Bland Kunaindianer, molas och djungelturer. Kraftiga skyfall och lite för mycket närkontakt med krokodiler. Våra senaste dagar i San Blas.

Vi är mitt i vår resa här i San Blas och det är en hel del som har hänt. Men i det här inlägget ska jag försöka berätta om våra senaste tre dagar bland paradisöarna. På en del av öarna får man inte ta kort och det gör det lite svårare att få fram vissa nyanser av historien. Men jag ska göra så gott jag kan, för under de senaste dagarna har vi sett, hört, luktat och nästan kissat på oss av både rädsla och skratt mer än vi någonsin gjort förut.

På ön Chichime träffade vi den danska båten Notorius med besättningen Karsten och Jeanette. För oss vuxna var de ett glatt par som fick oss att skratta så vi hade ont i magen om kvällarna, och för barnen blev de bestemor och bestefar som tillfälligt kunde döva längtan efter mormor/morfar och farmor/farfar hemma i Sverige. Då Karsten tidigare varit här med segelbåt och lärt känna några av Kunaindianerna, hade han och Jeanette blivit inbjudna att delta i en fest som hölls på flera av öarna. Det var mer av en kulturfestival där man firade att vara just Kunaindian och sina traditioner som man stolt lyckats bevara trots kraftiga påtryckningar från fastlandet. Vi på Nausica blev också medbjudna och tackade glatt ja till att på nära håll få lära känna denna spännande kultur. Så vi seglade tillsammans till ön Makina och det var för oss första gången som vi kom i kontakt med en av de mer tätbefolkade öarna här.

När vi på eftermiddagen kom fram till ön så var barnen badsugna. Vi diskuterade förslaget men eftersom vi vet att det på sina ställe finns krokodiler så bad vi dem att vänta tills vi hört med lokalbefolkningen. De brukar vara ett säkert kort för den här sortens information. Anders tog tillfället i akt och smög iväg med jollen för att reka området lite. ”Egentid i jollen” tänkte jag, ”honom får jag inte se på länge…” Barnen och jag poppade popcorn och använde de nypoppade till dagens mattelektion. Mitt i ett stort minustal satt vi med munnarna fulla och fick plötsligt se Anders komma i full karriär med jollen tillbaka mot oss. Det korta håret stod lite på ända och på håll såg vi mer än hörde honom, likt Gandalf skrika: ”NI SKALL ICKE BADA!!!!!!” Med de orden hängandes i luften tog han en sväng förbi Notorius.

Med stora ögon och popcorn i kinderna satt vi på fördäck och tittade hur det gestikulerades vilt borta vid den andre båten. Tillslut fick vi ta del av hans historia, där han till en början i lugnan ro stängt av motorn och njutit av tystnaden. Plötsligt bröts myset av ett par höga utandningar och sedan en rörelse av något stort ner i vattnet en kort bit därifrån. Rörelsen kom närmare och vid två tillfällen bröts ytan av stora krusningar och något stort, mörkt under ytan. När den stora vad-det-nu-var, gjorde en liten sväng ännu ett steg närmre Anders så hade han plötsligt fått nog med egentid och fick snabbt igång vår trogne motor. Barnen var förtjusta över denna händelserika historia och de fick oss att lova att försöka återuppleva detta dagen därpå.

Så dagen efter packade vi äventyrsfrukost och tillsammans med Notorius körde vi två styckna jollar ut i gryningen. Vi navigerade försiktigt över reven som ligger runtom vår ankringsplats, och tog oss en bra bit in mot djungeln innanför. Strax innan land satt vi sedan alldeles stilla och endast papegojorna och apornas skränande hördes runtomkring oss. Barnen hyschade på oss så fort någon av oss försökte säga något trevligt eller råkade sörpla lite i kaffekoppen. Det var så vackert, så stilla och så alldeles fritt från krokodiler denna morgon och eftersom det var dem som barnen hade siktet inställt på så tröttnade de snart på att sitta still.

Vi kom tillbaka till båtarna och hann brygga nytt kaffe innan vår vän Alfonso tutade i hornet inifrån ön. Då detta var startskottet för festivalen så hoppade vi snabbt ner i jollen igen och med litervis av vatten begav vi oss in till något vi inte visste mycket om. Vi blev genast väl mottagna av Alfonso och hans släkt och de visade stolt upp de vackra molas som de bar dagen till ära. Molas är ett hantverk där både män och kvinnor broderar in olika slags betydelser i ett flerlagrigt tyg. De säljs vanligen som rektangulära tygstycken och vi fick veta att alla Kunafamiljer har, ofta flera stycken, som pryder väggarna i deras hus. Men de görs också som kläder och den här dagen var temat gult. Molas finns dock i flera olika färger och alla med sin egen inbroderade innebörd.Efter detta blev vi runtvisade till öns skola där barnen var i full gång med sina förberedelser. På den här ön fick man ta kort, men jag var noga med att fråga barnen först då jag märkte att inte alla kände sig helt bekväma med det. Andra tyckte det var spännande och ville absolut se bilden efteråt, ofta sprang de sedan högt fnittrande iväg eller så ställde de stolt upp sig igen för ett nytt kort.

Tilda och Agnes blev snabbt uppmärksammade av de andra barnen och vid ett tillfälle såg jag plötsligt mina barn försvinna hand i hand med tre andra tjejer. ”Nja…” sa mitt mamma-hjärta och fick mig att följa efter. Till min fasa upptäckte jag efter en liten stund att den smala vägen delade upp sig i två. Där stod jag fånigt och tittade åt alla håll när en liten pojke från ingenstans dök upp. Han stannade och sa något till mig i en uppenbart frågande ton. ”Erhm…. Los ninos?” försökte jag. Han skrattade stort och vinkade åt mig att följa med. Sedan tog han mig på en tur hit och dit mellan de smala gränderna och plötsligt hade han lett in mig i en liten hydda. Där stod mina två barn omringade av nya vänner och såg helt obekymrade ut över detta äventyr. ”Gracias! Muchos gracias!!” sa jag lättat och med ett mycket svenskt uttal till den lille killen. Jag ville hissa honom högt upp i luften av glädje men insåg snart att taket i hyddan var alldeles för lågt för detta spontana infall. De andra barnen tittade frågande på mig och ledde oss snart tillbaka till skolgården igen.

När skolbarnen kommit iordning fick vi ta del av en fantastisk uppvisning i dans, sång och olika slags instrument. Det var svårt att förstå innebörden i allt men att det var mycket känslor i danserna gick inte att missa. Sedan gick ett långt tåg av barn genom den lilla byn och då Tilda och Agnes nu sågs som självklara vänner fick de också gå i det glatt sjungande ledet. Det var häftigt att gunga med bland alla de glada barnen. Jag fick lite känslan av ett enormt luciatåg, fast vi hade kokosnötsskal som instrument och det var svett som droppade i pannan istället för stearin. Men känslan av att försöka sjunga när man egentligen inte kan fanns där lika klart och tydligt som förr i tiden.

På eftermiddagen blev vi upphämtade av Alfonso som med sin egen kanot körde oss till grannön Sidra. Denna ö är betydligt större och än mer befolkad. Innan vi steg i land så upplyste han oss om att här är det förbjudet att ta kort. Så synd tänkte vi, kort gör det så mycket enklare att minnas platser. Nu i efterhand inser jag att bilderna jag har i huvudet från den ön kommer aldrig att lämna mig, vare sig jag vill det eller ej. Men tyvärr kommer jag nog inte kunna beskriva till sin fulla rätt vad det var vi fick vara med om här, utan att kunna visa bilder på spektaklet.

När vi gick längs den smala gatan upp mot det som Alfonso beskrev som byns pub, så berättade han att under den här festivalen får Kunakvinnorna dricka alkohol. De får göra det fyra gånger per år och den här festivalen är alltså en av de tillfällena. Det kan förklara en del av vad vi skulle få uppleva lite längre fram längs vägen. För i den drypande värmen möttes vi snart av en syn som man sällan ser. Kvinnor och transvestiter i åldrarna, som jag skulle tippa på mellan 20 och 99 år, dansade runt i färgglada molas med en mer eller mindre tömd romflaska i ena handen och ofta en cigarett i den andre. Det skrattades, tjoades och bjöds friskt av flaskan. Vi blev upplysta om att det ansågs vara mycket oartigt att tacka nej om man blev bjuden, och det var ingen av oss som vågade gå emot detta. Hela ön var fylld av färgglada dansande kvinnor och de som dansade mest och intensivast var den äldre generationen! Det var väldigt imponerande att se hur de orkade svänga runt i ett sådant tempo när vi själva dröp av svett vid betydligt lugnare takter.

Utanför ett annat hus, eller snarare en stor lada, satt det fullt med kvinnor på stolar, i gräset eller rakt ner på den smala grusvägen. Några kom glatt hängandes i armkrok på varandra och det var bara att kasta sig undan för att inte komma i vägen. Jag kom på mig själv med att börja nynna på ”Tre små gummor” men tystande tvärt när vi mitt i smeten mötte ett par grisar som också försökte vara med på festen. Utan bättre vetande tog vi oss in i ladan och här möttes vi av en vägg av människor. Nej det går inte att jämföra med en överfull bar i Sverige, utan här men jag människor ÖVERALLT! Det satt kvinnor bokstavligt talat på varandra, i stora klungor högt och lågt, ja precis överallt. Jag funderade stilla på vad brandingenjören vid min sida tyckte om säkerhetsläget här, men blev snart avbruten i mina tankar då vi snabbt blev omringade av ett stort antal människor som var nyfikna på oss.

Något som både förvånade och imponerade på oss här var att oavsett hur mycket människor vi hade runt omkring oss och även då romflaskorna hade börjat sina och nya öppnades, så var stämningen hela tiden glad och trevlig. De höga rösterna var glada och skrattade, blickarna var bara nyfikna och pussarna de gav oss på kinderna förmedlade att vi nu sågs som en i familjen. Vi stannade på ön resten av eftermiddagen och dansade med i svängarna så mycket vi orkade. Tilda och Agnes spelade volleyboll på grusvägen med en grupp andra leksugna barn och på ett nytt språk blev vi visade olika charader och konster. Snart hade dock hettan tagit ut sin rätt hos oss alla och vi satte oss tacksamt ner i kanoten som skulle ge oss skjuts tillbaka. Vi hade hört av andra att Kunaindianerna är ett mycket vänligt folk och efter den här dagen kan jag utan tvekan skriva under på det. Tack för att vi fick vara med och fira denna fest med er!

Dagen efter skulle dag två på festivalen hållas. Vi var redo klockan halv tio precis som dagen förut men något horn blåstes det aldrig i. Ett par timmar senare fick vi reda på att dagen blivit inställd då hela byn låg och sov.

Vi bestämde istället med Alfonso att följa med honom och hans bror ut i djungeln för att i en större kanot ta oss in i en flod. Där skulle vi göra en vandring till byns begravningsplats för att sedan ta oss vidare upp till en av odlingarna där vi också hoppades kunna få köpa lite grönsaker. Vi packade solskydd, myggspray och lunch, visst såg regnmolnen lite tunga ut men nåt svalkande kändes bara välkommet. Förväntansfulla satte vi oss i kanoten och det tog inte lång tid förrän barnen skrek i högan sky av skratt då vi kördes i full fräs in mot djungeln. Jag fick lite lätt handsvett när jag tänkte på hur vi dagen innan suttit i vår egna lilla jolle fullt utrustade och försökt navigera runt reven. ”Any navigational instruments on board?” frågade jag Alfonso försiktigt. Fånig fråga, insåg jag när all extrautrustning ombord på träkanoten var en (!) åra och en halv plastflaska att ösa ut vatten med. Alfonso i sin tur skrattade högt och pekade på sitt eget huvud. ”No need to!”. Och det var det ju förstås inte heller. Han kunde varenda sten utantill och borta vid den där utstickande pinnen görs en kraftig högersväng och tvärs över den palmen svänger vi västerut och vips så var vi framme vid inloppet till floden. Här saktades det ner betydligt och vi fick återigen lyssna till de mäktiga djungelljuden. Ovanför våra huvuden flög ett par papegojor, i palmträden satt gamar och en hackspett, enorma fjärilar fladdrade runt oss och pelikanerna visade vem som bokstavligt talat så noggrant skitat ned Nausica.

En kort vandring tog oss till gravplatserna. Där fick vi se hur det ovanför varje familjegrav hade byggts små öppna hyddor med palmblad till tak och varje grav pryddes med den avlidnes egna tallrik och kopp som använts då personen var vid liv. Varje person har alltså EN tallrik och EN kopp. Ja, varför behöver man egentligen fler? Vi fick ta del av Alfonsos egna familj och släkts öden och det var stämningsfullt att långsamt ta in atmosfären runtomkring oss.

Plötsligt brakade det loss ovanför oss och blixtarna avlöste varandra. Vi sökte skydd under ett av taken och barnen passade på att äta lite mat. Kalla yukaplättar och majs har nog aldrig förr smakat så gott. En stund stod vi där innan regnet försvann lika plötsligt som det kommit och vi fortsatte vandringen. 45 minuter senare skulle vi nå odlingarna och det såg vi mycket fram emot. Men en kort stund senare så var det dags igen, regnet och åskan nu i förnyad styrka. Vi kämpade på ett tag till men den lilla stigen som redan från början var klurig att ta sig fram på blev nu halare och halare. För när det regnar här så regnar det rejält. Inget halvmesigt duggande inte utan snarare hinkvis med vatten som hälls över en, och snart hade vi regnvatten på ställen vi aldrig haft regnvatten förr.

Tillslut vände Alfonso om med några snabba ord om att det här blir för farligt, vi kommer inte komma hela vägen fram. När vi väl vänt om insåg vi att den lilla stigen nu snarare blivit till en forsande bäck och det var lerigt och halt med förrädiska hål överallt. Jag tog snabbt upp Agnes och bar henne istället men tillslut blev vi guidade ner i floden. ”Han måste skämta” tänkte jag. ”Floden?? Men krokodilerna då?”. När jag tittade upp insåg jag att det var inte mycket vi hade till val, för stigen var nu helt bortspolad och vattnet i floden steg snabbt. Plötsligt var tempot högt och med Agnes på min rygg fick jag vid ett par tillfällen simma för att ta mig fram där vattnet var för djupt. Tilda satt på Alfonsos rygg och Anders kämpade med väskor och andra attiraljer som gruppen hade med sig. Bakom oss hade vi våra danska vänner och alla försökte ta sig fram så snabbt som floden tillät oss.

Glädjen var enorm när vi tillslut kom fram och kunde häva oss upp i kanoten. Barnen var kalla och blöta men på ett strålande humör. ”Det här är väl ändå livets skola mamma?!” utropade Tilda när hon studerade Agnes som försökte samla regnvatten i den halva plastflaskan ombord. Danskarna som alltid är lika välplanerade halade upp varsin iskall öl till besättningen och vi skålade högtidligt i kanoten. Jag mös och tog lite kort på Agnes och hennes vattenkonst när jag hörde ett stort plask inifrån strandkanten. ”Crocodillos! Crocodillos!!!” skrek vår guide och killen som precis var på väg ner i vattnet för att hjälpa kanoten förbi några stenar, hoppade kvickt som attans upp i fören på båten igen. Där satt han med benen högt uppdragna och plötsligt var det knäpptyst i båten. Alla stirrade på vattenytan men vi såg inget mer. Fem minuter tidigare hade vi alla vadat runt i det där vattnet. Tilda tittade mig djupt i ögonen när hon med bestämd röst sa: ”Mamma vi behöver inte ha mer skola idag va?”.