För ungefär två år sedan fick vi träffa familjen Hammarberg som seglat jorden runt med sina barn. Flera känner nog igen dem från tv-serien ”Familjer på äventyr”, och det var också där vi först upptäckte denna coola familj. De har varit en stor inspirationskälla för oss i vårt egna äventyr. En sak som jag minns så starkt var när Linda sa till oss: ”Hemma går livet i små vågor, på resan går det i stora. När det är bra så är det riktigt bra. När det är dåligt så är det riktigt dåligt.” Vi har märkt hur väl det stämmer och just de orden sammanfattar vår överfart över Atlanten så väldigt bra. Här kommer den:
När vi hade samlat på oss alla bakterier och virus vi kunde hitta i Mindelo, blandat och skakat om väl och länge så kände vi oss tillslut tillräckligt starka och utrensade för att kasta loss. Ja så redo för Atlanten trodde jag nog aldrig att jag skulle kunna känna mig. Vi hade en rejäl dipp på Kap Verde, det är bara att erkänna. Feberfrossa, urinvägsinfektion, ögoninflammation, maginfluensa i två omgångar, allergier och ilskna förkylningar som aldrig riktigt ville ge med sig. Med en toalett som tillika strulade ordentligt med oss och krävde två dagars full uppmärksamhet för att vara oss till lags igen, så kände vi oss allt lite mätta på äventyr. ”Skam den som ger sig” är ett uttryck jag ville slänga all världens väg, för att ge upp var egentligen precis det jag ville göra där. ”Och det är ingen skam i det!” ville jag skrika. Men toaletten gick tillslut från ett hatobjekt till en skinande liten kärlekshistoria. När sedan alla virus och bakterier lämnat oss så lossade vi snabbt på de saltkristalliserade tamparna och styrde västerut. Vi såg nu fram emot en tid ute på Atlanten där vi allihop iallafall äntligen skulle må bra tillsammans igen. Vi hade gjort upp med Nicolina att i vanlig ordning meddela henne vår position ungefär varannan dag via satelittelefonen. Hon i sin tur skickar sedan ut mail till ett antal människor. Det kändes tryggt och bra. Vi kände oss starka, vind och vågor var vi förberedda på att ta oss an. Tänk vilken tur att man inte alltid vet vad som väntar en.
Vi hade en fin segling i accelerationszonen mellan öarna Santo Antão och São Vicente. Ett ställe som annars kan vara rätt bökigt hade vi fått till oss. Dagen innan hade en annan svensk båt råkat ut för byvindar på 30-35 m/s här, så vi njöt av våra 8-10 m/s. Emellanåt fick vi byvindar på upp till 18 m/s men vi länsade undan fint med bara focken. Och eftersom öarna skyddade från vågor så seglade vi full fräs på platt vatten. När vi kom utanför São Vicente fick vi plötsligt snurrande vindar från alla möjliga håll och när vi plötsligt kryssade oss framåt så började jag tvivla på om det här med passadvindarna bara är en myt. Givetvis ordnade vinden strax till sig och med focken och ett rev i storen styrde vi sedan rakt in i solnedgången, vår första kväll på vår Atlantenöverfart.
Humöret bland de små var som förväntat inte på topp det första dygnet. Det är så varje segling startar, och det har vi vuxna med i beräkningen. Det är ingen som är bekväm i båtens rörelser i början och iallafall tre av fyra mår alltid lite halvkymigt. Det brukar ordna till sig med lite extra bus, vila med sagostund eller fri tillgång till paddan. Det vi absolut inte hade med i beräkningen var att Anders skulle vakna upp den första morgonen med en högerfot som var nästan dubbelt så stor som vänsterfoten, rejält öm och rodnad. Samma morgon började Agnes också få väldigt ont i magen. Hennes onda mage kände vi dock igen från vad vi andra haft efter våra maginfluensor.
Anders hade rejält ont i sin fot och efter en grundlig undersökning där vi ritat runtomkring rodnaden och barnen fått titta med sina röntgenögon så blev det högläge, tubigrip och antiinflammatorisk smärtstillande. Han försäkrade mig om att han inte skadat den på något vis och jag klurade mycket över vad som hänt med foten. Nu i efterhand har vi, tillsammans med Nicolina, kommit fram till att det mest troliga är reaktiv artrit han har fått. Min i vanliga fall väldigt mobila man blev plötsligt 70 år äldre och linkade runt i båten väldigt, väldigt långsamt. Jag smög in en ny ordination, nattvila med högläge, och tog därmed andra och tredje natten själv. Första natten gick förvånansvärt bra. Autopiloten styrde fint i den stabila vinden på runt 10 m/s. Jag behövde bara justera graderna då och då när vinden vred med oss och focken började slå. Gipp-preventorn som vi hade på storseglet gjorde att jag kunde slappna av och behövde inte oroa mig för en ofrivillig gipp. Jag kunde lägga mig tillrätta i sittbrunnen och njuta av alla glittrande stjärnor på natthimlen. Jag har aldrig upplevt en sådan stjärnhimmel tidigare och det kändes så oändligt. Jag gungade runt där i mitten med ett snurrande skådespel runtom mig, stjärnor i tusental lyste ända ner till horisonten och månen var så otroligt stor. Jag kände mig liten men samtidigt väldigt stor i allt det vackra. När jag blev trött på att filosofera satte jag mobilalarmet på 20 minuter och kunde därmed slumra en del. Vi har radar och AIS-alarm som tjuter om en båt kommer inom radien av två sjömil.
Anders stackars fot gör ont, ont, ont.
Anders kämpade på med smärtstillande och högläge så mycket det gick. De första dagarna hade vi en fantastisk segling. Det blåste stabilt runt 10-12 m/s, vågorna kom från ungefär samma håll och vi gjorde bra fart runt 6-7 knop, rakt mot Franska Guyana. Agnes mage slutade att göra ont och barnens humör ordnade upp sig igen. Det är fantastiskt hur bra de två är på att leka på en liten yta. De bevisade återigen för oss att leka, det går minsann att göra på en båt lika bra som i ett hus/på en gräsmatta. Alla lekar. Favoritleken blev snart att leka doktor. Armar, händer, fötter och ben på hela besättningen, inklusive alla dockor och legogubbar ombord, blev grundligt undersökta, röntgade och omplåstrade. Det gick också hur bra som helst att spela fotboll, hoppa hopprep och leka kurragömma ombord. De turades noga om att räkna och hitta nya gömställen. En gång gömde sig Tilda så väl att ingen hittade henne. Vi hade begränsat ytan till att endast innefatta insidan av båten men jag hann ändå bli lite orolig innan vi hittade henne i ett skåp med reservdelar. Hur sjutton hon lyckats knyckla in sig där är svårt att förstå men nöjd var hon. En annan förmiddag hörde jag hur de lekte tafatt. Tilda jagade Agnes från förpiken, genom salongen och in till mig i akterruffen där jag låg och vilade. Agnes skrek av skratt när hon rundade mig och för att undkomma storasyster, satte sin lilla fot på min näsa och sköt ifrån. Som en pil for hon sedan ut igen. Tilda viskade till mig att inte vara orolig: ”Pappa sitter fortfarande i högläge och jag jagar bara Agnes på låtsas!”. ”Tack, det var fint att höra”, svarade jag medan jag gnuggade min ömma näsa. Det är fantastiskt att segla med sina barn, man har aldrig någonsin långtråkigt.
Under det tredje dygnet började vågorna att bråka med oss en del. Vi hade vågor från sydost och nordost som gjorde toppiga ihopslag lite överallt. Dyning från norra Atlanten ville också vara med så den rörde om ytterligare från nordväst. Ja det var som en livfull cirkus ombord emellanåt och Nausica hoppade och studsade på alla möjliga håll. Inte det bästa för varken sjösjuka eller onda fötter. Anders fot svullnade rejält varje gång han gick på den och smärtan syntes i hans ögon. Det var även en hel del frustration i de där ögonen. Som han längtat, drömt och kämpat sig hit och nu när vi äntligen är här så är han nästan immobiliserad på grund av en jädra fot.
Den natten blev lång. Jag var trött från nattpasset natten innan och sjösjukan förstärktes därefter. Jag började känna smått panik inför hur vi skulle lösa det med minst tio dagar kvar här ute. Det krävdes en hel del mental beslutsamhet för att få tankarna iordning. En dag i taget nu intalade jag mig, foten blir säkert bra snart. Ja tänk så skönt att man inte alltid vet vad som väntar.
Jag fick använda min mest myndiga röst för att få Anders att ligga still men efter två nätter vägrade han mer. Foten hade åtminstone mått bra av vila och svullnaden hade lagt sig lite. Jag sände återigen en tacksam tanke till besättningen på Nadine som lånat ut sin extra satelittelefon till oss när vår egen gick sönder på överfarten till Kap Verde. För det var oerhört skönt att kunna ringa Nicolina och rådgöra kring sjukdomsläget. Vi blev påminda om att mitt ute på havet är det långt till hjälp om något verkligen skulle vara fel. Jag kände också hur beroende jag är av att Anders är frisk när vi bara är två vuxna ombord.
Under dygnen framöver började vi komma in i lite rutiner. Barnen var för det mesta hur nöjda som helst och gnällde inte en gång över den begränsade ytan att vistas på. Vi räknade flygfisk, skrev brev till vänner hemma och önskelistor till tomten, spelade UNO och skitgubbe, hade dockmys, tomteprat och funderingar kring djungeldjur som vi hoppas komma få se när vi kommer fram. En dag hade vi följe av ett stort stim med delfiner.
Anders och jag delar i vanliga fall nätterna på två under långseglingar, det har vi märkt passar väldigt bra för oss. Detta innebär att man får 5-6 timmars hyfsat ostörd sömn. Anders brukar ta första passet och jag går och lägger mig med barnen. Kl.03 väcker han mig och sedan har jag passet fram till kl 8-9. Efter frukost justeras segelsättning, då vi ofta seglar med mindre segel under natten. Vi går igenom båten och smörjer, rensar bort flygfisk som under natten hamnat på däck, fixar till fiskelinan och dansar fiskdansen. Ja dansen hjälper minsann för fyra gånger har det huggt på den där linan som ska tåla en fisk på 50 kg. Fyra gånger har den också gått rakt av retsamt fort. En gång såg Anders bjässen i vattnet och beskrev vilt hur stor den var. Agnes och Tilda önskar fisk till middag varenda dag nu, men än så länge har det bara blivit tonfisk på burk.
Dagarna fortsätter sedan med vila, spel och mys. Runt två-tiden lagar en av oss lunch och vi äter tillsammans i sittbrunnen. Potatis och morötter som vi köpte på oss en massa av på Kap Verde visade sig inte hålla måttet riktigt. Vi har fått sortera ut mängder som blivit dåliga. Men äppel och ljuvliga små sura citrusfrukter har varit toppen. Bananerna mognade ungefär samtidigt så vi hade ordentlig banan-frossa i några dagar. De var små och söta och väldigt goda! Vi har ätit så mycket bananpannkakor den här resan så jag tror att vi maxat vårt K-vitaminintag rejält.
På kvällarna satt vi ofta tillsammans i sittbrunnen och förundrades över stjärnhimlen, letade stjärntecken och planeten mars. En kväll var marelden extra aktiv och barnen blev exalterade över allt glitter i vattnet. Vi hade sagostunder i mörkret där barnen var berättarna. Spännande och mystiska sagor levde upp och med en ficklampa under hakan och vilt gestikulerande händer blev vi så fängslade att tid och rum försvann för oss.
Delfiner på Atlanten.
Syskonkärleken har vuxit sig otroligt stark under den här resan.
Under fjärde dygnet lugnade sig havet igen och vi bytte segelsättning till spirad fock och genua. Vi dånade fram över Atlanten och det var en mäktig känsla att på kvällen stå och steka pannkakor till besättningen. Jag hittade tillslut ett sätt att kunna vara under däck trots sjösjuka. Jag diskade/lagade mat i några minuter och när illamåendet blev som värst la jag mig raklång i soffan i salongen istället. Den soffan står så praktiskt precis bakom ryggen när man står i båtens ”kök”. Där kunde jag sedan ligga några minuter tills illamåendet försvann och så kunde jag börja om igen. Tidskrävande men med ett scopoderm plåster bakom örat så gick det. Barnen var överlyckliga över kvällsmatens meny och vi tände vår mysbelysning i mörkret. Tätt, tätt satt vi sedan tillsammans och njöt av vågornas ljud som blandades med barnens nöjda smaskande. Runtomkring oss lyste den gigantiska stjärnhimmeln och vi fick en stund tillsammans när allt kändes sådär underbart. Det är faktiskt riktigt härligt att segla.
Har äntligen hittat rätt konserver, försöker nu få sjösjukan att försvinna.
Agnes ville också ha ett Scopoderm plåster bakom örat men hon är varken sjösjuk eller tillräckligt gammal för att få ett. Så istället letade hon upp eltejpen, klippte till en lagom stor bit och klistrade dit. Sen kunde hon somna gott.
Det femte dygnet bjöd på ökad vind och vågorna började bygga upp runtomkring oss. Vår alldeles nyservade autopilot som styrt oss fantastiskt bra sedan vi lämnat Kap Verde, började plötsligt knaka oroväckande för att sedan helt ge upp. Vi handstyrde i de höga vågorna och det var häftigt att stå högst upp på en vågtopp och speja ut över ett skummande hav så långt ögat kunde nå.
Emellanåt höll Atlanten andan i några sekunder och man hann slappna av lite. Som för att visa vem som bestämmer sköt det sedan på med förnyad styrka och kraft och båten sköt som en pil genom vattnet. Vi njöt av farten och känslan som en sådan här segling ger.
Barnen har inga problem att hålla balansen ombord och det är numera fullt normalt att stå bredbent och hålla i sig när man ska göra något.
Halvvägs-fest! Barnen hade planerat denna in i minsta detalj. De bytte om till sina finaste festkläder, städade sitt rum och beställde banankaka till efterrätt. Dagen bjöd på strålande segling och istället för autopiloten styrde nu vårt vindroder. Anders fot började kännas något bätttre, vila och medicin började verka. Vi hade en lugn dag på havet och passade på att ta ett saltvattensbad med avslutande sötvattensdusch. Vi luktade gott igen! Agnes vägrade dock och fnyste högljutt åt spektaklet vi höll på med i sittbrunnen. Hon deklarerade högt och vilt sitt missnöje nere ifrån båten och fick därmed fortsätta seglingen i den doft hon befann sig i. Och med detta var hon väldigt nöjd.
Någonstans på halva sträckan började plötsligt vår toalett låta oroväckande trött igen. Anders och jag tittade på varandra med skräck i blicken. Blir vi tvungna att rensa ett stopp mitt ute på Atlanten? Efter lite felsök så bestämde vi oss ändå för att tröttheten hos toan berodde på vår elektricitet. Vi misstänkte nämligen att vi hade ett söndrigt batteri ombord. Ja, så måste det vara, sa vi till varandra och stack huvudet i sanden lite till.
Det finns tre dygn på den här seglingen som jag aldrig kommer att glömma. Det började så fint det tionde dygnet med sol i sittbrunnen, vågorna var iallafall nästan från samma håll och vi njöt av kaffe till frukost. När man dricker kaffe under långsegling så betyder det att man mår bra. Vi satt länge och filosoferade över livet och löste världsproblem. Temperaturen hade ändrats successivt ju närmre land vi kom och det var väldigt varmt i luften nu. Runt lunch började Tilda bli trött och gick och la sig och vi andra passade på att vila i omgångar. Jag hade fått någon inflammation i axeln som störde mig framför allt på nätterna, så jag somnade gott i akterruffen tillsammans med Agnes. Båten genomsyrades av ett lugn och ett mys och vi njöt av känslan av att vårt hem kom närmre och närmre land medan familjen lugnt hängde med.
På eftermiddagen var Tilda hängig och ville inte äta. Jag kände på hennes feberheta panna och fixade kvällsmat i form av resorb till henne istället. 30 minuter senare var cirkusen i full gång. Maginfluensa. Maginfluensa igen?! Hur är det möjligt?? Vi har varit isolerade ute till havs i 10 dygn! Alla har ätit och druckit av samma saker och det enda besöket vi haft ombord är ett dussintal flygfiskar. På kvällen satte vi två rev i storen då stora mörka moln plötsligt gled in över oss. Stackars Tilda var uppe och sprang hela den natten och det var en sådan skytteltrafik ombord så ingen fick någon riktig sömn. Ja förutom Agnes förstås, hon sover igenom vilken krigszon som helst.
Finaste lillasyster tar hand om storasyster när hon är sjuk.
På morgonen var stämningen lätt tryckt ombord och tröttheten låg som en grå dimma över oss. Havet studsade igen och jag försökte göra någon form av frukost när jag hörde Anders svära till uppe i sittbrunnen. Jag kikade upp och mötte en förtvivlad blick. ”Pulpiten är sönder…” Panik, trötthet och uppgivenhet vällde upp i mig när han fortsatte ”Det går inte att använda vindrodret, nu får vi handstyra”. ”Men det går ju inte!” skrek jag inombords. Vi har fyra dygn kvar och ett magsjukt barn det är bara en tidsfråga innan någon mer åker på det och vi ligger redan back i sömn efter natten som varit. Men det struntade vindrodret i.
Vi tog tur i att handstyra medan den andre hjälpte Tilda samt fixade livet runtomkring. När jag lite senare blev knuffad av en våg och skickade hela soppskålen in i kryddskåpet hade jag redan använt upp alla svordomar jag kunde. ”Jaha…” var allt som kom ur mig medan jag försökte torka upp det värsta kladdet.
Anders satt tyst och klurade. ”Om jag spänner lite här, borrar lite där, knyter liter si och skruvar lite så… så skulle det kunna fungera”. Han drog fram mekarprylar ur sitt skalman-skal och satte igång… och minsann! Vindrodret styrde igen! Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskade min man i denna stund. Vinden ökade igen och med bara focken uppe gjorde vi 6,5 knop. Vindrodret styrde fantastiskt och vi fick krafterna tillbaka igen. Natten gick som en dans.
På morgonen efter var det totalstopp i toaletten. Med magsjuka ombord gällde det att fixa till det där kvickt. Anders spände käkarna, kavlade upp och med tre meters vågor och en obrukbar fot kravlade han ner i det lilla utrymmet och skruvade loss hela toan. Jag peppade så gott det gick uppifrån sittbrunnen. Han lyckades lösa det hela och jag kommer alltid att vara djupt imponerad över den manövern han gjorde där. Både Anders och jag började känna oss rejält ur form och vi diskuterade scenariot om någon av oss skulle bli sjuka. Det var ett hemskt scenario. När vi kände oss som mest molokna ringde plötsligt satelittelefonen. Elias! Det blev ett kort samtal eftersom det är svindyrt att ringa till en satelittelefon, men blotta ljudet av hans glada röst lyfte hela familjen!
Dagen innan hade jag lyckats baka ett bröd och då båda vuxna nu kände sig sjuka var jag väldigt glad över detta. Det blev mackor till frukost, lunch och kvällsmat. Barnen var överförtjusta. Dagen gick sedan i ett lugnt tempo. Anders hade fortfarande väldigt ont i sin fot och inget riktigt hjälpte mot det. Jag nattade barnen som vanligt, Tilda var fortfarande dålig så hon sov i salongen med en av oss. När Anders väckte mig för skiftbyte var han feberglansig om ögonen och mådde inte alls bra. Två dygn kvar, nu vill vi bara i hamn.
Anders feber gav med sig under natten och det blev inte mer av det. Dagen efter bjöd på fantastisk segling. Vi hade stark vind och såg en chans att hinna fram innan det blev mörkt. Anders linkade fram på fördäck och vi hissade vårt allra största segel ombord, vår blå genacker. Med den i spetsen dundrade vi fram i 8-10 knop över ett hav som skiftade från vackert blå till mindre charmigt brunt. Vi är strax norr Amazonasdeltat och vi var på väg in i Mahury river därav färgen i vattnet. Det gick snabbt, solen sken och vi njöt i massor. Solen går ner vid 18-tiden och vi visste att ungefär två sekunder senare blir det becksvart.
Strax innan kl.15 så såg vi land! Två små fina öar i soldiset och hela familjen skrek ut sin glädje. Det blev höga skrik och skratt, kramkalas och tårar.
Inseglingsbojen var enkel att hitta. Hela den grävda rännan in i floden som tog oss till marinan i Degrad des Cannes, var väldigt bra utmärkt och det kändes extra exotiskt att vi nu skulle ha röd markering på styrbod sida. Vi mötte en bogserbåt som tutade och vinkade åt oss och barnen njöt. Vi hade läst så mycket som vi lyckats hitta om hamnen och var lite oroliga över att inte få plats. Det är ingen riktig hamn och mest troligt skulle vi få ankra utanför. Men vi hade tur, vi hittade en plats att förtöja vid. Vi välkomnades av båtgrannen som hjälpte oss med tamparna när vi med vingliga ben knöt oss fast.
Det var varmt, det var djungel, det var ren och skär lycka. Vi hade gjort det! Vi hade korsat Atlanten tillsammans i vår egen båt och med allt vad det innebär. En resa som bjöd på mer än vi hade trott, i både gott och ont. Om man bortser från sjukdomsläget ombord så har seglingen i sig varit väldigt bra. Vi har inte hamnat i några stiltjebälten, som annars kan vara oerhört frustrerande, vi har haft en stark och fin vind hela vägen. Vågorna har bråkat en del med oss, men det hade vi också blivit varnade för. Atlant-vågor är lite lynniga. Båten har skött sig exemplariskt och vi har hela vägen känt oss trygga och säkra med henne. Tack vare Dan och Elias så har vi fått fina väder- och strömprognoser och ett underbart stöd i stort och smått. Så många fantastiska människor har peppat, hejat och hjälp oss. Överrösta med kärlek stod vi nu här, tårögda och bredbenta för att hålla balansen, men stolta och lyckliga som aldrig förr.
