Karnevalen på Trinidad

Vi gjorde en nattsegling från Tobago ner till Trinidad och i förmiddagsljuset såg vi de första konturerna av ön. Ju närmare land vi kom desto närmare kom vi också Venezuelas kust och det var den delen av den här seglingen som vi var mest osäkra över. Det var både vackert och lite otäckt att se landet avteckna sig i dimman bakom Trinidad. Detta land som vi hört så mycket om i både positiva och negativa ordalag. ”Ett otroligt vackert land med vänliga människor”, berättade seglare med något drömskt i blicken. Seglare som varit där med sina båtar långt innan landet drabbats av osäkerheterna som nu råder. ”Håll er minst 100 sjömil därifrån för att undvika risk för pirater” fick vi till oss av andra. Sammanfattningen blev att vi höll extra utkik och informerade noggrant andra seglare om vår planerade rutt och när vi beräknade vara framme.

Venezuela i dimman.

Vi hade siktet inställt på Chaguaramas men valde att göra ett lunchstopp i den omtalade viken Scotland Bay. Här låg vattnet spegelblankt utan minsta krusning på ytan och förutom två andra båtar var vi alldeles ensamma. Inifrån stranden kom den välkända doften av grillad mat och våra magar kurrade i kör när vi hivade ankar i viken. Anders fixade lunch medan Agnes iförd armpuffar raskt slängde sig ner i det varma vattnet. ”Bombenkanooouuulan” skrek hon när hon störtade ut i sitt berömda magplaske-dyk. Tilda och jag var henne hack i häl och som alltid kändes det så befriande och lätt overkligt att dyka ner i det turkosa vattnet efter allt rullande ute till havs.

Bombenkanoulan!

När hungern tog överhand och vi till slut lyckats slita oss från badandet så fick vi lunchsällskap av en motorbåt som minst sagt bröt tystnaden i viken. En försmak på karnevalen tänkte jag medan jag studerade barnens glada dansande på fördäck. Men kanske med lite mer kläder på till nästa gång, hann jag fundera innan jag upptäckte att de lika glatt dansande folket på motorbåten intill inte på något vis krävde något sådant. Vi kommer nog få se och uppleva mycket nytt de närmsta dagarna skrattade Anders och jag kunde inte annat än hålla med honom medans vi svängde med i de glada tonerna. Den här karnevalen kommer passa oss perfekt!

Barnens nya dansmoves i vattnet

Så småningom så tog vi oss in i Powerboats marina i Chaguaramas. Det kändes lätt rostigt att försöka knyta fast sig mellan två stolpar igen och speciellt med kastvindarna som lekte med oss uppifrån bergen. På bryggan stod det dock en hel hög med människor som på olika sätt hjälpte oss med våra tampar. Vänliga människor och med en fin tanke, men ibland känns det nästan svårare att försöka förklara på engelska hur man vill ha tampen istället för att göra det själv. Speciellt när saker och ting måste ske snabbt. Eller så kanske det är jag som bör träna mer på mina engelska båttermer.

Oavsett satt vi till slut fast och med lätt svettiga pannor kunde vi blicka upp mot marinan som skulle komma att bli vårt hem den närmsta tiden. Familjen Hörlin hade bokat några nätter i södra delen av Tobago och skulle komma först om ett par dagar, så vi hade lite tid på oss att röja i ordning i båten och lära känna omgivningen litegrann. Pachamama låg också i marinan för att få ordning på vissa saker som strulade med deras båt och det blev ett härligt återseende med alla tre.

För att ta sig från båten var men tvungen att först balansera sig över plankan. Lätt svettigt ibland med pigga barn framför sig.

Dagen efter var det dags för barnkarnevalen och glada i hågen tog vi tillsammans med Pachamama bussen in till Port of Spain. Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta men i tanken tänkte jag att barnkarnevalen nog inte skulle vara speciellt stor men kul att se för barnen. Lite rådvilla strosade vi runt och visste till en början inte riktigt vart vi skulle stå, vart är karnevalen egentligen? Lugn, ni kommer nog märka när den startar, fick vi till oss av en annan besökare. Ja, så var det ju förstås. För plötsligt befann vi oss mitt i ett myller av färger, glitter och dans och karnevalståget var fullproppat med tappra barn i olika färgsprakande kreationer. Hur de orkade med att dansa runt i denna värmen kan jag omöjligt förstå. Vi själva var tvungna att med jämna mellanrum smita in på en tvärgata för att andas lite och vila öronen. För trots utrustade med öronproppar, solskyddsfaktor och vatten i mängder kände vi oss rätt spaka i kroppen efter ett tag.

Tilda möter sin stora rädsla. Gorillorna skrämde henne ordentligt till en början men så småningom övervann nyfikenheten.

Till lunch hittade vi Trinidads motsvarighet till Mc Donalds och då detta var det enda matstället som verkade ha öppet tog vi oss in i den tacksamt svala men något överfulla lokalen. Martin gjorde ett fantastiskt jobb då han med härlig svensk-tysk charm lyckades få till sig ett bord som otroligt nog blivit ledigt, precis vid fönstret. Där fyllde vi på energidepåerna och vilade benen samtidigt som vi kunde följa glädjen och kreationerna på lite avstånd. Med jämna mellanrum sprang någon av oss ut för att fota en häftig grupp eller för att den glada musiken bara inte kunde låtas bli att dansas till.

Kvällen efter kom familjen Hörlin till oss igen och det blev snabbt en härlig och glatt intensiv stämning ombord. De första två nätterna hade vi Malin, Hampus och Singoalla på Nausica då våra omtänksamma vänner på Pachamama erbjöd en hytt till Klas och Knut. Tack vare mästerskapliga förmågor i tetris, en stor portion tålamod och anpassningsförmåga hos våra kära gäster så gick det alldeles utmärkt att sova sju stycken ombord. Tre stycken sov i förpiken, tre stycken i akterruffen och en på soffan i salongen och så kunde vi alla få vår dos av skönhetssömn. När vi skulle äta ombord satt det folk uppflugna lite överallt och vi alla lärde oss att balansera tallrikar på olika kreativa vis.

Första kvällen tillsammans hade vi knytkalas ihop med Pachamama. Då tog vi våra grytor och klättrade så smidigt vi nu kunde på plankan för att ta oss iland. I hamnen fanns ett par bord som dagtid fungerade som en resturang där det såldes double och där placerade vi nu oss med hela vårt packe.

Dagen då det var dags för den stora karnevalen gick vi upp tidigare än vi gjort på länge. Klockan sex gick bussen för att vi skulle ha en chans att hinna ta oss in till stan innan vägarna blev överfulla. Sedan blev det en viss väntan inne i stan innan själva karnevalståget satte igång. Med barnkarnevalen färskt i minnet trodde vi att vi visste på ett ungefär vad vi hade att vänta och både barn och vuxna var laddade och förväntansfulla. Det var så mycket förväntan i kroppen så det rann nästan över för oss allihop. Som tur var fanns en liten gräsplätt intill oss där vi kunde få utlopp för all vår karnevalsglädje.

När så tillslut tåget nådde oss blev vi helt golvade. Golvade och kastade högt upp i rymden på samma gång. Som en färgsprakande explosion fylldes gatorna av människor täckta i glitter, fjädrar, fräcka masker, klirrande smycken, sensuella dräkter, ännu fler fjädrar, ännu mindre kläder, dansande kroppar i alla former och storlekar, hattar, kronor, bubblande glas, hög musik, stora lastbilar med enorma högtalare, sång, fler fjädrar, mer glitter, och som ett skimmer över alltihop låg en glädje och en kärlek till dans och musik som jag har svårt att beskriva.

Barnen blev snabbt uppmärksammade av den dansande folkmassan och det tog inte många sekunder förrän de blev överösta av diverse utsmyckningar. Flera gånger blev de inbjudna i tåget och fick dansa med i de energiska rörelserna. Vi dansade så vi hade ont i fötterna, musiken var så hög så det vibrerade i hela kroppen och utan öronproppar hade vi nog inte hört mer när dagen var slut. Tåget var uppbyggt i olika sektioner så emellanåt blev det lugnt och nästan stilla. Alla höll andan, funderade på vad det egentligen var vi precis upplevt, vad sjutton hände? Man kände sig fylld av en sådan rytm i kroppen och det var omöjligt att inte ryckas med i tempot. Pulsen hann precis lägga sig till nästa sektion dök upp och så var den där igen, musiken, glädjen, glittret och alla fjädrar.

Om man hade sett allt uppifrån hade det nog sett ut som en lång, färgglad orm som ringlade genom staden, hoppade fram i takt och skrålade högt. För dansen gick i ett speciellt tempo och med en rörelse som vi efteråt försökte härma. Det var svårt men Malin och Singoalla lyckades få till det riktigt bra och jag ska inte ens försöka beskriva hur det såg ut, mer än att den var full av glädje och en speciell charm!

Mellan två sektioner så kunde vi smita iväg och köpa mat och staden var nu, till skillnad från under barnkarnevalen, full med olika matstånd. Allt från grillat till tacos med tequila. Trots min kärlek till tequila så kändes det säkrast med vatten och grillad kyckling denna dag. Vi fick berättat för oss att säkerheten på Trinidad och speciellt inför karnevalen var rejält tilltagen. Tydligen hade en ny polismästare nyligen tillsatts och då det skett en del tragiska olyckor under tidigare karnevaler så hade man satsat mycket på att förstärka just säkerheten. Då vi reser med barn så blir det naturligt så att man inte rör sig ute under dygnets mest osäkra timmar och vi upplevde endast den fina stämningen som karnevalen bjöd.

Barnens fantastiska förmågor att somna mitt i smeten.

Stämningen smittade av sig på alla. Agnes och Knut som vid det här laget börjat hitta varandra på allvar, bondade ordentligt under dagen och bildade en liten klan av envishet och styrka. Det var vackert att följa. Härligast var det nog ändå på lite avstånd då det fortfarande fanns stunder som det blixtrade om dem.

På kvällen stapplade vi till sist mot bussen som skulle ta oss tillbaka till marinan. Det var ett lyckligt men trött gäng som slog sig ner i bussens sköna säten och lät sig köras genom den varma kvällen. Tysta satt vi och tittade ut på staden som fortfarande sjöd av liv och lät alla intrycken få snurra runt ett tag i lugn och ro. Fyra vuxna släpade sig sedan genom hamnen och såg fram emot att få gå och lägga sig, medan fem övertrötta barn hoppade och for. ”Ska vi åka och bada i poolen ikväll?!!”. Med barnahuvudena fulla av intryck, sång och glädje ömsom skrattade och sprang de och ömsom kom tröttheten ifatt dem och de tog tur i att mentalt kraschlanda under kvällsmaten. Nio personer somnade sedan utan problem i båten och därmed fick sittbrunnen verka som ny sovplats.

Intensifierad barnglädje rådde dagen efter och glittriga halsband användes kreativt som fiskespön från fördäck. Musiken satt i oss fortfarande och vi laddade snabbt ner de mest spelade låtarna från dagen före. Barnen klädde ut sig i sina olika utstyrslar som de fått med sig och en liten mini-karneval rådde på bryggan. De här dagarna kommer följa med oss länge och jag blir fortfarande, nu tre månader senare, alldeles varm inombords när jag tänker på dem. Jag vill inte förstöra den känslan med att nu börja skriva om allt arbete vi utförde under den andra delen av vår vistelse på Trinidad, så detta kommer i nästa inlägg. Händelserikt det också minsann, men med lite mindre fjädrar och glitter.

2 reaktioner på ”Karnevalen på Trinidad

  1. Wow jag blev alldeles golvad av era fantastiska bilder från karnevalerna och smått avundsjuk. Där fanns inget som hette lagom, sparsmakat eller beige 🥰 Ta med er lite av den dansanta karnevalsyran hem till Sverige . ❤️

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s