Vi väcker barnen med havsvatten och korsar Biscaya på snedden.

Vi har seglat drygt 1500 sjömil på vår 80 dagar långa resa. Inte jorden runt precis men de är proppfulla av uplevelser.

Efter jolleturen till Lannion började det dra ihop sig till VM-final. Vi var helt överens om att den skulle ses på pub och att vi skulle heja på Frankrike. Efter lite räknande så drog vi upp ankaret från sandbotten i vår fantastiska vik för att gå in i Trebeurden. Inloppet har en tröskel värd namnet, och vid lågvatten går lokalborna i hamninloppet utanför tröskeln och letar musslor och annat gott i flippflopps.

Vi bokade bord på ett av brasserierna. Kvällen till ära provade vi ostronen som vi (jag) har pratat om sedan vi kom till Frankrike. Supergott tyckte en av fyra. Fransmännen och kvinnorna vet hur man hejjar på sitt lag, hela restaurangen sjöng med i nationalsången och därefter bara höjdes stämningen.

Nästa etapp gick till Roscoff där invånarna är både stolta och kända för sin lök. Vi lånade cyklar hos hamnkaptenen och barnen hamnade på varsin pakethållare. Först satt Agnes på mitt styre men när hon fick ont i rumpan av ringklockan så flyttade hon ner till pakethållaren som sin äldre och lika tuffa syster. Mycket riktigt så lyckades vi hamna hos en lökodlare som även gav oss en lektion i stamtavlorna hos arbetshästarna i Bretagne. Vi fortsatte turen med 2,5 kg lök på styret…

Dagen efter fortsatte seglingen till Aberwrach. Vi siktade egentligen på hamnen efter men dyningen tillsammans med strömmen runt klipporna gjorde att vi tog det säkra före de pittoreska.

Min syster Linda gav mig en tavla för många år sedan. Det är ett stort avlångt foto på ett stormigt hav där fyrarna Nividic och La Jument blir översköljda av brytande vågor. Dramatisk! Bilden gav oss inspiration till att besöka ön Ouessant utanför Brest där vi insåg att fyrarna står. Vi kollade noga på väderfilerna för dagarna framöver och bestämde oss för att segla in i ankarviken till Lampaul som är största byn på ön. Ser ut som ett krokodilgap och helt öppen för väst. Tidvattnet beräknades och vi gav oss iväg. Allt enligt plan förutom att vi fick kryssa en bit. Detta tillsammans med att strömkartorna är ganska översiktliga på sina ställen gjorde att vi möttes av motström med ca 45 min kvar till mål. Längs med Ouessant hade vi 5 knop motström och Nausica fick jobba hårt. Då passar havsgendarmeriet på att borda oss med buller och bång. En RIB full med halvmilitärer smällde in i sidan och gubbarna hoppade över, letade igenom hela båten och frågade ut oss, barnen blev tysta och det var ganska omysigt, även om vi har varit med om det tidigare. 5 gånger nu faktiskt.

Ouessant var helt otroligt vacker. Vi hyrde cyklar en av dagarna, och denna gången även med kärra till barnen. Perfekt för då kan de slåss precis när de vill. Vi cyklade ut till udden med utsikt över de berömda fyrarna, fotade och filmade med drönaren. Ön var ordentligt kuperad så när vi lämnade tillbaka cyklarna så var det med stappliga ben men med leende på två av fyra, de små snarkade med vidöppen mun.

Varje dag översköljs vi av nya intryck. Det är oro inför inseglingar, utseglingar, tidvatten, ankarfäste, vågor som vi inte sett motstycke till, segling på dagen, natten, dimma, stjärnklart solklart och mycket annat. Vi badar, har simskola, fiskar, går, GÅR och går, upptäcker hela tiden nya platser, har skola ombord, underhåller, reparerar och installerar ombord, surfar, handlar, tränar och provar goda viner. Vi försöker att på något sätt lagra alla de synintrtyck med för det mesta otroligt vackra platser, men det är nog omöjlgt.

Jag kan konstatera att vi spenderar precis all energi vi har per dag. Barnen somnar ofta i knät på oss någonstans vid något trevligt bord och det tar inte lång tid från att lampan släcks i akterruffen till att någon av oss vuxna börjar snarka. Oftast hinner vi säga godnatt 🙂 Ändå ligger man med någon antenn påslagen, det räcker med ett ljud som inte finns med i det vanliga registret av knarr och kluck och vinande för att flyga upp på däck och kontrollera var det kommer ifrån, oftast naken.

Seglingen från Ousshant till Concarneau kommer jag aldrig att glömma. Det dygnet använde jag all erfarenhet jag har när det kommer till navigering och mörkersegling. Vi delade upp sträckan på ca 80 nm i två etapper för att undvika motströmmen mellan fastlandet och öarna utanför Brest. Vi hittade en superfin ankarvik väster om Morgat där vi pausade och lagade kvällsmat, nattade barnen och väntade in rätt tidpunkt för att ta oss igenom Raz du Sein, ett tidvattenrally som har fått ett eget namn. När det började mörkna så plockade vi upp ankaret och fortsatte. Precis runt udden fick vi höga och konstiga vågor på grund av att tidvattnet bytte riktning. Plötsligt hör vi två dödsskrik nere ifrån förpiken.

– Vatteeeeeeen!!!! AAAAaaaaaaaAAAAAAaa!

När jag kommer ner till barnen i beckmörkret så inser vi att någon har gjort det oförlåtliga misstaget att inte stänga däcksluckan ovanför förpiken. Detta gjorde att vågen som bröt över båten hamnade rakt ner på barnen som låg och sov. Två argrädda barn i mörkret är så tappra att några ögonblick efter att däcksluckan är stängd och de har förstått vad som hänt, skrattar de ikapp åt hela eländet och konstaterar att nu får vi minsann ta över mamma och pappas säng. Vi får klara oss på annat sätt. Inte mer än rätt höll vi vuxna med! Efter att jag nattat om barnen med torra kläder och fått ut det mesta av saltvattnet, närmare bestämt 15 liter, så löste jag av Linnea som nu seglade i beckmörker. Natten var helt utan måne eller stjärnor och kort efter avlösning började det duggregna. Sikten var fortfarande ganska ok och det gick att urskilja de fyra fyrarna som vi skulle sektornavigera med för att komma igenom passagen.Två av fyrarna hade karaktärer som jag inte sett innan, en kombination av långa och korta blink som var ganska svåra att identifiera. För fulla segel och med användande av radar, plotter och kikare tog vi oss igenom. Under hela passagen loggade vi mellan 9 och 11 knop i medströmmen.

Jag valde att segla hela den natten, det var regnigt och blåsigt och med mycket möten, flera fiskebåtar utan AIS så radarn fick jobba i den nu dåliga sikten. Jag älskar det! Jag ville inte gå och lägga mig! Känslan av full kontroll på situation, båt och navigation, sinnena på full volym och oseglad kust bakom seglena. Jag kan bara konstatera att det här är mitt element.

När det började ljusna så väckte jag Linnea för avlösning! Det var ofantligt skönt att borra ner sig i högen av barnarmar och barnben i akterruffen. Förpiken gick ju som sagt inte att använda.

Vi stannade i Concarneau en natt, därefter lade vi oss för ankare vid Illes de Glenan. Otroligt fina öar med turkost superklart vatten. Följande morgon så var det bara Agnes som ville följa med mig i jollen på fisketur. Vi hade en helt underbar timme när vi satt och pratade om allt möjligt och vi turades om att hålla i spöt. 5 makrillar senare så meddelade Agnes:

– Nu får det vara bra pappa.

Då är det bara att göra som man blir tillsagd. På vägen hem till Nausica gjorde hon sin berömda manöver och somnade sittande i flytvästen.

Väl ombord blev det dags att rensa fisk. Efter att både Agnes och Tilda tittat noga på färg och fenor, klämt och känt så frågade jag om de ville rensa varsin. Med den vassa kniven. Tilda nappade direkt för hon får ju tråkigt nog aldrig använda den vassa kniven annars och Agnes ville INTE vara sämre. Så nu har båda mina döttrar både fångat och rensat sin första fisk. Stolt pappa minst sagt!

Vi låg och laddade för att korsa Biscaya från Ille de Glenan till Capbreton/Hossegor längst in i sydöstra hörnet av Biscaya, en resa på 270 nm eller 2,5 dygn. Surfingen lockade!!

Inför en sådan etapp går vi igenom allt väsentligt ombord, kollar riggen wire för wire, motorn får en genomgång, seglen gås igenom, alla schacklar och andra låsningar kontrolleras och mycket mera. Två dagar senare såg vädret kanonbra ut och vi gav oss iväg! Linneas första nattpass bjöd på 9-13 m/s och ganska höga vågor men därefter lugnade det sig och vi hade nästan vindstilla när vi gick i mål.

Sista morgonen på överfarten väcktes jag av härlig sång och bananpannkakor, jag fyllde 39. Jag kan inte tänka mig en bättre setting för en födelsedag än ute på Biscaya tillsammans med familjen och med känslan av att vi tagit oss över detta hav på ett bra sätt. På eftermiddagen anlände Linneas föräldrar Lennart och Yvonne och vi avslutade födelsedagen på fiskrestaurang där allt tillagades framför ögonen på oss. Från stationen där de stod i gummistövlar och stora galonförkläden och öppnade ostron, fileade fisk och fixade till humrar till de stora gasolhällarna där fisken passades sekund för sekund. Tack för en fantastisk födelsedagsmiddag med härlig stämning!

Inseglingen till Capbreton är en berättelse i sig. Hossegor är en av Frankrikes största metropoler för vågsurfing och om man inte håller reda på väder och tidvattentabellen så kan hamninloppet vara livsfarligt med brytande atlantdyning i inseglingen. Innan man kommer in i hamnbassängen så färdas man i en lång kanal där vågorna blir hopklämda och höga. Vi hade stilla förhållanden och i fas med tidvattnet men vi gjorde ändå 8 knop och gjorde entre seglandes på tvären för att parera strömmen. Vi fick vänta ca en vecka innan förhållandena bev såpass ok att vi vågade oss ut igen. Under tiden gick det absolut ingen nöd på oss, det är ju samma vågor man vill ha när man står där med sin surfbräda, härligt!

I Capbreton blev vi påkörda av en motorbåt, Lennart och Yvonne satt i sittbrunnen och det blev ett herrans liv. Yvonne röt på motorbåtschauffören och bad honom med tydligt kroppsspråk och svensk/engelsk klartext att komma tillbaka och göra rätt för sig. Det gjorde han och det blev i slutändan en källa till kontakt med trevliga männsikor i en härlig region.

Nu lämnar vi Frankrike med så mycket upplevelser och positiva känslor ombord att det är svårt att ta in att vi har bara börjat resan. Vi lämnar också regionen som är så enormt präglad av tidvattnet. Sover man middag (om man nu skulle hinna med det…) så ser ankarviken helt annorlunda ut före och efter luren. Som mest har skillnaden mellan högvatten och lågvatten tangerat 10 meter, givetvis ger detta en väldig fart på vattnet runt uddar och i passager mellan öar. Även hur havsbotten ser ut har en väldig inverkan på komforten ombord och även där det är relativt djupt kan det uppstå vågor och strömvirvlar som vi inte är vana vid hemifrån. Det finns ett par informationskällor som man inte klarar sig utan:

– Tidvattentabeller som visar tidpunkt för hög- och lågvatten hamn för hamn
– Strömkartor som visar riktning och hastighet på strömmen timme för timme
– Sjökort som visar var det kan uppstå farliga/obekväma förhållanden pga strömmen
– Vädret förstås
– I Biscaya behöver man också ha järnkoll på dyningen (swell).

Det finns flera hamnar som blir farliga att gå in och ut ur, eller blir tillochmed helt obrukbara när dyningen blir för hög och kommer från ”fel” håll. Samtidigt så har vi bit för bit insett att tidvattnet också är en fin tillgång. Har man det med sig så kan man göra längre sträckor på kortare tid än vad vi är vana vid hemifrån. Det påverkar också landskapet på ett dramatiskt sätt som är svårt att beskriva. Det är häftigt att se grynnorna som man undvek i inseglingen ett par timmar tidigare eller att se traktorerna köra ut och skörda på ostronbankarna när hela bukten man nyss seglade över är torrlagd.

Nu är vi hungriga på nästa etapp, Spanien här kommer vi!!