Eftersom det alltid finns så mycket att göra och så lite tid, oavsett var i världen man befinner sig, så har det blivit lite av en tradition för oss att skriva om vår resa i efterhand. Ibland lång tid i efterhand. Men nu har det hänt så mycket för oss så jag känner att vi behöver bryta av med ett kort inlägg för att uppdatera vad som hänt senaste veckan. Jag kommer dock att fortsätta skriva om vår resa, den som jag ännu inte skrivit om och den som förhoppningsvis ligger framför oss.
För längesedan så berättade Anders för mig att han skulle vilja göra en ensamsegling över Atlanten. Vi pratade mycket fram och tillbaka om saken då jag tyckte detta var höjden av galenskap. Ensam ute på Atlanten? Det klassas in i gruppen av hemska mardrömmar för min del. Men vi har olika åsikter kring en del saker i livet och det är inte mycket att göra åt. Och Anders var väldigt säker på sin sak. Jag kan ju också erkänna att jag inte blev överdrivet ledsen över att inte behöva segla med över Atlanten tillbaka. Jag har matat tillräckligt med fisk i haven för en lång tid framöver och barnen var glada över att få åka hem och hälsa på kompisar och familj som de saknat hemma. Detta var med andra ord när Corona fortfarande endast var något som man drack och Covid -19 en märklig kombination av bokstäver och siffror vi aldrig hört talas om.
Så vi började planera och rusta båten för Anders ensamsegling över Atlanten till Azorerna. På Azorerna skulle sedan kompisarna Klas, Elias och Maureijn ansluta och tillsammans skulle kvartetten segla tillbaka till Europa. Dit skulle jag och barnen flyga för att familjen tillsammans skulle få segla tillbaka hem till Lomma. Planen kändes bra. Anders skulle få möjlighet att förverkliga en stark dröm han har, och samtidigt få glädjen i att segla en lång segling tillsammans med fina vänner. Jag skulle bara se till att mota undan min egen oro och tillsammans med barnen skulle vi sedan få en skön tid hemma i Sverige innan det var dags att möta Anders i Europa igen. Vi planerade för en spännande vår i USA och att i lugn takt segla upp längs östkusten. Det var mycket vi ville se och New York var ett efterlängtat mål för oss alla.
Nu i efterhand inser vi vilken tur vi haft att vi överhuvudtaget hann ta oss in i USA. Bara några veckor efter vi klarerat in i landet så stängdes alla gränser på grund av Corona-krisen. USA drog åt remmarna mer och mer och restriktionerna som skapades gjorde det svårt att ta sig någonstans. Vi insåg rätt snabbt att vi inte skulle kunna ta oss hela vägen till New York och när även Washingtonområdet stängdes för oss, så tog vi beslutet att stanna där vi var. Tillsammans med den svenska båten Samantha så låg vi då vid stadens brygga i den väldigt mysiga och otroligt vänliga lilla staden Oriental. Här hade vi blivit bemötta med värme från första stund, vi hade fått hjälp från människor på alla möjliga sätt och vi kände oss genast välkomna. Vi hade seglat tillsammans med Johan och Maria från Samantha sedan Bahamas och vänskapen som växt fram mellan oss skapade naturligt en ny familj på sex personer. Det var ytterst få stunder som vi inte hade varandra nära och både vi och barnen njöt av denna nyfunna och speciella vänskap. Men mer om detta i inlägget som kommer att handla om denna period.
USA stängde ner mer och mer och allt fler människor runtomkring blev smittade. På nyheterna fick vi veta att landet vi nu befann oss i sköt i höjden av antal insjuknande men hade ännu inte nåt sin topp. Det kändes trist att vår resa blev så påverkad men i sammanhanget spelade det mindre roll. Det viktigaste just nu var att se till att vi höll oss friska, eller framförallt att Anders höll sig frisk som ska segla ensam. Vi vred och vände på vår situation, vad hade vi egentligen för val? En vuxen har lättare att isolera sig än två vuxna med två barn. I samma veva som Corona-krisen blev värre för USA gav Svenska ambassaden råd att ta sig hem. UD avråder från alla resor runtom i världen och flygbiljetterna som jag och barnen bokat hade avbokats av flygbolaget vid två tillfällen, för att tillsist helt sluta flyga. Fler och fler flygbolag ställde in sina avgångar och priserna hos de flyg som flög steg rejält. Det som tillsist fick oss att ta det i stunden hastiga beslutet, var när ett av de största flygbolagen helt slutade att flyga. När Anders tillslut lyckades leta upp en biljett som gick två dagar senare hem till Sverige för mig och barnen, så kunde vi inte vänta längre. Det kändes som vår sista chans och vi tog den.
Det var ett av de jobbigaste besluten att ta på den här resan, men kanske ett av de viktigaste. Som läget är just nu så finns det tyvärr en risk att vi inte kommer kunna segla den sista biten av resan tillsammans heller. Om Europa inte öppnar upp så blir det solo för Anders hela vägen till Lomma. Att säga hejdå med vetskapen om att vi inte kommer få se varandra på tre månader, kanske ännu längre, kändes riktigt svårt.
Men nu är jag och barnen hemma i Sverige igen. Vi bor hos min ena bror som har en gäststuga där vi kan sitta i karantän. Vi njuter av skogen, vårregnet, aprilsolen, blåsippor, lösgodis, filmjölk och kärleken vi får i cyberspace. Att springa runt i skogen och sedan få somna till ljudet av den vedeldade kaminen känns väldigt lyxigt. Det känns samtidigt märkligt att vara hemma igen. Det gick lite för snabbt i slutet för att riktigt hinna med i allt som hände. Men det känns också otroligt skönt att veta att Anders har det bra där han är och kan isolera sig på ett enkelt sätt. Han kan nu i lugn och ro också förbereda sig på den långa segling som han har framför sig. Det var det bästa vi kunde göra under rådande omständigheter och nu kan jag bara hålla tummarna för att vi kan få ett fint slut tillsammans på denna resan.
