Galicien med rösträtt och blodvite

Vi stannade i La Coruña i sex nätter och njöt av staden som bjöd på det mesta. Första kvällen firade vi på restaurang med Mawis besättning och njöt av grillade räkor, spanska heta pimentos och mangosallad. Andra kvällen firade vi i Mawis sittbrunn med pasta-party, spanskt vin och mysig stämning. Ja vi firade stort att vi var här, i denna stad som vi knappt vågat drömma på riktigt om att vi en dag skulle komma till med egen båt. Det blev också ett förlängt hejdå, eller snarare på återseende, då vi tyvärr har olika resplaner några månader framöver. Vi kommer sakna er, våra härliga dansk-schweiska resekompisar.

På dagarna strosade vi i den stora, välfyllda och otroligt vackra staden som innehöll allt från surfing, god mat, coola surfbutiker, vackra löpslingor och kallt havsbad. En eftermiddag fick Tilda låna Noahs bodyboard och visade upp sin modiga sida när hon kastade sig ut bland de rätt stora och framförallt kalla vågorna. Givetvis stod en huttrande vuxen beredd hela tiden och det hela skedde på relativt grunt vatten, men jag hade hjärtat i halsgropen flera gånger. Tilda själv tänkte inte två gånger innan hon tog sats och paddlade sig andfådd för att hinna fånga vågen. Hon var i mina ögon strandens coolaste surfbrud. I La Coruña fick vi också träffa några av de tidigare båtarna som vi stötte på i Gijon. Kul med många barnbåtar och nya kompisar att leka med!

Agnes körde lite strand-surfing istället.

Vi träffade här också en familj som var på väg hem från sin segling och tack vare dem fick vi både goda råd, flera tips på bra väderstationer att läsa väder ifrån, och en stor mängd digitalt utbyte. Den underbara Travelling karma som råder bland seglare här är fantastisk att uppleva. Man är inte sen att hjälpa varandra i stort och smått och oavsett storlek på båt så är alla i samma situation. En dag kicksparkade sig Anders milsvida genom halva Galicien i jakt på kontakter som vi saknar till solcellspanelerna. När han flera timmar senare och totalt genomsvett kom tillbaka tomhänt och med viss ilska i blicken halade vår tyska granne fram precis det som var omöjligt att hitta i de välsorterade båtbutikerna runtom. ”Ta du de här, jag behöver inte alla ändå”. Tack du underbara människa, synd bara att du inte blev vår granne tidigare tänkte jag, medan jag studerade stjärnorna framför Anders ögon. Ja det råder en så fin stämning i hamnarna och de allra flesta är måna om att lära känna varandra och dela med sig av sina erfarenheter. Lite som studentlivet man möter som student i Lund, fast i en annan setting bara.

När vi skulle runda udden utanför La Coruña hade vi flera olika ställen vi ville ankra på. Tyvärr busade vinden en hel del med oss så vi var tvungna att ta ett längre skutt än vi först planerat för. Det var sen kväll när vi gav oss iväg från den upplysta hamnen och det kändes så mysigt att segla ut i natten med hejarop från grannbåtarna. Vi skumpade iväg på lynniga vågor och hade en minst sagt lärorik natt under stjärnorna. Jag insåg återigen hur mycket jag uppskattar månsken. Nu hade jag tyvärr inget månsken på min vakt men stjärnorna lös snällt över mig ändå. Hemma har jag ingen aning om vart i måncykeln vi befinner oss och jag behöver sällan bry mig om huruvida natten är mulen eller ej. Här betyder det enormt mycket och vem som ska få nattpasset som ger en segling i fullmånens sken kan vi nästan börja bråka om. Under den här sträckan var det en ofantlig mängd fiskebåtar ute. En del hade AIS och var därmed lätta att upptäcka men alldeles för många hade det inte. De är dock inte jättesvåra att se ändå då de kan liknas vid upplysta diskobollar ute på det svarta havet. Men det blir en salig röra bland fiskenät som i vissa fall släpas efter båtarna och i vissa fall emellan. Jag minns en gång under nattpasset när jag hade dessa discokulor runt mig vart jag än tittade, och just då vaknade Agnes och behövde hjälp på toaletten. ”Ropa lite högre så vaknar nog pappa snart…”. Jag kunde omöjligt lämna ratten där och då och istället gav jag Anders en halvtimmes längre sömn. Och det betyder mycket när man delar på nattpassen så här!

Vi hade siktat in oss på att ankra utanför Cee, efter att ha rundat Cabo de Finisterre. Det såg väldigt mysigt ut i Reeds och på plottern, men när vi väl kom in så kändes det inte så idylliskt ut som vi trott. Så vi valde att fortsätta segla söderut till Muros. Vi hade en fantastisk segling och hela familjen njöt av lugn skola och mysig lässtund. Sedan bestämde vi oss för att ha lite hemkunskap och att lära sig baka äppelkaka är väldigt viktigt beslöt läraren. I Muros var mysfaktorn på ankringsstället betydligt högre än vid förra försöket och vi la oss strax utanför en ostronodling. Efter kvällsdoppet satt vi i sittbrunnen och åt nyfångad näbbgädda och funderade på om de körde med konceptet självplock här. ”Lite som jordgubbsplock hemma. Man kanske bara kan ta sitt nät och plocka ostronen…” Vi kände oss inte säkra på saken dock så vi lät ostronen vara. Sedan åt vi äppelkaka och hemmagjord vaniljsås (hemmagjord i den bemärkelsen att vi blandade marsanpulver med mjölk… men oj det hade fått en Michelinstjärna i vilken restaurang som helst!)

I dagens skola lärde vi oss att baka äppelkaka när det gungar.

Härligt med omväxling från makrill till kvällsmat.

Tilda skriver brev till sina klasskompisar hemma i Sverige.

Morgonen efter var en av de bästa jag upplevt. Det var egentligen ingen specifik sak som hände, det var bara en underbar morgon. Jag och Anders vaknade tidigt och tog ett morgondopp ihop i ett alldeles stilla, ljummet och spegelblankt hav. Vi åt nybakat bröd till frukost och barnen var på ett strålande humör. Vi hade ingen stress i kroppen, inga måsten framför oss, ingenting vi skulle ta oss till. Vi hade varandra och vi alla mådde bra. Jag slås av det mer och mer under resan, vi mår väldigt bra. Inte bara kroppsligt utan även själsligt. Även om jag för det allra mesta har mått bra i livet så har jag inte insett att jag faktiskt gör det, och framförallt hur mycket det betyder. Jag vill försöka samla ihop det här för att på något vis kunna plocka fram när det inte känns lika enkelt i livet.

Vi drog upp ankaret på förmiddagen för att ta oss till staden Vigo. Vi hade gärna stannat längre men vi hade en uppgift att utföra. I Vigo kunde vi nämligen ta tåget dagen efter till den portugisiska staden Porto och där skulle vi förtidsrösta. Vi hade en stabil marginal på knappa 24 timmar att hinna få iväg vår röst och vi var fast beslutna om att lyckas. Tilda hejade på då vi berättat för henne om vikten kring valet, Agnes tjurade över att hon inte hunnit bada ifrån stranden. När vi seglade ut från Muros vackra vik utbrast Tilda plötsligt att hon såg en massa krabbor som simmade i vattnet. Jag trodde inte en sekund på henne. ”Jaha, vart tror du de är på väg?” ”Inte vet jag” svarade Tilda. ”Men du kan ju fråga den som kommer här”. Minsann. Det var verkligen krabbor som simmade! Det var 20 meter djupt och de simmade vid ytan som små äventyrare med ett stort mål i sikte. När Nausicas stora bog kom för nära sträckte de fram alla sina små ben och spärrade ut klorna som för att försvara sig. Det såg väldigt komiskt ut och väldigt fel. Vad hade de för motivation att ta sig upp hit? Vad letade de efter? Vi beslutade oss för att ta reda på det nästa gång vi får bra Wifi.

Vi hade sett fram emot att njuta av Spaniens vackra kust under den här seglingen men snart seglade vi in i en tjock, tjock dimma. Det var som att flaxa runt i filmjölk, eller snarare grekisk yoghurt om man nu ska tänka i mat-termer. Och den kom så plötsligt! Vi har läst mycket om fenomenet här men under den här seglingen var första gången vi fick uppleva det live. Vi drog igång radarn på kontinuerligt svep medan vi hörde mistlurarna tutandes runtomkring oss. Det var en trafikerad sträcka minst sagt. Tillslut hade vi fyllt skärmen med radarmål och trots att fler båtar fanns där ute i sörjan så kunde vi inte pricka ut dem. Då ringde Dan. Tack igen Dan för all hjälp du ger oss! Och tack för att du hade rätt i att dimman skulle lätta när vi väl kom in mot Vigo! För när vi tagit oss förbi trafiksepareringszoner och väjt för färjor och fiskebåtar så kunde vi tillslut se igen och det kändes som att dra upp en gardin. Där fanns liv!

Vi tog oss in i den östra hamnbassängen och vi hade läst om en tight insegling så vi var mentalt förberedda. Det var en 90 graderssväng med höga betongväggar på sidorna och en ”söt liten tankbrygga” som stack ut i vägen, men djupet var ordentligt tilltaget så det kändes okej ändå. Kanske också för att det var Anders som styrde. Vigo fick vi tyvärr bara uppleva kvällstid men oh vilken mysig stad. Första kvällen hittade vi vad jag skulle vilja beskriva som en korvkiosk, men troligtvis helt fel benämning. Det som skiljde den lite från korvkioskar hemifrån var att snygga spanjorer dansade salsa utanför till svängig spansk musik. Det var så medryckande med alla svängande höfter i nattluften så hela familjen gav sig snart hän att försöka sig på dansen. Trots att vi kände oss nästan lika häftiga i våra moves så såg vi nog rätt stela ut i jämförelse. Förutom barnen som kvickt snappade upp de spanska rörelserna. När jag började lära barnen fågeldansen hade Anders plötsligt fått nog och tyckte det var hög tid att ta sig hemåt. Vi sparkade oss fram på sparkcyklarna genom den varma natten och flaxade med armar och ben så som man ska i fågeldansen

Tåget gick tidigt dagen efter och vi var i vanlig ordning ute i sista minuten när vi lotsade ut två trötta barn upp ur nedgångsluckan. Vi hade packat ner pass och matsäck och tog sparkcyklarna till tåget för att hinna i tid. Det hade regnat under natten och asfalten var fortfarande blöt när vi med varsitt barn skyndade oss fram mot tågstationen. Jag tänkte mest bara framåt och tittade tyvärr inte tillräckligt mycket nedåt så jag missade de hala spåren i marken. Nästa sekund går både i slowmotion när jag försöker skydda Tilda som står framför mig, och min redan onda högerhand, samtidigt som det går rasande fort. Jag hör hur något krasar när jag slår i marken och tänker att shit, nu gick hjälmen sönder. Sedan känslan när jag inser att jag inte har någon hjälm på mig och synen av en massa blod på den våta asfalten framför mig. Jag är då fortfarande osäker på om detta kommer ifrån mig eller Tilda men jag har fruktansvärt ont i huvudet. Jag ropar på Anders att kolla Tilda medan jag känner efter om tänder och dylikt finns kvar. Som tur är så har Tilda klarat sig undan med skrapsår på benen. Alla mina tänder sitter också där de ska, tack och lov, men däremot har näsa och panna fått sig en ordentlig smäll. Vi lyckas inte få stopp på blodbadet utan Anders rusar in i en nyvaken restaurang och roffar åt sig en näve servetter som jag trycker mot huvudet. Snabbt vidare. Tilda är rädd och jag är vinglig men på något vis lyckas vi i sista sekund ta oss på rätt tåg och kan pusta ut. Då inser jag att de där små servetterna kommer inte hjälpa mig länge och vi har två och en halv timmes tågfärd framför oss. Jag fick många underliga blickar från medresenärerna och det blev inte bättre när jag upptäckte att toalettpappret var slut på hela tåget. Jag orkade inte ens försöka förklara detta på spanska utan det var bara att gilla läget när Anders började kalla mig för Slaktaren. Jag försökte sitta så stilla det gick och vred och vände på de små papperslapparna jag hade kvar för att de skulle räcka så länge som möjligt. När vi efter en av de längsta tågresorna jag genomlidit äntligen kommer fram till Porto hittar vi ett apotek. Där finner jag en förfärad apotekare som efter att ha gett mig många förmaningar tillslut får fram sårtvätt och världens största plåster. Jag ser verkligen inte klok ut. Som grädde på moset utbrister min kära make att näsan, den är allt lite sned. Så med handledsskydd, en blodig, sned och svullen näsa, torkat näsblod och stor plåsterlapp över halva ansiktet knackar vi sedan på svenska konsulatet i Porto för att få rösta. Det var med viss tveksamhet vi blev insläppta. Barnen charmade dock som vanligt så stämningen var fin när vi gick därifrån.

Skrapsåren i pannan kommer försvinna. Nu hoppas jag att näsan någongång kommer se normal ut igen.

Porto var en väldigt vacker stad på de ställena som ”skulle” vara vackra. Gick man några kvarter åt ”fel” håll blottades skillnaden i samhället rätt tydligt. Där låg sönderfallna hus med nedklottrade väggar och på de bortglömda gräsmattorna stod trasiga trehjulingar. Vi mötte människor som inte levde i närheten av det samhället som fysiskt sett bara låg några hundra meter bort. Medan inne i stadskärnan, i gamla staden och runt kanten av floden så var staden blomstrande och vyerna var verkligen slående.

Flera av husen var utsmyckade i vackra tegel som gav härliga färgklickar runtom.

Skola på restaurang där Anders berättar om hur äventyrare förr i tiden upptäckte att jorden var rund. Båda barnen blev alldeles stumma av förundran.

På kvällen tog vi tåget tillbaka till Vigo och träffade på en trevlig spansk familj. Vi fick en mängd restips av dem runtom i Galicien och vi kände att vi egentligen inte alls var färdiga med Spanien. Vi skulle gärna stanna flera veckor till och njuta av det vackra landskapet, goda maten och de trevliga människorna. Men samtidigt vill vi inte hamna efter i tidplaneringen för skuttet över till Madeira eller Kanarieöarna. Vi har ännu inte bestämt oss för huruvida vi seglar från Lissabon till Madeira eller om vi tar oss längs med Portugisens södra kust och direkt över till Kanarieöarna. Båda alternativen lockar på olika sätt, så vi låter nog vind och väder avgöra.

Efter Vigo fick vi en fantastisk segling och njöt av medvindens alla fördelar och fick också uppleva alla hundra fiskenät som ligger halvgömda bland vågorna. Vi seglade till Póvoa de Varzim där vi mötte upp med ett par norska barnbåtar som vi träffade för första gången i Gijon. Vi låg still här i ytterligare en dag och la en hel del tid på att fixa iordning lite båtprojekt. Vi börjar känna att de långa överseglingarna närmar sig och vi ser på båt och utrustning på ett annat sätt. Från Póvoa de Varzim tog vi ett mindre skutt till Porto och fick uppleva staden från havet. Från hamnen fick man gratis skjuts in till ett enormt köpcentrum där vi passade på att bunkra mat. Vi hade kommit till konservhimlen och min man var nästan okontaktbar av lycka. I kassan stod en förtvivlad kassörska och försökte slå in alla våra varor medan minuterna tickade ifrån oss. Klockan 12.29 rusade fyra svettiga personer med femtioelva kassar och en tryckkokare över armen ut mot minibussen som precis skulle lämna. Den stackars chauffören kunde inte köra runt oss utan fick vackert öppna dörrarna. Portugiser är fantastiskt vänliga människor. Vi mutade barnen med nyinköpt godis de sista stegen till båten innan vi föll ihop i en svettig, flåsande hög. Nu ska vi bara se till att korsa nåt hav också.

6 reaktioner på ”Galicien med rösträtt och blodvite

  1. Stackars Linnea, hoppas nosen blivit rak igen…
    Vilken resa ni gor!! Och vilka minnen for livet! Alskar att lasa era stories!
    Snart, snart ses vi och som jag langtar!!!
    Har hemma har det blivit svalare och vi har antligen fatt regn, och t o m hagel.
    Nypon, hallon, bonor, tomater, gurkor, paprikor och applen skordas och tas om hand….
    Vi saknar lilla Moa jattemycket…
    Annars ar det mest politikerna som tjatar infor valet. Vi ska fortidsrosta i em och sen handla till er. Sen ses vi snart!!!!!
    Kram fran Lisbeth o Lars

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s