Midsommar i Boulogne-sur-Mer

– Knack knack knack!!!

Innan jag ens visste vart jag befann mig någonstans så såg jag en vit rumpa hoppa höjdhopp, förvånansvärt graciöst, över mig. Snabbt som tusan fick den på sig något mer anständigt och rusade sedan upp i sittbrunnen. Jag hann lokalisera mig men vad sjutton är klockan?! Jag hörde fransk brytning fråga om de fick komma ombord och jag bad en liten bön att det inte var dags för någon form av razzia. För det var jag inte på något vis var redo för. Anders alltid så vänliga röst välkomnade ombord men som tur var stannade gruppen uppe i sittbrunnen. Det pratades om båtpapper och pass och jag hörde en glad svensk utropa absolutely! Sedan ett dyk ner i båten igen. Jag visste vilken extrem koll han har på dessa papper och de har legat i en perfekt hög sedan avfärd. Barnen har knappt vågat andas åt det hållet. Nu i efterhand så tror jag att han legat och väntat på detta knackandet sedan vi lämnade Sverige. Jag minns att han frågade tullen i Holland om de verkligen verkligen var helt säkra på att de inte behövde se mer än bara våra pass? Anders sken som den sol vi saknat här när han en stund senare kom ner igen, härliga fransoser och er noggrannhet.

Efter denna väckning var familjen igång och under förmiddagen fortsatte vi med småfix i båten. Vi har som ambition att lösa ett problem/laga en sak som gått sönder/ göra en förbättring av båten per dag. Det hålls väl inte alla dagar men känns fint att ha som mål iallafall. Barnen hade en underbar stund ihop där Tilda hjälpte Agnes med skola. ”Då är det dags för dig Agnes att lära dig skriva ditt namn.” ”Nej jag vill ha matte!!” ”Men nu är det jag som bestämmer. Skriv A….” och så höll det på en bra stund i väldigt fin syskonharmoni. Emellanåt tittade de lite i nåt sjökort och funderade över vart det ljusblå havet egentligen ligger.

Jag och Anders utnyttjade tiden fram till barnen tröttnat på att skriva och räkna. När det var dags för rast så spelades musik på högsta volym. Favoriten just nu är fantastiska Laleh och låten Bara Vara Mig Själv. Denna spelades på repeat med barnens underbara små stämmor som tryckte i ordentligt i refrängen. Det sjöngs i ficklampor som förvandlats till mikrofoner och det dansades sjövilda danser. Jag kunde inte heller hålla mig varken tyst eller stilla så snart gick det svallvågor i hela hamnen. Alla var dock inte lika roade just i stunden för tydligen fungerade inte Laleh så bra till tidvattennavigering. Det uttrycktes ett milt missnöje över att ingen tog hänsyn till detta men när hörlurarna plockades fram så sänktes krigsyxan igen. Laleh fortsatte på repeat medan våra båtgrannar runtom seglade iväg.

Plötsligt dök det upp en dykare i full mundering på kajen och barnen höll på att tappa hakan av förvåning. Det visade sig att en av grannbåtarna, som ännu inte lyckats fly från skönsången, hade proppellarna fulla med tång. Den här dykaren skulle nu hjälpa till att få bort denna irriterande bromskloss. Vattnet var kallt och rätt skitigt i hamnen så vi utlovade en kopp kaffe till herren när han kom upp igen. Som tack för detta kikade han också på vår propeller när han ändå var nere och vi fick info att den var ren. Han rynkade dock rejält åt kaffet efter första sippen och vi insåg att det svensk-kokta belgiska kaffet inte alls gick hem hos en fransos. Jag och Anders är inga finsmakare märker jag för vi häller i oss sörjan med glädje.

Förutom tull och dykare så bjöd Boulogne-sur-Mer på en väldigt mysig stad och en fantastisk sandstrand. En av dagarna hyrde vi cyklar och planerade stort att ta oss runt lite i den franska landsbygden. Barnen var i extas då detta ofta innebär att de får sitta i en sådan där liten cykelkärra. Vi lokaliserade en cykeluthyrare och tidigt en morgon promenerade vi dit. Redo upp över öronen för denna utflykt traskade vi in och försökte förmedla vad vi ville ha. För att specificera igen, detta var alltså en cykeluthyrning och de hade tre olika sorters cyklar. Ändå tog det 1 1/2 timme innan vi ens fick ut våra cyklar. Det var otroligt svårt att få uthyraren att förstå. Vi pekade på barnen, på deras hjälmar, vi pekade på oss och på våran utsökta cykelklädsel och jag vet inte vad annat än just cyklar vi möjligtvis skulle kunnat vara ute efter. Till sist nickades det i samförstånd och vi pustade ut. Nu skulle vi äntligen komma iväg! Åh nej, sakta i backarna nu. Först skulle cyklarna provcyklas av uthyraren, det skulle skruvas lite med fel sorts skruvmejsel, det skulle klias lite i huvudet och tillsist åkte industrikompressorn fram för att pumpa upp ett däck som inte riktigt höll måttet. Jag och Anders tittade på varandra medan svetten rann under hjälmarna på oss, märker han om vi bara går? Men efter att ha kittat upp oss på extra cykellås och något slags spray (högst oklart vad detta skulle användas till) så var han nöjd. Härligt, nu skulle vi bara stämma av med honom om den rundan vi i förväg sett ut att cykla. När Anders pekade ut på kartan tittade den stackars fransmannen på honom med skräck i ögonen. ”No! Dangerrrrrous” Jasså… dit då? ”Dangerrrrrrous!” Vi pekade åt alla olika väderstreck men det var visst livsfara överallt. Tillslut pekade vi på skoj ut i havet, mannen suckade djupt ”Perrrrhaps”. Istället visade han oss en runda på ca 500 meter längs floden, över en liten bro och sedan tillbaka igen. Så där vi stod vi, kittade till tänderna med hjälmar och nyputsade solglasögon, baguetter och brieost nerpackade i väskan och näsorna vita av solskyddsfaktor. För ryktet på stan hade sagt att solen skulle visa sig idag. Skulle vi inte komma längre än runt floden, 30 min max?! Barnen hade för längesedan tröttnat och låg nu i gruset och pratade sitt egenpåhittade språk med varandra. Ja allt kändes högst märkligt och på darriga ben tog vi oss upp på cyklarna och cyklade iväg ut mot livsfaran.

Vi cyklade över bilvägen och efter ca 100 meter kunde vi cykla in på en cykelväg som ledde oss rakt ut mot landsbygden så som vi drömt om. Vi cyklade längs med havet medan dimman lättade och molnen sprack upp över oss. Framför oss låg gröna lummiga kullar, blått glittrande hav och dunderbackar. Jag förstod efter en liten bit varför man sällan hör om cykelsemestrar i Frankrike. Kanske det var det här cykeluthyraren menade med att det var farligt överallt, funderade jag medan låren brände och svetten rann. Jag hade barnen på släp efter cykeln så benmusklerna fick sig en ordentlig genomkörare. Men när vi tagit oss upp för backen så insåg vi att det lätt varit värt att riskera livet för. Utsikten var slående vacker och medan mjölksyran långsamt försvann i låren på oss stod hela familjen knäpptysta i solen och bara njöt. Fantastiskt ljuvligt var det enda jag hade energi kvar att tänka. Vi ställde cyklarna och gick in på en liten stig. Ute på ett nyslaget fält packade vi upp vår franska lunch och njöt av synen av Calais på ena sidan engelska kanalen och Dover på andra. Efter lunch så utnyttjade vi den stora ytan till att öva dans och sång då vi kom på att det var dan före midsommar.

Cykelturen fortsatte sedan neråt till den lilla byn Wimereux och på mysiga kullerstensgator cyklade vi långsamt framåt. Vi tog en ny paus vid en gigantisk lekplats som var täckt i mjuk havssand, innan vi svängde söderut in i landet. Cykelturen var verkligen härlig och det var riktigt skönt att komma längre sträckor än man gör till fots. På tillbakavägen kunde vi utnyttja cyklarna än mer och kittade upp oss på lite midsommarmat. Vi stod länge och väl och dividerade om huruvida vi skulle köpa den svindyra köttfärsen för att kunna göra svenska köttbullar till barnen. Tillslut hittade vi ett mindre paket som ändå gjorde ett rejält avtryck i plånboken. Men köttbullar hör ju till barnens midsommarmat hävdade Anders stenhårt och så fick det bli. Nöjda med goda inköp cyklade vi tillbaka och längtade efter att det skulle bli midsommar.

På midsommar morgon vaknade vi med solen i ögonen. Fåglarna kvittrade och sommardofterna slog emot oss när vi satt i sittbrunnen. Jag hade stekt bananpannkakor till frukost och hela settingen var så mysig och perfekt så ingen brydde sig om att pannkakorna var söndriga, småbrända och såg allmänt oätliga ut. De smakade ljuvligt! Agnes sjöng sedan ”Tre pepparkaksgubbar” medan vi dukade av frukosten och gjorde oss iordning för kalas. Tyvärr lyckades vi inte hitta några riktiga blommor så vi letade upp teatersminket istället och ritade kinderna fulla med blommor och blad. Anders ville även ha svenska flaggan på kinden och det ville såklart Agnes också ha, fast på näsan. Färgsprakande gick vi sedan genom staden och spred lite svensk midsommar till alla som ville ha. Det var inte många men kanske de inte var så vana vid denna utsmyckning en för dem vanlig fredag.

Vi drog oss sedan sakta ner mot stranden och njöt av en regnfri midsommar. Barnen lekte i sanden och vi låg och halvslumrade i den varma solen. Agnes tog sig en tupplur i mitt knä och jag ville bara stoppa tiden. Här och nu saknar jag ingenting, mitt liv är så rikt som det aldrig har varit förr. Efter en liten stund vaknade Agnes, sur som ättika för att alla andra barn minsann fick glass men inte hon. Jag såg inte en enda som åt glass så jag antar att hon drömt något. Det kändes iallafall som ett naturligt avslut på en fin stund och vi begav oss hemåt för att laga midsommarmat. Under promenaden hem skrek Agnes så det måste hörts över hela Frankrike, att hon faktiskt höll på att tappa sina ben och kunde sannerligen inte gå ett steg till. Härliga treårshumör. När ingen orkade lyssna på henne så deklarerade hon högt för oss alla att hon minsann sett en val. I hamnen. Oturligt nog dök den ner i havet innan någon annan hann se den. Men efter det var hon iallafall nöjd.

Tillbaka i båten skulle det brassas mat på hög nivå. Vi började med att skiva upp melon till barnen för att få lite lugn inför denna magiska stund. Midsommarmat! Anders öppnade kylen och tog upp det lilla köttfärspaketet som glänste i guld. Och luktade för j-ligt. Ja denna svindyra lilla ask hade alltså på några timmar blivit dålig. Hade inte midsommarglädjen varit så etablerad redan så hade humöret dalat rejält. Istället öppnade vi kylen och tömde den på allt gott vi kunde hitta. Det flög fram knäckebröd med goda ostar, citronmarinerade oliver, tomat- och mozarellasallad, stekta halloumikuber, inlagd sill, rökt sill, jordgubbar och såklart, nypotatis! Anders letade till och med upp en konserv med små korvar som stektes upp och jag tror att han drömde om prinskorvar när han åt dem.

Vi åt och vi njöt av varandras sällskap. Det enda som vi verkligen saknade den kvällen var våra vänner som tyvärr inte kunde komma. Vi skulle haft besök av flera hemifrån som står oss väldigt nära, men tyvärr gick inte logistiken att lösa. Vi tröstade oss dock med att ha hittat platser längre fram som vi tror kan vara enklare att ta sig till. Och för de kämpar som snart får tillökning i familjen ser vi fram emot att få träffa om än lite längre tid framöver. Vi tänkte på er alla och vi saknade er var och en väldigt väldigt mycket.

Efter middagen gick jag upp för att betala en glömd hamnavgift. När jag kom ner igen möttes jag av Tilda som glatt annonserade ”Mamma mamma! Det har skett en gräddexplosion i båten! Och snart får vi gäster också!” Ja hennes uttryck var ingen underdrift alls insåg jag när jag försiktigt kikade ner. Där nere stod Agnes täckt i grädde och Anders i smått chock.

Jag hann inte riktigt få klart för mig vad som egentligen hade hänt därnere under de få minuterna som jag var iväg. För snart knackade det på båten och grannen som vi bjudit över klev ombord. Det fick vara som det var och som tur var hittade vi lite mer grädde till jordgubbarna. Resten av kvällen höll vi oss i sittbrunnen och det blev ett väldigt mysigt avslut på midsommar ändå. Innan barnen somnade under varsin filt i varsitt knä så grillade vi marshmallows tillsammans. Över ett doftljus från Ikea av märket Småtrevligt. Glad midsommar!

Kan katter bli sjösjuka?

När vinden vridit till perfekt motvind och vindexen satt som klistrat rakt mot oss så kastade vi loss och lämnade Belgien bakom oss. Ute på havet stampade vi på i vågorna och eftersom vi nu slapp båtens rullande gång så mådde jag strålande bra. Det var återigen tidig morgon när vi gav oss iväg och barnen sov tryggt i akterruffen. Emellanåt hördes Agnes gruffa runt men för det mesta var det tyst och lugnt nerifrån. Efter någon timme kom hon upp och ville fortsätta morgonmyset i pappas knä. De rytmiska rörelserna i båten har en väldigt sövande effekt och en liten stund senare hörde man återigen det lugna snarkandet från ett litet barn. En liten stund senare hördes ett lika lugnt men betydligt brutalare snarkande från en större människa. Innan jag fattade vart det kom ifrån trodde jag vi höll på att bli rammade av någon motorbåt som jag missat bakom seglet.

Njutning för både dem och mig. En sann pappastund.

Det dröjde fram till kl.11 innan Tilda med morgonrufset på ända syntes i trappan upp till sittbrunnen. På ett strålande humör väckte hon försiktigt pappa och lillasyster och tillsammans alla fyra övade vi sedan på hur man hälsar på franska. Det tjöts av skratt i sittbrunnen när kindpussar och franska strofer tränades med mer eller mindre lyckat resultat. Kindpussarna blev vi rejält duktiga på men jag är rädd för att min franskalärare från förr hade blivit ordentligt besviken på mig om hon hade hört mig där. Jag minns fortfarande så väl hur en vän sa till mig en gång ”Linnéa det dör en fransman varenda gång du uttalar namnet på en fransk ost”. Nej franska är kanske inte min starka sida men nu får jag verkligen chansen att öva på riktigt!

Vi följde återigen goda tips från andra seglare som seglat samma sträcka innan oss, och la till i Dunkerque. Anders tjöt i motvinden ”Jag känner lukten av baguette och vitlöksmarinerade sniglar!!” strax innan vi korsade gränsen till Frankrike. Vi kallade upp hamnen på vhf:en och fick klartecken att ta oss in. Inseglingen till Dunkerque hade en enkel navigation och det var bara att följa röda och gröna in, själva hamninloppet var dock rätt skumpigt i motvind och medström. Väl inne blev vi genast bemötta av franskarnas vänlighet och fick tamparna fastknutna utan att knappt behöva lämna båten själva. ”Merci beaucoup!” sa jag lyckligt och kände mig så fransk så fransk. I bilden i mitt huvud hade jag också en liten svart basker på sned. Genast kom såklart en harang med franska ord tillbaka och det gick på tok för fort för att jag skulle förstå vad hon sa. Så jag svarade på svenska och log med mina låtsasrödmålade läppar. Merde också.

Så här ser vi ut efter en dag i motvind.

Det första vi gjorde var givetvis att gå upp och köpa oss en baguette och lite ost. Som sig bör i Frankrike. Vi kittade också upp oss på lite övrig picknickmat, hittade ett torg med storbilds tv och dukade upp framför VM-fotbollen. Att fransmännen älskar sin fotboll vet nog de flesta men att sitta där i en relativt liten stad i Frankrike och lyssna på tutande bilar och tjoande glada människor målade med franska flaggan på kinden, kändes stort ändå. Och det var inte ens Frankrike som spelade den kvällen. Återigen blev jag överrumplad över att alla var så vänliga. De var överseende när jag på knagglig franska försökte beställa ett bröd, och trots att det inte blev rätt någonstans så log de glatt och fick mig att känna mig nöjd när jag gick därifrån.

I Dunkerque stannade vi fler dagar än vi först planerat. Vi startade nämligen en liten slags målatstuga i Nausica. För eftersom vi, liksom 99% av resterande småbarnsfamiljer, åkte på en rejäl 5-månaders vabruari i år så hann vi inte riktigt slutföra alla projekt i båten. Under det sista halvåret innan avfärd varvades långa kvällar och nätter i båten med sjukdomar på alla möjliga håll. Vi fokuserade därför på säkerhetsutrustningen och att få ordning på det viktigaste. Eftersom vi sedan inte ville skjuta på datumet för avfärd så får vi nu på vackraste sätt lösa det sista under färd. Det är ändå mysigare att ligga i Frankrike och måla! Så kändes det iallafall den första timmen, innan vi riktigt insåg hur hela båten vändes upp och ner. Eftersom toalett, akterruff och delar av navigationsbänken skulle målas så var prylar från dessa hörn omfördelade på nya ytor. Och ”nya ytor” i en båt innebär tyvärr INTE fria ytor där dynor, sängkläder, toalettartiklar, extrasegel, lattor och stålrör enkelt har en ny plats. Nej, oh nej. I två dygn var båten som en stor råttfälla. Missade man sin millimeterprecission där fötterna kunde sättas ner var man garanterad ett vrål från någon annans stackars fötter. Eller från en själv för den delen när man la tyngden på en vass legobit eller blev stämplad av en barbiehäst som var på språng. Detta ledde till att ytan för familjen att röra sig på krympte från härliga 4,5 kvadratmeter till minimala… ja den ytan går nog inte ens att mäta i kvadratmeter. Någon decimeter kändes det mer som. Men barnen skötte det hela exemplariskt. Som vanligt så anpassade de sig enkelt till denna nya miljö och det var nog mest jag och Anders som tyckte det var bökigt.

Barnen pysslar här helt obekymrade om kaoset runtomkring. Vi försöker få iordning kvällsmat vid sidan om. Det finns även en het bild på Anders iförd endast kalsonger och svarta tighta målarhandska. Men den bilden fick jag visst inte lägga upp här på bloggen. Jag är dock mutbar om någon vill ha den hemskickad till sig. Lösgodiset är slut här i båten om någon funderar i sådana banor…

Jag och barnen lämnade dock denna mycket charmiga syn för att gå på jakt efter lekplats/lekyta/gräs att springa på, eller åtminstone en liten sten att hoppa ifrån. Efter mycket promenerande och fler förvirrade franska konversationer hittade vi tillslut en liten klätterställning som vi alla blev lika lyckliga över. Dunkerque är en mysig stad och det fanns en fantastisk sandstrand på östra sidan. Men solen har visst fastnat i Sverige den här sommaren och glömt resten av Europa. Här finns den iallafall inte, kallt och ruggigt är det och inte ens våra badtroll ville ge sig på ett uppfriskande dopp.

Två dygn senare hade Nausica återigen fått sig ett rejält ansiktslyft. De tidigare gulnande och fläckiga taken hade nu blivit glänsande vita och fräscha. Golvet hade jag putsat och limmat och det såg, om inte nytt ut så iallafall inte hemskt längre. Det var så rent och fint så vi vågade knappt släppa ner oss själva i båten. Hon kändes också plötsligt så enormt stor! När vi fått alla sakerna på plats igen så hade vi yta så vi nästan kunde duka långbord i henne. Morgonen efter unnade vi oss lite sovmorgon och sen var planen att segla till Calais. När vi tog oss ut ur hamnen hade vi en båt efter oss med en liten katt på fördäcket. Den låg där så förnöjt och vi kunde nästan höra den spinna i vinden. Men ingen flytväst funderade Tilda… Och kan den bli sjösjuk tror ni? Vi bestämde oss för att fråga herrarna som seglade på båten om vi möter dem igen i nästa hamn.

Ute på havet möttes vi återigen av motvind, men betydligt mildare vindar den här morgonen. Men givetvis ingen sol. Hoppas ni njuter där hemma… Vi fick ändå en härlig kryss och vinden tilltog mer och mer. Alla mådde bra och vi njöt av vind, vågor och Anders försök till skönsång med låten Dover Calais. Agnes tittade alldeles förskräckt på sin pappa, sen sa hon krasst konstaterande: ”Mamma, min pappa har blivit galen.” Ja älskade barn, jag kan förstå din känsla just nu. Men eftersom livet var så härligt just då så var vi inte redo att avsluta seglingen än och gå in i Calais. Jag hade tagit sjösjuketabletter och båda barnen var pigga och myste i sittbrunnen, och Anders kändes som sagt för galen för att tas in bland civilisationen riktigt än. Vi visste att vi skulle få motström om några timmar men vi hade läst att hamnen i Boulogne-sur-Mer var en av få hamnar där man kan gå in oavsett hur tidvattnet går. Så vi fortsatte vår kryss och fick tack vare detta se havet i väldigt många olika skepnader under resterande timmar av dagen.

Sjösjuketabletterna jag tar är av märket Stugeron. En av mina bröder har smugglat hem dem ifrån England. Smugglat i den bemärkelsen att han tömde fyra apotek på deras lager så hela min skeppsgarderob är nu fylld. Känns tryggt att ha och det var inte det minsta svårt att prioritera bort kläder för dessa askar. Det som är det fina med de här tabletterna är att man inte blir så vansinnigt trött av dem som man blir av många andra. Det negativa är att de bara verkar finnas i England, dock helt receptfritt där. För min del fungerar de dock inte så bra i medvindens rullande men i motvind så är de bra!

Utanför Calais tog vi ett rev i storen då det blåste upp en del. Havet skimrar nu i en mer grönaktig ton än vi är vana vid och vattnet som vi fick smaka på av vågorna var rejält salt. Under ett par minuter fick vi till och med lite sol på oss och solglasögon drogs fram i en väldig fart.

Jag hann tänka att detta är sannerligen en magisk stund, innan solen försvann igen. Nu är det ju inte endast solen som gör det magiskt utan vi hade faktiskt en fantastisk dag tillsammans ute på havet. När vi försökte runda udden ner mot Boulogne hade vi både vind och ström rakt mot oss. Med fulla segel och motorn som stöttade på 2500 varv så gjorde vi 1 knop! Detta kan jämföras med några timmar tidigare då vi surfade fram i 8 knop. Här byggde också vågor upp från alla möjliga håll och havet såg ut som en levande kittel som ömsom kokade och ömsom slogs fram och tillbaka. Jag själv kände mig som en liten slak makaron däri och försökte bara hänga med i svängarna.

Här någonstans slutade mina tabletter att fungera och jag insåg att i den här takten tar det ytterligare 5 timmar innan vi är i land. Som tur var så släppte detta när vi väl tagit oss runt udden och båten började göra fart inte bara genom vattnet igen. Lagom tills vi nådde fram till hamnen så möttes vi av en plötslig tät dimma. Men inseglingen är även här relativt enkel så länge man håller ut från ett grund som byggs upp i lågvatten. Väl inne så insåg vi att ville vi in i någon av hamnarna närmst centrum så öppnas slussen först om en timme. Vi fortsatte istället vackert till hamnen längre fram utan sluss och möttes av en något villrådig kamrat som inte riktigt visste vart han skulle placera oss. Efter lite velande kunde vi tillslut lägga till och njuta av den nu mysiga dimman och franska fiskmåsar. ”Fiskmåsarna låter lite trevligare här i Frankrike” filosoferade Anders.

Imorgon ska vi gå på jakt och se om vi hittar båten med den lille missen på. För vi måste få veta huruvida katter blir sjösjuka på en båt eller inte.

Känslostormande sjösjuka och ljuvliga belgiska våfflor

Det var sannerligen en underbar känsla att segla in i Amsterdam med Nausica. Familjen hade nog olika förväntningar på denna stad men jag tror att alla dessa blev mer än väl uppfyllda. En spännande plats i världen. Vi fick se saker man väldigt sällan (!) ser hemma. En stad med hög tolerans för det mesta. Lättklätt på sina håll, cigaretter som inte alltid luktade som cigaretter gör hemma och dessa röktes obekymrat överallt. Människor som bytt kön på mer eller mindre tydligt vis samt en väldigt vacker stad med underbara uteserveringar och kanaler som slingrar sig genom hela stadskärnan. Man kan ha åsikter om Amsterdam absolut och det är kanske inte en stad jag skulle vilja bo i. Men jag fascineras stort över ställen där människor vågar och kan vara som de vill, och det vill jag också visa mina barn. Jag vill också någonstans visa det som jag inte står för, det snedvridna och det som jag tycker är fel. När vi gick där längs gatorna och insöp atmosfären och alla synintryck så pratade jag och Tilda om människor som bor och lever på olika sätt. Min kloka sexåring har redan så mycket idéer och fina tankar kring detta. Jag bad henne också att fråga mig om det var någonting hon såg som hon tyckte var konstigt eller hade frågor kring. Hon funderade en liten stund så sa hon, tror du att de äter samma godis som vi gör hemma? Ingenting verkar förvåna henne och det är härligt att emellanåt få leva världen ur hennes ögon.

I Amsterdam mötte vi återigen upp med våra nyfunna seglarvänner som seglar med båten Mawi. Barnen lekte på sitt sätt utan ett gemensamt språk men ändå en gemensam känsla och glädje över att ha hittat varandra. Vi vuxna var minst lika glada över att ha hittat människor i vår egna ålder med väldigt liknande drömmar och intressen. Vi fick tyvärr bara en kväll tillsammans den här gången men vi håller kontakten för framtida surfmöten i Frankrike.

Ett annat kärt möte var med Robban, Frank och hans fru Angelika. Vi fick en underbar lunch och eftermiddag tillsammans och blev bortskämda som aldrig förr. Fint restaurangbesök avlöstes med ljuvlig glass och barnen fick allt de pekade på. Tilda var så glad över att få träffa sin vän Robban igen och berättade för mig långt i förväg att hon minsann skulle bjuda honom på glass denna gången. Detta lyckades hon dock inte med så vi blir helt enkelt tvungna att boka in ett tillfälle till för glass tillsammans. Vi är nog alla lika glada över detta!

Hon fick också en ny bästis i Angelika. Det tog ca 2 minuter för kärleken att börja spira och sedan höll de hand resten av eftermiddagen. Tilda fick äran att sitta bredvid Frank och Angelika på restaurangen, och vi andra fick njuta av busigt fnissanden och högljudda skrattsalvor bortifrån deras hörn. Det var verkligen en fantastiskt eftermiddag vi fick tillsammans och det blev en tjej i tårar när vi var tvungna att säga hejdå. Men bilder utlovades att skickas under den fortsatta resan och med det löftet kunde hon tillslut släppa handen.

Efter Amsterdam tog vi oss in i Scheveningen/Haag. Där spenderades en gråmulen dag med olika reparationer och storstädning. Barnen var på bästa städhumör och Nausica fick sig ett rejält lyft i många hörn. På eftermiddagen gick vi och shoppade inför morgondagens segling och barnen fick välja och vraka i fruktdisken. Vi bar hem meloner, vindruvor och persikor i mängder. Och såklart en mängd knapriga saker från andra delar av butiken också, ögonen tindrade på hela familjen.

På kvällen ställde vi klockan enligt tidvattentabellen och insåg att vi skulle stiga upp innan solen dagen därpå. Tyvärr bjöd morgonen på moln och småregn så någon soluppgång fick vi inte den här gången. Barnen var, trots den brutalt tidiga väckningen på gott humör, så vi alla fick i oss frukost utan större missöden. Vi stämde av på vhf:en med trafikledningen att det var fritt att ta sig ut genom pirarmarna, sedan tog vi sats ut ur det skumpiga hålet och flög förbi en enorm trålare som låg mitt i smeten. Ut mot det stora blå styrde vi fören mot Belgien!

I början kände jag mig lycklig och lite smått kaxig. ”Anders jag blir inte sjösjuk! Titta på vågorna, de är enorma och jag mår hur bra som helst!” Den känslan fick jag äga i nästan en halvtimme. Sen slog jag i botten med sådan kraft så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Åh denna sjösjuka. Du är mig en trogen vän som visst vägrar lämna min sida. När den drabbar mig som hårdast vill jag helst slänga mig i havet i ett försök att bli av med den. Jag är väl medveten om logiken i detta, men det är precis så det känns. Just i det dimmiga läget, när allt rullar i kroppen och det enda jag kan göra är att hålla mig hårt i relingen eller ligga platt som en pannkaka på rygg på sittbrunnens golv, så skulle jag göra vad som helst för att komma undan. När Anders försöker peppa mig med olika målbilder som vi är på väg till vill jag nästan slå till honom. Nästan skrev jag va? Just då bryr jag mig inte om de vita sandstränderna och det turkosblåa vattnet. Eller alla spännande platser, upplevelser, tiden tillsammans med familjen och nya vänner som vi får vara med om och lära känna. Långsegling och Atlanten kändes just där och då otroligt långt borta och i princip omöjligt att nå. Släpp av mig! Jag vill ta tåget hem! Nuuu!!! Ja det är bara att erkänna, jag blir en riktig ynkrygg när jag är sjösjuk. Och eftersom den här bloggen är en form av dagbok och ventilation för oss i familjen så blir den också brutalt ärlig, och detta är sådant jag känner ett behov att skriva om.

Men det fina i det hela här är att sjösjukan försvinner tillslut. För min del kan det ibland räcka med att jag ställer mig och styr, ibland om vinden lägger sig och havet lugnar ner sig. Men ibland är det först när vi kommer iland. Det blev 12 väldigt långa timmar ute till havs den här dagen och Anders fick fixa det mesta från matlagning och disk till navigering och att ta hand om barnen. Men efter ett tag så lugnade sig vinden något och jag märkte att vågorna lägger sig betydligt fortare här än vad de gör hemma i Öresund. Mitt sinne började räta upp sig och livet i mig började sakta återvända. Jag kunde börja tänka lite mer sansat igen och jag kunde också känna en form av seger. Jag hade faktiskt inte slängt mig i havet utan jag var fortfarande kvar här i vårt äventyr. Jag kunde återigen se allt det fina som vi byggt upp och som vi är på väg mot. Jag kanske aldrig kommer övervinna sjösjukan helt. Den kommer kanske ständigt finnas där som en efterhängsen och jädrigt ovälkommen galning. Men jag hoppas att jag kan lära mig att hantera den. Så är ju livet även hemma, allt är inte lugnt och stilla där heller men här känns vinsten så mycket större ändå. Kanske kommer det att gå, kanske inte. Men jag ska inte ge upp än iallafall.

Vi fick tipset om Oostende som skulle vara en mysig hamn i Belgien. Vi kom fram väldigt sent på kvällen och orkade bara en kort promenad efter den tidiga morgonen och dagens strapatser. Så jag kan inte sanningsenligt uttala mig om staden, men det lilla vi såg var mest resturanggator och ombyggnationer.

Dagen efter vaknade den i vanliga fall så glada Tilda med tårar i ögonen. ”Det känns inte bra i kroppen. Jag saknar mitt rum. Jag saknar mina kompisar. Jag tror att jag nästan saknar att ta på mig overall.” Det skär i hjärtat på mig att se henne ledsen över ett beslut som jag och Anders bestämmer över. Vi satt länge i sängen och pratade om kompisar och livet hemma och lät morgongröten koka över och bränna vid. Sedan tog vi beslutet att ta en paus från båt-livet och ta tåget in till Bryssel och övernattning på hotell! Det kändes så otroligt lyxigt att få packa ner tandborste i väskan och ge oss ut på utflykt av annat slag än vi är vana vid. Barnen såg fram emot tågresa och hotellnatt och jag och Anders såg fram emot att se Europaparlamentets högkvarter i Bryssel. Men i hemlighet såg vi egentligen fram emot de belgiska våfflorna. Fast det vågade ingen av oss erkänna för den andre.

Jag hade hittat ett toppenhotell att bo på. Toppen i den bemärkelsen att det passade vår budget så utmärkt så att jag var tvungen att dubbelkolla att det inte bara var för en person vi betalde för. Men nej då, familjerum mitt i Bryssel centrum. Jag insåg att jag inte brytt mig alls om hur många stjärnor eller dylikt hotellet haft men kände också att det spelade ingen som helst roll för oss. Men det var ändå med viss oro som jag ledde familjen fram till den väldigt anonyma dörren som enligt Google Maps skulle tillhöra ingången till vårt hotell. Vi knackade på och döm av vår förvåning när vi klev in i en fantastiskt mysig om än något udda hotellentré. För att ta sig till vårt rum fick man gå genom någon form av regnskogsliknande/övervuxen bakgård och in i en annan trappuppgång. Denna var kantad av svarta sammetsgardiner med en lika fantastiskt uppmuntrande färg på heltäckningsmattan som prydde trappan upp. Men glada i hågen släpade vi våra tandborstar fem trappor upp och när vi öppnade dörren in till vårt rum fick vi lite av en chock. För rummet var enormt. Det visade sig vara 25 kvadratmeter stort och då ska man komma ihåg att vi under nästan två månaders tid bott på 4,5 kvadratmeter. Agnes gick in i badrummet och först blev det alldeles tyst. Sedan hördes det inifrån: ”Mamma titta, det är större än hela Nausica”

Efter att chocken lagt sig något tog vi på oss skorna igen och gick ut i centrala Bryssel. Vi traskade runt en del i staden på kvällen och njöt av storstadspuls och känslan av att vara mitt i smeten. Det var härligt att uppleva Bryssel by night. Som småbarnsförälder innebär detta att man stannar uppe till kl.21. Det är en helkväll som man är omåttligt stolt över. Sedan gick vi hem och sov gott i mjuka hotellsängar. Innan barnen tillslut somnade viskade Tilda i mitt öra: ”Mamma jag saknar Nausica”. Underbart, för det är något som jag enkelt kan hjälpa henne med.

Dagen efter letade vi upp ett våffelstånd och köpte varsin rykande färsk och nygräddade belgisk våffla till frukost. Och det var så gott så munnen vattnas på mig nu bara av att skriva om det. Vi tummade på att leta upp ett recept på äkta belgiska våfflor och köpa ett våffeljärn när vi en dag kommer hem igen. Sedan letade vi upp manneken pis och barnen som kanske var en aning hypade på socker blev smått förundrade kan man väl säga.

Vi tog oss sedan ut mot Europaparlamentet och på vägen fick vi se otroligt vackra platser av Bryssel. Små mysiga gränder, häftiga marknader och lummiga parker. En helt annan sida av Bryssel än det vi sett kvällen innan. Vi köpte oss varsin kaffe och strosade framåt medan barnen mer eller mindre frivilligt följde med oss. Det tog sin lilla tid och det blev en väldigt mysig dag. När vi kom fram till målet upptäckte vi att man fick en gratis rundvandring i det enorma infocentret. Alla fyra fick varsin liten dosa med öronsnäcka där vi kunde lyssna oss runt i de olika rummen och historien kring EU och dess uppgifter. Tilda var riktigt intresserad och funderade mycket kring hur hon kunde få politikerna att bestämma så som hon ville ha det. Demokrati har de redan diskuterat i förskolan så hon kände att hon hade lite koll på det hela. Agnes använde sin dosa som telefon och ringde runt till kusiner och andra släktingar som hon tyckte hade viktigare saker att berätta för henne. Tillslut gick hon och la sig mitt i rummet, omgiven av jordglobar och monitorer. Tyvärr fick man inte ta kort här inne och det kommer gräma mig länge för det var en sådan ljuvlig bild där hon låg.

När vi sedan traskade genom Bryssels gator fick vi njuta av skönsång på vacker franska men också skönsång av vår finaste Agnes. Det var ”I ett hus vid skogens slut” blandat med Idas sommarvisa och tillhörande dansmoves. Jag tror att hade vi satt en liten hatt framför henne så hade hon dragit in lika mycket som den sköna fransyskan. Kan faktiskt vara en bra reservplan ifall reskassan tryter nu när jag tänker efter.

Anders summerar

Precis en månad har gått sedan vi lossade linorna vid biblioteket i Lomma. Känslan kommer jag inte att glömma så länge jag lever. Jag försökte att titta på er en och en och verkligen registrera och komma ihåg, prata och mysa med er men det var inte helt lätt 🙂 Det var mycket i omlopp men framförallt fanns en värme på kajen som jag har lagrat och som kommer att sitta kvar mycket länge. Tack alla ni som kom och kände och hejjar med oss!

Äventyret hittills har gett oss sin vänligaste sida. Är det någon av er som kommer ihåg en maj med milda ostliga vindar i stort sett hela månaden? Inte jag iallafall. Hursomhelst så har detta spelat familjen Thornblad i händerna på ett fantastiskt sätt. Vi har fått lov att bygga upp fina varma och skrattiga minnen och bilder som vi kommer att använda till max när det börjar tjura ihop sig på saltvattnet. En liten touch av detta fick vi igår när vi gick från Amsterdam till Scheveningen/Haag när vi fick 10-14 m/s akterifrån. Enligt prognosen max 8 m/s. Tidvattnet hade vi räknat rätt på men ändå var vågorna och synintrycken med ögat i nacken något annat än vad vi är vana vid. På sjökortet ser inloppet till Scheveningen ut som en walk in the park. Inte en grynna eller en sandbank så långt ögat når. I Reeds står en liten notis om att vid hårda NV vindar så kan det bli hoppigt i inloppet annars lugnt. Vi hade vind och ström från rätt håll men ändå blev det rätt rufft innan vi kom in innanför murarna vilket är den bästa beskrivningen av hamnen. Jag vågade inte ta ner seglen innan vi kom innanför dessa portar ifall motorn skulle krångla. När det blir sådär blåsigt och skumpigt så hör man inte hur motorn mår vilken man annars blir helt beroende av. Det är förbjudet att segla in pga färjetrafiken men det brydde vi oss inte om det minsta.

Dagen bjöd också på fantastisk segling där Nausica och vindrodret bekantade sig med varandra på allvar. Vind snett bakifrån med ganska grov sjö och vår Sailomat styrde glimrande. Synintrycken för oss vuxna var något annat än kanaler och insjöar i Nederländerna men Tilda och Agnes tjoade och ville ha högre vågor, rätt vad det var så hade de somnat.

DSC_0490

Efter att Tilda vaknat ropade hon till och pekade

-En säl!!

Det var helt klart en säl, den hade precis fångat en stor fisk som den slet i stycken framför våra ögon. Nytt stoff till livets skola.

Energinivån har, efter att ha dippat en del efter avresan, börjat komma tillbaka. Vi lämnade Lomma med en hel del kvar att göra på Nausica. Nu börjar det så sakta bli kul att jobba med båtrelaterade problem igen och vi börjar komma i fas med vårt hem i det nya livet. Till och med träningsplanerna börjar att bli verklighet. Några löprundor, lite utegym och, Henrik, simträningen i havet har hommit igång!

Bit för bit inser vi på ett annorlunda sätt vilka goda vänner vi har hemma. Vi har fått en enorm respons på bloggen, via SMS, telefon, mail mm från vänner och intresserade. Långt mer än vad vi hade förväntat oss. Jag sa det ett antal gånger innan vi lämnade, men en annan insikt är också att jag jobbar med mina vänner. Att det ska ta så lång tid att fatta det…

Hittills har vi seglat ca 550 nm och allt har fungerat enligt skepparens plan. Många hundra timmar är nedlagda på att få hårdvaran att fungera när det behövs och det känns som att det betalar sig. Till och med loggen har vi lyckats få att snurra igen efter ett antal dykutflykter. Jag har hittills förlorat alla sten-sax-påse med Linnéa, eller rättare sagt alla utom en men där hon köpte sig fri från sin tur att dyka genom att utlova massage 🙂 Vi har också fått ovärderlig hjälp från familj och vänner med soltakssömnad, svetsarbeten, sjösättning i snöglopp etc, etc. Det är förvisso lite polering mm som kvarstår innan vi kan sudda ut Mad Max-looken helt 🙂

I Leuwaarden, en av de vackra städerna längs Stande Mastroute fick jag syn på något,

-Var det inte en dansk flagga på en båt med soltak?
-Joo
-Ser de inte rätt nyfikna ut?
-Jooo…
Jag vänder och säger hej!

Vi planterar oss långsides och pratar, i säkert en timme. Vi har träffat en dansk/schweizisk familj med två barn i samma ålder som våra, och som har precis samma förutsättningar och liknande planer som vi. De har hyrt ut sitt hus i Köpenhamn och testar! Efter vår första träff så har vi följts åt och solat, badat, delat planer och så smått börjat lära känna varandra. Vi kommer helt säkert att följas åt!

På upplevelsesidan i övrigt så har vi blivit bordade av kustbevakningen en gång till, sett Amsterdam med känslan av att ha seglat dit (!), träffat vänner hemifrån, jag har inte fått mer fisk trots tappra försök, vi har haft äventyrsfrukost, barnen har lärt sig att bada/hoppa från båten, vi har fastnat i sjögräset i Ijselmeer, vi har kört kanaltur med jollen rätt igenom Red light District där barnen somnade i jollen (22.30) slussat ett antal gånger och mycket mer.

…och förresten, en bit av den danska osten finns fortfarande kvar på jäsning…

Bröllopsdag på havet

Vi fortsatte vår färd genom kanalen och fick uppleva fler holländska specialiteter och smaker. Vi puttrade till staden Dokkum och där blev jag förälskad. Förälskad i den mysiga lilla staden med dess gränder och små originella affärer. Små butiker med vackra hantverk, genuina varor och det stora utbudet av ekologiska produkter. Miljötänket kändes som ett genomgående tema i hela staden och i stort även i hela landet. För nästan första gången sedan vi lämnade Sverige, så hade i princip varje hamn i Holland möjlighet till sortering av sopor. Förutom detta blev jag också förälskad i människorna. Varma, trevliga och glada holländare överallt. Till och med broöppnarna var vänliga och sa nåt litet extra i vhf:en bara för trevlighetens skull. Duktiga på engelska var de också så det var enkelt att ta sig fram och förstå varandra.

På kvällen så lossade vi dock våra tampar och gled ut ur staden. För något överraskande positivt här är att längs med hela kanalen så har det funnits fina förtöjningsplatser som är helt gratis. Utan el och vatten såklart men kittar man bara upp sig på vatten innan man går in i kanalen, så klarar man resan igenom utan hamnavgift om man så vill. Nästa stopp blev Leuwaarden. Det var en enkel tilläggning långsides och vi var så vältrimmade med fendrar och tampar. Så när det plötsligt brakade till OVANFÖR huvudena på oss blev jag nästan lika rädd som fågelstackaren, vars bo vi förstörde med masten. Vi får träna lite på det här med att segla i skogen. I Leuwaarden, som just i år är Europas kulturhuvudstad, så regnade det och var allmänt ruggigt denna dag. Vi tog ett enkelt beslut och sa de magiska orden till barnen: ”Vill ni använda paddan?”. Snabbt snodde vi ett täcke inifrån sängarna innan barnen hunnit stänga dörren och sedan la vi oss i soffan som två utslagna sälar. Vi slumrade till ljuden av regnet som smattrade ilsket och barnens glada skratt inifrån förpiken. Det var så härligt och det var någonstans där som det gick upp för mig. När vi låg där och trängdes i soffan så slog det mig. Det är ingen som ska iväg någonstans. Det är faktiskt ingen som ligger här och vilar för att han eller hon ska iväg och jobba inatt. Eller för att vi haft en tuff dag på jobbet och är slut både i huvudet och i kroppen. Nej vi ligger här tillsammans bara för att det är så skönt och mysigt att vara just tillsammans.

Bild från ett annat mystillfälle men det kändes rätt passande här också.

När det väl slutat regna kände sig hela familjen nöjda med myset och vi ville upp och se staden. Så vi gick på lekplatsjakt. Vi gick och vi gick. Sen skreks det lite som vanligt på grund av någon form av missnöje som inte alltid är helt enkelt att lokalisera. Sen gick vi lite till. Någon lekplats hittade vi tyvärr inte. Besvikna blev barnen så klart och jag kan väl förstå att de inte riktigt uppskattar kultur så som jag och Anders låtsas göra. Men även Leuwaarden var både mysig och vacker, jag tror dock att vi alla var lite för trötta för att verkligen uppskatta charmen.

När vi kom tillbaka till båten upptäckte vi att vi hade Wifi och vi föräldrar stämde glatt in i barnens krigsdans till Bolibompa. För vem älskar inte att fuldansa till barnprogram?! Vi älskar musik i vår familj, och nästan all form av dans. Framför allt har vi märkt att det är ett oerhört effektivt sätt att få tjuriga barn på gott humör. Än så länge har iallafall ingen av våra barn lyckats motstå när föräldrarna sätter till denna charm. Eller så tycker de bara att det är så fruktansvärt pinsamt så de gör allt för att få stopp på oss. Oavsett så är det väldigt effektivt.

Vi gjorde en favorit i repris och hittade en mindre idyllisk men gratis plats för natten. Innan vi hunnit förtöja båten hade Tilda bytt om till surfshorts, flytväst och simglasögon. Agnes såg lite mer rådvill ut där hon stod spritt språngande naken med endast ett par simglasögon på sig. Ingen av oss vuxna var jättesugna på att bada men Tilda hoppade kavat i från båten själv. Anders hann precis knäppa fast en livlina i henne innan hon försvann. Inte för att det är så överdrivet mycket ström i en kanal men vi vill ändå få in rutinen. Aldrig bada på djupt vatten utan flytväst och livlina. Agnes var sedan fullt nöjd med att sitta i pappas knä med simglasögonen på, och titta på den glada fisken i vattnet.

Vi vaknade rätt tidigt dagen efter och beslutade att äta frukost på väg. Nästa hållplats skulle bli Harlingen. På vägen gick Anders och Tilda fram och la sig i båtens hängmatta och jag fick njuta av lite egentid med Agnes. Till en början var jag nervös över broöppningar och att ta kommunikationen i vhf:en själv. Men när jag märkte att de förstod min svengelska med småländska brytning och jag såg Agnes ögon stora av beundran kände jag mig lite cool ändå. Det var en mäktig känsla när all trafik stoppades och broarna öppnades för endast vår lilla båt. Så där stod jag och dagdrömde bakom ratten och kände mig som en kändis av hög karaktär. Jag vinkade till höger jag vinkade till vänster. Jag vinkade uppåt mot broöppnare och alla människor som stod längs med vägen. Och sen gick jag på grund. Min coola karaktär försvann snabbt ner i det bruna kanalvattnet. Som tur var hände inte detta i närheten av någon broöppning, för då hade vi haft ett betydligt större problem än min värdighet. Det hände när en annan båt skulle köra om oss och jag i svensk anda skulle försöka göra mig så liten och ur vägen som möjligt. Det var en breddning i kanalen just där som såg ut som en klockren mötesplats så där svängde jag in. Egentligen inte konstigt alls tänker jag nu i efterhand, utan det konstiga var nog att det var betydligt grundare just där. Själva grundstötningen var rätt smidig om man får säga så. Nausica dunsade mjukt i lerbottnen, Anders och Tilda vajjade till i hängmattan och jag kunde relativt enkelt backa oss ut igen. Så när pulsen väl lagt sig så kändes det rätt ok. Fast min coola karaktär vägrade komma tillbaka

I Harlingen hittade vi en småbåtshamn direkt till vänster efter sista slussen. Det kändes som att glida in i någon av Köpenhamns små mysiga hamnar. Vi hittade en fin plats till oss och där låg vi och lyssnade på kyrkklockornas spelande. Till en början väldigt mysigt. Men då de spelade en trudelutt varje halvtimme så blev det lite mycket av det goda. Vi har nu upptäckt att den ljuva tiden med gratis vatten verkar vara över och förbi. Man betalar sin hamnavgift som ligger på dryga 20 euro, sen får man även betala vatten och el på det. Så vad man egentligen får för 20 euro kan man ibland fråga sig. Har man riktigt tur så är duscharna gratis men långt ifrån alltid.

När vi tagit oss in i staden Harlem så tog vi oss till ett café fast beslutna att testa några av alla de tips som vi fått av Anders kollegor. Barnen var lika fast beslutna om att få äta glass. Vi hittade det perfekta stället och kände oss så lokala när vi beställde in en apfelgebak med slagroom och Bitterballe med tillhörande lokal öl. Lite glass och ett glas vin till det så var eftermiddagen komplett.

En kväll när jag nattade barnen så vaknade jag brutalt upp ur min halvslummer av ett otäckt ljud. Jag kastade mig ut och upptäckte att min man hade blivit galen och satt borrmaskinen rätt genom skrovet.

”Ska du sänka båten älskling?”. Som väl var så var inte läget så illa den här gången utan avluftaren till vattentanken behövde bara bytas. Men jag kommer hålla ögonen på honom i framtiden.

Dagen efter var det vår bröllopsdag. Morgonen började med att Tilda och Agnes kom in i akterruffen och sjöng ”Vi gratulerar” till oss. Undebara små människor. Vi hade en lugn och skön förmiddag för att sedan ge oss ut i sjön Ijsselmeer. Vi ville segla vidare ner mot den lilla staden Einkhuizen som flera sagt ska vara väldigt vackert. Efter ett tag insåg vi dock att seglingen skulle ta lite längre tid än vi först beräknat. Både på grund av lite vind och ett oplanerat stopp i slussen. Ja, hade vi bara varit 30 sekunder snabbare in, eller om slussvakten varit på lite bättre humör så hade vi sluppit sitta där i 50 minuter och vänta på nästa öppning. Mitt framför nosen slängde hon igen slussportarna för oss. Ord som ålaräns och torskhuvud flög vackert genom båten. Men när vi väl satte det hela i perspektiv så insåg vi snart att vi kunde sänka blodtrycket igen. Vi hade faktiskt bubbel på kylning. När vi väl kommit igenom slussen och ut på andra sidan seglade vi i medvind ner mot den mysiga lilla staden. Klockan insåg vi skulle bli rejält sent innan vi kunde beräknas komma fram så bröllopsmiddag fick serveras på resande fot. Anders gick ner och donade i köket och det luktade fantastiskt gott för hungriga magar. Det var så mycket kärlek i maten så det nästan svämmade över på tallriken, men när jag tittar på bilden av lyxmiddagen nu så ser det inte alls lika aptitligt ut som då. Bilden kunde tyvärr inte fånga hur vackert och gott det var. Eller så var jag bara förblindad av kärlek.

Vi fick iallafall en underbar middag och kväll därute på havet tillsammans. Barnen njöt i stora drag och vi alla var tacksamma över att få vara där ihop. Sent på kvällen ankrade vi på svaj utanför ett fågelreservat. Efteråt såg vi att det bara var avspärrat för landstigning under höst- och vinterhalvåret så vi hade kunnat lägga till ända in på ön. Men vi låg fint där vi låg och kunde njuta av allt fågeltjatter på lagom avstånd. Barnen somnade sedan tätt tätt tillsammans i härlig syskonsymfoni. Det är lika fint varenda gång det sker.

Jag och Anders satt uppe långt inpå natten och diskuterade livet och kärleken. Sju år tillsammans som gifta och hela tio år tillsammans som ett par. Vi konstaterade att för sju år sedan så gav vi oss också in i ett äventyr som vi inte visste hur det skulle sluta eller vart det skulle leda till. Men vår magkänsla sa oss att det skulle bli fantastiskt och inget kändes då mer rätt än just varandra. Och nu sitter vi här med iallafall ett litet facit i hand på att det blev rätt och familjen som vi har byggt upp är det absolut finaste som vi har. Det äventyr som vi nu har gett oss in i vet vi inte heller exakt hur det kommer bli eller vart det kommer föra oss. Men det känns helt rätt i magen och oavsett vart det kommer ta oss så är det redan fantastiskt.

Nakenbad och krutröksdoft i Hollands kanaler

Samma morgon som vi skulle ta oss in i de holländska kanalerna satt vi och pratade om hur vi skulle hitta ett lugnare tempo i vår resa. Både jag och Anders vill gärna att det ska hända saker helst hela tiden och känslan hittills har varit mycket framåt, framåt. Det är väl som alltid när man börjar sin semester, det tar ett tag innan man varvar ner. Men nu har vi varit på resa i 3 veckor och vi har tagit oss en betydligt längre sträcka än vi hade trott och planerat. Dags att varva ner bestämde vi. Nu tar vi en timme i taget, andas djupare och stannar tidigare på dagen så att vi hinner njuta av platserna ordentligt. Det kändes skönt att ha uttalat orden iallafall, så kanske det blir lättare att hålla. Efter att ha kittat upp oss på mer gas till spisen, surfshorts till Tilda på 75% rabatt och nya fiskedrag till spöna så gick vi till närmaste fiskbutik och köpte torsk. Alla torskar som vi lyckats få upp har varit för små för att äta, så förutom lite makrill så har vi än så länge haft bästa fiskelyckan i fiskdisken. Men inte skäms vi för det inte. Vi vill äta fisk och då gör vi vad som krävs för att få göra det. På bilden nedan har vi en nöjd Anders efter första egna fiskfångsten. Även om inte lyckan känns lika genuin efter fiskbutiken så är det ändå lycka.

Sen var det dags att ta sig iväg från hamnen och jag riktigt kände i kroppen hur mitt semesterlugn sänkte sig. Jag satt och blundade i sittbrunnen och lät solen värma mig medan Anders styrde båten mot nya äventyr. Och nya äventyr kom fort. ”Sådär, då är det dags för slussning ”. Vaaa??! Jisses hur hade jag kunnat glömma detta. Bara runt krönet hade vi den första och jag var inte mentalt förberedd det minsta. Jag flög upp och klampade runt på båten som en berusad älg. Fendrar! Vart är de långa slusstamparna? Flippflopp och bikini, shit jag hinner inte byta! När vi kom fram till slussen var det allmänt kaos. Tamparna som jag tillslut lyckats få upp låg i en enda röra, det såg ut som nån efterfest från förr i tidens studentfester. Barnen hade börjat bråka om vems tur det var att sitta vart och det skreks i högan sky från sittbrunnen. Fiskespöt hängde fortfarande uppe och jag duckade för fiskrokarna medan jag försökte hoppa upp till kajen som var en bit upp. Jag lyckades inte ta mig upp, lassot fastnade i min flippflopp när jag halvt hängandes utför relingen tillslut fick fast oss. Jag var genomsvett och fly förbannad, och det värsta var att det fanns ingen jag kunde skylla på!

Den där norska ron som jag bara några timmar tidigare pratat mig så varm om, slängde jag argt långt bort i kanalen. Men nåt positivt av det hela var att barnen blev alldeles knäpptysta. De blev nog så häpna över vad som hände där uppe på fördäck och hur en mamma kunde bete sig på detta vis, så de satt som två små ljus i sittbrunnen sen.

Vi puttrade vidare in mot en sjö och nationalparken Lauwersmeer. Vi hittade en vacker vik där vi bestämde oss för att ankra och äta lunch. Här blev också premiärdoppet från båten för i år, och framförallt Tilda var överlycklig över detta. Mätaren visade på dryga 25 grader och jag kände att det nog behövdes ett avsvalkande dopp även för mig.. flytvästar åkte på barnen och jag som redan skämt ut mig i detta land såg inga hinder för ett nakenbad. När jag var liten hade 25 grader i vattnet kännts som varmt badkarsvatten men nu frös jag som en tok. Tilda stod och hejade på den vita rumpan som vägrade lämna badstegen och plötsligt utbrister Anders ”Nu får vi besök!”. Bakom oss dyker nämligen en segelbåt upp väldigt väldigt nära, troligtvis för att så nära land som möjligt göra ett slag med seglen för att komma runt. Jag fick ögonkontakt med skepparen innan jag i graciös anda gjorde ett magplask rakt ner i det svinkalla vattnet. Jag kom upp med ett vrål och kände att nu, nu kommer de aldrig glömma oss i Holland. Och det är ju viktigt att göra intryck hos folk.

Resten av dagen fortsatte vi att njuta av sol och bad tills vi blev blå om läpparna. Sen gjorde vi varm choklad, plockade fram vindruvor och satt i sittbrunnen och drack tillsammans. Det kändes mysigt att garva åt det hela med choklad i magen och barnen som försäkrade mig om att jag var världens bästa mamma ändå.

Vi hade som plan att ankra för natten men ett åskoväder hördes mullrande på håll så vi tog beslutet att hitta en hamn. Vi puttrade en stund och just som vi sa till varandra att vi nog hade förhastat så var ovädret över oss. Vi var väldigt nöjda när vi såg några vita master sticka upp längre fram och blöta in på kalsongerna för vissa stackare la vi till med stelfrusna fingrar. Barnen tyckte det var trist att ligga i hamn och ville ha äventyr så vi utlovade dem äventyrsfrukost istället. Vi ställde klockan på 05.30 för att komma upp och få den där magiska morgontimmen. Redan 05.00 vaknade dock Agnes med ett vrål högre än mitt eget efter magplasket. ”Jag vill faktiskt inte ha täcke på mig!!!!!!!”. Det är svårt att i text beskriva ljudnivån och intensiteten i hennes rytande men innan jag hörde vad hon sa trodde jag hon blivit stucken av en geting eller biten av Tilda (detta har dock aldrig hänt men efter det skriket så tänkte jag att någon har ju blivit galen). Förbannad som aldrig förr röt hon åt mig att hon minsann sovit färdigt och klockan var JÄTTEMYCKET. Tveksam start på morgonen men en äventyrsfrukost kan ju uttrycka sig på olika sätt. Tack vare detta kom vi dock upp och var klarvakna på nolltid och vi fick uppleva en sådan där magiskt trolsk morgon. Det var verkligen otroligt vackert. Nej, det är inget filter på denna bilden.

Vi hoppade i jollen och när vi tillslut fått Agnes på gott humör upptäckte vi att det var alldeles tyst och stilla, vi puttrade sakta sakta fram över kanalen. Barnen fick turas om att styra och när vi blev hungriga plockade vi fram kaffe, varm choklad och det nybakade brödet som Anders bakat under gårdagskvällen. Vi fick en bok om/av Kurt Björklund på kajen vid avresan som vi läser om kvällarna. Däri hittade Anders ett recept på ett saltvattensbröd som han ville testa. Förutom det som stod i receptet så spexade han också till det hela med lite chiafrön som vi, till hans stora förtret, har halva båten full av. Till en början så luktade det riktigt gott i båten. Sen byttes god nybakat-bröd-doft ut mot en mer krutröksliknande doft av brända chia-frön. Tillslut fick vi ställa alla fönster på vid gavel innan vi kunde gå och lägga oss för natten. Så till äventyrsfrukosten kändes det lägligt att äta detta bröd. Receptet i sig tror vi starkt på, vi ska bara justera utförandet lite och nästa gång testar vi att baka det i vår fina Omniaugn istället. Vi hade brett lyxmackor med marmelad på till barnen för att på så vis dölja lite av krutsmaken. Detta funkade dock inte alls. ”Vad ÄR detta? Det smakar pecka!” utbrast barnen i kör. Jag kan bara hålla med dem den här gången och som tur var hade jag plockat med lite reservfrukost om denna situation skulle uppstå. Tillslut var alla mätta, glada och fulla med ny energi. Då skulle det fiskas minsann. Så i mini-jollen med redan begränsad yta och två barn som var fulla med spring i benen, drog Anders fram sitt kastfiskespö. Åh vilken mysig stund vi hade.

Efter denna succé tog vi oss snabbt tillbaka till Nausica för fortsatt färd genom kanalerna. Barnen var nu trötta, så de stängde in sig i förpiken och ingen vuxen vågade sig in där. Vi satte oss istället i sittbrunnen och skålade i varsin kaffe samtidigt som båten fortsatte puttra genom Holland. Det var en gudomligt skön stund.

Holländska kanalerna är fantastiskt vackert med allt det gröna i kombination med stadsmiljöerna. Kanalen går rakt igenom städer och emellanåt känns det som att man gör intrång på folks bakgårdar. Det luktar gräs, fläder, koskit och frisk luft om vartannat och det är en häftig känsla att kunna prata med folk som är ute på sin morgonpromenad. ”Gåååmårrån!” hörde vi plötsligt bredvid oss på klockren göteborgska. Vi bytte några ord med den göteborgska herren som var ute med sin hund, och det kändes härligt att prata svenska i Holland. Vid vissa broar får man betala för att komma igenom. Hittills har vi betalat allt från 3 till 7 euro. Man lägger pengarna i en nerfirad holländsk träskor och det är så idylliskt så det känns helt ok att lämna bort sina pengar på detta vis. Holland har redan imponerat stort på oss.