Det blev full rulle sista dagen på Atlanten.

-Om vi håller 8 knop i snitt så kommer vi in i Mahuryfloden innan det blir mörkt.
– Klarar vi det?
– Mmm, vi har 1,5 knop medström och vi har ordentligt med vind, sätter vi gennakern så ska vi klara det.
-Men klarar vindrodret så mycket segel?
-Nej, då får vi handstyra hela dagen.
-Det är det värt!
-Ja!

Vi hissade gennakern och surfade fram i den äntligen behagliga dyningen.

Det var riktigt stolpiga ben på fördäck men det gick utan att behöva bada. Efter ca 30 minuter brast nedhalet till gennakern och det var bara att börja om. Vi lyckades vinna racet mot klockan och pricka rätt med både tidvatten och solnedgång och känslan var helt underbar när vi hittade en avlägsen brygga med en plats kvar att lägga till vid! Ganska så genast packade vi ihop för dagen och laddade med myggnät och alla andra försvarsmetoder som vi läst om för att skydda oss mot myggorna. För mig blev det ännu en tuff natt på grund av fötterna, jag hade nu börjat få ont i fot nummer 2 också, definitivt dags att få tag i starkare medicin!

När det ljusnade var jag först uppe med en klar önskan om att hitta ett apotek, men först en dusch! Av de bofasta båtgrannarna fick vi låna en nyckel till containern som var inredd till dusch, på vägen dit frågar en fransk båtägare hur det går med foten och vi börjar prata,
-Det finns ett köpcenter med apotek i Remire
-Hur kan man få tag i en taxi?
-Åh det är svårt, ni får nog gå till industrihamnen 2 km bort.
-Ah, ok, tack för informationen…

Väl i duschen kommer mannen igen,
– Min fru ska ju till jobbet och ni kan åka med henne!
-Ååå, tack!!

Vilken lättnad. Vi drar snabbt på kläderna igen oduschade. Utan annan packning än rena underkläder hoppar vi glatt in allihop i den tvåsitsiga bilen, nu vänder det. Förmiddagen blir sedan helt perfekt. Vi hittar apoteket men givetvis krävs recept för att få ut medicinen. Inga problem säger expediten det finns en läkarmottagning en våning upp. Hissen är till vänster om jultomtarna.

Med rätt medicin i fickan, en ordentlig matbuffé i magen och på väg till båten igen i taxi så började livet att räta till sig. Vad har vi gjort, vi har korsat Atlanten! Vi är här! I regnskogen!!

Bland bryggorna börjar vi prata med de bofasta i hamnen och det dröjer inte länge förrän vi blir vänner med Eduardo och hans hund Lucky.

Han har seglat runt jordklotet sedan han lämnade Frankrike med sin fru i 20-årsåldern och är nu bofast här i djungeln som han älskar. Sådana personer är verkligen mångsysslare och inspirerar stort. Samtalsämnena hoppade mellan astronavigation, farliga djur i regnskogen, smide, politik, öar i stilla havet, hur man klarar sig från Thailand till Sydafrika på 400 Euro, fiske, jakt och givetvis en massa rövarhistorier. Bland annat om deras förlisning i en storm i Biscaya. De hade kontakt med sjöräddningen som lotsade dem mot en hamn, men när det var dags för bogsering så kom de aldrig ut. De kom dagen efter och hjälpte till att plocka ihop de kvarvarande sakerna bland stenarna.

Eduardo hjälpte oss att svetsa ihop pulpiten, metallstaketet som ramar in sittbrunnen där alla fästpunkterna till vindrodret satt. Vi bestämde oss också för att göra en heldagsutflykt i djungeln med honom som guide. Det blev en fantastisk dag över stock och sten som planerades till första dagen med Linda och Jonas på besök. De anlände kvällen innan och hängde upp två vildmarkshammockar på fördäck som de sov i. Morgonen efter kom Eduardo med sin lånade pirog (aluminiumkanot) och det bar av mot crique Gabrielle, ett litet sidoflöde till Mahury river. Dagen bjöd på oförglömliga dofter, ljud-, synintryck och känslor.

Vi slapp se anakondor och kajmaner men väl elektriska ålar, gamar, apor, papegojor, ödlor, väldiga blå fjärilar och mycket annat. Hagelbössan togs med främst för att skydda hunden som är en fin munsbit för både allehanda stora kattdjur och ormar. Klart är att här får man kämpa en hel del för att vara högst upp i näringskedjan.

Följande dagar bestod av så mycket vila som möjligt för fötternas skull, samt bunkring och förberedelser för att ta oss ut till Illes du Salute (Salvation islands) Dessa är även kallade Djävulsöarna och är kända för fängelset där bland andra Papillon och den politiske fången Dreyfus satt fängslade. Vi hann med sightseeing, matinköp och glassbar i Cayenne, som är franska Guyanas huvudstad. En väldig kontrast till våra europeiska städer, på alla plan. Linda och Jonas ankomst livade upp oss riktigt mycket, och inte minst barnen stortrivdes med de nya lekkamraterna. Helt plötsligt blev vi 4 vuxna som genererade glädje och delade på jobben som kommer med livsstilen ombord. Underbart!

Med en dos vemod lämnade vi Degrad des Cannes och Eduardo en regnig förmiddag. När vi passerade hans båt för att vinka en sista gång så kom där en patronask singlande genom luften.

-De använder 22 long på öarna i stilla havet! Byt dem mot hälften av villebrådet och ni lever som kungar på Marquesas!

Mötena med spännande människor är det som fastnar allra starkast. Det är svårt att ta in och processa allt som vi fyller dagarna med. Linnéa och jag började redan känna att Atlantöverfarten börjat suddas ut i kanterna vilket är alldeles för tidigt! Vi känner nu starkt att vi behöver ett längre stopp för att mentalt komma ikapp med allt vi varit med om, men också kroppsligt. Fast det tar emot att erkänna.

Dagsseglingen till Illes du Salute var helt fantastisk. Lagom vind, sol, gott snack och medström samt otroligt spännande syner när vi ensamma förtöjde vid en boj vid Ille Royale, den största av de tre fängelseöarna. Här stannade vi två nätter och gick runt bland fängelseruinerna, fiskade, frossade i mangos från träden på ön, lyssnade till det enorma djurlivet, fick se sköldpaddor, jättehamstrar, ödlor, eldflugor, spindlar och mycket mer. Vi lärde känna skogvaktaren när han stod och bottenmetade och rätt var det var så fick vi så mycket fisk som vi orkade äta av honom. Det blev fisksoppa på mal och dubbelpanerade fileer av en 4 kg fisk som vi fortfarande inte har en aning om vad det var för något, men gott var det!

Julafton närmade sig och vi ville komma till St Laurent de Maroni i god tid. Sagt och gjort så satte vi av för en dygnssegling med förstärkt besättning. Det blev ännu en härlig segling längs Sydamerikas kust med lagom mycket spänning. Squalls såg vi på nära håll men vi lyckades klara oss undan, likaså med de lokala fiskebåtarna även om en kom nervöst nära nattetid och vi fick koppla loss vindrodret för att handstyra undan. Något som också måste nämnas är att fiskelyckan äntligen har vänt. Med Linda och Jonas energi ombord så tror vi att förbannelse äntligen är bruten.

Väl inne i flodmynningen, med 20 nm kvar till St Laurent de Maroni passade alla i besättningen förutom Linnéa på att slockna efter nattens övningar. När vi vaknade så lyste det om henne när hon berättade om den spännande färden uppströms där hon sett simmande ormar och undvikit diverse skeppsvrak. Jul firade vi i ovan nämnda stad där vi hittade en boj att förtöja vid. Aningen annorlunda julmat inhandlades och lutfisken ersattes med egenfångad Spanish macerel. Nausica pyntades på alla möjliga sätt och det var svårt att inte fastna i något glittrigt när man rörde sig under däck.

Vi hade helt fantastiska dagar tillsammans innan det var dags för Linda och Jonas att prova på Surinam och Brokopondo national park. Färden mellan länderna skedde med jolle och skillnaden mellan mig och en människosmugglare blev hårfin. Särskilt när de senare berättade att de fått muta sig in i landet och att de tillslut hittade en taxichaufför för den 3 timmar långa resan som presenterade sig som Mr Allnight.

Vi spenderade några härliga dagar till vid bojen och passade på att vila och besöka utomhusbadet. Vi drog oss till minnes och insåg att vi inte badat sedan Kanarieöarna och barnen blev tossiga när vi föreslog det. Väl i bassängen var de ostoppbara och bara tjöt av lycka. Agnes lärde sig att flyta på rygg och simma med armtag och bentag, hela tiden 30 cm under ytan och Tilda simmar nu hur bra som helst.

Innan vi lämnade franska Guyana lyckades vi bli bjudna på en avskedsmiddag av Linda och Jonas då vår och deras logistik sammanföll igen innan deras flyg hem. Smugglarna ryckte ut igen, pickup i Albina (Surinam) och kvällen blev fantastisk!

När vi lättade från bojen efter ett sorgset avsked var vi inställda på ett dygns segling till Paramaribo. Vi tajmade tidvattnet och gled längs den ringlande floden. I flodmynningen sprakar det plötsligt till i VHFen;

-Nausica Nausica this is Blue Pearl, come in!

Va!! Av en slump möttes vi igen just här. Senast var i Mindelo. De hade spanat in en slinga in i en sidoflod som man skulle kunna ge sig in i med sin segelbåt, de frågade om vi ville hänga med och det tog inte många sekunder innan vi var två båtar på väg in i den bruna gluggen i den gröna väggen.

Med mangrove och regnskog tätt längs båda sidor så kopplade vi några timmar senare ihop båtarna och ankrade för en sen lunch. De här timmarna är helt oförglömliga i våra liv. Ljuden från djuren runtomkring, synintrycken och just att vi delade detta med vänner gjorde det helt fantastiskt.

Det blev ingen äkta rundtur, det såg en stock under ytan till. Blue Pearl som körde först stannade ganska tvärt framför oss och efter lite spännande manövrering i strömmen så körde vi tillbaka samma väg vi kom. Dagen, eller dygnet fortsatte ut på öppna havet och vi siktade på nattsegling till Suriname river och en plats ca 30 nm uppströms Paramaribo. Natten bjöd på halvvind och ett antal rejäla squalls och trots hårt revade segel så flög vi fram i mörkret. I de kraftigaste vindbyarna fick vi hjälpa vindrodret en del för att Nausica inte skulle svänga upp mot vinden. Ett tydligt tecken på att det vore bra att för första gången använda det tredje och sista revet i storseglet men som tur är så varar inte blåsvädrena så länge.

I gryningen kom vi fram till angöringsbojen som markerar början på den långa inseglingen in i Suriname river. Vi var väldigt spända på att få se huvudstaden Paramaribo på nära håll och det blev en härlig dag i den lugna floden.

Nästan hela vägen hade vi medström i det stigande tidvattnet vilket var skönt, för nu var vi trötta. Vi angjorde tillslut bryggan som tillhör Marina Waterland i ström och vind, backandes in mellan två miljonbåtar med vårt vindroder först. Snacka om att välkomstölen i baren smakade bra när vi väl var fastknutna.

Vid bryggan som rymmer 12 båtar låg flera holländska båtar där vi redan träffat några sedan tidigare. Blixtsnabbt letade barnen upp varandra och bryggan blev deras som vanligt. Alla i besättningen var nu redo för några lugna dagar med bekvämligheter som landström, fri tillgång till dricksvatten och dusch i slangen på bryggan!