Tobago med fina vänner!

Det regnar aldrig i Karibien! Eller jo det gör det visst förresten, men det är endast korta skurar och inte alls tillräckligt långa för att vi ska hinna skriva i vår blogg. Det är heller aldrig tråkigt i Karibien. Eller jo det kan det väl vara emellanåt, men aldrig så länge så att vi hinner sätta oss ner och formulera en tanke i skrift. Det kommer garanterat ett besök ombord eller en häftig sköldpadda som vill ha sällskap i vattnet innan jag hunnit starta datorn. Därmed är vi i skrivande stund ett antal öar norr om Tobago och vi är väl medvetna om att det var på tok för längesedan för en uppdatering. Men vi ska bli bättre på det! Hoppas jag. Här kommer åtminstone en sammanfattning av vår tid på Tobago och jag passar på att tacka för uppbackningen hemifrån, i stort och smått.

När adrenalinet efter den stora fiskefångsten lugnat sig i kroppen så blickade vi upp mot den lilla ankarviken i Buccoo. Här låg endast ett par andra båtar och på en vit strand innanför stod små hyddor med vasstak. I havet plaskade lokalborna och som så ofta i Karibien ljöd luften av höga skratt och pratglada röster. Medan jag gjorde iordning båten efter seglingen så sjösatte Anders och barnen jollen och körde till en av båtarna för att fråga lite praktiska frågor. En liten stund senare kom de tillbaka och det bubblade glädje och iver ur barnens munnar. I kör fick de tillslut fram att katamaranen som de åkt till minsann var en svensk båt och de hade ett barn ombord! Femåriga Jonathan med mamma Anna och pappa Martin på båten Pachamama. Lyckan var total! På kvällen blev vi inbjudna till deras båt, och för min del var det andra gången jag satte min fot på en katamaran. Vilken yta! Vilken annorlunda känsla att plötsligt stå på två skrov och vilken enorm skillnad det är på inredning och layout. Här kunde leksaker, böcker, glas och tallrikar ligga framme i öppna hyllor och allt stod i samma fina ordning efter en lång överfart. Det är en viss skillnad mot den minutiösa stuvningen och surrandet som vi gör innan vi hissar segel, och garanterat att det ändå alltid trillar ut någonting på golvet.20190423_162219Solnedgång i viken.

Vi fick en väldigt trevlig kväll ihop på Pachamama innan vi bytte vik till grannviken, dit våra efterlängtade vänner hemifrån skulle komma. Det rullade något enormt på vår nya ankringsplats men inget kunde få vårt humör att dala nu. För äntligen, äntligen skulle familjen Hörlin komma på besök! Vi har länge planerat att försöka ses i Karibien men trots längtan och en stark önskan från både vuxna och barn kan man aldrig vara helt säker på att det klappar. Även om det ser enkelt ut på kartan så är det mycket som ska klaffa för att man ska lyckas ta sig till en specifik plats på ett specifikt datum. Både för gäster och för oss på båten. Vi säger till alla som vill komma och hälsa på att vi gärna vill ha besök, för det förhöjer resan något enormt att få dela upplevelserna, men att man också måste planera en resa dit man vill åka även om vi inte skulle lyckas ta oss dit. Klas och Malin med sina tre barn Singoalla, Hampus och Knut hade planerat smart då de bokade biljetterna till Tobago och vi var galet exalterade när vi med några minuters marginal lyckades få tag på en taxi ut till flygplatsen. Där stod vi och småhoppade av iver, klättrade upp på staket för att kunna se bättre, kröp under smått irriterade taxichaufförer för att komma framåt, och gjorde mer eller mindre lyckade försök att ställa oss längst fram i den väntande folkmassan.

Vi hade fått beskedet tidigare på dagen att familjen hade blivit stoppade på Manchester flygplats och höll på att missa flyget på grund av reservdelar till min flytväst som vi skickat bud med. Jajamänsan. För småbarnsfamiljen som reser ända till Karibien från Sverige med tre barn i åldrarna 3 till 9 år, är fullpackade med beställningar ifrån oss. Allt från tacokrydda, skolmaterial, lingondricka, pepparkakor, reservdelar till en båttoalett och något som vi nu i efterhand har förstått liknar bombmaterial. Jag kan bara föreställa mig paniken som måste ha utbrutit när man ska, förutom att hålla ihop och guida tre Karibien-sugna barn åt samma håll, också försöka förklara för en ilsken tullmänniska varför man har en halv bomb i packningen. Flygplan och andra Karibiensugna resenärer fick vackert vänta medan tullen i Manchester ringde upp Elias i Malmö som till slut lyckades förklara vad det var för en pryl, och med 20 minuters försening kunde planet äntligen lyfta. Skön start vi gav dem på semestern. Så när vi  fick syn på de fem efterlängtade vännerna i ankomsthallen slog lyckan i taket och det kändes nästan overkligt att de faktiskt var här.

Vi tog en taxi tillsammans till deras hotell och som så många gånger tidigare fann barnen varandra nästan direkt. Nästan. För vi märkte rätt snabbt att våra härliga minstingar, Agnes och Knut, minsann hade liknande temperament och detta gick inte riktigt ihop alla gånger. Det slog gnistor skulle man kunna säga. Explosion, är ett annat uttryck som också passar in i sammanhanget. Men det var också härligt att se hur de båda tog plats och hävdade sig utan ursäkter. Tilda och Agnes fick en hel påse med kläder som Singoalla vuxit ur och det blev modevisning i korridoren. Vår omtänksamma Nicolina hade skickat med presenter till både oss vuxna och barn och Tilda trodde knappt sina ögon när hon öppnade sitt paket. Nicolina hade lyckats hitta sista delen av Tildas favoritbok och hon som trodde hon skulle få vänta till Sverige med denna, tjöt nu ut sin glädje. Men hennes glädjetjut överröstades lite av Agnes som spritt språngande naken kom rusande genom hotellkoridoren med sitt paket i näven. ”PÄRLOR!!! Mamma jag har fått PÄÄÄÄÄRLOR!!!!” Hon tog en sväng i trappan innan hon glatt joggade tillbaka in på rummet. Dagen efter upplyste hotellpersonalen oss att det plötsligt var förbjudet med besök på hotellet.

Nere i Buccoo hittade vi ett matstånd mitt ute på trottoaren. Tacksamt plockades stolar ihop så gott det gick och trötta satte vi oss och njöt av god karibisk grillbuffé. De tappra resenärerna var trötta efter den långa flygresan och efter maten gick de hem till hotellet. Jag och Anders tog en liten sväng ner mot ett ställe där vi hört det skulle spelas steelband. Uppladdningen till detta var nästan det häftigaste. Det bjöds på härlig salsareggae och återigen kände vi oss förbluffade över hur duktiga folk är på att dansa här. Barnen svängde med direkt och hittade snabbt lokalbor att dansa med. När väl steelbandet drog igång var vi redan trötta och orkade inte riktigt hänga med i tempot. Vi hade känt oss så hippa till reggaemusiken men blev nu snabbt nedgraderade av barnen som protesterade vilt när vi ville åka hem. ”Men mamma! Vi dansar ju, vi kan väl inte åka hem redan!” Jag hade nog ändå trott att det skulle dröja några år till innan vi fick höra den meningen av barnen.

20190226_194939Salsa på bryggan i den ljumma natten.

Efter en rullig natt i ankarviken där jag och Anders fått hålla oss i båtens inredning för att ligga still, tog vi beslutet att försöka förflytta oss ytterligare ett steg söderut. Vi hade fått tipset av en engelsk lyxbåt att försiktigt gå in bakom revet vid Pigeon Point. Det var en märklig känsla att segla i hög sjö samtidigt som vi försökte sikta in mot revet där allting bröt. Tillsammans med familjen Hörlin så lyckades vi med hjälp av sjökort, skarpa ögon och engelska råd att ta oss in och plötsligt befann vi oss innanför de rytande och skummande vågorna. Det blåste dock ordentligt så helt lugnt var det knappast. Men vi ankrade Nausica och med jollen tog vi oss ut till revet i förhoppning att kunna snorkla. Det blev ett spännande, om än rätt kort, äventyr att snorkla med 5 barn i den vinden som rådde. Flytpuffar och andra hjälpmedel på de som inte kunde simma gjorde att vi fick en liten stund att njuta av livet under ytan. Tyvärr var sikten inte så klar på grund av vågor och vind så rätt snart bytte vi taktik och tog oss in mot stranden istället. Stranden som den jordenrunt-seglande engelska mannen benämnt som en av världens vackraste. Här hamnade vi istället i turkost stilla vatten och kunde njuta under palmer som gav svalkande skugga vid strandkanten. Givetvis var vi inte ensamma om detta guldkorn i paradiset och strax fick vi sällskap av en och annan turistbåt. Helt dumt var ändå inte detta för plötsligt hade det dukats upp till en väldoftande barbeque på stranden. Anders lyckades som vanligt charma in sig och snart hade vi för en mindre summa köpt in oss på lunchen. Till efterrätt blev barnen bjudna på ett helt fat fullspäckat med färsk frukt. Agnes, som är den största fruktälskaren av oss alla, njöt i stora drag. När hon knaprade i sig ananas och mango med hela ansiktet och lät melonsaft rinna ner över magen så funderade hon högt över om man verkligen behöver duscha på kvällen nu när vattnet var så klart. Tyvärr tyckte hennes föräldrar att man behövde det.20190416_2210421937805022162948411.jpg20190416_2211156547086638255250938.jpg

Så småningom blev det dags för familjen Hörlin att byta hotell och vi följde glatt deras väg på land längs med Tobagos kust. Vi seglade norrut mot Castara som visade sig vara en liten vik där flertalet små fiskebåtar låg förtöjda. Viken var uppbyggd av tre små stränder som var avgränsade från varandra genom klippor ut i vattnet. Rakt ovanför den mittersta stranden låg ett otroligt charmigt trähus som såg på pricken ut som Villa Villerkulla. Där skulle familjen bo. De hade med taxi hunnit före oss upp till Castara och när vi snurrade runt i den lilla viken bland små fiskebåtar och bojar för att hitta fäste för vårt ankare, så hörde vi plötsligt välkomstskrik inifrån stranden. Det kändes just då så extra fint att ha dessa människor här hos oss.

20190416_230250553551897022505515.jpg

Så snart vi hittat en bra plats och kontrollerat att vi satt ordentligt fast med ankaret tog vi jollen in mot stranden. Vi insåg snart att vi inte skulle kunna ta oss in på den lilla stranden rakt nedanför deras hus på grund av de höga vågorna, utan siktade istället på den något större strax norr om. Det bröt ordentligt och det var ett starkt baksug efter varje våg som vällde in. Vi tog snabbt beslutet att jag och barnen skulle hoppa ur jollen utanför brytet och istället försöka simma in, för att Anders sedan lättare skulle kunna köra in själv. Tilda och Agnes har blivit vana vid höga vågor och att bada med flytvästar och är som tur var inte det minsta rädda för att få vatten över huvudet. Vi tog sats, hoppade ur jollen och började simma in mot land. Snart hörde vi dånet bakom oss av en stor våg och jag insåg förskräckt att vi var för långt ut för att hinna ta oss in till land innan den hann ifatt oss. Jag tog ett ordentligt tag om Agnes men Tilda var längre fram. Efteråt berättade Tilda lugnt för mig att hon förstått samma sak så hon tog bara ett djupt andetag och la sig på rygg. ”Jag visste ju att flytvästen skulle hjälpa mig fast jag fick vågen över mig”. Modiga, kloka barn! När vi tillslut lyckats kravla oss upp på stranden fick jag nästa chock när jag insåg att Anders råkat ut för en liknande våg. Jollen var nu på högkant och Anders kastade sig ur den, i sista stund välte den tillbaka och hamnade med rätt sida upp. Vi gav varandra en tacksam blick och med skakiga ben drog vi sedan upp den mot den lilla restaurangen som låg på stranden. Resten av dagen badade vi och lekte i vågorna som nu bara var härligt stora och perfekta att kasta sig i. Barnen tjöt av skratt när de for runt i vattnet och när de efteråt försökte skaka sanden ur håret fick vi lyxen att duscha i husets utomhusdusch. Tvål och schampo, sötvatten och rena handdukar. Tänk att livet kan vara så lyxigt emellanåt.

DCIM100GOPROGOPR1204.JPGHusets egna lilla strand där barnen lekte i timmar och långt in på kvällarna.

Pachamama kom också till viken i Castara och en av dagarna hyrde vi tillsammans två bilar. Vi siktade på att köra mot ett av alla de vackra vattenfallen som finns på ön men såg också till att få ordentlig sightseeing på vägen. Vi körde genom knallgrön regnskog och förundrades över alla lianer, bananblad och enorma träd som växte runtom oss. Mellan barnens skönsång och diskussioner kring livets stora frågor fick vi ibland också höra ljudet av olika exotiska fåglar. En kort vandring var sedan allt som krävdes, från parkeringsplatsen till det nedersta vattenfallet. Här skulle vi komma att stanna resten av dagen. Vattenfallet var enormt med tre nivåer som man på olika kreativa sätt kunde klättra sig uppåt för att ta sig till. Det nedersta vattenfallet hade en större naturlig pool där man kunde svalka sig i det klara vattnet. Nästa avsats var betydligt mindre badvänligt men här kunde man hitta små dusch-stenar där vattenfallet i sig fungerade som en naturlig, svalkande dusch. Barn och vuxna njöt lika mycket av badet och den otroliga naturen runtom oss. Vi hade picknick med oss och när alla energidepåer var fyllda igen så spenderades timmar med lek, bad och kreativa byggen. Allt från träbåtar med olika uppdrag till stora flottar byggdes nu av bambu som låg torkat runtom oss. Tilda och Hampus var upptagna med att tillsammans försöka få en av träbåtarna att segla hela vägen från vattenfallet och så långt det sedan gick neråt. När djungeln blev väl ogenomtränglig för dem var de tvungna att vända tillbaka men lyckan över bygget fanns kvar länge.

20190216_1503518851991435717304568.jpg

20190216_1518239057741376820659400.jpg

20190216_15484820190216_1535443650820744622068380.jpgIMG_0197

Senare på kvällen gjorde vi ett stort och potentiellt farligt misstag. Anders skulle hämta något från båten och tog jollen fram och tillbaka till stranden. Han satt länge, länge och tittade på vågor och ström, som vi tyckte hade minskat ordentligt, och bestämde sig tillslut för att köra in på den lilla stranden alldeles nedanför huset. Samtidigt som han tog sats med jollen så kom den där vågen som legat och lurat i fjärran och plötsligt drog strömmen honom åt sidan. Styrfarten försvann i ett nafs och när vågen bröt över honom hade varken han eller jollen en chans att kämpa emot. Jag glömmer aldrig Tildas skrik från stranden när hon såg Anders välta. Eller synen av den rytande motorn som plötsligt blir allt för tyst när den dränks i saltvattnet, eller jollen som ligger upp och ner vänd utan Anders. De där sekunderna innan han dök upp ur vattnet, blåslagen och lite blodig men ändå hyfsat intakt, var otäckt långa. Han hade en otrolig tur, en bula och lite skrapsår var allt han hade dragit på sig och jag vill inte tänka tanken färdigt vad som hade kunnat hända. Anders i sin tur var betydligt mer bekymrad över motorn, som nu verkade ha fått ett trist och abrupt slut. Att ta sig tillbaka till Nausica var inte att tänka på så till barnens stora glädje övernattade vi i familjens hus den natten.

20190220_0759496566499729201009643.jpg

Med hjälp av specialmeck i alla dess former, två stycken oljebyten och en otroligt vänlig själ i cyberspace så lyckades Anders efter ett par dagar få liv i den nästan utdömda motorn. Därefter var det dags att segla ytterligare norrut till Pirate Bay och den här gången fick vi sällskap av Klas, Hampus och Knut ombord. Det var motvind och motsjö så det blev en rätt skumpig färd, men som tur var så var seglingen kort och snart kunde vi ana den vackra viken och den lilla byn Charlotteville. När vi fått fast vårt ankare kom Malin simmandes inifrån stranden och återigen insåg vi att taxi är ett snabbare färdsätt än segelbåt. Inne i Pirate Bay låg en mysig liten strand med en trägunga och en liten hemmasnickrad bar. Jag tror att det var på den här trägungan som Knut och Agnes började hitta varandra så smått. Det var iallafall här de för första gången kunde sitta nära varandra utan explosioner och vi andra höll andan i förtjusning. Det sas att baren sålde god rumpunch och hade öppet tills rommen var slut, eller tills ägaren själv druckit upp det. Den kvällen då vi kom fyllde bartendern år. Festen höll på långt in på morgonen med både steelband och troligtvis ett extra lager rumpunch.

20190222_1311318739215767401379592.jpg20190222_130457

Inne i Charlotteville fanns ett välordnat litet bibliotek. Denna var utrustad med välbehövlig aircondition och för en mindre summa fick man ett bibliotekskort och därmed tillgång till Internet. Ett par dagar bytte vi båtmiljön mot den svalkande miljön att ha skola i och det var uppskattat av alla. Här var det dock strikt tystnad som gällde och vid ingången satt det en barsk kvinna och domderade de barn som inte viskade tillräckligt tyst. Agnes tycker att det här med tystnad är något helt obegripligt och toaletten borde minsann vara en frizon. Så i vanlig ordning satt hon och sjöng Idas sommarvisa högt och glatt och jag kunde inte annat än hålla med henne. Lite barnsång mår alla bra av. Som tur var så fick vi många leenden när vi kom ut och den barska kvinnan hade somnat i sin stol. Försiktigt kunde vi smyga förbi henne så därmed var alla nöjda.

20190228_1518133910612761781783878.jpg

20190222_173057

På rasterna spelade vi fotboll på den stora fotbollsplanen och tränade upp våra dansmoves inför den stora karnevalen som väntade.

Tobago blev en ö som vi verkligen trivdes på. Den var vacker med all sin regnskog, sina många vattenfall och vackra stränder. Det är också en ö som fortfarande har kvar ett mycket behagligt lugn, här existerar inte stress i någon form. Åtminstone inte bland invånarna själva. Här känner alla varandra, alla hälsar på gatan och till och med barnen började slänga sig med uttryck som ”Hey man!” och ”Rasta man!” och fick många glada tillrop tillbaka. De skrattade också gott åt oss när vi första dagen låste fast vår jolle vid bryggan. ”Här finns ingen kriminalitet man!”. Ibland kom en fiskare fram till oss vid bryggan och ville ha skjuts ut till sin ankrade lilla fiskebåt. Då vi hade möjlighet hjälpte vi honom ut och det blev ofta ett glatt och tacksamt möte. När man ville handla mat var det bara att lämna shoppinglistan hemma för man visste sällan vad som verkligen fanns i butikerna. Det man dock kunde vara säker på var att fruktståndet garanterat var öppet, nästan dag som natt, fisk köptes i fiskbutiken, ville man ha bröd gick man till bageriet och i matbutiken kunde man ha turen att hitta en eller två konserver. Det tog tid att handla men det gjorde inte så mycket. Vi njöt av tillvaron och livet.

Vi är väl medvetna om lyxen vi har i vårt liv just nu. Det är sannerligen inte bara solsken och enkelt på den här resan men vi är närvarande på ett annat sätt än jag upplever att vi är hemma, vi lär oss så mycket om livet och världen och vi får dricka kaffe tillsammans varenda morgon. Men ibland känner man sig väldigt långt hemifrån. Under en intensiv period med bara några dagars mellanrum fick vi flera tragiska besked från olika håll hemifrån och plötsligt kändes allt så oerhört skört. Livet är ju just det, skört och starkt på samma gång. Full av kraft och styrka men på en sekund kan allt vara förstört. Vi blev hastigt påminda om det och när barnen såg vår sorg så öppnade detta upp nya tankar och känslor hos dem också. Samtal som är nyttiga att ha och frågor som barn ska få ställa. Jag försökte svara så ärligt jag bara kunde och återigen kände jag tacksamhet över att få ha min familj så nära.

20190423_162500

För nästan ett år sedan fyllde Klas 40 år och nu skulle han äntligen få sin födelsedagspresent. En tredagars segeltur med Anders där fruar och barn skulle stanna på land. Jag tror de var lika lyckliga båda två när de lämnade oss på kvällen och jag såg mycket fram emot att få umgås med Malin och barnen, samt att få sova ett par nätter på land i huset som familjen hyrt. Huset hade en stor och lummig gräsmatta med både mango- och apelsinträd och havet låg väldigt nära. Jag, Malin och fem barn försökte på bästa sätt att fylla dagarna med roliga aktiviteter som skulle passa alla åldrar, laga mat i tid och som skulle passa alla smaker, medla i diverse bråk som emellanåt uppstod och, kanske det viktigaste, få i sig en kopp kaffe eller två. Singoalla fick den fantastiska idén att baka en tårta, eftersom vi ju faktiskt firade Klas, bara på olika håll. Så en av kvällarna fick vi njuta av en väldigt god tårta bakad med stor omsorg och kärlek av nioåringen själv. Tilda blev djupt imponerad och skulle komma att prata mycket om den här tårtan framöver.

20190222_1918275903599713673301409.jpg Nöjda barn efter tårtkalas!

20190416_2207243527799790458697991.jpg20190416_2206531757073890489512624.jpgSkola på stranden med Singoalla.

Den tredje kvällen kom så männen tillbaka och förutom en ny väderbiten look så hade de också med sig två stycken nyfångade Mahi Mahi. Anders och Klas lagade kvällsmaten, fisken las på grillen och jag och Malin tog ett djupt andetag och började andas normalt igen. För trots hur mysigt det än är med många barn så blev vi med jämna mellanrum påminda om vårt numerära underläge. Det kändes skönt att återigen vara fyra vuxna.

20190224_1707028685776596579263479.jpg20190224_1707102276050375518158895.jpg

Färsk, nygrillad fisk.

Anders och Klas hade haft en fantastisk segling fick vi höra. Klas fick bestämma rutten och denna kom att läggas runt hela Tobago. Vilket innebar både rejäl medvind och rejäl motvind. Vågorna byggdes upp ordentligt på Atlanten-sidan och mer än en gång hade de nog fått spänna knogarna ordentligt. Men de hade också haft ett fantastiskt möte med ett stort stim delfiner, flera fiskefångster och en rullig natt för ankar.

img_03666355115594051384814.jpg

Nästa kapitel med familjen Hörlin siktar mot den stora karnevalen på Trinidad. Fortsättning följer inom kort!