Spanien och La Coruña

Oj vad vi har njutit av Frankrike! Vi har frodats i baguetter, skaldjur, ostar och franskt rödvin. Vi har badat, surfat, lekt frisör och ätit fransk glass som tokar. Vi har kindpussats och Bonjour:ats som aldrig förr, utforskat små mysiga franska byar, restauranger, caféer och fotbollsbarer. Vi har blivit påkörda av otäcka motorbåtar, blivit bjudna på äkta champagne av fransoser, upplevt sprudlande fransk glädje i fotboll och tagit del av den franska charmen och gästvänligheten. Vi har redan träffat så många fina människor på resan och vi har sannerligen fått våra fördomar om att fransoser skulle vara ovilliga på att prata engelska, eller att bjuda på sin gästfrihet, omkullkastade ordentligt. Kanske inte att engelskan varit på topp alla gånger och visst hade det underlättat en hel del om jag hade haft lite bättre koll på franskan som jag en gång lärde mig. Men detta löstes ändå fint med fantasifullt kroppsspråk och en stor portion fransk vänlighet. I Frankrike lyckades vi också tillsut att sammanstråla med mina föräldrar, som har tågluffat genom Europa den här sommaren. Det var underbart att få ha dem i båten i tre hela dygn och otroligt nog kändes det inte trångt alls. Fyra vuxna och två sprudlande glada barn kunde sova, laga mat, äta mat, spela spel och hålla sams på denna ändå förhållandevis trånga ytan. Vart tiden tog vägen det vet jag inte men trots att det gick alldeles för fort så hann vi fylla den med fantastiska dagar, god mat, härliga skratt och djupa konversationer. Som alltid är det svårt att säga hejdå och inte blev det lättare den här gången. Min familj och mina vänner betyder mycket för mig och den dagen vi vinkade av min mamma och pappa på bryggan så upplevde jag för första gången en enorm hemlängtan.

Men när vi lämnade Capbreton bakom oss så kände vi oss tillräckligt franska i blodet, och i magen, för att ta det långa skuttet mot Spanien och mot den stora staden Santander. Det blev en dygnssegling för att nå vårat mål och seglingen i sig var lugn och fin. Men natten på mitt pass var så mörk av tunga regnmoln och med rullande vågor som jag inte alls kunde urskilja, och för första gången på seglingen kände jag mig rädd på riktigt. Inte på grund av några hårda vindar eller stora vågor, utan för att natten var så ogenomträngligt svart och jag kände mig plötsligt väldigt, väldigt liten där i båten på Biscaya. Med rädslan kommer också känslan av tvivel och otäcka scenarion byggdes upp, men framförallt så kommer min vän Sjösjukan. Jag hade första passet och jag var nästan på vippen att gå ner och väcka Anders. Men plötsligt plingade det till i mobilen och det var vår skeppsdoktor och fina vän Nicolina som skrev med en sådan utomordentlig timing. Konversationen som sedan följde stärkte mig enormt och det hjälpte mig att få tillbaka lite styrka för att kunna ta kommandot över situationen igen. Tack igen Nicolina för att du gjorde natten lite ljusare för mig!

Eftersom vi legat flera nätter i hamn var vi nu utsvultna på en ankarplats och en fin sådan hade vi sett att det skulle finnas strax innan hamnen i Santander. Det var inte bara vi som hade upptäckt denna plats och det var sannerligen inte bara vi som befann oss där. Där var fullt med flytande saker av diverse storlek och karaktär och det här med att tänka på säkerhetsavstånd kände vi oss relativt ensamma om. Mitt i den här smeten av ankarlinor och glada, småtokiga spanjorer så kom det med jämna mellanrum stora turistbåtar körandes i hög fart. De lämnade efter sig väldiga vågor som ställde till livet ombord en del, men turisterna i båtarna var så glada och vinkade glatt till oss så det var svårt att vara irriterad någon längre tid. Viken in till Santander var väldigt vacker med sina kritvita stränder som sträckte ut sig på båda sidor.

Sedan bar det vidare mot den mindre och otroligt mycket mer charmiga fiskebyn Lastres. Seglingen gick längs med den spanska bergskusten och det var dramatiskt att se bergen avteckna sig i diset. Det blev en dagssegling som bjöd på många nya bekantskaper. De spanska delfinerna visade sig vara lite mindre i storlek men betydligt mer livfulla. Vissa hoppade metervis upp i luften och visade upp hela sig för oss innan de graciöst dök ner i djupet igen. Vi såg även andra hoppande fiskar som vi ännu inte lyckats ta reda på vad det var för en sort. De var ca 1/2 – 1 meter stora, silvriga om magen och med en kompakt kroppshydda som en minigris utan knorr och ben. Sannerligen inte graciösa i sina höga hopp utan liknade mer barnens magplask när de försöker lära sig dyka, än ett djur som lever i vatten. Men det verkade inte fiskarna bry sig något om utan de vältrade sig och plaskade med sådan glädje att det var både komiskt och vackert på samma gång. I Lastres la vi oss för ankare i en vik strax söder om byn och njöt av att vara alldeles totalt ensamma. Inte en enda turistbåt, jetski eller naken spansk rumpa till frukostkaffet. Här var det dock andra saker som fick oss att sätta flingorna i halsen. Under morgon- och kvällstimmarna så rullade nämligen höga dyningar in från Biscaya som fick det att gå vågor i mjölken. Vi satt som bläckfiskar och försökte driva fram fler tentaklar för att kunna hålla ordning på skålar, kaffekoppar och mindre barn som annars dråsade ner under bordet i vågdalarna. ”Spännande äventyrsfrukost!” utbrast Tilda glatt en morgon. I närheten av vår ankarplats fanns det en övergiven betongkonstruktion där det växte fullt med blåmusslor och ostron. Så en kväll spände Anders på sig våtdräkten och dök i med nät och kniv för att plocka lite kvällsmat. Tillbaka kom en man som var så lyrisk att både hår och skägg stod på ända åt alla håll och han vrålade inifrån sin snorkel: ”Det här är liiiivet älskling!”. Med sig hade han fyra präktiga ostron och ett helt fång med blåmusslor. Vi har tidigare ätit ostron på restaurang där de varit färdiga för att bli isörplade, men aldrig någonsin plockat själva. Hur sjutton öppnar man ett ostron? Vi vände oss till vår säkraste källa och återigen fick skeppsdoktorn hugga i. Härifrån blev det inte bara en länk skickad till någon sida på internet utan på 5 minuter tillverkades en proffsig hemmagjord film i hur man öppnar ett ostron. Tack vare henne så fick, och vågade, hela familjen njuta av en utsökt skaldjursbuffé. Nicolina, du är guld för oss. Tänk en sådan tur vi har som har så fina människor runtomkring oss i det här.

I Lastres fick Agnes lära sig köra jollen med motor alldeles själv. Hon har tidigare kört den med pappa som lite hjälp vid sidan om men nu tyckte hon själv att hon var stor nog att köra helt själv. Vi höll med henne och hon placerades på första parkett, Anders drog igång motorn och rorkulten togs i beslag av Agnes. Sedan körde hon. Runt, runt, runt, runt… Efter tio varv sa Tilda lite uppmuntrande: ”Det går ju bra det här Agnes!” … ”Jag undrar bara vart vi ska någonstans.” Efter 14 varv muttrade Agnes något om att hon började bli yr i huvudet och sedan fick hon plötsligt bukt på det hela. Denna kavata och helt osannolikt modiga lilla treåring styrde sedan med sådan galans in mot stranden och resterande av besättningen jublade i högan sky. Lika glada över att hon löste problemet, lika glada var vi för att karusellen äntligen var över. Sedan gick vi en mil i uppförsbacke och regn till ett dinosauriemuseum med Mawis besättning. Där lärde vi oss lite om fossiler och hur stora dinosaurierna var. Inget höjdarmuseum alls faktiskt men barnen hade väldigt kul iallafall. Det hade de å andra sidan haft på en äng också och vi hade sparat många hundralappar. Men men, Agnes lärde sig köra jolle och bara det är värt hur mycket som helst.

När vattnet började sina i våra tankar och kläderna luktade äckligt även i våra näsor så kände vi att det var dags för att ta oss in till en hamn. Vi seglade med fulla segel mot staden Gijon som vi läst väldigt gott om. Denna dag var det allmän frustration ombord på båten och jag vet egentligen inte anledning till den. Det gnälldes från höger och vänster om allt från att flytvästen var för tight till att det var fel sorts äpplen till mellanmål och mammaaaaaaaaaa det är HELT FEL FÄRG på min kudde!! Tillslut fick jag nippran på alltihop och i ett försök att komma undan gick jag ett varv runt båten. Detta räckte sannerligen inte utan jag spände ögonen i Anders. Ett enda ögonkast räckte för att han skulle flytta på sig, tänk så bra vi känner varandra. Möjligtvis att jag röt ”Undan!” åt honom också. Förstod gjorde han iallafall och beredde snabbt plats åt mig bakom ratten. För där är bästa stället på båten att få vara ifred och kunna skingra tankarna lite. Så där stod jag och styrde så knogarna vitnade medan jag försökte andas tillbaka lugnet igen. Under tiden hördes barnens ljusa stämmor nedifrån båten: ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min!”. När vi tillslut gled in i Gijon var iallafall besättningen sams igen och alla sura miner bortsuddade. Rätt skönt att vara ute till havs när man är på dåligt humör, det blir liksom som en utrensning av de gamla, och det är svårt att vara arg en längre tid. Plus att ingen kan höra en.

Gijon är en ljuvlig stad i vårt tycke. Med sina vackra långa strandpromenader, enorma sandstränder och den fantastiskt charmiga gamla delen med små trånga gränder och torg. En mängd mysiga uteserveringar och barer kantade alltihop och vi stortrivdes. Det visade sig vara ett flertal båtar som valt att segla från Brest till Gijon istället för att ha La Coruna som första stopp. Här hittade vi flera andra barnbåtar och båtar ifrån Sverige, Danmark och Norge. Vid ett tillfälle befann sig nio stycken barn nere i Mawi och lekte och det var ljuvligt för föräldrarna att se barnens lycka över nyfunna lekkamrater. Det var också härligt att få lära känna fler människor som seglar samma etapp som vi gör. Vi har haft turen att träffa på Mawis besättning så pass tidigt i resan som redan i Hollands kanaler och detta är vi verkligen glada över. Tack vare detta har vi fått vänner att dela många fantastiska upplevelser med.

Surfingen i Gijon var av bästa sort och tidigt tidigt på morgonen innan solen gått upp, smög sig Anders ut för att fånga de första vågorna. En eftermiddag tog vi med surfbrädorna ner till stranden och stora som små roade sig med olika surfstilar.

Vi hade planerat för att stanna i Gijon i fyra nätter men tyvärr ville vädret annorlunda. Redan efter två nätter skulle vi få fina medvindar innan vinden vände igen till rak motvind. Det skulle blåsa rätt hård motvind och vi var inte alls sugna på att kryssa i den så vi beslöt oss för att lämna redan den tredje kvällen. Nattseglingen blev rullig men när väl sjösjukan lugnat sig så kunde jag njuta igen. Det tog knappt ett dygn för oss att segla till den lilla byn O Vicedo. Återigen seglade vi längs med bergskantad kust och solen sken över oss när vi på eftermiddagen styrde in i bukten. Vi hittade en skyddad ankarvik mot allt förutom rakt nordliga vindar. På bägge sidor om bukten fanns mindre och större sandstränder, fullt med små grottor i bergen och alldeles kristallklart vatten. Vattnet börjar så smått bli kallare igen men fortfarande skönt att bada i. I den lilla byn O Vicedo trivdes vi storartat. Det var en relativt sömning liten by i stort men oh så vacker. När vi gick längs med gatan förbi bodegor där glada spanjorer satt och svalkade sig och turistinformationen som mest bestod av ett fotbollsspel och en bar, så kände vi oss så lokala och liksom en i gänget här. Tills vi upptäckte att folk vände sig om efter oss på gatan och då insåg vi att här vet man nog vilka som bor och vilka som är turister. Anders hittade snart en bit mark som var till salu och där drömde vi oss bort en stund. Vi har kommit in i siestans land och mellan ca kl. 14 och kl. 17 så stängs allt ner. Allt. Ja förutom bodegan såklart. Skön inställning ändå tycker jag. Mitt på dagen då är det för varmt för att jobba så då vilar man. Ja förutom om man arbetar i en bodega, den tror jag aldrig stänger riktigt. Samma sak på söndagar, allt är stängt efter samma regler.

Tidigt en morgon drog vi upp ankaret för att ta resterande skutt till La Coruña. Det var en högtidig känsla att veta att vi nu skulle ta oss till denna stad som vi läst så mycket om och som, iallafall jag, nästan sett som ett ouppnåeligt mål. Att segla genom Biscaya, detta mytomspunna hav. Alla historier vi har läst från andra seglare som inte haft alls lika fint väder som vi nu haft turen att få på denna resa. Det var bubblande känslor inom oss när vi la kursen mot udden strax utanför staden. Vi visste att vi skulle få rätt starka vindar med oss i början av dagen och att dessa sedan skulle minska allt eftersom. Så vi var inte så oroliga när vi styrde ut mot ett hav som bjöd på rätt höga vågor och friskare vindbyar än vi räknat med. Barnen mådde lite halvkymigt och somnade på varsin sida i sittbrunnen, och som jag skulle komma att tacka för det. En stund senare ökade vinden till en stabil kuling och vågorna byggde upp rejält. Anders fick för sig att han skulle organisera om i toalettskåpen (?!) så han försvann ner en stund. Under tiden byggde vinden upp och när vi surfade fram på vågorna i över 10 knop försökte jag så sansat som möjligt få upp honom utan att väcka barnen. ”Det blåser över 18 m/s här uppe… jag bryr mig inte så mycket om tandborsten står på fel plats. Älskling bara ta dig hit så fort du kan nu”. Upp kom han och vi gick återigen in i någon form av katastrofmode när vi pratade med varandra. ”Linnéa rulla in focken”. ”Jag rullar in focken”. ”Nu ska vi ta ner storen, du styr”. ”Okej, vi tar ner storen, jag styr”. Sådär fortsatte det genom hela perioden. Det ven i öronen så ibland hade jag svårt att höra vad Anders sa men hela situationen kändes så samlad ändå. Focken rullades ut igen när storen tagits ner och med endast en liten snutt segel så plöjde vi sedan i över 7 knop genom de rytande vågorna. Vi blev ordentligt uppfriskade av saltvattensvågor som vältrade sig över oss när vi styrde upp i vind för att kunna ta ner segel och mina solglasögon gick inte att se genom mer. När vi pustade ut i sittbrunnen några timmar senare hörde jag Anders filosofera: ”Tänk, att det skulle krävas en rejäl kuling på Biscaya för att du bara ska göra som jag säger utan att ifrågasätta. Och tänk va, att det skulle ta tio år för mig att inse och få uppleva det”. Jag vet inte om det var meningen att jag skulle höra det eller om han bara filosoferade i största allmänhet. Men han såg så väldigt nöjd ut där han stod vid ratten och tittade ut över inloppet till La Coruña så jag ville inte på något vis avbryta denna fantastiska stund för honom.