Hemkomst till Lomma i en Gott och Blandad-påse.

”Hur känns det nu att komma hem?” är en fråga som vi fick från P4 radio tidigare idag. Som en mumsig Gott och Blandat påse med spretiga känslor av både lakrits och söt vingummi, är väl egentligen det svaret jag hade i mitt huvud. Men tack vare min mer sansade man så valde vi en korrektare bana i intervjun. Trots detta var Tildas kommentar efteråt: ”Men varför lät du så flummig mamma?!” Tur att jag inte jobbar med media. Vill ni höra hela så finns den länkad lite längre ner.

Lite mer ruffsiga, kanske lite mer fräkniga men absolut mer erfarna kommer vi att segla in i Lomma hamn imorgon kl. 14, lördag den 1 augusti. Drygt två år och nästan 18.000 sjömil senare! Vi ser fram emot att få träffa er alla men det är en svår tid att komma hem i. Lasse vår hamnkapten hjälper oss med bland annat förhållningsreglerna kring Corona och jag tror och hoppas att vi tillsammans kan göra detta på ett säkert sätt. Vi längtar efter er!

https://p4dela.sverigesradio.se/?id=20056

Återförening och mystiska djur i de holländska kanalerna

”Men mamma, jag sa ju att jag ville segla med pappa över Atlanten! Jag skulle ju klättra upp i masten och bara klättra ner för att hjälpa honom när han behövde vila eller äta!”. Det är kväll och vi ligger tätt tillsammans. Agnes är otröstlig och hon har redan frågat mig många gånger. ”Mamma, varför fick jag inte det?”. Ungefär samma procedur utspelar sig varje kväll innan läggdags men ikväll har jag svårt att koncentrera mig. Vad barnen inte vet är att jag nyss fått ett meddelande av Anders, han har just upptäckt att masten på Nausica är lös. Den informationen har tagit mig i ett järngrepp och jag känner mig iskall inombords och väldigt rädd. Samtidigt byggs en ilska upp som säkerligen eldas på av min rädsla. Kom igen nu, ryter jag tyst. Han har precis, med nöd och näppe, undkommit den tropiska stormen Arthur. I motvind har han kryssat sig fram i flera dygn i höga havsvågor och jag kan bara föreställa mig hur blöt, tilltufsad och trött han måste vara just nu. Han är ensam där ute bland lågtrycken, han sover i 20 minuters perioder och Nausica är nog lika mycket under vattnet som över. Ge honom ett brake, inte en lös mastfot! Barnens tårar smittar av sig på mig och den kvällen gråter vi stilla och tätt tillsammans.

Anders ska i ett eget inlägg få berätta om sin överfart, det är bara han som kan återge händelser och alla detaljer korrekt. Med mina ord blir det bara känslor som spretar högt och lågt. Men jag kan komplettera hans kommande inlägg litegrann med hur livet emellanåt såg ut hemma i Sverige.

När barnen tillslut somnat den kvällen spenderade jag resterande av natten med att ringa alla kontakter jag kunde komma på som på något vis kunde hjälpa Anders i det här. Jag insåg återigen vilka fantastiska människor vi har runtom oss. Vänner från när och fjärran kavlade utan tvekan upp ärmarna och kom med råd, pepp och kloka lösningar. ”Det kommer blir bra, det här löser vi.” var ett mantra som jag fick från alla håll och som jag kontinuerligt vidarebefordrade till Anders. Den natten var lång och när morgonen kom hinkade jag kaffe med rödsprängda ögon innan jag skjutsade barnen till förskola och skola.

Efter en febril aktivitet under följande dagar, och hjälp från flera håll, så lyckades jag få kontakt med marinor, båtvarv och myndigheter på Horta. Jag fick till och med ett mail av båtvarvet som gratulerade mig i att ha lyckats få svar från en av myndigheterna. ”Detta har vi aldrig hört förut, du har lyckats med något unikt” skrev de skämtsamt till mig. Jag svarade att ingen kan motstå den svenska charmen. Fast det berodde nog snarare på en tjurskallig envishet eftersom jag telefon- och mailtrakasserat dem dygnet runt i flera dagar. Efter ett otal meddelanden på deras telefonsvarare och mer eller mindre charmiga mail orkade de nog helt enkelt inte med mig längre. Den svenska charmen i sitt esse. Därmed var både marinor, varv och båtkranar förberedda på Anders ankomst och vi var många som drog en lättnandes suck när han tillsist fick fast tamparna i bryggan i Horta.

Under den här perioden bodde jag och barnen hos min kollega och vän Nicolina. Hennes familj tog direkt emot oss med öppna armar. De har en gästlägenhet som hon utan tvekan bjöd in oss till med orden ”Stanna så länge ni vill”. I två härliga månader fick vi bo i deras närhet och fick hjälp med allt från bilköp till hantering av stormande syskonbråk. När mina känslor spretade allt för mycket gick jag in till Nicolina och drack te och när Anders tillslut nådde fram helskinnad till Azorerna skålade vi i bubbel tillsammans med vår solstråle Erzsébet. Fina vänner går aldrig att ersätta och ni är många som är ovärderliga för mig. Att så abrupt komma hem till Sverige kändes märkligt. Till alla er som insåg detta och stöttade mig i så mycket, för er är vi enormt tacksamma.

Vi skålar i inget mindre än finaste bubbel när Anders äntligen kommit fram till Azorerna!
Underbara svenska sommar!

Barnen tillverkade en almanacka där vi räknade ner dagarna tills Anders skulle komma till Europa. Agnes ritade högst upp en bild på pappa med ett enormt skägg, ”För det är nog så han kommer att se ut när han kommer fram”. In i det sista var vi osäkra på vart, hur och ens om vi skulle kunna möta upp honom någon annanstans än i Lomma hamn. Vi ville så gärna få avsluta seglingen tillsammans och det hade känts lite snopet att stå på kajen och vinka honom välkommen hem till Sverige. Men tillslut verkade Holland öppna upp och vi såg vår chans att kunna flyga dit. Snabbt som tusan så bokade vi biljetter till Amsterdam, skrev hälsointyg, införskaffade munskydd, bråkade om vilka, eller snarare ATT man behöver skor och kläder på sig på en båt (Agnes), diskuterade i timtal huruvida alla barbiehästar har pass och därmed kan flyga med (Tilda) och att NEJ, de har faktiskt inte pass och vi kan omöjligt få med oss alla barbiehästar ombord (Linnéa). Det blev några högljudda diskussioner och jag tror att våra tålmodiga vänner i huset bredvid började känna att det var rätt fint av Holland ändå att öppna upp för oss svenskar. Vi fick en väldigt mysig ”sista” kväll tillsammans och jag kände mig återigen så enormt tacksam mot denna fina familj som hjälpt oss så mycket under den här tiden. Vänner, vad hade jag gjort utan er!

Sedan bar det minsann av mot Holland! Jag hade laddat med allehanda skyddsutrustning, intyg och brev från våra vänner i Holland som vi skulle bo hos. Jag hade fått ett telefonnummer till en privatperson inom gränspolisen som lovat att hjälpa mig om det behövdes. Jag hade till och med förberett barnen på att vi eventuellt skulle få en pinne i näsan på flygplatsen för att bevisa vår förhoppningsvisa negativitet. Barnen var inte helt nöjda över denna eventuella pinne. Fullt förberedda och lätt nervösa så landade vi ändå tillsist i Holland med munskydd, handsprit och nariga händer. Det enda vi fick höra var dock ”Welcome! Please keep your distance and go to self-quarantine”. Vi kände oss nästan lurade. ”Så ingen pinne i näsan alltså mamma?” undrade Tilda försiktigt när vi utan krusiduller klev utanför flygplatsområdet.

Maureijn, från båten Hera, lyckades till sist flyga in till Azorerna och kunde med skyddsutrustning och hälsoblankett mönstra ombord på Nausica. Anders fick därmed sällskap från Ponta Delgada till Amsterdam och kunde samtidigt förlänga sina sömnperioder från 20-minuters perioder till mer humana 4 timmars pass. Efter ca 2700 sjömil är man nog också rätt trött på sin egen röst, så det måste ha känts extra skönt att få ombord en annan människa att bolla galna idéer med. Och Maureijn var helt rätt man för det uppdraget.

Jag och barnen fick ett mysigt dygn tillsammans med resten av familjen Hera (Lonneke, Thom och Sven) i Amsterdam innan Anders och Maureijn kom in i hamn. Vi fick gosa med deras vackra och enorma hund Lex, smaka på holländska delikatesser och diskutera livet på land. Den där sista dagen, då vi äntligen skulle få träffa Anders igen, gick vi alla runt och räknade ner minuterna. Det var svårt att ta in att vi nu, efter tre oändligt långa månader, äntligen skulle få träffa honom igen. Vi var överlyckliga och samtidigt tror jag att vi var lite nervösa. Vi hade varit ifrån varandra under så lång tid och nu kändes det plötsligt som att jag skulle på en första date med min man! Kommer jag ens att känna igen honom med allt skägg?! funderade jag medans jag tittade på Agnes teckning som hon gjort av sin pappa. När båten sedan sakta kom inglidandes i hamnen och vi såg Anders stå där längst fram i fören så blev det skrik och jubel. Barnen dansade, skrattade, grät, sjöng och hoppade på bryggan och det var inte många ögon i hamnen som var torra. Anders gjorde ett elegant svan-hopp från fören ner på bryggan och detta i sig är väldigt imponerande efter 13 dagar till havs. Sedan blev han överfallen i ett fantastiskt kram- och pusskalas. Det var ett gediget sjörövar-skägg han satt inne med men jo, vi kände allt igen honom! Barnen, som hade galet mycket att berätta för pappa pratade sedan non-stop i flera dagar. ”De pratar ju både på ut- och inandning!” viskade Anders lätt chockat åt mig. Han försökte tappert hänga med i svängarna men det syntes att det var en viss kontrast i intensiteten från de konversationer han haft under sin ensamsegling.

”Pappa! Nu tänker jag aldrig, aldrig släppa taget om dig igen!!”

Vi fick en härlig långhelg med hela crew Hera innan det var dags att segla vidare mot Sverige. Vi är så glada över att vi fick dessa dagar tillsammans med denna fina familj. Första gången vi träffades var på Kap Verde och sedan har vi följts åt under nästan hela vår tid i Karibien. En unik vänskap uppstod snabbt och det var skönt att känna att samma vänskap finns lika naturligt på land. Det blev återigen ett sorgligt avsked från dem men nu kändes det på ett sätt lättare. I långseglartermer så bor vi faktiskt rätt nära varandra och plötsligt kändes Holland som ett givet framtida resmål!

Barnen fann varandra som att det var igår vi sågs, trots att det är över ett år sedan sist.
Agnes var till en början väldigt rädd för Lex. Men det släppte efter första kvällen och sedan var hon ostoppbar!

Innan vi lossade tamparna i hamnen så fick vi ombord vår glada vän Elias. Han skulle egentligen ha mönstrat på redan på Azorerna men som svensk medborgare visade sig detta för stunden vara omöjligt. Istället lyckades han ta sig till Holland och kunde därmed segla med oss en bit hemåt. Hela båten fylldes direkt av skratt, sång, musik, tokbusande barn och brutal skånsk dialekt så fort Elias klev ombord. Det var fantastiskt att ha honom hos oss igen, han är en naturlig del av vår familj ombord på Nausica och en enklare, finare och större glädjespridande människa är svårt att hitta.

Sedan började vi vårt stilla puttrande genom kanalerna och jag blev sjösjuk direkt. Ja men alla vet ju att kanalerna är kända för att vara rätt vilda med mycket höga vågor och sådär… det är absolut helt normalt. Jag skämdes ändå litegrann, åt mycket sura godisar och skyllde allt på att jag varit ifrån all form av gungande under 3 månaders tid. Men resterande av den mer tuffa besättningen njöt av kanalsegling i ett ösregn utan nåd. I tre dygn regnade det och det var ett regn som letade sig in i de mörkaste av utrymmen som finns på en seglare. Vi drog igång värmaren i båten och toaletten blev snabbt till ett enormt torkskåp. Där trängdes sedan alla våra seglarkläder tillsammans i en blöt, sorgsen hög. Men efter några timmar var de minsann torra och höll sig så i ungefär 10 minuter till. Djungelmiljö och ekvator-sol sliter visst på kvalitet.

Även om vi nu gjorde en liten stafettlöpning i de Holländska kanalerna så fick vi ändå mysa där i flera dagar. Vi njöt av de Holländska delikatesserna så som vällagrade ostar, bitterballen, stroopwafel och medsmugglad svensk kaviar. När mitt balanssinne tillslut fått ordning på situationen och regnet avtagit så blev dagarna riktigt behagliga i den vackra omgivningen bland de holländska stråtaken. Mitt i all idyll utbrast plötsligt Agnes: ”Akta er för att bada här, det ser ut som ett riktigt krokodil-ställe. Jag tyckte jag såg en därborta!” Ja vår otäcka närkontakt med krokodiler i San Blas sitter djupt inrotat i barnen och visst såg det allt lite skumt ut under ytan där bland näckrosorna.

Det kändes mer än märkligt att segla samma sträcka som vi gjorde för två år sedan, men nu på ”fel” håll. Så mycket minnen från platserna som vi puttrade förbi och vilka enorma erfarenheter vi bär med oss den här gången. När vi kom till stället där vi första gången mötte den dansk-schweiziska båten Mawi kände vi oss riktigt sentimentala och mindes den fina tid vi fick tillsammans med dem.

Du och jag och våra underbara barn, tänk att vi gjorde det!

Efter lite klurande så bestämde vi oss för att göra revansch på Nordsjön och därmed få en ny rutt hem. Då vädret gav en fin lucka mellan två lågtryck så seglade vi ut från Lauwerzog och hela sträckan upp till Thyborön i Limfjorden, istället för att stanna på Helgoland. Om vi höll bra fart så skulle vi hinna på 1 1/2 dygn och då slapp vi möta nästa lågtryck som rullade ner. Jag tryckte dit ett sjösjukeplåster bakom örat, tog fram den svarta hinken (som Anders köpte till mig för 9 år sedan när vi seglade över Nordsjön förra gången!) och kände mig glad att vi denna gången var tre vuxna som kunde dela på nattpasset. Vi hade fina vindar med oss när vi ställde in vindrodret och barnen fann sig snabbt i att leka på en gungande yta. Barbiedockorna började återigen dansa salsa och barnens walkie talkies gick varma med alla möjliga mystiska meddelanden. Elias gjorde trolleri med barnen och både fingrar, tår och knän trollades bort och små hästar trollades istället fram under höga glädjetjut. Det var mycket sång och dans ombord i en härlig blandning av nedladdad musik och Elias gitulele. Anders funderade ofta över hur det kunde vara så mycket ljud ombord. Men han såg samtidigt väldigt nöjd ut när han svängde runt med barnen i en virvlande havsvals till tonerna av barnmusik. När natten kom så kom också regnet och det blev blött och kallt igen. Jag tog första passet och det var inga problem att hålla sig vaken direkt. För framför oss fanns en hel del vindmölle-parker att väja för och dessa lyste upp den kompakta natten som röda, blinkande städer i fjärran. När Elias sedan vaknade för att byta av mig såg jag att Anders också smugit sig upp i köket och stod nu i bara kallingar med huvudet djupt ner i kylen. Jag fick sedan ta del av en ytterst märklig diskusion huruvida man skulle äta ost eller chips på sitt nattpass. Jag var klok nog att hålla mig utanför den.

Lycka ute på Nordsjön!
Barnen håller värmen med livlig dans i sittbrunnen.

Vi höll ca 6 knop i snitt och kom därmed in i Thyborön kvällen efter. Jag och Anders huttrade runt i mössor, raggsockar och marinounderställ medan Elias gled fram i t-shirt och shorts. Han hävdade stenhårt att detta var en helt normal sommartemperatur. Visserligen såg jag inte så många andra som hade vinterkläder på sig i solen och kanske det var så att jag och Anders stod ut lite, men det var ändå hiskeligt kallt! Men barnen ville bada. ”Finns det fler krokodiler här?” undrade Agnes. ”Hajar då?”. När hon fick nekande på sina svar klättrade hon modigt ut på Nausicas badstege men ryckte till som om hon fått ström i kroppen när stortån nuddade vattenytan. ”Kallt…” muttrade hon och blängde surt åt vårt håll när hon med bestämda steg gick tillbaka ner i båten. Tilda i sin tur funderade över om det var risk för pirajor eller stenfiskar och såg inte helt övertygad ut när vi berättade att vi nu var långt ifrån sådana djur. Hon ville ändå hoppa i och surfa men kom på att hon nog kunde vänta lite med det efter att ha vevat runt lite med tårna i vad som måste känts som en isvak. Det kommer nog bli en hård process för familjen att ställa in sig på andra slags temperaturer än 30 grader i vattnet.

Vi fick lugna och sköna dagar i Limfjorden och hittade flera mysiga ankringsplatser som passade vår långseglarekonomi utmärkt. Pengarna la vi istället på glass. För trots att det känns som minusgrader så äter man ändå glass på sommaren. Så är det bara.

När vi nådde Aalborg var det dags för vår underbara Elias att åka hem. Barnen grät den sista kvällen men den här gången kunde vi trösta dem med att vi faktiskt ses snart igen. Han lovade att komma och möta oss när vi kommer in i Lomma om ca två veckor och med det löftet fick han lov att åka. Men vi kommer sakna hans sköna humor och vänliga sinne. Barnen går dock runt och nynnar envist på ”Oh boy!” med en brutal skånsk dialekt så en del av Elias finns kvar här hos oss ändå!