Den stora kontrasten att komma tillbaka till Colombia

”Pappa vad gör du??! Du får inte duscha med så mycket sötvatten! Mamma stoppa honom, jag tycker faktiskt inte det ser ut som att det ska regna inatt!!” Agnes vrålar med smått panik i rösten nerifrån båten. Jag färstår hennes stress, men vi är inte längre i San Blas där vi fick spara på varenda vattendroppe för att inte riskera att få slut i vår tank. Nej vi är nu tillbaka i den Colombianska marinan Puerto Velero, och har plötsligt nästintill obegränsat med sötvatten. Men hur lätt är det för en 4-åring att hålla koll på när man kan slösa och när man måste tvätta händerna i saltvatten? Jag berömmer henne för att hon är så klok.
”Det är okej älskling, fortsätt sova du.”

Att komma tillbaka från livet i djungeln bland krokodiler, sandslott och regnsamlare blev en stor omställning för hela familjen. Från att ha legat för ankare med minimala matinköp men en total frihet, till att snöra fast sig i en marina med båtgrannar tätt inpå, men obegränsat med wifi. Ja det blev en mental krock som jag inte riktigt var förberedd på. Jag såg fram emot att få frossa i Colombias enorma utbud av frukt och grönt igen, men blev samtidigt förskräckt över att se hur mycket mat det fanns på hyllorna i butikerna. Behöver vi verkligen så här många valmöjligheter? Jag stod i säkert femton minuter och försökte välja en pastasort bland alla, vad som kändes som tusen, olika märken. I kyldisken fanns hyllmeter med olika slags yoghurt, såser, deserter och mjölkpaket. Vill du ha sockrade eller salta kex? Kanske med choklad emellan? Sylt! Varför inte ta lite syltiga kex? Jordgubb, hallon, persika eller allt blandat? Passa på, 2 för 3 bara idag! ”Men jag vet inte! Jag vill bara köpa något att äta till middag!” Jag försökte boxa ut mig själv, Anders och två stissiga barn, som såklart var överlyckliga över att se alla syltiga kex igen.Jag insåg plötsligt att det där som jag emellanåt saknade i San Blas inte kommer utan konsekvenser. I ett försök att få mig själv att känna att det var okej att lämna vänner och livet där för att vända tillbaka, så hade jag förstorat allt jag trodde att jag behövde. Att kunna ta en ordentlig sötvattensdusch, kanske till och med i varmvatten. Att slippa diska i saltvatten med det resultatet att maten alltid smakade lite, lite mera salt. Lyxen att till och med kunna fylla en diskmaskin och bara behöva trycka på en knapp. Eller att ha tillgång till ett matutbud där man kan välja, vraka och pin-pointa precis det man vill ha. När vi vände tillbaka från San Blas så kändes det plötsligt som att vi var på väg hemåt igen. Jag hade försökt förbereda mig själv på den känslan genom att tillåta mig att drömma om det lyxiga man har där hemma och som man kan sakna i en båt. Till exempel en tvättmaskin. Men jag insåg nu att det där är egentligen ingenting som gör mig lyckligare eller som jag verkligen behöver. Det jag dock saknar hemifrån och som är svårt att ersätta är mina nära vänner och familjer, och jag bestämde mig för att det är det jag ska fokusera på.

När vi kom tillbaka till Colombia hade vi inga större problem med att bli incheckade i landet igen. Marinan bistod med agent precis som förra gången, och så länge vi hade vårt Zarpe från Panama så var myndigheterna i Colombia nöjda. Summan för incheckning blev dock tyvärr densamma som förra gången och vi skulle senare få lära oss att marinan i Santa Marta är ett betydligt bättre val trots att den är något dyrare. Dagen efter att vi blivit incheckade igen så tog vi oss till Baranquilla. Vi hoppade på en av de knallröda lokala bussarna som stannade när man vinkade på dem, och det blev en upplevelse i sig. Bussen var knökarfull, utsmyckad i regnbågens alla färger och med discomusik på högsta volym. Vi skulle starta dagen med att hämta våra pass i en myndighetsbyggnad och hade fått veta att bussen skulle stanna strax utanför. Men vi hade fått fel address och skulle på bästa sändningstid försöka förklara för busschauffören vart vi skulle och samtidigt dubbelkolla adressen med honom. Så mellan en Madonna-låt och en svängig salsabeat fick passagerarna en teaterförevisning på elitnivå och vi tog det här med kroppsspråk till nya höjder. Tillslut var det någon med lite engelskakunskaper som förbarmade sig över oss och till allas stora förvåning så hamnade vi faktiskt rätt tillslut.Vi hade en gedigen att-göra-lista och som tur var så hade vi bokat en taxi som skulle hjälpa oss runt i staden. Vi hade även bokat en natt på det billigaste hostelet vi kunde hitta och det kändes skönt att få lägga sig och sova någonstans i mitten av alla inköp och fixar-måsten. Vi började med att försöka få tag i en doktor då hela familjen hade fått problem med öronen efter allt badande i det salta vattnet i San Blas. Vi visste inte riktigt vart vi skulle ta oss men med viss hjälp från taxichauffören så irrade vi tillsut rätt. Vi befann oss utanför ett sjukhus där en vakt i munskydd släppte in patienter som var uppskrivna på en lista. Detta skulle snart visa sig bli en av de mest fruktansvärda upplevelser jag har haft som patient. Att på nära håll få se hur respektlöst liv och död kan hanteras får en att inse vilken enorm skillnad vi har på människosyn runtom i världen. Och vilken enorm skillnad vi har på resurser. Vi var rätt skakade hela familjen när vi gick därifrån, och då vi ville ut från det där sjukhuset så snabbt som bara möjligt så blev endast barnen undersökta. Men vi fick med oss det recept som vi visste skulle hjälpa oss och med barnens ärliga frågor kring händelsen så kunde vi snart bearbeta situationen. När frågorna tagit slut, eller iallafall tagit en liten paus, så satte vi oss i taxin igen och sedan var det körning kors och tvärs genom staden som Shakira vuxit upp i. Taxichauffören berättade stolt om detta och pekade ut statyer och skolor som stod i hennes namn.Den första gången som jag var i Baranquilla så hade jag svårt för allt vimmel. Det är en stor stad med en miljon invånare och jag tyckte det var svårt att få grepp om den. Men tack vare ett nu hyfsat organiserat super-tempo så fick vi den här gången se en väldigt spännande sida av staden. I Baranquilla kan du hitta allt. ALLT! Bara du vet vart du ska åka, och det visste vår taxichaufför. När han tog oss ner till det som anses vara stadskärnan (det finns egentligen ingen riktig stadskärna så som vi är vana vid), så låstes direkt dörrarna och medan Anders jagade runt efter koläder till vår ratt så satt jag och barnen kvar i bilen. På första parkett fick vi där ta del av slummens olika skepnader. På ena sidan hade vi en marknad i tusen olika färger med frukt, fisk och julgranskulor. På andra sidan letade människor i trasiga kläder fimpar på marken. Under tiden som jag satt och sjöng godnattsånger för min eftermiddagströtta fyraåring så studerade jag de unga killarna som sökte skydd bakom taxin, där de ostört kunde smussla med diverse verktyg för att få fram något lagom starkt att röka. Det kändes surrealistiskt och Tilda frågade viskande varför de inte hade några skor på sig när det var så mycket glasskärvor på trottoaren ”Och därborta sitter någon och pratar med en potatis” sa hon och tittade forskande på mig.
”Du mamma, vad var det egentligen som häne där inne på sjukhuset tidigare?”
Den dagens skola blev nog en av de viktigaste hittills.

Några dagar efter vårt lilla äventyr i Baranquilla så bokade vi bussbiljetter från Puerto Velero till Cartagena. Vi var väldigt sugna på att se mer av Colombia och för mig var detta landet en absolut höjdpunkt på vår segling. Jag hade läst och hört så mycket om storslagen natur, spännande kultur, vänliga människor, god mat och ett skönt klimat. Men vi hade också blivit varnade för osäkra områden med hög kriminalitet, överfall i gränsområdena och en stigande oro allt eftersom Venezuelas situation blir värre. Så när vi planerade våra resor in i landet gjorde vi det med en hög portion säkerhet. Men Cartagena kändes säkert och vi såg fram emot att lära känna denna gamla och välbevarade stad vid kusten. Vi hade hittat ett mysigt litet hostel som låg i den gamla delen av staden innanför ringmuren och efter en behaglig bussresa så landade vi in fint i den färgglada miljön. De följande tre dagarna gick vi med kameran i högsta hugg bland gamla vackra hus målade i regnbågens alla färger.

Cartagena var dock en stad med betydligt fler turister än vi var beredda på och överallt fanns det försäljare som ville sälja allt möjligt till oss. Vi upptäckte snart tre sorters sätt att säga nej på. Det svenska artiga
Nej tack!” (detta fick vi förkasta rätt fort…),
det mer irriterade ”Du-har-frågat-mig-samma-fråga-i-5-minuter-och-jag-vill-inte-köpa-Nejet” (här la vi ibland in lite svenska svordomar också beroende på hur lågt blodsocker vi hade för stunden), MEN det absolut bästa vi snart lärde oss var ändå
”Jag-är-dum-i-huvudet-Nejet.” Supereffektivt.
Det går till så att man helt enkelt låtsas att man inte fattar någonting. Vilket emellanåt kom alldeles naturligt för oss då vi ofta faktiskt inte fattade någonting av den snabba spanskan. Försäljaren tröttnade betydligt snabbare än vid de andra Nejen och vi slapp bli så irriterade. Tills vi träffade på en som kunde engelska och vi då fick försöka spela ännu dummare. Ända tills Tilda skrek
”NO gracias!” Och sedan,
”Mamma du måste faktiskt säga vad du tycker!”

Cartagena var verkligen vackert och försäljarna fick vi ta som en del i uplevelsen. Västerlänningar här symboliserar pengar och det är inte lätt för dem att veta att vår långseglarbudget inte har utrymme för några souvenirer.Vi vandrade runt mycket de här dagarna och fick en mängd olika möten med staden. Lunch åt vi på restauranger som låg långt bort från turiststråken och den absolut godaste fiskrätten jag ätit någonsin intogs på plaststolar i ett hål i väggen. När vi först tittade in i mörkret, som vi inte riktigt visste om det tillhörde en restaurang eller någons hem, så var borden fulla med glada lokalbor. Sittandes i ett rätt ruffigt område beställde vi in varsin rätt som serverades på plasttalrikar, med plastbestick och någon hemsk sötsliskig läsk till. Men maten, wow! Råvarorna var rykande färska och kocken besatt någon form av magi för mina smaklökar dansade salsa resten av dagen. Det var otroligt gott.

Efter mycket fotograferande, promenerande och en hel massa god mat så var vår lilla minisemester i Cartagena slut och det var dags att gå tillbaka till workmode igen. Nausica skulle upp och bli bottenmålad, soltak skulle förstärkas, vår motor hade börjat läcka kylvatten och behövde lite mekanisk kärlek och hela insidan av Nausica behövde en rejäl städrunda efter allt saltvatten i San Blas.Marinan i Puerto Velero hade tyvärr visat upp en ny sida för oss under tiden vi varit iväg. En olycka hade hänt med en av båtarna som stod uppställda på land där en av stöttorna, som ska stadga upp båten, hade get vika då de var uppställda på alldeles för sank mark. Därmed hade hela båten vält och stöttan hade gått igenom ena sidan och rivit upp ett stort hål. Detta under tiden som den unga familjen befann sig i båten. Ja det hade kunnat få ett fruktansvärt slut men som tur var blev resultatet endast materiella skador. Marinan skötte det hela väldigt oprofessionellt och vi var många som där och då tappade förtroendet för personalen. Därför ville vi ha Nausica uppe på land så kort tid som möjligt och vi lyckades även förhandla så att Nausica fick hänga kvar i den gigantiska traversen, plus att de fick sätta de vanliga stöttorna runtom båten. Men när deras beräkning först landade på två veckor skakade vi bestämt på våra huvuden. ”Glöm det, inte mer än en natt”. ”Glöm det”, fick vi tillbaka, ”ni kan aldrig göra jobbet på under en vecka.” Men med en idiots envishet så skruvade vi i våra nu full-laddade mänskliga duracellbatterier och medan barnen lekte hos nyfunna spanska vänner så svettades jag och Anders bland bottenfärg, polermaskiner och målarpenslar. Vi tyckte att vi jobbade hårt men några som jobbade ännu hårdare var myggen runtomkring oss. Då uppställningsplatsen var omringad av sumpmark så var det förfest, efterfest och helfest för de blodtörstiga flygfäna och vi var vip-gäster på kalaset. Det blev ett blodigt dygn och vi var otroligt lyckliga när vi svettiga och sönderbitna kunde sjösätta igen dagen efter.

Sankmarken runt uppställningsplatsen. Ett paradis för mygg.

Nausica ska precis lyftas. I bakgrunden, två sjunkna båtar.

Den dagen var det min födelsedag men det var ingen som riktigt hade ork för några festligheter efter en lång och sömnlös natt. Födelsedagssång från familjen höjde dock stämningen rejält och på kvällen kom vänner från den spanska båten SaraMia med hemgjord tårta och kalasstämning. Två dagar senare var det Agnes tur att fylla år och då var energin tillbaka igen. Pannkaksfrukost, sång, presenter och en båt som var pimpad långt upp i masten med både vimplar och ballonger. Nej det var då ingen som kunde missa det stora i denna dag. En av presenterna som hon fick av en båtgranne var en liten kompass. Överlycklig började hon snurra runt, runt och följde hur pilen rörde sig. -Nu du Tilda, nu gör det inget om mamma och papa seglar vilse för nu kan jag vägen! Under dagen var det dags för vår nyblivna femåring att få ha sitt första poolparty och då hela marinan visste om födelsedagsbarnet blev hon ordentligt firad. Trött och lycklig somnade hon senare på kvällen i sin nya prinsessklänning som hon fått av sina vänner
–Den här klänningen tänker jag ha på mig för alltid. Även när jag är 18 år.Dagen efter steg vi upp i gryningen. Med ryggsäckarna fullpackade utav långbyxor, skaljacka, ullunderställ och mössor promenerade vi svettiga genom marinan och funderade på hur det skulle kännas att få frysa lite igen. Luftfuktigheten kombinerat med värmen längs kusten så här års är rätt tuff. Man går inte många steg förrän man är genomsvettig och jag som egentligen är mer av en höstmänniska kan verkligen sakna kylan. Så jag var supernöjd över att få packa ner en rejäl mössa i väskan och drömde om att få ha på mig ett par kliiga långkallingar igen när vi nu skulle upp till bergen och Colombias huvudstad Bogotá. Där skulle vi äntligen få träffa Anna, Martin och deras son Jonathan, som är jämnårig med Tilda och Agnes, från båten Pachamama igen. Vi hade bokat en taxi som skulle köra oss direkt till flygplatsen. Under natten hade det dock rullat in rejäla oväder och regnet hade spolat bort en del av vägen på sina håll. Så vår taxi var rätt sen, och trots våra upprepade Tranquilo! (som faktiskt är alldeles korrekt spanska) så kördes det med en Colombiansk intentitet enbbilkörning som fick mig att luft-bromsa i panik med vilda svenska utrop från baksätet. Jag höll hårt i mitt icke-existerande bilbälte medan Tilda obekymrat drog skämt på spansk-engelska. Jag vet inte om chauffören förstod något men han garvade högt och klappade händerna i förtjusning så han var tvungen att släppa ratten med jämna mellanrum. Det var med viss åksjuka och mycket darriga ben som vi tacksamt kravlade oss ur bilen vid flygplatsen. Den här eftersvettningen kommer hålla i sig i flera dagar tänkte jag och hade aldrig förr sett så mycket fram emot bergskyla.