Midsommar i Boulogne-sur-Mer

– Knack knack knack!!!

Innan jag ens visste vart jag befann mig någonstans så såg jag en vit rumpa hoppa höjdhopp, förvånansvärt graciöst, över mig. Snabbt som tusan fick den på sig något mer anständigt och rusade sedan upp i sittbrunnen. Jag hann lokalisera mig men vad sjutton är klockan?! Jag hörde fransk brytning fråga om de fick komma ombord och jag bad en liten bön att det inte var dags för någon form av razzia. För det var jag inte på något vis var redo för. Anders alltid så vänliga röst välkomnade ombord men som tur var stannade gruppen uppe i sittbrunnen. Det pratades om båtpapper och pass och jag hörde en glad svensk utropa absolutely! Sedan ett dyk ner i båten igen. Jag visste vilken extrem koll han har på dessa papper och de har legat i en perfekt hög sedan avfärd. Barnen har knappt vågat andas åt det hållet. Nu i efterhand så tror jag att han legat och väntat på detta knackandet sedan vi lämnade Sverige. Jag minns att han frågade tullen i Holland om de verkligen verkligen var helt säkra på att de inte behövde se mer än bara våra pass? Anders sken som den sol vi saknat här när han en stund senare kom ner igen, härliga fransoser och er noggrannhet.

Efter denna väckning var familjen igång och under förmiddagen fortsatte vi med småfix i båten. Vi har som ambition att lösa ett problem/laga en sak som gått sönder/ göra en förbättring av båten per dag. Det hålls väl inte alla dagar men känns fint att ha som mål iallafall. Barnen hade en underbar stund ihop där Tilda hjälpte Agnes med skola. ”Då är det dags för dig Agnes att lära dig skriva ditt namn.” ”Nej jag vill ha matte!!” ”Men nu är det jag som bestämmer. Skriv A….” och så höll det på en bra stund i väldigt fin syskonharmoni. Emellanåt tittade de lite i nåt sjökort och funderade över vart det ljusblå havet egentligen ligger.

Jag och Anders utnyttjade tiden fram till barnen tröttnat på att skriva och räkna. När det var dags för rast så spelades musik på högsta volym. Favoriten just nu är fantastiska Laleh och låten Bara Vara Mig Själv. Denna spelades på repeat med barnens underbara små stämmor som tryckte i ordentligt i refrängen. Det sjöngs i ficklampor som förvandlats till mikrofoner och det dansades sjövilda danser. Jag kunde inte heller hålla mig varken tyst eller stilla så snart gick det svallvågor i hela hamnen. Alla var dock inte lika roade just i stunden för tydligen fungerade inte Laleh så bra till tidvattennavigering. Det uttrycktes ett milt missnöje över att ingen tog hänsyn till detta men när hörlurarna plockades fram så sänktes krigsyxan igen. Laleh fortsatte på repeat medan våra båtgrannar runtom seglade iväg.

Plötsligt dök det upp en dykare i full mundering på kajen och barnen höll på att tappa hakan av förvåning. Det visade sig att en av grannbåtarna, som ännu inte lyckats fly från skönsången, hade proppellarna fulla med tång. Den här dykaren skulle nu hjälpa till att få bort denna irriterande bromskloss. Vattnet var kallt och rätt skitigt i hamnen så vi utlovade en kopp kaffe till herren när han kom upp igen. Som tack för detta kikade han också på vår propeller när han ändå var nere och vi fick info att den var ren. Han rynkade dock rejält åt kaffet efter första sippen och vi insåg att det svensk-kokta belgiska kaffet inte alls gick hem hos en fransos. Jag och Anders är inga finsmakare märker jag för vi häller i oss sörjan med glädje.

Förutom tull och dykare så bjöd Boulogne-sur-Mer på en väldigt mysig stad och en fantastisk sandstrand. En av dagarna hyrde vi cyklar och planerade stort att ta oss runt lite i den franska landsbygden. Barnen var i extas då detta ofta innebär att de får sitta i en sådan där liten cykelkärra. Vi lokaliserade en cykeluthyrare och tidigt en morgon promenerade vi dit. Redo upp över öronen för denna utflykt traskade vi in och försökte förmedla vad vi ville ha. För att specificera igen, detta var alltså en cykeluthyrning och de hade tre olika sorters cyklar. Ändå tog det 1 1/2 timme innan vi ens fick ut våra cyklar. Det var otroligt svårt att få uthyraren att förstå. Vi pekade på barnen, på deras hjälmar, vi pekade på oss och på våran utsökta cykelklädsel och jag vet inte vad annat än just cyklar vi möjligtvis skulle kunnat vara ute efter. Till sist nickades det i samförstånd och vi pustade ut. Nu skulle vi äntligen komma iväg! Åh nej, sakta i backarna nu. Först skulle cyklarna provcyklas av uthyraren, det skulle skruvas lite med fel sorts skruvmejsel, det skulle klias lite i huvudet och tillsist åkte industrikompressorn fram för att pumpa upp ett däck som inte riktigt höll måttet. Jag och Anders tittade på varandra medan svetten rann under hjälmarna på oss, märker han om vi bara går? Men efter att ha kittat upp oss på extra cykellås och något slags spray (högst oklart vad detta skulle användas till) så var han nöjd. Härligt, nu skulle vi bara stämma av med honom om den rundan vi i förväg sett ut att cykla. När Anders pekade ut på kartan tittade den stackars fransmannen på honom med skräck i ögonen. ”No! Dangerrrrrous” Jasså… dit då? ”Dangerrrrrrous!” Vi pekade åt alla olika väderstreck men det var visst livsfara överallt. Tillslut pekade vi på skoj ut i havet, mannen suckade djupt ”Perrrrhaps”. Istället visade han oss en runda på ca 500 meter längs floden, över en liten bro och sedan tillbaka igen. Så där vi stod vi, kittade till tänderna med hjälmar och nyputsade solglasögon, baguetter och brieost nerpackade i väskan och näsorna vita av solskyddsfaktor. För ryktet på stan hade sagt att solen skulle visa sig idag. Skulle vi inte komma längre än runt floden, 30 min max?! Barnen hade för längesedan tröttnat och låg nu i gruset och pratade sitt egenpåhittade språk med varandra. Ja allt kändes högst märkligt och på darriga ben tog vi oss upp på cyklarna och cyklade iväg ut mot livsfaran.

Vi cyklade över bilvägen och efter ca 100 meter kunde vi cykla in på en cykelväg som ledde oss rakt ut mot landsbygden så som vi drömt om. Vi cyklade längs med havet medan dimman lättade och molnen sprack upp över oss. Framför oss låg gröna lummiga kullar, blått glittrande hav och dunderbackar. Jag förstod efter en liten bit varför man sällan hör om cykelsemestrar i Frankrike. Kanske det var det här cykeluthyraren menade med att det var farligt överallt, funderade jag medan låren brände och svetten rann. Jag hade barnen på släp efter cykeln så benmusklerna fick sig en ordentlig genomkörare. Men när vi tagit oss upp för backen så insåg vi att det lätt varit värt att riskera livet för. Utsikten var slående vacker och medan mjölksyran långsamt försvann i låren på oss stod hela familjen knäpptysta i solen och bara njöt. Fantastiskt ljuvligt var det enda jag hade energi kvar att tänka. Vi ställde cyklarna och gick in på en liten stig. Ute på ett nyslaget fält packade vi upp vår franska lunch och njöt av synen av Calais på ena sidan engelska kanalen och Dover på andra. Efter lunch så utnyttjade vi den stora ytan till att öva dans och sång då vi kom på att det var dan före midsommar.

Cykelturen fortsatte sedan neråt till den lilla byn Wimereux och på mysiga kullerstensgator cyklade vi långsamt framåt. Vi tog en ny paus vid en gigantisk lekplats som var täckt i mjuk havssand, innan vi svängde söderut in i landet. Cykelturen var verkligen härlig och det var riktigt skönt att komma längre sträckor än man gör till fots. På tillbakavägen kunde vi utnyttja cyklarna än mer och kittade upp oss på lite midsommarmat. Vi stod länge och väl och dividerade om huruvida vi skulle köpa den svindyra köttfärsen för att kunna göra svenska köttbullar till barnen. Tillslut hittade vi ett mindre paket som ändå gjorde ett rejält avtryck i plånboken. Men köttbullar hör ju till barnens midsommarmat hävdade Anders stenhårt och så fick det bli. Nöjda med goda inköp cyklade vi tillbaka och längtade efter att det skulle bli midsommar.

På midsommar morgon vaknade vi med solen i ögonen. Fåglarna kvittrade och sommardofterna slog emot oss när vi satt i sittbrunnen. Jag hade stekt bananpannkakor till frukost och hela settingen var så mysig och perfekt så ingen brydde sig om att pannkakorna var söndriga, småbrända och såg allmänt oätliga ut. De smakade ljuvligt! Agnes sjöng sedan ”Tre pepparkaksgubbar” medan vi dukade av frukosten och gjorde oss iordning för kalas. Tyvärr lyckades vi inte hitta några riktiga blommor så vi letade upp teatersminket istället och ritade kinderna fulla med blommor och blad. Anders ville även ha svenska flaggan på kinden och det ville såklart Agnes också ha, fast på näsan. Färgsprakande gick vi sedan genom staden och spred lite svensk midsommar till alla som ville ha. Det var inte många men kanske de inte var så vana vid denna utsmyckning en för dem vanlig fredag.

Vi drog oss sedan sakta ner mot stranden och njöt av en regnfri midsommar. Barnen lekte i sanden och vi låg och halvslumrade i den varma solen. Agnes tog sig en tupplur i mitt knä och jag ville bara stoppa tiden. Här och nu saknar jag ingenting, mitt liv är så rikt som det aldrig har varit förr. Efter en liten stund vaknade Agnes, sur som ättika för att alla andra barn minsann fick glass men inte hon. Jag såg inte en enda som åt glass så jag antar att hon drömt något. Det kändes iallafall som ett naturligt avslut på en fin stund och vi begav oss hemåt för att laga midsommarmat. Under promenaden hem skrek Agnes så det måste hörts över hela Frankrike, att hon faktiskt höll på att tappa sina ben och kunde sannerligen inte gå ett steg till. Härliga treårshumör. När ingen orkade lyssna på henne så deklarerade hon högt för oss alla att hon minsann sett en val. I hamnen. Oturligt nog dök den ner i havet innan någon annan hann se den. Men efter det var hon iallafall nöjd.

Tillbaka i båten skulle det brassas mat på hög nivå. Vi började med att skiva upp melon till barnen för att få lite lugn inför denna magiska stund. Midsommarmat! Anders öppnade kylen och tog upp det lilla köttfärspaketet som glänste i guld. Och luktade för j-ligt. Ja denna svindyra lilla ask hade alltså på några timmar blivit dålig. Hade inte midsommarglädjen varit så etablerad redan så hade humöret dalat rejält. Istället öppnade vi kylen och tömde den på allt gott vi kunde hitta. Det flög fram knäckebröd med goda ostar, citronmarinerade oliver, tomat- och mozarellasallad, stekta halloumikuber, inlagd sill, rökt sill, jordgubbar och såklart, nypotatis! Anders letade till och med upp en konserv med små korvar som stektes upp och jag tror att han drömde om prinskorvar när han åt dem.

Vi åt och vi njöt av varandras sällskap. Det enda som vi verkligen saknade den kvällen var våra vänner som tyvärr inte kunde komma. Vi skulle haft besök av flera hemifrån som står oss väldigt nära, men tyvärr gick inte logistiken att lösa. Vi tröstade oss dock med att ha hittat platser längre fram som vi tror kan vara enklare att ta sig till. Och för de kämpar som snart får tillökning i familjen ser vi fram emot att få träffa om än lite längre tid framöver. Vi tänkte på er alla och vi saknade er var och en väldigt väldigt mycket.

Efter middagen gick jag upp för att betala en glömd hamnavgift. När jag kom ner igen möttes jag av Tilda som glatt annonserade ”Mamma mamma! Det har skett en gräddexplosion i båten! Och snart får vi gäster också!” Ja hennes uttryck var ingen underdrift alls insåg jag när jag försiktigt kikade ner. Där nere stod Agnes täckt i grädde och Anders i smått chock.

Jag hann inte riktigt få klart för mig vad som egentligen hade hänt därnere under de få minuterna som jag var iväg. För snart knackade det på båten och grannen som vi bjudit över klev ombord. Det fick vara som det var och som tur var hittade vi lite mer grädde till jordgubbarna. Resten av kvällen höll vi oss i sittbrunnen och det blev ett väldigt mysigt avslut på midsommar ändå. Innan barnen somnade under varsin filt i varsitt knä så grillade vi marshmallows tillsammans. Över ett doftljus från Ikea av märket Småtrevligt. Glad midsommar!

4 reaktioner på ”Midsommar i Boulogne-sur-Mer

  1. Vilka härliga läsningsstunder levererar ni.😊 Nu läser jag även för barnen för att äntligen börjar vi semster då har vi tid för det. Barnen lyssnar och tittar på bilderna med nyfikheten. Varma hälsningar från oss. Massa kramar från Olivia och Lena till flickorna.😚❤ Ha en fortsatt trevlig resa.

    Gillad av 1 person

    1. Hej Monika! Så roligt att höra att ni läser bloggen! Det ska jag berätta för Tilda och Agnes då kommer de bli väldigt glada. Vi har det fina kortet vi fick av er på barnen uppsatt på en vägg i båten och vi pratar ofta om er. Hoppas ni får en riktigt fin semester ❤😘 Krama om flickorna också från oss!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s