Lekfulla delfiner och rytande lejon i Frankrike

Barnen har utvecklat en fantastisk förmåga att somna lite var som helst, hur som helst och fullkomligt obekymrade om vad som händer runtomkring dem. Agnes slutade sova middag hemma långt innan vi påbörjade resan, men nu märker vi att hon har ett behov av mer sömn igen. Inte så konstigt kanske. Under en jolletur runt ön Sark började hon vingla lite konstigt, jag lyfte på kepsen och japp, hon hade slocknat. Till godnattvisan från en fyrahästare och vaggad av havets vågor satt hon rakt upp och ner i sin gula flytväst, med den ena lilla handen i ett stadigt grepp om en åra, och sov. Hon missade tyvärr vackra vyer men jag tror inte att hon brydde sig så mycket om det, hon hade fått nog med intryck den dagen ändå.

Alla i familjen blir emellanåt mätta på intryck och ibland är behovet av sömn eller egentid extremt stort. Vi börjar märka det och vi börjar också bli bättre på att låta det få vara så. Jag kunde bli stressad i början av känslan att inte orka, eller vilja, se och göra saker hela tiden. För mig kändes det som att vi missade vår chans om vi inte upplevde allt som ställena hade att uppleva. Jag har insett nu att det är ohållbart att resa så, då orkar vi aldrig hela vägen. Det är så mycket mer runtomkring än bara själva resan som vi måste ha energi över för. Båten ska hållas iordning, saker går sönder som ska lagas, barnen har dåliga dagar, vi vuxna har dåliga dagar, tvätt ska handtvättas, storhandlingar görs utan bil eller cykel och diskussioner mellan familjemedlemmar ska försöka vinnas även här. Det kräver sin energi bara det. Så vi försöker planera in mer tid till det vi gjorde första dagen på resan, sitta och andas i sittbrunnen.

Efter sköna dagar i den vackra ankarviken utanför Sark så seglade vi vidare till den tredje och sista av kanalöarna som vi tänkt besöka, ön Jersey. Vi hittade ytterligare en liten paradisvik där vi hivade ankare, och på kvällen puttrade vi in till en liten stenig strand avsides om den mer befolkade sandstranden. Här kunde vi i lugn och ro njuta av bad i en vacker kvällssol. Barnen gjorde upp en bana på de flata klipporna där olika stafetter hölls och de turades om vem som skulle få springa först. Tilda har insett vikten av att låta Agnes vinna emellanåt om hon vill fortsätta att ha en kompis att tävla mot.

Det var en rullig ankarvik vi lagt oss i och dyningar gjorde emellanåt livet ombord väl händelserikt. Vid ett tillfälle hörde jag Anders uppifrån däck skrika ”Håll i er!”. Jag och barnen höll på att fixa frukost och sekunderna senare flög kaffekoppar och flingskålar runt i båten. Svallvågor utifrån havet gjorde att hela Nausica stod på ända. Jag svor tyst medans jag krampaktigt försökte hålla kvar mjölken. Sedan borstade vi flingor och chia-frön ur håret och försökte börja om vårt frukostmål.

Vi ville ta oss in till staden Saint Helier son låg en liten bit från vår vik. Det skulle gå att ta en buss hade vi hört men vi var osäkra på vart ifrån den gick. Vi tog jollen in till stranden och fick sedan släpa den brutala pjäsen upp till stenbryggan som låg långt där uppe. Det var lågvatten och tillsammans med sandmaskar och våra lyckligt tjoande barn svettades vi kilometrar genom den tunga sanden. Ja, det kändes som att vi utförde en triathlon i ökenvärme.

När det slutat flimra framför ögonen på oss och mjölksyran lagt sig något i låren så promenerade vi sakta upp mot en parkeringsplats. Där stod, väldigt udda placerat, ett par hästar och tittade på oss. Ägarna till dessa erbjöd oss skjuts upp till busshållplatsen. Anders och Tilda drog det långa strået och fick åka i en Mercedes SLK. Jag och Agnes fick skjuts av hästsläpet och det var spännande i sig. Bussen tog sedan en väldig tid på sig och vi började så smått att lifta. Barnen lärde sig snabbt konceptet och tillslut stannade en vänlig herre i en tjusig bil som kunde köra oss till rätt busshållplats. Vi fick komma in i ljuvlig aircondition och oj så skönt det kändes! Jag tror dock att våra sandiga och småslitna shorts inte kände sig lika välkomna av de fina, mjuka lädersäterna.

När vi tillslut stod på rätt buss försökte vi smuggla in Tilda som en femåring (hon fyllde sex år i april så det var inget tungt brott vi skulle utföra). Tyvärr har hon lärt sig för mycket engelska för att vi skulle lyckas med en sådan manöver. ”No, six daddy!” skrek hon tydligt när Anders försökte. ”Haha, kids… they are funny” försökte Anders skratta lite stelt åt det hela. Den gråa busschauffören såg inte det minsta road ut av det lilla skämtet. Med neddragna mungipor tog han ordentligt betalt av oss. När vi sedan försökte betala för kalaset med euro började mustaschen på honom vibrera så jag trodde att hela han skulle explodera, ”it is in POUNDS here”. Just det, vi är inte i Frankrike längre. Jag tror ingen var nöjdare än busschauffören själv när vi tillslut klev av bussen i stan. Skön busstur hade vi ändå.

Staden bjöd sedan på… inte mycket alls faktiskt. Kanske vi hade upplevt det annorlunda om vi hade haft mer pengar, för shopping fanns det en del av. Men just själva stadskärnan var mest turistig och intetsägande tyvärr. Men vi stötte iallafall in i Mawis besättning och fick en mysig lunch ihop.

På kvällen vägde vi upp den bleka staden med en kvällsgrillning på stranden tillsammans med Mawis besättning. Killarna var fast beslutna om att grilla fisk, så de stack ut för att prova fiskelyckan. När de var ute med jollen så lekte barnen i Mawi och jag fick en timme att vara helt ensam i Nausica. Det kändes nästan overklig att i lugn och ro få packa en väska utan att någon la sig i vad som packades ned. Och jag kunde äta godis utan att behöva bjuda och förhandla med någon! Anders lyckade fiska upp en mängd makrillar och Phillippe lyckades med det prestigefulla i att harpunera en fisk när han snorklade runt i det svinkalla vattnet. Lyckan var obeskrivlig och både barn och vuxna njöt av god mat och mysig solnedgång. Till efterrätt grillades marshmallows, såklart, och väldigt trötta och väldigt mätta puttrade vi sedan tillbaka till båtarna på ett mörkt hav.

I tre nätter låg vi i denna vackra ankarvik innan vi gjorde en nattsegling tillbaka till fastlandet. Anders gick och la sig med barnen och jag fick ett underbart första pass med medström och fin vind för segling. I slutet fick jag plötsligt mobilnät igen och under en vit stjärnhimmel fick jag ta del av alla fina kommentarer från er som läser vår blogg. I den kyliga nattluften satt jag med mössa och dubbla jackor och var alldeles varm inombords. Tårögd av de fina hälsningarna försökte jag sända telepatiska kärleksmeddelanden till var och en. Jag hoppas att ni kände av dem. Anders kände iallafall av kärleken eftersom jag inte är så snabb på det här med telepati, så han fick en timmes extra sömn.

Det var på morgonen sedan som det hände. Ander pratade i telefon med vår meteorolog Dan och plötsligt var de bara där. Delfiner! Delfiner i mängder! Dan fick ta del av magin via telefon men sedan fick tyvärr samtalet ett abrupt avslut när vi behövde använda telefonen till att filma och ta kort. För de var runt oss överallt! Vi skrek och jublade, snavade på vingliga morgonfötter och försökte gnugga sömnen ur ögonen för att se ordentligt. Det var ett ögonblick i livet som jag hoppas att jag aldrig kommer att glömma. Dessa stora, vackra, vilda djur hoppade och lekte så majestätiskt och så nära. Flera gånger var jag rädd att vi skulle köra på dem, de var bara centimeter från fören. Hade vi sträckt ner handen hade vi enkekt kunnat röra vid dem när de hoppade och lekte i vattnet. Emellanåt la de sig lite på sidan och det kändes som att de tittade upp på oss. Så snabba och smidiga och så oerhört vackra djur. Det var aldrig någon risk att vi skulle krocka med dem, de hade full koll på båten och på sig själva. Agnes, som faktiskt hunnit vakna, blev lika lyrisk hon och pekade ut för oss vilka som var hennes kompisar bland de stora djuren. Lyckoruset satt i hela dagen sedan. Jag fick en kommentar om att känna sig utvald när de kommer sådär, och det var precis så det kändes. För Agnes var det dock självklart, det var ju hennes kompisar som kom och hälsade på.

Vädret lovade fina vindar i några dagar till, så vi fortsatte vår ankringsturné. Jag inser att det kan bli lätt tjatigt att läsa om hur den ena ankringsviken är vackrare än den andra och hur det känns som att man kommit till paradiset varje morgon när man tittar ut. Men jag tjatar på, för det är så galet vackert här.

En dag tog vi jollen in till den lilla byn Lannion och den dagen är egentligen värd ett helt kapitel för sig själv. Det kändes som att vi levde en hel månad av alla saker som hände under dessa timmar. Men eftersom jag ligger lite efter i bloggen nu så kommer kortversionen.

Turen med vår puttrande jolle gick genom en lång flod som är väldigt utsatt för tidvattnet. Vi var lite tidiga i starten och fick lägga oss in till strandkanten för att inte sköljas bort i flodvattnet som fortfarande var på väg ut. ”Strandkanten” som såg så trevlig ut på avstånd visade sig bestå av det närmaste kvicksand jag någonsin kommit. Vi sjönk ner över knäna i den svarta leran när vi försökte hjälpa panik-kissenödiga barn att få av sig byxorna. ”Ska vi verkligen äta vår lunch här?” frågade Tilda oss med skeptisk blick när hon såg hur vi krälade runt. Vi lyckades ta oss ut igen och hittade en brygga där vi kunde förtöja vid istället. När vi stod där och pustade ut och försökte skölja av oss den geggiga leran så kom det fram en engelsman till oss. Det visade sig att han seglat mycket i bland annat Karibien och med en otrolig gästfrihet bjöd han hem oss till sig ”for some tea”, så vi kunde fortsätta prata och få lite tips av honom. Vi fick hans adress och lovade att höra av oss.

Efter vår medhavda matsäck gick vi en lång runda upp till en liten by för att invänta medströmmen. Där träffade vi på ett antal inte alls lika gästvänliga hundar och fransoser vid vad som såg ut som en gårdsbutik. Skyltarna visade fruktbutik men vad butiken egentligen sålde, om det ens fanns någon, kände vi oss plötsligt inte alls intresserade av när hundarna visade ragg och argt kom emot oss. Barnen var otroligt duktiga dock och stod alldeles stilla, tryckta mot våra ben när hundarna cirkulerade. Vi kom helskinnade därifrån och begav oss ner mot vår jolle igen. Där hade strömmen vänt väl snabbt i vår mening och högvattnet gjorde det omöjligt för oss att ta oss ut till den. Anders, som har jobbat upp sina färdigheter i att lifta, lyckades dock få skjuts ut av en annan jolle och tillslut satt vi alla fyra tryggt i båten igen. Nu gick färden betydligt snabbare eftersom vi hade medström och innan vi visste ordet av så skymtade vi Lannion bakom en krök.

Här är skillnaden i vattennivån över 10 meter, mellan hög- och lågvatten. Eftersom staden låg en bra bit in i floden så hade vattennivån här inne inte hunnit stiga lika mycket och vi höll på att fastna illa i stenarna på ett ställe. Det krävdes armmuskler och en klurig manöver för att ta oss loss men tillslut tog vi oss till en stenbrygga där vi kunde förtöja jollen. Denna låg dock 10 meter upp. För att ta oss iland skulle vi därmed klättra upp för en gänglig och lodrät stege. Tilda var vi aldrig fundersamma över, hon är stark och smidig som få. Men Agnes är, naturligtvis, mindre och därmed heller inte lika stark. Hon väger dock upp detta med ett jädra anamma och en stor portion mod. ”Lätt som en plätt. Det klarar jag” sa hon när vi visade henne stegen. Sedan klättrade hon kavat de 10 meterna rakt upp utan att tveka en sekund. Modiga lilla treåring.

När vi kom upp visade det sig att vi hamnat på en parkeringsplats. Där stod ett antal husbilar parkerade varav en med en hund i som precis var på väg ut med sin husse. Tilda tycker om hundar generellt men hon vet så väl att hon inte ska hälsa på hundar som hon inte känner om inte ägaren säger ok. Hon hjälpte istället mig att knyta fast jollen medan Anders hjälpte Agnes av med flytvästen. Plötsligt hör jag ett ilsket gläfsande bakom oss, ett koppel som hastigt skramlar över asfalt och Tilda som skriker högt. I samma millisekund sker det en förvandling bredvid mig. Anders förvandlas till ett lejon, ett riktigt förbannat och ilsket rytande lejon. Han gör ett utfall mot hunden som om den vore en gasell på savannen. Jag tänker att nu sparkar han ihjäl honom. Som tur var så gjorde han inte det med han får tag i kopplet, drar hårt så hunden flyger som en liten vante bort från Tilda och ryter ”PASSA DIG!!!” medan ilskan sprutar ur ögonen på honom. Först efter en liten stund reagerar hundägaren och börjar mesigt prata med hunden om att man inte får göra så. Hunden hann som tur var bara snudda vid Tildas ben och det blev endast ett litet rivmärke. Men Tilda blev såklart väldigt rädd och berättade sedan för mig att hon inte alls vill ha en hund längre. Ägaren trodde att hunden blivit rädd för de gula flytvästarna och det var därför han nästan högg ett barn i benet. Anders pratade med honom och jag vet inte vad som sas och det är kanske bäst att det stannar mellan dem. Vi satte oss en bit därifrån och pratade igenom händelsen och varför hunden kan ha gjort som han gjorde. Vi påminde Tilda om alla fina hundar som hon känner och snart var hon på banan igen. Men både jag och Anders skakade av ilska en bra stund efteråt.

Lannion kan jag rekommendera som en otroligt romantisk fransk liten by med gamla vackra stenhus och välbevarade små gränder. Vi gick och köpte en stor kaka i ett bageri och begav oss mot adressen som vi fått av vår nyfunna seglarvän. Adressen var dock väldigt svår att hitta och vi engagerade flera grannar som försökte hjälpa oss. Tillslut lokaliserade vi vad vi trodde var rätt hus men där var ingen hemma och vi skulle precis till att ge upp. Då kommer en kille i vår ålder ut som följt oss med stor humor i vårt letande. ”Vill ni komma in på en drink medan ni väntar på er vän?”. Fransk gästfrihet, jag älskar det. Hans engelska var utmärkt, ölen var kall och barnen hittade en tom tvättkorg att leka vilt i. Vi fick ta del av hans härliga humor och kunskaper om världen då han rest runt en hel del. Plötsligt slog det oss alla att det minsann var frankrikes nationaldag idag! Och minsann, vad trollar han fram ur kylen om inte en iskall champagne. Vi jublade! Kvällen blev betydligt senare än vi tänkt men framförallt väldigt väldigt trevlig.

Vi var tvungna att säga hejdå till Fabien och det var ordentligt mörkt när vi tog oss tillbaka till vår väl förtöjda jolle. Hunden låg som tur var och sov. Eller låg och darrade i ett hörn när lejonet smög förbi. Det var nästan spöklikt att ta sig fram på den tysta mörka floden på väg ut till havet igen. Plötsligt fick jag ett sms av Christina ”Vi har koll på er båt om ni planerar att spendera natten ute.” Härliga Mawi hade kommit till samma ankarvik igen!

4 reaktioner på ”Lekfulla delfiner och rytande lejon i Frankrike

  1. Härligt att äntligen läsa om den fantastiska delfinupplevelsen efter att sett bilder och videor tidigare. En väldigt intressant läsning också om lejonet på parkeringsplatsen. Jag är inte det minsta förvånad, Anders härligt mjuka utstrålning kan inte dölja att han skulle göra vad som helst om någon hotade hans familj. Jag fick faktiskt lite rysningar😉. Kram på er❤

    Gilla

  2. Har ofta tänkt på er och hur ni har det! Hann inte önska er en trevlig resa vilket vi härmed gör. Fick för en tid sedan reda på att man kan läsa er blogg . Fantastisk läsning. Kommer följa er resa med stort intresse.
    Hälsningar Ewa och Janne på nr 20

    Gilla

  3. Det är otrevligt med ilskna lösa hundar, hoppas flickorna inte blir rädda för Gaius när ni kommer hem

    Sven-Ingvar och Mona

    Gilla

  4. Vilket äventyr ni är på. Tåga i Anders som vet hur han ryter till i nödsituation . Jättekul läsning . Undrar vem du fått författartalangen ifrån ? 😅🌹

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s