Galicien med rösträtt och blodvite

Vi stannade i La Coruña i sex nätter och njöt av staden som bjöd på det mesta. Första kvällen firade vi på restaurang med Mawis besättning och njöt av grillade räkor, spanska heta pimentos och mangosallad. Andra kvällen firade vi i Mawis sittbrunn med pasta-party, spanskt vin och mysig stämning. Ja vi firade stort att vi var här, i denna stad som vi knappt vågat drömma på riktigt om att vi en dag skulle komma till med egen båt. Det blev också ett förlängt hejdå, eller snarare på återseende, då vi tyvärr har olika resplaner några månader framöver. Vi kommer sakna er, våra härliga dansk-schweiska resekompisar.

På dagarna strosade vi i den stora, välfyllda och otroligt vackra staden som innehöll allt från surfing, god mat, coola surfbutiker, vackra löpslingor och kallt havsbad. En eftermiddag fick Tilda låna Noahs bodyboard och visade upp sin modiga sida när hon kastade sig ut bland de rätt stora och framförallt kalla vågorna. Givetvis stod en huttrande vuxen beredd hela tiden och det hela skedde på relativt grunt vatten, men jag hade hjärtat i halsgropen flera gånger. Tilda själv tänkte inte två gånger innan hon tog sats och paddlade sig andfådd för att hinna fånga vågen. Hon var i mina ögon strandens coolaste surfbrud. I La Coruña fick vi också träffa några av de tidigare båtarna som vi stötte på i Gijon. Kul med många barnbåtar och nya kompisar att leka med!

Agnes körde lite strand-surfing istället.

Vi träffade här också en familj som var på väg hem från sin segling och tack vare dem fick vi både goda råd, flera tips på bra väderstationer att läsa väder ifrån, och en stor mängd digitalt utbyte. Den underbara Travelling karma som råder bland seglare här är fantastisk att uppleva. Man är inte sen att hjälpa varandra i stort och smått och oavsett storlek på båt så är alla i samma situation. En dag kicksparkade sig Anders milsvida genom halva Galicien i jakt på kontakter som vi saknar till solcellspanelerna. När han flera timmar senare och totalt genomsvett kom tillbaka tomhänt och med viss ilska i blicken halade vår tyska granne fram precis det som var omöjligt att hitta i de välsorterade båtbutikerna runtom. ”Ta du de här, jag behöver inte alla ändå”. Tack du underbara människa, synd bara att du inte blev vår granne tidigare tänkte jag, medan jag studerade stjärnorna framför Anders ögon. Ja det råder en så fin stämning i hamnarna och de allra flesta är måna om att lära känna varandra och dela med sig av sina erfarenheter. Lite som studentlivet man möter som student i Lund, fast i en annan setting bara.

När vi skulle runda udden utanför La Coruña hade vi flera olika ställen vi ville ankra på. Tyvärr busade vinden en hel del med oss så vi var tvungna att ta ett längre skutt än vi först planerat för. Det var sen kväll när vi gav oss iväg från den upplysta hamnen och det kändes så mysigt att segla ut i natten med hejarop från grannbåtarna. Vi skumpade iväg på lynniga vågor och hade en minst sagt lärorik natt under stjärnorna. Jag insåg återigen hur mycket jag uppskattar månsken. Nu hade jag tyvärr inget månsken på min vakt men stjärnorna lös snällt över mig ändå. Hemma har jag ingen aning om vart i måncykeln vi befinner oss och jag behöver sällan bry mig om huruvida natten är mulen eller ej. Här betyder det enormt mycket och vem som ska få nattpasset som ger en segling i fullmånens sken kan vi nästan börja bråka om. Under den här sträckan var det en ofantlig mängd fiskebåtar ute. En del hade AIS och var därmed lätta att upptäcka men alldeles för många hade det inte. De är dock inte jättesvåra att se ändå då de kan liknas vid upplysta diskobollar ute på det svarta havet. Men det blir en salig röra bland fiskenät som i vissa fall släpas efter båtarna och i vissa fall emellan. Jag minns en gång under nattpasset när jag hade dessa discokulor runt mig vart jag än tittade, och just då vaknade Agnes och behövde hjälp på toaletten. ”Ropa lite högre så vaknar nog pappa snart…”. Jag kunde omöjligt lämna ratten där och då och istället gav jag Anders en halvtimmes längre sömn. Och det betyder mycket när man delar på nattpassen så här!

Vi hade siktat in oss på att ankra utanför Cee, efter att ha rundat Cabo de Finisterre. Det såg väldigt mysigt ut i Reeds och på plottern, men när vi väl kom in så kändes det inte så idylliskt ut som vi trott. Så vi valde att fortsätta segla söderut till Muros. Vi hade en fantastisk segling och hela familjen njöt av lugn skola och mysig lässtund. Sedan bestämde vi oss för att ha lite hemkunskap och att lära sig baka äppelkaka är väldigt viktigt beslöt läraren. I Muros var mysfaktorn på ankringsstället betydligt högre än vid förra försöket och vi la oss strax utanför en ostronodling. Efter kvällsdoppet satt vi i sittbrunnen och åt nyfångad näbbgädda och funderade på om de körde med konceptet självplock här. ”Lite som jordgubbsplock hemma. Man kanske bara kan ta sitt nät och plocka ostronen…” Vi kände oss inte säkra på saken dock så vi lät ostronen vara. Sedan åt vi äppelkaka och hemmagjord vaniljsås (hemmagjord i den bemärkelsen att vi blandade marsanpulver med mjölk… men oj det hade fått en Michelinstjärna i vilken restaurang som helst!)

I dagens skola lärde vi oss att baka äppelkaka när det gungar.

Härligt med omväxling från makrill till kvällsmat.

Tilda skriver brev till sina klasskompisar hemma i Sverige.

Morgonen efter var en av de bästa jag upplevt. Det var egentligen ingen specifik sak som hände, det var bara en underbar morgon. Jag och Anders vaknade tidigt och tog ett morgondopp ihop i ett alldeles stilla, ljummet och spegelblankt hav. Vi åt nybakat bröd till frukost och barnen var på ett strålande humör. Vi hade ingen stress i kroppen, inga måsten framför oss, ingenting vi skulle ta oss till. Vi hade varandra och vi alla mådde bra. Jag slås av det mer och mer under resan, vi mår väldigt bra. Inte bara kroppsligt utan även själsligt. Även om jag för det allra mesta har mått bra i livet så har jag inte insett att jag faktiskt gör det, och framförallt hur mycket det betyder. Jag vill försöka samla ihop det här för att på något vis kunna plocka fram när det inte känns lika enkelt i livet.

Vi drog upp ankaret på förmiddagen för att ta oss till staden Vigo. Vi hade gärna stannat längre men vi hade en uppgift att utföra. I Vigo kunde vi nämligen ta tåget dagen efter till den portugisiska staden Porto och där skulle vi förtidsrösta. Vi hade en stabil marginal på knappa 24 timmar att hinna få iväg vår röst och vi var fast beslutna om att lyckas. Tilda hejade på då vi berättat för henne om vikten kring valet, Agnes tjurade över att hon inte hunnit bada ifrån stranden. När vi seglade ut från Muros vackra vik utbrast Tilda plötsligt att hon såg en massa krabbor som simmade i vattnet. Jag trodde inte en sekund på henne. ”Jaha, vart tror du de är på väg?” ”Inte vet jag” svarade Tilda. ”Men du kan ju fråga den som kommer här”. Minsann. Det var verkligen krabbor som simmade! Det var 20 meter djupt och de simmade vid ytan som små äventyrare med ett stort mål i sikte. När Nausicas stora bog kom för nära sträckte de fram alla sina små ben och spärrade ut klorna som för att försvara sig. Det såg väldigt komiskt ut och väldigt fel. Vad hade de för motivation att ta sig upp hit? Vad letade de efter? Vi beslutade oss för att ta reda på det nästa gång vi får bra Wifi.

Vi hade sett fram emot att njuta av Spaniens vackra kust under den här seglingen men snart seglade vi in i en tjock, tjock dimma. Det var som att flaxa runt i filmjölk, eller snarare grekisk yoghurt om man nu ska tänka i mat-termer. Och den kom så plötsligt! Vi har läst mycket om fenomenet här men under den här seglingen var första gången vi fick uppleva det live. Vi drog igång radarn på kontinuerligt svep medan vi hörde mistlurarna tutandes runtomkring oss. Det var en trafikerad sträcka minst sagt. Tillslut hade vi fyllt skärmen med radarmål och trots att fler båtar fanns där ute i sörjan så kunde vi inte pricka ut dem. Då ringde Dan. Tack igen Dan för all hjälp du ger oss! Och tack för att du hade rätt i att dimman skulle lätta när vi väl kom in mot Vigo! För när vi tagit oss förbi trafiksepareringszoner och väjt för färjor och fiskebåtar så kunde vi tillslut se igen och det kändes som att dra upp en gardin. Där fanns liv!

Vi tog oss in i den östra hamnbassängen och vi hade läst om en tight insegling så vi var mentalt förberedda. Det var en 90 graderssväng med höga betongväggar på sidorna och en ”söt liten tankbrygga” som stack ut i vägen, men djupet var ordentligt tilltaget så det kändes okej ändå. Kanske också för att det var Anders som styrde. Vigo fick vi tyvärr bara uppleva kvällstid men oh vilken mysig stad. Första kvällen hittade vi vad jag skulle vilja beskriva som en korvkiosk, men troligtvis helt fel benämning. Det som skiljde den lite från korvkioskar hemifrån var att snygga spanjorer dansade salsa utanför till svängig spansk musik. Det var så medryckande med alla svängande höfter i nattluften så hela familjen gav sig snart hän att försöka sig på dansen. Trots att vi kände oss nästan lika häftiga i våra moves så såg vi nog rätt stela ut i jämförelse. Förutom barnen som kvickt snappade upp de spanska rörelserna. När jag började lära barnen fågeldansen hade Anders plötsligt fått nog och tyckte det var hög tid att ta sig hemåt. Vi sparkade oss fram på sparkcyklarna genom den varma natten och flaxade med armar och ben så som man ska i fågeldansen

Tåget gick tidigt dagen efter och vi var i vanlig ordning ute i sista minuten när vi lotsade ut två trötta barn upp ur nedgångsluckan. Vi hade packat ner pass och matsäck och tog sparkcyklarna till tåget för att hinna i tid. Det hade regnat under natten och asfalten var fortfarande blöt när vi med varsitt barn skyndade oss fram mot tågstationen. Jag tänkte mest bara framåt och tittade tyvärr inte tillräckligt mycket nedåt så jag missade de hala spåren i marken. Nästa sekund går både i slowmotion när jag försöker skydda Tilda som står framför mig, och min redan onda högerhand, samtidigt som det går rasande fort. Jag hör hur något krasar när jag slår i marken och tänker att shit, nu gick hjälmen sönder. Sedan känslan när jag inser att jag inte har någon hjälm på mig och synen av en massa blod på den våta asfalten framför mig. Jag är då fortfarande osäker på om detta kommer ifrån mig eller Tilda men jag har fruktansvärt ont i huvudet. Jag ropar på Anders att kolla Tilda medan jag känner efter om tänder och dylikt finns kvar. Som tur är så har Tilda klarat sig undan med skrapsår på benen. Alla mina tänder sitter också där de ska, tack och lov, men däremot har näsa och panna fått sig en ordentlig smäll. Vi lyckas inte få stopp på blodbadet utan Anders rusar in i en nyvaken restaurang och roffar åt sig en näve servetter som jag trycker mot huvudet. Snabbt vidare. Tilda är rädd och jag är vinglig men på något vis lyckas vi i sista sekund ta oss på rätt tåg och kan pusta ut. Då inser jag att de där små servetterna kommer inte hjälpa mig länge och vi har två och en halv timmes tågfärd framför oss. Jag fick många underliga blickar från medresenärerna och det blev inte bättre när jag upptäckte att toalettpappret var slut på hela tåget. Jag orkade inte ens försöka förklara detta på spanska utan det var bara att gilla läget när Anders började kalla mig för Slaktaren. Jag försökte sitta så stilla det gick och vred och vände på de små papperslapparna jag hade kvar för att de skulle räcka så länge som möjligt. När vi efter en av de längsta tågresorna jag genomlidit äntligen kommer fram till Porto hittar vi ett apotek. Där finner jag en förfärad apotekare som efter att ha gett mig många förmaningar tillslut får fram sårtvätt och världens största plåster. Jag ser verkligen inte klok ut. Som grädde på moset utbrister min kära make att näsan, den är allt lite sned. Så med handledsskydd, en blodig, sned och svullen näsa, torkat näsblod och stor plåsterlapp över halva ansiktet knackar vi sedan på svenska konsulatet i Porto för att få rösta. Det var med viss tveksamhet vi blev insläppta. Barnen charmade dock som vanligt så stämningen var fin när vi gick därifrån.

Skrapsåren i pannan kommer försvinna. Nu hoppas jag att näsan någongång kommer se normal ut igen.

Porto var en väldigt vacker stad på de ställena som ”skulle” vara vackra. Gick man några kvarter åt ”fel” håll blottades skillnaden i samhället rätt tydligt. Där låg sönderfallna hus med nedklottrade väggar och på de bortglömda gräsmattorna stod trasiga trehjulingar. Vi mötte människor som inte levde i närheten av det samhället som fysiskt sett bara låg några hundra meter bort. Medan inne i stadskärnan, i gamla staden och runt kanten av floden så var staden blomstrande och vyerna var verkligen slående.

Flera av husen var utsmyckade i vackra tegel som gav härliga färgklickar runtom.

Skola på restaurang där Anders berättar om hur äventyrare förr i tiden upptäckte att jorden var rund. Båda barnen blev alldeles stumma av förundran.

På kvällen tog vi tåget tillbaka till Vigo och träffade på en trevlig spansk familj. Vi fick en mängd restips av dem runtom i Galicien och vi kände att vi egentligen inte alls var färdiga med Spanien. Vi skulle gärna stanna flera veckor till och njuta av det vackra landskapet, goda maten och de trevliga människorna. Men samtidigt vill vi inte hamna efter i tidplaneringen för skuttet över till Madeira eller Kanarieöarna. Vi har ännu inte bestämt oss för huruvida vi seglar från Lissabon till Madeira eller om vi tar oss längs med Portugisens södra kust och direkt över till Kanarieöarna. Båda alternativen lockar på olika sätt, så vi låter nog vind och väder avgöra.

Efter Vigo fick vi en fantastisk segling och njöt av medvindens alla fördelar och fick också uppleva alla hundra fiskenät som ligger halvgömda bland vågorna. Vi seglade till Póvoa de Varzim där vi mötte upp med ett par norska barnbåtar som vi träffade för första gången i Gijon. Vi låg still här i ytterligare en dag och la en hel del tid på att fixa iordning lite båtprojekt. Vi börjar känna att de långa överseglingarna närmar sig och vi ser på båt och utrustning på ett annat sätt. Från Póvoa de Varzim tog vi ett mindre skutt till Porto och fick uppleva staden från havet. Från hamnen fick man gratis skjuts in till ett enormt köpcentrum där vi passade på att bunkra mat. Vi hade kommit till konservhimlen och min man var nästan okontaktbar av lycka. I kassan stod en förtvivlad kassörska och försökte slå in alla våra varor medan minuterna tickade ifrån oss. Klockan 12.29 rusade fyra svettiga personer med femtioelva kassar och en tryckkokare över armen ut mot minibussen som precis skulle lämna. Den stackars chauffören kunde inte köra runt oss utan fick vackert öppna dörrarna. Portugiser är fantastiskt vänliga människor. Vi mutade barnen med nyinköpt godis de sista stegen till båten innan vi föll ihop i en svettig, flåsande hög. Nu ska vi bara se till att korsa nåt hav också.

Spanien och La Coruña

Oj vad vi har njutit av Frankrike! Vi har frodats i baguetter, skaldjur, ostar och franskt rödvin. Vi har badat, surfat, lekt frisör och ätit fransk glass som tokar. Vi har kindpussats och Bonjour:ats som aldrig förr, utforskat små mysiga franska byar, restauranger, caféer och fotbollsbarer. Vi har blivit påkörda av otäcka motorbåtar, blivit bjudna på äkta champagne av fransoser, upplevt sprudlande fransk glädje i fotboll och tagit del av den franska charmen och gästvänligheten. Vi har redan träffat så många fina människor på resan och vi har sannerligen fått våra fördomar om att fransoser skulle vara ovilliga på att prata engelska, eller att bjuda på sin gästfrihet, omkullkastade ordentligt. Kanske inte att engelskan varit på topp alla gånger och visst hade det underlättat en hel del om jag hade haft lite bättre koll på franskan som jag en gång lärde mig. Men detta löstes ändå fint med fantasifullt kroppsspråk och en stor portion fransk vänlighet. I Frankrike lyckades vi också tillsut att sammanstråla med mina föräldrar, som har tågluffat genom Europa den här sommaren. Det var underbart att få ha dem i båten i tre hela dygn och otroligt nog kändes det inte trångt alls. Fyra vuxna och två sprudlande glada barn kunde sova, laga mat, äta mat, spela spel och hålla sams på denna ändå förhållandevis trånga ytan. Vart tiden tog vägen det vet jag inte men trots att det gick alldeles för fort så hann vi fylla den med fantastiska dagar, god mat, härliga skratt och djupa konversationer. Som alltid är det svårt att säga hejdå och inte blev det lättare den här gången. Min familj och mina vänner betyder mycket för mig och den dagen vi vinkade av min mamma och pappa på bryggan så upplevde jag för första gången en enorm hemlängtan.

Men när vi lämnade Capbreton bakom oss så kände vi oss tillräckligt franska i blodet, och i magen, för att ta det långa skuttet mot Spanien och mot den stora staden Santander. Det blev en dygnssegling för att nå vårat mål och seglingen i sig var lugn och fin. Men natten på mitt pass var så mörk av tunga regnmoln och med rullande vågor som jag inte alls kunde urskilja, och för första gången på seglingen kände jag mig rädd på riktigt. Inte på grund av några hårda vindar eller stora vågor, utan för att natten var så ogenomträngligt svart och jag kände mig plötsligt väldigt, väldigt liten där i båten på Biscaya. Med rädslan kommer också känslan av tvivel och otäcka scenarion byggdes upp, men framförallt så kommer min vän Sjösjukan. Jag hade första passet och jag var nästan på vippen att gå ner och väcka Anders. Men plötsligt plingade det till i mobilen och det var vår skeppsdoktor och fina vän Nicolina som skrev med en sådan utomordentlig timing. Konversationen som sedan följde stärkte mig enormt och det hjälpte mig att få tillbaka lite styrka för att kunna ta kommandot över situationen igen. Tack igen Nicolina för att du gjorde natten lite ljusare för mig!

Eftersom vi legat flera nätter i hamn var vi nu utsvultna på en ankarplats och en fin sådan hade vi sett att det skulle finnas strax innan hamnen i Santander. Det var inte bara vi som hade upptäckt denna plats och det var sannerligen inte bara vi som befann oss där. Där var fullt med flytande saker av diverse storlek och karaktär och det här med att tänka på säkerhetsavstånd kände vi oss relativt ensamma om. Mitt i den här smeten av ankarlinor och glada, småtokiga spanjorer så kom det med jämna mellanrum stora turistbåtar körandes i hög fart. De lämnade efter sig väldiga vågor som ställde till livet ombord en del, men turisterna i båtarna var så glada och vinkade glatt till oss så det var svårt att vara irriterad någon längre tid. Viken in till Santander var väldigt vacker med sina kritvita stränder som sträckte ut sig på båda sidor.

Sedan bar det vidare mot den mindre och otroligt mycket mer charmiga fiskebyn Lastres. Seglingen gick längs med den spanska bergskusten och det var dramatiskt att se bergen avteckna sig i diset. Det blev en dagssegling som bjöd på många nya bekantskaper. De spanska delfinerna visade sig vara lite mindre i storlek men betydligt mer livfulla. Vissa hoppade metervis upp i luften och visade upp hela sig för oss innan de graciöst dök ner i djupet igen. Vi såg även andra hoppande fiskar som vi ännu inte lyckats ta reda på vad det var för en sort. De var ca 1/2 – 1 meter stora, silvriga om magen och med en kompakt kroppshydda som en minigris utan knorr och ben. Sannerligen inte graciösa i sina höga hopp utan liknade mer barnens magplask när de försöker lära sig dyka, än ett djur som lever i vatten. Men det verkade inte fiskarna bry sig något om utan de vältrade sig och plaskade med sådan glädje att det var både komiskt och vackert på samma gång. I Lastres la vi oss för ankare i en vik strax söder om byn och njöt av att vara alldeles totalt ensamma. Inte en enda turistbåt, jetski eller naken spansk rumpa till frukostkaffet. Här var det dock andra saker som fick oss att sätta flingorna i halsen. Under morgon- och kvällstimmarna så rullade nämligen höga dyningar in från Biscaya som fick det att gå vågor i mjölken. Vi satt som bläckfiskar och försökte driva fram fler tentaklar för att kunna hålla ordning på skålar, kaffekoppar och mindre barn som annars dråsade ner under bordet i vågdalarna. ”Spännande äventyrsfrukost!” utbrast Tilda glatt en morgon. I närheten av vår ankarplats fanns det en övergiven betongkonstruktion där det växte fullt med blåmusslor och ostron. Så en kväll spände Anders på sig våtdräkten och dök i med nät och kniv för att plocka lite kvällsmat. Tillbaka kom en man som var så lyrisk att både hår och skägg stod på ända åt alla håll och han vrålade inifrån sin snorkel: ”Det här är liiiivet älskling!”. Med sig hade han fyra präktiga ostron och ett helt fång med blåmusslor. Vi har tidigare ätit ostron på restaurang där de varit färdiga för att bli isörplade, men aldrig någonsin plockat själva. Hur sjutton öppnar man ett ostron? Vi vände oss till vår säkraste källa och återigen fick skeppsdoktorn hugga i. Härifrån blev det inte bara en länk skickad till någon sida på internet utan på 5 minuter tillverkades en proffsig hemmagjord film i hur man öppnar ett ostron. Tack vare henne så fick, och vågade, hela familjen njuta av en utsökt skaldjursbuffé. Nicolina, du är guld för oss. Tänk en sådan tur vi har som har så fina människor runtomkring oss i det här.

I Lastres fick Agnes lära sig köra jollen med motor alldeles själv. Hon har tidigare kört den med pappa som lite hjälp vid sidan om men nu tyckte hon själv att hon var stor nog att köra helt själv. Vi höll med henne och hon placerades på första parkett, Anders drog igång motorn och rorkulten togs i beslag av Agnes. Sedan körde hon. Runt, runt, runt, runt… Efter tio varv sa Tilda lite uppmuntrande: ”Det går ju bra det här Agnes!” … ”Jag undrar bara vart vi ska någonstans.” Efter 14 varv muttrade Agnes något om att hon började bli yr i huvudet och sedan fick hon plötsligt bukt på det hela. Denna kavata och helt osannolikt modiga lilla treåring styrde sedan med sådan galans in mot stranden och resterande av besättningen jublade i högan sky. Lika glada över att hon löste problemet, lika glada var vi för att karusellen äntligen var över. Sedan gick vi en mil i uppförsbacke och regn till ett dinosauriemuseum med Mawis besättning. Där lärde vi oss lite om fossiler och hur stora dinosaurierna var. Inget höjdarmuseum alls faktiskt men barnen hade väldigt kul iallafall. Det hade de å andra sidan haft på en äng också och vi hade sparat många hundralappar. Men men, Agnes lärde sig köra jolle och bara det är värt hur mycket som helst.

När vattnet började sina i våra tankar och kläderna luktade äckligt även i våra näsor så kände vi att det var dags för att ta oss in till en hamn. Vi seglade med fulla segel mot staden Gijon som vi läst väldigt gott om. Denna dag var det allmän frustration ombord på båten och jag vet egentligen inte anledning till den. Det gnälldes från höger och vänster om allt från att flytvästen var för tight till att det var fel sorts äpplen till mellanmål och mammaaaaaaaaaa det är HELT FEL FÄRG på min kudde!! Tillslut fick jag nippran på alltihop och i ett försök att komma undan gick jag ett varv runt båten. Detta räckte sannerligen inte utan jag spände ögonen i Anders. Ett enda ögonkast räckte för att han skulle flytta på sig, tänk så bra vi känner varandra. Möjligtvis att jag röt ”Undan!” åt honom också. Förstod gjorde han iallafall och beredde snabbt plats åt mig bakom ratten. För där är bästa stället på båten att få vara ifred och kunna skingra tankarna lite. Så där stod jag och styrde så knogarna vitnade medan jag försökte andas tillbaka lugnet igen. Under tiden hördes barnens ljusa stämmor nedifrån båten: ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min!”. När vi tillslut gled in i Gijon var iallafall besättningen sams igen och alla sura miner bortsuddade. Rätt skönt att vara ute till havs när man är på dåligt humör, det blir liksom som en utrensning av de gamla, och det är svårt att vara arg en längre tid. Plus att ingen kan höra en.

Gijon är en ljuvlig stad i vårt tycke. Med sina vackra långa strandpromenader, enorma sandstränder och den fantastiskt charmiga gamla delen med små trånga gränder och torg. En mängd mysiga uteserveringar och barer kantade alltihop och vi stortrivdes. Det visade sig vara ett flertal båtar som valt att segla från Brest till Gijon istället för att ha La Coruna som första stopp. Här hittade vi flera andra barnbåtar och båtar ifrån Sverige, Danmark och Norge. Vid ett tillfälle befann sig nio stycken barn nere i Mawi och lekte och det var ljuvligt för föräldrarna att se barnens lycka över nyfunna lekkamrater. Det var också härligt att få lära känna fler människor som seglar samma etapp som vi gör. Vi har haft turen att träffa på Mawis besättning så pass tidigt i resan som redan i Hollands kanaler och detta är vi verkligen glada över. Tack vare detta har vi fått vänner att dela många fantastiska upplevelser med.

Surfingen i Gijon var av bästa sort och tidigt tidigt på morgonen innan solen gått upp, smög sig Anders ut för att fånga de första vågorna. En eftermiddag tog vi med surfbrädorna ner till stranden och stora som små roade sig med olika surfstilar.

Vi hade planerat för att stanna i Gijon i fyra nätter men tyvärr ville vädret annorlunda. Redan efter två nätter skulle vi få fina medvindar innan vinden vände igen till rak motvind. Det skulle blåsa rätt hård motvind och vi var inte alls sugna på att kryssa i den så vi beslöt oss för att lämna redan den tredje kvällen. Nattseglingen blev rullig men när väl sjösjukan lugnat sig så kunde jag njuta igen. Det tog knappt ett dygn för oss att segla till den lilla byn O Vicedo. Återigen seglade vi längs med bergskantad kust och solen sken över oss när vi på eftermiddagen styrde in i bukten. Vi hittade en skyddad ankarvik mot allt förutom rakt nordliga vindar. På bägge sidor om bukten fanns mindre och större sandstränder, fullt med små grottor i bergen och alldeles kristallklart vatten. Vattnet börjar så smått bli kallare igen men fortfarande skönt att bada i. I den lilla byn O Vicedo trivdes vi storartat. Det var en relativt sömning liten by i stort men oh så vacker. När vi gick längs med gatan förbi bodegor där glada spanjorer satt och svalkade sig och turistinformationen som mest bestod av ett fotbollsspel och en bar, så kände vi oss så lokala och liksom en i gänget här. Tills vi upptäckte att folk vände sig om efter oss på gatan och då insåg vi att här vet man nog vilka som bor och vilka som är turister. Anders hittade snart en bit mark som var till salu och där drömde vi oss bort en stund. Vi har kommit in i siestans land och mellan ca kl. 14 och kl. 17 så stängs allt ner. Allt. Ja förutom bodegan såklart. Skön inställning ändå tycker jag. Mitt på dagen då är det för varmt för att jobba så då vilar man. Ja förutom om man arbetar i en bodega, den tror jag aldrig stänger riktigt. Samma sak på söndagar, allt är stängt efter samma regler.

Tidigt en morgon drog vi upp ankaret för att ta resterande skutt till La Coruña. Det var en högtidig känsla att veta att vi nu skulle ta oss till denna stad som vi läst så mycket om och som, iallafall jag, nästan sett som ett ouppnåeligt mål. Att segla genom Biscaya, detta mytomspunna hav. Alla historier vi har läst från andra seglare som inte haft alls lika fint väder som vi nu haft turen att få på denna resa. Det var bubblande känslor inom oss när vi la kursen mot udden strax utanför staden. Vi visste att vi skulle få rätt starka vindar med oss i början av dagen och att dessa sedan skulle minska allt eftersom. Så vi var inte så oroliga när vi styrde ut mot ett hav som bjöd på rätt höga vågor och friskare vindbyar än vi räknat med. Barnen mådde lite halvkymigt och somnade på varsin sida i sittbrunnen, och som jag skulle komma att tacka för det. En stund senare ökade vinden till en stabil kuling och vågorna byggde upp rejält. Anders fick för sig att han skulle organisera om i toalettskåpen (?!) så han försvann ner en stund. Under tiden byggde vinden upp och när vi surfade fram på vågorna i över 10 knop försökte jag så sansat som möjligt få upp honom utan att väcka barnen. ”Det blåser över 18 m/s här uppe… jag bryr mig inte så mycket om tandborsten står på fel plats. Älskling bara ta dig hit så fort du kan nu”. Upp kom han och vi gick återigen in i någon form av katastrofmode när vi pratade med varandra. ”Linnéa rulla in focken”. ”Jag rullar in focken”. ”Nu ska vi ta ner storen, du styr”. ”Okej, vi tar ner storen, jag styr”. Sådär fortsatte det genom hela perioden. Det ven i öronen så ibland hade jag svårt att höra vad Anders sa men hela situationen kändes så samlad ändå. Focken rullades ut igen när storen tagits ner och med endast en liten snutt segel så plöjde vi sedan i över 7 knop genom de rytande vågorna. Vi blev ordentligt uppfriskade av saltvattensvågor som vältrade sig över oss när vi styrde upp i vind för att kunna ta ner segel och mina solglasögon gick inte att se genom mer. När vi pustade ut i sittbrunnen några timmar senare hörde jag Anders filosofera: ”Tänk, att det skulle krävas en rejäl kuling på Biscaya för att du bara ska göra som jag säger utan att ifrågasätta. Och tänk va, att det skulle ta tio år för mig att inse och få uppleva det”. Jag vet inte om det var meningen att jag skulle höra det eller om han bara filosoferade i största allmänhet. Men han såg så väldigt nöjd ut där han stod vid ratten och tittade ut över inloppet till La Coruña så jag ville inte på något vis avbryta denna fantastiska stund för honom.

Vi väcker barnen med havsvatten och korsar Biscaya på snedden.

Vi har seglat drygt 1500 sjömil på vår 80 dagar långa resa. Inte jorden runt precis men de är proppfulla av uplevelser.

Efter jolleturen till Lannion började det dra ihop sig till VM-final. Vi var helt överens om att den skulle ses på pub och att vi skulle heja på Frankrike. Efter lite räknande så drog vi upp ankaret från sandbotten i vår fantastiska vik för att gå in i Trebeurden. Inloppet har en tröskel värd namnet, och vid lågvatten går lokalborna i hamninloppet utanför tröskeln och letar musslor och annat gott i flippflopps.

Vi bokade bord på ett av brasserierna. Kvällen till ära provade vi ostronen som vi (jag) har pratat om sedan vi kom till Frankrike. Supergott tyckte en av fyra. Fransmännen och kvinnorna vet hur man hejjar på sitt lag, hela restaurangen sjöng med i nationalsången och därefter bara höjdes stämningen.

Nästa etapp gick till Roscoff där invånarna är både stolta och kända för sin lök. Vi lånade cyklar hos hamnkaptenen och barnen hamnade på varsin pakethållare. Först satt Agnes på mitt styre men när hon fick ont i rumpan av ringklockan så flyttade hon ner till pakethållaren som sin äldre och lika tuffa syster. Mycket riktigt så lyckades vi hamna hos en lökodlare som även gav oss en lektion i stamtavlorna hos arbetshästarna i Bretagne. Vi fortsatte turen med 2,5 kg lök på styret…

Dagen efter fortsatte seglingen till Aberwrach. Vi siktade egentligen på hamnen efter men dyningen tillsammans med strömmen runt klipporna gjorde att vi tog det säkra före de pittoreska.

Min syster Linda gav mig en tavla för många år sedan. Det är ett stort avlångt foto på ett stormigt hav där fyrarna Nividic och La Jument blir översköljda av brytande vågor. Dramatisk! Bilden gav oss inspiration till att besöka ön Ouessant utanför Brest där vi insåg att fyrarna står. Vi kollade noga på väderfilerna för dagarna framöver och bestämde oss för att segla in i ankarviken till Lampaul som är största byn på ön. Ser ut som ett krokodilgap och helt öppen för väst. Tidvattnet beräknades och vi gav oss iväg. Allt enligt plan förutom att vi fick kryssa en bit. Detta tillsammans med att strömkartorna är ganska översiktliga på sina ställen gjorde att vi möttes av motström med ca 45 min kvar till mål. Längs med Ouessant hade vi 5 knop motström och Nausica fick jobba hårt. Då passar havsgendarmeriet på att borda oss med buller och bång. En RIB full med halvmilitärer smällde in i sidan och gubbarna hoppade över, letade igenom hela båten och frågade ut oss, barnen blev tysta och det var ganska omysigt, även om vi har varit med om det tidigare. 5 gånger nu faktiskt.

Ouessant var helt otroligt vacker. Vi hyrde cyklar en av dagarna, och denna gången även med kärra till barnen. Perfekt för då kan de slåss precis när de vill. Vi cyklade ut till udden med utsikt över de berömda fyrarna, fotade och filmade med drönaren. Ön var ordentligt kuperad så när vi lämnade tillbaka cyklarna så var det med stappliga ben men med leende på två av fyra, de små snarkade med vidöppen mun.

Varje dag översköljs vi av nya intryck. Det är oro inför inseglingar, utseglingar, tidvatten, ankarfäste, vågor som vi inte sett motstycke till, segling på dagen, natten, dimma, stjärnklart solklart och mycket annat. Vi badar, har simskola, fiskar, går, GÅR och går, upptäcker hela tiden nya platser, har skola ombord, underhåller, reparerar och installerar ombord, surfar, handlar, tränar och provar goda viner. Vi försöker att på något sätt lagra alla de synintrtyck med för det mesta otroligt vackra platser, men det är nog omöjlgt.

Jag kan konstatera att vi spenderar precis all energi vi har per dag. Barnen somnar ofta i knät på oss någonstans vid något trevligt bord och det tar inte lång tid från att lampan släcks i akterruffen till att någon av oss vuxna börjar snarka. Oftast hinner vi säga godnatt 🙂 Ändå ligger man med någon antenn påslagen, det räcker med ett ljud som inte finns med i det vanliga registret av knarr och kluck och vinande för att flyga upp på däck och kontrollera var det kommer ifrån, oftast naken.

Seglingen från Ousshant till Concarneau kommer jag aldrig att glömma. Det dygnet använde jag all erfarenhet jag har när det kommer till navigering och mörkersegling. Vi delade upp sträckan på ca 80 nm i två etapper för att undvika motströmmen mellan fastlandet och öarna utanför Brest. Vi hittade en superfin ankarvik väster om Morgat där vi pausade och lagade kvällsmat, nattade barnen och väntade in rätt tidpunkt för att ta oss igenom Raz du Sein, ett tidvattenrally som har fått ett eget namn. När det började mörkna så plockade vi upp ankaret och fortsatte. Precis runt udden fick vi höga och konstiga vågor på grund av att tidvattnet bytte riktning. Plötsligt hör vi två dödsskrik nere ifrån förpiken.

– Vatteeeeeeen!!!! AAAAaaaaaaaAAAAAAaa!

När jag kommer ner till barnen i beckmörkret så inser vi att någon har gjort det oförlåtliga misstaget att inte stänga däcksluckan ovanför förpiken. Detta gjorde att vågen som bröt över båten hamnade rakt ner på barnen som låg och sov. Två argrädda barn i mörkret är så tappra att några ögonblick efter att däcksluckan är stängd och de har förstått vad som hänt, skrattar de ikapp åt hela eländet och konstaterar att nu får vi minsann ta över mamma och pappas säng. Vi får klara oss på annat sätt. Inte mer än rätt höll vi vuxna med! Efter att jag nattat om barnen med torra kläder och fått ut det mesta av saltvattnet, närmare bestämt 15 liter, så löste jag av Linnea som nu seglade i beckmörker. Natten var helt utan måne eller stjärnor och kort efter avlösning började det duggregna. Sikten var fortfarande ganska ok och det gick att urskilja de fyra fyrarna som vi skulle sektornavigera med för att komma igenom passagen.Två av fyrarna hade karaktärer som jag inte sett innan, en kombination av långa och korta blink som var ganska svåra att identifiera. För fulla segel och med användande av radar, plotter och kikare tog vi oss igenom. Under hela passagen loggade vi mellan 9 och 11 knop i medströmmen.

Jag valde att segla hela den natten, det var regnigt och blåsigt och med mycket möten, flera fiskebåtar utan AIS så radarn fick jobba i den nu dåliga sikten. Jag älskar det! Jag ville inte gå och lägga mig! Känslan av full kontroll på situation, båt och navigation, sinnena på full volym och oseglad kust bakom seglena. Jag kan bara konstatera att det här är mitt element.

När det började ljusna så väckte jag Linnea för avlösning! Det var ofantligt skönt att borra ner sig i högen av barnarmar och barnben i akterruffen. Förpiken gick ju som sagt inte att använda.

Vi stannade i Concarneau en natt, därefter lade vi oss för ankare vid Illes de Glenan. Otroligt fina öar med turkost superklart vatten. Följande morgon så var det bara Agnes som ville följa med mig i jollen på fisketur. Vi hade en helt underbar timme när vi satt och pratade om allt möjligt och vi turades om att hålla i spöt. 5 makrillar senare så meddelade Agnes:

– Nu får det vara bra pappa.

Då är det bara att göra som man blir tillsagd. På vägen hem till Nausica gjorde hon sin berömda manöver och somnade sittande i flytvästen.

Väl ombord blev det dags att rensa fisk. Efter att både Agnes och Tilda tittat noga på färg och fenor, klämt och känt så frågade jag om de ville rensa varsin. Med den vassa kniven. Tilda nappade direkt för hon får ju tråkigt nog aldrig använda den vassa kniven annars och Agnes ville INTE vara sämre. Så nu har båda mina döttrar både fångat och rensat sin första fisk. Stolt pappa minst sagt!

Vi låg och laddade för att korsa Biscaya från Ille de Glenan till Capbreton/Hossegor längst in i sydöstra hörnet av Biscaya, en resa på 270 nm eller 2,5 dygn. Surfingen lockade!!

Inför en sådan etapp går vi igenom allt väsentligt ombord, kollar riggen wire för wire, motorn får en genomgång, seglen gås igenom, alla schacklar och andra låsningar kontrolleras och mycket mera. Två dagar senare såg vädret kanonbra ut och vi gav oss iväg! Linneas första nattpass bjöd på 9-13 m/s och ganska höga vågor men därefter lugnade det sig och vi hade nästan vindstilla när vi gick i mål.

Sista morgonen på överfarten väcktes jag av härlig sång och bananpannkakor, jag fyllde 39. Jag kan inte tänka mig en bättre setting för en födelsedag än ute på Biscaya tillsammans med familjen och med känslan av att vi tagit oss över detta hav på ett bra sätt. På eftermiddagen anlände Linneas föräldrar Lennart och Yvonne och vi avslutade födelsedagen på fiskrestaurang där allt tillagades framför ögonen på oss. Från stationen där de stod i gummistövlar och stora galonförkläden och öppnade ostron, fileade fisk och fixade till humrar till de stora gasolhällarna där fisken passades sekund för sekund. Tack för en fantastisk födelsedagsmiddag med härlig stämning!

Inseglingen till Capbreton är en berättelse i sig. Hossegor är en av Frankrikes största metropoler för vågsurfing och om man inte håller reda på väder och tidvattentabellen så kan hamninloppet vara livsfarligt med brytande atlantdyning i inseglingen. Innan man kommer in i hamnbassängen så färdas man i en lång kanal där vågorna blir hopklämda och höga. Vi hade stilla förhållanden och i fas med tidvattnet men vi gjorde ändå 8 knop och gjorde entre seglandes på tvären för att parera strömmen. Vi fick vänta ca en vecka innan förhållandena bev såpass ok att vi vågade oss ut igen. Under tiden gick det absolut ingen nöd på oss, det är ju samma vågor man vill ha när man står där med sin surfbräda, härligt!

I Capbreton blev vi påkörda av en motorbåt, Lennart och Yvonne satt i sittbrunnen och det blev ett herrans liv. Yvonne röt på motorbåtschauffören och bad honom med tydligt kroppsspråk och svensk/engelsk klartext att komma tillbaka och göra rätt för sig. Det gjorde han och det blev i slutändan en källa till kontakt med trevliga männsikor i en härlig region.

Nu lämnar vi Frankrike med så mycket upplevelser och positiva känslor ombord att det är svårt att ta in att vi har bara börjat resan. Vi lämnar också regionen som är så enormt präglad av tidvattnet. Sover man middag (om man nu skulle hinna med det…) så ser ankarviken helt annorlunda ut före och efter luren. Som mest har skillnaden mellan högvatten och lågvatten tangerat 10 meter, givetvis ger detta en väldig fart på vattnet runt uddar och i passager mellan öar. Även hur havsbotten ser ut har en väldig inverkan på komforten ombord och även där det är relativt djupt kan det uppstå vågor och strömvirvlar som vi inte är vana vid hemifrån. Det finns ett par informationskällor som man inte klarar sig utan:

– Tidvattentabeller som visar tidpunkt för hög- och lågvatten hamn för hamn
– Strömkartor som visar riktning och hastighet på strömmen timme för timme
– Sjökort som visar var det kan uppstå farliga/obekväma förhållanden pga strömmen
– Vädret förstås
– I Biscaya behöver man också ha järnkoll på dyningen (swell).

Det finns flera hamnar som blir farliga att gå in och ut ur, eller blir tillochmed helt obrukbara när dyningen blir för hög och kommer från ”fel” håll. Samtidigt så har vi bit för bit insett att tidvattnet också är en fin tillgång. Har man det med sig så kan man göra längre sträckor på kortare tid än vad vi är vana vid hemifrån. Det påverkar också landskapet på ett dramatiskt sätt som är svårt att beskriva. Det är häftigt att se grynnorna som man undvek i inseglingen ett par timmar tidigare eller att se traktorerna köra ut och skörda på ostronbankarna när hela bukten man nyss seglade över är torrlagd.

Nu är vi hungriga på nästa etapp, Spanien här kommer vi!!