Ur Linnéas perspektiv:

Dagarna innan avfärd var jag nervös. Inte sådär toknervös så jag mådde illa och inte kunde äta. Nej för äta det kan jag alltid, men nervös så att tankarna upptogs av olika scenarion som kunde gå fel och så att humöret inte alltid var på topp om man säger så. Det som gjorde mig mest nervös var att jag inte kände mig helt förberedd. Vi hade saker kvar att fixa på båten som jag i stunden tyckte var livsnödvändiga. Nu i efterhand inser jag att det inte alls är speciellt livsnödvändigt att sy en annan tvättpåse till smutstvätten än den vi redan har, köpa tolv flaskor mjölk som håller i rumstemperatur, skrubba sig blodig för att få bort smuts i ett hörn jag aldrig tidigare sett, eller ens lägga ut ett blogginlägg innan avfärd. Faktiskt. Men just då fokuserade jag maniskt på det och först när alla dessa mjölkflaskor var inköpta kunde jag andas ut, och då kände jag en härlig förväntan. Hur ska detta gå egentligen? Det är vår hittills längsta seglats och vi vet faktiskt inte än hur familjen klarar av långseglingen. Kommer min sjösjuka att lägga sig eller kommer jag att ligga dubbelvikt över relingen hela vägen? Kommer barnen tycka att det är kul eller kommer de att hata oss för resten av sina liv efter att ha varit fast på en liten yta i fem dygn? Kommer jag och Anders tycka att det är kul eller säljer vi båten halvvägs, tar var sitt barn och köper flygbiljetter med olika destinationer? Ja, det var en härlig förväntan jag hade inombords när jag spanade ut över det vackra blå havet som i ett antal dygn framöver skulle vara vårt hem.

Vyn från sittbrunnen i Cascais.

Kvällen innan avfärd kunde vi tillslut para ihop oss igen med våra kära vänner från båten Mawi. Det blev ett minst sagt kärleksfullt återseende och jag tror större delen av hamnen hörde oss in på småtimmarna. Det var riktigt härligt att få sitta tillsammans igen och se barnens överförtjusta lek ihop. Det kändes som månader sedan sist men när vi räknade efter var det faktiskt bara ett par veckor sedan vi skiljdes åt. De hade saknat varandra mycket och det tog inte två sekunder för dem att rusa ner i båten och påbörja där de avslutat för några veckor sedan. Jag tog flera bilder på dem men inte en enda blev skarp. De for och hoppade som yra små kalvar nere i båten, så tyvärr kan jag inte dela med mig bildligt av deras glädje och kärlek.

Vi hade bestämt med våra norska vänner i båten Mamosa att segla vid 11-tiden dagen efter. De har en betydligt större båt så vi hade inga större förhoppningar om att hålla jämna steg, men det kändes fint att ha en till båt där ute på havet samtidigt. Det känns också riktigt fint att ha dessa vänner att umgås med när vi kom fram! Klockan 11 på måndag förmiddag var vi redo upp över öronen. Sjösjuketabletterna var svalda och vi lättade ankare, satte segel och styrde nosen ut mot det stora vackra havet. Hela familjen var härligt förväntansfull och humöret var på topp. Jag hade gjort iordning en väska till barnen som var fullproppad med nytt pyssel, spel och andra roligheter och denna var tänkt att plockas fram när vi lämnat bukten. Vi visste dock att det skulle blåsa en del under de första dygnen för att sedan avta, det skulle snart visa sig att varken mamma eller barn var så sugna på att pyssla. Så hur pysselsugen än Anders må ha varit så fick han inget medhåll från resten av familjen så väskan fick vackert stanna ouppackad några dygn till.

Tjoho nu är det äntligen dags!

Strax efter en storslagen avfärd upptäckte vi att loggen, som varit en trogen tjänare fram tills nu, plötsligt inte visade vår fart. Inte livsavgörande alls eftersom vi har en fartmätare på plotten som visar fart också, bara irriterande. Vi hade ett par andra mindre missöden som inte heller de var något större jobb med att rätta till och vår kära logg började snart rulla igång igen. Det som kändes tyngre var när vår autopilot började slira och blev otäckt varm så vi inte vågade använda den. Detta skedde en eftermiddag när det var för lite vind för vårt vindroder att styra och vi såg framför oss en lång natt med handstyrning. När vi endast är två i besättningen att dela på nattpassen så är vi beroende av olika medel för att hjälpa till med just styrningen av båten. Men nej, inte heller detta var livsavgörande utan endast en bekvämlighetsgrej. Och vi hade tur, för när det började skymma så fick vi lite mer vind och kunde använda oss av vårt underbara vindroder igen. Denna magiska uppfinning som jag knappt visste vad det var innan avfärd, har gjort vår segling så mycket enklare. Den styr oss mot mål med endast vinden som hjälp. Den är alltså helt oberoende av både ström, diesel eller mat, och den gnäller aldrig. Som den perfekta tredje partnern ombord!

Vi hade en incident där vårt lättvinds genua (ett stort segel som vi använder oss av i medvind när det inte blåser så mycket) rullade upp sig i den då rådande hårda vinden. Detta medförde att vi var tvungna att ta ner hela seglet och i den gungande miljön vi befann oss i så hamnade delar av seglet i vattnet. Släpandes efter båten som en trål så fylldes den mer och mer av vatten och där blev jag faktiskt rädd på riktigt. Men med rädsla kommer styrka och på något underligt vis lyckades vi dra upp spektaklet igen. Min onda högerhand mådde dock mindre bra efteråt och jag fick sedan bli enhanda och vänsterhänt. Fungerade sådär, men det gick.

Under ett nattpass där jag fick besök av månen iallafall för en liten stund.

Så hur gick det då med min sjösjuka kanske ni nu tänker. Jodå, den ska få sin välförtjänta del av det här inlägget också. Som skrivet tidigare så var det en rullig färd till att börja med och sjösjukan gjorde sig påmind nästan direkt. Men första dygnet kändes det ändå under kontroll, så länge jag höll mig i sittbrunnen och inte gick ner. Dag två låg jag som en halvdöd plattfisk i akterruffen och förbannade allt vad segling hette. Jag drömde om att sälja båten och köpa en sommarstuga långt, långt inne i skogen där allt är mycket stilla. Jag ville inte höra en enda våg till och jag brydde mig inte om en enda delfin mer, jag ville bara i land och få allt att sluta gunga. Förbannad och besviken var jag över att jag inte klarade av det. Anders tog befälet och skötte allt runtomkring som behövde skötas. När det var dags för mitt nattpass hade vågorna lugnat sig något och jag började faktiskt må lite bättre. Morgonen efter var jag, till min egen stora förvåning, rätt pigg igen. Vågorna hade som sagt lugnat sig och framförallt började de bli längre och mjukare. Sista dagen slutade jag ta sjösjuketabletter och helt otroligt mådde jag strålande bra! Drömmen om sommarhus i skogen försvann snabbt och jag njöt av soluppgång och glada barn som även de mådde bra igen. Allt pyssel åkte fram, vi hade gymnastik till discomusik i sittbrunnen och vi skrattade och sjöng åt livet och åt varandra. Det var en sådan seger för hela familjen! Om denna vändning berodde på att vågorna lugnat sig eller på att kroppen ställt in sig det vet jag inte än. Men en sak är säker, det var värt att ligga lite sjösjuk för att få uppleva denna underbara segling som vi sedan hade. Framförallt var det värt det för att få uppleva känslan av att med egen båt anlända Porto Santo i soluppgången!

Var är vi egentligen? Tilda lär sig navigera.

Ett av de bästa med långsegling är all tid vi har för mys tillsammans

Biologilektion på Atlanten. En av tre små bläckfiskar som under natten hamnat på Nausica.

Ur Anders perspektiv:

Jobba jobba jobba. Veckan innan avfärd till Porto Santo parkerade vi i Cascais. Det hade vi planerat sedan länge, dels för att ha en plats att beställa de sista reservdelarna till motorer och rigg men också för att hinna göra Nausica färdig för oceanöverfart. Visserligen har vi seglat långt nu och väldigt mycket är gjort men det är ändå en annan sak att ge sig rakt ut i ingenstans. De där scenarierna med oväder på Atlanten ligger i bakhuvudet. Då bara ska grejorna vara i toppskick och kollade i detalj. Det är med en annan känsla som jag tittar på båtens delar och känner att, det bara ska hålla. Även seglingen känns på ett annat sätt. Ju längre mot Madeira vi kom desto mer fick jag känslan av att, mja 4 knop är helt ok om vi slipper att slå ut det sista revet. Det är mycket skönare att segla med lite mindre segel för det hörs och känns att belastningen och slitaget minskar avsevärt. Givetvis står detta helt i motsats till kappseglarsinnet som gillar loggens tiondelar och många kvadratmetrar duk.

Vi lämnade Cascais med en fantastisk känsla. Flera vänner i ankarviken och mor och far som vinkade av oss från fästningen. Några sjömil ut så började det blåsa en del och vi hade 8-13 m/s hela första dygnet. Med ett rev i storen, som senare blev två gjorde vi mellan 6 och 9 knop och vi flög fram. Det är med en enorm stolthet som jag nattar barnen i förpken, båten lutar och styr i vågorna och det låter som att vi är inne i ett vattenfall.

– Godnatt pappa, säger de efter varandra, världens naturligaste grej för dem men ändå rätt häftigt. Ett par minuter senare sover de och vaknar inte förrän det blir ljust.

Första natten var helt stjärnklar utan måne. Jag har pratat många gånger hemma om att jag verkligen ser fram emot nätterna, och nu är vi här och upplever dem. Det är så mäktigt. Utan städer eller något annat ljus så kommer stjärnor och planeter fram som jag inte har sett dem tidigare och att se vintergatan med en kopp kaffe och en nattmacka och med båten som styr sig själv är livet! Vi har hittat en app som heter SkyView som är helt fantastisk, där håller man mobilen mot stjärnorna och appen ritar ut stjärntecknen. Den är också proppfull med information om respektive planet/stjärna.

Efterhand så minskade vinden och vi fick det behagligare ombord. Vi testade olika segelsättning och kom fram till att skipa storseglet till fördel för fock och genua på slör/läns. Skönt att slippa storseglets smällande i rullningarna samt att vindrodret behöver kämpa mindre.

Vi hittar också rutinerna ombord på ett riktigt bra sätt. Linnea är varm i kläderna och hanterar Nausica briljant. Det är skönt att helt kunna koppla av och gå och lägga sig utan att behöva grunna på hur det går däruppe. Vi är alltid fastkrokade på natten och ingen går upp på däck utan att väcka den andre. Är man osäker på något så väcker man den andre. Vi är ett team och det funkar perfekt! Givetvis så finns det en liten kompass i akterruffen bara för att kunna kolla 😉

Dagarna rullade på med skola och UNO och måltider och ritstuga och givetvis så bråkar barnen då och då precis som hemma. Men det infinner sig alltid ett visst lugn i vår familj när vi kommer ut på havet. Om det är sjösjuka eller trivsel får kommande analyser reda ut 😉 Två av nätterna hade vi mulet och utan måne, det var becksvart. Alltså riktigt kolmörkt, så mörkt så att man blir förvirrad och desorienterad utan de vanliga styrmärkena som en stjärna eller ett moln eller bara någon kontur som man kan ha som referens för att kolla om båten svänger eller styr rakt.

Dagarna har även ägnats åt fiske. Vi släpar bläckfiskar och wobblers och annat smått och gott, läser om andras märkliga fångster. Vårt resultat sedan vi lämnade Sverige är ca 60 makrill, en horngädda och en fiskmås. Men vi jobbar på. Dag 3 sa det bara TJONGGG på spöt, sen inget mer. Jag vevar upp och ser att 40 kg vajjern är avklippt rakt av. Vad det än var, en U-båt eller en fisk med riktigt vassa tänder så var det nog bäst att den stannade i havet.

Vi insåg att vi inte skulle hinna land innan det mörknade dag 3 så vi saktade ner för att slippa ankra i beckmörkret. Med bara focken uppe så gjorde vi ca 3 knop och vindrodret styrde även i den svaga vinden som vi hade. Det börjar bli en god vän det där vindrodret!

Rätt som det är så ser vi en fyr och en timme senare så kan man skymta en spöklik siluett av en bergskedja.

Porto Santo ligger bakom bergskammen sett österifrån. Därefter en magisk soluppgång och insegling till ankarviken.

Genast slås vi av skiftet i klimatet. Det är riktigt varmt i luften och 25 grader i vattnet som är kristallklart. Vi är framme!!!

Familjen Thornblad meddelar via satellittelefon att de idag, den 12 september kl. 16.59, har kommit halvvägs på sin seglats mot Madeira. Endast 172 nautiska mil kvar! Autopiloten verkar vara sönder, men annars är allt väl.

Bilderna nedan är skickade strax innan avfärd i måndags – tillsammans med orden: ”Nu draaaaaaaaar vi!! Atlanten är ljuvlig mot oss!”

 

 

/Skeppsråttan(doktorn)

Vi låg i Porto i några dagar och väntade ut hårda vindar som drog förbi ute på Atlanten innan vi siktade nosen söderut igen. Härifrån var planen att segla mot den mysiga staden Figueira da Foz. Tyvärr la sig vinden helt medan vågorna som byggt upp under några dagar, höll i sig och gungade oss envist runt. För motor och med sjösjukan i halsen tog vi oss sakta, sakta längs med kusten. Det var på tok för rulligt för min del men barnen var nöjda eftersom när mamma är sjösjuk så får man äta sura godisar. Jag har nämligen upptäckt att det är ett av de bästa botemedlen mot denna envisa åkomma. Stugeron tillsammans med sura godisar. Anders menar att det är en dålig undanflykt för att få äta godis, jag hävdar stenhårt motsatsen och barnen hejar starkt på mig. Eftersom de också känner av samma sjösjuka när det börjar prasslas med påsen och då givetvis får ta del av det magiska botemedlet. Tre av fyra nöjda, bra statistisk tycker jag och fortsätter med konceptet.

Vi sov mycket i den rulliga sjön, både barn och vuxna blev bryskt vaggade. Det kändes mäktigt att se hur stora lastfartyg försvann helt i vågdalarna och det killade i magen på oss när vi åkte hiss upp och ner. Ja för det kändes faktiskt så emellanåt. Vågorna är väldigt annorlunda än de vi är vana vid hemifrån. Så trots att de är större så känns de enklare att hantera på något vis. Hade vi bara haft lite vind att segla på så hade även jag njutit av åkturen. Men vi hade fina stunder också på den här seglatsen. Delfinerna var minsann exalterade över den härliga cirkusen som havet bjöd dem och de hoppade högt och vilt vid vår sida. Vid ett tillfälle såg vi en delfin bredvid Nausicas nos som hoppade säkert tre meter upp i luften! Det kändes trickfilmat och jag förundrades över hur starka dessa graciösa djur måste vara för att klara av ett sådant skutt. Vid ett annat tillfälle såg jag en ensam fena komma glidande emot oss. Det var när vi hade kommit närmare kusten och vågorna hade lagt sig en del. Haj har vi sett förr i de exotiska haven vi nu seglar i, men aldrig i den här storleken och aldrig så här nära inpå. Det var en rejält tilltagen fena som vi mötte och jag kunde höra den otäcka bakgrundsmusiken från diverse hemska filmer i mitt huvud. Eller så var det slagen från mitt egna skräckslagna hjärta som skenade i panik. Jag höll iallafall fast mig med ett rejält tag om ratten och kontrollerade noga att barnen satt fast i sina säkerhetslinor. Ingen ska bada nu.

Här har vi betydligt mysigare sällskap

Figueira da Foz var lika charmigt som namnet låter. Vi hittade en otroligt vacker och välfylld marknad strax intill hamnen och nu var det min tur att hamna i mathimmelen. Jag gick loss på oliver, nötter och kryddor i lösvikt, exotiska frukter och grönsaker som smakade himmelskt oavsett om det var en vanlig liten gurka eller färska fikon och solmogna mangos. Det var en sådan färgsprakande kombination av dofter och smakupplevelse att jag tappade helt grepp om tid, rum och plånbok. Jag sa ja till allt barnen pekade på. De hade även en stor fiskdisk och där lyxade vi till det med färska räkor till kvällen.

I staden fanns också en mysig liten badplats samt en gigantisk sju-mila sandstrand. På eftermiddagen skulle det fixas lite i båtarna så jag tog Tilda, Agnes och Sanna från den norska båten Mamosa och gick och badade. Det blev en spännande upplevelse när barnen började bråka om en spade och plötsligt gick åt tre olika håll. ”Jaha, nudå?” tänkte jag där jag stod kvar i mitten. Det är dock tre mycket kloka barn så det hela löste sig relativt smärtfritt. Sedan byggdes de tjusigaste sandslotten med både tinnar, vallgravar och detaljer på proffsnivå. ”Ge mig bara spik och hamburgare så fixar jag det” sa Agnes till mig när ett av tornen rasade. Älskade barn. När de andra var färdiga gick vi till strandbaren som hade happy our och beställde in vår allra första stranddrink. Oj så gott det smakade! Barnen fick premiera i att köpa glass helt själva och det var tre minst sagt stolta barn som kom skuttandes tillbaka. Tildas blick sa mig att hon insåg vilken ny värld som nu öppnat upp sig för henne.

Ja, här är det bara vuxenhänder!

På kvällen hade vi tapas tillsammans i Mamosas stora sittbrunn och mumsade på allt möjligt gott. Agnes somnade som vanligt i Anders knä med de vuxnas skratt i öronen. Tilda och Sanna fick en uppesittarkväll och njöt av lyxen med att få titta på film tills ögonen gick i kors.

Vi ville ner mot Lissabon där vi strax skulle få besök av Lars och Lisbeth, Anders föräldrar, så jag och Anders planerade en dygns-segling dagen efter. Vi försäkrade oss om att vågorna hade lugnat sig och stack sedan ut vid lunchtid. Vi hade till en början en fin seglingsvind och hela familjen njöt. Vi åt melon och dansade till jazzmusik och Gröna små äpplen av Monica Zetterlund. Det var en strålande dag på havet som resulterade i en fantastisk solnedgång. Tyvärr dog vinden ut helt under kvällen och vi fick gå för motor. Eftersom jag och Anders har vår säng rakt ovanför motorn så är det som att ha sitt öra tryckt mot en hårdrocksconcert när man ska försöka sova under motorgång. Men ofta är vi så trötta ändå så inte ens lite elgitarr kan förstöra skönhetssömnen. Den här kvällen hade jag dock svårt att somna så när Anders kikade in för att se om jag var vaken kilade jag snabbt upp med honom i sittbrunnen. Däruppe hade vi en sådan mareld runt båten som jag aldrig förr upplevt. Det var som att segla i ren silver. Kontrasterna var knivskarpa och vi såg fiskstim under ytan som glittrande raketer som for fram. Sedan kom delfinerna. Det är synd att jag använt ordet ”magiskt” så många gånger redan under den här resan för nu vet jag inte hur jag på annat sätt kan beskriva den här nattliga upplevelsen. De stora livliga djuren rörde upp så mycket mareld när de jagade fisken och att se dem i silvriga kontraster under ytan var obeskrivligt. Jag kommer bära med mig känslan av att stå där tätt tillsammans i natten och njuta av detta skådespel. Tack älskade Anders för att du kom ner och hämtade mig.

Kvällens underbara solnedgång

Vi hade siktat in oss på Cascais, som ligger strax väster om Lissabon, och där hade vi fått tips om både vacker natur och fina restauranger. Vi är överlyckliga över alla fina tips vi får av er, tack! När vi kom fram till hamnen blev vi hänvisade en plats och även informerade om priset för vår båt. Här var det dyrare än vi nu blivit vana vid. För vår 36 fotare kostar det 43 euro/natt. Alltså i princip hela vår dagsranson som ligger på cirka 500 kronor. ”Nu blir det gurka till lunch” informerade jag barnen innan vi hoppade i land. Men oh vilken vacker stad Cascais är. Mysig, vacker och väldigt vänlig.

På eftermiddagen kom sedan Lars och Lisbeth ner till båten och det blev ett glatt återseende. Det var längesedan vi sågs och barnen var väldigt lyckliga över att ha farmor och farfar ombord. De överraskade oss också med att ha bokat en stor lägenhet där även vi fick plats att sova och med det ljuvliga som stavas tvättmaskin! En väldigt fin gest som blev enormt uppskattat. Vi stuvade in 30 kilo tvätt, symaskin och lattor i bilen (som de också hyrt!) och begav oss lyckliga mot lägenheten. Efter lite kvällsfika la vi upp en plan. För att maximera dagarna innan överfarten till Madeira så skulle jag och Anders för första gången på fyra månader sova i olika sängar. Medan Anders kickade igång vår underbara symaskin och lastade maskin efter maskin full med tvätt, så tog jag mig tillbaka till båten. Där spenderade jag kväll, natt och förmiddag i olika mer eller mindre graciösa positioner för att få varenda liten vrå av Nausica ren. Jag hittade en gammal tandborste som jag använde i varenda litet bortglömt skrymsle av båten. Dagen efter gjorde vi samma upplägg och jag tror att både jag och Anders kommer drömma mardrömmar om tvättmedel och skurborstar i flera veckor efter de här passen. Men det gav resultat. All tvätt blev tvättad, en hel hög med sy-arbeten som legat efter oss blev gjorda och Nausica luktade rent och fräscht av grönsåpa genom hela hamnen. Jag skulle precis slänga de sista soporna när jag lyfte på soppåsen och upptäckte en inkräktare! Min första panikslagna tanke var Kackelacka! ”Det var ju självaste f-n att du skulle komma hit och hur sjutton har du lyckats gömma dig?” Det var ju inte direkt första påsen sopor som jag tömde. Efter att ha lugnat ner mig lite inser jag dock att det inte alls ser ur som en kackerlacka, men jag kan säga att jag blir inte helt lugn förrän Anders fått se bilden och direkt avfärdat den. Jag undrar dock fortfarande hur den kommit hit och om den kommit ensam…

Förutom all städning och sy-arbeten vi lyckats göra här så har vi också gått igenom riggen, servat motorn och bunkrat det sista vi tycker att vi behöver inför överfarten. För nu har vi bestämt oss för att segla ut till Madeira. Vi planerar att segla på måndag, alltså i övermorgon, som väder och vind ser ut just nu. Det känns bra och vi är väldigt laddade och förberedda men jag hade ljugit om jag inte skrev att jag känner mig nervös. Fem dygn planeras seglingen att ta och kommer därmed vara den längsta överfarten vi hittills har gjort. Vi kommer att skicka sms från satelittelefonen till Nicolina som i sin tur uppdaterar vår position här på bloggen. Det är en underbar utmaning framför oss men emellanåt undrar jag också vad vi håller på med. Fast jag undrar det på ett bra sätt. Liknande tankar har jag haft hemma också men då är det mer i stil med ”Jag hinner knappt träffa min familj i all logistik, vad sjutton håller vi på med?”. Jag tror starkt att den känslan jag har nu är mer hälsosam ändå.

Agnes i dagens skola. Hur man lär sig att byta ett dieselfilter.

Tilda i dagens skola, hur man lär sig att njuta av livet.

Vi har haft mysiga dagar tillsammans med Lars och Lisbeth och vi är väldigt tacksamma över allt de ställt upp med. Vi har med bil istället för sparkcykel tagit oss runt till olika båtbutiker, tvättmaskin istället för handtvätt har vi fått kläderna rena, vi har sovit i en riktig säng flera nätter och vi har haft kul under tiden.

Idag har vi varit inne i Lissabon för lite sightseeing. Tyvärr hann vi inte se riktigt så mycket av staden som jag hade önskat men i gengäld fick vi en härlig stund på en lunchrestaurang. Det var god mat och en lyxig utsikt. Barnen fick fri tillgång till pennor och papper och hittade varsin soffa att breda ut sig i. Vi vuxna fick därmed tid till djupa diskussioner och ett ordentligt snack om politik. Vi alla fyra har samma grundvärdering kring människor och lika värde. Att vi sedan har olika åsikter om andra saker förgyllde bara lunchen. Det blev bra drag i diskussionen men när hetluften lagt sig kunde vi skåla som vänner igen. Härligt att inte alltid vara överens!

Agnes är trött på sightseeing och har här slocknat på pappas axlar

Vi har umgåtts med så många olika kulturer, färger, kärleksrelationer och samhällsklasser redan på vår resa och jag slås hela tiden av hur otroligt mycket vi lär oss. Av livet här, av att få möjligheten att träffa och prata med alla dessa människor. Hemifrån får jag rapporter om bedrövlig statistik inför valet. Det gör ont att läsa och jag blir ledsen in i själen, men framförallt blir jag förbannad! Det är svårt att ta in och på lite avstånd känns det nästan löjligt att detta händer. Vi har redan svaret på vart Sverigedemokraternas politik leder oss. Allt det hemska vi läst om i historieböckerna när vi gick i skolan och alla fruktansvärda öden vi har ryst åt så många gånger. Vi har facit svart på vitt åt vilket håll deras parti vill ta Sverige. Det är inte för ett Sverige där kvinnor har kvar sina självklara rättigheter, eller för ett jämställt Sverige med lika vilkor för alla oavsett var i världen man är född, inte heller för demokratin eller för den framtid vi vill ge till våra barn. Vi kommer följa valvakan med spänning och nervositet härifrån och skickar samtidigt en massa kärlek till alla starka människor där hemma som står upp mot detta.