inte hade så mycket att titta på där vi övernattade, så kom vi iväg tidigt på morgonen. Detta gynnade oss i slutändan då vi hann med glass på ett italienskt café. Och vilken glass sen! Mycket glass har vi ätit i våra dagar och att hitta en sådan tiopoängare i den här relativt lilla staden, det trodde jag inte!

Anders tog vinnarsmaken, after eight, och varje gång han råkade vända bort huvudet från någon av oss i familjen, försvann en liten bit av den. Jag undrar om han egentligen fick smaka på den själv. Men han tog igen hämden senare med att köpa 17 konserver av grönkål i närmaste matbutik. Jag tror inte ens han egentligen tycker om grönkål. Han lyckades också smuggla med diverse konstiga soppor, frystorkad snabbmat och, såklart, en konserv grönkål MED korv… det finns kanske fler människor därute som känner samma glädje som min man i denna konserv-himmel, men just där och då var han väldigt ensam. Och så galet tungt att bära hem sen! Speciellt med två stycken trötta barn. Återigen hördes vi långväga genom hamnen.

Under dagen hade vi laddat ner grib-fil efter grib-fil för att få bra koll på vädret. Vi var så sugna på att ta oss ut till Helgoland dagen efter men det visade hårda vindar med byvindar upp mot 20 m/s. Vi var båda överens om att har vi möjligheten att välja, så ska vi inte ge oss ut i sådana vindstyrkor. Vi ringde även till Dan, vår meteorolog, och stämde av och han gav också rådet att vänta. Så fick det bli och det var med den tanken vi gick och la oss. Morgonen efter hade vi samma prognos. Men en halvtimme innan vi var tvungna att ge oss iväg (för nu börjar tidvattennavigering serni!) så visade grib-filerna en betydligt bättre prognos. De hårda vindarna skulle inte komma förrän senare på kvällen/natten och då skulle vi vara tryggt i hamn i Helgoland. Vi tog ett snabbt beslut att ge oss iväg. Eftersom det här var första gången då vi skulle navigera med tidvatten så ville vi inte ge oss ut för sent och riskera att hamna fel i strömmarna. Vi tittade snabbt på klockan och sedan på varandra och i någon form av tyst uppgörelse så satte vi tidtagaruret. 30 minuter startar nu! Så plötsligt kastades jag tillbaka till larm-rummet på akuten. Fast där har vi som standard 3-4 minuter på oss när det är nåt stort larm på gång. Men känslan var ändå densamma, fokusera! Det absolut första jag gjorde var att ge paddan till barnen. Ge och ta ombord, jag tror att jag har nämnt vikten av det tidigare. Och det lönade sig, 30 minuter senare var båten segelstuvad, alla tänder var borstade, näsorna insmorda och vi var iväg!

Ser ni kajaken i bakgrunden?! Honom träffade vi på ute i rännan. Han såg lite felplacerad ut bland alla stora fartyg kors och tvärs men det var en nöjd tysk som verkade trivas utmärkt med sin placering i livet.

Vi hade en fantastisk segling över till Helgoland. Tidvattnet gav oss en rejäl skjuts ut ur floden Elbe och vi slörade i dryga 10 knop! Vinden ökade allt eftersom och andra halvan av seglingen hade vi en fin halvvind mellan 7-10 m/s. Vi fick smaka lite på Nordsjöns vågor och jag kände av sjösjukan emellanåt men klarade mig bättre än någon i familjen hade trott. Barnen är så vana vid att se mig hängandes utför relingen sen seglingen i Polen förra sommaren, så det har blivit en standardlek med dockor och nallar hela hösten. ”Agnes min nalle är lite sjösjuk, kan du hålla honom i öronen medan han kräks?” gick Tilda runt och lekte med sin lillasyster. Men än så länge har jag alltså klarat mig, jag tänker att jag sparar mig lite till de mer exotiska fiskarna. Det är ju ändå dem vi vill göda. Agnes håller dock Nordsjöns fiskar glada lite till, men hennes humör dalar inte för det! Hon kräks, somnar och vaknar sedan på sin allra bästa sida. Så när vi närmade oss Helgolands kust var hela båten full av glada tjo och tjim igen. Vi tog sikte på sydhamnen och när vi kom in i ytterhamnen fick vi se stora sälar och en polishelikopter som gick ned för landning. Alla var så exalterade så tillslut fick Anders ryta ifrån ”Fokusera nu rorsman! Du håller på att köra in i pirarmen!” Och det var inte med någon humor i rösten här inte. Jo strömmen var stark också här ute det märkte jag, även om det inte forsade på samma sätt runt pålarna som inne i Elbe flod. Jag tror att Anders pustade ut rejält när vi väl låg förtöjda i hamn. Vi hade tillsammans tagit oss till Helgoland! Under egna segel, för egen maskin, på egna ben. Vi kände oss som Columbus som erövrat ett nytt land och den exotiska känslan i kroppen bara bubblade ur oss! Vi fick äntligen hissa den första av gästflaggorna som min mamma har sytt! Jag var så lycklig så jag ville skrika. Det gick en man på kajen vid oss. Den enda mannen som var ute i blåsten och på något vis ville jag väl delge honom allt det fantastiska i denna stund. Jag ville åtminstone säga hej till honom och varför jag skrek det jag gjorde det vet jag inte, kanske just för att jag hade en sådan exotisk känsla i kroppen. Hola!!!!! skrek jag högt och glatt över den tyska lilla hamnen. Anders gick snabbt ner i båten och började laga mat. Fantastiskt fint att vara på resa tillsammans.

Den första kraschen

Jag funderade länge på vilken rubrik jag skulle ha på det här inlägget. Jag hade så många förslag. Alla betydligt mysigare och trevligare än det som för nån timme sen plötsligt dök upp. Men jag gör en liten cliffhanger och återkommer till det.

Sista kvällen i Danmark fick vi finbesök av Daniel och Micke. Det blev ett glatt kalas som började redan i matbutiken när barnen insåg att det var fredag och vi skulle köpa chips. Sen gick Anders bananas i grillhörnan och jag hade lyckan att hitta riktigt goda vegetariska hamburgare. Glädjeskrik fyllde den danska butiken och när Tilda sedan vrålade ”Jag behöver kissaaaaaa!!” visste alla redan vilka vi var. Vi var lyckliga och hungriga och kundvagnen fylldes snabbt med allt möjligt gott. Och såklart tre stycken stinkande danska ostar och en påse fläsksvålar, för det vill väl alla ha i sin båtkyl? Herr Thornblad hävdar iallafall så. Väl nere i båten så hann vi precis stuva ner allt och tända grillen när två glada gossar anlände. Lyckan var total! Barnen som suttit med kikare ut över havet blev dock lite fundersamma när gästerna kom med bil. Kan man köra hit??!

Kvällen blev sådär fantastisk som den bara kan bli när man har fina vänner runt sig. Tre män satt uppe längre än vanligt och gjorde ett rejält avtryck i barskåpet. Jag somnade till härliga konversationer om märkliga saker och ljudet av den där lyckan som infinner sig när man inte alls tänker på morgondagen!

Dagen då vi skulle lämna Danmark och ge oss över mot Kiel var en strålande dag! Sol, klarblå himmel och en trött make som tydligt kände av glädjerusets baksida. Även om han strongt vägrade erkänna det. Efter ett par tappra timmar gick han och la sig för att vila. Maken sov, Tilda satt och mös i sittbrunnen och det var alldeles tyst runtomkring, bara porlandet av båten genom vattnet som hördes. Och Agnes som var förbannad över att hon inte kunde få upp locket till vindruvorna. Men det är ljud jag är så van vid så de har jag lärt mig att meditera bort. Det är då de dyker upp. Tumlare! Detta är exotiskt för mig, jag älskar dessa djur. Tyvärr visade de sig endast en kort stund så jag lyckades inte få barnens uppmärksamhet i tid. Och Anders insåg jag var omöjlig att väcka för denna naturupplevelse. Men Tilda upptäckte plötsligt att hon hade ”Tarzan-ögon” (?) och kunde se tumlarna och andra fiskar under ytan. Agnes ville ju såklart inte vara sämre så hon kunde även se tuppar under vattnet. Det är ett exotiskt hav vi seglar i. Snart var sittbrunnen full av kacklande, råmande och grymtande och jag njöt av insikten över att det sällan är tråkigt med barn ombord.

Vi kom till Kiel i solnedgången. Dagen efter tog vi en lång promenad genom stan. Barnen var återigen som nysläppta djur på grönbete när vi kom av båten. Grönt gräs!! Spring i benen!! Anders och jag kunde stå och pussas en lång stund innan vi var efterfrågade igen.

Vi tog beslutet att boka bord på restaurang på kvällen för att fira att vi korsat Östersjön. Eftersom vi har en smålänning ombord på båten så krävdes det lite övertalning för att få igenom detta beslut. Men efter att ha fått en uträkning över hur mycket vi faktiskt sparat de senaste dagarna på att ligga för ankare, ätit ur skafferiet och vikten på lösgodispåsen som vi fick av Micke och Daniel, så gav jag efter. Hur längesen var det inte som familjen var på restaurang ihop? Senare på eftermiddagen skämde vi bort oss med varsin löprunda och en lång gratisdusch. Vi hade på förmiddagen handtvättat lite kläder som nu hade torkat i den friska vinden. Vi var nyduschade och med rena kläder, ja vi luktade faktiskt gott! Både jag och Anders kände oss som topp 10 när vi gick genom stan på kvällen. Och barnen var superexalterade över att få gå på restaurang!

Vi hade bokat bord på ett urmysigt ölbryggeri som hade fått bra recensioner och höll vettiga priser. Jag vet inte hur eller varför, men en privat genomgång av bryggeriet skulle vi få och en superambitiös tysk kille försökte guida oss genom ölets framställning. Guidningen hölls vid bordet och blev till viss del störd av superlyckliga barn som försökte prata tysk-engelska med svensk brytning med honom. Kanske också det faktum att det flög papper och pyssel över halva restaurangen störde honom lite. Men jag tror ändå att droppen var när han fick en penna i sidan, då var plötsligt guidningen över. Vi var nog alla lika lättade när maten kom in. Fantastisk restaurang måste jag ändå säga.

Vi var mätta och glada när vi gick hemåt i kvällen sen. Så glada så vi brydde oss knappt om att en fågeljä*el skitit på vår nytvättade tvätt. Fler pedagogiska svordomar och en lärdom rikare. Häng tvätten under soltaket… Sen somnade hela familjen.

Dagen efter var det mekardag. Vi skruvade fast det sista på soltaket, rensade och sorterade bland miljoner muttrar och skruvar och fick en bra uppdatering över prylarna som vi har ombord. Även den där sista lilla skruven till den manuella länspumpen sattes fast och med sikaflex i håret kände vi oss så väldigt nöjda. Vi insåg plötsligt att barnen, som till en början varit fantastiska på att hämta diverse redskap, nu lämnat oss och det var väldigt, väldigt tyst nerifrån båten. Hur mycket är det värt att få skruva lite i lugn och ro? Mycket, kom vi fram till i tyst samförstånd. Så vi fortsatte att skruva. Efter en liten stund kom två stycken barn med sockerlena ögon upp i sittbrunnen. ”Vad har ni gjort?” frågade jag. ”Inget alls mamma…” choklad från haka till panna avslöjade dem litegrann. ”Hur många har ni ätit egentligen?!” Tystnad…. ”… hmm…. så långt kan jag inte räkna…” Ge och ta, det är en viktig sak att ha med sig ombord.

Efter skruvandet gick Anders iväg till en marinaffär som hade nån speciell mutter med en speciell siffra som man absolut måste ha ombord. Jag var nöjd över att få stanna kvar i båten med barnen. Medan jag stod och lagade mat hörde jag plötsligt det där hemska ljudet av en båtmotor alldeles för nära och alldeles för ilsken. Jag tittade upp och håret reste sig på armarna när jag såg bjässen till båt som var på tok för nära vår. Jag skuttade som en antilop, eller nåt annat graciöst djur, upp i sittbrunnen. Väl uppe möttes jag av en enorm stålbåt som helt mist kontrollen i den starka vinden och som nu kom farandes mot Nauisca och vårt vindroder! Jag slängde mig fram och brydde mig varken om egna fingrar eller det faktum att jag svor högt på svenska och barnen satt i väl höravstånd. Inte vindrodret!!! Ett gällt och hemskt skrammel hördes från aktern på Nausica när den andre båten slog emot vårt ankare och stålstöttan på soltaket. Jag och den andre killen på den andre båten slet och knuffade förtvivlat för att få bort båten från oss. På något vis lyckades vi undvika det allra heligaste och vindrodret satt kvar. En minut efter dramatiken kom Anders tillbaka och mitt adrenalinpåslag hade inte riktigt hunnit ge med sig än. Med gäll röst och yviga rörelser beskrev jag hur det hela hade gått till. En grundlig genomgång av Nausica gjordes och vi kunde lättat konstatera att vi hade haft en enorm tur. Senare på kvällen krävde jag att vi skulle fira denna turen med att öppna en flaska skumpa. Jag råkade av misstag skjuta korken mot den andre båten, men de hade redan gått hem.

Vinterkläder i solen

I Klintholm låg vi still en dag och njöt av en mysig hamn med gratis duschar, rapsfält och rådjur intill stranden. Men vi var sugna på att komma vidare. Tilda ville ett steg närmare ”det ljusblå havet” och Anders ville ha revansch på fisket sen förra sommaren… så upp med solen följande morgon planerades! När klockan ringde så fick Anders eld i baken. Jag borrade ner mig längre ner under täcket och mös av ljuden till kaffe som kokades, fiskespön som träddes och min man som glatt gnolade. ”Kom upp Linnéa! Här är så vackert! Och fåglarna riktigt vrålar här uppe!!” Jag stapplade mig sömndrucken upp. Fåglar som vrålar det vill jag gärna uppleva. Vi satt där i sittbrunnen en lång stund tillsammans och njöt av stillhet och lugn. ”Det här borde vi göra varje dag. Stiga upp så här tidigt. Det är så lugnt och skönt… jag kan till och med höra korna. Hör du dom?”
”…Älskling , det är våra barn…”
Lugnet var slut.

Barnen var sura över att ha blivit väckta på detta bryska sätt. Sura och trötta. Men efter lite frukost och löfte om att snart få fiska så sänkte sig lugnet i båten igen. Vi gled tyst över ett oljeblankt hav som började vakna till liv, i en värld som aldrig varit så vacker som just nu. Fisket blev en succé som både barn och vuxna njöt av. Torskarna som vi fick upp var dock för små för middagmat så familjen var rörande överens om att släppa tillbaka dem igen. Alla förutom Agnes, som var skitsur över att inte få äta fisk till lunch.

Från Klintholm gick vi vidare genom Grönsund. Det är väldigt vackert och väldigt kylig! Det blåser kallt från ett hav som inte är uppvärmt än. Och ett kallt hav kyler ner båten så nätter och mornar känns rätt ruggiga fortfarande. Vi är så nöjda över att ha spänt ner vintermössor och tjocka jackor i vår överfulla packning. Rejält påpälsade var vi när vi såg ut vår natthamn och beslutade oss för att ankra på svaj. Det hade blåst upp en del under eftermiddagen men vi hittade en fin kust i lä utanför Femø. Det var första ankringen för säsongen och den var gungig, inte så mycket av av vågor men mer av nervositet. Så vi dubbelkollade vädret med vår skeppsmeteorolog Dan, satte dubbla ankarvakter och väckarklockan på varannan timme hela natten. Kanske väl nojjigt men vi bjuder på den i såfall!

Dagen efter puttrade vi in till Femø hamn. Där spenderades dagen med upptäcksfärd över ön, lyssna på glada grodor, kurragömma i rapsfälten, dans till live-musik i hamnen och, såklart, glass!

När vi satt och lyssnade på mannen med gitarr i hamnen så gick tankarna genast till förskolan där en av pedagogerna spelar mycket gitarr till morgonsamlingen samt till diverse fester som vi föräldrar bjuds till. Det ledde naturligt till tankarna om hur kompisarna där hemma har det och mycket känslor kom upp där i solen. Det är inte alltid lätt att förklara för barnen varför vi gör den här resan och hur vi vuxna tror att det blir bra trots en tid av avstånd från vänner och familj i Sverige. Vi satt och pratade om det en lång stund, medan Anders köpte diesel av en dansk smed, men tillslut fick en avledningsmanöver barnen på bättre humör. Dans i solen!!

Vi försöker hitta våra sjöben

När vi vaknade på morgonen i Dragör hände det som så många sagt till oss skulle hända. Vi tog helt slut! Alla månaders slit för att få båten i skick och spänningen som släppte när vi sagt Hejdå kom nu ikapp oss. Så en strålande solig söndagsmorgon satt vi i sittbrunnen och bara koncentrerade oss på att andas! Hela kroppen värkte efter alla konstiga ställen som vi vecklat in oss i för att installera nån pryl/städa nåt skrymsle eller undersöka nån liten gömma.

Barnens energinivå synkade givetvis inte de vuxnas, det har ju aldrig hänt hemma så varför skulle det vara nån ändring på det nu?! De ville bada, gå på upptäcktsfärd och, såklart, få den utlovade frukostglassen. Och tur var väl det. Så, en stund senare stod vi och tryckte våra näsor mot kioskfönstret och när butiken öppnade visste vi precis vad vi ville ha!

Därefter tog vi en lugn dag. Vi utforskade Dragör, vi sov lite middag och vi andades! På kvällen fick vi underbart besök av vår fina vän Elias. Han har varit, och är, en stor inspirationskälla för oss i den här resan och har redan hjälpt oss så många gånger med kluriga problem och prylar! Och barnen tok-älskar honom! Tillsammans med Elias seglade ytterligare en båt in och vi fick lära känna Tom och Micke också. På kvällen stuvade vi ner oss i Nausicas sittbrunn och hade tacco-fest och diskuterade livet. Det är verkligen inte varje dag som man hittar människor som är så enkla och kloka. Diskussionerna var djupa och plötsligt kändes det som vi känt varandra längre än bara några timmar. Tack för en underbar och väldigt lärorik kväll! Precis så här vill jag ha sittbrunnen genom hela resan!!

Nästa dag kände vi oss redo för segling igen. Anders frågade vart jag ville segla nånstans. ”Sätt kursen på 180 grader bara”. Sagt och gjort

Dagen började återigen med ett stilla spegelblankt hav och motordunket blandades med barnens glada utrop när pysslet plockades fram. Eftet ett par timmar fick vi lite vind och äntligen kunde vi sätta segel! Tystnaden som uppstår när motorn släcks och båten plöjer fram i symfoni med vinden och vattnet, den är så otroligt befriande! Vi njöt.

Vi hann njuta rätt länge ändå innan vi blev påminda om det uppenbara i att det var första seglingsturen för säsongen. Vi var som nyförlösta kalvar där vi stapplade fram och slog i allt som går att slå i på en båt. Underben och tår blev snabbt både blodiga och ömma. Den enda som hade koll var Tilda som slängde sig som en cirkusartist runt tampar, förrädiska kanter och trösklar. Många nya pedagogiska svordomar föddes denna dag. En gammal sjö gjorde färden emellanåt rätt rullande och skumpig. Den här gången klarade jag mig men vår tappra Agnes blev den som gjorde fisken lycklig. Som tur var så kunde hon efter ett par omgångar somna ifrån alltihop. När hon sedan vaknade var hon på strålande humör och vi drog igång ett hejdundrande disco ombord. Vi fick en grym högtalare av Daniel och Caroline i resepresent och den har redan förgyllt många stunder i båten. Här rockar vi gärnet medan Anders försöker sig på en tupplur.

Vi fick fantastiska livselar av Lars och Lisbeth, barnens farmor och farfar, som gör att barnen hela tiden sitter fastspända i båten men slipper de stora flytvästarna när det är lugnt väder. Så ingen behöver känna oro för den här bilden, barnen sitter fastspända. Men är tillräckligt fria för alla disco-moves!

Idag ligger vi still i Klintholm. Vi övar tyska med våra båtgrannar, badar i havet och tränar tårtbak inför pappas födelsedag! Och somnar i sanden till havets brus.

Berusad på livet!!

Det senaste dygnet har varit helt fantastiskt, omtumlande och alldeles galet. Vår sista kväll i Sverige på ett antal månader hade nog kunnat vara en kväll full med nerver. Men istället fick vi besök av ett par fina vänner som gjorde kvällen lugn och avslappnad.

Vår egna och underbara skeppsdoktor Nicolina kom förbi efter jobbet och med sin blotta närvaro gjorde hon både mig och Anders lugna och fick tankarna på rätt håll. Förra gången hon var i vår båt regnade det epoxi från tak och fönster. Vilken annan människa som helst hade gett kommentarer om detta märkliga kaos som då rådde. Nicolina höjde knappt på ögonbrynen och hennes och våra barn lekte lika obekymrat som sist medan jag och Anders svettades i en mindre panikattack!

Vi hade också vår goda Nyzeeländska vän Daniel hos oss hela natten i båten. Han som på nåt magisk vis lyckats boka om sina flygbiljetter till Sverige för att kunna vara med oss. Jag vet inte hur många gånger hans enkla och naturliga sätt att se på livet fick mig lugn och säker på att det vi gör just nu och här är rätt.

När jag vaknade imorse kände jag nån slags förväntan som jag har svårt att beskriva. Nerver fanns där absolut. Men det fanns också en sån underbar känsla av glädje, äventyr och tacksamhet över att få möjligheten att prova på detta. Att få lov att spendera så mycket tid med mina fantastiska barn och man. Att få dela alla dessa intryck med de jag älskar allra mest är något jag är obeskrivligt tacksam över.

När klockan sedan började närma sig 13 och vänner, kollegor och familj anslöt var känslan magisk. Jag har kramat, skrattat och gråtit tillsammans med de allra finaste människor man kan tänka sig idag. Alla ni som kom till oss och alla ni som ringt/messat/tutat och ropat lyckönskningar, stort stort tack för all support i detta. Vi skålade tillsammans på kajen och jag kände mig så berusad på livet, tack vare er alla!

A

Att lossa på förtampen när det skreks heja-rop och sköts sallut är en once in a lifetime upplevelse. Som Anders senare reflekterade över, det här kan bara jämföras med all den kärlek som vi fick ta emot på vårt bröllop. Hela kajen följde oss med vinkande människor. Vi hade båtar som körde med oss och även ifatt oss för att tuta och slänga lyckönskningar åt oss. Den känslan som den här dagen har gett mig kommer jag aldrig nånsin att glömma. Även om vi skulle stanna någonstans på vägen och inte vara i närheten av att ta oss över något hav över huvudtaget, så har den här dagen gett så otroligt mycket redan. Innan vi ens lämnade Sveriges gränser så fick vi uppleva något magiskt. Och det är tack vare er alla som stöttar och tror på oss i det här.

Efter att sedan ha tagit oss över ett stilla och spegelblank Öresund kom vi så till vårt första mål, Dragör! Vi tuffade in i en mysig hamn och plötsligt började folk vinka åt oss. På ena sidan togs det kort och båten vid sidan om oss gav oss lyckönskningar och berättade att de läst om oss i Sydsvenskan. När vi väl lyckats få i oss och två otroligt uppspelta barn lite kvällsmat så tog all energi slut. Barnen lovades frukostglass och mannen somnade vid nattning. Själv sitter jag nu och powernjuter av havsluft, sommarkväll och drömmar!

Efter ett års ganska hårt arbete…

…känner vi oss helt redo. Alla kurser, dokument och tillstånd inhämtade. Alla båtrelaterade jobb som vi tänkt oss är färdiga, bilen såld, all packning är på plats. Skolböcker, dropp, gängstång, försäkringsbrev, linser, segelduk, symaskin, glasfiberväv, Ducoral, Rabiesvaccin, 2 tons spännband, reservrutor, badbrallor, datorer och mycket mer. Nu är det sista natten i Sverige på ett bra tag.

Det jag ligger och tänker på är all support som vi har fått de senaste två veckorna. Goa vänner som direkt får in en på banan igen när det börjar svartna för en när det droppar epoxi från innertaket, där det absolut inte ska droppa epoxi. När björns mamma Ulla erbjuder sig att hjälpa till med tvätten i sista stund, när farsan kommer ner med nya sittbänkar under soltaket och morsan har färdig mat med och vi syr soltak hela dagen.

Och alla som har kommit ner och hälsat på, är nyfikna och vill peppa. Kommit med presenter som vi kan tänkas behöva eller godis som vi garanterat kommer att sakna. Helt overkligt.

Imorgon börjar en ny del av äventyret och hela familjen är riktigt laddad. Barnen ser nog mest fram emot den utlovade glassen i Dragör. Får se hur mycket sömn det blir i natt;)

En grym dag…

…med massor av besök. Magnus K kom förbi samtidigt som Agnes var på sitt bästa jag-ska-inte-gå-med-mina-ben-humör. Hördes i hela hamnen. Mamma har hjälpt oss med soltaket hela dan, ovärderligt och det blir riktigt snyggt!! Anna och Robban kom förbi med sin 6-månaders, dröjde inte länge innan Robban hittade platsen under soltaket 🙂 Samtidigt kom Elias familj på besök och det blev härligt trångt i sittbrunnen. Tenta Utsjöskeppare imorgon, får nog bli att klara den på gamla meriter. Imorgon

ser vi fram emot att bjuda Björn G på frukost innan vi fäster livflotten på däck. Jag har några jobb till på g som han inte vet om;) Sov gott!

ps. imorgon kommer bilder på nya soltaket:)