Öluffning på Kanarieöarna bland valar, födelsedagskalas och kackerlackor.

På den lilla ön La Graciosa njöt vi väldigt mycket av det varma havet och den härliga sanden, och väldigt lite av discobåten som var en trogen besökare av ön. Klockan tio på förmiddagen varje dag kom den. Som ett udda inslag i allt det vackra stod den ut en del med sina dunkande partylåtar, uppblåsbara flytleksaker i alla möjliga former och färger, minimala bikinis och klirrande festglas. Det som dock var härligt med den var de glada och dansande människorna som sannerligen bjöd på sig själva. Till frukost, lunch och kvällsmat fick vi uppleva salsarytmer och glädje ut i fingerspetsarna. Men trots detta så hade vi gärna varit utan den ändå och fått njuta av lite lugn och stillhet istället. Ja alla förutom Tilda då, som tyckte vi var partypoopers av värsta sort när vi inte lät henne simma över till katamaranen och dansa med i svängarna.

Sista dagen på ön tog vi jollen till Caleta del Sebo som är en udda, rätt charmig och otroligt sandig liten by. För här finns inget asfalterat utan överallt traskar man runt på små sandstampade vägar, och jag kan bara föreställa mig hur det kan yra runt här när det blåser rejält. Det var en häftig syn att se och färgerna runtomkring blev till väldigt skarpa kontraster i allt det sandiga. Varsin glass och kurragömma hann vi med innan solen började lägga sig bakom bergen. Till skillnad från sommarkvällar hemma så blir det totalt beckmörkt tidigare på kvällen och med vår nuvarande jolle och mindre starka motor så tog det sin tid att ta sig tillbaka till vår ankarvik. Speciellt i motvind och motsjö. Jag tror att det var här någonstans som den idé, som Anders kläckte för ett tag sedan, började få lite fäste även hos mig. Dags att byta upp vår motor? Behöver vi kanske en starkare som med större säkerhet och mer bekvämlighet kan ta oss på utflykter? Vi vill ju se så mycket som möjligt när vi är här och med en starkare motor kan vi ta oss längre sträckor med jollen. Vi får också möjligheten att hitta fler undangömda pärlor som är svåra att nå med segelbåt. Tanken började gro och drömmen tog en ny form även hos mig. Otroligt smart drag av Anders med den där blöta jolleturen inser jag nu i efterhand.

Vi seglade från La Graciosa med vinden i ryggen och solen i ansiktet när vi valde att gå på västsidan om Lanzarote. Vi seglade med spirade segel och hade en helt ljuvlig dag på havet. Alla parametrar var på topp. Då vågorna var minimala hade jag skippat sjösjuketabletterna vilket innebar att jag var pigg och klar i huvudet hela vägen, och bara det är ju en fin känsla. Vi hade disco ombord, skola med fokus på glädje, pyssel i massor och besök av vår första flygfisk! Som en stor klarblå fågelliknande fisk kom den ”flygandes” vid sidan om oss. Och som den flög! Jag har aldrig sett en flygfisk tidigare så jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag trodde nog inte att den kunde ta sig en sådan lång sträcka ändå.

Stormfocken testas i fint väder.

Marina Rubicon på Lanzarote

Vi seglade mot Marina Rubicon som ligger på den södra delen av Lanzarote. Där la vi oss för ankare första natten, strax väster om hamninloppet. En väldigt fin ankarvik så länge man höll undan för stenbottnen närmst land. När vi dagen efter tog oss in i hamnen möttes vi av en vacker resort med två stycken pooler som ingick i hamnpriset. Barnen ritade teckningar till en av hamnens Marineros som hjälpte oss med tamparna och snabbt hade de skaffat sig en ny kompis. Vid incheckningen startade de en intensiv kurragömma där tillslut även personalen deltog med återfunna barnasinnen. Det var rent och fräscht överallt, duscharna var varma och restaurangerna svindyra. Väl turistigt och tillrättalagt kan tyckas men barnen älskade tillgången till det ljuva pool-hänget!

Innan vi gjorde den här resan var Anders den enda i familjen som fått lyxen att fira sin födelsedag på båten. Jag har i smyg avundats honom å det grövsta över detta och mer än en gång har jag svurit över att steka pannkaksfrukost på minimal yta med smeten kladdandes överallt. Så lyxigt att få födelsedagssången i akterruffen och äta tårta i sittbrunnen. Men i år fick äntligen även Oktoberbarnen uppleva detta! Med två dagars mellanrum firades min och Agnes födelsedagar och Anders hade fullt upp i flera veckor innan med alla inköp för att få ihop våra olika tårtbeställningar. Ja som han slet och som vi njöt av vad som komma skulle, och det var verkligen precis sådär härligt att fylla år i sommarvärme som jag drömt om. Pannkaksfrukost i sittbrunnen och sangria i eftermiddagssolen är något jag kan tänka mig att beställa varje år. Tillsammans med fina besättningen från Mamosa fick jag en helt perfekt födelsedag och fick även lyxen att öppna födelsedagspaket! Detta var inte något jag hade räknat med då jag och Anders lagt det lite till sidan under tiden vi är ute och reser, iallafall åt sidan för oss vuxna. Jag njöt också av lyxen av internet och tillgång till mobilnät då jag på så sätt fick ta del av vänners hälsningar hemifrån. Än en gång tack till er alla, ni var många som gjorde min dag speciell!

Pannkaksfrukost med extra allt!

Coolaste tårtljuset

Agnes ville sedan absolut ha ett piratkalas på sin födelsedag, och vilken setting passar inte bättre än en ”öde” ö till det? Dagen innan hade vi seglat vidare från Marina Rubicon till Isla de Lobos, en liten ö strax norr om Fuerteventura. Riktigt öde var den kanske inte och tur var ändå det. För oavsett hur vackert det är runtomkring så behövs det vänner med för att få ett riktigt lyckat kalas. Och norsk skönsång såklart. Agnes blev överröst med kärlek från så många håll och jag blev tårögd mer än en gång under dagen. På kvällen slog Nausica sitt personbästa och tog emot 15 personer i sittbrunnen. Tack besättningen på Elvira och Mamosa för en fantastisk dag. På kvällen fick vi in lite täckning i mobilen och vi kunde lyssna till bästisen Almas födelsedagshälsning hemifrån. Det var en väldigt nöjd och lycklig fyraåring som på tidiga natten somnade i mitt knä i sittbrunnen till ljudet av vuxnas prat och skratt.

Vid Isla de Lobos låg vi några dagar och njöt av den vackra lilla lagunen med det turkosa vattnet och alla snorklingsmöjligheter. En tidig morgon tog vi jollen och ankrade med den en bit bort från den vanliga ankarviken. Här hoppade familjen i med snorkel och cyklop och Agnes fick prova sin fina present som hon fått av Sanna. Tilda snorklade med sin våtdräkt och simmade med mig en bra stund, alldeles fascinerad över den nya världen under henne. Bland färgglada fiskar, koraller och snäckor hade vi skola under vattnet den dagen. Trötta och med en och annan saltvattenssup rikare tog vi oss sedan tillbaka till Nausica, lagom till att solen började steka ordentligt igen.

Vi hade bokat plats i Marina Rubicon med tanke på stormen Leslie, som till en början beräknades dra över Kanarieöarna. När så dennes rutt ändrades beslutade vi oss för att fortsätta ner mot Fuerteventura istället. Vi tog oss till den mysiga lilla hamnen i Corralejo där vi till en början hade tänkt att ligga för ankare strax utanför hamnen. Hamnen är inte speciellt stor alls och med endast sex stycken gästplatser hade vi ingen större förhoppning om att få plats. Vi hade dock tur för en plats fanns kvar. Denna låg så fint bredvid Mamosa så vi ändrade snabbt våra ankringsplaner och backade in bredvid den norska flaggan istället. Tilda och Agnes var överlyckliga över detta grannskap och vi vuxna njöt av kvällsdrinken tillsammans när barnen för en gångs skull somnat i sina sängar istället för i ett knä i sittbrunnen. Corallejo var en mysig liten stad. Lugnare och skönare tempo som andades mer genuint och äkta. Små mysiga fiskeresturanger längs med hamnen varvades med kritvita sandstränder och häftig surf. Här gjorde vi en personlig markering att vi ville tillbaka till.

Det här med kvällsrutiner ser lite annorlunda ut än hemma och jag tror vi kan räkna på en hands fingrar de gånger barnen somnat i ”vanlig” tid. I början var vi oroliga för det. Men vad spelar det egentligen för roll att vi nu äter kvällsmat när vi i vanliga fall gick och la oss? Eller att vi hoppar i havet för ett kvällsdopp långt efter att barnkanalen hemma slutat sända? Eller för den sakens skull, unnar oss sovmorgon väldigt mycket oftare än vi har lyxen att göra i vardagen hemma. Barnens båtskola håller ingen konsekvent starttid och i början undrade Tilda om hon försovit sig. Nu har hon insett att skolan börjar lite närsomhelst under dagen beroende på väder, vind och huruvida vi ligger i hamn eller seglar. Men såvida vi inte är allt för sjösjuka så försöker vi hålla någorlunda konsekvent skola ombord, även om skolan i sig inte alltid innebär vid en skolbänk med penna och papper. Tilda vill gärna ha skola även lördagar och söndagar men där har jag sagt ifrån att läraren vill ha ledigt. Och det är icke förhandlingsbart. Läraren vill också ha höstlov. Men å andra sidan sker undervisning alla vakna timmar däremellan och oundvikligen lär vi oss enorma mängder om havet, djur och natur, språk, kulturer, människor, om varandra och om handdiskning, hållaordningpåminimalyta, bråka, dela och mycket annat. Det ingår också en hel del om hur man sparar på vattnet mest effektivt, vad som händer när vi spolar i toaletten, hur man rensar en förgasare, hur många dagar man klarar sig utan att duscha och hur sjutton man lurar en fisk på kroken. Fast det sista har vi inte riktigt fått kläm på än. Iallafall inte de exotiska fiskarna.

Vissa dagar är det extra svårt att hålla sig vaken efter alla intryck.

Efter mycket räknande på vår budget och dividerande fram och tillbaka. Excell-ark för plus och minus med längre staplar på minus, men uppvägda med en hel del ”men nudlar är väl rätt gott ändå…” så tog vi tillsist beslutet. Vi har råd med en ny motor till jollen. Eller råd och råd, men den kommer att ge oss så mycket i upplevelser så vi blir åtminstone rika på äventyr när vi sitter där och sörplar i oss vår nudelsoppa. Sagt och gjort, spaningsarbetet var i full gång. Otroligt nog hittades en riktigt bra deal från en affär på Teneriffa där ”vi” (läs: Anders) lyckades förhandla till sig ett bra pris på både motor och jolle. Samtidigt kunde vi också lämna in vårt nuvarande paket. Alla som känner Anders känner också till de enorma skills han besitter i att förhandla till sig bra affärer. Hemma är han Kung de la Blocket och utan denna egenskap hade vi aldrig kommit iväg på vår resa två år tidigare än vi först planerat att göra. Så vi styrde mot Teneriffa. Detta innebar tyvärr att vi inte fick se lika mycket av Fuerteventura som vi hade hoppats på men det fick vara så, den här gången. Vi tog en sista öl i Mamosas mysiga sittbrunn och det kändes däremot så mycket mer sorgligt. Vi håller alla tummarna för ett snart återseende på Las Palmas.

När vi styrde ut från hamnen i Corralejo fick jag plötsligt syn på en sköldpadda! Mitt i hamninloppet simmade den obekymrat runt vid ytan och tittade nästan förnärmat på mig innan den dök ner under ytan ”Komma här och störa mig i mitt fredagsmys”. Några sekunders kontakt med detta vackra och häftiga lilla djur men det kommer jag bära med mig länge.

Vi hade en lugn och fin segling mot Teneriffa, tyvärr med inslag av en hel del motor. Åh vad vi ogillar motorljudet och in i det längsta försöker vi att undvika det. Santa Cruz marina hade vi läst skulle vara lite bökig att gå in i när det blivit mörkt så därav kände vi viss tidspress. Marinan i sig är stor och ligger väl skyddad men jag kan förstå att det kan vara lite besvärligt att hitta inseglingen till hamnen när alla ljus ifrån staden försvårar. Ett dygn tog det för oss från Fuerteventura till Teneriffa och under den här seglingen var barnen inte alls pepp på båtlivet. Det var en del sjösjuka på sina håll och familjen kom inte riktigt in i rytmen. Jag tycker det stämmer det som vi läst och hört från flera, att endygnsseglingar är de värsta att göra. Man blir inte av med sjösjukan och långseglingslugnet hinner inte riktigt infinna sig.

Men när vi plötsligt, långt bort i fjärran fick se det där jätteblåset från ett stort djur så hade alla i familjen glömt det. Den här gången var valen inte lika långt bort ifrån oss och närmare kom den. Och närmare. Och närmare. Tillslut stod vi alla fyra och höll andan och jag visste inte riktigt om det kändes bra eller ej när valen, bara ett par meter ifrån oss, plötsligt gjorde ett dyk ner under Nausica. I det klara vattnet kunde vi se den stora kroppsmassan, förvånansvärt graciöst, långsamt försvinna under oss för att en stund senare lika långsamt och graciöst dyka upp på andra sidan. När chocken släppt gav hela familjen upp ett lyckotjut som troligtvis hördes hela vägen tillbaka till Fuerteventura. Det var en overklig upplevelse. Senare fick vi även besök av en flock med fenvalar som med sina stora fenor, likt stora men betydligt lugnare delfiner, simmade mot oss och runt oss i sin väg bortot. Tack du underbara hav som gav oss detta. Jag lovar att vi ska fortsätta ta hand om och respektera dig så bra som vi bara kan.

Vi krossade sedan vårt personliga rekord med att bada på 3500 meters djup. Det blev ett kort dopp och väl fastknytna i båten kände vi oss ändå lite spaka efter att ha sett vilka enorma djur som finns här strax under oss.

I Santa Cruz marina fick vi en fin plats med utkik över öns vulkaner. Vi hamnade bredvid en annan svensk båt som otroligt nog varit ute och seglat i 7 år! De delade med sig av en hel del tips om stort och smått, alltifrån bra ankringsvikar i Karibien till vilka fällor som kan vara bra att ha mot kackerlackor. Vi har även fått tips om just metoder mot kackerlackor av Anders morbror Leif, bättre att mata dem än att spraya dem vill jag minnas att du skrev. Och med de orden i huvudet gick vi på jakt, ja nu utifall att dessa små djur skulle hitta oss. Kackerlackor är något vi förstått att de flesta långfärdsbåtar förr eller senare råkar ut för och jag bearbetar mig själv till att tycka det är ok.

Vår jolle görs iordning för försäljning.

Santa Cruz marina i soluppgången.

Vi gick även på annan sorts jakt då det visat sig att leverans av jolle och motor tagit längre tid än vi trott och plötsligt blev kommunikationen med leverantören väldigt sparsam. Men i all frustration över siestans loja attityd så fick vi uppleva Teneriffas huvudstad som visade sig vara både mysig och vacker trots storstadspuls. Några dagar med regn och en hel del blåst efter stormen Leslie, som höll sig på fint avstånd från oss, fick vi också och i detta tog vi spårvagnen upp till San Cristóbal de la Laguna. Detta är Teneriffas gamla huvudstad och en otroligt charmig stad med mycket färg och liv.

Barnen försöker lära sig jonglera och dansar till clownens disco.

Vi hade tänkt att spendera en förmiddag här men när det fanns så mycket att se föreslog jag lunch på en vegansk resturang som såg mysig ut. Anders, som inte är lika inne på det vegetariska som jag, såg förvånansvärt positiv ut ändå när jag styrde stegen ditåt. Och så gott det var! Vi äter såklart mycket vegetariskt redan och barnen gillar det men jag har aldrig sett Tilda sluka en rödbetsbiff så snabbt tidigare. Agnes var kanske inte riktigt lika nöjd och jag fick ett ärligt kort på henne som satte lite perspektiv på vad vi andra tyckte var delikatess. ”Mamma! Vad ÄR det här egentligen?” Hon fick köttfärssås till kvällsmat.

Dagarna gick och ingen motor kom. Frustrationen steg, så jobbigt att vara fast i solen, så irriterande att tvingas genomlida ännu en dag i paradiset, fy så synd det är om oss. I hemlighet tyckte vi kanske det var lite synd om oss men ingen vågade andas något om det. Och motorn kom tillslut, och så gjorde även kackerlackan.

Men till det roliga först, motor och jolle blev sannerligen en succé. Anders blev som ett litet barn på julafton och ögonen lyste ikapp med solen när han äntligen fick öppna detta stora paket. Det mekades, skruvade och blåstes och det gick nästan att ta på hans glädje och stolthet. En rejäl jolle med en rejäl motor, så mycket mer stabil än den förra och så mycket mer pålitlig. Vi har slitit rätt mycket med den gamla motorn och bara att slippa ducka för alla svordomar som viner runt öronen när den ska startas, är värt hur mycket som helst.

Så till kackerlackan, för jag väljer att skriva i singular då vi faktiskt bara har sett en än så länge. Jag är dock väl medveten om er alla som nu sitter och hånskrattar åt mig ”Ha! En kackerlacka kommer ALDRIG ensam!” Sedan vi kom in i kackerlacksregionen har vi läst på ordentligt i hur man ska leva, lukta och vara för att inte få in dem. Vi har följt detta till punkt och pricka och varit noggranna med att skölja frukt och grönsaker, plockat bort all kartong från matförpackningar och går aldrig ombord med skorna utan att skölja dom ordentligt. Vi såg oss själva som mästare. Men så en kväll stod den bara där. Som en liten pansarbeklädd legosoldat med långa tentaklar traskade den obekymrad runt på köksbänken och visade stolt upp att den minsann lyckats. Någon sa till mig en gång att se dem som ett troget husdjur. Jag avskyr mitt husdjur och jag har nu placerat ut ett dussin ”matdosor” för alla eventuella polare som kryper runt här. Jag har även inhandlat superstarkt spray och dansat alla utrotningsdanser jag kunnat youtuba upp på nätet. Nu är det fullt krig i paradiset

Ljuvliga Madeira och en flygande överfart till Kanarieöarna

Porto Santo blev vårt första möte med Madeiras öar och dit kom vi tidigt en fredagsmorgon. Vi fick se solen gå upp över bergen när vi tyst och stilla gled in i en sömnig ankarvik. Porto Santo är den lilla ön som ligger strax nordöst om huvudön Madeira grande och den skiljer sig rätt mycket från sin storasyster. Det är en torr och sandig ö utan speciellt mycket växtlighet, förutom kaktusblommorna som pryder vägrenen. Terrängen är karg och bergig men har fortfarande slående utsikter och hela ön genomsyras av ett underbart lugn. I ankarviken stod badtemperaturen på 27,1 grader, havet var turkosblått och helt oemotståndligt både dag som natt.

Vi firar med bananpannkaka efter långsegling och det får upp humöret på vilken morgontrött unge som helst!

Riggen ska kontrolleras före och efter varje långsegling och arbetet bjuder på en fantastisk utsikt.

Den första kvällen blev vi inbjudna på fredags-jam i äkta norsk anda på Mamosa. En underbar tradition vi fått ta del av. Fredagskvällar är annars lätta att glömma här och det vill man ju inte råka ut för. Dagen efter blåste vi upp vår stand up paddleboard och Tilda gick genast bananas med den. Från båten surfade hon sittandes och emellanåt ståendes, med mig flygande bakom i ett försök att hinna med henne. Hon fick in en grym teknik och lyckades få en sådan fart på surfbrädan att jag hade behövt Alshammars teknik för att hinna med. Som tur var hade jag knutit fast mig själv i brädan också och kunde därför smyg-styra henne dit jag ville, och därmed kontrollera farten lite.

Förutom att bada oss skrynkliga så tog vi jollen in till hamnen för att utforska ön. Från hamnen gick en fin asfalterad väg in till den lilla byn Vila Baleira och därifrån gjorde vi utflykter av olika slag. En dag drog vi turistkortet och satte oss på en buss som lovade ta oss runt ön till de finaste utkiksplatserna och de vackraste stränderna. Jag var skeptiskt till en början men kände redan efter första svängen att det var värt det den här gången. Vi fick se ön från ett sätt vi aldrig hade gjort till fots (eller cykel!) och barnen tyckte det var supermysigt att sitta i den öppna bussen. Ja med lite kex och nötter går de med på allt minsann. Vid sista utkiksplatsen hade Agnes dock somnat gott och låg och snarkade i mitt knä, medan resten av besättningen ohhh:ade och ahhhh:ade åt vad som tydligen var det vackraste på hela resan. Jag åt upp barnens sista nötter och svor knappt alls.

Efter en skön dag i en varm buss blev det iste och Sangria-fest på en mysig liten resturang. Det var någon form av Columbus-festival i staden över helgen och gatorna var utsmyckade med allt möjligt vackert av mer eller mindre konstnärliga former. Vi njöt av Sangria på norska med kämpefint sällskap och rycktes glatt med av folkets feststämningar i den lilla staden, som rymde förvånansvärt mycket ändå.

Sedan gick vi och köpte gul färg till den obligatoriska målningen som ska göras på stenkajen vid hamnen. Vi hade en sådan tur att vi var två dagar efter Mamosa med målningen så resterande färg som behövdes fick vi, i fin travelling karma, låna av dem. Vi bjuder tillbaka med bubbel och svensk choklad i nästa vik. Dagen efter lämnade vi vår vackra ankringsplats och puttrade in i hamnen där vi hört att det fanns gratis tvättmaskin. Ja gratis var den minsann. Men först fick man gräva fram sin ljuvaste flirt-teknik för att få den mindre glada damen i tvättrummet att ta emot tvätten. Kanske att hon bara var på dåligt humör just den dagen jag var där, kanske att hon hade just så mycket att göra som hon hävdade, eller kanske att jag faktiskt helt enkelt tappat flirt-tekniken. Det tog nämligen ett par dagar innan hon tänkte ta hand om min överfulla IKEA-påse. Men när jag väl gett henne det finaste av leenden jag kunde plocka fram så fick jag tvätten både tvättad, torkad och prydligt vikt. Ha! I still got it!

I äkta Thornblads-anda satte vi vår stämpel på väggen i absolut sista stund innan vi kastade loss. En förbipasserande sa till oss att färgen måste torka till dagen efter för att måla på lager två. Vi satte barnen till att blåsa lite sedan målade vi på resten. Blev hur bra som helst. Mitt i vårt konstnärliga moment råkade Agnes tappa en stålborste på Tildas fot. Det måste ha gjort väldigt ont men hon kommenterade det knappt ”Jag är ju stålmannen så det går bra”. Det blödde en del från hennes lilltå så vi avslutade hela projektet med att måla dit en blodig liten tå på ett av fotavtrycken. Charmigt minst sagt.

Sedan styrde vi mot den stora av Madeiras öar som passande heter Madeira grande och är den man tänker på när man tänker Madeira. Det var en dagssegling från Porto Santo och när vi berättade detta för barnen blev det stor förbryllning ombord. ”Va?? Bara en dag? Ska vi inte sova när vi seglar? Men…. kommer vi någonstans då?”. Tänk så fort barnens gränser ändras, och även våra för den delen. Seglingen dit var riktigt härlig med fina medvindar som gav oss ett efterlängtat tillfälle att hissa vår vackra genacker.

Första natten låg vi för ankare på den östra delen av ön, Enseada da Abra. En rullig natt blev det men den vackra utsikten gjorde att vi stod ut ändå. Det var vi och två båtar till som trotsade dyningarna och dagen efter fick vi en fantastisk jolletur med hiking på den östra delen som belöning. Med vår Gopro i högsta hugg fotade och filmade vi över och under vattnet på allt ifrån illröda krabbor till att undersöka om det fanns blåval i viken. Tilda trodde nämligen att det låg till på detta vis och det måste såklart undersökas. Sedan lekte vi blåval i vattnet och Tilda simmade utan flytväst i havet för första gången. Och som hon simmade! Någon form av guld-märke hade detta garanterat genererat hemma, men då vi har ont om sådana märken ombord så fick hon en bamsekram och en stor high five istället.

Nausica i ankarviken.

Våra vänner hade lagt sig i hamnen Quinta de Lorde och meddelandet jag fick var kort och gott, ha kameran redo vid insegling. Vi hade läst och hört att detta skulle vara en av världens vackraste hamnar och det var iallfall en av de vackraste hamnar jag varit i. Den tillhör ett stort hotellkomplex och lyxen från hotellen genomsyrade också hamnen. Sedan ligger hamnen en bit från allt annat och utbudet av exempelvis mataffärer är oerhört begränsat. Men vi hade kölsvinet fullspäckat med mat så vi njöt istället av de underbara vyerna, de fräschaste duscharna jag upplevt i en hamn, otroligt trevlig personal och en saltvattenspool med infinity view. Det blev inte heller så dyrt som vi befarat. För vår 36 fotare kostade det 32 euro per natt, inkluderat el och vatten. Då hade vi fått 30 % rabatt tack vare att vi är medlemmar i kryssarklubben.

Sedan hyrde vi bil i tre dagar och det lugna seglarlivet som vi nu invaggats i förbyttes mot fullspäckade dagar av sightseeing. Vi körde in till Madeiras huvudstad Funchal och försökte hantera storstadspulsen som brutalt mötte oss där. Vi kände oss lite malplacerade där vi satt i en lyxig park och åt vår medhavda halvsunkiga picknick medan det pulserande storstadslivet pumpade runtomkring oss. Vi åt snabbt och tog oss sedan in till Mercado dos Lavradores, som är en marknad i Funchal värd att besöka. Frukt, grönsaker, kryddor och blommor var vackert uppradade och det luktade fantastiskt. Det fanns också en stor fiskmarknad som bjöd på stärkande fisk-doft av en aning mindre fantastisk karaktär, men fiskarna och skaldjuren var enorma och häftiga att titta på. Men det var dyrt. Överallt bjöds på passionsfrukt i olika smaker och den som trott, liksom jag, att passionsfrukter bara kan smaka på ett sätt har galet fel. De fanns i bland annat citron, apelsin, ananas, jordgubb och till och med tomatsmak. Lite fult gav sig försäljarna på barnen som såklart inte tackade nej till bjudningen, och frågade sedan oss vuxna hur många vi skulle köpa. Inga alls tack, sa jag och det gick hur bra som helst tills Anders i två sekunder hamnade ensam med barnen. 29 kronor för en passionsfrukt som inte smakade alls likadant som den de bjudit på. Ja, man lär sig något nytt varje dag.

Andra dagen körde vi upp i bergen och det var alldeles hissnande vackert. Högst upp på bergskammen hamnade vi ovan molnen och fick en surrealistisk känsla av att vara ovanför allt. Där uppe var luften klar och frisk att andas in och det var sådär knäpptyst så det nästan gör ont i öronen. Ja alltså, alla som inte var där med barn fick uppleva detta fenomen. Vi slapp som tur var att få så ont i öronen eftersom barnen pratade i ett. När vi senare uppmärksammade Tilda om detta knyckte hon lätt på nacken och tittade oss strängt i ögonen: ”Ja vaddårå, det är ju ni som har lärt oss att prata”. Ja just det.

På vägen ner för de branta snirklande bergsvägarna kittlade det i magen på oss alla fyra och vi skrek av skratt i bilen. ”Fortare pappa, fortare!” skrek Tilda. ”Mamma har inte kräkts än, det är bara att sätta gasen i botten!”. Jag vann dock diskussionen den här gången och lugnt och fint tog vi oss nedåt igen. Vi, tillsammans med ett gäng kor som spatserade bland oss, njöt av utsikten och känslan när vi körde genom molnen som rann som ett vattenfall runtomkring oss. Vi avslutade dagen på ett vulkanmuseum där vi fick lära oss en hel massa om hur ögruppen Madeira en gång i tiden blev till. Vi fick även en spännande rundtur inuti en vulkan och sedan avslutades lektionen med en 3Dfilm som nog var den som uppskattades mest av barnen.

Sista dagen med bil tog vi en promenad längs med en av levadorna som vi läst skulle vara barnvänliga. Den var barnvänlig så i den grad att till och med Agnes, när hon tillslut fått skorna på rätt håll, glatt promenerade längs den lilla lilla stigen med tvärt stupande sidor. Jag är inte höjdrädd i vanliga fall men när mina barn halvflamsande traskar runt på något som känns som att gå på lina tvåhundra meter upp i luften blir jag allt lite spak. Så till Agnes stora förvåning blev hon strax erbjuden ett par axlar att sitta på resten av färden.

Oväntat men mycket välkommet besök under vår picknick.

Vid sidan om stigen stupade det oroväckande brant på sina ställen.

Stigen slutade vid ett vattenfall precis som vi läst om. Det var ett minst sagt populärt vattenfall och det var många profilbilder som blev till här i alla möjliga och omöjliga poser. Anders lyckades dock hitta en ”stig” så vi kunde kravlandes ta oss längre in mot ett annat vattenfall. Där balanserade vi över hala stenar för att tillslut komma fram till en fantastisk vy och äntligen vara helt ensamma. Raskt åkte kläderna av och vi hoppade ner i ett härligt bad. Eller rättare sagt, vi stod och huttrade med vita rumpor och skrek i högan sky när det svinkalla vattnet nådde upp till anklarna på oss. Men vi kunde ju inte ge oss utan att bada! Anders var först i och han, som badar i allt, sprang som Kalle Anka över vattnet tillbaka. Första gången, sedan skulle det stilas och simmas ut till vattenfallet och ojojoj. Ja han var cool, jag måste ge honom det, för det var verkligen svinkallt. Jag nöjde mig med att simma en liten sväng och värmde mig sedan med barnen som hittat björnbär i solen.

Sedan fick vi ett härligt samtal från vår fina vän Elias hemifrån. Han har lyckats ta ledigt några dagar från jobbet i november och kan därmed segla med oss från Kanarieöarna till Kap Verde! Vi har sett fram emot och längtat flera gånger efter honom och hela familjen blev överlycklig över att det äntligen gick att tima ihop med livet hemma och våra seglingsrutter. Förutom att han är en fantastisk människa så är han också väldigt duktig på att segla, så det ska bli skönt att få en till person ombord som kan hjälpa oss med passen.

När tre dagar med bil var avklarat var hela familjen rätt nöjd på intryck. Det var riktigt kul att få uppleva Madeira på det här viset och ön var vackrare än jag hade kunnat föreställa mig. Det fanns otroligt mycket växtlighet och vi har kört många slingriga mil genom tungt hängande vinrankor på vingårdar, passionsfruktsodlingar med frukter stora nästan som apelsiner och bananplantage fulla med gröna bananer. Och vi har sett mängder med vackra blommor och kittlande vyer. Så det var rätt skönt att efter tre dagar pusta ut i båten, ta lite sovmorgon och ge sig hän åt städ och fix.

Vi har upptäckt mögel på undersidan av madrasserna i akterruffen, där jag och Anders sover. Så nu tog vi fram ättiksspray och gick på mögeljakt. Vi fick också låna ett riktigt bra spray av tyska båten Gepheto som hjälpte väldigt bra för att rengöra dynklädseln. Denna lilla expedition slutade med totalsanering av akterruff, en ordentlig tvätt av både ytor, sängkläder och madrasser. Kanske att vi var lite väl noggranna med madrasserna. De stod på tork i solen i flera dagar utan att bli helt torra och jag och Anders fick för första gången på fem månader sova i olika sovrum. Kändes otroligt märkligt när en av oss sov på soffan och den andre i barnens säng. Tillslut fick vi låna en rejäl avfuktare av Mamosas vänliga besättning och vi gjorde akterruffen till ett ordentligt torkskåp. Fortfarande är dynorna inte helt torra, men oj vad rena de kommer vara efter detta! Om det finns någon som har fler tips på hur man blir av med mögel på dynor och sängkläder tas detta tacksamt emot, för jag är rädd att vi kommer stå inför detta fler gånger under resan.

När vi kände oss nöjda med Madeira och hittat ett fint väderfönster så var det så dags att skutta över till Kanarieöarna. Vi hade läst och hört mycket om La Graciosa, som är en mindre ö en liten bit norr om Lanzarote. Här skulle man hitta Kanarieöarnas vackraste ankringsplats och det var vi väldigt sugna på att få se. Seglingen skulle ta cirka 2 1/2 dygn och vi var återigen laddade med sjösjuketabletter, hållbar mjölk och blåbärssoppa att pimpa upp nattpassen med. Segelmässigt hade vi det fantastisk hela vägen. Det blåste nordliga vindar mellan 5-13 m/s och Nausica fullkomligt flög fram i mellan fem och nio knop! Det gick därmed snabbare över än vi trott och turen tog knappt två dygn. Barnen hade också fått sjösjuketabletter och blev därmed trötta och sov mycket. Jag tror att det var skönt för dem för vågorna gjorde livet ombord rätt bökigt. Det hade blåst rejält i några dagar innan och vågorna formades såklart därefter. I början var de väldigt hoppiga från olika håll och det var svårt att hitta någon rytm i dem. Båten skuttade och for åt alla möjliga håll och vi gjorde vad vi kunde för att hålla ordning på armar, ben och fiskedrag. Mina sjösjuketabletter hjälpte inte det minsta tyvärr och hela första dygnet kändes som en enda lång period av att stirra ner i havet i olika vinklar.

Det är skönt att kunna sova när man är sjösjuk.

Plötsligt kände jag en liten hand på min kind och Agnes som hade vaknat kravlade upp och ville mysa. Det var en fin stund vi hade och sedan säger hon till mig: ”Mamma titta, jag ser ett flygplan däruppe. Visste du att man kan flyga över också?” Älskade unge. Tilda kom med vatten till oss och det är så fint att se hur de båda tar hand om varandra när det normala blir svårt. Tilda hjälper Agnes med tallriken när det gungar för mycket och Agnes håller upp Tildas hår när hon tycker att det hänger i ögonen medans hon äter. Vilket starkt band som vuxit mellan dem och det är ljuvligt att som förälder få sitta i närheten och ta del av detta. Sedan kan de såklart bråka som tokar också och mer intensivt än hemma eftersom de lever ihop 24 timmar om dygnet. Då sliter vi våra hår och Anders får ett par nya gråa hårstrån i skägget varje gång. Men konversationerna de har mellan sig, hur de berättar för varandra att de älskar varandra och kramas när de inte setts på ett tag (2 timmar eller så…). Och hur de leker och tar hand om varandra när den andre behöver hjälp. Det är värt varenda sekund av de där jobbiga bråk-stunderna. Fråga bara Anders skägg.

Efter ungefär 1 1/2 dygn lugnade sig vågorna och livet ombord blev trevligt igen. Barnen hade klarat av det hela galant och tack vare sjösjuketabletterna de fick så gick det bra för dem att äta, sova och till och med leka nere i båten i slutet. Jag lovade dock mig själv att kolla upp flyg från Kap Verde till Franska Guyana. Bara för säkerhets skull. Men idag, när vi nu sitter här och mår bra i en underbar liten vik och precis har badat och myst med fina vänner på stranden, känns det väldigt avlägset med sjösjuka och att inte vara med på seglingen över Atlanten.

Vid ett tillfälle,det var under den första dagen på seglingen, kom Anders upp och frågade hur det var med mig. Jag kunde inte riktigt svara honom utan stammade bara fram: ”Dddddäääääär!!!!!” För långt fram i horisonten såg jag plötsligt en enorm plym av vatten sprutas upp högt upp i luften. ”Vaaaaaaal!!!!!!” Alla for upp och jag fick sällskap vid relingen när vi tillsammans spanade ut över havet. Tilda började genast bubbla ur sig allt hon lärt sig dagen innan, då vi passande haft valkunskap i hennes skola. Med yviga gester berättade hon allt hon kunde om hur högt upp valarna kunde spruta vattnet, att 100 människor får plats i en blåvalsmun, att ett blåvalshjärta är lika stort som en liten bil, att…. och någonstans där blev hon avbruten av sin pappa som vrålade henne i örat: ”DÄR!! Jag ser en som HOPPAR!!!” Tyvärr var vi andra för långsamma så vi fick bara se plasket och ett par fler vattenkaskader från några andra valar runtomkring som sprutade upp vatten. Anders hade fått se hur en av bjässarna hoppade upp ur vattnet för att lekfullt slänga sig på sidan ner igen. Sedan var showen över. Inte lika länge som när vi har delfiner runt oss men vilken fantastisk naturupplevelse vi fick vara med om! Samtidigt är jag rätt glad att deras gymnastiska övningar hände på långt avstånd för vi kände oss så små i förhållande till de där vattenmassorna som sköts upp i luften.

Första kvällen på La Graciosa njöt vi av strandmys, sandlekar och en slående vacker solnedgång. Vi var framme och vi var så otroligt nöjda!

Land i sikte i en värmande soluppgång på väg in mot La Graciosa.

Agnes är självutnämnd rorsman ombord på jollen.

Ser ni de tre barnen som står och njuter av solnedgången?