Lekfulla delfiner och rytande lejon i Frankrike

Barnen har utvecklat en fantastisk förmåga att somna lite var som helst, hur som helst och fullkomligt obekymrade om vad som händer runtomkring dem. Agnes slutade sova middag hemma långt innan vi påbörjade resan, men nu märker vi att hon har ett behov av mer sömn igen. Inte så konstigt kanske. Under en jolletur runt ön Sark började hon vingla lite konstigt, jag lyfte på kepsen och japp, hon hade slocknat. Till godnattvisan från en fyrahästare och vaggad av havets vågor satt hon rakt upp och ner i sin gula flytväst, med den ena lilla handen i ett stadigt grepp om en åra, och sov. Hon missade tyvärr vackra vyer men jag tror inte att hon brydde sig så mycket om det, hon hade fått nog med intryck den dagen ändå.

Alla i familjen blir emellanåt mätta på intryck och ibland är behovet av sömn eller egentid extremt stort. Vi börjar märka det och vi börjar också bli bättre på att låta det få vara så. Jag kunde bli stressad i början av känslan att inte orka, eller vilja, se och göra saker hela tiden. För mig kändes det som att vi missade vår chans om vi inte upplevde allt som ställena hade att uppleva. Jag har insett nu att det är ohållbart att resa så, då orkar vi aldrig hela vägen. Det är så mycket mer runtomkring än bara själva resan som vi måste ha energi över för. Båten ska hållas iordning, saker går sönder som ska lagas, barnen har dåliga dagar, vi vuxna har dåliga dagar, tvätt ska handtvättas, storhandlingar görs utan bil eller cykel och diskussioner mellan familjemedlemmar ska försöka vinnas även här. Det kräver sin energi bara det. Så vi försöker planera in mer tid till det vi gjorde första dagen på resan, sitta och andas i sittbrunnen.

Efter sköna dagar i den vackra ankarviken utanför Sark så seglade vi vidare till den tredje och sista av kanalöarna som vi tänkt besöka, ön Jersey. Vi hittade ytterligare en liten paradisvik där vi hivade ankare, och på kvällen puttrade vi in till en liten stenig strand avsides om den mer befolkade sandstranden. Här kunde vi i lugn och ro njuta av bad i en vacker kvällssol. Barnen gjorde upp en bana på de flata klipporna där olika stafetter hölls och de turades om vem som skulle få springa först. Tilda har insett vikten av att låta Agnes vinna emellanåt om hon vill fortsätta att ha en kompis att tävla mot.

Det var en rullig ankarvik vi lagt oss i och dyningar gjorde emellanåt livet ombord väl händelserikt. Vid ett tillfälle hörde jag Anders uppifrån däck skrika ”Håll i er!”. Jag och barnen höll på att fixa frukost och sekunderna senare flög kaffekoppar och flingskålar runt i båten. Svallvågor utifrån havet gjorde att hela Nausica stod på ända. Jag svor tyst medans jag krampaktigt försökte hålla kvar mjölken. Sedan borstade vi flingor och chia-frön ur håret och försökte börja om vårt frukostmål.

Vi ville ta oss in till staden Saint Helier son låg en liten bit från vår vik. Det skulle gå att ta en buss hade vi hört men vi var osäkra på vart ifrån den gick. Vi tog jollen in till stranden och fick sedan släpa den brutala pjäsen upp till stenbryggan som låg långt där uppe. Det var lågvatten och tillsammans med sandmaskar och våra lyckligt tjoande barn svettades vi kilometrar genom den tunga sanden. Ja, det kändes som att vi utförde en triathlon i ökenvärme.

När det slutat flimra framför ögonen på oss och mjölksyran lagt sig något i låren så promenerade vi sakta upp mot en parkeringsplats. Där stod, väldigt udda placerat, ett par hästar och tittade på oss. Ägarna till dessa erbjöd oss skjuts upp till busshållplatsen. Anders och Tilda drog det långa strået och fick åka i en Mercedes SLK. Jag och Agnes fick skjuts av hästsläpet och det var spännande i sig. Bussen tog sedan en väldig tid på sig och vi började så smått att lifta. Barnen lärde sig snabbt konceptet och tillslut stannade en vänlig herre i en tjusig bil som kunde köra oss till rätt busshållplats. Vi fick komma in i ljuvlig aircondition och oj så skönt det kändes! Jag tror dock att våra sandiga och småslitna shorts inte kände sig lika välkomna av de fina, mjuka lädersäterna.

När vi tillslut stod på rätt buss försökte vi smuggla in Tilda som en femåring (hon fyllde sex år i april så det var inget tungt brott vi skulle utföra). Tyvärr har hon lärt sig för mycket engelska för att vi skulle lyckas med en sådan manöver. ”No, six daddy!” skrek hon tydligt när Anders försökte. ”Haha, kids… they are funny” försökte Anders skratta lite stelt åt det hela. Den gråa busschauffören såg inte det minsta road ut av det lilla skämtet. Med neddragna mungipor tog han ordentligt betalt av oss. När vi sedan försökte betala för kalaset med euro började mustaschen på honom vibrera så jag trodde att hela han skulle explodera, ”it is in POUNDS here”. Just det, vi är inte i Frankrike längre. Jag tror ingen var nöjdare än busschauffören själv när vi tillslut klev av bussen i stan. Skön busstur hade vi ändå.

Staden bjöd sedan på… inte mycket alls faktiskt. Kanske vi hade upplevt det annorlunda om vi hade haft mer pengar, för shopping fanns det en del av. Men just själva stadskärnan var mest turistig och intetsägande tyvärr. Men vi stötte iallafall in i Mawis besättning och fick en mysig lunch ihop.

På kvällen vägde vi upp den bleka staden med en kvällsgrillning på stranden tillsammans med Mawis besättning. Killarna var fast beslutna om att grilla fisk, så de stack ut för att prova fiskelyckan. När de var ute med jollen så lekte barnen i Mawi och jag fick en timme att vara helt ensam i Nausica. Det kändes nästan overklig att i lugn och ro få packa en väska utan att någon la sig i vad som packades ned. Och jag kunde äta godis utan att behöva bjuda och förhandla med någon! Anders lyckade fiska upp en mängd makrillar och Phillippe lyckades med det prestigefulla i att harpunera en fisk när han snorklade runt i det svinkalla vattnet. Lyckan var obeskrivlig och både barn och vuxna njöt av god mat och mysig solnedgång. Till efterrätt grillades marshmallows, såklart, och väldigt trötta och väldigt mätta puttrade vi sedan tillbaka till båtarna på ett mörkt hav.

I tre nätter låg vi i denna vackra ankarvik innan vi gjorde en nattsegling tillbaka till fastlandet. Anders gick och la sig med barnen och jag fick ett underbart första pass med medström och fin vind för segling. I slutet fick jag plötsligt mobilnät igen och under en vit stjärnhimmel fick jag ta del av alla fina kommentarer från er som läser vår blogg. I den kyliga nattluften satt jag med mössa och dubbla jackor och var alldeles varm inombords. Tårögd av de fina hälsningarna försökte jag sända telepatiska kärleksmeddelanden till var och en. Jag hoppas att ni kände av dem. Anders kände iallafall av kärleken eftersom jag inte är så snabb på det här med telepati, så han fick en timmes extra sömn.

Det var på morgonen sedan som det hände. Ander pratade i telefon med vår meteorolog Dan och plötsligt var de bara där. Delfiner! Delfiner i mängder! Dan fick ta del av magin via telefon men sedan fick tyvärr samtalet ett abrupt avslut när vi behövde använda telefonen till att filma och ta kort. För de var runt oss överallt! Vi skrek och jublade, snavade på vingliga morgonfötter och försökte gnugga sömnen ur ögonen för att se ordentligt. Det var ett ögonblick i livet som jag hoppas att jag aldrig kommer att glömma. Dessa stora, vackra, vilda djur hoppade och lekte så majestätiskt och så nära. Flera gånger var jag rädd att vi skulle köra på dem, de var bara centimeter från fören. Hade vi sträckt ner handen hade vi enkekt kunnat röra vid dem när de hoppade och lekte i vattnet. Emellanåt la de sig lite på sidan och det kändes som att de tittade upp på oss. Så snabba och smidiga och så oerhört vackra djur. Det var aldrig någon risk att vi skulle krocka med dem, de hade full koll på båten och på sig själva. Agnes, som faktiskt hunnit vakna, blev lika lyrisk hon och pekade ut för oss vilka som var hennes kompisar bland de stora djuren. Lyckoruset satt i hela dagen sedan. Jag fick en kommentar om att känna sig utvald när de kommer sådär, och det var precis så det kändes. För Agnes var det dock självklart, det var ju hennes kompisar som kom och hälsade på.

Vädret lovade fina vindar i några dagar till, så vi fortsatte vår ankringsturné. Jag inser att det kan bli lätt tjatigt att läsa om hur den ena ankringsviken är vackrare än den andra och hur det känns som att man kommit till paradiset varje morgon när man tittar ut. Men jag tjatar på, för det är så galet vackert här.

En dag tog vi jollen in till den lilla byn Lannion och den dagen är egentligen värd ett helt kapitel för sig själv. Det kändes som att vi levde en hel månad av alla saker som hände under dessa timmar. Men eftersom jag ligger lite efter i bloggen nu så kommer kortversionen.

Turen med vår puttrande jolle gick genom en lång flod som är väldigt utsatt för tidvattnet. Vi var lite tidiga i starten och fick lägga oss in till strandkanten för att inte sköljas bort i flodvattnet som fortfarande var på väg ut. ”Strandkanten” som såg så trevlig ut på avstånd visade sig bestå av det närmaste kvicksand jag någonsin kommit. Vi sjönk ner över knäna i den svarta leran när vi försökte hjälpa panik-kissenödiga barn att få av sig byxorna. ”Ska vi verkligen äta vår lunch här?” frågade Tilda oss med skeptisk blick när hon såg hur vi krälade runt. Vi lyckades ta oss ut igen och hittade en brygga där vi kunde förtöja vid istället. När vi stod där och pustade ut och försökte skölja av oss den geggiga leran så kom det fram en engelsman till oss. Det visade sig att han seglat mycket i bland annat Karibien och med en otrolig gästfrihet bjöd han hem oss till sig ”for some tea”, så vi kunde fortsätta prata och få lite tips av honom. Vi fick hans adress och lovade att höra av oss.

Efter vår medhavda matsäck gick vi en lång runda upp till en liten by för att invänta medströmmen. Där träffade vi på ett antal inte alls lika gästvänliga hundar och fransoser vid vad som såg ut som en gårdsbutik. Skyltarna visade fruktbutik men vad butiken egentligen sålde, om det ens fanns någon, kände vi oss plötsligt inte alls intresserade av när hundarna visade ragg och argt kom emot oss. Barnen var otroligt duktiga dock och stod alldeles stilla, tryckta mot våra ben när hundarna cirkulerade. Vi kom helskinnade därifrån och begav oss ner mot vår jolle igen. Där hade strömmen vänt väl snabbt i vår mening och högvattnet gjorde det omöjligt för oss att ta oss ut till den. Anders, som har jobbat upp sina färdigheter i att lifta, lyckades dock få skjuts ut av en annan jolle och tillslut satt vi alla fyra tryggt i båten igen. Nu gick färden betydligt snabbare eftersom vi hade medström och innan vi visste ordet av så skymtade vi Lannion bakom en krök.

Här är skillnaden i vattennivån över 10 meter, mellan hög- och lågvatten. Eftersom staden låg en bra bit in i floden så hade vattennivån här inne inte hunnit stiga lika mycket och vi höll på att fastna illa i stenarna på ett ställe. Det krävdes armmuskler och en klurig manöver för att ta oss loss men tillslut tog vi oss till en stenbrygga där vi kunde förtöja jollen. Denna låg dock 10 meter upp. För att ta oss iland skulle vi därmed klättra upp för en gänglig och lodrät stege. Tilda var vi aldrig fundersamma över, hon är stark och smidig som få. Men Agnes är, naturligtvis, mindre och därmed heller inte lika stark. Hon väger dock upp detta med ett jädra anamma och en stor portion mod. ”Lätt som en plätt. Det klarar jag” sa hon när vi visade henne stegen. Sedan klättrade hon kavat de 10 meterna rakt upp utan att tveka en sekund. Modiga lilla treåring.

När vi kom upp visade det sig att vi hamnat på en parkeringsplats. Där stod ett antal husbilar parkerade varav en med en hund i som precis var på väg ut med sin husse. Tilda tycker om hundar generellt men hon vet så väl att hon inte ska hälsa på hundar som hon inte känner om inte ägaren säger ok. Hon hjälpte istället mig att knyta fast jollen medan Anders hjälpte Agnes av med flytvästen. Plötsligt hör jag ett ilsket gläfsande bakom oss, ett koppel som hastigt skramlar över asfalt och Tilda som skriker högt. I samma millisekund sker det en förvandling bredvid mig. Anders förvandlas till ett lejon, ett riktigt förbannat och ilsket rytande lejon. Han gör ett utfall mot hunden som om den vore en gasell på savannen. Jag tänker att nu sparkar han ihjäl honom. Som tur var så gjorde han inte det med han får tag i kopplet, drar hårt så hunden flyger som en liten vante bort från Tilda och ryter ”PASSA DIG!!!” medan ilskan sprutar ur ögonen på honom. Först efter en liten stund reagerar hundägaren och börjar mesigt prata med hunden om att man inte får göra så. Hunden hann som tur var bara snudda vid Tildas ben och det blev endast ett litet rivmärke. Men Tilda blev såklart väldigt rädd och berättade sedan för mig att hon inte alls vill ha en hund längre. Ägaren trodde att hunden blivit rädd för de gula flytvästarna och det var därför han nästan högg ett barn i benet. Anders pratade med honom och jag vet inte vad som sas och det är kanske bäst att det stannar mellan dem. Vi satte oss en bit därifrån och pratade igenom händelsen och varför hunden kan ha gjort som han gjorde. Vi påminde Tilda om alla fina hundar som hon känner och snart var hon på banan igen. Men både jag och Anders skakade av ilska en bra stund efteråt.

Lannion kan jag rekommendera som en otroligt romantisk fransk liten by med gamla vackra stenhus och välbevarade små gränder. Vi gick och köpte en stor kaka i ett bageri och begav oss mot adressen som vi fått av vår nyfunna seglarvän. Adressen var dock väldigt svår att hitta och vi engagerade flera grannar som försökte hjälpa oss. Tillslut lokaliserade vi vad vi trodde var rätt hus men där var ingen hemma och vi skulle precis till att ge upp. Då kommer en kille i vår ålder ut som följt oss med stor humor i vårt letande. ”Vill ni komma in på en drink medan ni väntar på er vän?”. Fransk gästfrihet, jag älskar det. Hans engelska var utmärkt, ölen var kall och barnen hittade en tom tvättkorg att leka vilt i. Vi fick ta del av hans härliga humor och kunskaper om världen då han rest runt en hel del. Plötsligt slog det oss alla att det minsann var frankrikes nationaldag idag! Och minsann, vad trollar han fram ur kylen om inte en iskall champagne. Vi jublade! Kvällen blev betydligt senare än vi tänkt men framförallt väldigt väldigt trevlig.

Vi var tvungna att säga hejdå till Fabien och det var ordentligt mörkt när vi tog oss tillbaka till vår väl förtöjda jolle. Hunden låg som tur var och sov. Eller låg och darrade i ett hörn när lejonet smög förbi. Det var nästan spöklikt att ta sig fram på den tysta mörka floden på väg ut till havet igen. Plötsligt fick jag ett sms av Christina ”Vi har koll på er båt om ni planerar att spendera natten ute.” Härliga Mawi hade kommit till samma ankarvik igen!

Ankring vid Channel Islands

Vi var redo. Nu skulle vi ta tjuren vid hornen och sadla hästen. Nu skulle udden rundas. Vi skulle möta det riktiga tidvattnet och vi skulle ut mot Alderneyracet. Men först ville vi bara se Cherbourg, och kanske samla lite mer kraft inför den stora utmaningen. Staden låg bara några timmar från St Vaast men tidvattnet kan bli riktigt bråkigt här om man inte timar rätt med vindar, strömmar och högvatten. Så vi räknade och laddade ner väderrapporter och sedan bar det av. Vi fick en fin kryss innan vinden dog för oss och för motor puttrade vi sedan genom ett återigen kokande och hoppande hav. Men den här gången hade vi strömmen med oss och svaga vindar mot oss så vågorna blev inte alls så galna som sist. Resan tog dock längre tid än vi hade planerat och vi insåg att vi inte hade en chans att hinna i hamn innan fotbollsmatchen mellan Sverige och Schweiz var över. Paniken växte. Svt-play fungerade inte av någon anledning men jag fick fin support av kära Terese hemifrån som lovade att messa mig när något spännande hände. Tillslut kom jag dock på att radio också sänder live. Vi satte på vår fina högtalare och sände så många kärlekstankar till Daniel som gett oss den i present. Medan rätt kanal rattades in så åkte chipspåsar från skafferiet fram och en nöjd familj skrek sedan och dansade segerdans i sittbrunnen när Sverige gjorde mål. Inte ett öga torrt och inte en fisk i sikte på någon av våra krokar. Bönor till middag igen, men vinsten smakade så gott så det spelade ingen större roll.

Mycket pengar har lagts på hamnavgifter den senaste tiden så vi var ordentligt sugna på att ankra några nätter nu. På sjökortet såg vi att man fick ankra innanför ett par bojar strax utanför hamnen, men i verkligheten var det på tok för lite plats. Lite längre ut låg ett militärområde men man kunde tolka sjökortet som att nedre halvan av detta var ok för båtar att beträda. Vi valde iallafall att tolka det så. Eller, kanske det var jag alena som valde att tolka det så. Oavsett så stack två båtar dit, la snyggt och prydligt ankaret till rätta och hann nästan göra den coola high-fiven med varandra innan en svart motorbåt kom körandes i full karriär mot oss. I båten satt två män beväpnade med allt möjligt tokigt och plöstligt hade vi ett automatvapen riktat mot oss. Jag blev så jädra skraj. När jag såg båten köra fram till Mawi med dragna vapen var min enda tanke: ”Merde! Jag har inte ens något rödvin i båten att muta dem med. Han kommer att skjuta dem!” Möjligtvis en något överdriven tanke så här i efterhand, men man vet ju aldrig vad straffet är i Frankrike för att beträda militära områden. Tyvärr regnade det så mycket så jag hade ingen kamera uppe, men jag hoppas ni kan föreställa er denna hemska scen ändå. Männen, ska tilläggas, var trevliga och artiga och kallade Anders för ”sir” så när jag väl slutade att stirra in i mynningen så kändes situationen rätt ok ändå.

Vi puttrade sedan snällt in och betalade hamnavgift för två nätter vid bryggan. Därefter upptäcktes staden Cherbourg på olika sätt. Vi strosade en hel del, hittade en mysig liten park och hade lekplatsdag med barnen, besökte lokala vinhus, surfshopar i jakt på en surfbräda (som ingen vet vart i båten den ska hängas, men enligt Anders finns det absolut plats för en), och tog morgonpromenader upp till ett fantastiskt utkiksställe. Det fanns såklart också tid för fiske, legobygge och båtpicknick med barnen från Mawi. Den här gången blev fiskelyckan stor med harpunen och Anders fångade två mycket välsmakande fiskar.

En av dagarna vaknade vi till åska och storm. Vindbyarna vräkte över oss och det var något av det värsta jag upplevt. Varken stormfock eller drivankare gjorde någon nytta i det här. Ovädret hos oss var obarmhärtigt, men uppe i sittbrunnen och resten av hamnen var det sol och ljuvligt stillsamt. Under Nausicas däck var det dock full kalabalik av syskonbråk som avlöste varandra i ett. Mellan nedslagen tjoade jag och Anders till varandra: ”Du tar Tilda och går ditåt så tar jag Agnes och går åt andra hållet”. Så snabbt vi förmådde kastade vi oss ut ur detta inferno av ilska och försökte skingra alla känslor med lite avstånd. Jag tog Agnes och gick in mot stan och så fort hon inte längre hade storasyster i sitt synfält så lugnade allt ner sig. Vi hittade mysiga marknader som sålde frukt, ost, bröd och fisk och vi lyxade till det med en påse stora smaskiga körsbär. ”Nu när inte pappa är med” mumsade Agnes nöjt. Anders gillar nämligen inte kärnorna och de härliga röda fläckarna som så smått börjar fylla båten. Sedan gick vi hand i hand genom staden och sjöng i kör om diverse påhittade saker. Det var så mysigt att gå där med min kloka treåring och få insupa atmosfären med henne, av henne, och jag lärde mig så mycket denna eftermiddag. Agnes har utvecklats en hel del den senaste tiden. Både vad det gäller språkmässigt och tankemässigt, och för hundrade gången fick jag njuta av känslan om hur ljuvligt det är att få ta del av detta från första parkett.

Tilda och Anders hade också haft en lyxig stund tillsammans. Tilda berättade och gestikulerade vilt om hur hon hade fått åka sin sparkcykel på en skateboard-rink och hur de båda hade susat fram genom andra delar av staden. Efter lite avstånd från varandra så var syskonkärleken tillbaka på blomstrande nivå igen. Agnes bjöd glatt storasyster på de sista körsbären och Tilda gav Agnes en teckning som hon hade ritat. Jag fick dock onda ögat av Anders som hade uppmärksammat dessa förbjudna bär i båten. ”Lugna dig, jag städar bort fläckarna. Njut av kärleken istället!”

Sedan var det så dags för det omtalade och beryktade Alderney-racet. Vi hade laddat länge och var väl pålästa. Det är en enorm ström från tidvattnet under den här sträckan och båten får sig en ordentlig skjuts framåt. Det pratades om 7-8 knop och vi skulle i princip flyga med båtarna. Framför mig såg jag hur hela familjen hängde i varsin tamp efter båten som rusade genom vattnet. Jag såg till att barnen var ordentligt fast i sina säkerehetslinor när vi seglade fram mot starten. I den där bilden jag hade byggt upp för mitt inre var det allt en lite mer händelserik start. Kanske ett startskott. Någon liten flagga som viftades med. Men åtminstone en check hejarklack med färgglada banderoller som stod och skrek. Inget. Nothing. Nada. Bara ett alldeles lugnt hav, lite dimma och några andra båtar som seglade slött framåt. Och den utlovade farten? 1 knop medström. Jag kände mig grundlurad! Kom igen nu! Heja heja! Vi skulle ju flyga fram. Vi kröp snarare i sakta mak. Allt detta strömmande handlar om hur månen står i förhållande till jorden (och en del andra parametrar…) och vi timade visst en låg dragning från vår vita vän, detta kallas för neap. Det tog därför betydligt längre tid att ta sig fram till Gunsery än vi planerat för. Barnen var dock nöjda för det innebar att de fick bli nattade under segling och det är höjden av mys för dem. Och vi fick längre tid att njuta av allt det vackra runt oss så visst kom det något gott ut detta ändå.

Väl i Guernsey la vi oss för ankare i Havelet bay strax söder om hamnen. Vi var inte ensamma men det kändes ändå som en otrolig frihet att äntligen ligga för ankare igen. Guernsey, som alltså är en av kanalöarna, eller Channel Islands som de kallas för, bjöd på otroligt vänliga människor och naturen kring där vi ankrade var riktigt häftig. Staden i sig föll väl inte oss helt i smaken då det var rätt turistigt och väl flådigt. Men vi hittade en mysig resturang/pub där vi kunde titta på matchen mellan Sverige och England. Eftersom Guernsey ligger på Brittisk territorium, det tillhör dock inte England om jag har förstått det hela rätt, så var det en häftig känsla att få se matchen där. Vi fick fin support av Mawis besättning och trots förlusten i fotboll så hade vi en mysig kväll tillsammans. Phillip tog med sig båtens svenska gästflagga och denna hängdes upp på första parkett.

Under ett par dagar fortsatte vi att njuta av vår ankringsplats och härliga bad. Vi paddlade runt på vår SUP och insöp känslan av harmoni i kroppen. Det enda som störde oss var lite krångel med toaletten. Det lät ungefär som att man försökte mixa grus i en blender om någon försökt med det någon gång, det lät med andra ord helt fel. Den fungerade dock fortfarande så vi tänkte lite ”Vi fixar det imorgon”. Men detta till trots så njöt vi enormt. Morgonen startades med dopp ner i det fortfarande svinkalla vattnet och för att riktigt vakna till gjordes detta au naturel. Det är sannerligen en skräckblandad förtjusning. Anders har något slags pansarskydd och berörs inte så mycket av det kalla vattnet. Första gången sa han till mig att sluta pjoska så och stanna kvar längre i vattnet, så känns det skönt efter en liten stund. Visst men inte om det är 15 grader i vattnet! Jag skrek så många svordomar åt honom under ytan så jag tror de engelska krabborna flydde i panik. Jag blev inte lugn igen förrän efter jag bränt mig på tungan av morgonkaffet. Sedan dess är han en sådan gullig supporter när jag huttrande kommer upp igen och vi sitter och myser ett tag i sittbrunnen tills barnen förmår sig att vakna. Tilda är också ett riktigt vattendjur och hon hoppar snabbt ur sitt nattlinne och i sin våtdräkt långt innan vi ens fattat att hon är vaken. Sedan tar hon en av oss i handen och hoppar kavat i från sidan av båten. En morgon hade Agnes laddat färdigt och hon ville också prova. Absolut inte med våtdräkt dock. Nej detta hemska, tighta ofog har hon dissat för längesedan, trots att vi köpt en storlek större åt henne. Hon badar i baddräkt och den som föreslår något annat får sig en rejäl omgång av denna viljestarka treåring. Så iklädd baddräkt och flytväst klättrade modiga Agnes över staketet och stod på vingliga ben på sidan av båten. Det är ett rätt högt hopp och för en liten människa såklart ännu högre. Vi hade känt på vattnet innan och hon var fast besluten om att bada precis som storasyster gör. Så vi hoppade. Och det skreks. Men oh så nöjd hon var efteråt, och detta med rätta!

Tyvärr blev det ingen bild på mig och Agnes men fler hopp kommer. Tror jag. När hon glömt hur kallt det var.

Nästa ankarplats blev på ön Sark, en annan av The Channel Islands. Och vilket ställe. Inte heller här var vi direkt ensamma i ankarviken, men det var vackert så det gjorde ont i ögonen. Höga, branta och vassa klippor som sträckte sig långt över våra huvuden. Havet var kristallklart och den blåturkosa färgen kändes nästan overklig i kontrast till det steniga och vassa som sågs både över och under ytan. Under seglingen mot Sark fångades inte mindre än åtta makrillar på mindre än 30 minuter. Vi turades om att fiska. Varannan gång, som de äkta makar vi är. Anders sa snällt till mig efteråt att jag kunde få skriva i bloggen att jag fångat några också. Men det hade varit lögn, Anders fångade åtta och jag skrytiga noll stycken. Man skulle ju kunna tänka sig att fiskarna fortfarande fanns kvar och var hungriga eftersom så fort Anders slängde i krokarna så nappade det på minuten. Men de rackarna simmade kaxigt förbi när jag höll i spöet. Tilda tröstade mig med att säga att det säkerligen var jag som lockat dit dem iallafall. På kvällen hade vi makrillfest med Mawis besättning och vi fortsatte att förundras över livet vi lever just nu. Vi skålade tillsammans och allt kändes så enkelt där i solnedgången.

En dag hade Anders ont i sin fot så han beslutade att stanna i båten och fixa lite projekt. Jag och barnen tog jollen in till stranden och njöt av sand och hav. När vi kom tillbaka till båten igen kom en något rufsig men väldigt nöjd man upp ur båten. ”Jag har fixat toaletten”. Jag hörde så väl i rösten att det var något mer än bara det. ”Gissa vad som satt fast? Jo minsann, det var en KÖRSBÄRSKÄRNA!” Ojojoj triumfen i hans ögon. Tilda räddade situationen med sin härlighet ”Haha det var kanske jag, för jag råkade svälja en för ett tag sedan”.

Nattseglingar och barnkalas

VM i fotboll. Ja det kanske inte kändes lika stort som det brukar men det är absolut något som vi helst hade följt med större noggrannhet än vi nu lyckats med. Tyvärr missade vi första matchen som Sverige spelade, det enda vi såg av den var det som folk postade på fejjan. Tack för allt som postades! Andra matchen var vi fast beslutna om att inte missa. Så vi laddade barnen med löfte om fotbollskväll och alla var strålande glada när vi gick genom Boulogne för att hitta den perfekt puben att se matchen på. Eller om jag ska vara helt ärlig så laddade vi barnen med löfte om glass och vi gick genom staden i full panik för att i tid hinna hitta en pub/restaurang/lyxhotell/parkbänk där vi kunde hitta både glass och en tv. Två minuter innan avspark hittade vi den svindyra lilla restaurangen som utlovade båda våra önskemål och familjen kunde svettiga pusta ut i de mjuka sofforna. Det var en härlig känsla av spänning och förväntan som infann sig. Som det alltid gör innan avspark. Vi hade en mysig kväll och när väl glassen kom in så njöt barnen precis lika mycket som vi av matchen. ”Riv mina råsegel det där var inte bra!” skrek Tilda ut över den lilla restaurangen vid sista målet och för hundraelfte gången kramade jag om henne tills hon vänligt men bestämt bad mig att sluta. Älskade barn! Att resultatet sedan inte blev som vi önskat var såklart väldigt synd men vi fick otroligt fin support av fransoserna runtom i resturangen. Det blev många tröstande ryggdunk och peppande ord eftersom de sedan länge förstått att vi var svenskar. De gillar nog Sverige bättre än Tyskland tror jag. Eller så var de ute efter hög dricks.

Från Boulogne seglade vi till Dieppe och hade återigen finfina vindar med oss. Mina Stugeron hjälpte perfekt och jag kunde njuta av seglingen igen. I Dieppe kunde vi återigen möta upp med båten Mawi och dess härliga besättning och på kvällen ankrade vi tillsammans utanför stranden. Under dagen hade männen haft en liten session med Philips harpun och faktiskt lyckats fånga två riktigt fina fiskar. Ja alltså, en person hade fångat två fiskar och det känns helt onödigt att förstöra semesterlyckan genom att berätta att det inte var Anders. Vi var iallafall fast beslutna om att äta godbitarna men hade egentligen ingen aning om vilken slags fisk vi hade framför oss. En fransk guldfisk var ett förslag som vi alla nappade på. Det låter gott, den grillar vi ikväll!

Då Mawi har en grill fastmonterad på aktern så blev det naturligt att vi tog jollen dit för fiskkalaset. Det var en häftig känsla att i kvällsskymningen stuva ned grilltillbehör och bestick för att puttra över till vännerna på andra båten. Det gungade dock rejält på vår ankringsplats och det var inte helt enkelt att stuva in barn och tunga väskor i de höga dyningarna. Jag blev givetvis lite sjösjuk så Anders fick sköta allt som skulle skötas under däck. Där satt vi sedan i Mawis sittbrunn och myste till en utsökt fisk och njöt av solnedgång och månsken. Så enkelt och så naturligt. Plötsligt dök det upp två franska livräddare i vattnet som tog sig en paus från simträningen på Mawis badstege. De gav oss också en lektion i huruvida brännmaneterna runtomkring oss är farliga eller ej samt hur man på bästa sätt blir av med dom om man blir bränd. För alla som trott som vi tidigare gjort, så är det alltså en myt att man ska kissa på stället där man blivit bränd. Man ska istället ta ett kreditkort och skrapa bort tentaklarna, samt hälla på vinäger. Jag sparar den informationen till framtida eventuella behov. Ett mycket trevligt möte blev det men de vägrade strongt att bli bjudna på öl av oss. Hurtiga som få hoppade de istället ner i det kalla nattsvarta vattnet och simmade tillbaka till strandpartyt.

Då natten bjöd på ordentliga dyningar var båda familjerna morgonen efter sugna på att ha en lugn natt framöver innan nästa segling mot Le Havre. Så vi gav oss tillbaka till Dieppe och dess dyra men väldigt fräscha och trevliga hamn. Jag måste bara slå ett slag för duscharna här. Jag har inte duschat så trevligt sen jag vet inte när. Det var rent, fräscht, gratis och varmt vatten. För att verkligen sätta lyxstämpel på tillvaron så spelade de mysig fransk musik i högtalare. Jag och Tilda duschade tillsammans och vi njöt i stora drag av denna helt fantastiska dusch. Anders duschade med Agnes, som plötsligt har fått för sig att hon hatar att duscha, fick tyvärr inte höra någon fransk musik. Högtalarna var visst inte starka nog.

Dieppe hade även en ljuvlig utkiksplats uppe vid slottet samt en häftig strand i sten. Ett tips, glöm inte badskor när ni badar här! Solen sken och stekte som vi inte varit med om tidigare på resan men havet är fortfarande ”uppfriskande och skönt”. Man vaknar iallafall till ordentligt av det.

Agnes och Alice, från båten Mawi, letar mjuka stenar vid stranden.

Tanken var sedan att ha en lugn och skön natt för att sedan segla mot Le Havre dagen efter. Men när senaste grib-filerna för kvällen laddats ner så såg vi att vindarna ökat på rejält för morgondagen, och även flera dagar framåt. Vi riskerade att bli inblåsta ett bra tag framöver och det var vi inte alls sugna på. Familjerna tog ett öråd och då tidvattennavigering ska räknas in så insåg vi att det bästa hade varit att ge oss iväg inatt. Sagt och gjort, vi förbättrade segelstuvningen ytterligare, jag svalde mina Stugeron och kaffe kokades i stora baljor. Två stycken segelbåtar gav sig sedan ut i mörkret för att ge sig iväg.

Här räknas det på tidvattennavigering, vindar och ström och det är mycket som ska tänkas på innan beslutet kan tas huruvida vi ska ge oss iväg eller ej.

Nattseglingen blev sedan fantastisk. Jag som generellt tycker att havet är otäckt på natten och blir än mer sjösjuk än på dagen ser verkligen inte fram emot dessa sträckor. Men plötsligt satt jag där på mitt pass och kom på mig själv med att njuta. Jag njöt av havet, jag njöt av ljuden från båt och segel, ja jag till och med njöt av vågorna som mjukt förde oss framåt. Vi hade en snäll vind i aktern och seglen fylldes fint och gav oss bra skjuts dit vi ville. Det var fullmåne och den lyste upp havet runt mig på ett oerhört romantiskt vis. Stjärnorna ovanför mitt huvud utgjorde en värld som jag aldrig tidigare har sett på detta vis. Det var verkligen otroligt vackert. Jag satt där och kunde tillåta mig själv att filosofera kring Normandiekusten och hur trygg jag faktiskt är här och nu. Människor runtomkring mig är vänliga och hjälpsamma, jag omges av så mycket kärlek och det finns utrymme för mig och andra att vara precis som de människor vi är. När jag seglade längs med denna historiska kust kunde jag inte annat än att känna en enorm tacksamhet över livet som jag lever och är med och utformar just nu. Men också hur skört allting är.

Vi kom fram till Le Havre på förmiddagen. Solen var då redan så stark så att den med enkelhet värmde upp våra varma nattkläder och fick oss att kippa efter andan. Mössor, tre lagers underställ och hela seglaroutfiten drogs snabbt av när vi brutalt blev påminda om att vi nu faktiskt kommit ner till värmen. Humöret var på topp när vi satt i sittbrunnen och sippade kaffe samtidigt som vi välkomnade upp våra sjusovande barn. Agnes drog sig sömnigt upp klockan tio och Tilda dröjde ytterligare en timme innan hon tyckte det var dags. Sedan satt vi där och njöt av den sista lilla seglatsen innan vi nådde hamn. ”Jag har hört er inatt.” sa Tilda efter frukost. ”Men jag ville bara ligga och mysa och sedan somnade jag om igen.” Så underbart ljuvligt att som barn kunna ligga och lyssna till dessa ljud och samtidigt känna sig så trygg så man kan mysa och somna om. Jag blev så varm inombords av dessa ord så jag svettades lite mer.

Väl i hamn så berättade Anders att han sett en järnhandel inte långt ifrån hamnen. Åh din stackare tänkte jag, ska du ge dig dit i 30-gradig värme och köpa skruv? Men när jag tog en noggrannare blick på hans utstrålning så insåg jag att han var totalt superexalterad över denna utflykt. Åh din stackare, tänkte jag igen, att du blir så lycklig över en järnhandel. Men det där är något jag troligtvis aldrig kommer att förstå och det är väl bara att inse, man har olika intressen här i livet. Så medans Anders letade upp plånbok och största ryggsäcken så packade jag och barnen ihop fika och badkläder. ”Ljuvligt” tänkte vi båda två i en tyst symfoni. Lika nöjda fällde vi sedan ner solglasögonen och gick ifrån båten. Jag och barnen hittade först en fantastisk lekplats alldeles vid sidan om stranden och där stannade vi en stund. Sedan tog vi oss ned till den fullbelagda stranden och även här kändes det fint att ha skor på sig när vi badade. Det fanns en hel del småsten i vattnet och i och med de starka vågorna så var det oerhört skönt att ha något skyddande på fötterna. När vi stod där i vattnet och njöt så kom det en liten kille på en 7-8 år och helt obekymrat slängde han plötsligt en chipspåse rakt ut i havet. För mig var det så befängt så jag kom mig inte för att säga något. Men Tilda fann sig betydligt snabbare. ”No No No!!” Hon skakade bestämt på huvudet och pekade ut mot påsen och hela kroppsspråket skrek ut en beslutsamhet som bara en sexåring kan. Hon spände ögonen i pojken som tillslut tog sitt förnuft till fånga och lommad ut och hämtade tillbaka sin påse. Åh så stolt jag var! Vi gick sen alla tre så rakryggade upp till våra handdukar igen.

När Anders sedan tillslut kom tillbaka från sin tur visade det sig att han, i äkta Anders-anda, lärt känna en fransos och fått skjuts av honom genom halva Frankrike för att hitta, inte bara en järnhandel utan den BÄSTA järnhandeln. Därifrån fick han sedan vidare skjuts till en surfbutik med en mängd olika saker. Nu ska jag sannerligen inte klaga över detta för han hittade saker som vi velat köpa till barnen länge, och allt på rea såklart. Bland annat varsin kick-bike, våtdräkt och -Tadaa- en Stand up paddle board till mig!! Han såg ut som jultomten där han kom gående över stranden dubbelvikt av tyngden från den gigantisla väskan med alla prylar i. Det blev glada skrik och lyckliga upphopp av både barn och vuxna. Barnen ville genast prova sina sparkcyklar så vi beslutade oss för att göra en lång utflykt. Vi tog buss och spårvagn genom staden och detta är något jag verkligen kan rekommendera för att upptäcka nya städer. På ett mycket billigt vis får man se en hel stad med omnejd om man så vill. Vi satt i bekväma säten med aircondition och småpratade med lokalborna.

När vi var nöjda med sightseeing hoppade vi av bussen och tog oss till parken Les Jardins Supendus. En vacker och spännande park med en enorm trädgård full av exotiska växter och blommor. Jag tänkte mycket på min familj när vi gick där, här hade de stortrivts och kunnat berätta en massa intressant fakta om de olika blommorna. Jag kunde peka ut namnen på ogräset som växte runt de fint lagda stenarna. Men barnen frågade inte efter mer heller så jag klarade mig.

Vi fick också en rundvandring på franska i en, vad som såg ut som ett gigantiskt tefat men visade sig vara en fjällstuga. På 48 timmar kunde den monteras upp på ett nytt ställe och hade från början varit tänkt som den ultimata stugan att ta med på olika utflykter. Den blev aldrig såld dock och nu fungerade den mer som en turistattraktion i parken, fortfarande till salu dock. Den var faktiskt väldigt mysig och jag kände igen den där blicken som tändes i Anders ögon när vi satt där. Snabbt som tusan drog jag ut honom därifrån och ner till caféet för att försöka bryta förtrollningen. Jag lät honom inte prata med någon som såg ut som en försäljare och kunde andas ut först när vi kom tillbaka till Nausica. Han hävdar dock stenhårt att han inte alls är intresserad av något sådant projekt men jag väntar fortfarande med skräck på avin om ett stort paket.

Tillbaka till Nausica ville vi testa vår nya surfbräda. Det ville även barnen såklart. Hur många personer får man plats på brädan frågade vi oss genast. För trots att alla inköp var på rea så spräckte de vår resebudget med runt 1000 procent. Kanske att vi får sälja Nausica och paddla tillbaka på brädan en dag och då kan det vara bra att veta om vi får plats. Ser lovande ut tycker jag så det känns som en stabil plan B.

Nästa segling beslutade vi också ta över natten då vi märkte hur väl det passade med barnen. Sträckan gick nu från Le Havre till St Vaast, som vi fått tips om av Nausicas förra ägare, som för övrigt snart kommer och hälsar på oss. Barnen var exalterade över nattsegling och hade svårt att somna på kvällen och jag var lika exalterad över att få passet med soluppgång. Så det tog sin lilla tid att hitta ro i kroppen. Vi startade dock först vid midnatt och därav kunde vi dela natten på två pass. Strax efter att vi gett oss av från hamnen hörde jag en smäll inifrån barnens rum. Jag var halvsovandes så jag kunde inte riktigt placera vart det kom ifrån utan rusade bara rakt in i deras rum. Där halvsatt Tilda med sömn i blicken: ”Stormar och orkaner. Jag förstår ingenting. Först pang i dörren och sedan kommer mamma flygandes som en kanon. Stormar och orkaner jag går och lägger mig igen.” Jag kämpade mig blå för att inte skratta högt och formade genast två lärdomar: 1 Haspa alltid upp dörren. 2 Dags att byta seglarfilm till annat än Tintin.

Som jag önskat så bjöd mitt pass på en fantastisk soluppgång. Jag satt där och filosoferade om livet medan himmelen sakta sakta färgades mer och mer orange-gul, för att tillslut avslöja en liten lysande prick. Jag älskar soluppgångar. Det finns så mycket löften i dem om dagen som väntar. Sen kan dagen bli hur kass som helst men just där känns den som den bästa man kommer att uppleva.

Vi anlände St Vaast i nästan exakt rätt tid och vi kunde hyfsat enkelt glida in genom den smala lilla öppningen in till hamnen. Hamnen har en port som öppnar ungefär 2 timmar innan och stänger två timmar efter högvatten och den tiden är såklart rätt viktig att passa. Annars finns det en ankarvik strax utanför så man är ändå inte helt lämnad åt havsgudarna om man inte skulle hinna med denna öppning.

St Vaast visade sig vara en mycket mysig liten by med vacker natur runtom. Vi tog en stärkande promenad runt tillsammans med besättningen från Mawi. Det var en stor dag idag för det var Alices födelsedag och senare på eftermiddagen var vi inbjudna på födelsedagskalas! Tilda och Agnes hade längtat i dagar och presenter var noggrant utvalda sedan länge. Det blev ett hejdundrande barnkalas med tårtor och godispåsar till barnen och tårta och skumpa till de vuxna. Ett kalas med guldstämpel kan man kalla det. Vi satt där långt inpå kvällen och fick till och med en liten makrill på grillen som storfiskaren Anders fångat under tidigare seglats. Det blev en väldigt glad kväll för både vuxna och barn.