På kajen i Puerto Mogan stod hela familjen Håkansson. Flera hade varnat oss för att lägga till där eftersom hamnen är trång, det kan komma fallvindar från bergen och ankarlinorna går kors och tvärs, men vad kan gå fel med en sån support. Det blev ett härligt återseende och kramkalas på kajen när vi väl satt fast!

Veckan fylldes snabbt av gott häng, diskussioner med högt i tak, tårtbak och födelsedagsfiranden samt massor av kusinlek med Albin på besök. Vi varvade tid i båten med tid i lägenheten (och i poolen) som var en härlig omväxling från den rullande världen vi är vana vid.

En av födelsedagspresenterna var en heldag på havet med fiske och valsafari SV om Puerto Mogan. Fisketuren var farsans present och jag visste att mamma så gärna ville se val om det gick. Så med båten full av god mat gick vi ut en solig lugn dag. Skipper var orolig för uppdraget eftersom valupplevelserna från Teneriffa hade blivit aningen upphajpade under gårdagkvällens vinglas och nu ville jag givetvis leverera något denna dag. Fisket gick som vanlig, jag behöver inte säga mer. Vi vände hemåt och gick lite längre ut från kusten. Kvällsmaten började diskuteras och vi pysslade om Albin som hade fått en släng av den berömda sjösjukan. Plötsligt ser vi ett helt stim med valar som rör sig sakta och verkar vila. Vi smyger dit med Nausica, stänger av motorn, och glider så nära att det känns som att vi är mitt ibland dem. Pys och frust blandas med synintrycken från fenor och valögon. Halva besättningen sitter på fördäck och vi andra i sittbrunnen och det blir ett sådant tillfälle där man inte vill hålla på med kameran utan bara vara. Magiskt.

Halvvägs mellan valplatsen och hamnen hade farsan och jag diskuterat ett sista försök med fisket, vi gör som hemma och släpper ner på botten, pilkar som vanligt istället för det här trollingtramset. Sagt och gjort. Jag står där och tänker ”f-n” också om farsan får fisk före mig nu, då kommer jag få höra det för alltid! Då hugger det på mitt spö och jag vevar upp en riktigt märklig fisk som är blåblank på ryggen med stora ögon. Magen ser konstig ut och är sladdrig med stora porer i. Linda fotar och tar hjälp hemifrån och det visar sig vara en Ocean puffer vi har fått. Ordentligt giftig och bara att släppa tillbaka. Nu kör vi tillbaka och går på restaurang…

Av Linda fick vi en fin present. En barnfri eftermiddag som avnjöts med jolleutflykt på tumanhand.

I Puerto Mogan träffade vi också härliga besättningen på Nadine inklusive trillingar i Tildas ålder, en av få svenska båtar vi har träffat på resan hittills. Vi fick också ett mysigt återseende med norska båten Emotion. Veckan avslutades med att farsan satte en av sina favorithistorier på spel med att bjuda oss på samma restaurang som händelserna utspelades på. En del av historien är en beställning av en Paella med noga utvalt vin och detta var enligt sägnen en helt oslagbar måltid. Historier om middagar kan jag tänka mig är som historier om fiskfångst så detta var verkligen en all in där minnet och historian stod på spel. Middagen blev en succé med gott snack till sent på kvällen!

Det blev dags att rigga för nästa besök och båten skulle flyttas till Pacito Blanco. Linnéa och barnen hade åkt i förväg för att möta familjen Teleberg så det uppenbarade sig ett tillfälle att ensamsegla sträckan. Det är något speciellt med att vara helt själv på havet som jag aldrig kommer bli mätt på. På vägen in mot ankarplatsen kom det plötsligt ut en jolle där mannen hojtar:

-Hej där! Vill du ligga på en bojsten så lägg dig jämte Black Pearl, jag hjälper dig!

Det visar sig vara Svante från Vänersborg med sin sambo som är ute och längeseglar. Jämte honom ligger en svensk båt till som innehåller Björn Sundström, 72 år, en jordenruntseglare som nu tar sitt andra varv. Det blir några riktigt trevliga dagar i viken där många rövarhistorier utbyts.

På kvällen när jag anländer har hela familjen Teleberg samlats och det blir en fin picknick på stranden innanför Nausica. Nu blir det ännu mer kusinlek när vi fått förstärkning av Vidar och Lo också. Albin håller fortsatt ställningarna och börjar bli hemtam på Gran Canaria.

Dagarna som följer innehåller familjehäng, fiske, poolhäng, båtförberedelser, besök i Las Palmas och god mat på restaurang. Vi får fin support av Linneas föräldrar där de tar Tilda och Agnes en dag så att vi själva kan bunkra båten full med reservdelar och mat. Så medan barnen får åka på kamelridning med mormor och morfar så kör vi ön runt för att få ihop det sista. Det kändes som en fin lösning för alla!

Det är superkul att få besök av släkt och vänner på resan. Upplevelserna blir delade och jag tror att det kommer att bli lättare för oss att komma hem ju mer vi kan dela med oss av vår nya och lite annorlunda livsstil. Såklart blir det lättare att relatera till det vi skriver och berättar om man får egen erfarenhet av att sova för ankare, landa med jollen i vågorna på en strand eller hur mysigt det är att laga stormiddag till gänget i sittbrunnen.

Nausica började bli redo för den största överfarten hittills. Tack vare Björn i viken samt Linnéas bror Gustav, så hade vi tillgång till bil. Detta gjorde att vi kunde skaffa de sista reservdelarna i och runt Las Palmas samt hämta Elias som skulle segla med oss till Kap Verde. Kvällen innan vi ska till Las Palmas så plingar det till i telefonen. Det är min morbror Leif som frågar,

– Har ni tid för ett besök?
– Nae det blir tufft, vi ska till LP imorgon sen sticker vi.
– Ja men jag tog flyget ner och är redan i LP (!)
– Va!?! Jamen då ses vi i LP om några timmar!!

När vi ses i hamnen visar det sig att Leif även hälsar på sin vän Bosse som ligger i marinan tillsammans med alla som ska gå med i ARC. Det blev ett kort men roligt och intensivt möte där vi lämnade Bosse och Leif med alla Mariekexen uppätna och en long range Wifiantenn med tillhörande router i handen som kommer att vara guld värd i ankarvikarna framöver. Tack Leif! I marinan hann vi även med ett superkort men kärt återseende av besättningen på Mamosa som startade med ARC mot Kap Verde. Vi kom överens om att blir vår segling mot Panama så ses vi på vägen. Sent på kvällen hämtade vi Elias på flygplatsen till hela besättningens glädje.

Direkt bestämde barnen att Elias fick bli lekledare ombord, ett jobb av flera som togs på fullaste allvar. Det var beckmörkt ute när den sista maten, en sovande Agnes och Ukulelen kom ombord.

En vecka till havs och ca 800 sjömil stod på att uppleva-listan. Alla förberedelser gjorda, vädret kollat, båten full av mat och Minioner som vi fått av Svante. Nu drar vi!

Dag 1
Vi lämnar den 4/11 runt lunch. Vi tar en lugn avfärd och kör motor den första timmen. Vi ska ut i accelerationszonen mellan Gran Canaria och Lanzarote och det kan i värsta fall komma riktigt mycket vind mellan öarna. Vinden stabiliserar sig på 8-10 m/s NE och vi hissar segel. Focken och två rev i storseglet skickar oss mot Kap Verde i 5-6 knop. Sjön är skumpig men alla mår prima.

Vi ser valsprut och flygfisk. Natten är beckmörk och blåsig, så skönt att vara tre. Elias håller allas humör på topp!

Dag 2
Frukost serveras och besättningen vaknar efterhand. Sjön är mer harmoniskoch vi har en superfin dag.Vi fixar med vindrodret där styrlinorna fått skav, servar en winch, tränar och duschar. Barnen får lite skola. Fiskelinorna är ute men ingen fångst. Elias drar fram Ukulelen, eller Gitulelen som han förklarar.

Till allas glädje blir det en timmes härlig sång, dans och skrattfest. Till kvällsmat serverar kocken kycklinggryta med ris. Vi har en underbar kväll i sittbrunnen där vi tänder ”kristallkronan” och pratar och busar och lyssnar på vågornas fräsande utan att de dem. Ingen är sjösjuk!

Dag 3
Morgonen startar med frukost och sedvanlig däcksrunda för att kolla rigg, segel och linor. Vi rör inte vindrodret på hela dagen.

Vinden vrider lite och vi börjar diffa från vår optimala kurs, fortsatt 8-12 m/s. Elias kollar vädret med sin inreach som visar att vi kommer att få ett medvrid dagen efter så vi kör på med segelsättningen. Till kvällsmat serveras kycklingtacos med chokladmousse och grädde. Linnéa rör inte maten den här dagen men tillsammans kan vi ändå njuta av en helt underbar kväll och natt. Elias börjar känna sig krasslig men håller ångan uppe.

Dag 4
Morgonrutiner som vanligt. Vi ser en portugisisk örlogsman med sitt uppspända segel. Bra stoff till dagens båtskola och diskussioner om varför den ser ut så, vart den ska och hur. Linneas sjösjuka går upp och ner. Vågorna kommer från NE och dyningen kommer från NV vilket gör att Nausica åker med tvära kast mellan vågorna. Lättare kvällsmat, gröt eller pasta efter önskemål. Barnen leker och härjar som vanligt. När jag ska väcka Elias till hans nattskift är han febrig och rejält krasslig. Tillslut lyckas jag övertala den 20-åriga fightern att ta av sig sjöstället och borra ner sig i sjökojen igen. Motvilligt kan jag inte nog poängtera. Linnéa har hört diskussionen och efter en stund kommer hon upp för avbyte. Det blåser en hel del och vågorna är fortsatt bråkiga. Jag sticker upp huvudet igen och kollar hur hon har det, vill inte riktigt gå och lägga mig. Då säger Linnéa

-Gå ner och lägg dig nu! Jag fixar det här. Shit vad min fru är grym!

Dag 5
Lättare frukost. Vi får en lugn och fin dag, både vind och vågor stillar sig och vi njuter. Det blir en dag med mycket vila efter föregående natt.

Vi börjar komma väl ur kurs så vi spirar seglen för att kunna segla 180 grader från vinden. Till lunch gör vi pastasås med chaminjoner, lök, grädde och bacon. Till kvällsmat blir det potatis med köttbullar på konserv. På eftermiddagen ökar vind och vågor och ibland skär Nausica upp trots 2 rev i storen. 10-14 m/s och 2,5-4 meter vågor gissar vi när vi står och tittar bakåt. I detta ser vi ett stort stim med valar. ÄVENTYR!

Linnéa kommer med ett klokt förslag att ta ner storen helt innan natten. Nedtagningen blir dramatisk och vi får känna på den verkliga kraften i vågorna och i vinden. När vi går upp i vind och jag står krokad vid masten för att ta ner seglet så ser jag att hon försöker skrika något till mig. Det är omöjligt att höra vad men jag ser på hennes ansiktsuttryck och inser att nu kommer det en stor våg. Vågen bryter över oss och allt blir vitt ett tag. I det känner jag fötterna lätta från däcket och vi dråsar 4 meter ner i botten på andra sidan vågen med ett brak. Vi hade förvarnat barnen om att nu blir det skumpigt vilket de älskar och nu hörde vi barnen skrika av förtjusning,

– Vi slog huvudet i taket mamma! Mera, mera!!

Nog med spänning för en dag, vi gick från 7 till 6 knop och allt blev mycket bättre. Bara spirad fock och vindrodret styrde briljant utan att skära upp. Det blev trots detta en obekväm natt med stora vågor från två håll. Nausica rullade riktigt mycket trots 5-6 knops fart. Ingen sömn men allt ombord fungerar utmärkt.

Dag 6
Uppryckning! Till frukost serveras proper english breakfast med kaffe och juice! Vi får en grå morgon innan solen tittar fram och livet återvänder. Elias mår mycket bättre och tar fram Gitulelen och gör en sång med en vers för varje besättningsmedlem. Han är helt magisk och vi skrattade gott, vi bestämde också att denna förtjänar en studioinspelning. Det arrangeras VM i UNO och Tilda vinner fair 3 av de första 4 omgångarna. Hela dagen har vi en fantastisk segling med mycket vind och vettiga vågor. Vi får flera surfar på över 10 knop, toppnoteringen landade på 13. Segelsättning för dagen var spirad fock och stormfock. Elias hade fått två besök under sitt nattpass, första besöket var en våg som landade en dm vatten i hela sittbrunnen, förövrigt första någonsin sedan 2011 då vi köpte båten. Den andra var en flygfisk som han snabbt expedierade ner i kylen rensad och fin. Denna åt vi gladeligen till lunch. Elias lärde sig denna dag att vill man ha någon mat till sig själv så bjuder man inte Agnes först.

 

Dag 7
Vi får en fantastisk avslutningsdag med härlig segling och förväntan på topp. Men några öar syntes inte till på hela dagen. Inte förrän vi var 10 nm från San Antao med sina berg på upp till 1800 meter fick vi landkontakt. Underbart att ha navigerat rätt! När vi gick igenom sundet mellan San Antao och Sao Vicente mörknade det och vinden ökade, ännu en accelerationszon. Inseglingen till Mindelo skedde i 15m/s och totalmörker. Med radar, AIS, plotter och ett helljus från Biltema löste vi det galant förbi de obelysta fartygen och vraken i viken.

Att vakna på en ö utanför Mauretanien, Afrika är en helt overklig känsla.

Allt är nytt och det är svårt att veta om grabbarna i hörnet är farliga eller bara coola. Vi hade läst på en hel del och fått i oss en del hemska historier om överfall på segelbåtar mm. Vi till och med bytte ö och ändrade Elias flygbiljett för att slippa segla till Praia. Klart färgade av detta började vi nosa på staden.

Marinan sjöd av liv och förväntan var stor då ARC+ väntades med sina ca 80 båtar inklusive flera av de båtarna vi lärt känna. Jag hade en beskedlig lista på saker ombord jag ville få åtgärdat. Bland annat ville jag få det övre roderlagret bytt pga glapp. Toan behövde en helrenovering. Ett batteri i förbrukningsbanken hade kroknat och huvudströmbrytaren ville inte bryta längre. Bottnen behövde skrapas och anoden bytas. Motorkoll, segel och riggkoll, vindroderservice, och 50 andra små saker.

Pressen från överfarten släppte, hårt jobb ombord, osäker känsla för staden och massor av saker som vi VILLE göra. Kastvindar på nära 20 m/s viner ner från bergen och det knakar i tamparna. Här byter jag plats med Elias i sjukbingen. Det tog 30 minuter från att stå och laga kvällsmat till att ligga och skaka med sjöstället på och Linnéa ovanpå för att hålla värmen. Helt utslagen mage och hög feber. Ojoj vilken runda.

Väl på benen igen får vi snabbt vänner i hamnen. Carmine på Eidos, René och Joline på Blue Pearl, Marcus och Madelene på Nadine, Jimmy o co på Nipe är några som vi har mycket kul med. Elias, Linnéa och barnen surrar och skrattar i hamnen och vi blir inbjudna till mys.

Någon dag senare kroknar Linnéa och vi inser att vi kommer nog inte att hålla vår grundplan om ett kort stopp på Kap Verde. Hamnen skulle utrymmas från båtar för att göra plats till ARC och dess franska motsvarighet. Vi hade redan fått dispens en gång för att jag inte var i skick att flytta någon båt så det var bara att ge sig ut på redden. Härute ligger även den gamla Helsingborg-Helsingörbåten Betula uppdragen på stranden. Intressanta vyer blir det gott om.

Det är dags att säga -Until next time, till Elias. Det känns verkligen så. Det har varit helt fantastiskt att lära känna varandra så här. Dippar humöret det minsta så är Elias där med sin energi och livsglädje. Också att se en så vuxen 20 åring ta hand om barnen, för det mesta peppa och busa med dem, men också att stå på sig och säga ifrån på skarpen när det behövs. Inte illa, vi pratar ju ändå om de två rovdjuren som brukar bo i förpiken.

Ofta har vi öråd (eller båtråd) om vad vi vill göra på dagen. Ibland blir det så att vi vill olika saker. Denna eftermiddagen ville Linnéa och Agnes slappa medan Tilda och jag var jollesugna. Vi bestämde oss för att titta till ”Shark island” med jollen och passade även på att jaga upp stim med flygfisk. Tilda kör nu en jolle med 10 hk i full fart som om det vore en sparkcykel. Helt underbart!

Känslan inför staden ändras efterhand som vi lär oss. Den går från hotfull till vänlig. Människorna har humor och glimten i ögat. De flesta pratar bra engelska och de öppna marknaderna med fisk och grönsaker är fantastiska. Ännu en gång krossas fördomarna, vi har lärt oss, och vi säger ett tyst sorry till Mindelo. Det här är ett svårt kapitel att hantera. Att jobba med sannolikhet x konsekvens kontra upplevelser (livet i sig själv) och sin familj är inte lätt. Det räcker ju att man råkar illa ut en gång så kan man slänga all statistik och alla förberedelser i papperskorgen. Men om man sätter sannolikheten för att någonting ska hända till noll, så kommer ju ingenting alls att hända. Så vill vi inte heller leva. Däremot jobbar vi aktivt med att samla information från flera olika håll och är tråkigt försiktiga till en början. Både när vi badar, väljer resmål och när vi väljer promenad på stan.

En av dagarna lyckas vi få wifi ombord och vi kan glatt börja kommunicera med omvärlden, inte bara från ett knackigt internetcafé. Då nås vi av en underbar nyhet att Linda (syrran) och hennes nya kille Jonas kommer på besök i två veckor med start i Cayenne och hemresa från Paramaribo. Det ska bli så himla kul att segla ihop och uppleva en bit av Amazonas djungel ihop. Som sagt gemensamma upplevelser är de bästa!

Vi lyckas få till en gemensam tur till den bergiga och gröna ön San Antao tillsammans med barn och vuxna på Nadine. Det blir en spännande dag från början till slut. Det blåser kuling mellan öarna och ett tag kändes det som att det hade varit säkrare att ta Nausica över. Väl där gick vi rakt in i folkhavet och fick vi tag i en minibuss med guide som körde oss genom bergen till västra sidan av ön. Det blir en fantastisk dag med många skratt och upplevelser. Dock var molnbasen över ön så låg att chauffören ibland hade svårt att se vägen.

 

Alla jobben ombord är nu färdiga (efter drygt 6 mån resa) och Nausica är redo så när som på satellittelefonen som har gett upp. René från Blue Pearl var ombord en dag med ny energi och huvudet fullt av lösningar, så där löstes t.ex. de sista problemen med den brunna autopiloten i ett nafs. Vi sätter en avresedag och jobbar hårt på en lösning för att kunna kommunicera och hämta väderfiler under atlantöverfarten. Hopp efter hopp släcks och dagen innan avresa står vi inför faktum att vi får göra som förr i tiden. Bara åk med passaden och ta vädret som det kommer. Jag går och säger hej då till våra vänner på Nadine, då säger Marcus – Va fasen låna vår som vi har till livflotten.

Helt otroligt! De ska till Barbados och vi ska till Franska Guyana. – Ah, vi kommer ses igen innan stilla havet säger han. Vad ska man säga mer än TACK!

Den stora AVRESEDAGEN kommer, en stadig frukost dukas och vi hugger in. Från ingenstans kräks Tilda över hela bordet. Linnéa och jag börjar metodiskt att jobba, byter ett ögonkast och avresan är skjuten på framtiden.

Idag kroknade även den tappraste. Last girl standing. Agnes som till och med drömmer om mat ville inte äta. Så ett par timmar senare var det dags, bara att metodiskt börja jobba. Gummihink. Idag kom även en trimaran tillbaka med 2,5 skrov. De hade nattetid kört på något oidentifierbart i vattnet i 11 knop. Tur att Nausica har Kevlarväv i skrovet och att vi brukar snitta 5 knop, i alla fall nattetid.

Vi är redo för Atlanten. I och med sjukläget så har vi sovit och vilat mycket. Sovit middag. Kunnat pyssla om detaljerna ombord. Pysslat om varandra. Strosat planlöst på stan. Helt enkelt tagit det lugnt utan ett mål i sikte. Otroligt skönt och uppbyggande. Nu är snart alla 4 redo för nya äventyr!

Nu sitter vi på ett ”gungande” internetcafe. Det finns så mycket att sortera, reflektera och reparera efter dessa 7 dagar och 7 nätter på Atlanten. Jag är så otroligt stolt över alla ombord!!! Skippers summarys will follow 🙂

Elias meddelar sambandscentralen att de nu har seglat i 4 dagar och tagit sig 375 sjömil. Därmed är de nu halvvägs! De har fina vindar från nordost i ca 10 m/s, lite bråkiga vågor men de börjar komma in i rytmen nu. Igårkväll hade de gitarrmys och allsång under stjärnorna och ikväll planerar de filmkväll och popcorn! De har det väldigt bra med andra ord och skickar en stor kram till alla!

/N

En snabb uppdatering innan vi kastar loss. Vi har fått vår fina vän och duktiga seglare Elias med ombord. Efter en stadig frukost plockar vi nu ihop det sista för att ge oss söderöver. Vi räknar att vi har ungefär 7 dygn innan vi når Kap Verde.

En längre uppdatering utlovas när vi ligger förtöjda i Mindelo!