Nyår och exotiska djungelutflykter i Surinam.

Den lilla bryggan Marina waterland hade 12 platser, låg ca 30 sjömil in i Suriname river och genomsyrades av ett härligt lugn. Båtgrannarna var direkt framme och hälsade oss välkomna och då Surinam tidigare varit en holländsk koloni var det många holländska båtar i hamnen. Ett par hade vi träffat tidigare men det blev också flera nya vänner för både oss vuxna och för barnen. Det var en välordnad liten marina som var en del av en resort med resturang och bar. För 180 svenska kronor fick vi en plats med tillhörande el och vatten. Så länge man inte åt allt för mycket på resortens restaurang så insåg vi snart att vi kunde leva väldigt billigt i detta land.

Regnvatten är mums.

Grillfest på bryggan i Marina Waterland.

Båtarna i Marina Waterland

Surinam skulle vi komma att gilla väldigt mycket. Inte bara för den billiga och otroligt goda matens skull utan främst för all den värme som finns hos människorna här. Folk var snabba på att hjälpa till när så behövdes, de var vänliga med en stor portion humor och, med all rätt, väldigt stolta över sitt land. Vi fick uppleva en häftig miljö med djungelvärme som slog emot oss och gjorde att vi dröp av svett i princip dygnet runt. Vi hörde och såg djur vi bara läst om tidigare och bland annat sengångare, vrålapor, kollibri, bältdjur, enorma spindlar och olika sorters ormar kunde bockas av på listan över exotiska djur. Vattnet var fortfarande brunt och trots att vi såg andra som badade så avstod vi. Detta efter att ha sett både vattenormar, pirayor och kajmaner stryka omkring. När vi sedan hörde av lokalborna om farliga parasiter i vattnet så höll vi lite extra hårt i de högt protesterande barnen. Det blev istället många svalkande duschar på bryggan och barnen hade vattenkrig med alla som befann sig i närheten.

En dödligt giftig orm som hittades vid lekplatsen och snabbt dödades av förskräckta lokalbor.

En sengångare på väg ner från sitt träd så väl kamouflerad att den var mycket svår att upptäcka.

Dagen efter vår ankomst var det nyårsafton och tillsammans med Blue Pearl tog vi en taxi in till huvudstaden Paramaribo. Här var det festernas fest, en gatufest som jag aldrig tidigare upplevt. Glädje, dans, musik och otroligt mycket människor i en högljudd blandning. Det var en härligt blandad livemusik av hiphop, salsarytmer och andra rump-svängande toner så även stelaste höftled lätt kunde gunga med. På andra ställen hade bilar parkerat på rad med bakluckorna öppna. Gigantiska högtalare stod intryckta och skrålade olika sorters musik från varje lycklig bilägare. Barnen hittade rytmerna direkt och drog igång olika slags dansstilar i de olika miljöerna som bjöds. Anders, som först hade tänkt stanna kvar i båten på grund av sin onda fot, placerades på en trottoarkant med en kall öl i den ena handen och ett välgrillat kycklingspett i den andre. Foten var hårt lindad för att överhuvudtaget få plats i skon men han verkade ändå nöjd över att kunna vara med i smeten.

Senare på eftermiddagen slog vi följe med ett annat gäng och tog en båttaxi tillbaka till Dombourg, som ligger strax innan Marina Waterland. Här låg fler båtar på boj och Domburg i sig har ett lite större utbud i form av en matbutik och två gaturestauranger. Och såklart en stor lekplats. Så stämningen var god hos både stora som små när vi bestämde oss för att stanna här för kvällen. Det var en stor barnaskara som lekte och skrattade på sitt håll medan de vuxna slog sig ner på den lilla resturangen som bara serverade lokal mat. Bord och stolar drogs ihop allteftersom klungan av seglare och lokalbor fylldes på och snart hade vi fyllt platserna. Det var ingen gigantisk resturang ska sägas så trångt satt vi men stämningen var väldigt god. Det var också här som vi träffade Sidney för första gången. Sidney kommer från Holland och har seglat med olika båtar för att ta sig till Surinam och letade nu efter en båt att segla vidare med upp till Karibien. En tanke väcktes snabbt hos oss båda och Anders svullna fot skrek högt av glädje. Sagt och gjort, tre dagar senare flyttade Sidney in i vår båt och tog över soffan som sovplats. Han blev genast barnens stora favorit och trots att han tidigare aldrig seglat med barn så fann han sig snabbt i den nya rollen som lekfarbror. Han hjälpte oss även med allt från disken efter maten till syhjälp av ett nytt regntak och blev snabbt en god vän till oss alla.

Vår rejäla symaskin är ovärderlig att ha med ombord och här får den återigen bekänna färg.

När nyårshelgen var över och myndigheter öppnade sina kontor igen så var det dags för oss att checka in i landet. Det hade hunnit bli en stor grupp med människor som för tillfället befann sig lite illegalt i Surinam och marinan anordnade en hel buss med tillhörande guide för att underlätta för oss. Det skulle visa sig vara ett smart drag eftersom proceduren var extremt utdragen, extremt byråkratisk och på extremt många ställen. Det var också extremt noggrant med vad man hade på sig. Så i den klibbiga djungelhettan grävdes det fram undanstuvade långbyxor och tröjor som täckte axlarna. Med svettiga fötter som var nedtryckta i heltäckande skor stapplade vi sedan in i den aircondition-fria bussen. Vi hade fått till oss att i det här landet var alla i besättningen absolut tvungna att medverka vid denna procedur, så speedade barn och småilskna fruar boxades också in i bussen innan dörrarna snabbt stängdes bakom oss. Åtta timmar senare skulle vi ha lärt oss en hel massa om hur man stämplar papper på mest långsamma vis, hur många hm:ande som får plats i en och samma mening samt, viktigast av allt, att kanske inte helt säkert ändå att de där småilskna fruarna och speedade barnen faktiskt ens måste följa med. Iallafall behövde de aldrig göra något annat än att stå där och svettas i sina varma kläder och heltäckande skor. Men vi fick äran att träffa Jimmy som tidigare varit lokal fotbollsproffs. Han var vår guide ombord och höll ändå stämningen hög på bussen. Så hög den nu tillät sig vara med rådande omständigheter.

Tack vare båten Hera så kom vi i kontakt med en kille som kunde hjälpa oss att med pirog (en slags kanot) ta oss ut till en liten djungelby. Denna by låg djupt in i djungeln, faktiskt den by som låg näst längst in av beboeliga byar i Surinam, och kunde endast nås via motordriven kanot. Här fanns inga vägar på milsvida avstånd. Det var ett äventyrligt och glatt gäng på fyra barn och fem vuxna som började resan tidigt på morgonen med att bokstavligt talat köra tills vägen tog slut. Detta tog tre timmar från den lilla hamnen och innehöll ett antal panik-kissestopp, svensk barnmusik på hög volym med tillhörande dans-moves och holländskt godis. Samt ett minst sagt oplanerat polisingripande. Då ingen av oss världsvana resenärer hade tänkt på detaljen att ta med sig sina pass eller att skaffa ett internationellt körkort så höll vårt äventyr på att sluta här. Det hela löstes dock fint tack vare sockrade ord och löften om att sköta oss bättre i framtiden. Vi borstade snabbt av oss detta lilla missöde och med fem minuters marginal hann vi sedan fram till vägens ände i den lilla byn Atjoni.

Här var det fullt drag och återigen omslöts vi av hög musik, nya dofter och färgstarka personligheter. När Anders försökte leta upp lite lunch på 3 minuter till båtturen, så mötte han plötsligt en man med helgrillade apor som såldes på spett längs med gatan. Han valde dock brödbullarna bredvid och det kändes som ett säkrare kort för att få barnen mätta. Både vi och barnen hade huvudena fulla av nya intryck när vi sedan mer eller mindre smidigt klättrade ner i den smala kanoten som vi hoppades skulle ta oss till byn Benekondre. Vad som väntade oss där hade vi ingen aning om och än mindre att resan dit skulle ta ytterligare sex timmar på hårda träbänkar uppströms i en stundvis väldigt livlig flod. Men trots att vi snart skulle tappa känseln i baken så hade vi en av våra häftigaste upplevelser hittills på resan. Längs med flodkanten stod familjer och diskade, tvättade kläder och badade. Kvinnor gick runt i vackra färgglada höftskynken, ofta nakna upptill och med en stor korg eller ett kärl på huvudet.

I kanoten satt vi tillsammans med otroligt glada människor som bodde i byarna längs med floden, och det var högljudda skratt och skämtande på ett språk vi inte förstod ett ord av. Det fanns även ett gäng stora gasflaskor, plastpåsar fyllda med mat och några brev med ombord. Snart förstod vi att här kör man inte bara från A till B. Båtarna som går längs med floden fungerar också som brevbärare, man byter tomma gasflaskor mot fulla samt hjälper varandra med diverse inköp från den lilla matbutiken i Atjoni.

När både ben och rumpor domnat av och Tilda frågat flera gånger om vi kanske skulle tälta i kanoten inatt, så var vi tillslut framme. Det hade hunnit bli kväll och vi var de enda som var kvar i det handgjorda färgglada flytetyget som vi nu var rätt mätta på. Nere vid flodkanten möttes vi av hövdingen själv som hälsade oss välkomna på förvånansvärt bra engelska. Han behärskade dock holländska än bättre så merparten av samtalet fick vi översatt av Sidney och Blue Pearl, så vi behövde inte känna oss som totala outsiders. Mer än vad vi redan gjorde då när vi gick genom den lilla byn för överallt kikade nyfikna människor på oss och med stora ögon följde de oss med blicken. Vi hade ett antal barn som gömde sig i buskarna bakom oss innan de försiktigt vågade sig närmare. Återigen kände jag mig så glad över att resa med egna barn för blygheten hos barnen i byn försvann fort när de upptäckte nya lekkamrater.

Vi blev visade till huset som vi skulle få sova i och det var förberett med myggnät och riktiga sängar. Trots glipande väggar så kändes det oerhört mycket mer stabilt än flera av de andra bosättningarna som vi gick förbi när vi gick genom byn. Byborna hade även förberett kvällsmat till oss som vi glatt slukade i oss efter den långa resdagen. Ris och en supergod kyckling med kaffe och te. Barnen drack glatt varmt vatten till maten och alla var nöjda. Tills vi upptäckte den lille ludna som obekymrat hängde på väggen ovanför våra huvuden. Spindlar har aldrig varit någon favorit hos mig men jag brukar kunna kontrollera mig för att inte skrämma upp barnen. Som tur var så var de nu fullt upptagna i en lek så de varken hörde eller såg spektaklet som utspelade sig vid matbordet. När pulsen hade lagt sig någorlunda kunde vi konstatera att fågelspindeln som hängde så obekymrat ovanför våra huvuden, var precis så obekymrad som det såg ut för den var nämligen död. Uppspikad för att skrämma turisterna. Och ja, barnen i byn fick sig ett gott skratt! Det kändes ändå lite tryggare men alla tittade en extra gång under huvudkudden och vi informerade barnen att aldrig ta på sig skorna utan att först titta noggrant i dem.

Den lille ludne.

Ett trevligare par som också bodde i byn.

Trots många märkliga ljud från djungeln så sov vi hyfsat gott på natten. På morgonen kokades kaffe och Tilda utbrast glatt att det här minsann var ett riktigt lyxhotell när hon upptäckte nutellan på bordet. Efter frukosten kom byns hövding och ville ta med oss på en vandring ut i djungeln. Anders lindade foten hårt igen och utrustad med en vandringspinne och en stor portion vilja så följde han också med. Hövdingen, som jag tyvärr inte minns namnet på, sa till oss att hålla oss på stigen då man sett tiger i området och vi lydde honom snällt. Det var en fantastisk vandring och makalös växtlighet runtomkring oss. Olika sorters träd med enorma blad sträckte sig högt ovanför oss och barnen kände sig som Tarzan och Jane när de upptäckte alla lianer runtomkring sig. När plötsligt en häftig regnskur blötte ner oss bröt vi snabbt av varsitt blad från ett bananträd och använde som paraply. Det kändes så galet exotiskt att gå där bland alla häftiga ljud och dofter. Vid ett tillfälle hörde jag ett väldigt märkligt ljud som lät högre och mer distinkt än något jag tidigare hört i djungeln. Jag kände mig trygg att då gå bredvid hövdingen själv och med tigrar i tanken frågade jag honom vad han trodde att det var för ett djur. ”Do you think it’s a dangerous animal?” ”No, my friend”, svarade han mig ”it’s your children playing Indians…”. Han såg allvarligt på mig när han fortsatte: ”We wont see any tigers today, they are very shy and like piece and quiet…” Man måste ge honom att han var väldigt tålmodig, vår guide för dagen. Han väntade snällt när alla barnen i tur och ordning var trötta på att gå eller behövde vatten- och kissepauser. Eller när någon av oss vuxna ville ta kort på ett blad eller blomma vi tyckte att vi aldrig tidigare sett. När Agnes för tionde gången lagt sig raklång över stigen och skrikit ut att hon minsann höll på att tappa sina ben, så tog han lugnt upp henne under magen och bar iväg med henne. Hon blev alldeles tyst och efter det så gick hon så galant. Eller så smög hon upp till Sidney och frågade tyst om hon fick sitta på hans axlar.

Vackra färgstarka blommor mitt i allt det gröna.

Vår tålmodiga guide och Agnes. Han berättade sedan att han har nio barn själv och visste allt om barn som tappat sina ben.

Exotiska frukter. Vågar man smaka?

Höjdpunkten på vandringen var The Pinaple mountain, som var precis vad namnet avslöjar, ett berg fullt med ananaser. Medan den 60 åriga hövdingen klättrade upp som en smidig bergsget pustade vi andra oss upp i något som mer skulle kunna liknas vid klumpiga, övergödda och väldigt otränade ängsgetter. Stolta och svettiga stod vi sedan på toppen och spanade ut över en fantastisk vy. Ovanför all växtlighet såg vi långt och vid våra fötter växte det en mängd ananaser. Vi spanade på ödlor som kvickt sprang ifrån oss och barnen fortsatte leka indianer medan hövdingen snabbt försvann in i skuggan utom hör- och räckhåll för oss. Vi lät honom vara ifred, han hade minsann arbetat hårt med oss och vi kände att vi var nära gränsen för hans tålamod.

Tillbaka i byn senare på dagen så åt vi en sen lunch och gick därefter ut på promenad bland husen. Vi gick bland annat ner till byns skola och fick på holländska prata med en av lärarna. Hon berättade bland annat att språket de använder i undervisningen är just holländska för att barnen ska få med sig ett mer gångbart språk. Men hon berättade också att det är mycket svårt då de flesta föräldrar talar byns egna språk. Vi hade köpt med oss skolmaterial som en gåva till byn och det blev uppskattat då inte alla familjer har råd med detta. Vi fick ta bilder inne i skolan men hon ville inte att något skulle publiceras. Detsamma gällde när vi gick till byns sjukhusbyggnad. Det var förvånansvärt stort och för tillfället i princip tomt förutom en ung mamma med sina tre små barn. Med kroppsspråk och tolk kunde jag fråga människor i byn om jag fick ta kort på dem. En del blev glada, andra ville inte alls och några bad mig vänta så att de kunde klä upp sig ordentligt. Det var många fina möten och språkbarriärerna gjorde nästan det hela enklare. Jag hamnade lite i underläge när jag inte kunde deras språk och då kändes det lättare att ta fram en kamera.

Den sista kvällen fick vi äta bältdjur till kvällsmat. Vi hade träffat jägaren på morgonen när han kom tillbaka från sin jakt, som tydligen alltid görs nattetid och ensam. Vi spanade in bytet och i smyg hoppats på att detta skulle serveras även till oss, så vi blev mycket glada över menyn. ”Oj vad gott det här var! Mamma kan jag få lite mer bältdjur?” Vilken härlig mening för en 6-åring att kunna säga! Det var verkligen utsökt. Jag som nästintill aldrig åt kött hemma har nu släppt tillfälligt på det för att kunna prova alla olika smaker som erbjuds under den här resan. Oj vad glad jag var över detta beslutet nu. För hur ofta får man äta bältdjur till middag i vanliga fall?

Dagarna i byn gick snabbt och plötsligt var det dags för oss att åka tillbaka till båtarna igen. Så mycket vi lärt oss under de här dagarna och det är svårt att sammanfatta alla känslor som detta gav oss. Det är helt klart en av de absolut häftigaste och mest känslostarka upplevelser jag haft gällande resor. Att alla människor inte lever på samma sätt och med samma resurser som vi gör hemma i Sverige har jag länge varit medveten om. Men att få bo tillsammans med dem på detta vis och till viss del lära sig att leva utifrån deras resurser, ta del av deras kunskap kring hälsa, djur och natur kändes så unikt och äkta. Jag är väldigt glad att vi lyckades ta oss hit.

Tillbaka i Waterland marina var det en del pyssel kvar på Nausica innan vi kunde kasta loss för seglingen förbi Guyana och Venezuela mot Grenada och de karibiska öarna. En av dagarna åkte jag och Anders in till Paramaribo medan barnen stannade kvar med Sidney och alla de andra barnfamiljerna i hamnen. Barnen var överlyckliga och jag och Anders var lika överlyckliga. Vi fixade våra ärenden i stan och sedan tog vi lång lunch på en resturang som serverade den lokala delikatessen roti. Det kändes som höjden av lyx när vi i lugn och ro kunde sippa på varsin två koppar kaffe. För samtidigt som jag inte kan tänka mig något bättre än att få möjligheten att resa så här med mina barn och jag är överlycklig över all tid jag får tillsammans med dem, så är det också helt underbart med lite vuxentid. När vi senare, fullspäckade med ny energi och nya idéer, kom tillbaka till båten försäkrade Sidney oss att de också haft en trevlig dag ihop. Inte besvärligt alls, ”It has been a breeze” vill jag till och med minnas vara ord han använde. Sedan somnade han utan ett ljud klockan 20.00.

I Paramaribo hade jag och Anders fått vår dator lagad, utombordare servad samt lyxat med att lämna in vår tvätt på ett tvätteri. Dagarna framöver så fortsatte vi att vara flitiga och nytt soltak syddes, biminin lagades och hela autopiloten togs isär för att lokalisera felet och kunna beställa nya reservdelar. Anders och Sidney lyckades även laga ankarfästet i aktern, skrubba Nausica ren från brun djungelbeläggning och, otroligt nog, hitta budget för inköp av en harpun. Märkligt att pengar bara kan dyka upp sådär när man minst anar det.

Anders fot blev inte bättre tyvärr. Vi hade fått nys om ett bra sjukhus i Paramaribo och tillsammans med våra nyfunna båtvänner från Hera så fick han finskjuts dit. Flera turer blev det på den lilla motorvägen för Anders och Maureijn och det var nog här som en väldigt fin vänskap startades. Prover togs, foten klämdes på och mer medicin skrevs ut. Ny medicin nu och alla tummar i hela hamnen hölls för att något bra nu skulle hända. Med besättningen på Hera och Blue Pearl fick vi flera mysiga kvällar tillsammans. Sidney gjorde den obligatoriska ankar-tatueringen på bryggan och vi började så smått känna att både besättning och Nausica var färdigpimpade för en längre segling. Så vi började planera för att ta oss vidare. Två dagar innan så fick jag för andra gången i mitt liv höra den fruktansvärda smällen när en annan båt kraschar in i vår. Den här gången var det inte en liten nätt motorbåt utan en 18 tons stålbåt som dundrade rakt in i vårt mantåg, som är vajern som utgör staketet uppe på däck. Trots den enorma smällen som satte skräck i mig från huvudet ner till tårna, så skulle det visa sig att vi återigen hade haft lite tur i oturen. Det var ”bara” en av mantågsstöttorna som böjdes rejält och inga andra materiella skador. Inte heller några små fingrar fanns i vägen.

Vi hade fått lite rapporter från andra båtar som seglat samma sträcka några dagar tidigare, som vi nu var på väg ut mot, och då fått till oss att vågorna varit rätt besvärliga. Vi skulle ha medström men för första gången på länge med vinden nu in från sidan och inte bakifrån. Detta hade för ett par båtar genererat en del obekväm gång och viss sjösjuka. Jag insåg mitt öde och satte ett plåster bakom örat och svalde en tablett som Sidney gav mig mot sjösjuka. Vi hade räknat rätt med tidvattnet och hade en fin medström ut ur Suriname river och gjorde sträckan på knappt 5 timmar. Detta innebar att vi hann ut ur flodmynningen strax innan mörkret föll över oss. Tack vare Sidney kunde vi nu dela nattpassen på tre vuxna och det kändes som en härlig lyx att gå och lägga sig med den insikten. Anders tog första passet, Sidney andra och jag det tredje. Jag sov oroligt då båten rullade rejält i vågorna. Vi satte två rev i storen och Anders fick en fin stjärnklar natt under sitt pass, men när Sidney gick på hörde jag hur vinden tog i och squall efter squall drog över oss. När klockan ringde för mitt pass kändes det knappt som att jag hunnit somna och sjösjukan slog till nästan direkt. Det dröjde knappt en halvtimme förrän jag hängde utför relingen och återigen förbannade allt vad segling heter. Ett antal squalls drog över oss men jag behövde inte göra något åt segelsättningen och vindrodret styrde så galant så jag kunde hålla min plats vid relingen. Oavsett väder så är vi alltid, alltid fastspända med säkerhetslina när vi seglar på natten så jag hängde åtminstone där tryggt. Men när man är sjösjuk så tar energin slut i kroppen så när vinden tog i en stund senare och jag skulle försöka dra in focken en bit kunde jag inte rubba den en millimeter. Tillslut gav jag upp och knackade upp Anders. För honom tog det givetvis under minuten för att få in seglet. Jag såg i kors och med viss skam bad jag om att få bryta mitt nattpass och gå ner och sova. Jag tänkte att vi ändå är tre vuxna så det är väl nu jag kan passa på, och för Anders var det en självklarhet. Jag sov sedan som klubbad. Nästa dygn var lugnare och nästan alla kunde njuta av seglingen igen. Vi hade en strålande sol över oss på dagen och under natten lös fullmånen och tillsammans med en gnistrande stjärnhimmel visade de vägen på mest romantiska vis. Förutom lite bråkiga vågor så hade vi på det stora hela en mycket fin segling. Vi hade även förmånen att få en 5 kg tonfisk på kroken och det blev flera goda middagar inklusive sachimi direkt efter fångsten. Tack vare den fina medströmen snittade vi nästan 7 knop och kom fram till Grenada knappt tre dygn senare.

Lycklig fiskare!

Fullmånen som lyser upp det svarta havet. Otroligt vackert under nattpassen.

Vi anlände Prickly Bay mitt i natten och ankrade längst ut i utkanten, då hela viken var full av båtar. Precis i inseglingen blev det total månförmörkelse så radarn fick startas. Vad är oddsen? På morgonen när barnen vaknade var glädjen enorm. ”Vi är FRAMME!!!! Är det verkligen sant mamma? Är vi äntligen framme vid det ljusblåa havet?! Jag vill baaaaaaadaaaa!!” Ja precis så kändes det, vi var framme. För oss vuxna hade paradiskänslan funnits ett tag redan, men för barnen var det precis det här de hade längtat efter sedan vi lämnade Sverige. Turkost vatten som var nästan 30 grader varmt och fullt med färgglada fiskar som bara väntade på att få upptäckas med cyklop och snorkel. Det tog en halv slurk med kaffe innan alla fyra slängt sig i vattnet. Stackars Sidney fick vackert vänta då han nyligen tatuerat sig och därför inte fick bada. Jag och Anders väntar med våra till regnsäsongen.

Jul i Franska Guyana

Det blev full rulle sista dagen på Atlanten.

-Om vi håller 8 knop i snitt så kommer vi in i Mahuryfloden innan det blir mörkt.
– Klarar vi det?
– Mmm, vi har 1,5 knop medström och vi har ordentligt med vind, sätter vi gennakern så ska vi klara det.
-Men klarar vindrodret så mycket segel?
-Nej, då får vi handstyra hela dagen.
-Det är det värt!
-Ja!

Vi hissade gennakern och surfade fram i den äntligen behagliga dyningen.

20181213_114234

20181213_122359

Det var riktigt stolpiga ben på fördäck men det gick utan att behöva bada. Efter ca 30 minuter brast nedhalet till gennakern och det var bara att börja om. Vi lyckades vinna racet mot klockan och pricka rätt med både tidvatten och solnedgång och känslan var helt underbar när vi hittade en avlägsen brygga med en plats kvar att lägga till vid! Ganska så genast packade vi ihop för dagen och laddade med myggnät och alla andra försvarsmetoder som vi läst om för att skydda oss mot myggorna. För mig blev det ännu en tuff natt på grund av fötterna, jag hade nu börjat få ont i fot nummer 2 också, definitivt dags att få tag i starkare medicin!

När det ljusnade var jag först uppe med en klar önskan om att hitta ett apotek, men först en dusch! Av de bofasta båtgrannarna fick vi låna en nyckel till containern som var inredd till dusch, på vägen dit frågar en fransk båtägare hur det går med foten och vi börjar prata,
-Det finns ett köpcenter med apotek i Remire
-Hur kan man få tag i en taxi?
-Åh det är svårt, ni får nog gå till industrihamnen 2 km bort.
-Ah, ok, tack för informationen…

Väl i duschen kommer mannen igen,
– Min fru ska ju till jobbet och ni kan åka med henne!
-Ååå, tack!!

Vilken lättnad. Vi drar snabbt på kläderna igen oduschade. Utan annan packning än rena underkläder hoppar vi glatt in allihop i den tvåsitsiga bilen, nu vänder det. Förmiddagen blir sedan helt perfekt. Vi hittar apoteket men givetvis krävs recept för att få ut medicinen. Inga problem säger expediten det finns en läkarmottagning en våning upp. Hissen är till vänster om jultomtarna.

Med rätt medicin i fickan, en ordentlig matbuffé i magen och på väg till båten igen i taxi så började livet att räta till sig. Vad har vi gjort, vi har korsat Atlanten! Vi är här! I regnskogen!!

20181217_075007.jpg

Bland bryggorna börjar vi prata med de bofasta i hamnen och det dröjer inte länge förrän vi blir vänner med Eduardo och hans hund Lucky.

20181217_072530

Han har seglat runt jordklotet sedan han lämnade Frankrike med sin fru i 20-årsåldern och är nu bofast här i djungeln som han älskar. Sådana personer är verkligen mångsysslare och inspirerar stort. Samtalsämnena hoppade mellan astronavigation, farliga djur i regnskogen, smide, politik, öar i stilla havet, hur man klarar sig från Thailand till Sydafrika på 400 Euro, fiske, jakt och givetvis en massa rövarhistorier. Bland annat om deras förlisning i en storm i Biscaya. De hade kontakt med sjöräddningen som lotsade dem mot en hamn, men när det var dags för bogsering så kom de aldrig ut. De kom dagen efter och hjälpte till att plocka ihop de kvarvarande sakerna bland stenarna.

Eduardo hjälpte oss att svetsa ihop pulpiten, metallstaketet som ramar in sittbrunnen där alla fästpunkterna till vindrodret satt. Vi bestämde oss också för att göra en heldagsutflykt i djungeln med honom som guide. Det blev en fantastisk dag över stock och sten som planerades till första dagen med Linda och Jonas på besök. De anlände kvällen innan och hängde upp två vildmarkshammockar på fördäck som de sov i. Morgonen efter kom Eduardo med sin lånade pirog (aluminiumkanot) och det bar av mot crique Gabrielle, ett litet sidoflöde till Mahury river. Dagen bjöd på oförglömliga dofter, ljud-, synintryck och känslor.

Vi slapp se anakondor och kajmaner men väl elektriska ålar, gamar, apor, papegojor, ödlor, väldiga blå fjärilar och mycket annat. Hagelbössan togs med främst för att skydda hunden som är en fin munsbit för både allehanda stora kattdjur och ormar. Klart är att här får man kämpa en hel del för att vara högst upp i näringskedjan.

Följande dagar bestod av så mycket vila som möjligt för fötternas skull, samt bunkring och förberedelser för att ta oss ut till Illes du Salute (Salvation islands) Dessa är även kallade Djävulsöarna och är kända för fängelset där bland andra Papillon och den politiske fången Dreyfus satt fängslade. Vi hann med sightseeing, matinköp och glassbar i Cayenne, som är franska Guyanas huvudstad. En väldig kontrast till våra europeiska städer, på alla plan. Linda och Jonas ankomst livade upp oss riktigt mycket, och inte minst barnen stortrivdes med de nya lekkamraterna. Helt plötsligt blev vi 4 vuxna som genererade glädje och delade på jobben som kommer med livsstilen ombord. Underbart!

20181222_082329.jpg

Med en dos vemod lämnade vi Degrad des Cannes och Eduardo en regnig förmiddag. När vi passerade hans båt för att vinka en sista gång så kom där en patronask singlande genom luften.

-De använder 22 long på öarna i stilla havet! Byt dem mot hälften av villebrådet och ni lever som kungar på Marquesas!

Mötena med spännande människor är det som fastnar allra starkast. Det är svårt att ta in och processa allt som vi fyller dagarna med. Linnéa och jag började redan känna att Atlantöverfarten börjat suddas ut i kanterna vilket är alldeles för tidigt! Vi känner nu starkt att vi behöver ett längre stopp för att mentalt komma ikapp med allt vi varit med om, men också kroppsligt. Fast det tar emot att erkänna.

Dagsseglingen till Illes du Salute var helt fantastisk. Lagom vind, sol, gott snack och medström samt otroligt spännande syner när vi ensamma förtöjde vid en boj vid Ille Royale, den största av de tre fängelseöarna. Här stannade vi två nätter och gick runt bland fängelseruinerna, fiskade, frossade i mangos från träden på ön, lyssnade till det enorma djurlivet, fick se sköldpaddor, jättehamstrar, ödlor, eldflugor, spindlar och mycket mer. Vi lärde känna skogvaktaren när han stod och bottenmetade och rätt var det var så fick vi så mycket fisk som vi orkade äta av honom. Det blev fisksoppa på mal och dubbelpanerade fileer av en 4 kg fisk som vi fortfarande inte har en aning om vad det var för något, men gott var det!

Julafton närmade sig och vi ville komma till St Laurent de Maroni i god tid. Sagt och gjort så satte vi av för en dygnssegling med förstärkt besättning. Det blev ännu en härlig segling längs Sydamerikas kust med lagom mycket spänning. Squalls såg vi på nära håll men vi lyckades klara oss undan, likaså med de lokala fiskebåtarna även om en kom nervöst nära nattetid och vi fick koppla loss vindrodret för att handstyra undan. Något som också måste nämnas är att fiskelyckan äntligen har vänt. Med Linda och Jonas energi ombord så tror vi att förbannelse äntligen är bruten.

20181222_132935.jpg

Väl inne i flodmynningen, med 20 nm kvar till St Laurent de Maroni passade alla i besättningen förutom Linnéa på att slockna efter nattens övningar. När vi vaknade så lyste det om henne när hon berättade om den spännande färden uppströms där hon sett simmande ormar och undvikit diverse skeppsvrak. Jul firade vi i ovan nämnda stad där vi hittade en boj att förtöja vid. Aningen annorlunda julmat inhandlades och lutfisken ersattes med egenfångad Spanish macerel. Nausica pyntades på alla möjliga sätt och det var svårt att inte fastna i något glittrigt när man rörde sig under däck.

Vi hade helt fantastiska dagar tillsammans innan det var dags för Linda och Jonas att prova på Surinam och Brokopondo national park. Färden mellan länderna skedde med jolle och skillnaden mellan mig och en människosmugglare blev hårfin. Särskilt när de senare berättade att de fått muta sig in i landet och att de tillslut hittade en taxichaufför för den 3 timmar långa resan som presenterade sig som Mr Allnight.

20181223_135148.jpg

Vi spenderade några härliga dagar till vid bojen och passade på att vila och besöka utomhusbadet. Vi drog oss till minnes och insåg att vi inte badat sedan Kanarieöarna och barnen blev tossiga när vi föreslog det. Väl i bassängen var de ostoppbara och bara tjöt av lycka. Agnes lärde sig att flyta på rygg och simma med armtag och bentag, hela tiden 30 cm under ytan och Tilda simmar nu hur bra som helst.

Innan vi lämnade franska Guyana lyckades vi bli bjudna på en avskedsmiddag av Linda och Jonas då vår och deras logistik sammanföll igen innan deras flyg hem. Smugglarna ryckte ut igen, pickup i Albina (Surinam) och kvällen blev fantastisk!

När vi lättade från bojen efter ett sorgset avsked var vi inställda på ett dygns segling till Paramaribo. Vi tajmade tidvattnet och gled längs den ringlande floden. I flodmynningen sprakar det plötsligt till i VHFen;

-Nausica Nausica this is Blue Pearl, come in!

Va!! Av en slump möttes vi igen just här. Senast var i Mindelo. De hade spanat in en slinga in i en sidoflod som man skulle kunna ge sig in i med sin segelbåt, de frågade om vi ville hänga med och det tog inte många sekunder innan vi var två båtar på väg in i den bruna gluggen i den gröna väggen.

20181230_154207

20181229_162836

20181229_122522

20181229_120411

Med mangrove och regnskog tätt längs båda sidor så kopplade vi några timmar senare ihop båtarna och ankrade för en sen lunch. De här timmarna är helt oförglömliga i våra liv. Ljuden från djuren runtomkring, synintrycken och just att vi delade detta med vänner gjorde det helt fantastiskt.

Det blev ingen äkta rundtur, det såg en stock under ytan till. Blue Pearl som körde först stannade ganska tvärt framför oss och efter lite spännande manövrering i strömmen så körde vi tillbaka samma väg vi kom. Dagen, eller dygnet fortsatte ut på öppna havet och vi siktade på nattsegling till Suriname river och en plats ca 30 nm uppströms Paramaribo. Natten bjöd på halvvind och ett antal rejäla squalls och trots hårt revade segel så flög vi fram i mörkret. I de kraftigaste vindbyarna fick vi hjälpa vindrodret en del för att Nausica inte skulle svänga upp mot vinden. Ett tydligt tecken på att det vore bra att för första gången använda det tredje och sista revet i storseglet men som tur är så varar inte blåsvädrena så länge.

I gryningen kom vi fram till angöringsbojen som markerar början på den långa inseglingen in i Suriname river. Vi var väldigt spända på att få se huvudstaden Paramaribo på nära håll och det blev en härlig dag i den lugna floden.

20181229_161623

20181224_103521

Nästan hela vägen hade vi medström i det stigande tidvattnet vilket var skönt, för nu var vi trötta. Vi angjorde tillslut bryggan som tillhör Marina Waterland i ström och vind, backandes in mellan två miljonbåtar med vårt vindroder först. Snacka om att välkomstölen i baren smakade bra när vi väl var fastknutna.

Vid bryggan som rymmer 12 båtar låg flera holländska båtar där vi redan träffat några sedan tidigare. Blixtsnabbt letade barnen upp varandra och bryggan blev deras som vanligt. Alla i besättningen var nu redo för några lugna dagar med bekvämligheter som landström, fri tillgång till dricksvatten och dusch i slangen på bryggan!

Vår segling över Atlanten, både högt och lågt.

För ungefär två år sedan fick vi träffa familjen Hammarberg som seglat jorden runt med sina barn. Flera känner nog igen dem från tv-serien ”Familjer på äventyr”, och det var också där vi först upptäckte denna coola familj. De har varit en stor inspirationskälla för oss i vårt egna äventyr. En sak som jag minns så starkt var när Linda sa till oss: ”Hemma går livet i små vågor, på resan går det i stora. När det är bra så är det riktigt bra. När det är dåligt så är det riktigt dåligt.” Vi har märkt hur väl det stämmer och just de orden sammanfattar vår överfart över Atlanten så väldigt bra. Här kommer den:

När vi hade samlat på oss alla bakterier och virus vi kunde hitta i Mindelo, blandat och skakat om väl och länge så kände vi oss tillslut tillräckligt starka och utrensade för att kasta loss. Ja så redo för Atlanten trodde jag nog aldrig att jag skulle kunna känna mig. Vi hade en rejäl dipp på Kap Verde, det är bara att erkänna. Feberfrossa, urinvägsinfektion, ögoninflammation, maginfluensa i två omgångar, allergier och ilskna förkylningar som aldrig riktigt ville ge med sig. Med en toalett som tillika strulade ordentligt med oss och krävde två dagars full uppmärksamhet för att vara oss till lags igen, så kände vi oss allt lite mätta på äventyr. ”Skam den som ger sig” är ett uttryck jag ville slänga all världens väg, för att ge upp var egentligen precis det jag ville göra där. ”Och det är ingen skam i det!” ville jag skrika. Men toaletten gick tillslut från ett hatobjekt till en skinande liten kärlekshistoria. När sedan alla virus och bakterier lämnat oss så lossade vi snabbt på de saltkristalliserade tamparna och styrde västerut. Vi såg nu fram emot en tid ute på Atlanten där vi allihop iallafall äntligen skulle må bra tillsammans igen. Vi hade gjort upp med Nicolina att i vanlig ordning meddela henne vår position ungefär varannan dag via satelittelefonen. Hon i sin tur skickar sedan ut mail till ett antal människor. Det kändes tryggt och bra. Vi kände oss starka, vind och vågor var vi förberedda på att ta oss an. Tänk vilken tur att man inte alltid vet vad som väntar en.

Vi hade en fin segling i accelerationszonen mellan öarna Santo Antão och São Vicente. Ett ställe som annars kan vara rätt bökigt hade vi fått till oss. Dagen innan hade en annan svensk båt råkat ut för byvindar på 30-35 m/s här, så vi njöt av våra 8-10 m/s. Emellanåt fick vi byvindar på upp till 18 m/s men vi länsade undan fint med bara focken. Och eftersom öarna skyddade från vågor så seglade vi full fräs på platt vatten. När vi kom utanför São Vicente fick vi plötsligt snurrande vindar från alla möjliga håll och när vi plötsligt kryssade oss framåt så började jag tvivla på om det här med passadvindarna bara är en myt. Givetvis ordnade vinden strax till sig och med focken och ett rev i storen styrde vi sedan rakt in i solnedgången, vår första kväll på vår Atlantenöverfart.

Humöret bland de små var som förväntat inte på topp det första dygnet. Det är så varje segling startar, och det har vi vuxna med i beräkningen. Det är ingen som är bekväm i båtens rörelser i början och iallafall tre av fyra mår alltid lite halvkymigt. Det brukar ordna till sig med lite extra bus, vila med sagostund eller fri tillgång till paddan. Det vi absolut inte hade med i beräkningen var att Anders skulle vakna upp den första morgonen med en högerfot som var nästan dubbelt så stor som vänsterfoten, rejält öm och rodnad. Samma morgon började Agnes också få väldigt ont i magen. Hennes onda mage kände vi dock igen från vad vi andra haft efter våra maginfluensor.

Anders hade rejält ont i sin fot och efter en grundlig undersökning där vi ritat runtomkring rodnaden och barnen fått titta med sina röntgenögon så blev det högläge, tubigrip och antiinflammatorisk smärtstillande. Han försäkrade mig om att han inte skadat den på något vis och jag klurade mycket över vad som hänt med foten. Nu i efterhand har vi, tillsammans med Nicolina, kommit fram till att det mest troliga är reaktiv artrit han har fått. Min i vanliga fall väldigt mobila man blev plötsligt 70 år äldre och linkade runt i båten väldigt, väldigt långsamt. Jag smög in en ny ordination, nattvila med högläge, och tog därmed andra och tredje natten själv. Första natten gick förvånansvärt bra. Autopiloten styrde fint i den stabila vinden på runt 10 m/s. Jag behövde bara justera graderna då och då när vinden vred med oss och focken började slå. Gipp-preventorn som vi hade på storseglet gjorde att jag kunde slappna av och behövde inte oroa mig för en ofrivillig gipp. Jag kunde lägga mig tillrätta i sittbrunnen och njuta av alla glittrande stjärnor på natthimlen. Jag har aldrig upplevt en sådan stjärnhimmel tidigare och det kändes så oändligt. Jag gungade runt där i mitten med ett snurrande skådespel runtom mig, stjärnor i tusental lyste ända ner till horisonten och månen var så otroligt stor. Jag kände mig liten men samtidigt väldigt stor i allt det vackra. När jag blev trött på att filosofera satte jag mobilalarmet på 20 minuter och kunde därmed slumra en del. Vi har radar och AIS-alarm som tjuter om en båt kommer inom radien av två sjömil.

Anders stackars fot gör ont, ont, ont.

Anders kämpade på med smärtstillande och högläge så mycket det gick. De första dagarna hade vi en fantastisk segling. Det blåste stabilt runt 10-12 m/s, vågorna kom från ungefär samma håll och vi gjorde bra fart runt 6-7 knop, rakt mot Franska Guyana. Agnes mage slutade att göra ont och barnens humör ordnade upp sig igen. Det är fantastiskt hur bra de två är på att leka på en liten yta. De bevisade återigen för oss att leka, det går minsann att göra på en båt lika bra som i ett hus/på en gräsmatta. Alla lekar. Favoritleken blev snart att leka doktor. Armar, händer, fötter och ben på hela besättningen, inklusive alla dockor och legogubbar ombord, blev grundligt undersökta, röntgade och omplåstrade. Det gick också hur bra som helst att spela fotboll, hoppa hopprep och leka kurragömma ombord. De turades noga om att räkna och hitta nya gömställen. En gång gömde sig Tilda så väl att ingen hittade henne. Vi hade begränsat ytan till att endast innefatta insidan av båten men jag hann ändå bli lite orolig innan vi hittade henne i ett skåp med reservdelar. Hur sjutton hon lyckats knyckla in sig där är svårt att förstå men nöjd var hon. En annan förmiddag hörde jag hur de lekte tafatt. Tilda jagade Agnes från förpiken, genom salongen och in till mig i akterruffen där jag låg och vilade. Agnes skrek av skratt när hon rundade mig och för att undkomma storasyster, satte sin lilla fot på min näsa och sköt ifrån. Som en pil for hon sedan ut igen. Tilda viskade till mig att inte vara orolig: ”Pappa sitter fortfarande i högläge och jag jagar bara Agnes på låtsas!”. ”Tack, det var fint att höra”, svarade jag medan jag gnuggade min ömma näsa. Det är fantastiskt att segla med sina barn, man har aldrig någonsin långtråkigt.

Under det tredje dygnet började vågorna att bråka med oss en del. Vi hade vågor från sydost och nordost som gjorde toppiga ihopslag lite överallt. Dyning från norra Atlanten ville också vara med så den rörde om ytterligare från nordväst. Ja det var som en livfull cirkus ombord emellanåt och Nausica hoppade och studsade på alla möjliga håll. Inte det bästa för varken sjösjuka eller onda fötter. Anders fot svullnade rejält varje gång han gick på den och smärtan syntes i hans ögon. Det var även en hel del frustration i de där ögonen. Som han längtat, drömt och kämpat sig hit och nu när vi äntligen är här så är han nästan immobiliserad på grund av en jädra fot.

Den natten blev lång. Jag var trött från nattpasset natten innan och sjösjukan förstärktes därefter. Jag började känna smått panik inför hur vi skulle lösa det med minst tio dagar kvar här ute. Det krävdes en hel del mental beslutsamhet för att få tankarna iordning. En dag i taget nu intalade jag mig, foten blir säkert bra snart. Ja tänk så skönt att man inte alltid vet vad som väntar.

Jag fick använda min mest myndiga röst för att få Anders att ligga still men efter två nätter vägrade han mer. Foten hade åtminstone mått bra av vila och svullnaden hade lagt sig lite. Jag sände återigen en tacksam tanke till besättningen på Nadine som lånat ut sin extra satelittelefon till oss när vår egen gick sönder på överfarten till Kap Verde. För det var oerhört skönt att kunna ringa Nicolina och rådgöra kring sjukdomsläget. Vi blev påminda om att mitt ute på havet är det långt till hjälp om något verkligen skulle vara fel. Jag kände också hur beroende jag är av att Anders är frisk när vi bara är två vuxna ombord.

Under dygnen framöver började vi komma in i lite rutiner. Barnen var för det mesta hur nöjda som helst och gnällde inte en gång över den begränsade ytan att vistas på. Vi räknade flygfisk, skrev brev till vänner hemma och önskelistor till tomten, spelade UNO och skitgubbe, hade dockmys, tomteprat och funderingar kring djungeldjur som vi hoppas komma få se när vi kommer fram. En dag hade vi följe av ett stort stim med delfiner.

Anders och jag delar i vanliga fall nätterna på två under långseglingar, det har vi märkt passar väldigt bra för oss. Detta innebär att man får 5-6 timmars hyfsat ostörd sömn. Anders brukar ta första passet och jag går och lägger mig med barnen. Kl.03 väcker han mig och sedan har jag passet fram till kl 8-9. Efter frukost justeras segelsättning, då vi ofta seglar med mindre segel under natten. Vi går igenom båten och smörjer, rensar bort flygfisk som under natten hamnat på däck, fixar till fiskelinan och dansar fiskdansen. Ja dansen hjälper minsann för fyra gånger har det huggt på den där linan som ska tåla en fisk på 50 kg. Fyra gånger har den också gått rakt av retsamt fort. En gång såg Anders bjässen i vattnet och beskrev vilt hur stor den var. Agnes och Tilda önskar fisk till middag varenda dag nu, men än så länge har det bara blivit tonfisk på burk.

Dagarna fortsätter sedan med vila, spel och mys. Runt två-tiden lagar en av oss lunch och vi äter tillsammans i sittbrunnen. Potatis och morötter som vi köpte på oss en massa av på Kap Verde visade sig inte hålla måttet riktigt. Vi har fått sortera ut mängder som blivit dåliga. Men äppel och ljuvliga små sura citrusfrukter har varit toppen. Bananerna mognade ungefär samtidigt så vi hade ordentlig banan-frossa i några dagar. De var små och söta och väldigt goda! Vi har ätit så mycket bananpannkakor den här resan så jag tror att vi maxat vårt K-vitaminintag rejält.

På kvällarna satt vi ofta tillsammans i sittbrunnen och förundrades över stjärnhimlen, letade stjärntecken och planeten mars. En kväll var marelden extra aktiv och barnen blev exalterade över allt glitter i vattnet. Vi hade sagostunder i mörkret där barnen var berättarna. Spännande och mystiska sagor levde upp och med en ficklampa under hakan och vilt gestikulerande händer blev vi så fängslade att tid och rum försvann för oss.

Delfiner på Atlanten.

Syskonkärleken har vuxit sig otroligt stark under den här resan.

Under fjärde dygnet lugnade sig havet igen och vi bytte segelsättning till spirad fock och genua. Vi dånade fram över Atlanten och det var en mäktig känsla att på kvällen stå och steka pannkakor till besättningen. Jag hittade tillslut ett sätt att kunna vara under däck trots sjösjuka. Jag diskade/lagade mat i några minuter och när illamåendet blev som värst la jag mig raklång i soffan i salongen istället. Den soffan står så praktiskt precis bakom ryggen när man står i båtens ”kök”. Där kunde jag sedan ligga några minuter tills illamåendet försvann och så kunde jag börja om igen. Tidskrävande men med ett scopoderm plåster bakom örat så gick det. Barnen var överlyckliga över kvällsmatens meny och vi tände vår mysbelysning i mörkret. Tätt, tätt satt vi sedan tillsammans och njöt av vågornas ljud som blandades med barnens nöjda smaskande. Runtomkring oss lyste den gigantiska stjärnhimmeln och vi fick en stund tillsammans när allt kändes sådär underbart. Det är faktiskt riktigt härligt att segla.

Har äntligen hittat rätt konserver, försöker nu få sjösjukan att försvinna.

Agnes ville också ha ett Scopoderm plåster bakom örat men hon är varken sjösjuk eller tillräckligt gammal för att få ett. Så istället letade hon upp eltejpen, klippte till en lagom stor bit och klistrade dit. Sen kunde hon somna gott.

Det femte dygnet bjöd på ökad vind och vågorna började bygga upp runtomkring oss. Vår alldeles nyservade autopilot som styrt oss fantastiskt bra sedan vi lämnat Kap Verde, började plötsligt knaka oroväckande för att sedan helt ge upp. Vi handstyrde i de höga vågorna och det var häftigt att stå högst upp på en vågtopp och speja ut över ett skummande hav så långt ögat kunde nå.

Emellanåt höll Atlanten andan i några sekunder och man hann slappna av lite. Som för att visa vem som bestämmer sköt det sedan på med förnyad styrka och kraft och båten sköt som en pil genom vattnet. Vi njöt av farten och känslan som en sådan här segling ger.

Barnen har inga problem att hålla balansen ombord och det är numera fullt normalt att stå bredbent och hålla i sig när man ska göra något.

Halvvägs-fest! Barnen hade planerat denna in i minsta detalj. De bytte om till sina finaste festkläder, städade sitt rum och beställde banankaka till efterrätt. Dagen bjöd på strålande segling och istället för autopiloten styrde nu vårt vindroder. Anders fot började kännas något bätttre, vila och medicin började verka. Vi hade en lugn dag på havet och passade på att ta ett saltvattensbad med avslutande sötvattensdusch. Vi luktade gott igen! Agnes vägrade dock och fnyste högljutt åt spektaklet vi höll på med i sittbrunnen. Hon deklarerade högt och vilt sitt missnöje nere ifrån båten och fick därmed fortsätta seglingen i den doft hon befann sig i. Och med detta var hon väldigt nöjd.

Någonstans på halva sträckan började plötsligt vår toalett låta oroväckande trött igen. Anders och jag tittade på varandra med skräck i blicken. Blir vi tvungna att rensa ett stopp mitt ute på Atlanten? Efter lite felsök så bestämde vi oss ändå för att tröttheten hos toan berodde på vår elektricitet. Vi misstänkte nämligen att vi hade ett söndrigt batteri ombord. Ja, så måste det vara, sa vi till varandra och stack huvudet i sanden lite till.

Det finns tre dygn på den här seglingen som jag aldrig kommer att glömma. Det började så fint det tionde dygnet med sol i sittbrunnen, vågorna var iallafall nästan från samma håll och vi njöt av kaffe till frukost. När man dricker kaffe under långsegling så betyder det att man mår bra. Vi satt länge och filosoferade över livet och löste världsproblem. Temperaturen hade ändrats successivt ju närmre land vi kom och det var väldigt varmt i luften nu. Runt lunch började Tilda bli trött och gick och la sig och vi andra passade på att vila i omgångar. Jag hade fått någon inflammation i axeln som störde mig framför allt på nätterna, så jag somnade gott i akterruffen tillsammans med Agnes. Båten genomsyrades av ett lugn och ett mys och vi njöt av känslan av att vårt hem kom närmre och närmre land medan familjen lugnt hängde med.

På eftermiddagen var Tilda hängig och ville inte äta. Jag kände på hennes feberheta panna och fixade kvällsmat i form av resorb till henne istället. 30 minuter senare var cirkusen i full gång. Maginfluensa. Maginfluensa igen?! Hur är det möjligt?? Vi har varit isolerade ute till havs i 10 dygn! Alla har ätit och druckit av samma saker och det enda besöket vi haft ombord är ett dussintal flygfiskar. På kvällen satte vi två rev i storen då stora mörka moln plötsligt gled in över oss. Stackars Tilda var uppe och sprang hela den natten och det var en sådan skytteltrafik ombord så ingen fick någon riktig sömn. Ja förutom Agnes förstås, hon sover igenom vilken krigszon som helst.

Finaste lillasyster tar hand om storasyster när hon är sjuk.

På morgonen var stämningen lätt tryckt ombord och tröttheten låg som en grå dimma över oss. Havet studsade igen och jag försökte göra någon form av frukost när jag hörde Anders svära till uppe i sittbrunnen. Jag kikade upp och mötte en förtvivlad blick. ”Pulpiten är sönder…” Panik, trötthet och uppgivenhet vällde upp i mig när han fortsatte ”Det går inte att använda vindrodret, nu får vi handstyra”. ”Men det går ju inte!” skrek jag inombords. Vi har fyra dygn kvar och ett magsjukt barn det är bara en tidsfråga innan någon mer åker på det och vi ligger redan back i sömn efter natten som varit. Men det struntade vindrodret i.

Vi tog tur i att handstyra medan den andre hjälpte Tilda samt fixade livet runtomkring. När jag lite senare blev knuffad av en våg och skickade hela soppskålen in i kryddskåpet hade jag redan använt upp alla svordomar jag kunde. ”Jaha…” var allt som kom ur mig medan jag försökte torka upp det värsta kladdet.
Anders satt tyst och klurade. ”Om jag spänner lite här, borrar lite där, knyter liter si och skruvar lite så… så skulle det kunna fungera”. Han drog fram mekarprylar ur sitt skalman-skal och satte igång… och minsann! Vindrodret styrde igen! Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskade min man i denna stund. Vinden ökade igen och med bara focken uppe gjorde vi 6,5 knop. Vindrodret styrde fantastiskt och vi fick krafterna tillbaka igen. Natten gick som en dans.

På morgonen efter var det totalstopp i toaletten. Med magsjuka ombord gällde det att fixa till det där kvickt. Anders spände käkarna, kavlade upp och med tre meters vågor och en obrukbar fot kravlade han ner i det lilla utrymmet och skruvade loss hela toan. Jag peppade så gott det gick uppifrån sittbrunnen. Han lyckades lösa det hela och jag kommer alltid att vara djupt imponerad över den manövern han gjorde där. Både Anders och jag började känna oss rejält ur form och vi diskuterade scenariot om någon av oss skulle bli sjuka. Det var ett hemskt scenario. När vi kände oss som mest molokna ringde plötsligt satelittelefonen. Elias! Det blev ett kort samtal eftersom det är svindyrt att ringa till en satelittelefon, men blotta ljudet av hans glada röst lyfte hela familjen!

Dagen innan hade jag lyckats baka ett bröd och då båda vuxna nu kände sig sjuka var jag väldigt glad över detta. Det blev mackor till frukost, lunch och kvällsmat. Barnen var överförtjusta. Dagen gick sedan i ett lugnt tempo. Anders hade fortfarande väldigt ont i sin fot och inget riktigt hjälpte mot det. Jag nattade barnen som vanligt, Tilda var fortfarande dålig så hon sov i salongen med en av oss. När Anders väckte mig för skiftbyte var han feberglansig om ögonen och mådde inte alls bra. Två dygn kvar, nu vill vi bara i hamn.

Anders feber gav med sig under natten och det blev inte mer av det. Dagen efter bjöd på fantastisk segling. Vi hade stark vind och såg en chans att hinna fram innan det blev mörkt. Anders linkade fram på fördäck och vi hissade vårt allra största segel ombord, vår blå genacker. Med den i spetsen dundrade vi fram i 8-10 knop över ett hav som skiftade från vackert blå till mindre charmigt brunt. Vi är strax norr Amazonasdeltat och vi var på väg in i Mahury river därav färgen i vattnet. Det gick snabbt, solen sken och vi njöt i massor. Solen går ner vid 18-tiden och vi visste att ungefär två sekunder senare blir det becksvart.

Strax innan kl.15 så såg vi land! Två små fina öar i soldiset och hela familjen skrek ut sin glädje. Det blev höga skrik och skratt, kramkalas och tårar.

Inseglingsbojen var enkel att hitta. Hela den grävda rännan in i floden som tog oss till marinan i Degrad des Cannes, var väldigt bra utmärkt och det kändes extra exotiskt att vi nu skulle ha röd markering på styrbod sida. Vi mötte en bogserbåt som tutade och vinkade åt oss och barnen njöt. Vi hade läst så mycket som vi lyckats hitta om hamnen och var lite oroliga över att inte få plats. Det är ingen riktig hamn och mest troligt skulle vi få ankra utanför. Men vi hade tur, vi hittade en plats att förtöja vid. Vi välkomnades av båtgrannen som hjälpte oss med tamparna när vi med vingliga ben knöt oss fast.

Det var varmt, det var djungel, det var ren och skär lycka. Vi hade gjort det! Vi hade korsat Atlanten tillsammans i vår egen båt och med allt vad det innebär. En resa som bjöd på mer än vi hade trott, i både gott och ont. Om man bortser från sjukdomsläget ombord så har seglingen i sig varit väldigt bra. Vi har inte hamnat i några stiltjebälten, som annars kan vara oerhört frustrerande, vi har haft en stark och fin vind hela vägen. Vågorna har bråkat en del med oss, men det hade vi också blivit varnade för. Atlant-vågor är lite lynniga. Båten har skött sig exemplariskt och vi har hela vägen känt oss trygga och säkra med henne. Tack vare Dan och Elias så har vi fått fina väder- och strömprognoser och ett underbart stöd i stort och smått. Så många fantastiska människor har peppat, hejat och hjälp oss. Överrösta med kärlek stod vi nu här, tårögda och bredbenta för att hålla balansen, men stolta och lyckliga som aldrig förr.

Från Gran Canaria till Kap Verde

På kajen i Puerto Mogan stod hela familjen Håkansson. Flera hade varnat oss för att lägga till där eftersom hamnen är trång, det kan komma fallvindar från bergen och ankarlinorna går kors och tvärs, men vad kan gå fel med en sån support. Det blev ett härligt återseende och kramkalas på kajen när vi väl satt fast!

Veckan fylldes snabbt av gott häng, diskussioner med högt i tak, tårtbak och födelsedagsfiranden samt massor av kusinlek med Albin på besök. Vi varvade tid i båten med tid i lägenheten (och i poolen) som var en härlig omväxling från den rullande världen vi är vana vid.

En av födelsedagspresenterna var en heldag på havet med fiske och valsafari SV om Puerto Mogan. Fisketuren var farsans present och jag visste att mamma så gärna ville se val om det gick. Så med båten full av god mat gick vi ut en solig lugn dag. Skipper var orolig för uppdraget eftersom valupplevelserna från Teneriffa hade blivit aningen upphajpade under gårdagkvällens vinglas och nu ville jag givetvis leverera något denna dag. Fisket gick som vanlig, jag behöver inte säga mer. Vi vände hemåt och gick lite längre ut från kusten. Kvällsmaten började diskuteras och vi pysslade om Albin som hade fått en släng av den berömda sjösjukan. Plötsligt ser vi ett helt stim med valar som rör sig sakta och verkar vila. Vi smyger dit med Nausica, stänger av motorn, och glider så nära att det känns som att vi är mitt ibland dem. Pys och frust blandas med synintrycken från fenor och valögon. Halva besättningen sitter på fördäck och vi andra i sittbrunnen och det blir ett sådant tillfälle där man inte vill hålla på med kameran utan bara vara. Magiskt.

20181024_141728.jpg

Halvvägs mellan valplatsen och hamnen hade farsan och jag diskuterat ett sista försök med fisket, vi gör som hemma och släpper ner på botten, pilkar som vanligt istället för det här trollingtramset. Sagt och gjort. Jag står där och tänker ”f-n” också om farsan får fisk före mig nu, då kommer jag få höra det för alltid! Då hugger det på mitt spö och jag vevar upp en riktigt märklig fisk som är blåblank på ryggen med stora ögon. Magen ser konstig ut och är sladdrig med stora porer i. Linda fotar och tar hjälp hemifrån och det visar sig vara en Ocean puffer vi har fått. Ordentligt giftig och bara att släppa tillbaka. Nu kör vi tillbaka och går på restaurang…

20181025_194520.jpg

Av Linda fick vi en fin present. En barnfri eftermiddag som avnjöts med jolleutflykt på tumanhand.

I Puerto Mogan träffade vi också härliga besättningen på Nadine inklusive trillingar i Tildas ålder, en av få svenska båtar vi har träffat på resan hittills. Vi fick också ett mysigt återseende med norska båten Emotion. Veckan avslutades med att farsan satte en av sina favorithistorier på spel med att bjuda oss på samma restaurang som händelserna utspelades på. En del av historien är en beställning av en Paella med noga utvalt vin och detta var enligt sägnen en helt oslagbar måltid. Historier om middagar kan jag tänka mig är som historier om fiskfångst så detta var verkligen en all in där minnet och historian stod på spel. Middagen blev en succé med gott snack till sent på kvällen!

Det blev dags att rigga för nästa besök och båten skulle flyttas till Pacito Blanco. Linnéa och barnen hade åkt i förväg för att möta familjen Teleberg så det uppenbarade sig ett tillfälle att ensamsegla sträckan. Det är något speciellt med att vara helt själv på havet som jag aldrig kommer bli mätt på. På vägen in mot ankarplatsen kom det plötsligt ut en jolle där mannen hojtar:

-Hej där! Vill du ligga på en bojsten så lägg dig jämte Black Pearl, jag hjälper dig!

Det visar sig vara Svante från Vänersborg med sin sambo som är ute och längeseglar. Jämte honom ligger en svensk båt till som innehåller Björn Sundström, 72 år, en jordenruntseglare som nu tar sitt andra varv. Det blir några riktigt trevliga dagar i viken där många rövarhistorier utbyts.

20181101_184158.jpg

På kvällen när jag anländer har hela familjen Teleberg samlats och det blir en fin picknick på stranden innanför Nausica. Nu blir det ännu mer kusinlek när vi fått förstärkning av Vidar och Lo också. Albin håller fortsatt ställningarna och börjar bli hemtam på Gran Canaria.

Dagarna som följer innehåller familjehäng, fiske, poolhäng, båtförberedelser, besök i Las Palmas och god mat på restaurang. Vi får fin support av Linneas föräldrar där de tar Tilda och Agnes en dag så att vi själva kan bunkra båten full med reservdelar och mat. Så medan barnen får åka på kamelridning med mormor och morfar så kör vi ön runt för att få ihop det sista. Det kändes som en fin lösning för alla!

Det är superkul att få besök av släkt och vänner på resan. Upplevelserna blir delade och jag tror att det kommer att bli lättare för oss att komma hem ju mer vi kan dela med oss av vår nya och lite annorlunda livsstil. Såklart blir det lättare att relatera till det vi skriver och berättar om man får egen erfarenhet av att sova för ankare, landa med jollen i vågorna på en strand eller hur mysigt det är att laga stormiddag till gänget i sittbrunnen.

Nausica började bli redo för den största överfarten hittills. Tack vare Björn i viken samt Linnéas bror Gustav, så hade vi tillgång till bil. Detta gjorde att vi kunde skaffa de sista reservdelarna i och runt Las Palmas samt hämta Elias som skulle segla med oss till Kap Verde. Kvällen innan vi ska till Las Palmas så plingar det till i telefonen. Det är min morbror Leif som frågar,

– Har ni tid för ett besök?
– Nae det blir tufft, vi ska till LP imorgon sen sticker vi.
– Ja men jag tog flyget ner och är redan i LP (!)
– Va!?! Jamen då ses vi i LP om några timmar!!

När vi ses i hamnen visar det sig att Leif även hälsar på sin vän Bosse som ligger i marinan tillsammans med alla som ska gå med i ARC. Det blev ett kort men roligt och intensivt möte där vi lämnade Bosse och Leif med alla Mariekexen uppätna och en long range Wifiantenn med tillhörande router i handen som kommer att vara guld värd i ankarvikarna framöver. Tack Leif! I marinan hann vi även med ett superkort men kärt återseende av besättningen på Mamosa som startade med ARC mot Kap Verde. Vi kom överens om att blir vår segling mot Panama så ses vi på vägen. Sent på kvällen hämtade vi Elias på flygplatsen till hela besättningens glädje.

Direkt bestämde barnen att Elias fick bli lekledare ombord, ett jobb av flera som togs på fullaste allvar. Det var beckmörkt ute när den sista maten, en sovande Agnes och Ukulelen kom ombord.

En vecka till havs och ca 800 sjömil stod på att uppleva-listan. Alla förberedelser gjorda, vädret kollat, båten full av mat och Minioner som vi fått av Svante. Nu drar vi!

Dag 1
Vi lämnar den 4/11 runt lunch. Vi tar en lugn avfärd och kör motor den första timmen. Vi ska ut i accelerationszonen mellan Gran Canaria och Lanzarote och det kan i värsta fall komma riktigt mycket vind mellan öarna. Vinden stabiliserar sig på 8-10 m/s NE och vi hissar segel. Focken och två rev i storseglet skickar oss mot Kap Verde i 5-6 knop. Sjön är skumpig men alla mår prima.

Vi ser valsprut och flygfisk. Natten är beckmörk och blåsig, så skönt att vara tre. Elias håller allas humör på topp!

Dag 2
Frukost serveras och besättningen vaknar efterhand. Sjön är mer harmoniskoch vi har en superfin dag.Vi fixar med vindrodret där styrlinorna fått skav, servar en winch, tränar och duschar. Barnen får lite skola. Fiskelinorna är ute men ingen fångst. Elias drar fram Ukulelen, eller Gitulelen som han förklarar.

Till allas glädje blir det en timmes härlig sång, dans och skrattfest. Till kvällsmat serverar kocken kycklinggryta med ris. Vi har en underbar kväll i sittbrunnen där vi tänder ”kristallkronan” och pratar och busar och lyssnar på vågornas fräsande utan att de dem. Ingen är sjösjuk!

Dag 3
Morgonen startar med frukost och sedvanlig däcksrunda för att kolla rigg, segel och linor. Vi rör inte vindrodret på hela dagen.

20181108_163742.jpg

Vinden vrider lite och vi börjar diffa från vår optimala kurs, fortsatt 8-12 m/s. Elias kollar vädret med sin inreach som visar att vi kommer att få ett medvrid dagen efter så vi kör på med segelsättningen. Till kvällsmat serveras kycklingtacos med chokladmousse och grädde. Linnéa rör inte maten den här dagen men tillsammans kan vi ändå njuta av en helt underbar kväll och natt. Elias börjar känna sig krasslig men håller ångan uppe.

Dag 4
Morgonrutiner som vanligt. Vi ser en portugisisk örlogsman med sitt uppspända segel. Bra stoff till dagens båtskola och diskussioner om varför den ser ut så, vart den ska och hur. Linneas sjösjuka går upp och ner. Vågorna kommer från NE och dyningen kommer från NV vilket gör att Nausica åker med tvära kast mellan vågorna. Lättare kvällsmat, gröt eller pasta efter önskemål. Barnen leker och härjar som vanligt. När jag ska väcka Elias till hans nattskift är han febrig och rejält krasslig. Tillslut lyckas jag övertala den 20-åriga fightern att ta av sig sjöstället och borra ner sig i sjökojen igen. Motvilligt kan jag inte nog poängtera. Linnéa har hört diskussionen och efter en stund kommer hon upp för avbyte. Det blåser en hel del och vågorna är fortsatt bråkiga. Jag sticker upp huvudet igen och kollar hur hon har det, vill inte riktigt gå och lägga mig. Då säger Linnéa

-Gå ner och lägg dig nu! Jag fixar det här. Shit vad min fru är grym!

Dag 5
Lättare frukost. Vi får en lugn och fin dag, både vind och vågor stillar sig och vi njuter. Det blir en dag med mycket vila efter föregående natt.

Vi börjar komma väl ur kurs så vi spirar seglen för att kunna segla 180 grader från vinden. Till lunch gör vi pastasås med chaminjoner, lök, grädde och bacon. Till kvällsmat blir det potatis med köttbullar på konserv. På eftermiddagen ökar vind och vågor och ibland skär Nausica upp trots 2 rev i storen. 10-14 m/s och 2,5-4 meter vågor gissar vi när vi står och tittar bakåt. I detta ser vi ett stort stim med valar. ÄVENTYR!

Linnéa kommer med ett klokt förslag att ta ner storen helt innan natten. Nedtagningen blir dramatisk och vi får känna på den verkliga kraften i vågorna och i vinden. När vi går upp i vind och jag står krokad vid masten för att ta ner seglet så ser jag att hon försöker skrika något till mig. Det är omöjligt att höra vad men jag ser på hennes ansiktsuttryck och inser att nu kommer det en stor våg. Vågen bryter över oss och allt blir vitt ett tag. I det känner jag fötterna lätta från däcket och vi dråsar 4 meter ner i botten på andra sidan vågen med ett brak. Vi hade förvarnat barnen om att nu blir det skumpigt vilket de älskar och nu hörde vi barnen skrika av förtjusning,

– Vi slog huvudet i taket mamma! Mera, mera!!

Nog med spänning för en dag, vi gick från 7 till 6 knop och allt blev mycket bättre. Bara spirad fock och vindrodret styrde briljant utan att skära upp. Det blev trots detta en obekväm natt med stora vågor från två håll. Nausica rullade riktigt mycket trots 5-6 knops fart. Ingen sömn men allt ombord fungerar utmärkt.

20181109_181139.jpg

20181109_191522.jpg

Dag 6
Uppryckning! Till frukost serveras proper english breakfast med kaffe och juice! Vi får en grå morgon innan solen tittar fram och livet återvänder. Elias mår mycket bättre och tar fram Gitulelen och gör en sång med en vers för varje besättningsmedlem. Han är helt magisk och vi skrattade gott, vi bestämde också att denna förtjänar en studioinspelning. Det arrangeras VM i UNO och Tilda vinner fair 3 av de första 4 omgångarna. Hela dagen har vi en fantastisk segling med mycket vind och vettiga vågor. Vi får flera surfar på över 10 knop, toppnoteringen landade på 13. Segelsättning för dagen var spirad fock och stormfock. Elias hade fått två besök under sitt nattpass, första besöket var en våg som landade en dm vatten i hela sittbrunnen, förövrigt första någonsin sedan 2011 då vi köpte båten. Den andra var en flygfisk som han snabbt expedierade ner i kylen rensad och fin. Denna åt vi gladeligen till lunch. Elias lärde sig denna dag att vill man ha någon mat till sig själv så bjuder man inte Agnes först.

20181109_164035.jpg

20181108_114017_003.jpg

 

20181109_175027.jpg

Dag 7
Vi får en fantastisk avslutningsdag med härlig segling och förväntan på topp. Men några öar syntes inte till på hela dagen. Inte förrän vi var 10 nm från San Antao med sina berg på upp till 1800 meter fick vi landkontakt. Underbart att ha navigerat rätt! När vi gick igenom sundet mellan San Antao och Sao Vicente mörknade det och vinden ökade, ännu en accelerationszon. Inseglingen till Mindelo skedde i 15m/s och totalmörker. Med radar, AIS, plotter och ett helljus från Biltema löste vi det galant förbi de obelysta fartygen och vraken i viken.

Att vakna på en ö utanför Mauretanien, Afrika är en helt overklig känsla.

Allt är nytt och det är svårt att veta om grabbarna i hörnet är farliga eller bara coola. Vi hade läst på en hel del och fått i oss en del hemska historier om överfall på segelbåtar mm. Vi till och med bytte ö och ändrade Elias flygbiljett för att slippa segla till Praia. Klart färgade av detta började vi nosa på staden.

Marinan sjöd av liv och förväntan var stor då ARC+ väntades med sina ca 80 båtar inklusive flera av de båtarna vi lärt känna. Jag hade en beskedlig lista på saker ombord jag ville få åtgärdat. Bland annat ville jag få det övre roderlagret bytt pga glapp. Toan behövde en helrenovering. Ett batteri i förbrukningsbanken hade kroknat och huvudströmbrytaren ville inte bryta längre. Bottnen behövde skrapas och anoden bytas. Motorkoll, segel och riggkoll, vindroderservice, och 50 andra små saker.

Pressen från överfarten släppte, hårt jobb ombord, osäker känsla för staden och massor av saker som vi VILLE göra. Kastvindar på nära 20 m/s viner ner från bergen och det knakar i tamparna. Här byter jag plats med Elias i sjukbingen. Det tog 30 minuter från att stå och laga kvällsmat till att ligga och skaka med sjöstället på och Linnéa ovanpå för att hålla värmen. Helt utslagen mage och hög feber. Ojoj vilken runda.

Väl på benen igen får vi snabbt vänner i hamnen. Carmine på Eidos, René och Joline på Blue Pearl, Marcus och Madelene på Nadine, Jimmy o co på Nipe är några som vi har mycket kul med. Elias, Linnéa och barnen surrar och skrattar i hamnen och vi blir inbjudna till mys.

Någon dag senare kroknar Linnéa och vi inser att vi kommer nog inte att hålla vår grundplan om ett kort stopp på Kap Verde. Hamnen skulle utrymmas från båtar för att göra plats till ARC och dess franska motsvarighet. Vi hade redan fått dispens en gång för att jag inte var i skick att flytta någon båt så det var bara att ge sig ut på redden. Härute ligger även den gamla Helsingborg-Helsingörbåten Betula uppdragen på stranden. Intressanta vyer blir det gott om.

Det är dags att säga -Until next time, till Elias. Det känns verkligen så. Det har varit helt fantastiskt att lära känna varandra så här. Dippar humöret det minsta så är Elias där med sin energi och livsglädje. Också att se en så vuxen 20 åring ta hand om barnen, för det mesta peppa och busa med dem, men också att stå på sig och säga ifrån på skarpen när det behövs. Inte illa, vi pratar ju ändå om de två rovdjuren som brukar bo i förpiken.

Ofta har vi öråd (eller båtråd) om vad vi vill göra på dagen. Ibland blir det så att vi vill olika saker. Denna eftermiddagen ville Linnéa och Agnes slappa medan Tilda och jag var jollesugna. Vi bestämde oss för att titta till ”Shark island” med jollen och passade även på att jaga upp stim med flygfisk. Tilda kör nu en jolle med 10 hk i full fart som om det vore en sparkcykel. Helt underbart!

Känslan inför staden ändras efterhand som vi lär oss. Den går från hotfull till vänlig. Människorna har humor och glimten i ögat. De flesta pratar bra engelska och de öppna marknaderna med fisk och grönsaker är fantastiska. Ännu en gång krossas fördomarna, vi har lärt oss, och vi säger ett tyst sorry till Mindelo. Det här är ett svårt kapitel att hantera. Att jobba med sannolikhet x konsekvens kontra upplevelser (livet i sig själv) och sin familj är inte lätt. Det räcker ju att man råkar illa ut en gång så kan man slänga all statistik och alla förberedelser i papperskorgen. Men om man sätter sannolikheten för att någonting ska hända till noll, så kommer ju ingenting alls att hända. Så vill vi inte heller leva. Däremot jobbar vi aktivt med att samla information från flera olika håll och är tråkigt försiktiga till en början. Både när vi badar, väljer resmål och när vi väljer promenad på stan.

20181124_125344.jpg

En av dagarna lyckas vi få wifi ombord och vi kan glatt börja kommunicera med omvärlden, inte bara från ett knackigt internetcafé. Då nås vi av en underbar nyhet att Linda (syrran) och hennes nya kille Jonas kommer på besök i två veckor med start i Cayenne och hemresa från Paramaribo. Det ska bli så himla kul att segla ihop och uppleva en bit av Amazonas djungel ihop. Som sagt gemensamma upplevelser är de bästa!

Vi lyckas få till en gemensam tur till den bergiga och gröna ön San Antao tillsammans med barn och vuxna på Nadine. Det blir en spännande dag från början till slut. Det blåser kuling mellan öarna och ett tag kändes det som att det hade varit säkrare att ta Nausica över. Väl där gick vi rakt in i folkhavet och fick vi tag i en minibuss med guide som körde oss genom bergen till västra sidan av ön. Det blir en fantastisk dag med många skratt och upplevelser. Dock var molnbasen över ön så låg att chauffören ibland hade svårt att se vägen.

20181123_104149.jpg

 

20181123_103601.jpg

Alla jobben ombord är nu färdiga (efter drygt 6 mån resa) och Nausica är redo så när som på satellittelefonen som har gett upp. René från Blue Pearl var ombord en dag med ny energi och huvudet fullt av lösningar, så där löstes t.ex. de sista problemen med den brunna autopiloten i ett nafs. Vi sätter en avresedag och jobbar hårt på en lösning för att kunna kommunicera och hämta väderfiler under atlantöverfarten. Hopp efter hopp släcks och dagen innan avresa står vi inför faktum att vi får göra som förr i tiden. Bara åk med passaden och ta vädret som det kommer. Jag går och säger hej då till våra vänner på Nadine, då säger Marcus – Va fasen låna vår som vi har till livflotten.

Helt otroligt! De ska till Barbados och vi ska till Franska Guyana. – Ah, vi kommer ses igen innan stilla havet säger han. Vad ska man säga mer än TACK!

Den stora AVRESEDAGEN kommer, en stadig frukost dukas och vi hugger in. Från ingenstans kräks Tilda över hela bordet. Linnéa och jag börjar metodiskt att jobba, byter ett ögonkast och avresan är skjuten på framtiden.

Idag kroknade även den tappraste. Last girl standing. Agnes som till och med drömmer om mat ville inte äta. Så ett par timmar senare var det dags, bara att metodiskt börja jobba. Gummihink. Idag kom även en trimaran tillbaka med 2,5 skrov. De hade nattetid kört på något oidentifierbart i vattnet i 11 knop. Tur att Nausica har Kevlarväv i skrovet och att vi brukar snitta 5 knop, i alla fall nattetid.

Vi är redo för Atlanten. I och med sjukläget så har vi sovit och vilat mycket. Sovit middag. Kunnat pyssla om detaljerna ombord. Pysslat om varandra. Strosat planlöst på stan. Helt enkelt tagit det lugnt utan ett mål i sikte. Otroligt skönt och uppbyggande. Nu är snart alla 4 redo för nya äventyr!

Halvvägs till Kap Verde!

Elias meddelar sambandscentralen att de nu har seglat i 4 dagar och tagit sig 375 sjömil. Därmed är de nu halvvägs! De har fina vindar från nordost i ca 10 m/s, lite bråkiga vågor men de börjar komma in i rytmen nu. Igårkväll hade de gitarrmys och allsång under stjärnorna och ikväll planerar de filmkväll och popcorn! De har det väldigt bra med andra ord och skickar en stor kram till alla!

/N

Mot Kap Verde

En snabb uppdatering innan vi kastar loss. Vi har fått vår fina vän och duktiga seglare Elias med ombord. Efter en stadig frukost plockar vi nu ihop det sista för att ge oss söderöver. Vi räknar att vi har ungefär 7 dygn innan vi når Kap Verde.

En längre uppdatering utlovas när vi ligger förtöjda i Mindelo!

Öluffning på Kanarieöarna bland valar, födelsedagskalas och kackerlackor.

På den lilla ön La Graciosa njöt vi väldigt mycket av det varma havet och den härliga sanden, och väldigt lite av discobåten som var en trogen besökare av ön. Klockan tio på förmiddagen varje dag kom den. Som ett udda inslag i allt det vackra stod den ut en del med sina dunkande partylåtar, uppblåsbara flytleksaker i alla möjliga former och färger, minimala bikinis och klirrande festglas. Det som dock var härligt med den var de glada och dansande människorna som sannerligen bjöd på sig själva. Till frukost, lunch och kvällsmat fick vi uppleva salsarytmer och glädje ut i fingerspetsarna. Men trots detta så hade vi gärna varit utan den ändå och fått njuta av lite lugn och stillhet istället. Ja alla förutom Tilda då, som tyckte vi var partypoopers av värsta sort när vi inte lät henne simma över till katamaranen och dansa med i svängarna.

Sista dagen på ön tog vi jollen till Caleta del Sebo som är en udda, rätt charmig och otroligt sandig liten by. För här finns inget asfalterat utan överallt traskar man runt på små sandstampade vägar, och jag kan bara föreställa mig hur det kan yra runt här när det blåser rejält. Det var en häftig syn att se och färgerna runtomkring blev till väldigt skarpa kontraster i allt det sandiga. Varsin glass och kurragömma hann vi med innan solen började lägga sig bakom bergen. Till skillnad från sommarkvällar hemma så blir det totalt beckmörkt tidigare på kvällen och med vår nuvarande jolle och mindre starka motor så tog det sin tid att ta sig tillbaka till vår ankarvik. Speciellt i motvind och motsjö. Jag tror att det var här någonstans som den idé, som Anders kläckte för ett tag sedan, började få lite fäste även hos mig. Dags att byta upp vår motor? Behöver vi kanske en starkare som med större säkerhet och mer bekvämlighet kan ta oss på utflykter? Vi vill ju se så mycket som möjligt när vi är här och med en starkare motor kan vi ta oss längre sträckor med jollen. Vi får också möjligheten att hitta fler undangömda pärlor som är svåra att nå med segelbåt. Tanken började gro och drömmen tog en ny form även hos mig. Otroligt smart drag av Anders med den där blöta jolleturen inser jag nu i efterhand.

Vi seglade från La Graciosa med vinden i ryggen och solen i ansiktet när vi valde att gå på västsidan om Lanzarote. Vi seglade med spirade segel och hade en helt ljuvlig dag på havet. Alla parametrar var på topp. Då vågorna var minimala hade jag skippat sjösjuketabletterna vilket innebar att jag var pigg och klar i huvudet hela vägen, och bara det är ju en fin känsla. Vi hade disco ombord, skola med fokus på glädje, pyssel i massor och besök av vår första flygfisk! Som en stor klarblå fågelliknande fisk kom den ”flygandes” vid sidan om oss. Och som den flög! Jag har aldrig sett en flygfisk tidigare så jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag trodde nog inte att den kunde ta sig en sådan lång sträcka ändå.

Stormfocken testas i fint väder.

Marina Rubicon på Lanzarote

Vi seglade mot Marina Rubicon som ligger på den södra delen av Lanzarote. Där la vi oss för ankare första natten, strax väster om hamninloppet. En väldigt fin ankarvik så länge man höll undan för stenbottnen närmst land. När vi dagen efter tog oss in i hamnen möttes vi av en vacker resort med två stycken pooler som ingick i hamnpriset. Barnen ritade teckningar till en av hamnens Marineros som hjälpte oss med tamparna och snabbt hade de skaffat sig en ny kompis. Vid incheckningen startade de en intensiv kurragömma där tillslut även personalen deltog med återfunna barnasinnen. Det var rent och fräscht överallt, duscharna var varma och restaurangerna svindyra. Väl turistigt och tillrättalagt kan tyckas men barnen älskade tillgången till det ljuva pool-hänget!

Innan vi gjorde den här resan var Anders den enda i familjen som fått lyxen att fira sin födelsedag på båten. Jag har i smyg avundats honom å det grövsta över detta och mer än en gång har jag svurit över att steka pannkaksfrukost på minimal yta med smeten kladdandes överallt. Så lyxigt att få födelsedagssången i akterruffen och äta tårta i sittbrunnen. Men i år fick äntligen även Oktoberbarnen uppleva detta! Med två dagars mellanrum firades min och Agnes födelsedagar och Anders hade fullt upp i flera veckor innan med alla inköp för att få ihop våra olika tårtbeställningar. Ja som han slet och som vi njöt av vad som komma skulle, och det var verkligen precis sådär härligt att fylla år i sommarvärme som jag drömt om. Pannkaksfrukost i sittbrunnen och sangria i eftermiddagssolen är något jag kan tänka mig att beställa varje år. Tillsammans med fina besättningen från Mamosa fick jag en helt perfekt födelsedag och fick även lyxen att öppna födelsedagspaket! Detta var inte något jag hade räknat med då jag och Anders lagt det lite till sidan under tiden vi är ute och reser, iallafall åt sidan för oss vuxna. Jag njöt också av lyxen av internet och tillgång till mobilnät då jag på så sätt fick ta del av vänners hälsningar hemifrån. Än en gång tack till er alla, ni var många som gjorde min dag speciell!

Pannkaksfrukost med extra allt!

Coolaste tårtljuset

Agnes ville sedan absolut ha ett piratkalas på sin födelsedag, och vilken setting passar inte bättre än en ”öde” ö till det? Dagen innan hade vi seglat vidare från Marina Rubicon till Isla de Lobos, en liten ö strax norr om Fuerteventura. Riktigt öde var den kanske inte och tur var ändå det. För oavsett hur vackert det är runtomkring så behövs det vänner med för att få ett riktigt lyckat kalas. Och norsk skönsång såklart. Agnes blev överröst med kärlek från så många håll och jag blev tårögd mer än en gång under dagen. På kvällen slog Nausica sitt personbästa och tog emot 15 personer i sittbrunnen. Tack besättningen på Elvira och Mamosa för en fantastisk dag. På kvällen fick vi in lite täckning i mobilen och vi kunde lyssna till bästisen Almas födelsedagshälsning hemifrån. Det var en väldigt nöjd och lycklig fyraåring som på tidiga natten somnade i mitt knä i sittbrunnen till ljudet av vuxnas prat och skratt.

Vid Isla de Lobos låg vi några dagar och njöt av den vackra lilla lagunen med det turkosa vattnet och alla snorklingsmöjligheter. En tidig morgon tog vi jollen och ankrade med den en bit bort från den vanliga ankarviken. Här hoppade familjen i med snorkel och cyklop och Agnes fick prova sin fina present som hon fått av Sanna. Tilda snorklade med sin våtdräkt och simmade med mig en bra stund, alldeles fascinerad över den nya världen under henne. Bland färgglada fiskar, koraller och snäckor hade vi skola under vattnet den dagen. Trötta och med en och annan saltvattenssup rikare tog vi oss sedan tillbaka till Nausica, lagom till att solen började steka ordentligt igen.

Vi hade bokat plats i Marina Rubicon med tanke på stormen Leslie, som till en början beräknades dra över Kanarieöarna. När så dennes rutt ändrades beslutade vi oss för att fortsätta ner mot Fuerteventura istället. Vi tog oss till den mysiga lilla hamnen i Corralejo där vi till en början hade tänkt att ligga för ankare strax utanför hamnen. Hamnen är inte speciellt stor alls och med endast sex stycken gästplatser hade vi ingen större förhoppning om att få plats. Vi hade dock tur för en plats fanns kvar. Denna låg så fint bredvid Mamosa så vi ändrade snabbt våra ankringsplaner och backade in bredvid den norska flaggan istället. Tilda och Agnes var överlyckliga över detta grannskap och vi vuxna njöt av kvällsdrinken tillsammans när barnen för en gångs skull somnat i sina sängar istället för i ett knä i sittbrunnen. Corallejo var en mysig liten stad. Lugnare och skönare tempo som andades mer genuint och äkta. Små mysiga fiskeresturanger längs med hamnen varvades med kritvita sandstränder och häftig surf. Här gjorde vi en personlig markering att vi ville tillbaka till.

Det här med kvällsrutiner ser lite annorlunda ut än hemma och jag tror vi kan räkna på en hands fingrar de gånger barnen somnat i ”vanlig” tid. I början var vi oroliga för det. Men vad spelar det egentligen för roll att vi nu äter kvällsmat när vi i vanliga fall gick och la oss? Eller att vi hoppar i havet för ett kvällsdopp långt efter att barnkanalen hemma slutat sända? Eller för den sakens skull, unnar oss sovmorgon väldigt mycket oftare än vi har lyxen att göra i vardagen hemma. Barnens båtskola håller ingen konsekvent starttid och i början undrade Tilda om hon försovit sig. Nu har hon insett att skolan börjar lite närsomhelst under dagen beroende på väder, vind och huruvida vi ligger i hamn eller seglar. Men såvida vi inte är allt för sjösjuka så försöker vi hålla någorlunda konsekvent skola ombord, även om skolan i sig inte alltid innebär vid en skolbänk med penna och papper. Tilda vill gärna ha skola även lördagar och söndagar men där har jag sagt ifrån att läraren vill ha ledigt. Och det är icke förhandlingsbart. Läraren vill också ha höstlov. Men å andra sidan sker undervisning alla vakna timmar däremellan och oundvikligen lär vi oss enorma mängder om havet, djur och natur, språk, kulturer, människor, om varandra och om handdiskning, hållaordningpåminimalyta, bråka, dela och mycket annat. Det ingår också en hel del om hur man sparar på vattnet mest effektivt, vad som händer när vi spolar i toaletten, hur man rensar en förgasare, hur många dagar man klarar sig utan att duscha och hur sjutton man lurar en fisk på kroken. Fast det sista har vi inte riktigt fått kläm på än. Iallafall inte de exotiska fiskarna.

Vissa dagar är det extra svårt att hålla sig vaken efter alla intryck.

Efter mycket räknande på vår budget och dividerande fram och tillbaka. Excell-ark för plus och minus med längre staplar på minus, men uppvägda med en hel del ”men nudlar är väl rätt gott ändå…” så tog vi tillsist beslutet. Vi har råd med en ny motor till jollen. Eller råd och råd, men den kommer att ge oss så mycket i upplevelser så vi blir åtminstone rika på äventyr när vi sitter där och sörplar i oss vår nudelsoppa. Sagt och gjort, spaningsarbetet var i full gång. Otroligt nog hittades en riktigt bra deal från en affär på Teneriffa där ”vi” (läs: Anders) lyckades förhandla till sig ett bra pris på både motor och jolle. Samtidigt kunde vi också lämna in vårt nuvarande paket. Alla som känner Anders känner också till de enorma skills han besitter i att förhandla till sig bra affärer. Hemma är han Kung de la Blocket och utan denna egenskap hade vi aldrig kommit iväg på vår resa två år tidigare än vi först planerat att göra. Så vi styrde mot Teneriffa. Detta innebar tyvärr att vi inte fick se lika mycket av Fuerteventura som vi hade hoppats på men det fick vara så, den här gången. Vi tog en sista öl i Mamosas mysiga sittbrunn och det kändes däremot så mycket mer sorgligt. Vi håller alla tummarna för ett snart återseende på Las Palmas.

När vi styrde ut från hamnen i Corralejo fick jag plötsligt syn på en sköldpadda! Mitt i hamninloppet simmade den obekymrat runt vid ytan och tittade nästan förnärmat på mig innan den dök ner under ytan ”Komma här och störa mig i mitt fredagsmys”. Några sekunders kontakt med detta vackra och häftiga lilla djur men det kommer jag bära med mig länge.

Vi hade en lugn och fin segling mot Teneriffa, tyvärr med inslag av en hel del motor. Åh vad vi ogillar motorljudet och in i det längsta försöker vi att undvika det. Santa Cruz marina hade vi läst skulle vara lite bökig att gå in i när det blivit mörkt så därav kände vi viss tidspress. Marinan i sig är stor och ligger väl skyddad men jag kan förstå att det kan vara lite besvärligt att hitta inseglingen till hamnen när alla ljus ifrån staden försvårar. Ett dygn tog det för oss från Fuerteventura till Teneriffa och under den här seglingen var barnen inte alls pepp på båtlivet. Det var en del sjösjuka på sina håll och familjen kom inte riktigt in i rytmen. Jag tycker det stämmer det som vi läst och hört från flera, att endygnsseglingar är de värsta att göra. Man blir inte av med sjösjukan och långseglingslugnet hinner inte riktigt infinna sig.

Men när vi plötsligt, långt bort i fjärran fick se det där jätteblåset från ett stort djur så hade alla i familjen glömt det. Den här gången var valen inte lika långt bort ifrån oss och närmare kom den. Och närmare. Och närmare. Tillslut stod vi alla fyra och höll andan och jag visste inte riktigt om det kändes bra eller ej när valen, bara ett par meter ifrån oss, plötsligt gjorde ett dyk ner under Nausica. I det klara vattnet kunde vi se den stora kroppsmassan, förvånansvärt graciöst, långsamt försvinna under oss för att en stund senare lika långsamt och graciöst dyka upp på andra sidan. När chocken släppt gav hela familjen upp ett lyckotjut som troligtvis hördes hela vägen tillbaka till Fuerteventura. Det var en overklig upplevelse. Senare fick vi även besök av en flock med fenvalar som med sina stora fenor, likt stora men betydligt lugnare delfiner, simmade mot oss och runt oss i sin väg bortot. Tack du underbara hav som gav oss detta. Jag lovar att vi ska fortsätta ta hand om och respektera dig så bra som vi bara kan.

Vi krossade sedan vårt personliga rekord med att bada på 3500 meters djup. Det blev ett kort dopp och väl fastknytna i båten kände vi oss ändå lite spaka efter att ha sett vilka enorma djur som finns här strax under oss.

I Santa Cruz marina fick vi en fin plats med utkik över öns vulkaner. Vi hamnade bredvid en annan svensk båt som otroligt nog varit ute och seglat i 7 år! De delade med sig av en hel del tips om stort och smått, alltifrån bra ankringsvikar i Karibien till vilka fällor som kan vara bra att ha mot kackerlackor. Vi har även fått tips om just metoder mot kackerlackor av Anders morbror Leif, bättre att mata dem än att spraya dem vill jag minnas att du skrev. Och med de orden i huvudet gick vi på jakt, ja nu utifall att dessa små djur skulle hitta oss. Kackerlackor är något vi förstått att de flesta långfärdsbåtar förr eller senare råkar ut för och jag bearbetar mig själv till att tycka det är ok.

Vår jolle görs iordning för försäljning.

Santa Cruz marina i soluppgången.

Vi gick även på annan sorts jakt då det visat sig att leverans av jolle och motor tagit längre tid än vi trott och plötsligt blev kommunikationen med leverantören väldigt sparsam. Men i all frustration över siestans loja attityd så fick vi uppleva Teneriffas huvudstad som visade sig vara både mysig och vacker trots storstadspuls. Några dagar med regn och en hel del blåst efter stormen Leslie, som höll sig på fint avstånd från oss, fick vi också och i detta tog vi spårvagnen upp till San Cristóbal de la Laguna. Detta är Teneriffas gamla huvudstad och en otroligt charmig stad med mycket färg och liv.

Barnen försöker lära sig jonglera och dansar till clownens disco.

Vi hade tänkt att spendera en förmiddag här men när det fanns så mycket att se föreslog jag lunch på en vegansk resturang som såg mysig ut. Anders, som inte är lika inne på det vegetariska som jag, såg förvånansvärt positiv ut ändå när jag styrde stegen ditåt. Och så gott det var! Vi äter såklart mycket vegetariskt redan och barnen gillar det men jag har aldrig sett Tilda sluka en rödbetsbiff så snabbt tidigare. Agnes var kanske inte riktigt lika nöjd och jag fick ett ärligt kort på henne som satte lite perspektiv på vad vi andra tyckte var delikatess. ”Mamma! Vad ÄR det här egentligen?” Hon fick köttfärssås till kvällsmat.

Dagarna gick och ingen motor kom. Frustrationen steg, så jobbigt att vara fast i solen, så irriterande att tvingas genomlida ännu en dag i paradiset, fy så synd det är om oss. I hemlighet tyckte vi kanske det var lite synd om oss men ingen vågade andas något om det. Och motorn kom tillslut, och så gjorde även kackerlackan.

Men till det roliga först, motor och jolle blev sannerligen en succé. Anders blev som ett litet barn på julafton och ögonen lyste ikapp med solen när han äntligen fick öppna detta stora paket. Det mekades, skruvade och blåstes och det gick nästan att ta på hans glädje och stolthet. En rejäl jolle med en rejäl motor, så mycket mer stabil än den förra och så mycket mer pålitlig. Vi har slitit rätt mycket med den gamla motorn och bara att slippa ducka för alla svordomar som viner runt öronen när den ska startas, är värt hur mycket som helst.

Så till kackerlackan, för jag väljer att skriva i singular då vi faktiskt bara har sett en än så länge. Jag är dock väl medveten om er alla som nu sitter och hånskrattar åt mig ”Ha! En kackerlacka kommer ALDRIG ensam!” Sedan vi kom in i kackerlacksregionen har vi läst på ordentligt i hur man ska leva, lukta och vara för att inte få in dem. Vi har följt detta till punkt och pricka och varit noggranna med att skölja frukt och grönsaker, plockat bort all kartong från matförpackningar och går aldrig ombord med skorna utan att skölja dom ordentligt. Vi såg oss själva som mästare. Men så en kväll stod den bara där. Som en liten pansarbeklädd legosoldat med långa tentaklar traskade den obekymrad runt på köksbänken och visade stolt upp att den minsann lyckats. Någon sa till mig en gång att se dem som ett troget husdjur. Jag avskyr mitt husdjur och jag har nu placerat ut ett dussin ”matdosor” för alla eventuella polare som kryper runt här. Jag har även inhandlat superstarkt spray och dansat alla utrotningsdanser jag kunnat youtuba upp på nätet. Nu är det fullt krig i paradiset