Dykning och sju sorters kaktus på Bonaire

De karibiska öarna som vi hittills har besökt förtjänar så mycket mer uppmärksamhet än vad de har fått i den här bloggen. Det ska de också få. Men jag inser att skriva i nutid är så mycket mer intressant, enkelt och framför allt kul. Både för er som läser och för oss som skriver. Så därav tar vi ett litet skutt här i bloggen och vi delar upplevelserna med er på Bonaire där vi befinner oss nu.

Med fulla vattentankar och förgräddade pannkakor lämnade vi British Virgin Island i den sena eftermiddagssolen. Vi hade följe med våra holländska vänner från Zouterik och kände oss laddade inför seglingen till Bonaire, som är ön längst österut av de vackra ABC-öarna nära Venezuelas kust. Vi ville nu söderöver för att komma ut ur orkanbältet då den officiella orkansäsongen startar den 1 juni. Vindarna skulle vara lite varierande runt 5-10 m/s från ost och växlande sydost, så vi räknade med att hålla en snittfart runt 5 knop. Med denna hastighet skulle vi få landstiga Bonaire inom 4 dygn. Stämningen var på topp och barnen från Nausica och Zouterik stämde av med varandra via vhf:en hur livet kändes ombord.

Vi har vid ett par nattseglingar provat att vända på vårt uppgjorda schema så att jag tar första passet med solnedgången och Anders tar sista passet med soluppgången, och detta har visat sig vara mycket lyckat. För vid soluppgången är fisken hungrig och Anders har vid flera tillfällen kämpat upp kvällsmat medan familjen legat och sovit. Barnen har med förtjusning upptäckt filéerna av den stora fisken på morgonen och glatt börjat planera kvällsmaten, för färsk tonfisk är det bästa som finns!

När barnen hade somnat och jag gick på mitt första pass så hade det mulnat på ordentligt runtom oss. Det blixtrade i horisonten och jag fick en hemsk flashback från min första nattsegling utanför Polens kust för ett par år sedan. Då var jag betydligt mer oerfaren både vad det gällde segling och nattsvart hav, men jag minns fortfarande rädslan som nästan förlamade mig. Den här gången kändes det mer kontrollerat speciellt eftersom blixtarna nu rörde sig vid sidan om oss, så när Anders gick ner för att sova kände jag mig harmonisk med en jämn och fin puls i mörkret. En timme senare var vi plötsligt mitt inne i det. Med blixtrar i tätt följd mellan molnen och ett skyfall som jag med nöd och näppe hann ta skydd från under vår sprayhood knackade jag liv i Anders uppifrån sittbrunnen. ”Det blixtrar…” ropade jag försiktigt neråt. Två sekunder senare: ”DET BLIXTRAR! KOM UPP FÖR H#LVETE!!” Min harmoni var visst försvunnen och pulsen tickade nu på i maxfart. Ja, jag är livrädd för åskoväder ute till havs.

Anders hade nog svårt att se skillnad från blixtarna uppe i himlen och de som sprakade runt mig då jag tyckte att han tog alldeles för lång tid på sig att vakna. Rädsla hos mig förvandlas nästan alltid till ilska och det är något som kan vara jobbigt att hantera när man är nyvaken, naken och får en massa ordrar slängda mot sig. Som tur är så känner vi varandra utan och innan och det hela gick i övrigt lugnt till. Halvsovandes barn lyftes över till vår säng i akterruffen då där är säkraste stället att vara, utifall att Nausica skulle bli träffad av en blixt. Vi la all elektronik som fick plats i ugnen för att skapa en faradays bur och när vi väl var färdiga med omstuvningen hade ovädret dragit förbi. Sedan åskovädret utanför Polens kust har vi pratat mycket med barnen om vad som kan hända och de var väl medvetna om rutinerna. Agnes öppnade knappt ögonen och Tilda var helnöjd över att få sova i mammas och papppas stora säng, så för dem var det hela bara en glad happening i natten.

Resten av seglingen söderöver vad fantastisk. Vi hade den fina vinden som planerat, vågor och dyning var snälla mot oss och maten smakade underbart. Tyvärr ingen färsk fisk den här gången, men Tilda hade planerat en meny utifall att fisken skulle vara trött (eller smartare än oss, som svärfar uttryckte det en gång!) så vi var mätta och belåtna ändå. Vi har utvecklat många lekar som är enkla att göra under segling och favoriten just nu är ”Spy with my little eyes” där vi hittade allt från kackerlackor med rosa diadem till pappas turkosa navelludd.

En dag uppstod ett mindre utbrott ombord. Agnes har hittat en ”mobiltelefon” som används flitigt och denna behövdes nu uppdateras tyckte hon. Det var egentligen en fin tanke, problemet uppstod då hennes mobil är en sten och hon nu synkade denna med pappas telefon genom att gnugga de två olika mobilerna mot varandra. Anders satte foten på en vass lego-spak i sin färd att rädda sin telefon och Agnes mobil gick som klar vinnare ur leken.

Vi har även dansat, skrattat, sjungit högt, drömt om vilka olika sorters glass vi ska köpa när vi kommer fram, druckit kaffe, planerat framtiden, gosat, haft syskonbråk med gråt och syskonkärlek med kramkalas, varit uttråkade, bränt oss och pysslat ihop en massa olika kreativa saker. Det kändes riktigt fint att ha Zouterik i närheten och barnen jublade när vi en dag kunde segla upp jämsides och prata med varandra utan radio. Sista dygnet hissade vi vår vackra blå gennacker framför storseglet och med 140 kvadrameter uppe fräste vi fram med vattnet sprutandes runtom bogen.

Tyvärr vred vinden en aning under den sista dagen och med genackern blev det svårt att hålla rätt kurs. Trots att vi siktade om och styrde mot Bonaires norra udde istället så hann vi inte riktigt ända fram innan solen gick ned. Vi fick dock en fin solnedgång utanför Bonaires västra kust och inseglingen mot Kralendijk, som är huvudstaden i Bonaire, gick väldigt smidigt. Viken lystes upp av ljus inifrån staden och vi kunde hyfsat enkelt få tag på en boj. Bojarna kostar 10 dollar per natt och det är först till kvarn som gäller, men än så länge fanns bojar kvar. Barnen hade somnat i sittbrunnen medan de räknade stjärnfall på himlen och när de var omstoppade i sina sängar njöt vi av varsin whisky från Mackmyra i den varma natten.

Några timmar senare vaknade vi upp till en alldeles tyst söndagsmorgon. Inte ett ljud hördes inifrån land när vi graciöst bröt lugnet med våra glädjeskrikande magplask ner i det overkligt klara vattnet. Jag minns att jag läst att Bonaire klassas som ett av de tio vackraste dykställena i världen och bara av den korta morgonsnorklingen var jag redan fast besluten att ta upp dykningen på riktigt igen. Det finns cirka 40 stycken nattbojar här och dessa ligger som ett pärlband i två rader precis vid en korallvägg som sluttar 15-30 meter ner. Det var med viss spänning och hissnande känsla i magen när vi simmade utför stupet första gången.

Korallerna här är friska och välmående, till skillnad från flera andra platser vi varit på i Karibien. Det är sorgligt hur många gånger vi fått höra att korallerna blivit förstörda av båtar, destruktivt fiske och oförsiktiga dykare. Den globala uppvärmningen och miljöförstöringen har också satt sina spår på korallreven och på så många ställen runtom i Karibien har lokalbefolkningen med sorg i blicken berättat hur livet under ytan förstörts mer och mer.

Bonaire, som är 38 kilometer lång och endast 11 kilometer bred, jobbar hårt för en hållbar och småskalig turism. Här görs det stora åtgärder för att hålla den marinan miljön levande och det har resulterat i ett vackert och minst sagt levande resultat under ytan. Det är absolut förbjudet att ankra, såvida det inte är en nödsituation och man har fått ett godkännande av marinan. För att förhindra att folk plockar från reven får man inte dyka med handskar på, det är även förbjudet med harpunfiske (denna fick vackert lämnas in vid incheckning) och regelbundet anordnas det träffar där man tillsammans plockar skräp från stränderna här på Bonaire, men även på Klein Bonaire som är en liten ö strax västerut. Här finns heller inga stora fabriker som släpper ut miljöföroreningar i havet och befolkningen är allmänt väldigt måna om sitt hav och sin natur.

Följande dagar njöt vi av livet, lugnet, vänner, snorkling, coola fiskar, stora sköldpaddor, nya vänner, nyfikna barracudor, solsveda och en och annan sundowner. För hela familjen var det här precis vad vi behövde just nu. Känslan av att vara på en och samma plats under en längre tid. Vi börjar få in lite rutiner, vi har tid och ork till träning och att i lugn takt upptäcka ön både med hyrbil, sparkcykel, jolle och till fots.

Det finns en uppsjö av dykbutiker här på ön och en av dagarna gick vi in i en som låg en gata bort från strandpromenaden och bokade in ett avrostningsdyk för mig till dagen efter. Vi valde en mindre dykbutik av anledningen att få en mer familjär känsla och hade turen att hitta mitt i prick. Det visade sig vara Hens och hans fru Sigrid från Venezuela som ägde butiken och vi blev snabbt goda vänner med familjen. Deras dotter Alana på drygt två år blev också en ny lekkamrat till Tilda och Agnes. En fin vänskap har växt fram och förutom ett fantastiskt dyk där jag fick tillbaka självförtroendet i att dyka igen, så blev vi dagarna framöver runtvisade till många pärlor på ön. Bland annat fick vi se de enorma sköldpaddorna på stranden Lac Bay och fick lära oss lite om hur dessa mäts, vägs och tas prover på. Detta görs bland annat för att få en insikt i både eventuella föroreningar i vattnet men också ett test på att sköldpaddorna är friska och mår bra. En dag följde familjen med oss ut för att segla en sväng och vi fick visa dem njutningen som segling på platt vatten ger. För på Bonaires västsida är det perfekt seglarvatten för den sjösjuke. Det blåser ordentligt men helt utan vågor så allt ger bara fart och knappt en gungning i båten.

Vi fick också lära känna familjen Van Uhm som var på besök till Zouterik och vi fick flera fina stunder tillsammans. En dag hyrde vi en bil från marinan och tillsammans körde vi runt ön och tittade på norra delens torra och rätt karga natur. Vackert och annorlunda med häftiga klippformationer, knallrosa flamingos i en sjö och skogar av enorma kaktusar. Det var kokande hett trots att det denna dag var mulet och på eftermiddagen slängde vi oss alla i havet med förnöjda pustande.

En av dagarna seglade den holländska båten Blue Pearl in i viken. Denna familj har vi inte på riktigt träffat sedan Surinam och det blev ett härligt återseende. Barnen, som är i nästan exakt samma ålder, hade längtat mycket efter varandra och lyckan uttrycktes nu i höga glädjetjut när de insåg att vi alla skulle stanna här nästan lika länge. Vi har nu vänner och barn som närmsta grannar på båda sidor om oss och det är fantastiskt att se hur barnen snorklar fram och tillbaka mellan båtarna. Vilken frihet!

Ett par dagar senare seglade vi ut till Klein Bonaire och la oss på en av de dagsbojarna som finns till förfogande för alla slags flytetyg som vill ta sig dit. Bara några meter från den kritvita sandstranden kändes egentligen lite för nära men när man har Anders som kapten är ingenting omöjligt och snart låg vi tryggt förtöjda.

Med ombord hade vi tre fjärdedelar av Blue Pearls besättning och i ett gemensamt plask hade hela gänget hoppat i. Det hördes snart vrålande från varenda snorkel som stack upp ovanför ytan. Att det kan vara så vackert! Havet är så klart så man ser nästan skrämmande långt, fiskar som man nästan krockar med då vissa av dem är helt orädda i färger och former som både förbryllar och förundrar, och all denna magi i ett hav som är 30 grader varmt. Tilda, som alltid älskat att bada och dyka, dyker nu ner flera meter ner till bottnen helt utan problem för att titta närmare på en spännande korall eller färgglad fisk. ”Det här är så wow mamma!”.

På förmiddagarna när Tilda har skola så har Anders och Agnes simskola. Detta har blivit minst sagt heligt för Agnes och det är oerhört viktigt för henne att det är hon och pappa som har det. ”MIN simskola med MIN pappa”. Agnes har alltid varit envis och bestämd av sig. Hon vet vad hon vill och hon ger sig minsann inte. Detta är såklart inte alltid härligt och glatt då beslutsamheten i saker och ting emellanåt inte är synkad med föräldrarnas tanke, men i många fall är det en enorm styrka. I simskolan visade det sig verkligen vara en fördel då hon efter endast några dagar kunde simma helt själv från stranden hela vägen ut till båten. Fyra år gammal och hon kämpade sig fram genom vattnet. I varenda armtag såg man hennes personlighet, hon tänkte inte ge sig! Stolt och rak i ryggen klättrade hon sedan ombord på Nausica, ”Sådär mamma, nu kan jag simma!”. Dagen efter blev hon bjuden på den största glassen av Robban som supportar oss stort hemifrån. Tack igen fina vän.

Plötsligt var det midsommar. Precis som vanligt är jag och Anders ute i sista minuten och hade det inte varit för upplysningar hemifrån hade det nog varit stor risk att vi missat dagen. På torsdagen fick vi skjuts av Sigrid och Hens till en stor mataffär där vi lyckades hitta en hel del midsommar-liknande mat. Jordgubbarna var tyvärr både dyra och mögliga så de skippade vi, men rökt sill och något som liknade nypotatis fick vi tag i. I sista stund hittade Anders dill, dyr som tusan men är det midsommar så är det tyckte vi och plockade ned flera paket. När alla delikatesser stuvats ner i den överfulla vagnen, båda barnen var infångade och vi lyckats ta oss hela vägen till kassan utan att välta ner fler saker än vanligt i de trånga raderna, så var det bara dags att ta fram plånboken. Som visade sig ligga kvar i båten. Snopna stod vi där med våra hungriga magar och funderade på vems ansvar det egentligen var att komma ihåg pengarna. Tack som tusan för fina vänner då René erbjöd sig att låna ut till oss, utan honom hade det inte blivit mycket dill till midsommar i år.

På midsommardagen bjöd vi in våra grannbåtar samt den svenska båten Major Tom för midsommarlunch ombord på Nausica. Vi blev ett glatt gäng på 16 personer i vår lilla sittbrunn och det är tur att ingen i gruppen hade problem med fysisk närhet, för tätt satt vi. Men vi fick plats med både midsommarmat, dricka och yviga gester och barnen kunde enkelt slänga sig i havet när vuxenpratet blev för långtråkigt för dem. Det var Jansons, köttbullar och falafel. Rökt sill, gräddfil och nypotatis med en massa dill. Sallader, ägg och nybakat bröd. Jag fick finaste ”blomsterkransen” av Robin från Blue Pearl och den mest kreativa ”blombuketten” i år av Major Tom. Bristen på blommor och grönt blev påtaglig denna dag, speciellt när vi skypade med familjerna hemifrån och fick se hur grönt och blommigt det är i Sverige. Det såg nästan overkligt ut och jag funderade på vilket filter som använts innan jag insåg att det faktiskt finns gröna gräsmattor i världen.

På kvällen tog vi oss in till en lekplats som också har en enorm grill. Märklig kombination då lekplatsen var full av busande barn, men vi lyckades hålla dem på betryggande avstånd. Midsommarstång blev det ingen, trots kreativa försök med surfbrädan, men vi fick dansa tillsammans till det väldigt lokala bandet som spelade kubanska livetoner i baren intill. 

Barnen dansade och lekte till långt in på natten innan de tillslut sloknade så som midsommarblomster brukar göra efter en lång dag i solen, och bad om att få ta jollen tillbaka till båtarna. Men sju sorters blommor då? Detta hade vi ju berättat om för våra holländska vänner som nu kände sig som svenskar för en kväll. Vi funderade på sju sorters kaktusar istället men la ner projektet då ingen var riktigt säker på vad de drömmarna skulle komma att stå för. När jag senare nattade två väldigt trötta men lyckliga barn undrade Tilda om vi inte alltid kunde ha det så här. ”Jag vet mamma, man måste spara jätte jättemycket pengar och sen måste man fråga sin chef väldigt snällt också”. Jag funderade över hur jag på enklast vis skulle förklara för en trött sjuåring om de andra parametrarna i en sådan här resa. Men jag blev avbruten av en halvsovandes Agnes som tog över: ”Det är lugnt Tilda, det är jag som är chefen”. Sedan somnade de båda gott och gav oss en lång sovmorgon dagen efter.