Uppe bland bergen i Colombia.

Nu är det svårt att veta om det var de senaste dagarnas höga tempo eller en eftersvettning som kyldes ner alldeles för snabbt, men både jag och Anders åkte på feber och förkylning så snart vi satte oss på flyget till Bogotá. Det var dock snabbt övergående men första kvällen tillsammans med Pachamama blev väldigt lugn. Barnen var pigga som alltid och hostelet som Anna och Martin hade hittat hade som tur var en hög tolerans för leksugna barn. Här fanns också ett mysrum som konstant luktade rökelse och öppen brasa, och här hittade Tilda, Agnes och Jonathan rätt direkt. Det var några månader sedan de sågs men det tog inte många minuter förrän nya lekar uppfanns och snart byggdes det kojor, anordnades popcornfest med långfilm och skeppsbrott med fruktade piratöar och stora skatter. Barnen lekte i timmar där inne och de var ordentligt inmarinerade i rökelsedoften när de tillslut gick med på att gå och lägga sig. Jag tror att personalen kommer att hitta guldpengar som är gömda på de mest kreativa ställen under en lång tid framöver i det där rummet.

Ja kyla det fick vi sannerligen i Bogotá. Vi sov i dubbla lager underställ som de äkta vikingar vi är, och våra mössor blev det nya favoritplagget. Dessa pimpades upp till både festhatt och nattmössa och bars med stor stolthet. Ja tänk att man kan känna sig så hipp i en ullig vintermössa. Bogotá ligger på 2600 meters höjd och har en befolkning på drygt 8 miljoner människor. En dag tog vi tåg och linbana upp till toppen på berget Montserrat och där fick vi en fantastisk utsikt över den enorma staden nedanför. Det är svårt att ta in att så många människor kan få plats på en så förhållandevis liten yta. Det var ett myller av bilar, höghus, lamadjur och fabriker och staden sträckte sig långt åt alla håll över bergsplatån.

Jodå, det är faktiskt riktigt mysigt att sova i mössa!

Oavsett hur kallt det är så är det aldrig för kallt för en glass.

Vi hann med att turista en del i Bogotá men vi såg också till att ha mycket tid för barnlek och avslappnande pratstunder. Det var längesedan vi sågs och vi alla hade gjort resor och upplevt saker som vi gärna ville höra om. En av kvällarna blev jag överraskad på en mexikansk restaurang som Anna och Martin sett ut åt oss. Där fick jag uppleva födelsedag igen med tårta och paket och det hela lyftes till ytterligare en nivå när det mitt under den mexikanska födelsedagssången sköts tårgas några kvarter bort. Det blev ett spännande avbrott när personalen rusade ner för att slänga igen de tunga portarna till resturangen och låste ett antal hänglås om oss. ”Det är ingen fara alls, ni är trygga här” sa vår servitris samtidigt som hon gjorde korstecknet och bad en bön upp mot skyn. Vi följde utvecklingen av demonstrationerna och när de dragit bort en bit såg vi till att smita hem innan det blev allt för sent. Det blev en supermysig kväll ändå och den här födelsedagsmiddagen kommer jag sent att glömma.

Vi hade bestämt oss för att hyra bil tillsammans och köra till den lilla byn Salento som ligger en bit väster om Bogotá. På kartan såg det ju rätt enkelt ut. Dagen började dock med en kulturkrock utan dess like när bilen skulle hämtas ut och vi plötsligt stod med summor att betala som skiljde sig rätt ordentligt mot de vi läst oss till dagen innan. Plus en självrisk på 50.000 svenska kronor. Men tack vara Anna och Martins flytande spanska så lyckades ”vi” förhandla bort det värsta. Något tillknycklade, men bara lite försenade satte vi oss i bilen. Fyra vuxna och tre barn och snart upptäckte vi att bilen kanske inte var riktigt så stor som den beskrivits på hemsidan. Martins gitarr i det hårda fodralet fick tyvärr stanna kvar på hostelet. Men humöret var på topp och under glada hejarop lyckades vi tillslut stuva in resterande pinaler. Sedan satt vi ordentligt hoptryckta och tätt, tätt tillsammans. Vad mysigt vi ska ha det! Vi körde glatt ut från parkeringsplatsen och så bar det iväg. I ungefär 5 meter. Sedan var det tvärstopp. 5 meter till. Stopp. Bromsa, bilköer, tutande och förbannade bilister och ännu längre bilköer. Efter två timmar hade både barn och vuxna tröttnat på de olika billekarna som vi försökt underhålla oss med, och vi hade ännu inte kommit utanför Bogotás stadsgräns. Vi insåg efterhand att vi hade lyckats pricka in en av Colombias största långhelger och därmed befann vi oss nu mitt i ett stressat gäng på flera miljoner semestrande människor. 10 timmar senare, när mörkret för längesedan lagt sig över oss och vi alldeles för många gånger förfasats över hur människor spelade roulette med sina egna liv på de smala, stupande bergsvägarna, så såg vi äntligen skylten som visade att vi närmade oss Salento. Vilken lycka det vara att få stoppa om barnen i den friska bergsluften och sedan skåla i varsin öl innan vi alla kraschlandade i våra rum.

Gymnastik för att hålla sig vaken när billekarna blivit för långtråkiga.

Det finns olila sätt att ta sig fram på Colombias vägar. Det gäller bara att vara kreativ. Och smått galen.

Dagen efter fick vi belöning för slitet från den långa bilkörningen. Agnes väckte mig tidigt, ”Ska vi gå en morgonpromenad, bara du och jag mamma?”. Detta är hennes nya grej på morgnarna och när man väl lyckats ta sig ur sängen så brukar jag tacka henne. För de där riktigt tidiga morgontimmarna är de bästa på hela dygnet. Hand i hand strosade vi runt i den svala bergsluften bland alla dofter och färger och vi hann med att både doppa tårna i den kalla floden och titta på kollibris som luftdansade runt blommorna innan det var dags att väcka de andra för frukost. Detta hostel är absolut ett av de vackraste jag har bott på. Det låg placerat mitt i skogen med höga berg som avtecknades i dimman runtom och trädgården var full av färgglada blommor och grön växtlighet. Lugnet och tystnaden här var också ett välkommet inslag efter allt dån och buller från storstaden.

En av dagarna red vi ut i det gröna landskapet tillsamans med en guide. Alla sju på varsin häst och för barnen var detta något av det häftigaste på länge. Att få sitta på en egen häst och i lugn och samlad ritt få vara mitt i denna exotiska miljö imponerade stort även på de små. Som så många gånger tidigare undrade jag för mig själv varför jag någonsin slutade med ridningen. Men som lika många gånger tidigare så intalade jag mig att jag faktiskt inte slutat, utan bara tagit en liten paus. Efter en timmes ritt så kom vi fram till ett stort vattenfall där vi kunde svalka av oss i det minst sagt uppfriskande vattnet. Barnen var dock måttligt intresserade över detta och ville mest tillbaka till hästarna igen. Trots sju ömma bakdelar dagen efter pratades det länge, länge om när man kunde tänkas få rida igen nästa gång. Ändå strongt efter en premiärtur på tre timmar. På kvällen satt vi runt lägerelden och fick njuta av både Martins och hostelägarens musikaliska talanger. Tilda fick somna i pappas knä till Trollmors vaggvisad spelad på gitarr och Annas vackra sångröst, mitt i dofterna från elden och det knastrande ljudet av brinnande vedträn.

”Vilka hästar tror ni att vi får rida på?”

Området runt Salento bjöd på en hel del men hur gärna man än vill så går det inte att se allt. Vi lyckades dock hinna med att strosa runt bland några av världens högsta palmer, förundras över det vackra läderhantverket i Salento och smaka på gott kaffe från en ekologisk kaffeodling. Här fick vi träffa Don Elias som under 70 år tagit hand om sitt vackra plantage. Han delade med sig av sina kunskaper hur man får fram gott kaffe från grunden och vi fick lära oss om permakultur, olika sätt att tillverka eget insektsmedel utan att använda sig av av miljöfarliga gifter och hur bönorna ser ut när de är perfekt rostade. Här växte banan-, citrus- och kaffeträd om vartannat och både hönor och katter skuttade fritt runt våra fötter. En del väl närgånget och Anders gick ut med en halv kattsvans under skon och en fräsande ovän rikare. Men i slutändan mådde alla bra och Tilda och Agnes såg till att göra katten glad igen med hjälp av all slags barnkärlek som en katt möjligen kan ta till sig.

Där står två små barn längst ned!

Givetvis gick det att köpa nyrostat och nymalet kaffe även bland palmerna.

Kaffebönor på Don Elias kaffeodling.

Anders fick med sig kaffeträd till nästa knivbygge. ”Då döper du kniven efter mig nu” var det enda Don Elias ville ha som tack.

Det hade hunnit bli sent och vi var rätt hungriga när vi körde tillbaka mot hostelet. Plötsligt stannade Anders bilen och på ett högst märkligt vis slängde han sig ut. Jag, Anna och barnen satt kvar och undrade vad det var som hände. Agnes satt blickstilla, knep ihop munnen och såg ut att kunna spricka vilken sekund som helst. Plötsligt brutal-knackade det på rutan och jag såg en kalufs och två breda leenden utanför. In slängde sig sedan två människor under höga jubel och tillslut kopplade hjärnan ihop de två ansikterna som inte alls passade in här, Hanna och Gavin! Dessa två underbara glädjespridare som vi mötte på Humbertos båt i San Blas satt nu här i vår hyrbil, i en liten by mitt ute i ingenstans i Colombia. Det visade sig att Anders, Anna och Agnes stött på dem tidigare under dagen. De bestämde sig för ett överraskningsmoment och lyckades minst sagt, även om Agnes hann bli blå om läpparna av att ha hållt andan så länge. Nu följde de med oss till vårt hostel där vi fick kvällen tillsammans. Åh vilken lycka det var att få se dem igen så snart! Detta är två människor som sannerligen gör världen lite gladare.

Efter Salento var det tyvärr dags att säga hejdå till Anna, Martin och Jonathan. Ett sorgligt hejdå på en mörk parkeringsplats med enormt mycket tårar. Barnen grät i högan sky och det tog lång tid innan de lyssnade till orden ”Vi kommer att ses igen.” Det var sorgligt även för oss vuxna och jag är så glad att vi fick den här resan tillsammans. Jag har lärt mig mycket av denna minst sagt äventyrliga familj och jag ser fram emot att få följa dem i deras fortsatta segling, vart den än bär.

Jag och Anders hade hittat en lägenhet en bit utanför Bogotá och där spenderade vi tre lugna dagar tillsammans. Givetvis med mössorna på dygnet runt för nu var vi uppe i bergens kyla igen. Emellanåt var det kallare inomhus än utomhus då isolering inte existerar i husen här. Medan barnen ritade hästar med vattenfärg så hällde vi upp varsinn extra kopp kaffe och mös i våra underställ. Sedan lekte vi kurragömma, dansade ballongdanser, tittade på film, gjorde ett misslyckat försök att duscha i svinkallt vatten för att sedan bylsa på ytterligare ett lager långkalsonger. Vi hade fantastiskt avkopplande dagar i den där lägenheten och vi såg inte en enda turistattraktion i närheten.Nu kände vi oss redo för det stundande Sverige-besöket!

Den stora kontrasten att komma tillbaka till Colombia

”Pappa vad gör du??! Du får inte duscha med så mycket sötvatten! Mamma stoppa honom, jag tycker faktiskt inte det ser ut som att det ska regna inatt!!” Agnes vrålar med smått panik i rösten nerifrån båten. Jag färstår hennes stress, men vi är inte längre i San Blas där vi fick spara på varenda vattendroppe för att inte riskera att få slut i vår tank. Nej vi är nu tillbaka i den Colombianska marinan Puerto Velero, och har plötsligt nästintill obegränsat med sötvatten. Men hur lätt är det för en 4-åring att hålla koll på när man kan slösa och när man måste tvätta händerna i saltvatten? Jag berömmer henne för att hon är så klok.
”Det är okej älskling, fortsätt sova du.”

Att komma tillbaka från livet i djungeln bland krokodiler, sandslott och regnsamlare blev en stor omställning för hela familjen. Från att ha legat för ankare med minimala matinköp men en total frihet, till att snöra fast sig i en marina med båtgrannar tätt inpå, men obegränsat med wifi. Ja det blev en mental krock som jag inte riktigt var förberedd på. Jag såg fram emot att få frossa i Colombias enorma utbud av frukt och grönt igen, men blev samtidigt förskräckt över att se hur mycket mat det fanns på hyllorna i butikerna. Behöver vi verkligen så här många valmöjligheter? Jag stod i säkert femton minuter och försökte välja en pastasort bland alla, vad som kändes som tusen, olika märken. I kyldisken fanns hyllmeter med olika slags yoghurt, såser, deserter och mjölkpaket. Vill du ha sockrade eller salta kex? Kanske med choklad emellan? Sylt! Varför inte ta lite syltiga kex? Jordgubb, hallon, persika eller allt blandat? Passa på, 2 för 3 bara idag! ”Men jag vet inte! Jag vill bara köpa något att äta till middag!” Jag försökte boxa ut mig själv, Anders och två stissiga barn, som såklart var överlyckliga över att se alla syltiga kex igen.Jag insåg plötsligt att det där som jag emellanåt saknade i San Blas inte kommer utan konsekvenser. I ett försök att få mig själv att känna att det var okej att lämna vänner och livet där för att vända tillbaka, så hade jag förstorat allt jag trodde att jag behövde. Att kunna ta en ordentlig sötvattensdusch, kanske till och med i varmvatten. Att slippa diska i saltvatten med det resultatet att maten alltid smakade lite, lite mera salt. Lyxen att till och med kunna fylla en diskmaskin och bara behöva trycka på en knapp. Eller att ha tillgång till ett matutbud där man kan välja, vraka och pin-pointa precis det man vill ha. När vi vände tillbaka från San Blas så kändes det plötsligt som att vi var på väg hemåt igen. Jag hade försökt förbereda mig själv på den känslan genom att tillåta mig att drömma om det lyxiga man har där hemma och som man kan sakna i en båt. Till exempel en tvättmaskin. Men jag insåg nu att det där är egentligen ingenting som gör mig lyckligare eller som jag verkligen behöver. Det jag dock saknar hemifrån och som är svårt att ersätta är mina nära vänner och familjer, och jag bestämde mig för att det är det jag ska fokusera på.

När vi kom tillbaka till Colombia hade vi inga större problem med att bli incheckade i landet igen. Marinan bistod med agent precis som förra gången, och så länge vi hade vårt Zarpe från Panama så var myndigheterna i Colombia nöjda. Summan för incheckning blev dock tyvärr densamma som förra gången och vi skulle senare få lära oss att marinan i Santa Marta är ett betydligt bättre val trots att den är något dyrare. Dagen efter att vi blivit incheckade igen så tog vi oss till Baranquilla. Vi hoppade på en av de knallröda lokala bussarna som stannade när man vinkade på dem, och det blev en upplevelse i sig. Bussen var knökarfull, utsmyckad i regnbågens alla färger och med discomusik på högsta volym. Vi skulle starta dagen med att hämta våra pass i en myndighetsbyggnad och hade fått veta att bussen skulle stanna strax utanför. Men vi hade fått fel address och skulle på bästa sändningstid försöka förklara för busschauffören vart vi skulle och samtidigt dubbelkolla adressen med honom. Så mellan en Madonna-låt och en svängig salsabeat fick passagerarna en teaterförevisning på elitnivå och vi tog det här med kroppsspråk till nya höjder. Tillslut var det någon med lite engelskakunskaper som förbarmade sig över oss och till allas stora förvåning så hamnade vi faktiskt rätt tillslut.Vi hade en gedigen att-göra-lista och som tur var så hade vi bokat en taxi som skulle hjälpa oss runt i staden. Vi hade även bokat en natt på det billigaste hostelet vi kunde hitta och det kändes skönt att få lägga sig och sova någonstans i mitten av alla inköp och fixar-måsten. Vi började med att försöka få tag i en doktor då hela familjen hade fått problem med öronen efter allt badande i det salta vattnet i San Blas. Vi visste inte riktigt vart vi skulle ta oss men med viss hjälp från taxichauffören så irrade vi tillsut rätt. Vi befann oss utanför ett sjukhus där en vakt i munskydd släppte in patienter som var uppskrivna på en lista. Detta skulle snart visa sig bli en av de mest fruktansvärda upplevelser jag har haft som patient. Att på nära håll få se hur respektlöst liv och död kan hanteras får en att inse vilken enorm skillnad vi har på människosyn runtom i världen. Och vilken enorm skillnad vi har på resurser. Vi var rätt skakade hela familjen när vi gick därifrån, och då vi ville ut från det där sjukhuset så snabbt som bara möjligt så blev endast barnen undersökta. Men vi fick med oss det recept som vi visste skulle hjälpa oss och med barnens ärliga frågor kring händelsen så kunde vi snart bearbeta situationen. När frågorna tagit slut, eller iallafall tagit en liten paus, så satte vi oss i taxin igen och sedan var det körning kors och tvärs genom staden som Shakira vuxit upp i. Taxichauffören berättade stolt om detta och pekade ut statyer och skolor som stod i hennes namn.Den första gången som jag var i Baranquilla så hade jag svårt för allt vimmel. Det är en stor stad med en miljon invånare och jag tyckte det var svårt att få grepp om den. Men tack vare ett nu hyfsat organiserat super-tempo så fick vi den här gången se en väldigt spännande sida av staden. I Baranquilla kan du hitta allt. ALLT! Bara du vet vart du ska åka, och det visste vår taxichaufför. När han tog oss ner till det som anses vara stadskärnan (det finns egentligen ingen riktig stadskärna så som vi är vana vid), så låstes direkt dörrarna och medan Anders jagade runt efter koläder till vår ratt så satt jag och barnen kvar i bilen. På första parkett fick vi där ta del av slummens olika skepnader. På ena sidan hade vi en marknad i tusen olika färger med frukt, fisk och julgranskulor. På andra sidan letade människor i trasiga kläder fimpar på marken. Under tiden som jag satt och sjöng godnattsånger för min eftermiddagströtta fyraåring så studerade jag de unga killarna som sökte skydd bakom taxin, där de ostört kunde smussla med diverse verktyg för att få fram något lagom starkt att röka. Det kändes surrealistiskt och Tilda frågade viskande varför de inte hade några skor på sig när det var så mycket glasskärvor på trottoaren ”Och därborta sitter någon och pratar med en potatis” sa hon och tittade forskande på mig.
”Du mamma, vad var det egentligen som häne där inne på sjukhuset tidigare?”
Den dagens skola blev nog en av de viktigaste hittills.

Några dagar efter vårt lilla äventyr i Baranquilla så bokade vi bussbiljetter från Puerto Velero till Cartagena. Vi var väldigt sugna på att se mer av Colombia och för mig var detta landet en absolut höjdpunkt på vår segling. Jag hade läst och hört så mycket om storslagen natur, spännande kultur, vänliga människor, god mat och ett skönt klimat. Men vi hade också blivit varnade för osäkra områden med hög kriminalitet, överfall i gränsområdena och en stigande oro allt eftersom Venezuelas situation blir värre. Så när vi planerade våra resor in i landet gjorde vi det med en hög portion säkerhet. Men Cartagena kändes säkert och vi såg fram emot att lära känna denna gamla och välbevarade stad vid kusten. Vi hade hittat ett mysigt litet hostel som låg i den gamla delen av staden innanför ringmuren och efter en behaglig bussresa så landade vi in fint i den färgglada miljön. De följande tre dagarna gick vi med kameran i högsta hugg bland gamla vackra hus målade i regnbågens alla färger.

Cartagena var dock en stad med betydligt fler turister än vi var beredda på och överallt fanns det försäljare som ville sälja allt möjligt till oss. Vi upptäckte snart tre sorters sätt att säga nej på. Det svenska artiga
Nej tack!” (detta fick vi förkasta rätt fort…),
det mer irriterade ”Du-har-frågat-mig-samma-fråga-i-5-minuter-och-jag-vill-inte-köpa-Nejet” (här la vi ibland in lite svenska svordomar också beroende på hur lågt blodsocker vi hade för stunden), MEN det absolut bästa vi snart lärde oss var ändå
”Jag-är-dum-i-huvudet-Nejet.” Supereffektivt.
Det går till så att man helt enkelt låtsas att man inte fattar någonting. Vilket emellanåt kom alldeles naturligt för oss då vi ofta faktiskt inte fattade någonting av den snabba spanskan. Försäljaren tröttnade betydligt snabbare än vid de andra Nejen och vi slapp bli så irriterade. Tills vi träffade på en som kunde engelska och vi då fick försöka spela ännu dummare. Ända tills Tilda skrek
”NO gracias!” Och sedan,
”Mamma du måste faktiskt säga vad du tycker!”

Cartagena var verkligen vackert och försäljarna fick vi ta som en del i uplevelsen. Västerlänningar här symboliserar pengar och det är inte lätt för dem att veta att vår långseglarbudget inte har utrymme för några souvenirer.Vi vandrade runt mycket de här dagarna och fick en mängd olika möten med staden. Lunch åt vi på restauranger som låg långt bort från turiststråken och den absolut godaste fiskrätten jag ätit någonsin intogs på plaststolar i ett hål i väggen. När vi först tittade in i mörkret, som vi inte riktigt visste om det tillhörde en restaurang eller någons hem, så var borden fulla med glada lokalbor. Sittandes i ett rätt ruffigt område beställde vi in varsin rätt som serverades på plasttalrikar, med plastbestick och någon hemsk sötsliskig läsk till. Men maten, wow! Råvarorna var rykande färska och kocken besatt någon form av magi för mina smaklökar dansade salsa resten av dagen. Det var otroligt gott.

Efter mycket fotograferande, promenerande och en hel massa god mat så var vår lilla minisemester i Cartagena slut och det var dags att gå tillbaka till workmode igen. Nausica skulle upp och bli bottenmålad, soltak skulle förstärkas, vår motor hade börjat läcka kylvatten och behövde lite mekanisk kärlek och hela insidan av Nausica behövde en rejäl städrunda efter allt saltvatten i San Blas.Marinan i Puerto Velero hade tyvärr visat upp en ny sida för oss under tiden vi varit iväg. En olycka hade hänt med en av båtarna som stod uppställda på land där en av stöttorna, som ska stadga upp båten, hade get vika då de var uppställda på alldeles för sank mark. Därmed hade hela båten vält och stöttan hade gått igenom ena sidan och rivit upp ett stort hål. Detta under tiden som den unga familjen befann sig i båten. Ja det hade kunnat få ett fruktansvärt slut men som tur var blev resultatet endast materiella skador. Marinan skötte det hela väldigt oprofessionellt och vi var många som där och då tappade förtroendet för personalen. Därför ville vi ha Nausica uppe på land så kort tid som möjligt och vi lyckades även förhandla så att Nausica fick hänga kvar i den gigantiska traversen, plus att de fick sätta de vanliga stöttorna runtom båten. Men när deras beräkning först landade på två veckor skakade vi bestämt på våra huvuden. ”Glöm det, inte mer än en natt”. ”Glöm det”, fick vi tillbaka, ”ni kan aldrig göra jobbet på under en vecka.” Men med en idiots envishet så skruvade vi i våra nu full-laddade mänskliga duracellbatterier och medan barnen lekte hos nyfunna spanska vänner så svettades jag och Anders bland bottenfärg, polermaskiner och målarpenslar. Vi tyckte att vi jobbade hårt men några som jobbade ännu hårdare var myggen runtomkring oss. Då uppställningsplatsen var omringad av sumpmark så var det förfest, efterfest och helfest för de blodtörstiga flygfäna och vi var vip-gäster på kalaset. Det blev ett blodigt dygn och vi var otroligt lyckliga när vi svettiga och sönderbitna kunde sjösätta igen dagen efter.

Sankmarken runt uppställningsplatsen. Ett paradis för mygg.

Nausica ska precis lyftas. I bakgrunden, två sjunkna båtar.

Den dagen var det min födelsedag men det var ingen som riktigt hade ork för några festligheter efter en lång och sömnlös natt. Födelsedagssång från familjen höjde dock stämningen rejält och på kvällen kom vänner från den spanska båten SaraMia med hemgjord tårta och kalasstämning. Två dagar senare var det Agnes tur att fylla år och då var energin tillbaka igen. Pannkaksfrukost, sång, presenter och en båt som var pimpad långt upp i masten med både vimplar och ballonger. Nej det var då ingen som kunde missa det stora i denna dag. En av presenterna som hon fick av en båtgranne var en liten kompass. Överlycklig började hon snurra runt, runt och följde hur pilen rörde sig. -Nu du Tilda, nu gör det inget om mamma och papa seglar vilse för nu kan jag vägen! Under dagen var det dags för vår nyblivna femåring att få ha sitt första poolparty och då hela marinan visste om födelsedagsbarnet blev hon ordentligt firad. Trött och lycklig somnade hon senare på kvällen i sin nya prinsessklänning som hon fått av sina vänner
–Den här klänningen tänker jag ha på mig för alltid. Även när jag är 18 år.Dagen efter steg vi upp i gryningen. Med ryggsäckarna fullpackade utav långbyxor, skaljacka, ullunderställ och mössor promenerade vi svettiga genom marinan och funderade på hur det skulle kännas att få frysa lite igen. Luftfuktigheten kombinerat med värmen längs kusten så här års är rätt tuff. Man går inte många steg förrän man är genomsvettig och jag som egentligen är mer av en höstmänniska kan verkligen sakna kylan. Så jag var supernöjd över att få packa ner en rejäl mössa i väskan och drömde om att få ha på mig ett par kliiga långkallingar igen när vi nu skulle upp till bergen och Colombias huvudstad Bogotá. Där skulle vi äntligen få träffa Anna, Martin och deras son Jonathan, som är jämnårig med Tilda och Agnes, från båten Pachamama igen. Vi hade bokat en taxi som skulle köra oss direkt till flygplatsen. Under natten hade det dock rullat in rejäla oväder och regnet hade spolat bort en del av vägen på sina håll. Så vår taxi var rätt sen, och trots våra upprepade Tranquilo! (som faktiskt är alldeles korrekt spanska) så kördes det med en Colombiansk intentitet enbbilkörning som fick mig att luft-bromsa i panik med vilda svenska utrop från baksätet. Jag höll hårt i mitt icke-existerande bilbälte medan Tilda obekymrat drog skämt på spansk-engelska. Jag vet inte om chauffören förstod något men han garvade högt och klappade händerna i förtjusning så han var tvungen att släppa ratten med jämna mellanrum. Det var med viss åksjuka och mycket darriga ben som vi tacksamt kravlade oss ur bilen vid flygplatsen. Den här eftersvettningen kommer hålla i sig i flera dagar tänkte jag och hade aldrig förr sett så mycket fram emot bergskyla.

San blas – Lejonliv

Det här med att söka information

Det är väldigt lätt bygga upp en rädsla för det okända. Det är otroligt tufft att bryta ner den. När man trots klumpen i magen tar klivet genom ridån som stavas rädsla, och kommer ut segrande, levande, så blir vinsten oförglömlig.

På Bonaire började vi på allvar planera seglingen till Colombia och San Blas i Panama. Vi diskuterade med båtarna runtomkring oss och letade information via Noonsite och på bloggar från båtar som varit där. Energin att få uppleva Colombia och San Blas med familj och Nausica var hundraprocentig. Kanske lite högre för min del när det gäller San Blas.
Diskussionerna bland båtarna kom mest att handla om monstervågor och vindbyar på stormstyrka runt Cabo de la Vela och Punta Gallinas, dvs runt Colombias nordligaste horn innan man faller av ner mot Santa Marta och Cartagena. Det handlade om väpnade överfall, i ett fall med dödlig utgång, i och runt San Blas. Vi hade dessutom som enda alternativ att besöka San Blas i regnsäsong vilket många menade var förenat med extremt hög risk att hamna på varv i Shelter Bay på grund av åsknedslag. Förstahandsinformation från de som varit där menade att det är helt förfärligt.Inget får hända.

Drömmar, sannolikhet och konsekvens måste vara i balans.

Vi jobbade på och försökte hitta realismen i informationen. Är det fakta eller bygger den på känslor. Ett fåtal individer blir tongivande. Den som har varit där och har en historia att berätta blir kung eller drottning. Berättaren överdriver säkert, medvetet eller omedvetet, eller så är allt sant, just där och då. För man seglar med en ryggsäck av farhågor och det finns ingen att skylla på när det börjar bråka på allvar. Totalansvar. Såklart blir då upplevelsen förstärkt och berättelsen målande när någon frågar hur det var därute.

Den här gången var det nära att vi gav in för den odödliga klumpen i magen. Vi var nästan överens om att låta bli att segla till San Blas. Informationen om överfall och rån hade vi brutit ner till hanterbara delar men det som kvarstod var de intensiva åskovädrena i regionen. I hamnen i Puerto Velero fick vi ytterligare en dos om att det var riktigt skrämmande att vara där i fel säsong. Svårt läge och en riktigt besviken Anders.

Vändning

Så en morgon, bara ett par dagar efter att vi fällt ner landningsstället i Colombia, kommer den gnutta positiv information som vi behövde för att våga. Jag får upp en artikel från amerikanska vädermyndigheten NOAA som berättar att det Azoriska högtrycket har dragit sig ovanligt långt söderut vilket de menar ska ge en torrare regnsäsong i Karibien. Alltså en ovanlighet till det bättre. Vi ställde om hela planeringen, tog chansen och gav oss iväg.

Seglingen till Porvenir gick mycket bra ur ett seglingsperspektiv. Vi hade 220 nm till Porvenir, knappt 2 dygn. Väderprognosen stämde bra och vi gippade oss norrut för att fånga vind. Vi var fortfarande oroliga för allt ovanstående och vi hade extra tät kontakt med vänner och familj hemma. På nätterna såg vi intensiva åskoväder men de höll sig på avstånd. Det enda som inte höll sig på avstånd var Linneas sjösjuka som var värre än vanligt, det visade sig senare vara magsjuka.

Precis innan vi skulle börja navigera in mellan reven utanför Chichime och Porvenir skriker det i fiskerullen. Det blir ett härligt kaos i båten och upp kommer en Mahi Mahi som storleksmässigt hade passat i Agnes kläder. I kikaren ser vi små palmöar och känslan av seger fyller sittbrunnen. Vi är i San Blas!!

På eftermiddagen ankrar vi i Porvenir där man kan klarera in till hälften, här finns Immigration (Panama) och Kunafolkets Congreso som är deras beslutande organ där man köper ett tillstånd för att få segla i området. För att få seglingstillstånd från staten Panama samt registrera sig hos Customs så fordras en nattsegling till Linton Bay. Hit ville vi inte om vi på något sätt kunde undvika. Ankarviken är röd zon, inte säker.

Under tiden vi försöker att göra oss förstådda hos myndigheterna så träffar vi Humberto, Mary och George på båten Amande II. Humberto är charterskeppare med rutten Cartagena-Linton som specialitet och efter en stunds samtal erbjuder han sig att hjälpa oss med resterande papper i Linton, han känner nämligen Port officern där.

-Jag lägger ut pengarna åt er, inga problem. Jag är tillbaka om tre dagar, då har jag era papper i ordning.

Mycket riktigt, efter tre dagar ankrar de åter i Porvenir och alla stämplar sitter på sina rätta ställen. Humberto har gjort oss en obeskrivligt stor tjänst och dessutom lagt ut nästan 2500 kr. Tala om att det finns fantastiska människor ute i världen!

Lejonliv

Nu följer nästan två månader av någonting som är svårt att beskriva. Sidor hos mig vaknade som jag bara anat men inte visste fanns. Känslor som uppstår när du jagar men inte är säker på att du har störst tänder på revet. När du inte riktigt vet vad som också har bestämt sig för att ta en tidig simtur runt båten innan alla har vaknat. När du ligger ankrad i mangroven, vinden svänger på syd och alla djungelns dofter sköljer över dig, du hör ljud från djur du varken hört eller sett tidigare.

Dricksvatten är en bristvara i San Blas. I alla fall för oss som inte har egen watermaker eller vågar hämta i regnskogen. Kunafolket har tillverkat egna vattenpipelines som startar i regnskogen uppströms i väl valda vattendrag. De samlar också regnvatten. Det senare var vi förberedda på och nu var det dags att sätta igång. Vi spände upp en 2x2m presenning med en monterad bottengenomföring i mitten. Slang ner i dunken sen var det bara att invänta nattens regnväder. Nu är det ju inte bara regn som följer med ett intensivt åskoväder, vindbyar på kulingstyrka och ibland långt däröver gjorde att de få båtar som låg i samma vik som oss fick ett nattligt skådespel när två halvnakna (ibland helnakna) människor med stressade pannlampor försökte rädda sin presenning samtidigt som vattnet bara skulle ner i dunken. Ganska snart fick vi in tekniken och rekordet för en natts arbete blev 75 liter.

Kamerablixt i ett nytt perspektiv, bilderna är snapshots ur goprofilmer i beckmörker.

Agnes och jag startade en fantastisk tradition här som vi sedan dess har fortsatt med. När ögonen börjar bli tunga och det vanligen är dags för godnattsaga eller ljudbok så kommer hon upp i sittbrunnen och säger,

– Pappa jag vill somna med dig i sittbrunnen.

Så lägger vi oss i sittbrunnen, hon i min famn under en alltid helt otrolig himmel full av stjärnor och siluetterna av upptornande åskväder. Agnes somnar och livet är bara helt fantastiskt! En kväll kom hon upp som vanligt men jag sa att ikväll blir det vanlig nattning i sängen. Hon blev så ledsen att jag genast ändrade mig och jag har inte sagt nej sedan dess.

Det blev många fina fisketurer med jollen i mangrovevikar och på ute på reven, men det som gav mest utdelning var harpunfisket. Daniel, Karsten och jag gav oss ut, ofta tidigt på morgonen. Full fart på motorn, kaffe balanserandes i olika typer av bägare och tre breda leenden ut mot ytterrevet.

Nästan varje gång kom vi tillbaka med antingen kungskrabba, langustin eller olika sorters fisk. Favoriten blev stekjärnsstora Yellow snappers.

Vid en av morgonturerna på revet så kommer Karsten upp med en fisk på spjutet och med ett något stressat ansiktsuttryck. På vägen mot jollen simmar en Nurseshark rakt in i bröstet på honom.

Nästan varje dag kom Kunas i handgjorda kanoter och sålde langustin, bläckfisk och annat till små valörer av dollar.

Det gick också att byta till sig saker mot nyttogrejer som fiskespön, krok och barnkläder.

Vissa dagar, när vi låg närmre någon by kom damerna som ville sälja Molas och andra egentillverkade hantverk. Vissa var bara så fina och omöjliga att inte köpa av dem.

Att bara sitta och titta ut över vattenytan var något som ofta gav helt osannolika upplevelser i retur. Flera gånger började vattenytan koka av ett fiskstim trängda av stor rovfisk underifrån. Direkt anlände sjöfåglarna och en tredimensionell skördefest var ett faktum.

En annan gång syntes en hel flock med delfiner på avstånd. De kom närmare och närmare och tillslut bestämde jag mig för att smyga på mig fenorna och simma ut. Med Gopron i handen filmade jag en hel familj av nyfikna snickesnackande delfiner som simmade runt mig.

En kväll kom delfinfamiljen tillbaka in i ankarviken, nu med ett stim av stor matfisk framför sig. Vilken upplevelse att få se dem jaga i flock!

En annan dag skriker Linnea från sittbrunnen. Vi flyger ut från klädnypefleecefilthanddukkojor och upp från diskbänkar lagom till andra gången en väldig Eagleray hoppar högt upp i luften och landar med ett stort ryggplask.

På väg till Nargana/Corazon de Jesus går vi på grund. Under segel i lätt vind har vi precis gått mellan tre korallområden med högsta spaningsläge. Vi har gått fria och vi är på väg ut på djupt vatten igen, sjökortet visar 25 meter och ekolodet visar 25. Jag börjar göra annat. Då ropar Linnea;

– Vi har 0,9 under kölen!

Linnea startar motorn och lägger snabbt i backen och jag hinner riva ner storseglet innan vi hör hur det skrapar i kölen. Vi tar oss igenom utan att tvärstanna. Oohhh, hur har det gått med rodret? Vi är mitt ute i ingenstans. Allt känns bra i båten men jag är otroligt sugen på att dyka ner och titta efter. Vi ankrar snart i mangroveviken utangör byn, bestämmer oss för att handla på ön och samtidigt fråga om det är badbart innan jag hoppar i. Vi får klart besked. Badförbud. Floden har sitt utlopp i mangroven och de har sett ovanligt mycket krokodiler för säsongen. I skymningen samma dag ser Linnea en vända i ytan 5 meter från båten. Jag ser virveln efter den. Undervattenskollen får vänta.

Grillkvällar, sundowners och strandhugg av olika slag var andra höjdpunkter dessa månader. Ofta tillsammans med Jeanette och Karsten på Notorious eller annars bara vi och naturen.

Vänner som satsar lika mycket, och mer

I San Blas träffade vi människor som vi kommer att hålla kontakten med under lång tid framöver. Det är spännande och otroligt inspirerande att träffa människor som brutit sig ur mönstret. Världen är full av alternativ och möjligheter och diskussionerna när vi vänder och vrider på dem är bara berikande.

På ön Chichime träffade vi Karsten och Jeanette, ett färgstarkt par från Helsingör på sin båt Notorius.

Diskussionerna handlade om allt från livsval till politik, men framförallt om mat. God mat och hur den ska tillagas. Diskussioner om matklassiker hemifrån varvades med funderingar om hur vi skulle använda de nya spännande råvarorna runtomkring oss.

Barnen tog emot dem med öppna armar vilket besvarades på precis samma sätt.

Både Karsten och Jeanette hade många ess i rockärmen och det blev fest varje gång vi meddelade att vi skulle svänga förbi Notorius. Där fick man ju både hoppa i sängen OCH det var hög sannolikhet för Coca Cola, eller ännu bättre varm choklad med vispgrädde.

En dag var det dags för begravning. Barnens uppblåsbara plastdelfin var ohjälpligt trasig. Ett bål anordnades på stranden och barnen var med i allt från planering till genomförande. Ändå, mitt i allt, så rasade världen för våra barn. De blev helt otröstliga och efter ett tag hade två Kunas och Karsten kommit roende för att tittat till oss. Diskussionen runt elden handlade om livets skola och översattes mellan Svenska, Danska, Spanska och kroppsspråk på ett målande sätt. När elden slocknat en timme senare och vi var på väg till Nausica var barnen fortfarande otröstliga. Jeanette vinkade åt oss från Notorius så vi svängde dit. Frågorna ställdes direkt till barnen på svenska med dansk brytning med undran om vad som hänt. Barnen berättar den hjärtslitande historien med väldig inlevelse medan pappa Anders tittar på Jeanette med en blick som säger, nu blir det lite mer plats ombord.
Då drar Jeanette fram ännu ett ess. BARN! VÄNTA!! Och så dyker hon ner i ett av stuvfacken och drar upp en stor uppblåsbar krokodil i alla regnbågens färger. På 30 sekunder lyckas hon vända djup sorg till lycka och vips har hon två vänner för livet. Jag ler och inser att vi har helt fantastiska vänner och att vi förmodligen behöver en större båt.

Vi träffade också Daniel och Anna med barnen Olivia och Theodor, på Baydreamer 2.0. De gör det som vi ibland drömmer om men inte ännu vågat. De har skapat sig förutsättningar ombord för en livsstil på havet. De driver sitt charterföretag på ett otroligt sätt och jobbar nu i en av de vackraste regionerna på vår planet. Vi hade många gemensamma nämnare och i diskussionerna med dem växte ännu fler möjligheter och alternativ fram. En annan av de gemensamma nämnarna var att komma under ytan så ofta och länge som möjligt. Fridykning och harpunfiske bokades in så ofta det gavs tillfälle mellan chartergästerna.

In the land of Mordor

Axlarna sänktes bit för bit. Vi insåg att Kunafolket är vänliga och glada och vi lärde oss att hantera de nattliga åskvädrena. Vi skapade oss vårt perspektiv av hur det är att segla i San Blas i regnsäsong, mer exakt i september och oktober. Det är ändå värt att berätta om åskovädrena, för de är inte som de vi är vana vid hemma. Värmen i vattnet (31) och i luften (30-35) och nära maximal luftfuktighet gör att det går att fysiskt känna energin som omger oss och skyfall, åska och vind blir därefter.

För ankare upplever man att båten blir kastad som en vante fram och tillbaka i vindskiftena, sikten blir nära noll i regnet, blixt och sprakande knall, blixt och sprakande knall om och om igen. Luften luktar ozon.

Oftast kom de nattetid men det strängaste vi hade kom som tur var dagtid. Efteråt enades vi mellan båtarna om att vindbyarna måste ha varit en bit över 20 m/s, någons gissning låg på runt 30. Efter en stund, ibland upp till en timme, så klarnar vädret och man ser palmer och stjärnor igen. Man ligger förhoppningsvis umgefär på samma ställe som innan, allt är förhoppningsvis helt ombord. Check, allt grönt, vi är redo för ännu en dag i paradiset.

Rapport från Colombia – Moira är träffad av blixten.

I Puerto Velero hade vi redan fått vänner i familjen ombord på Moira (ännu ett lysande exempel på att även gymnasieskola kan genomföras på alternativt sätt). Innan vi åkte hade vi diskuterat en hel del om att stanna eller resa, play it safe eller chansa. Omgiven av endast högre master än deras egen blev de alltså träffade av blixten, och det mesta av deras elektronik var utslagen. Ingen var ombord men sonen gick på bryggan på väg mot båten. Alla som tur var oskadda men chockade och med insikten av ett ekonomiskt ras var det inget kul läge. Känslorna ersattes snart av utvärdering och handling och de är på fötter igen trots att ekonomin fått sig ett riktigt bett. De har fått ersätta utrustning för över 100 000kr. Och vem vet vad som kommer att slockna under kommande halvår som följd av detta. Som ni gissat hade de ingen försäkring. Ibland är det bara inte rättvist.

Vi måste lämna – men vi kommer tllbaka!

Motvilligt drog vi oss tillbaka mot Porvenir. Vi hade motstående intressen i att stanna kvar i San Blas och att kunna resa in i landet Colombia untan stress. Redan hade vi förhandlat oss till mer tid här på bekostnad av båt/underhållstid i marinan i Puert Velero. Där väntade tråkigt båtlyft, motorservice, riggkoll mm.

Än en gång var Humberto på väg till Linton för att hämta upp nya gäster och vi frågade om han kunde tänka sig att hjälpa oss igen. Inga problem, sagt och gjort. På utsatt tid ligger vi och väntar på att Amande II, deras Dufour Atoll 6 ska komma in och ankra. Men det kommer ingen.

Timmarna går och vi börjar bli oroliga. Under tiden kommer en man från byn i sin kanot. Han undrar om vi behöver hjälp med något. Vi börjar prata om annat (70% kroppsspråk 20% spanska 10% engelska) och kommer in på Humberto, alla känner den vänliga Humberto. Indianen blir allvarlig och berättar att han tror att Humberto blivit överfallen i Linton bay. -Va fan säger du, svarar jag med 99% kroppsspråk. Oron börjar bli verklighet.

Jag kör in med jollen till immigrationsofficeren och ber honom ringa till port officern i Linton för att få mer information. Alla känner som sagt Humberto, och mycket riktigt, port officer bekräftar att det hänt.

De låg för ankare i Linton bay när det hände. Alla ombord klarade sig utan skador men ingen av dem ville prata om händelsen efteråt. Jag frågade av flera anledningar, självklart för att försöka hjälpa besättningen och ta reda på om vi kunde göra eller ge dem något. Men även för att vidarebefordra fakta till våra vänner på Baydreamer och Notorious som behövde skapa en strategi och förbereda sig för att segla i de vattnen.

Måste man dit så går man rakt in i marinan. Man ligger aldrig för ankare i den viken.

Alla låg och sov när beväpnade män gick ombord. De rev åt sig allt löst de kunde få tag i, telefoner, gpser, kameror mm. De lyste ner i sovhytterna där nu besättningen började vakna. Då gav de sig av. När Humberto och George kommit upp i sittbrunnen får de se hur piraterna vänder och kommer tillbaka en andra gång, en gissning av Humberto; för att hämta utombordaren. Då plockar Humberto fram signalpistolen och siktar på dem. När de ser pistolen viker de av och försvinner in i mörkret.

Det blev ett känslomässigt återseende när de äntligen ankrade jämte oss i Porvenir. Vi bjöd genast in dem på öl och kvällsmat men så ville inte Mary (Humbertos syster och deras fantastiska kock) ha det. Humberto förde talan och sa att Mary har bestämt att ni kommer ombord på Amande klockan 18, och inga ursäkter kommer att accepteras. INGA!

På Amande II mötte vi en samlad besättning som nästan direkt ledde in samtalet på annat än föregående natts händelser. De ville hellre prata om dagarna framöver och veta våra planer. Vi berättade att imorgon bitti så seglar vi tillbaka till Colombia eftersom bla bla bla. Det var nog iallafall det som Humberto hörde. Istället sa han;

-Vindarna kommer ändå inte att vara bra, det kommer in ett farligt lågtryck (det fanns givetvis inget) de närmsta dagarna. Kan vi inte segla ihop några dagar till Cayo Hollandes, det är ändå nästan på vägen, och så seglar ni därifrån istället.

Linnea och jag tittade på varandra och så var det bestämt. Yes!! Några dagar till i paradiset tillsammans med härliga vänner.

Alla ombord formligen adopterade Tilda och Agnes och när ankaret åkte upp för gemensam avfärd in i San Blas igen befann sig plötsligt båda barnen på Amande. Vi gick precis bakom dem på vägen ut och det det enda som hördes från deras sittbrunn var barn- och vuxenskratt om vartannat. Det kändes så rätt.

Bland chartergästerna fanns bland andra Hanna och Gavin. Ett ungt par från Irland som sakta var på väg mot Australien för att starta ett nytt liv där. Deras värme och livsgjädje smittade av sig och vi hade några helt fantastiska dagar med snorkling sundowners och karibisk mat. Vi blev nämligen ombordbjudna på kvällsmat varenda kväll, för så ville Mary ha det. Och då blev det så.

Dagen för avfärd kom. Vi skulle åt samma håll, Amande till Cartagena och vi till Puerto Velero utanför Barranquilla. För att komma fram i dagsljus planerade vi avfärd på förmiddagen medan Amande med sina 50 fot planerade avresa sent på eftermiddagen.

Efter knappt ett dygn på havet, precis i soluppgången ropar det till i VHFen. Det är Humberto som har jagat på besättning och båt för att komma ikapp oss. Vi tar härliga avsked av hela gänget när vi ser dem vika av mot Cartagena. Garanterat ingen radiodiciplin på kanal 16 men vem bryr sig mitt ute i ingenstans!