Kuba – the highest of highs and the lowest of low.

Vackra människor i uniform och raffiga strumpbyxor mötte oss när vi klev av båten i marinan i Cienfuegos. Vi hade kvällen innan klarerat in i landet och tillsist även lyckats betala för kalaset. Men detta var inte helt enkelt och visade sig innebära en del frustration. Kortmaskinen i marinan fungerade inte eftersom strömmen hade gått och vi skulle istället betala kontant. Vi hade dock endast amerikanska dollar och i Kuba är dessa värda ungefär lika mycket som monopolpengar. Men vi fick inte ta oss utanför marinans stängsel för att kunna ta ut kubanska sedlar, eftersom vi ju inte hade betalat för vårt visum än.

Visumet kostade ca 4.000 svenska kronor och med en del minus i vår kalkyl så hade vi till sist ändå lyckats lösa ut oss. Nu var vi välkomna att se oss omkring. Vi valde samtidigt att ligga kvar i marinan då det var vissa tvivel kring huruvida vi egentligen fick ankra eller ej. Vi varken orkade eller ville bråka om saken så vi passade istället på att njuta av en brygga. I den här marinan kunde vi sedan obekymrat komma och gå utan att någon direkt brydde sig, men detta skulle vi senare få uppleva inte var helt självklart i landet Kuba.

Den första dagen tog vi oss in till Cienfuegos som var ca 30 minuters promenad från marinan. Vi gjorde det utomordentligt smarta draget att lägga en svettig halvtimme på att få upp barnens sparkcyklar ur det djupaste stuvutrymmet i båten. Detta genererade i två glada barn som mer än gärna ville ta sig hur långt som helst. Sparkcyklarna som vi köpte i Frankrike ligger på vår topp 5 av bästa inköp den här resan.

Vi kastades direkt 60 år bakåt i tiden. Hus, byggnader och bilar skvallrade om att vi nog befann oss i en gammal, romantisk film och all uppmärksamhet från omgivningen spädde bara på känslan av att vi egentligen var superkända skådisar i denna miljö. Människor stirrade oblygt på oss och även om vi hade fått smaka på detta i Colombia, där framförallt barnens blonda hår gjorde stor succé, så var det svårt att vänja sig helt vid det.

Att gå in i en mataffär i Kuba är annorlunda. Vi hade fått höra om hur människor får ransoneringshäften av staten för att kunna handla mat men ännu förstod vi inte riktigt hur det systemet fungerade. Vi hade också läst om att det kunde vara svårt att få tag på mat överhuvudtaget. I Cienfuegos stämde inte riktigt detta, här fanns det mat men shoppingupplevelsen var klart annorlunda. Ena halvan av affären var fullproppad med olja och majonnäs, i andra halvan trängdes plastburkar och diskhoar i långa rader. Det var det som man kunde köpa den här veckan. Nästa vecka kanske det kommer socker och tvål, vem vet. Vi träffade en kille på gatan som kunde rätt bra engelska och han visade oss till en bakgata där vi fick tag i både papaya, morötter och några äpplen. Han berättade för oss hur matbutikerna fungerar i Kuba. ”Hittar du något du vill ha så köp det direkt. Imorgon finns det troligtvis inte kvar.”

På en hyfsat tom gata skulle jag sedan ta ut pengar bara för att upptäcka att bankomaten snodde mitt kort. Jag fick ut mina pengar men kände ändå att jag inte var helt nöjd. En man bredvid mig engagerade sig genast och då det ganska snabbt uppenbarade sig att min spanska hade vissa brister, så kom det snart fler människor till undsättning. Jag fick sedan hjälp med att försöka ringa till både banken och något vi trodde kunde vara säkerhetskontoret. Men enligt Lagen om All Jävlighet så sker alltid sådant här på söndagar så givetvis var det ingen som svarade. Till sist fick vi ge upp. Men innan mina nya vänner lämnade mig så försäkrade de sig om att jag verkligen förstått att jag skulle ta mig till banken dagen efter. Kanske att de också sa ”Tidigt” men det ordet har litegrann försvunnit ur min vokabulär så jag tackade bara för deras vänlighet. Sedan fortsatte vi vår upptäcksfärd genom staden och förundrades över hur rent och fint det var överrallt.

Innan vi kände oss färdiga med dagen ville vi försöka få tag i lite internet. Vi hade fått berättat för oss att projektet var något klurigt men med äppel i magen och snabba sparkcyklar så kände vi oss redo för vad som helst. Vi hittade nästan rätt direkt. Men den butiken var tyvärr stängd. En vänlig man kom förbi och visade oss engagerat vart en annan butik fanns. Men han visade oss åt fel håll. Så vi gick tillbaka och tog andra hållet. Men det var också fel håll. Barnen började ifrågasätta vårt uppdrag, äppelenergin började sina, det var gassande hett och sparkcyklarna rullade tyngre och tyngre. Men grymma föräldrar som vi är och pedagogiska som bara den, så lyckades vi övertala barnen att följa med oss en liten bit till. Med andra ord, vi mutade dem med glass. Så tillslut hittade vi ett bås som var öppet och där rätt kort kunde köpas. De behövde bara alla våra pass, skonummer och namnen på vårt första husdjur. 45 minuter senare stod vi lyckliga med en biljett till 30 minuters internet. ”Nu då?” Damen i båset tittade trött på mig. ”Ja nu får ni hitta ett ställe där ni kan koppla upp er” sa hon och stängde luckan om sig. Vi hade inte pengar till mer glass men barnen följde snällt med oss ändå och till slut kunde vi lokalisera en park med riktigt bra uppkoppling. Där lyckades vi lösa lite problem som uppstått hemifrån och fick in tillräckligt med internet för att ta emot nya problem. Vi lyckades också med ett par korta men intensiva telefonsamtal och kände oss riktigt nöjda när vi sparkade oss tillbaka mot marinan igen.

Dagen efter var det måndag och banken skulle ha öppet och förhoppningsvis också ha mitt bankkort. Vi borde ha gått upp tidigare, vi borde ha tagit en taxi in, vi borde ha skippat sightseeingstoppet på vägen. Jag borde ha lyssnat noggrannare på de som faktiskt sa till mig att komma in tidigt. Men långseglare stressar sällan och inte heller vi. Så därför stod vi nu utanför banken tillsammans med hundratals andra ostressade människor och försökte klura ut vart kön egentligen slutade. Vi provade det svenska kösystemet utan en millimeters framgång. Först när Anders drog sig till minnes något han läst i förbifarten började det ljusna. Visst skulle man skrika något, stod det inte så? Men vad skulle man skrika? ”Vi kanske bara kan skrika lite och se vad som händer?” tyckte jag, men Anders kände inte för den planen och gick istället fram och frågade en äldre dam. ”Ultimo!” hörde jag sedan från honom och genast kom en vinkning bortifrån. Detta var då kvinnan som vi skulle hålla koll på för det betydde att vi nu stod efter henne. Ultimo betyder ungefär Sist och nu skulle vi försöka hålla öronen öppna för när nästa person skrek det så att vi kunde svara. Men vi stötte på problem långt innan dess för plötsligt gav ”vår” kvinna upp och drog därifrån. Men vem ska vi följa efter nu?! Detta skapade en del tumult i det kubanska kösystemet och om man tyckt att det kändes klurigt tidigare så blev det nu än värre. Till slut fick vi ändå hjälp av vakten i dörren och väl inne i banken fick jag enkelt tag i mitt bankkort igen. Sedan firade vi med mera glass. För glassen i Kuba kostar endast 2,50 kronor. För två kulor! Åtminstone om man går dit lokalborna går och betalar med den lokala valutan. Kuba har nämligen två valutor, en för turister och en för lokalbefolkningen.

Vi lyckades!!

Ett par dagar senare gjorde vi oss redo för avfärd. Vi hade lyckats laga vårt ”rostfria” avgassystem och tillverka ett nytt lock med oljesticka till backslaget, för på Kuba kan man laga allting. Det finns nämligen inte så ofta material så att man kan köpa nytt och därför har mekanikerna lärt sig att laga precis allt, med uråldriga verktyg till hjälp. Här lyckades vi också till sist att få ordning på vår toalett och vi kunde därmed låta den svarta hinken få pausa lite. Även om det kan tyckas lite äckligt att använda en hink som toalett så fungerade det förvånansvärt bra och man vande sig snabbt vid det något obekväma i det hela. Att sedan få sätta sig på en fullt fungerande toalett kändes som höjden av lyx. Hur kan jag någonsin ha tyckt att denna bekväma toalett känts liten? På eftermiddagen fick vi tips av en kille i marinan på de vackraste ankringsplatserna där man kunde försvinna nästan helt från kartan och undgå kustbevakningen. Efter att ha pekat ut och ritat dit små cirklar i den ödsliga skärgården så frågade vi honom vad han själv jobbade med. ”Kustbevakningen” svarade han lugnt och hjälpte oss sedan att släppa loss tamparna.

Nattsegling med underbar solnedgång.

Vi seglade mot Jardines de la Reina där vi hittade en fin liten ankringsplats strax innanför revet. Morgonen därpå kom en stor stålbåt emot oss. Den såg rejält ruffig och sliten ut och kom alldeles intill oss. Jag började tänka på hur ensamma vi faktiskt var här ute och hur vi skulle kunna ta oss härifrån om båtens besättning inte visade sig vara vänligt inställda till oss. Men som tur var så hejade de glatt och ropade åt oss att vi kunde följa med dem längre in, det rullar mindre där skrek de på spansk-engelska och med vänliga ögon. Vi bestämde oss för att lita på dem och följde efter. De körde före oss hela vägen in mot mangroven och visade att det inte var så grunt som sjökortet varnat för. Anders och Tilda körde över med ett sexpack Colombiansk öl till männen ombord som tack och det visade sig vara Kubanska fiskare. De blev glada över presenten och en spontan byteshandel uppstod. De behövde solglasögon, kepsar och annat solskydd och vi fick fisk och humrar i mängder. Barnen fick också två stora påsar fulla med kex och alla somnade nöjda den natten.

Förutom hummer så fick vi också en enorm Hurado av fiskarna. Det gjorde vi godaste fiskhamburgare på.
Hummer med nybakat bröd och aioli. Så gott!

Vi kände oss trötta i Kuba. Det hade varit tung logistik länge och vi vuxna hade sett fram emot någon form av paus här med lite enklare logistik i vardagen. Men det var fel ställe att försöka uppnå detta på. Jag förstår att det kan vara lätt att tro att resan vi gör är som en enda lång semester, men det är ganska långt ifrån sanningen. Vi trodde själva att livet skulle vara enklare, inte som en semester direkt men vi hade aldrig kunnat förutse den här tröttheten och obrutna logistiken av saker att fixa. Man sover med öronen öppna och hela tiden lite på spänn. De allra flesta nätterna ligger vi för ankare och det är nästan alltid något som väcker en. Nu börjar det blåsa upp, draggar vi? Draggar någon annan som ligger för nära oss? Ankarlarmet tjuter och vi tar oss upp i sittbrunnen. Nej det var lugnt, vi hade ställt det för snävt, vinden har vridit 150 grader. Ställ om larmet och försök somna om. Men sömnen vill inte riktigt infinna sig. Konstiga ljud, är det någon som försöker stjäla jollen? Låste vi den verkligen? Det är galet varmt så alla fönster är öppna. Skit nu börjar det regna. Rusa upp och stäng alla fönster. Nu ska vi försöka sova i en bastu. 45 minuter senare: ”Mamma god morgon!!!! Jag är hungrig!!”

Dagarna går oftare än jag trott ut på att försöka hitta rätt. Vi släpar 250 kg vatten i dunkar för att fylla vår tank, men hur långt måste vi gå idag? Vad kostar det och vilken kvalité har vattnet här, är det ens drickbart? Att handla mat kan ta en hel dag. Det är drypande varmt och butiken ligger sällan nära havet, åtminstone inte de matbutiker som vi har råd att handla i. På hemvägen bär vi, förutom matkassarna, ofta ett barn på axlarna då den långa promenaden tar ut sin rätt i värmen och energin i en liten kropp tar slut. Saker går sönder och båten kräver dagligt underhåll och allt gör vi tillsammans på en liten yta. Det är både helt underbart och emellanåt fantastiskt frustrerande.

Allt görs tillsammans…
Emellanåt känns utrymmet vi bor på lite för litet.

Jag minns givetvis att jag var trött hemma också, både av små barn som var vakna på nätterna och av jobbet som krävde mycket energi. Men huset stod åtminstonde still när jag lagade mat, jag kunde ta bilen för att storhandla och tvätten skötte sig själv medan vi nattade barnen. Vatten, sovplats, sjösjuka och utrymme var aldrig något direkt problem. Men framförallt så har vi ett skyddsnät runtomkring oss i Sverige som inte existerar här. Vi vet ju vart man vänder sig om något går sönder, någon blir sjuk, behöver medicin eller hjälp på annat sätt. Att vara en del i ett fungerande och vänligt samhälle är värt mer än jag förstod då när jag befann mig mitt i det. Att kunna stänga en dörr om sig och inte hela tiden vara på display, oavsett om det är ett försök till yoga eller frukost i sittbrunnen, men just det där att kunna komma undan och vara ensam. Vi säger ofta till varandra hur fantastisk den här resan är och hur enormt mycket den ger oss. Men just nu befann vi oss i en svacka. Ja vi kände oss faktiskt lite trötta på äventyr och vi orkade inte riktigt hålla samma nivå när vi upptäckte Kuba. Vi bestämde oss rätt tidigt för att helt skippa att besöka Havanna, som var en stad som vi såklart hade sett fram emot att få se. Men just då betydde det inte lika mycket längre. Vi såg istället till att få några lugna seglingsdagar längs med den södra kusten och tog oss sedan vidare mot Santiago de Cuba som ligger strax innan Guantanamobasen.

Fiskelycka! En enorm gulfenad tonfisk som Anders lyckades fiska upp.

I Santiago möttes vi återigen av tvivel kring huruvida vi kunde ankra men den här gången tänkte vi inte ge oss. Vår ekonomi var rejält ansträngd och då det klart och tydligt står i sjökorten att man kan ankra samt att vi hört av andra som gjort det, så slängde vi beslutsamt i ankaret medan mannen på bryggan stod och viftade och skrek åt oss. Ett nu identifierat dåligt säljtrick. Här skulle vi snart få komma i kontakt med en annan sida av Kuba som vi ännu inte sett. Vår ankring blev tillslut godkänd och efter strikta förmaningar om att här skulle ALLT gå via marinan så tog vi oss trötta tillbaka ut till båten igen för en tidig kväll. Men vad hade han sagt egentligen? Skulle verkligen allt bokas via honom? Ja han ville ha koll på allt från taxibokning och vart vi handlade vår mat, till vem som skulle tvätta våra kläder. Men så mycket visste vi om Kuba, att ville vi se något äkta så var det lokalbefolkningen vi skulle prata med.

Så dagen efter berättade vi att vi endast ville ta en promenad och kom på så vis ut från marinan utan någon mer genomgående kontroll. På ”andra sidan” träffade vi en kille som gärna skjutsade oss in till stan och berättade samtidigt för oss lite om livet på Kuba och gav oss en guidad tur i Santiago. Då bensinen var en stor bristvara för dem så ville han gärna ha betalt i bensin men tog tacksamt emot dricksen som vi la till som tack för hjälpen. Vi hade en spännande dag tillsammans och när vi kom tillbaka till marinan bjöd han in oss till kvällsmat hemma hos sin familj. Han kunde också hjälpa oss med tvätten vilket vi glatt tog emot. Men när vi senare på kvällen skulle ta oss ut ur marinan blev det tvärstopp. ”Vart har ni varit idag? Vart ska ni med alla kassar? Jag måste se ALLT innehåll som ni tar ut från marinan. Var jag inte tydlig igår när jag berättade att allt skulle gå via mig?” Vi var redan irriterade på denna mannen, eller snarare på detta extremt kontrollerande system och vi kände att vi aldrig fick någon riktig förklaring till alla dessa regler. ”Varför vill ni se innehållet i våra väskor? Får jag inte bestämma själv vem som ska tvätta mina kläder? Om jag vill ge bort en kamera, kläder eller mat till en vän, varför får jag inte göra det?” Samma svar hela tiden, ”Vi följer bara reglerna”. Jag förstår att det är fel människor att bli irriterad på, de gör bara sitt jobb och har inget val. Jag har ingen rätt att ifrågasätta dem för jag har ingen aning om vad som händer dem personligen om de skulle göra på något annat sätt. Jag kan bara ana konsekvenserna för dem efter alla historier vi nu fått berättat för oss. Men vi var trötta och tillslut tog tålamodet slut för Anders. Med svart blick slängde han upp skitiga kalsonger, svettiga tröjor och saltiga lakan bland stämplar och datorer på myndigheternas blankpolerade kontorsbord. ”It’s enough! I think I’ve seen enough now!!” försökte herren på andra sidan. Men ville de se allt så skulle de minsann få det. Så han fortsatte sedan med barbiedockor i alla färger, illaluktande skor och påsar med bönor. Egentligen var det ett avledningsförsök för att de inte skulle titta i nästa väska där vi hade en dator, men den bluffen gick de tyvärr inte på. Datorn fick vi inte lämna marinan med, de ville inte riskera att vi skulle ge bort den i present till någon.

Det hade hunnit bli sent innan vi lyckades ta oss till familjen som bjudit in oss och vi var oroliga för att de var irriterade på vår sena ankomst. Men om det är något de förstår i Kuba så är det hur komplicerat allt kan vara och de har byggt upp ett enormt tålamod för systemet och alla dess regler. Dagarna framöver skapades en djup relation med denna fina familj och vi fick lära oss mycket om Kuba. De visade oss saker jag aldrig trodde jag skulle få se, de berättade historier om livet i Kuba som gjorde mig mörkrädd och de blottade sig för oss genom att våga berätta. Det rörde mig djupt. De var noga med att dörren alltid var stängd och ofta viskade vi till varandra. ”Man vet aldrig vem som lyssnar. Det finns ögon och öron överallt” var något de var tydliga med att berätta för oss. Vi ville bjuda med dem ner till vår båt för att kunna laga mat åt dem någon kväll, men de skakade dystert på huvudet åt det. De fick inte ens komma in i marinan, än mindre hoppa ombord på en sjöduglig båt. Detta för att ingen skulle kunna rymma från landet. Så vi spenderade mycket tid tillsammans på land istället. Vi bakade pizza tillsammans i deras kök, blev bjudna på kubansk rom och fick träffa deras vänner och se hur människor bor på olika vis i Kuba. Husen var minimala med kök, matplats och sängar i samma rum. En toalett hade de men toalettpapper fanns det aldrig. Någon form av tvättmöjlighet stod vid sidan om och uppsättningen fick vår båttoalett att framstå som 5-stjärnig. Ofta var det strömavbrott och lika ofta tog vattnet slut, matransoneringen som de fick var skrattretande låg och den svarta marknaden var väl etablerad hos befolkningen. Vi frågade om de själva kunde se någon ljusning i det hela, kan systemet bli bättre? Alla vi frågade skakade sorgset på huvudet. Maktsystemet är så inrotat, samhället är genomsyrat av korruption och ingår du inte i den närmsta kretsen så får du ingenting. De visade oss skolor för ”de vanliga” och skolor för ”de speciella” barnen och skillnaden var enorm. Vi fick höra om människor som blivit satta i fängelse för att ha slaktat och ätit upp sin egen ko. Nötkött fick endast ätas av de som satt i regeringen och turister. Ja det finns en sida av Kuba som visas upp för turister men det är sannerligen inte den enda sidan av landet.

Av säkerhet för de människor vi träffade så tänker jag inte lägga upp några bilder på personerna. Uttrycket ”Det finns ögon och öron överallt” sitter i fortfarande. Men deras kämparanda och deras vänlighet finns med hos oss och deras ledsna ansikten när vi vinkade farväl sitter fast i mitt minne för alltid. Vi gav bort en hel del på Kuba som kläder, hygienartiklar, skolmaterial, leksaker och konserver. Det sista Tilda gjorde innan vi seglade därifrån var att ge bort sin älskade fotboll till barnen som hon lärt känna på fotbollsplanen. Hon var noga med att peka på var och en för att de skulle förstå att denna bollen är till er alla. Först stod de bara där med fotbollen i handen och stirrade på den, sedan fattade de sig och kom rusande mot henne i höga glädjetjut. Ingen mera trasselboll! Barnen stod och vinkade åt oss från muren uppe på höjden så länge vi kunde se dem när vi seglade ut, och Tilda var med rätta väldigt stolt.

Utsikten ner mot vår ankringsplats där Nausica är enda segelbåten.
Ankarviken i Santiago de Cuba med bolmande industri i bakgrunden
På kvällarna spelades baseball på gatorna. De hade inga racketar utan slog bollen med handflatorna.

Vi hade klarerat ut ur Kuba för att så sakta ta oss mot Bahamas och hade fått tillåtelse att stanna en natt i en ankarvik strax öster om Guantanamo. Vi gjorde en nattsegling förbi detta otäcka ställe och gjorde det obligatoriska slaget ut för att hålla minst 6 sjömil bort. Jag vet inte vad straffet hade blivit om vi gått för nära men vi kände oss heller inte så sugna på att ta reda på det. Natten var mörk och Guantanamobasen lyste och blinkade inifrån och det kändes otäckt att tänka på vad som försigicks där inne, ändå så pass nära. Dagen efter kom vi fram till vår lugna ankarvik. Inte en krusning rördes på ytan, inte ett ljud hördes inifrån land. Här fanns inga bolmande industrier som i ankarviken i Santiago de Cuba och luften luktade inte det minsta diesel. Båten låg alldeles stilla, en pelikan kikade trött på oss och den varma eftermiddagssolen börjar så sakta färga himlen allt mer rosa. För en gångs skull var det helt tyst omkring oss. Det är sällan det händer ombord på Nausica då halva besättningen består av två härligt intensiva och viljestarka barn, men just i den här stunden var det som att allting landat även för dem. Vi satt i skuggan under soltaket och bara andades.

10 minuter senare: ”Mamma mamma mamma!!!!!! Vi måste blåsa upp krokodilen! Var är mina badkläder? Neeeej inte DE badtrosorna! Jag måste på toa! Jag är hungrig! Mamma jag vill verkligen inte ha skola när det är så här varmt!!! Men titta, nu är jag ju alldeles genomblöt!!! Men sluta, titta inte på mig sådär!!”

Lugnet var slut, solen gick i moln och pelikanen stirrade surt på mig när den flaxade därifrån med sina stora vingar. Men vi hade fått en stunds vila i Kuba ändå. Inte riktigt på det viset vi först trodde, men ibland är det inte heller det som man verkligen behöver. Vi har fått vänner för livet, vi har fått lära oss betydligt mer om detta land än vi någonsin kunnat hoppas på, och vi har återigen fått se hur olika förutsättningar människor har i sina liv. Det gör en väldigt ödmjuk och tacksam för det vi har och det vi tar för givet.

Solnedgång i vår lugna ankarvik
Em sun-downer tillsammans i kvällssolen.
Mysiga stunder under seglingen.