Ankring vid Channel Islands

Vi var redo. Nu skulle vi ta tjuren vid hornen och sadla hästen. Nu skulle udden rundas. Vi skulle möta det riktiga tidvattnet och vi skulle ut mot Alderneyracet. Men först ville vi bara se Cherbourg, och kanske samla lite mer kraft inför den stora utmaningen. Staden låg bara några timmar från St Vaast men tidvattnet kan bli riktigt bråkigt här om man inte timar rätt med vindar, strömmar och högvatten. Så vi räknade och laddade ner väderrapporter och sedan bar det av. Vi fick en fin kryss innan vinden dog för oss och för motor puttrade vi sedan genom ett återigen kokande och hoppande hav. Men den här gången hade vi strömmen med oss och svaga vindar mot oss så vågorna blev inte alls så galna som sist. Resan tog dock längre tid än vi hade planerat och vi insåg att vi inte hade en chans att hinna i hamn innan fotbollsmatchen mellan Sverige och Schweiz var över. Paniken växte. Svt-play fungerade inte av någon anledning men jag fick fin support av kära Terese hemifrån som lovade att messa mig när något spännande hände. Tillslut kom jag dock på att radio också sänder live. Vi satte på vår fina högtalare och sände så många kärlekstankar till Daniel som gett oss den i present. Medan rätt kanal rattades in så åkte chipspåsar från skafferiet fram och en nöjd familj skrek sedan och dansade segerdans i sittbrunnen när Sverige gjorde mål. Inte ett öga torrt och inte en fisk i sikte på någon av våra krokar. Bönor till middag igen, men vinsten smakade så gott så det spelade ingen större roll.

Mycket pengar har lagts på hamnavgifter den senaste tiden så vi var ordentligt sugna på att ankra några nätter nu. På sjökortet såg vi att man fick ankra innanför ett par bojar strax utanför hamnen, men i verkligheten var det på tok för lite plats. Lite längre ut låg ett militärområde men man kunde tolka sjökortet som att nedre halvan av detta var ok för båtar att beträda. Vi valde iallafall att tolka det så. Eller, kanske det var jag alena som valde att tolka det så. Oavsett så stack två båtar dit, la snyggt och prydligt ankaret till rätta och hann nästan göra den coola high-fiven med varandra innan en svart motorbåt kom körandes i full karriär mot oss. I båten satt två män beväpnade med allt möjligt tokigt och plöstligt hade vi ett automatvapen riktat mot oss. Jag blev så jädra skraj. När jag såg båten köra fram till Mawi med dragna vapen var min enda tanke: ”Merde! Jag har inte ens något rödvin i båten att muta dem med. Han kommer att skjuta dem!” Möjligtvis en något överdriven tanke så här i efterhand, men man vet ju aldrig vad straffet är i Frankrike för att beträda militära områden. Tyvärr regnade det så mycket så jag hade ingen kamera uppe, men jag hoppas ni kan föreställa er denna hemska scen ändå. Männen, ska tilläggas, var trevliga och artiga och kallade Anders för ”sir” så när jag väl slutade att stirra in i mynningen så kändes situationen rätt ok ändå.

Vi puttrade sedan snällt in och betalade hamnavgift för två nätter vid bryggan. Därefter upptäcktes staden Cherbourg på olika sätt. Vi strosade en hel del, hittade en mysig liten park och hade lekplatsdag med barnen, besökte lokala vinhus, surfshopar i jakt på en surfbräda (som ingen vet vart i båten den ska hängas, men enligt Anders finns det absolut plats för en), och tog morgonpromenader upp till ett fantastiskt utkiksställe. Det fanns såklart också tid för fiske, legobygge och båtpicknick med barnen från Mawi. Den här gången blev fiskelyckan stor med harpunen och Anders fångade två mycket välsmakande fiskar.

En av dagarna vaknade vi till åska och storm. Vindbyarna vräkte över oss och det var något av det värsta jag upplevt. Varken stormfock eller drivankare gjorde någon nytta i det här. Ovädret hos oss var obarmhärtigt, men uppe i sittbrunnen och resten av hamnen var det sol och ljuvligt stillsamt. Under Nausicas däck var det dock full kalabalik av syskonbråk som avlöste varandra i ett. Mellan nedslagen tjoade jag och Anders till varandra: ”Du tar Tilda och går ditåt så tar jag Agnes och går åt andra hållet”. Så snabbt vi förmådde kastade vi oss ut ur detta inferno av ilska och försökte skingra alla känslor med lite avstånd. Jag tog Agnes och gick in mot stan och så fort hon inte längre hade storasyster i sitt synfält så lugnade allt ner sig. Vi hittade mysiga marknader som sålde frukt, ost, bröd och fisk och vi lyxade till det med en påse stora smaskiga körsbär. ”Nu när inte pappa är med” mumsade Agnes nöjt. Anders gillar nämligen inte kärnorna och de härliga röda fläckarna som så smått börjar fylla båten. Sedan gick vi hand i hand genom staden och sjöng i kör om diverse påhittade saker. Det var så mysigt att gå där med min kloka treåring och få insupa atmosfären med henne, av henne, och jag lärde mig så mycket denna eftermiddag. Agnes har utvecklats en hel del den senaste tiden. Både vad det gäller språkmässigt och tankemässigt, och för hundrade gången fick jag njuta av känslan om hur ljuvligt det är att få ta del av detta från första parkett.

Tilda och Anders hade också haft en lyxig stund tillsammans. Tilda berättade och gestikulerade vilt om hur hon hade fått åka sin sparkcykel på en skateboard-rink och hur de båda hade susat fram genom andra delar av staden. Efter lite avstånd från varandra så var syskonkärleken tillbaka på blomstrande nivå igen. Agnes bjöd glatt storasyster på de sista körsbären och Tilda gav Agnes en teckning som hon hade ritat. Jag fick dock onda ögat av Anders som hade uppmärksammat dessa förbjudna bär i båten. ”Lugna dig, jag städar bort fläckarna. Njut av kärleken istället!”

Sedan var det så dags för det omtalade och beryktade Alderney-racet. Vi hade laddat länge och var väl pålästa. Det är en enorm ström från tidvattnet under den här sträckan och båten får sig en ordentlig skjuts framåt. Det pratades om 7-8 knop och vi skulle i princip flyga med båtarna. Framför mig såg jag hur hela familjen hängde i varsin tamp efter båten som rusade genom vattnet. Jag såg till att barnen var ordentligt fast i sina säkerehetslinor när vi seglade fram mot starten. I den där bilden jag hade byggt upp för mitt inre var det allt en lite mer händelserik start. Kanske ett startskott. Någon liten flagga som viftades med. Men åtminstone en check hejarklack med färgglada banderoller som stod och skrek. Inget. Nothing. Nada. Bara ett alldeles lugnt hav, lite dimma och några andra båtar som seglade slött framåt. Och den utlovade farten? 1 knop medström. Jag kände mig grundlurad! Kom igen nu! Heja heja! Vi skulle ju flyga fram. Vi kröp snarare i sakta mak. Allt detta strömmande handlar om hur månen står i förhållande till jorden (och en del andra parametrar…) och vi timade visst en låg dragning från vår vita vän, detta kallas för neap. Det tog därför betydligt längre tid att ta sig fram till Gunsery än vi planerat för. Barnen var dock nöjda för det innebar att de fick bli nattade under segling och det är höjden av mys för dem. Och vi fick längre tid att njuta av allt det vackra runt oss så visst kom det något gott ut detta ändå.

Väl i Guernsey la vi oss för ankare i Havelet bay strax söder om hamnen. Vi var inte ensamma men det kändes ändå som en otrolig frihet att äntligen ligga för ankare igen. Guernsey, som alltså är en av kanalöarna, eller Channel Islands som de kallas för, bjöd på otroligt vänliga människor och naturen kring där vi ankrade var riktigt häftig. Staden i sig föll väl inte oss helt i smaken då det var rätt turistigt och väl flådigt. Men vi hittade en mysig resturang/pub där vi kunde titta på matchen mellan Sverige och England. Eftersom Guernsey ligger på Brittisk territorium, det tillhör dock inte England om jag har förstått det hela rätt, så var det en häftig känsla att få se matchen där. Vi fick fin support av Mawis besättning och trots förlusten i fotboll så hade vi en mysig kväll tillsammans. Phillip tog med sig båtens svenska gästflagga och denna hängdes upp på första parkett.

Under ett par dagar fortsatte vi att njuta av vår ankringsplats och härliga bad. Vi paddlade runt på vår SUP och insöp känslan av harmoni i kroppen. Det enda som störde oss var lite krångel med toaletten. Det lät ungefär som att man försökte mixa grus i en blender om någon försökt med det någon gång, det lät med andra ord helt fel. Den fungerade dock fortfarande så vi tänkte lite ”Vi fixar det imorgon”. Men detta till trots så njöt vi enormt. Morgonen startades med dopp ner i det fortfarande svinkalla vattnet och för att riktigt vakna till gjordes detta au naturel. Det är sannerligen en skräckblandad förtjusning. Anders har något slags pansarskydd och berörs inte så mycket av det kalla vattnet. Första gången sa han till mig att sluta pjoska så och stanna kvar längre i vattnet, så känns det skönt efter en liten stund. Visst men inte om det är 15 grader i vattnet! Jag skrek så många svordomar åt honom under ytan så jag tror de engelska krabborna flydde i panik. Jag blev inte lugn igen förrän efter jag bränt mig på tungan av morgonkaffet. Sedan dess är han en sådan gullig supporter när jag huttrande kommer upp igen och vi sitter och myser ett tag i sittbrunnen tills barnen förmår sig att vakna. Tilda är också ett riktigt vattendjur och hon hoppar snabbt ur sitt nattlinne och i sin våtdräkt långt innan vi ens fattat att hon är vaken. Sedan tar hon en av oss i handen och hoppar kavat i från sidan av båten. En morgon hade Agnes laddat färdigt och hon ville också prova. Absolut inte med våtdräkt dock. Nej detta hemska, tighta ofog har hon dissat för längesedan, trots att vi köpt en storlek större åt henne. Hon badar i baddräkt och den som föreslår något annat får sig en rejäl omgång av denna viljestarka treåring. Så iklädd baddräkt och flytväst klättrade modiga Agnes över staketet och stod på vingliga ben på sidan av båten. Det är ett rätt högt hopp och för en liten människa såklart ännu högre. Vi hade känt på vattnet innan och hon var fast besluten om att bada precis som storasyster gör. Så vi hoppade. Och det skreks. Men oh så nöjd hon var efteråt, och detta med rätta!

Tyvärr blev det ingen bild på mig och Agnes men fler hopp kommer. Tror jag. När hon glömt hur kallt det var.

Nästa ankarplats blev på ön Sark, en annan av The Channel Islands. Och vilket ställe. Inte heller här var vi direkt ensamma i ankarviken, men det var vackert så det gjorde ont i ögonen. Höga, branta och vassa klippor som sträckte sig långt över våra huvuden. Havet var kristallklart och den blåturkosa färgen kändes nästan overklig i kontrast till det steniga och vassa som sågs både över och under ytan. Under seglingen mot Sark fångades inte mindre än åtta makrillar på mindre än 30 minuter. Vi turades om att fiska. Varannan gång, som de äkta makar vi är. Anders sa snällt till mig efteråt att jag kunde få skriva i bloggen att jag fångat några också. Men det hade varit lögn, Anders fångade åtta och jag skrytiga noll stycken. Man skulle ju kunna tänka sig att fiskarna fortfarande fanns kvar och var hungriga eftersom så fort Anders slängde i krokarna så nappade det på minuten. Men de rackarna simmade kaxigt förbi när jag höll i spöet. Tilda tröstade mig med att säga att det säkerligen var jag som lockat dit dem iallafall. På kvällen hade vi makrillfest med Mawis besättning och vi fortsatte att förundras över livet vi lever just nu. Vi skålade tillsammans och allt kändes så enkelt där i solnedgången.

En dag hade Anders ont i sin fot så han beslutade att stanna i båten och fixa lite projekt. Jag och barnen tog jollen in till stranden och njöt av sand och hav. När vi kom tillbaka till båten igen kom en något rufsig men väldigt nöjd man upp ur båten. ”Jag har fixat toaletten”. Jag hörde så väl i rösten att det var något mer än bara det. ”Gissa vad som satt fast? Jo minsann, det var en KÖRSBÄRSKÄRNA!” Ojojoj triumfen i hans ögon. Tilda räddade situationen med sin härlighet ”Haha det var kanske jag, för jag råkade svälja en för ett tag sedan”.

3 reaktioner på ”Ankring vid Channel Islands

  1. Hej på er 🙂 Som vanligt en mycket underhållande läsning. Härligt att höra att ni har det fint tillsammans.
    Här hemma har vi just fått ett efterlängtat regn i form av skyfall som så väl behövdes. Tror denna sommar går till historien 😉 Kramar till er alla från oss.

    Gilla

  2. Härliga ni, man liksom riktigt känner den avslappnade men ändå händelserika lunken ni hamnat i. Inte lite avundsjuk heller, absolut inte 😇 Massa kramar till er alla!

    Gilla

  3. Hej Linnéa
    Här sitter jag i Telestad med Världs Atlasen uppslagen och får följa er resa.Måste säga att det är så fantastiskt att jag får se dessa platser genom er segling.
    Idag 16/7 har det varit över 30’ och inget regn i sikte. Stod i SMP att det kommit 37 mm sedan maj så det är rejält torrt, Björkarna börjar bli gula och fälla blad.Men det är badväder jag som älskar att bada.
    Kram och tack för jag får följa er resa.
    Eva Gunnarsson

    Gilla

Lämna ett svar till Eva Gunnarsson Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s