Stormbyar och julstämning i ankarviken

”Är du terrorist? Vill du bli terrorist? Gillar du att smuggla vapen? Har du kidnappat ett barn? Skulle du vilja sälja din fru och dina barn? Kom ihåg att svara helt ärligt nu. Är du alldeles säker på att du inte är terrorist? Men kanske är din svärmor terrorist?” Vi rannsakade oss själva, vred och vände på allt från märkliga ex-partners vi någonsin haft till märkliga cigaretter vi någonsin rökt men kom ändå fram till att nej, vi är varken terrorister eller barnkidnappare. Skönt, då kan vi kryssa nej i de rutorna också. Anledningen till alla dessa märkliga frågor var inte en begynnande personlighetskris hos någon av oss, utan för att vi försökte få ett visum in till USA. Eftersom vi kommer med egen båt så räcker inte ett vanligt ESDA utan här vill de ha en mer grundlig genomgång av oss. Därav detta maratonpass med märkliga frågor som senare, om betalningen är gjord på rätt sätt och man inte kryssat Ja på Vapensmugglare, ska komma att avslutas med en högst personlig intervju. Vi behövde också ett arbetsgivarintyg på engelska och jag är väldigt tacksam mot min chef som mitt i jul- och influensaruschen lyckades trolla fram detta på bara några dagar.

Vi hade lämnat Kuba bakom oss och efter en stillsam segling genom Windward passage så befann vi oss på Great Inagua i Bahamas. Det var en smidig incheckning i Matthew Town och en enorm kontrast mot föregående land. Både mentalitet och livsstil skiljde sig väldigt och vi märkte tydligt att vi nu började närma oss USA. Vi spenderade sedan några sköna dagar på sydkusten av ön och där låg vi för det mesta alldeles ensamma i viken. Havet var sådär ljuvligt kristallklart igen och den härliga turkosa färgen som Bahamas är känt för var väldigt inbjudande för morgondopp. ”Wiiiiii!!!! Det är KALLT!!!” Barnens vrål fick mig att snabbt slänga en kik på termometern och insåg att det sjunkit några grader mot Colombia. Men 26 grader i vattnet går nog ändå inte under beteckningen för kallt. Tilda och Agnes tycktes dock befinna sig i en mildare köldchock och grävde genast fram sina våtdräkter inför snorklingen. Vi skulle ha matte under ytan och öva plus och minus med de blå fiskar vi såg. ”Om pappa tar med sig harpunen och skjuter tre fiskar av tio, hur många finns då kvar?” Tilda funderade, gav sitt svar och utbröt sedan glatt. ”Men om mamma tar med sig harpunen så blir vi hungriga!”. Sedan simmade hon snabbt som tusan för att hitta sina blå fiskar innan hon kvickt hoppade upp i jollen igen. Där satt redan lillasyster arg som ett bi eftersom det var så kallt. Jag har en känsla av att vi kommer att sticka ut litegrann på Lomma beach till sommaren, när familjen kommer huttrandes i tjocka våtdräkter i det långgrunda vattnet.

Barnen ritade med vattenfärg en teckning på pappa Fiskarkungen. När jag frågade vad jag gjorde blev svaret: ”Du är sjösjuk såklart!” Ja såklart.

Efter ett par dagar kom en gigantisk motorbåt in och la sig bredvid oss i viken. Det såg ut som att de hade barn ombord och Tilda och Agnes ville så gärna köra fram och hälsa. Hade det varit en vanlig båt hade det inte varit någon tvekan, men detta var en superyacht modell 250 fot. Långseglare kör i princip alltid fram och hälsar på varandra, speciellt om man är de enda i viken, och det senaste året har vi lärt känna så mycket människor tack vare denna trevliga tradition. Men visst funderade vi en gång extra innan vi körde fram till denna enorma båt. Speciellt när vi glatt vinkade uppåt tredje våningen och såg hur Gucci-baddräkten inte vinkade tillbaka och hur badshortsen med pressveck demonstrativt vände ryggen åt oss. Hm… det var kanske en dålig idé det här ändå men nu var det försent. En kille i uniform kom fram och hälsade artigt på oss och presenterade sig som anställd på båten. ”Anställd??” Vi tittade förvånat upp mot båten och insåg att det promenerade runt ett antal andra människor i liknande uniform. Detta var ett nytt slags möte i ankarviken för oss. Men killen var väldigt trevlig och vi bjöd över honom till vår båt för en öl när han slutat sitt skift. Han kom över några timmar senare och vi fick en både underhållande och lärorik kväll. Det var spännande att höra om hur livet på en lyxyacht ser ut och lyssna på hans berättelse om alla olika slags flytleksaker som finns ombord i båtens egna garage. Jag som inte ens visste om att det fanns båtar som har egna garage. Han berättade också att båten hade elva stycken anställda och tog som mest fjorton personer ombord, men ofta var det bara en familj åt gången. Jag undrade vad kalaset kostade för en familj ombord. 300 000 ($) svarade han utan att höja på ögonbrynen. ”Att köpa båten?!?” Nejdå, det var för en vecka ombord. Jag tänkte på hur besvärad familjen hade sett ut när vi kom vinkandes i vår lilla jolle och kände att jag nu kunde förstå deras agerande lite mer. För 3 miljoner skulle jag nog också önska lite lugn och ro. Men killen som var över hos oss var väldigt givmild och erbjöd sig att fylla våra tomma dyktuber, båten hade ju såklart en egen kompressor ombord. Han gav oss även en hel del dricksvatten och som en extra present kom han med en stor påse is. Vi har ingen frys ombord så is har vi inte haft på länge. Den visade sig passa utmärkt till kubansk rom, vem hade kunnat ana.

När vinden vred flyttade vi runt ön till ankarviken Man of War Bay och där låg vi igen helt ensamma. Vi spenderade några av de mest avslappnade dagar vi har haft på den här resan, i just den ankarviken. Det var alldeles stilla och det fanns inte en kotte där förutom vi. Allt lugnade ned sig ombord och det var nästan så att vi började prata mer långsamt till varandra. Vi började också med en trevlig rutin som kallas sovmorgon och även om barnen inte anammade detta fullt ut så kunde vi ändå höra hur Agnes satt och lekte med lego, viskandes med sina legogubbar och legogummor, och inte förrän klockan blivit sju kom hon in och väckte oss. Det kändes nästan som att vara på spa när vi hörde henne tissla och tassla runt i båten utan att vi behövde stiga upp. Det slog mig att hon blivit så ”stor”. Jag minns så väl alla tidiga morgnar när hon 04.30 vaknade i full kalabalik och aldrig att det var ”Guld i mun” under de morgonstunderna. En sak, av alla underbara saker med den här resan, är hur väl man får lära känna sina barn. Så många gånger som jag önskat att jag kunde få vara en liten fluga på väggen när jag lämnade barnen på förskolan och såg hur leken drog igång. Nu får jag vara den där lilla flugan varje dag om jag sitter kvar uppe i sittbrunnen medan barnen leker nere i båten. En dag ville Tilda rita en ekorre och Agnes poserade glatt, med svans och allt. Sedan diskuterades det hur mycket en muffins skulle kosta. 500 pesos tycker Tilda och Agnes höjde till en miljon. Ja men det blir väl bra. ”Pappa kom och kööööööp!”. Jag tror inte att vi hade ett enda syskonbråk i den där viken och vi stannade i nästan en hel vecka. Tilda åkte in till stranden en dag själv med pappa. Men saknaden blev för stor och efter 5 minuter kallade Agnes upp henne på vhf:en. ”Åh jag har saknat dig så mycket!” utbrast hon sedan när Tilda en timme senare var tillbaka i båten. Bästa vänner och syskonharmoni genomsyrade vår vardag i denna stilla ankarvik.

Bästa vänner ❤
Vi ställde till med stor fest då vi firade både att vi nu seglat mer än 11.000 sjömil samt att vi tappat en hel massa tänder.
Fest på fördäck!
Vi tillverkar och lär oss att skjuta pilbåge.
Knopskola ombord.

Vi firade andra advent i viken innan vi lämnade för att segla vidare mot Hogsty reef, som är en av tre atoller i Atlanten. Vi såg fram emot att få uppleva hur det är att ankra mitt ute i havet med endast ett rev som skydd. Vi hade väntat ut höga dyningar som rullade in på grund av ett lågtryck som låg norr om oss, men trots en noggrann kalkyl så var det fortfarande rätt hög sjö när vi gav oss iväg. Båten var ordentligt julpyntad och julgranskulor med små bjällror i satt upphängda i hela taket. Så när Nausica nu gungade fram och tillbaka i de stora vågorna lät det som att vi hade tomtens alla renar med oss ombord. Barnen satt och sjöng julsånger i kano uppe i sittbrunnen och när Anders fick fisk upptäckte han att även fiskespöt var fullt utsmyckat med tomtar i olika kulörta färger. Just då såg han inte ut att ha lika mycket julefrid i sinnet som vi andra.

Vi fick ta oss rätt nära Hogsty reef innan vi såg hur atollen egentligen såg ut. Den var betydligt större än vad vi hade föreställt oss och den bestod till största delen av undervattensrev med endast ett par låga öar runtomkring. Och två stora fartygsvrak som bevisade vikten av att hålla koll på sin navigering. Det var ordentligt rulligt och för obekvämt för att ankra bakom en låg sanddyn utanför revet som planerat. Istället smög vi vidare in i atollen och i krypfart vågade vi oss vidare genom korallhuvudena. Anders styrde medan jag stod i fören och var korallvakt, men det var inte helt enkelt att se när det blåste så pass. Vi tog oss så långt österut det gick inne i atollen och tillslut hittade vi faktiskt en sandplätt där vi låg hyfsat still. Vinden ven ordentligt och det dånade högt från revet framför oss. Det var mäktigt och kusligt på samma gång när mörkret la sig kompakt runtom oss. Hela familjen var ordentligt trött efter en lång och spännande dag men det var svårt att helt slappna av under natten. De här reven vill vi inte hamna på med båten.

I tre dagar låg vi på Hogsty reef och det var en naturupplevelse olikt mycket annat vi varit med om. Både under och över ytan. Anders fiskade och middagarna var alltid två-rätters med hummer till förrätt. Vinden ville inte lägg sig och vårt hem rullade ordentligt. Om nätterna fick vi spjärna emot väggarna och klamra oss fast i varandra för att inte rulla fram och tillbaka. Det låter ju lite galet nu när jag skriver om det men det var precis så. Jag var konstant sjösjuk och det förtog en del av det ljuvliga i det hela, och tillslut så gav jag upp. ”Nu vill jag härifrån.” Anders som befann sig mitt i sitt paradis tittade frågande på mig. ”Men va? Jag ska ju precis ut och fånga mer fisk.” På olika kreativa vis försökte han få en timme till under vattnet. ”Hummer! Jag lovar att hitta hummer!” Just då brydde jag mig inte det minsta om nån jädra hummer och sjösjukeilsken som aldrig förr skådats på Hogsty reef, röt jag oromantiskt åt honom att göra sig beredd. ”Jag seglar nu och ska du följa med så får du hålla dig ombord!” Som tur var så höll han sig i båten och som tur var så blev jag snart trevlig igen. Och Hogsty reef var verkligen fantastiskt!

Vi ville gärna se mer av öarna som ligger lite utanför de mest populära delarna av Bahamas. Vi ville undvika kryssningsfartygen och ankringsplatser överfulla med andra båtar. Det skulle oundvikligen komma men vi höll oss en bit därifrån en liten stund till. Därför gjorde vi en dygnssegling upp mot den lilla ön Rum Cay som vi läst gott om i ett av sjökorten. Vi missbedömde dock vind och vågor en del och bjällrorna i båten, som tidigare känts så idylliskt i sitt tomteren-lika plingande kändes nu mer miserabelt. Jag hörde Anders, som skulle försöka sova, muttra något ilsket mitt i en hårdrocksversion av bjällerklang.

Det blåste upp rejält under natten och seglingen det dygnet blev ett fint exempel på det här med skräckblandad förtjusning. Pulsen gick nära max när jag svettades hårt både av att reva in focken i den hårda vinden men lika mycket av att spjärna emot när vågorna sköljde in över sittbrunnen. Jag funderade ett tag över hur många vågor som krävs innan flytvästen skulle blåsa upp sig men kom aldrig fram till något direkt svar. Här hade vi toppfarter på 8,5 knop för hårt revade segel. Inte illa för en snart 30 år gammal dam, Nausica alltså. Det var en hel del squalls som gick över oss den natten, först blev man översköljd av en våg för att sedan frächas upp igen av en regnskur. Men tyvärr slutade det hela tiden ojämnt, med vågorna som starka vinnare. Der var klibbigt, svettigt och en hel del saltvatten i ögonen. Inte den mest bekväma seglingen kanske men samtidigt en av de häftigaste och hade det inte varit för mörkret och sjösjukan så hade jag njutit ordentligt. Man får en styrka i de lägen när man ändå inte har något annat val än att bara bita ihop. Det gäller bara att inte tänka efter för mycket. Jag pendlade mellan känslan av att vara superhjälte och superrädd som helst ville gå och gömma mig och adrenalinkickar och skräck tröttade ut mig. Jag väckte därför Anders en timme tidigare och han var sedan superhjälte hela passet. När barnen vaknade på morgonen var det alldeles för höga vågor för att det skulle kännas säkert att de satt i sittbrunnen. Så medan jag och barnen låg i akterruffen och lyssnade på Astrid Lindgrens sagor så fortsatte Anders sitt pass ett par timmar till. Ett tiotal liter saltvatten i stövlarna senare så såg vi till sist konturerna av Rum Cay.

Det var fortfarande tidig morgon när vi backade fast ankaret i den mjuka, vita sanden. Då det var en hel del korallhuvuden som vi var rädda att stöta i, så höll vi oss rätt långt ut i viken. Sedan satte vi på starkt, starkt kaffe och högg i för att röja undan i båten igen. Det krävdes efter att båten gått som en torktumlare i hög sjö. Barnen hade sovit gott under natten och deras batteri var sprängfulla med energi. Anders och jag drack mer starkt kaffe och lyckades sedan, lutandes på varandra, få i jollen i vattnet och puttra in till ön. Det var dock lite klurigt att ta sig in då stora delar av hamnen vid första anblicken såg ut att vara igenblåst av sand. Men vi längtade efter frukt och grönsaker och hade ställt in näsorna på C-vitamin så vi snikade oss in mellan sanddynorna. Plötsligt dök det upp en man i en sittbrunn vars båt vi hade tagit för övergiven. ”Hö hö, här behöver ni inte låsa någon jolle” skrockade han när han fick syn på vår kätting och hänglås. ”På den här ön bor det 56 människor. Butiken är öppen mellan klockan 9 och 10. Ungefär. Ja det beror ju lite på när ägaren vaknar såklart. Och nu i dagarna ska hon ha barn så kanske att butiken är stängd när jag tänker efter…” Vi såg hur våra tomater flög iväg och ersattes av en burk krossade. Igen. Ungefär samtidigt kom det en annan man i en golfbil körandes. ”Visst har du väl lite glass hemma till barnen här?” frågade vår nya vän från båten med visst renoveringsbehov och hål i taket. Jo, visst hade han det och han ville gladeligen bjuda på dem för alla 6 barnen i skolan hade redan fått så mycket de kunde äta och han hade fortfarande frysen full. Sedan skjutsade han in oss till byn, introducerade oss för människor, hundar och getter och gav oss en grundlig historielektion av ön och Bahamas. Han bjöd oss på glass och öl hemma hos sig och fick oss att lova att komma tillbaka dagen därpå för mer glass. Barnen, som redan innan glassen varit långt över oss i energinivå, snubblade nu på orden av sprudlande glädje och pratade i mun på varandra för att berätta om allt mellan hav och land för deras nya vän. Agnes missade munnen med glassen en gång men fortsatte obekymrad med chokladglassavtryck på kinden att berätta sin historia för stora lyssnande öron.

Utanför öns butik fanns en mysig plätt med lite sittplatser utifall att man skulle behöva invänta en öppning.

Vi hade dock sett en oroväckande ändring i vädret, så vi planerade om till avfärd redan dagen efter. Allt för att slippa fler rulliga nätter. Constantine, som arbetat som lärare i byns skola innan hon gått i pension, hade fallit pladask för barnens charm och ville knappt låta oss åka. Hon hade plockat ihop godispåsar med nötter och choklad och sedan skickade hon upp Ben på en stege för att plocka ner papayor från deras egna träd i trädgården. En hel påse med nyplockade delikatesser fick vi med oss och vi fick lova barnen att vi vuxna inte skulle sätta i oss allt, de till och med bjöd bort sitt godis till oss för papaya är något av det godaste de vet. Tillsammans med lime slår det vilket lördagsgodis som helst. Vi blev så bortskämda av dessa vänliga människor och innan vi hann blinka hade barnen fått varsin för tidig julklapp som fick våra förinköpta långseglarbudget-julklappar att blekna och nästintill försvinna i jämförelse. ”Tänk så mycket fina leksaker jag har” sa Tilda när vi kom tillbaka till båten. ”Barnen i Kuba hade ju ingenting. Jag kommer bara att behålla en present som jag får av tomten i år, resten ska jag ge bort till mina vänner i Kuba”. Älskade kloka lilla människa.

Sista natten rullade vårt lilla hem återigen ordentligt. Vi höll hårt om varandra och inte bara ut av kärlek utan också för att inte ramla omkull. Kaffekoppar och gröttallrikar dansade rundor på frukostbordet morgonen efter men vi har nu blivit så kompetenta så det var alltid en liten eller stor hand där för att i sista stund rädda en katastrof. Strax innan avfärd blev vi uppkallad på vhf:en av Ben: ”I have a small bag of salt for you, I’ve made it myself from the ocean. Do you want it? Anders kom sedan tillbaka med 10 kg salt i en påse lika stor som Agnes. A small bag of salt ligger nu diskret under bordet i båtens salong. Innan vi hann lämna denna vänliga lilla ö så ”slet sig” jollen och trots att Anders var snabb med att få på sig simfötter så hann den ändå driva iväg en lång bit. Det blev en tuff simtur för att hinna ifatt och ännu tuffare på vägen tillbaka med vind, vågor och ström emot. Och en tung jolle på släp. Men Anders lyckades och sparade oss därmed drygt 30.000 kronor. Skön förmiddag ändå.

Anders panikartade simtur.

Ett dygns segling tog det för oss att komma in mot den långa raden av små öar som tillsammans utgör Exumas. Här ligger små och större öar som i ett pärlband och bildar en ca 150 sjömil lång skyddande naturlig vägg mot havsvågorna i öst. Det var regn och kuling när vi navigerade in genom revet i Highborne cut och plötsligt gick djupmätaren från 1000 meters djup ner till fyra på bara några minuter. Då pirrade det till lite i kroppen och vi höll ett ordentligt tag i ratten. Anders navigerade och jag styrde efter strikta instruktioner. Vi gick igenom Highborne cut och när vi tagit oss innanför de yttre öarna så försvann havsdyningen. Vi fortsatte en liten bit till norrut och där trixade vi oss igenom ytterligare ett rev. Vilket team vi var och segerkänslan när vi tagit oss igenom var minst sagt sammansvetsande. Vi ankrade sedan i en liten bassäng mellan öarna Leaf Cay och Allen Cay.

Agnes sköter middagsfångsten på överfarten.

På eftermiddagen började det blåsa upp ordentligt och barnen skrek av glädje när regnet smattrade hårt mot båttaket. Till en början var det mysigt men ju mer blåsten tilltog och ju mer båten svängde runt i den trånga ankarviken, desto mer osäkert kändes det. Vi fick en ny väderprognos som visade att lågtrycket blivit betydligt starkare än utlovat. Vindbyarna klättrade upp mot 20 m/s och vädret för morgondagen skulle bli än värre. Vad hade vi för alternativ? Skulle vi ta oss in i marinan som låg bara en kort bit därifrån. Inte en rolig tanke att få upp ankaret i den här blåsten och sedan försöka navigera tillbaka i noll sikt och höga vågor för att ta oss över revet igen och in i en marina vi aldrig varit i tidigare. Men så väldigt skönt när vi väl kommit dit. För vad händer här? Kommer ankaret att hålla? Vi har endast legat här i ett par timmar så helt säkra på att vårt ankare fått ordentligt fäste var vi inte. Viken var som sagt för trång för mängden kätting som vi egentligen ville lägga ut i den här blåsten, och vi visste att det låg grund och klippor bakom oss. Hur blir det inatt och imorgon, vilken vind har vi att vänta om det ska öka ytterligare när väderprognosen för idag säger mindre vind än vad vi egentligen har? Vi hörde flera andra båtar kalla upp marinan på vhf:en och ville ha en plats. Finns det ens plats kvar i marinan? Vi hade en timme kvar av dagsljuset och tillslut tog vi beslutet, vi stannar. Vi gick igenom planen med barnen så de visste vad som skulle kunna hända, vi packade en grab-bag för värsta tänkbara scenariot och vi bestämde hur vi skulle signalera till varandra i mörker och med en vind som gör det omöjligt att höras. Vi bestämde oss också för att sitta ankarvakt under natten och la upp ett schema för detta. Sedan bakade vi minsann lussekatter. Med vinden tjutandes i riggen och vågor som letade sig in i viken, satte vi på julmusik och gjorde allt för att skingra tankarna på katastrof. Barnen var överlyckliga och Anders och jag tog tur i att med jämna mellanrum smyga upp i sittbrunnen och kolla till ankarlarm, djup och vindriktning. Vi kämpade ihop en sats med lussebullar och även om de inte kunde kvala in bland andra snygga lussebullar så njöt vi av den underbara doften som spred sig i båten och smaken av varma, nybakade lussebullar. Innan vi gick och la oss så la vi kläderna i en prydlig brandmanna-hög så att vi enkelt kunde studsa i dem under natten om så krävdes. Vinden la sig något under natten och ankarvakterna blev bekväma. På morgonen gjorde barnen frukost åt oss och doften av saffran låg fortfarande kvar i båten. Vi hade klarat av den här natten också. Helt klart den värsta på hela resan, men i efterhand blev den ändå rätt mysig med julstämningen på topp och magarna fulla med lussekatter.