Julhelg och efterlängtat besök i Bahamas.

Det här inlägget skrivs från Sverige och handlar om tiden innan vi visste något om Corona. Det har varit fantastiskt att få skriva om denna tiden och samtidigt uppleva resan på det här viset från hemmaplan. Fantastiskt och sorgligt.

Vi alla kände oss duktigt rastlösa när vinden tillslut lugnat ner sig efter denna adventskuling, och det kröp i kroppen för att få komma ut ur båten och röra på oss. Vi hade aktiverat oss så gott vi kunde med diverse gymnastikövningar som går att utföra i ett trångt utrymme, men barnen stod nu och bokstavligen hoppade på stället och man kunde se hur instängd energi ryckte i deras små kroppar. I lite högre vågor än önskat kröp vi så ner i vår trygga jolle och tog oss in till ön Leaf Cay. Här visste vi att det bodde en hel del iguanor och vi såg fram emot att få springa ikapp med dem. ”En, två, tre, fyra, fem! Mamma, pappa titta där är fullt med iguanor!” Ja det var det verkligen.
Överallt kom de krypande. Från buskar, bakom träd, nerför en gammal stentrappa, en del låg slappt och päste i solen medan andra sprang undan när vi drog upp jollen på stranden.

Iguanor på stranden. De är så bra kamouflerade så de var ibland svåra att urskilja från tång och palmblad på sanden.

Det var ett häftigt möte men vi tog för säkerhetsskull med oss ett par långa åror utifall att de drakliknande djuren skulle tycka att vi var mer spännande än vi önskade vara. När jag satte mig ner för att knyta skon satte jag mig visst i någons revir. Plötsligt kom en rusande i full karriär mot mig med sin vackra plym utfäld och var tydligt missnöjd med mitt val av sittplats. Jag insåg var i hierarkin jag befann mig och flyttade snabbt som tusan. Sedan gick vi på upptäcksfärd över ön, klättrade i små träd, lekte skeppsbrott bland stenarna och sprang ikapp med vågorna som sköljde in på vindsidan. Vi såg till att springa oss ordentligt svettiga och solen började färga himmeln mörkröd innan vi tog oss tillbaka till Nausica igen. Barnen stod inte längre och hoppade på stället men munnarna gick i ett när de förtjust återberättade allt spännande vi sett. Det tog en klättervända upp i masten också innan de tyckte det var okej att sätta sig ned med oss och äta kvällsmat.

Dagen efter seglade vi vidare mot Nassau. Vi hade fått tid för vår intervju ett par veckor senare i ett steg att förhoppningsvis få ett visum in till USA. Egentligen hade vi kanske inte behövt stressa upp till Nassau redan men med alla lågtryck som rullade ner över oss vågade vi inte riskera att bli inblåsta igen. Vi hade fått intrycket av att Amerikanska ambassaden nog inte uppskattade förseningar. Så med stark vind i ryggen tog vi oss över det grunda vattnet mellan Exumas och New Providence, och utan större problem kunde vi se och styra runt korallhuvudena som låg som stora svarta plättar i vattnet. Det var spännande med två meter under kölen istället för två tusen som vi blivit vana vid. Den östra inseglingen till Bahamas huvudstad kändes lite nervig med grund på flera ställen och en hel del trafik. Men allt gick bra och vi kunde tillslut pusta ut när vi hittat en plats för oss i det välfyllda ankarområdet. Runtom oss låg lyxbåtar i storlekar som kryssningsfartyg och de segelbåtar som för oss varit gigantiska hemma i Sverige såg nu ut som små plastleksaker i jämförelse. Barnen diskuterade sinsemellan hur mycket diesel en båt egentligen kan släppa ut men diskussionerna blandades också upp av en viss avundsjuka över all lyx som får plats däri.
”Mamma, jag tror ändå att jag vill köpa en sådan båt när vi kommer hem. Då kanske jag kan få en egen dörr som jag kan stänga? Så kan vi ju ha Nausica på släp efter. Jag har faktiskt jättemycket pengar i min plånbok!” Sedan räknade de glatt sina pengar i världens alla olika valutor, samtidigt som de funderade över hur många hundar man skulle kunna ha ombord.

Då de firar jul den 25e i Bahamas så bestämde vi oss för att göra samma sak. Så den 24e december kunde vi utan stress ringa hem till familj och vänner, önska God Jul och känna oss sentimentala över att inte vara där och fira tillsammans med dem. Förra julen hade vi besök hemifrån och då var det inte lika sorgligt att vara iväg, men den här julen kände vi oss lite mer ensamma. Vi hade lämnat alla seglarvänner bakom oss och vi befann oss i en stad som vi varken kände, eller kände oss riktigt bekväma i. Det var härligt att ha en ordentlig matbutik igen men människorna här var inte lika gästvänliga och vi hade inte träffat någon annan seglare som verkade vilja lära känna oss. Folk höll sig betydligt mer för sig själva och vi var allt lite modfällda när Kalle Anka drog igång för dem där hemma. Men efter en liten humörsdipp så var vi tillbaka på banan igen och när vi kom tillbaka till båten kom minsann plötsligt självaste tomten åkandes! Barnen vrålade och vinkade åt denna högt älskade person som kom puttrandes förbi i en liten jolle. Genast började spekulationerna kring vart sjutton hans renar tagit vägen, och varför hade han ingen säck med sig? Vi kom gemensamt fram till att han nog var ute på en rekar-runda. När natten sedan kommer måste han ju veta hur båtarna ser ut för att säkert kunna landa med sin rensläde. Barnen bestämde sig för att sova i soffan den natten för att inte missa tomtens ankomst. Förra året hade han nämligen krupit ner genom däcksluckan och kanske han skulle göra likadant i år. Så den kvällen läste vi godnattsaga i salongen och barnen lovade varandra dyrt och heligt att vara vakna hela natten för att inte missa ett eventuellt besök. Men trots en stark insats så somnade hela familjen tillslut och vaknade dagen efter av att det drog lite kyligt från däcksluckan.

Sömnen vann tillslut men det var en stark insats!
Tomten hade ingen gran att lägga sina julklappar under, men som tur var så gick det bra med salongsbordet.
”Titta mamma, tomten åt inte upp alla godisar som vi la fram till honom. Kanske han menar att vi får smaka?” Lycka!

Den 25e överrumplades vi av en stark julstämning då vi stack upp näsorna i sittbrunnen och möttes av kallt regn i ansiktet och doften av vedeldad spis. En grå himmel hängde tungt ovanför oss men nere i båten var humöret sprudlande. Det spelades julmusik, dansades, lagades mat i mängder och bakades bullar. Då vi inte fått tag i grötris till en Ris à la malta så bestämde vi att näst bäst till efterrätt måste ändå vara nybakade kanelbullar. Det luktade juvligt i båten länge efteråt. Vi fick en lugn och väldigt mysig julafton och den dagen såg vi till att inte sakna någon eller något. För kanske blir det sista gången på länge som vi lyckas fira jul såhär. Med de jobben som jag och Anders har så är det sällan som man får en högtid där båda två kan vara lediga tillsammans. Den här dagen njöt vi extra mycket av att ha varandra så nära.

Vi lärde känna Nassau på många olika sätt. Vi fick också lära oss att acceptera den stora skillnaden i människors bemötande, och vi diskuterade mycket kring detta. Vad är det som gör att människor inte är lika snabba på att hjälpa varandra när man har det bättre ställt och en större trygghet runtomkring sig? Vi har besökt flera länder med betydligt sämre ekonomi och mer oroligheter i säkerhetsläget än Bahamas, och träffat så många människor som knappt har mat för dagen men där de inte tvekat en sekund på att få eller ge hjälp. I allt från att trösta ett barn som ramlat och skrapat upp ett knä, erbjuda gratis skjuts i sin bil, dela med sig av sitt hårt besparade regnvatten eller bara bjuda på en trevlig konversation. Men här i Nassau, där många av de vi mötte hade ett fast jobb och ett tryggt hem att gå till, så kunde man inte ens bjuda på ett vänligt leende. Vi funderar fortfarande på vad detta kan bero på. Vi mötte såklart en del vänliga själar här också, men det var mest folk med slitna kläder och där man kunde ana att de nog bodde tillsammans under den stora bron. Jag minns en äldre man med trasiga kläder som jag och Tilda mötte en kväll när vi hade varit och tvättat. Tvätteriet låg en bit bort och det var ingen direkt mysig väg att gå på. Denna man joggade ifatt oss och först blev jag lite rädd, men han hade snälla ögon och berättade vänligt att det här var ingen plats för en ensam kvinna med ett barn. Han skulle egentligen åt andra hållet men slog följe med oss en bit tills han var nöjd över gatlyktornas sken igen och fick mig att lova att aldrig går där så sent igen. Sedan var han borta lika snabbt som han kom. En annan dag fick vi personlig vägvisning till det bästa stället för lokal mat. Även denna man hade snälla ögon och vi litade fullt på hans omdömme trots att han saknade flertalet tänder i sin mun.


Att hitta en brygga för sin jolle är något av ett projekt i Nassau. Bryggor finns det men de kan vara hutlöst dyra. En dag tog vi oss över till Paradise Island där vi tillslut lyckades hitta en betongvägg med en vågrät pinne som vi kunde surra fast jollen i. Jag och barnen kunde med viss möda balansera på utsidan av en brygga, men för att kunna förtöja ordentligt var Anders tvungen att handklättra upp för väggen. När han mitt i sin snyggaste och mest svettiga yoga-pose höll på att tappa balansen så kom det en vakt slappt spatserande mot oss. Han lutade sig över betongväggen där Anders hängde likt Spindelmannen utan sitt nät i höga svallvågor och upplyste: ”This will cost you 25 dollars. You can pay at the reception when you get up.” 250 spänn för att knyta fast jollen i en pinne?! Det är ju skamligt även om det hade funnits en normal brygga att förtöja vid, och här riskerade vi ju i princip livet bara av att komma i land. Jag var arg sedan tidigare då jag precis klämt mina fingrar i barnens sparkcyklar, så efter en noggrann utskällning på min allra bästa engelska gjorde killen ett undantag för oss och vi fick lov att promenera runt i en timme. Det fanns tyvärr inte så mycket att utforska just här då det var privat mark överallt, så istället tog vi oss in i lyxcentrat där Nassaus fräsigaste casino låg. Anders surfshots hade hål i rumpan och jag gick i halvtrasiga flipflop. Jag tror aldrig att jag känt mig så felplacerad när vi gick runt där bland tinnar och torn i hotellets egna köpcentra. Till och med toaletterna var utsmyckade i guldfärg och glans. Ja det var en speciell miljö att hamna rakt in i och en timme räckte gott och väl åt oss.


På nyårsafton lyxade vi på vårt egna vis och köpte varsin ordentligt tilltagen glass åt barnen. Barnen har en enorm support från vår fina vän Robban hemma, som med jämna mellanrum under de här två åren har skickat glasspengar åt dem. Lyckan över just den här glassen var speciell då det var årets sista dag och garanterat årets dyraste glass. Men att den var god gick inte att ta miste på. Kvällens lyxiga nyårsmeny bestod sedan av en extremt spontan kikärtsröra då köttfärsen till de hemmarullade köttbullarna visade sig vara rutten. Köttbullar på nyår kan ju tyckas lite tamt redan från början, men hummer har vi ätit så mycket det senaste halvåret så äkta köttbullar kändes som höjden av lyx för oss. Efter denna kulinariska upplevelse satt vi på fördäck och såg hur solen gick ner över lyxbåtarna i viken. Vi var mätta och nöjda och jag kom på mig med att tänka på våra vänner i Kuba, hur har ni det? Kom tomten till er som ni hoppats på? Får ni också sitta tillsammans och känna er trygga och nöjda ikväll? Som jag önskar att vi hade ett sätt att kontakta er på.
Vid tolvslaget väckte vi barnen och då vi ankrat precis nedanför superhotellet så fick vi på första parkett se fyrverkerierna därifrån. Vi satt med barnen i knät under varsin filt i den kyliga nattluften och det blev en av de mysigaste nyår på många år.

Sedan var det dags att kavla upp armarna inför vår intervju. Vi hade skrivit ut en halv regnskog för att få med all möjlig till synes onödig information om oss och tålamodet tröt en aning när vi även blev upplysta om att det minsann inte räcker med ett vanligt passfoto för att bli insläppta i Amerikanska ambassaden. Dagen då vi skulle ha vår intervju steg vi upp när det fortfarande var mörkt. ”Det är ju natt!” grymtade Agnes surt, som alla andra morgnar är den som drar upp familjen utan pardon. Vi var 45 minuter tidiga och tur var det för i kön in till ambassaden fick vi veta att det inte var tillåtet att ta med sig någon form av elektronik in. Vi hade väskorna fulla med mobiler, laddare och en dator då vi planerat att vara effektiva hela dagen. Kunde inte den här informationen stått i något av de 65 tusen papper som vi tvunget skulle skriva ut? Tydligen inte. Vi kastade oss in på Hiltons hotell där vi hade turen att träffa en vänlig människa som skarpsynt såg våra svettiga pannor och gjorde ett undantag från hotellets policy. Två minuter innan vår intervju skyndade vi oss återigen mot de välbevakade portarna in till Amerikanska ambassaden och vakten som inte verkade kunna le stod där lika bredbent som förra gången. Med en kort nick fick han dörrarna att slå upp och det kändes smått nervöst att försiktigt stiga in i rummet innanför. Efter att ha tagit oss igenom alla säkerhetsrutiner, blivit scannade och kroppsvisiterade så blev vi äntligen insläppta i salen där intervjun skulle äga rum. Här fick barnen inte stå tillsammans med oss utan skulle sitta på stolar bredvid kön. Osäkert varför denna regel fanns men tillslut fick jag ändå sätta mig tillsammans med dem. ”Nu måste vi viska”, hyschade jag på barnen som genast dragit igång med en livlig ordlek. ”Men varför då?” ”Jag vet faktiskt inte…. men damen där borta tittar väldigt argt på oss.”. ”De här människorna har ju inte lärt sig att vara glada!” Utbrast Tilda förfärat och jag var beredd att hålla med henne för inte ett leende syntes inne i lokalen. I vad som kändes som timmar satt vi på de hårda stolarna och försökte hitta på lekar som inte var alltför högljudda. Barnen, som blivit mästare på att känna av situationers allvar, tröttnade ändå tillslut. När Agnes bröt ut i ett av hennes högljudda och klingande skratt så orkade jag inte längre vara en del av den här trista charaden. De kan väl knappast neka oss ett visum för att vi är glada, tänkte jag men kände mig ändå inte helt säker. Tillslut blev det ändå vår tur och killen som höll i intervjun var faktiskt riktigt trevlig. ”Mamma, han drog ett skämt!” Utbrast Tilda och såg överlycklig ut när mannen frågade oss: ”Så ni fick alltså tjänstledigt i TVÅ år från jobbet?! Hohoho, de var kanske glada att bli av med er! Sådär, ansökan godkänd.” Han tog våra pass och några dagar senare lovade han att visumet skulle vara stämplat. Vilken lättnad!

När passen med våra nya visum i tillslut var tillbaka så seglade vi tillbaka till Exumas och en liten ö som jag tyvärr inte minns namnet på. Här träffade vi en trevlig Kanadensisk familj med två barn och genast drogs en fotbollsturnering igång på stranden med vår nyinköpta boll. Det är tyvärr sällsynt med barn nuförtiden. I Karibien träffade vi fullt med nya vänner och barnen hade lekkamrater ombord i prinicp varje dag. Sedan vi lämnat Colombia har det varit betydligt färre och hur underbart det än är att leka med sina barn så saknar både vi och dem andra lekkompisar. Vi hoppades på att stöta på fler seglarfamiljer framöver, Bahamas känns ändå som ett ställe som borde innehålla en hel del barn.

Det var blåsigare än vi hade förväntat oss och kuling efter kuling drog in över Bahamas. Andra seglare var bekymrade och tyckte att lågtrycken var fler än vanligt i år. Det var flera av lokalborna som pratade med oss om förändringar i vädret och oron för klimatförändringar var tydligt. Vi fick berättat för oss om ställen som man förr kunde vandra till men som nu låg under ytan.

Medan andra båtar låg kvar i den skyddade viken så kryssade vi oss i 18 m/s söderut. Vi seglade inomskärs men det byggdes ändå upp korta och branta stoppvågor så någon vidare fart fick vi aldrig riktigt upp. Men vi ville så gärna hinna ner till Georgetown till dess att mina föräldrar och barnens mormor och morfar skulle flyga in. Vi seglade endast dagtid då navigering inomskärs i Bahamas ofta kräver skarpa ögon och full fokus på lömska grund. En av öarna som vi stannade några dagar vid var Staniel Cay. Ön jämte kallas Pig island. Detta något underligga namn grundar sig just i alla grisar som lever på ön, och som även märkligt nog har lärt sig att simma. Barnen hade längtat efter detta ställe sedan de fick det berättat för sig i San Blas. Med andra ord en väldigt lång väntan. Så morgonen efter var de mer än redo för detta spännande och udda möte. Vi tog oss in till stranden där grisarna höll till och fick en mindre chock när vi såg spektaklet framför våra ögon. För inne vid stranden var det inga små grisar som gick runt bland turisterna. Nej dessa liknade inte på något vis de som jag haft i tankarna. Detta var enorma vilda grisar med långa hårstrån och hörntänder som äkta vildsvin och de rusade fram och tillbaka i jakt på turisternas morötter. Det låg en del små motorbåtar ankrade vid stranden och på dess sidor var det flera grisar som hoppade upp med sina stora klövar. Nästan halvvägs inne i båtarna försökte de sedan sno åt sig äppplen eller annat mumsigt som de blev matade med. Vi insåg snabbt att vår lilla mjuka jolle aldrig skulle överleva en sådan grisattack, så Anders släppte av mig och barnen inne vid stranden. Det gäller ju ändå att prioritera vad som är viktigt och mest ömtåligt, och sedan skyndade han sig ut på djupare vatten. De modigaste grisarna simmade efter honom i hopp om en godisbit och starka som de var så fick han ta sig en bra bit ut inann de gav upp. Det var mycket turister på stranden men det var ändå häftigt att se det hela. Vi gick inte ut i vattnet för att bada med någon gris för i mina ögon var dessa djur både för stora, för närgångna och utrustade med alldeles för hårda klövar för att jag skulle känna mig bekväm med att låta barnen simma med dem. Vi fick tillräckligt med blåmärken av att vara på stranden. Men däremot fanns det en hel del små griskultingar som var betydligt mjukare och mer vänligt inställda. Grismamman tycktes också nöjd när kultingarna lät henne vara ifred för att bli klappade en stund.

”Där pappa, DÄR!! En GRIS!!!!”
Starka och envisa försökte de simma ikapp vår jolle!

Förutom grisarna så fanns det även andra djur i omgivningen som vi tyckte var lite väl närgångna. När Anders skulle dyka ner och kolla ankaret kom plötsligt en stor mörk skugga långsamt simmandes under båten. Barnen döpte den genast till Hajen Harry och detta mäktiga djur verkade trivas bra under Nausica, den återkom nämligen varenda dag. Jag krävde därefter en haj-vakt när jag skulle tvätta håret i havet lite senare och vi beslutade snabbt att ankaret minsann satt bra utan att behöva kontrolleras närmare denna gången. Vid Staniel Cay så lyckades vi också tima tidvattnet vid grottan Thunderball grotto där James Bond-filmen med samma namn spelats in flera år tidigare. Vi fick tio minuter inne i grottan innan strömmen blev för stark för de minsta benen, men det var en vacker plats att simma in i. Under vattnet var känslan som att simma i ett enormt akvarium med hundratals nyfikna fiskar runt oss och ovanför ytan öppnades en stor sal upp sig med häftig växtlighet och mystiska ljud.

I drygt två månader har barnen efter varje segling frågat om det är nästa ö som mormor och morfar kommer till. Detta började redan under seglingen till Kuba. ”Hur många dagar är det kvar nu då? Men nu måste det väl ändå ha gått två månader? Ett, Två, det går ju jättefort att räkna till!” funderade Agnes när jag slarvigt förklarade för henne hur lång tid det var kvar. Men nu äntligen var det så dags för oss att komma fram till ön Great Exuma och den lilla staden Georgetown som vi drömt och pratat om så länge. Mina föräldrar sågs på långt håll och barnen sprang i förväg med höga tjut. Jag såg hur mina brunbrända små lintottar slängde sig om halsen på sin mormor och morfar och jag själv hade svårt att ta in att de verkligen var här. Det var så väldigt längesen vi sågs och även om vi har försökt att hålla kontakten via telefonsamtal, så mycket som det nu varit möjligt i en värld utan självklart internet, så är det givetvis inte samma sak som att träffas på riktigt. Jag insåg hur mycket jag hade saknat dem när det nu stod här framför mig.

När barnen lite senare fick se hotellrummet som mina föräldrar hyrt så utbrast Agnes snabbt att här ska hon minsann bo för alltid! Vi alla höll med henne och i ett eget rum med dubbelsäng och havsutsikt så var det inte svårt att se sig själv på land under en tid. Barnen fick medhavda presenter från vänner hemifrån, vi vuxna fick ett gäng handsydda gästflaggor som mamma kämpat ihop och även påfyllnad av svenska läckerheter som man saknar efter en tid. Den första kvällen firade vi med bubbel och god grillbuffé i hotellets restaurang. Ett band spelade utomhus och så fort barnen svalt sista tuggan på sina hamburgare så rusade de ut för att stämma in i dansen. Jag funderade ett tag på om de kanske saknade oss och förväntade mig halvt om halvt att de snart skulle komma in och be oss att dansa med dem. Men när jag kikade ut möttes jag av ett jubel på det lilla dansgolvet och såg hur Tilda och Agnes drog upp än den ena, än den andra mest stelbenta stackare och insåg snabbt vilka som var huvudpersonerna där ute. Och hur de älskade situationen. Som tur var så fick vi också vara med och dansa med dem.

Min mamma syr nästan alla våra gästflaggor. Det är så mycket kärlek som hänger i vår mast!
Lycka att få sova i en egen säng efter att ha delat med lillasyster i 1 1/2 år.
Barnen fick så mycket fina presenter och pyssel från efterlängtade vänner hemifrån ❤

Hotellet hade en egen badbåt som man kunde åka med över till ön Stock Island. Denna tog vi flera gånger och njöt av lyxen att kunna sitta i en solstol. Här fanns också en mysig liten bar, paddleboards, en hel del strandspel och kalla öl. Vi var minsann på semester! Vi hade även fått leverans på pepparkaksdeg från Sverige så en molnig dag ställde vi till med ännu ett väldoftande bak i Nausica. Jag undrar hur många båtar som haft små pepparkaksgrisar i sin gasugn förr. Även glöggkryddor trollades fram ur väskorna från Sverige och plötsligt var vi mitt uppe i ett äkta Julefika. Vi var väldigt nöjda med att inte boka dagarna fulla med aktiveter utan insåg i samklang att det vi alla ville ha var tid tillsammans. Barnen ville bada i det enorma badkaret, spela UNO med morfar, ha skola med mormor och gå tillsammans och köpa glass till förmiddagskaffet. Kvällarna fyllde vi med stärkande diskussioner, skratt så jag hade ont i magen dagen efter, god mat och såklart mera UNO.

Ja det är sant. Den älskade delfinen uppstod plötsligt i ett paket från Sverige och lyckan går inte att beskriva! Tack igen familjen Hörlin ❤
UNO med mormor och morfar blev snabbt en favorit hos barnen. Och plötsligt blev jag och Anders ensamma!

Men en dag bestämde vi ändå att vi skulle ta och hyra en bil för att se mer av ön. Sagt och gjort bilen hyrdes, väskorna packades och nästan alla hade sina flipflops på sig när det plötsligt knackade hårt på dörren. Utanför stod en lätt hysterisk kvinna med en sprakande vhf i handen och vrålade två centimter från mitt ansikte: ”Your boat is dragging!!!!” Va? Lugn och fin nu, tänkte jag. Vår båt ligger tryggt ute i viken. För två nätter sedan blåste det ordentligt och då sov jag och Anders ombord för att kontrollera så att vi satt fast ordentligt. Båten rörde sig då inte en milimeter så vi var helt trygga med vårt ankarfäste. Men kvinnan fortsatte att vråla i mitt ansikte och med tanke på den lätt blåröda färgen i hennes ansikte så kändes det mest hälsosamt att låta henne få sin vilja igenom. Så jag och Anders hoppade i jollen och körde ut för att undersöka vad som stod på egentligen. Vi tog oss ut dit vi senast såg Nausica men denna plats var nu otäckt tom.
Var är vår båt?? Skräcken fick plötsligt fäste i oss för hur långt vi än tittade kunde vi inte se henne någonstans. Vi satte full fräs med vinden, tittade på prislapparna på de andra båtarna i viken och bad en stilla bön att ingen legat i vägen för hennes framfart. En bra bit bort såg vi henne tillslut och då var redan två andra män ombord. Förvirringen var total då den ena av männen mest pratade polska med mig och jag förstod först inte mycket av vad som hade hänt. Mer än att dessa två människor var våra stora hjältar. I slutändan fick vi reda på att Nausica troligtvis börjat dragga redan tidigt på morgonen då vinden vänt, och ankaret därmed tappat sitt fäste. De två männen satt då och drack kaffe i lugnan ro i sin sittbrunn när Nausica obekymrat gled förbi och då de upptäckte att ingen var ombord tog de helt sonika saken i egna händer. Som den ena mannen berättade, ”Här är det är ingen fråga Om en båt kommer att dragga utan När, och då önskar jag att ni gjorde samma sak för mig.” Förutom att dessa två vänliga själar fanns i vår absoluta närhet precis när vi behövde dem, så infann sig en rad andra lyckliga omständigheter samtidigt. För i en annan båt så satt ett annat svenskt par, Lars och Susanne på båten Seawind som vi träffat bara några dagar tidigare. De såg också Nausicas framfart och drog sig till minnes att vi nu bodde på hotell över natten. Men vilket rum då? Jo, när nyheten gick fram till hotellet så visste de precis i vilket rum vi bodde i, ”Det är ju barnen som älskar att dansa!” Tack igen Tilda och Agnes för allt ni ger oss på den här resan. Och så kom tillsist informationen fram till oss, precis innan vi skulle hoppa in i hyrbilen och försvinna iväg i 8 timmar. Man ska aldrig sluta vara ödmjuk. I ena sekunden har man full kontroll och i andra är man helt borttrollad. Utan de vänliga människorna som hjälpte oss den här gången så hade detta kunnat få ett betydligt värre slut. Dagen efter gick vi ut på seglarnätet på VHFen och gav alla inblandade ett stort tack och en inbjudan till sundowner på Nausica.

Så detta var alltså första gången vi försökte hyra bil. Andra gången vaknade vi till fullminant magsjuka. Det gick runt i hela familjen Thornblad och endast de stenhårda pensionärerna klarade sig från detta ilskna virus. Men hur fruktansvärt man än mår i magsjuka så kunde vi ändå känna en gnutta glädje för vi befann oss iallafall inte på en båt med detta elände. Här fanns normala toaletter, dusch och till och med en städerska som städade varenda dag. Det var en lyxig magsjuka ändå och städerskan fick mycket dricks de här dagarna. Vi vågade oss på en Tredje gången gilt och bilen hyrdes igen. Vi vågade knappt titta varandra i ögonen innan alla satt fast sina säkerhetsbälten och vi kört ut från parkeringsplatsen. Men inga missöden skedde och vi fick en riktigt härlig dag på vägarna. Vi lyckades hitta både en av de mest skumpiga grusvägar jag upplevt (och då är jag ändå i princip uppvuxen på en grusväg), en milsvid lång sandstrand och en restaurang med både god buffé och enorma hajar nedanför bryggan. Vi kände oss alla mätta på både god mat och intryck när vi många timmar senare tog oss tillbaka till hotellet.

Hajar som simmade under bryggan. Vi upptäckte dem efter vi badat.
Sanddollar beach

Tänk att två veckor kan gå så fort och plötsligt var det sista kvällen tillsammans. Mina föräldrar köpte mat från den lilla boden där kvinnan lagade maten framför ögonen på en, vi vuxna drack gott rödvin och barnen njöt av svensk lingondricka. Vi försökte att sammanfatta tiden tillsammans och kom i tur och ordning på roliga anekdoter som hänt. Vi skrattade mycket men plötsligt lutade sig Tilda framåt, spände ögonen i mormor och sa ordagrant: ”Kom nu ihåg mormor, att när du kommer hem till Växjö igen så kan inte morfar göra allting.” Sedan tog hon lugnt morfar i handen och tittade honom djupt i ögonen: ”Morfar du måste lära dig att säga ifrån. Och kan du inte säga det så får du skriva det på en lapp!”
Vi skrattade så tårarna rann för hon var så mitt i prick i sin analys. Endast 7 år gammal och hon kan läsa av precis hur det ligger till! Dagen efter sa vi hejdå på bryggan och det var så sorgligt som det bara kan bli. Men den här gången visste vi iallafall att det inte kommer att dröja ett och ett halvt år till nästa gång vi ses.

Förändringar.

Eftersom det alltid finns så mycket att göra och så lite tid, oavsett var i världen man befinner sig, så har det blivit lite av en tradition för oss att skriva om vår resa i efterhand. Ibland lång tid i efterhand. Men nu har det hänt så mycket för oss så jag känner att vi behöver bryta av med ett kort inlägg för att uppdatera vad som hänt senaste veckan. Jag kommer dock att fortsätta skriva om vår resa, den som jag ännu inte skrivit om och den som förhoppningsvis ligger framför oss.

För längesedan så berättade Anders för mig att han skulle vilja göra en ensamsegling över Atlanten. Vi pratade mycket fram och tillbaka om saken då jag tyckte detta var höjden av galenskap. Ensam ute på Atlanten? Det klassas in i gruppen av hemska mardrömmar för min del. Men vi har olika åsikter kring en del saker i livet och det är inte mycket att göra åt. Och Anders var väldigt säker på sin sak. Jag kan ju också erkänna att jag inte blev överdrivet ledsen över att inte behöva segla med över Atlanten tillbaka. Jag har matat tillräckligt med fisk i haven för en lång tid framöver och barnen var glada över att få åka hem och hälsa på kompisar och familj som de saknat hemma. Detta var med andra ord när Corona fortfarande endast var något som man drack och Covid -19 en märklig kombination av bokstäver och siffror vi aldrig hört talas om.

Så vi började planera och rusta båten för Anders ensamsegling över Atlanten till Azorerna. På Azorerna skulle sedan kompisarna Klas, Elias och Maureijn ansluta och tillsammans skulle kvartetten segla tillbaka till Europa. Dit skulle jag och barnen flyga för att familjen tillsammans skulle få segla tillbaka hem till Lomma. Planen kändes bra. Anders skulle få möjlighet att förverkliga en stark dröm han har, och samtidigt få glädjen i att segla en lång segling tillsammans med fina vänner. Jag skulle bara se till att mota undan min egen oro och tillsammans med barnen skulle vi sedan få en skön tid hemma i Sverige innan det var dags att möta Anders i Europa igen. Vi planerade för en spännande vår i USA och att i lugn takt segla upp längs östkusten. Det var mycket vi ville se och New York var ett efterlängtat mål för oss alla.

Nu i efterhand inser vi vilken tur vi haft att vi överhuvudtaget hann ta oss in i USA. Bara några veckor efter vi klarerat in i landet så stängdes alla gränser på grund av Corona-krisen. USA drog åt remmarna mer och mer och restriktionerna som skapades gjorde det svårt att ta sig någonstans. Vi insåg rätt snabbt att vi inte skulle kunna ta oss hela vägen till New York och när även Washingtonområdet stängdes för oss, så tog vi beslutet att stanna där vi var. Tillsammans med den svenska båten Samantha så låg vi då vid stadens brygga i den väldigt mysiga och otroligt vänliga lilla staden Oriental. Här hade vi blivit bemötta med värme från första stund, vi hade fått hjälp från människor på alla möjliga sätt och vi kände oss genast välkomna. Vi hade seglat tillsammans med Johan och Maria från Samantha sedan Bahamas och vänskapen som växt fram mellan oss skapade naturligt en ny familj på sex personer. Det var ytterst få stunder som vi inte hade varandra nära och både vi och barnen njöt av denna nyfunna och speciella vänskap. Men mer om detta i inlägget som kommer att handla om denna period.

USA stängde ner mer och mer och allt fler människor runtomkring blev smittade. På nyheterna fick vi veta att landet vi nu befann oss i sköt i höjden av antal insjuknande men hade ännu inte nåt sin topp. Det kändes trist att vår resa blev så påverkad men i sammanhanget spelade det mindre roll. Det viktigaste just nu var att se till att vi höll oss friska, eller framförallt att Anders höll sig frisk som ska segla ensam. Vi vred och vände på vår situation, vad hade vi egentligen för val? En vuxen har lättare att isolera sig än två vuxna med två barn. I samma veva som Corona-krisen blev värre för USA gav Svenska ambassaden råd att ta sig hem. UD avråder från alla resor runtom i världen och flygbiljetterna som jag och barnen bokat hade avbokats av flygbolaget vid två tillfällen, för att tillsist helt sluta flyga. Fler och fler flygbolag ställde in sina avgångar och priserna hos de flyg som flög steg rejält. Det som tillsist fick oss att ta det i stunden hastiga beslutet, var när ett av de största flygbolagen helt slutade att flyga. När Anders tillslut lyckades leta upp en biljett som gick två dagar senare hem till Sverige för mig och barnen, så kunde vi inte vänta längre. Det kändes som vår sista chans och vi tog den.

Det var ett av de jobbigaste besluten att ta på den här resan, men kanske ett av de viktigaste. Som läget är just nu så finns det tyvärr en risk att vi inte kommer kunna segla den sista biten av resan tillsammans heller. Om Europa inte öppnar upp så blir det solo för Anders hela vägen till Lomma. Att säga hejdå med vetskapen om att vi inte kommer få se varandra på tre månader, kanske ännu längre, kändes riktigt svårt.

Men nu är jag och barnen hemma i Sverige igen. Vi bor hos min ena bror som har en gäststuga där vi kan sitta i karantän. Vi njuter av skogen, vårregnet, aprilsolen, blåsippor, lösgodis, filmjölk och kärleken vi får i cyberspace. Att springa runt i skogen och sedan få somna till ljudet av den vedeldade kaminen känns väldigt lyxigt. Det känns samtidigt märkligt att vara hemma igen. Det gick lite för snabbt i slutet för att riktigt hinna med i allt som hände. Men det känns också otroligt skönt att veta att Anders har det bra där han är och kan isolera sig på ett enkelt sätt. Han kan nu i lugn och ro också förbereda sig på den långa segling som han har framför sig. Det var det bästa vi kunde göra under rådande omständigheter och nu kan jag bara hålla tummarna för att vi kan få ett fint slut tillsammans på denna resan.

Ekande tomma korridorer på flygplatserna. De få människor vi träffade var utrustade med munskydd och i vissa fall i rymddräktsliknande skyddsdräkter.
Snart, snart inne i Sverige!
Underbara, exotiska Sverige!

Stormbyar och julstämning i ankarviken

”Är du terrorist? Vill du bli terrorist? Gillar du att smuggla vapen? Har du kidnappat ett barn? Skulle du vilja sälja din fru och dina barn? Kom ihåg att svara helt ärligt nu. Är du alldeles säker på att du inte är terrorist? Men kanske är din svärmor terrorist?” Vi rannsakade oss själva, vred och vände på allt från märkliga ex-partners vi någonsin haft till märkliga cigaretter vi någonsin rökt men kom ändå fram till att nej, vi är varken terrorister eller barnkidnappare. Skönt, då kan vi kryssa nej i de rutorna också. Anledningen till alla dessa märkliga frågor var inte en begynnande personlighetskris hos någon av oss, utan för att vi försökte få ett visum in till USA. Eftersom vi kommer med egen båt så räcker inte ett vanligt ESDA utan här vill de ha en mer grundlig genomgång av oss. Därav detta maratonpass med märkliga frågor som senare, om betalningen är gjord på rätt sätt och man inte kryssat Ja på Vapensmugglare, ska komma att avslutas med en högst personlig intervju. Vi behövde också ett arbetsgivarintyg på engelska och jag är väldigt tacksam mot min chef som mitt i jul- och influensaruschen lyckades trolla fram detta på bara några dagar.

Vi hade lämnat Kuba bakom oss och efter en stillsam segling genom Windward passage så befann vi oss på Great Inagua i Bahamas. Det var en smidig incheckning i Matthew Town och en enorm kontrast mot föregående land. Både mentalitet och livsstil skiljde sig väldigt och vi märkte tydligt att vi nu började närma oss USA. Vi spenderade sedan några sköna dagar på sydkusten av ön och där låg vi för det mesta alldeles ensamma i viken. Havet var sådär ljuvligt kristallklart igen och den härliga turkosa färgen som Bahamas är känt för var väldigt inbjudande för morgondopp. ”Wiiiiii!!!! Det är KALLT!!!” Barnens vrål fick mig att snabbt slänga en kik på termometern och insåg att det sjunkit några grader mot Colombia. Men 26 grader i vattnet går nog ändå inte under beteckningen för kallt. Tilda och Agnes tycktes dock befinna sig i en mildare köldchock och grävde genast fram sina våtdräkter inför snorklingen. Vi skulle ha matte under ytan och öva plus och minus med de blå fiskar vi såg. ”Om pappa tar med sig harpunen och skjuter tre fiskar av tio, hur många finns då kvar?” Tilda funderade, gav sitt svar och utbröt sedan glatt. ”Men om mamma tar med sig harpunen så blir vi hungriga!”. Sedan simmade hon snabbt som tusan för att hitta sina blå fiskar innan hon kvickt hoppade upp i jollen igen. Där satt redan lillasyster arg som ett bi eftersom det var så kallt. Jag har en känsla av att vi kommer att sticka ut litegrann på Lomma beach till sommaren, när familjen kommer huttrandes i tjocka våtdräkter i det långgrunda vattnet.

Barnen ritade med vattenfärg en teckning på pappa Fiskarkungen. När jag frågade vad jag gjorde blev svaret: ”Du är sjösjuk såklart!” Ja såklart.

Efter ett par dagar kom en gigantisk motorbåt in och la sig bredvid oss i viken. Det såg ut som att de hade barn ombord och Tilda och Agnes ville så gärna köra fram och hälsa. Hade det varit en vanlig båt hade det inte varit någon tvekan, men detta var en superyacht modell 250 fot. Långseglare kör i princip alltid fram och hälsar på varandra, speciellt om man är de enda i viken, och det senaste året har vi lärt känna så mycket människor tack vare denna trevliga tradition. Men visst funderade vi en gång extra innan vi körde fram till denna enorma båt. Speciellt när vi glatt vinkade uppåt tredje våningen och såg hur Gucci-baddräkten inte vinkade tillbaka och hur badshortsen med pressveck demonstrativt vände ryggen åt oss. Hm… det var kanske en dålig idé det här ändå men nu var det försent. En kille i uniform kom fram och hälsade artigt på oss och presenterade sig som anställd på båten. ”Anställd??” Vi tittade förvånat upp mot båten och insåg att det promenerade runt ett antal andra människor i liknande uniform. Detta var ett nytt slags möte i ankarviken för oss. Men killen var väldigt trevlig och vi bjöd över honom till vår båt för en öl när han slutat sitt skift. Han kom över några timmar senare och vi fick en både underhållande och lärorik kväll. Det var spännande att höra om hur livet på en lyxyacht ser ut och lyssna på hans berättelse om alla olika slags flytleksaker som finns ombord i båtens egna garage. Jag som inte ens visste om att det fanns båtar som har egna garage. Han berättade också att båten hade elva stycken anställda och tog som mest fjorton personer ombord, men ofta var det bara en familj åt gången. Jag undrade vad kalaset kostade för en familj ombord. 300 000 ($) svarade han utan att höja på ögonbrynen. ”Att köpa båten?!?” Nejdå, det var för en vecka ombord. Jag tänkte på hur besvärad familjen hade sett ut när vi kom vinkandes i vår lilla jolle och kände att jag nu kunde förstå deras agerande lite mer. För 3 miljoner skulle jag nog också önska lite lugn och ro. Men killen som var över hos oss var väldigt givmild och erbjöd sig att fylla våra tomma dyktuber, båten hade ju såklart en egen kompressor ombord. Han gav oss även en hel del dricksvatten och som en extra present kom han med en stor påse is. Vi har ingen frys ombord så is har vi inte haft på länge. Den visade sig passa utmärkt till kubansk rom, vem hade kunnat ana.

När vinden vred flyttade vi runt ön till ankarviken Man of War Bay och där låg vi igen helt ensamma. Vi spenderade några av de mest avslappnade dagar vi har haft på den här resan, i just den ankarviken. Det var alldeles stilla och det fanns inte en kotte där förutom vi. Allt lugnade ned sig ombord och det var nästan så att vi började prata mer långsamt till varandra. Vi började också med en trevlig rutin som kallas sovmorgon och även om barnen inte anammade detta fullt ut så kunde vi ändå höra hur Agnes satt och lekte med lego, viskandes med sina legogubbar och legogummor, och inte förrän klockan blivit sju kom hon in och väckte oss. Det kändes nästan som att vara på spa när vi hörde henne tissla och tassla runt i båten utan att vi behövde stiga upp. Det slog mig att hon blivit så ”stor”. Jag minns så väl alla tidiga morgnar när hon 04.30 vaknade i full kalabalik och aldrig att det var ”Guld i mun” under de morgonstunderna. En sak, av alla underbara saker med den här resan, är hur väl man får lära känna sina barn. Så många gånger som jag önskat att jag kunde få vara en liten fluga på väggen när jag lämnade barnen på förskolan och såg hur leken drog igång. Nu får jag vara den där lilla flugan varje dag om jag sitter kvar uppe i sittbrunnen medan barnen leker nere i båten. En dag ville Tilda rita en ekorre och Agnes poserade glatt, med svans och allt. Sedan diskuterades det hur mycket en muffins skulle kosta. 500 pesos tycker Tilda och Agnes höjde till en miljon. Ja men det blir väl bra. ”Pappa kom och kööööööp!”. Jag tror inte att vi hade ett enda syskonbråk i den där viken och vi stannade i nästan en hel vecka. Tilda åkte in till stranden en dag själv med pappa. Men saknaden blev för stor och efter 5 minuter kallade Agnes upp henne på vhf:en. ”Åh jag har saknat dig så mycket!” utbrast hon sedan när Tilda en timme senare var tillbaka i båten. Bästa vänner och syskonharmoni genomsyrade vår vardag i denna stilla ankarvik.

Bästa vänner ❤
Vi ställde till med stor fest då vi firade både att vi nu seglat mer än 11.000 sjömil samt att vi tappat en hel massa tänder.
Fest på fördäck!
Vi tillverkar och lär oss att skjuta pilbåge.
Knopskola ombord.

Vi firade andra advent i viken innan vi lämnade för att segla vidare mot Hogsty reef, som är en av tre atoller i Atlanten. Vi såg fram emot att få uppleva hur det är att ankra mitt ute i havet med endast ett rev som skydd. Vi hade väntat ut höga dyningar som rullade in på grund av ett lågtryck som låg norr om oss, men trots en noggrann kalkyl så var det fortfarande rätt hög sjö när vi gav oss iväg. Båten var ordentligt julpyntad och julgranskulor med små bjällror i satt upphängda i hela taket. Så när Nausica nu gungade fram och tillbaka i de stora vågorna lät det som att vi hade tomtens alla renar med oss ombord. Barnen satt och sjöng julsånger i kano uppe i sittbrunnen och när Anders fick fisk upptäckte han att även fiskespöt var fullt utsmyckat med tomtar i olika kulörta färger. Just då såg han inte ut att ha lika mycket julefrid i sinnet som vi andra.

Vi fick ta oss rätt nära Hogsty reef innan vi såg hur atollen egentligen såg ut. Den var betydligt större än vad vi hade föreställt oss och den bestod till största delen av undervattensrev med endast ett par låga öar runtomkring. Och två stora fartygsvrak som bevisade vikten av att hålla koll på sin navigering. Det var ordentligt rulligt och för obekvämt för att ankra bakom en låg sanddyn utanför revet som planerat. Istället smög vi vidare in i atollen och i krypfart vågade vi oss vidare genom korallhuvudena. Anders styrde medan jag stod i fören och var korallvakt, men det var inte helt enkelt att se när det blåste så pass. Vi tog oss så långt österut det gick inne i atollen och tillslut hittade vi faktiskt en sandplätt där vi låg hyfsat still. Vinden ven ordentligt och det dånade högt från revet framför oss. Det var mäktigt och kusligt på samma gång när mörkret la sig kompakt runtom oss. Hela familjen var ordentligt trött efter en lång och spännande dag men det var svårt att helt slappna av under natten. De här reven vill vi inte hamna på med båten.

I tre dagar låg vi på Hogsty reef och det var en naturupplevelse olikt mycket annat vi varit med om. Både under och över ytan. Anders fiskade och middagarna var alltid två-rätters med hummer till förrätt. Vinden ville inte lägg sig och vårt hem rullade ordentligt. Om nätterna fick vi spjärna emot väggarna och klamra oss fast i varandra för att inte rulla fram och tillbaka. Det låter ju lite galet nu när jag skriver om det men det var precis så. Jag var konstant sjösjuk och det förtog en del av det ljuvliga i det hela, och tillslut så gav jag upp. ”Nu vill jag härifrån.” Anders som befann sig mitt i sitt paradis tittade frågande på mig. ”Men va? Jag ska ju precis ut och fånga mer fisk.” På olika kreativa vis försökte han få en timme till under vattnet. ”Hummer! Jag lovar att hitta hummer!” Just då brydde jag mig inte det minsta om nån jädra hummer och sjösjukeilsken som aldrig förr skådats på Hogsty reef, röt jag oromantiskt åt honom att göra sig beredd. ”Jag seglar nu och ska du följa med så får du hålla dig ombord!” Som tur var så höll han sig i båten och som tur var så blev jag snart trevlig igen. Och Hogsty reef var verkligen fantastiskt!

Vi ville gärna se mer av öarna som ligger lite utanför de mest populära delarna av Bahamas. Vi ville undvika kryssningsfartygen och ankringsplatser överfulla med andra båtar. Det skulle oundvikligen komma men vi höll oss en bit därifrån en liten stund till. Därför gjorde vi en dygnssegling upp mot den lilla ön Rum Cay som vi läst gott om i ett av sjökorten. Vi missbedömde dock vind och vågor en del och bjällrorna i båten, som tidigare känts så idylliskt i sitt tomteren-lika plingande kändes nu mer miserabelt. Jag hörde Anders, som skulle försöka sova, muttra något ilsket mitt i en hårdrocksversion av bjällerklang.

Det blåste upp rejält under natten och seglingen det dygnet blev ett fint exempel på det här med skräckblandad förtjusning. Pulsen gick nära max när jag svettades hårt både av att reva in focken i den hårda vinden men lika mycket av att spjärna emot när vågorna sköljde in över sittbrunnen. Jag funderade ett tag över hur många vågor som krävs innan flytvästen skulle blåsa upp sig men kom aldrig fram till något direkt svar. Här hade vi toppfarter på 8,5 knop för hårt revade segel. Inte illa för en snart 30 år gammal dam, Nausica alltså. Det var en hel del squalls som gick över oss den natten, först blev man översköljd av en våg för att sedan frächas upp igen av en regnskur. Men tyvärr slutade det hela tiden ojämnt, med vågorna som starka vinnare. Der var klibbigt, svettigt och en hel del saltvatten i ögonen. Inte den mest bekväma seglingen kanske men samtidigt en av de häftigaste och hade det inte varit för mörkret och sjösjukan så hade jag njutit ordentligt. Man får en styrka i de lägen när man ändå inte har något annat val än att bara bita ihop. Det gäller bara att inte tänka efter för mycket. Jag pendlade mellan känslan av att vara superhjälte och superrädd som helst ville gå och gömma mig och adrenalinkickar och skräck tröttade ut mig. Jag väckte därför Anders en timme tidigare och han var sedan superhjälte hela passet. När barnen vaknade på morgonen var det alldeles för höga vågor för att det skulle kännas säkert att de satt i sittbrunnen. Så medan jag och barnen låg i akterruffen och lyssnade på Astrid Lindgrens sagor så fortsatte Anders sitt pass ett par timmar till. Ett tiotal liter saltvatten i stövlarna senare så såg vi till sist konturerna av Rum Cay.

Det var fortfarande tidig morgon när vi backade fast ankaret i den mjuka, vita sanden. Då det var en hel del korallhuvuden som vi var rädda att stöta i, så höll vi oss rätt långt ut i viken. Sedan satte vi på starkt, starkt kaffe och högg i för att röja undan i båten igen. Det krävdes efter att båten gått som en torktumlare i hög sjö. Barnen hade sovit gott under natten och deras batteri var sprängfulla med energi. Anders och jag drack mer starkt kaffe och lyckades sedan, lutandes på varandra, få i jollen i vattnet och puttra in till ön. Det var dock lite klurigt att ta sig in då stora delar av hamnen vid första anblicken såg ut att vara igenblåst av sand. Men vi längtade efter frukt och grönsaker och hade ställt in näsorna på C-vitamin så vi snikade oss in mellan sanddynorna. Plötsligt dök det upp en man i en sittbrunn vars båt vi hade tagit för övergiven. ”Hö hö, här behöver ni inte låsa någon jolle” skrockade han när han fick syn på vår kätting och hänglås. ”På den här ön bor det 56 människor. Butiken är öppen mellan klockan 9 och 10. Ungefär. Ja det beror ju lite på när ägaren vaknar såklart. Och nu i dagarna ska hon ha barn så kanske att butiken är stängd när jag tänker efter…” Vi såg hur våra tomater flög iväg och ersattes av en burk krossade. Igen. Ungefär samtidigt kom det en annan man i en golfbil körandes. ”Visst har du väl lite glass hemma till barnen här?” frågade vår nya vän från båten med visst renoveringsbehov och hål i taket. Jo, visst hade han det och han ville gladeligen bjuda på dem för alla 6 barnen i skolan hade redan fått så mycket de kunde äta och han hade fortfarande frysen full. Sedan skjutsade han in oss till byn, introducerade oss för människor, hundar och getter och gav oss en grundlig historielektion av ön och Bahamas. Han bjöd oss på glass och öl hemma hos sig och fick oss att lova att komma tillbaka dagen därpå för mer glass. Barnen, som redan innan glassen varit långt över oss i energinivå, snubblade nu på orden av sprudlande glädje och pratade i mun på varandra för att berätta om allt mellan hav och land för deras nya vän. Agnes missade munnen med glassen en gång men fortsatte obekymrad med chokladglassavtryck på kinden att berätta sin historia för stora lyssnande öron.

Utanför öns butik fanns en mysig plätt med lite sittplatser utifall att man skulle behöva invänta en öppning.

Vi hade dock sett en oroväckande ändring i vädret, så vi planerade om till avfärd redan dagen efter. Allt för att slippa fler rulliga nätter. Constantine, som arbetat som lärare i byns skola innan hon gått i pension, hade fallit pladask för barnens charm och ville knappt låta oss åka. Hon hade plockat ihop godispåsar med nötter och choklad och sedan skickade hon upp Ben på en stege för att plocka ner papayor från deras egna träd i trädgården. En hel påse med nyplockade delikatesser fick vi med oss och vi fick lova barnen att vi vuxna inte skulle sätta i oss allt, de till och med bjöd bort sitt godis till oss för papaya är något av det godaste de vet. Tillsammans med lime slår det vilket lördagsgodis som helst. Vi blev så bortskämda av dessa vänliga människor och innan vi hann blinka hade barnen fått varsin för tidig julklapp som fick våra förinköpta långseglarbudget-julklappar att blekna och nästintill försvinna i jämförelse. ”Tänk så mycket fina leksaker jag har” sa Tilda när vi kom tillbaka till båten. ”Barnen i Kuba hade ju ingenting. Jag kommer bara att behålla en present som jag får av tomten i år, resten ska jag ge bort till mina vänner i Kuba”. Älskade kloka lilla människa.

Sista natten rullade vårt lilla hem återigen ordentligt. Vi höll hårt om varandra och inte bara ut av kärlek utan också för att inte ramla omkull. Kaffekoppar och gröttallrikar dansade rundor på frukostbordet morgonen efter men vi har nu blivit så kompetenta så det var alltid en liten eller stor hand där för att i sista stund rädda en katastrof. Strax innan avfärd blev vi uppkallad på vhf:en av Ben: ”I have a small bag of salt for you, I’ve made it myself from the ocean. Do you want it? Anders kom sedan tillbaka med 10 kg salt i en påse lika stor som Agnes. A small bag of salt ligger nu diskret under bordet i båtens salong. Innan vi hann lämna denna vänliga lilla ö så ”slet sig” jollen och trots att Anders var snabb med att få på sig simfötter så hann den ändå driva iväg en lång bit. Det blev en tuff simtur för att hinna ifatt och ännu tuffare på vägen tillbaka med vind, vågor och ström emot. Och en tung jolle på släp. Men Anders lyckades och sparade oss därmed drygt 30.000 kronor. Skön förmiddag ändå.

Anders panikartade simtur.

Ett dygns segling tog det för oss att komma in mot den långa raden av små öar som tillsammans utgör Exumas. Här ligger små och större öar som i ett pärlband och bildar en ca 150 sjömil lång skyddande naturlig vägg mot havsvågorna i öst. Det var regn och kuling när vi navigerade in genom revet i Highborne cut och plötsligt gick djupmätaren från 1000 meters djup ner till fyra på bara några minuter. Då pirrade det till lite i kroppen och vi höll ett ordentligt tag i ratten. Anders navigerade och jag styrde efter strikta instruktioner. Vi gick igenom Highborne cut och när vi tagit oss innanför de yttre öarna så försvann havsdyningen. Vi fortsatte en liten bit till norrut och där trixade vi oss igenom ytterligare ett rev. Vilket team vi var och segerkänslan när vi tagit oss igenom var minst sagt sammansvetsande. Vi ankrade sedan i en liten bassäng mellan öarna Leaf Cay och Allen Cay.

Agnes sköter middagsfångsten på överfarten.

På eftermiddagen började det blåsa upp ordentligt och barnen skrek av glädje när regnet smattrade hårt mot båttaket. Till en början var det mysigt men ju mer blåsten tilltog och ju mer båten svängde runt i den trånga ankarviken, desto mer osäkert kändes det. Vi fick en ny väderprognos som visade att lågtrycket blivit betydligt starkare än utlovat. Vindbyarna klättrade upp mot 20 m/s och vädret för morgondagen skulle bli än värre. Vad hade vi för alternativ? Skulle vi ta oss in i marinan som låg bara en kort bit därifrån. Inte en rolig tanke att få upp ankaret i den här blåsten och sedan försöka navigera tillbaka i noll sikt och höga vågor för att ta oss över revet igen och in i en marina vi aldrig varit i tidigare. Men så väldigt skönt när vi väl kommit dit. För vad händer här? Kommer ankaret att hålla? Vi har endast legat här i ett par timmar så helt säkra på att vårt ankare fått ordentligt fäste var vi inte. Viken var som sagt för trång för mängden kätting som vi egentligen ville lägga ut i den här blåsten, och vi visste att det låg grund och klippor bakom oss. Hur blir det inatt och imorgon, vilken vind har vi att vänta om det ska öka ytterligare när väderprognosen för idag säger mindre vind än vad vi egentligen har? Vi hörde flera andra båtar kalla upp marinan på vhf:en och ville ha en plats. Finns det ens plats kvar i marinan? Vi hade en timme kvar av dagsljuset och tillslut tog vi beslutet, vi stannar. Vi gick igenom planen med barnen så de visste vad som skulle kunna hända, vi packade en grab-bag för värsta tänkbara scenariot och vi bestämde hur vi skulle signalera till varandra i mörker och med en vind som gör det omöjligt att höras. Vi bestämde oss också för att sitta ankarvakt under natten och la upp ett schema för detta. Sedan bakade vi minsann lussekatter. Med vinden tjutandes i riggen och vågor som letade sig in i viken, satte vi på julmusik och gjorde allt för att skingra tankarna på katastrof. Barnen var överlyckliga och Anders och jag tog tur i att med jämna mellanrum smyga upp i sittbrunnen och kolla till ankarlarm, djup och vindriktning. Vi kämpade ihop en sats med lussebullar och även om de inte kunde kvala in bland andra snygga lussebullar så njöt vi av den underbara doften som spred sig i båten och smaken av varma, nybakade lussebullar. Innan vi gick och la oss så la vi kläderna i en prydlig brandmanna-hög så att vi enkelt kunde studsa i dem under natten om så krävdes. Vinden la sig något under natten och ankarvakterna blev bekväma. På morgonen gjorde barnen frukost åt oss och doften av saffran låg fortfarande kvar i båten. Vi hade klarat av den här natten också. Helt klart den värsta på hela resan, men i efterhand blev den ändå rätt mysig med julstämningen på topp och magarna fulla med lussekatter.

Kuba – the highest of highs and the lowest of low.

Vackra människor i uniform och raffiga strumpbyxor mötte oss när vi klev av båten i marinan i Cienfuegos. Vi hade kvällen innan klarerat in i landet och tillsist även lyckats betala för kalaset. Men detta var inte helt enkelt och visade sig innebära en del frustration. Kortmaskinen i marinan fungerade inte eftersom strömmen hade gått och vi skulle istället betala kontant. Vi hade dock endast amerikanska dollar och i Kuba är dessa värda ungefär lika mycket som monopolpengar. Men vi fick inte ta oss utanför marinans stängsel för att kunna ta ut kubanska sedlar, eftersom vi ju inte hade betalat för vårt visum än.

Visumet kostade ca 4.000 svenska kronor och med en del minus i vår kalkyl så hade vi till sist ändå lyckats lösa ut oss. Nu var vi välkomna att se oss omkring. Vi valde samtidigt att ligga kvar i marinan då det var vissa tvivel kring huruvida vi egentligen fick ankra eller ej. Vi varken orkade eller ville bråka om saken så vi passade istället på att njuta av en brygga. I den här marinan kunde vi sedan obekymrat komma och gå utan att någon direkt brydde sig, men detta skulle vi senare få uppleva inte var helt självklart i landet Kuba.

Den första dagen tog vi oss in till Cienfuegos som var ca 30 minuters promenad från marinan. Vi gjorde det utomordentligt smarta draget att lägga en svettig halvtimme på att få upp barnens sparkcyklar ur det djupaste stuvutrymmet i båten. Detta genererade i två glada barn som mer än gärna ville ta sig hur långt som helst. Sparkcyklarna som vi köpte i Frankrike ligger på vår topp 5 av bästa inköp den här resan.

Vi kastades direkt 60 år bakåt i tiden. Hus, byggnader och bilar skvallrade om att vi nog befann oss i en gammal, romantisk film och all uppmärksamhet från omgivningen spädde bara på känslan av att vi egentligen var superkända skådisar i denna miljö. Människor stirrade oblygt på oss och även om vi hade fått smaka på detta i Colombia, där framförallt barnens blonda hår gjorde stor succé, så var det svårt att vänja sig helt vid det.

Att gå in i en mataffär i Kuba är annorlunda. Vi hade fått höra om hur människor får ransoneringshäften av staten för att kunna handla mat men ännu förstod vi inte riktigt hur det systemet fungerade. Vi hade också läst om att det kunde vara svårt att få tag på mat överhuvudtaget. I Cienfuegos stämde inte riktigt detta, här fanns det mat men shoppingupplevelsen var klart annorlunda. Ena halvan av affären var fullproppad med olja och majonnäs, i andra halvan trängdes plastburkar och diskhoar i långa rader. Det var det som man kunde köpa den här veckan. Nästa vecka kanske det kommer socker och tvål, vem vet. Vi träffade en kille på gatan som kunde rätt bra engelska och han visade oss till en bakgata där vi fick tag i både papaya, morötter och några äpplen. Han berättade för oss hur matbutikerna fungerar i Kuba. ”Hittar du något du vill ha så köp det direkt. Imorgon finns det troligtvis inte kvar.”

På en hyfsat tom gata skulle jag sedan ta ut pengar bara för att upptäcka att bankomaten snodde mitt kort. Jag fick ut mina pengar men kände ändå att jag inte var helt nöjd. En man bredvid mig engagerade sig genast och då det ganska snabbt uppenbarade sig att min spanska hade vissa brister, så kom det snart fler människor till undsättning. Jag fick sedan hjälp med att försöka ringa till både banken och något vi trodde kunde vara säkerhetskontoret. Men enligt Lagen om All Jävlighet så sker alltid sådant här på söndagar så givetvis var det ingen som svarade. Till sist fick vi ge upp. Men innan mina nya vänner lämnade mig så försäkrade de sig om att jag verkligen förstått att jag skulle ta mig till banken dagen efter. Kanske att de också sa ”Tidigt” men det ordet har litegrann försvunnit ur min vokabulär så jag tackade bara för deras vänlighet. Sedan fortsatte vi vår upptäcksfärd genom staden och förundrades över hur rent och fint det var överrallt.

Innan vi kände oss färdiga med dagen ville vi försöka få tag i lite internet. Vi hade fått berättat för oss att projektet var något klurigt men med äppel i magen och snabba sparkcyklar så kände vi oss redo för vad som helst. Vi hittade nästan rätt direkt. Men den butiken var tyvärr stängd. En vänlig man kom förbi och visade oss engagerat vart en annan butik fanns. Men han visade oss åt fel håll. Så vi gick tillbaka och tog andra hållet. Men det var också fel håll. Barnen började ifrågasätta vårt uppdrag, äppelenergin började sina, det var gassande hett och sparkcyklarna rullade tyngre och tyngre. Men grymma föräldrar som vi är och pedagogiska som bara den, så lyckades vi övertala barnen att följa med oss en liten bit till. Med andra ord, vi mutade dem med glass. Så tillslut hittade vi ett bås som var öppet och där rätt kort kunde köpas. De behövde bara alla våra pass, skonummer och namnen på vårt första husdjur. 45 minuter senare stod vi lyckliga med en biljett till 30 minuters internet. ”Nu då?” Damen i båset tittade trött på mig. ”Ja nu får ni hitta ett ställe där ni kan koppla upp er” sa hon och stängde luckan om sig. Vi hade inte pengar till mer glass men barnen följde snällt med oss ändå och till slut kunde vi lokalisera en park med riktigt bra uppkoppling. Där lyckades vi lösa lite problem som uppstått hemifrån och fick in tillräckligt med internet för att ta emot nya problem. Vi lyckades också med ett par korta men intensiva telefonsamtal och kände oss riktigt nöjda när vi sparkade oss tillbaka mot marinan igen.

Dagen efter var det måndag och banken skulle ha öppet och förhoppningsvis också ha mitt bankkort. Vi borde ha gått upp tidigare, vi borde ha tagit en taxi in, vi borde ha skippat sightseeingstoppet på vägen. Jag borde ha lyssnat noggrannare på de som faktiskt sa till mig att komma in tidigt. Men långseglare stressar sällan och inte heller vi. Så därför stod vi nu utanför banken tillsammans med hundratals andra ostressade människor och försökte klura ut vart kön egentligen slutade. Vi provade det svenska kösystemet utan en millimeters framgång. Först när Anders drog sig till minnes något han läst i förbifarten började det ljusna. Visst skulle man skrika något, stod det inte så? Men vad skulle man skrika? ”Vi kanske bara kan skrika lite och se vad som händer?” tyckte jag, men Anders kände inte för den planen och gick istället fram och frågade en äldre dam. ”Ultimo!” hörde jag sedan från honom och genast kom en vinkning bortifrån. Detta var då kvinnan som vi skulle hålla koll på för det betydde att vi nu stod efter henne. Ultimo betyder ungefär Sist och nu skulle vi försöka hålla öronen öppna för när nästa person skrek det så att vi kunde svara. Men vi stötte på problem långt innan dess för plötsligt gav ”vår” kvinna upp och drog därifrån. Men vem ska vi följa efter nu?! Detta skapade en del tumult i det kubanska kösystemet och om man tyckt att det kändes klurigt tidigare så blev det nu än värre. Till slut fick vi ändå hjälp av vakten i dörren och väl inne i banken fick jag enkelt tag i mitt bankkort igen. Sedan firade vi med mera glass. För glassen i Kuba kostar endast 2,50 kronor. För två kulor! Åtminstone om man går dit lokalborna går och betalar med den lokala valutan. Kuba har nämligen två valutor, en för turister och en för lokalbefolkningen.

Vi lyckades!!

Ett par dagar senare gjorde vi oss redo för avfärd. Vi hade lyckats laga vårt ”rostfria” avgassystem och tillverka ett nytt lock med oljesticka till backslaget, för på Kuba kan man laga allting. Det finns nämligen inte så ofta material så att man kan köpa nytt och därför har mekanikerna lärt sig att laga precis allt, med uråldriga verktyg till hjälp. Här lyckades vi också till sist att få ordning på vår toalett och vi kunde därmed låta den svarta hinken få pausa lite. Även om det kan tyckas lite äckligt att använda en hink som toalett så fungerade det förvånansvärt bra och man vande sig snabbt vid det något obekväma i det hela. Att sedan få sätta sig på en fullt fungerande toalett kändes som höjden av lyx. Hur kan jag någonsin ha tyckt att denna bekväma toalett känts liten? På eftermiddagen fick vi tips av en kille i marinan på de vackraste ankringsplatserna där man kunde försvinna nästan helt från kartan och undgå kustbevakningen. Efter att ha pekat ut och ritat dit små cirklar i den ödsliga skärgården så frågade vi honom vad han själv jobbade med. ”Kustbevakningen” svarade han lugnt och hjälpte oss sedan att släppa loss tamparna.

Nattsegling med underbar solnedgång.

Vi seglade mot Jardines de la Reina där vi hittade en fin liten ankringsplats strax innanför revet. Morgonen därpå kom en stor stålbåt emot oss. Den såg rejält ruffig och sliten ut och kom alldeles intill oss. Jag började tänka på hur ensamma vi faktiskt var här ute och hur vi skulle kunna ta oss härifrån om båtens besättning inte visade sig vara vänligt inställda till oss. Men som tur var så hejade de glatt och ropade åt oss att vi kunde följa med dem längre in, det rullar mindre där skrek de på spansk-engelska och med vänliga ögon. Vi bestämde oss för att lita på dem och följde efter. De körde före oss hela vägen in mot mangroven och visade att det inte var så grunt som sjökortet varnat för. Anders och Tilda körde över med ett sexpack Colombiansk öl till männen ombord som tack och det visade sig vara Kubanska fiskare. De blev glada över presenten och en spontan byteshandel uppstod. De behövde solglasögon, kepsar och annat solskydd och vi fick fisk och humrar i mängder. Barnen fick också två stora påsar fulla med kex och alla somnade nöjda den natten.

Förutom hummer så fick vi också en enorm Hurado av fiskarna. Det gjorde vi godaste fiskhamburgare på.
Hummer med nybakat bröd och aioli. Så gott!

Vi kände oss trötta i Kuba. Det hade varit tung logistik länge och vi vuxna hade sett fram emot någon form av paus här med lite enklare logistik i vardagen. Men det var fel ställe att försöka uppnå detta på. Jag förstår att det kan vara lätt att tro att resan vi gör är som en enda lång semester, men det är ganska långt ifrån sanningen. Vi trodde själva att livet skulle vara enklare, inte som en semester direkt men vi hade aldrig kunnat förutse den här tröttheten och obrutna logistiken av saker att fixa. Man sover med öronen öppna och hela tiden lite på spänn. De allra flesta nätterna ligger vi för ankare och det är nästan alltid något som väcker en. Nu börjar det blåsa upp, draggar vi? Draggar någon annan som ligger för nära oss? Ankarlarmet tjuter och vi tar oss upp i sittbrunnen. Nej det var lugnt, vi hade ställt det för snävt, vinden har vridit 150 grader. Ställ om larmet och försök somna om. Men sömnen vill inte riktigt infinna sig. Konstiga ljud, är det någon som försöker stjäla jollen? Låste vi den verkligen? Det är galet varmt så alla fönster är öppna. Skit nu börjar det regna. Rusa upp och stäng alla fönster. Nu ska vi försöka sova i en bastu. 45 minuter senare: ”Mamma god morgon!!!! Jag är hungrig!!”

Dagarna går oftare än jag trott ut på att försöka hitta rätt. Vi släpar 250 kg vatten i dunkar för att fylla vår tank, men hur långt måste vi gå idag? Vad kostar det och vilken kvalité har vattnet här, är det ens drickbart? Att handla mat kan ta en hel dag. Det är drypande varmt och butiken ligger sällan nära havet, åtminstone inte de matbutiker som vi har råd att handla i. På hemvägen bär vi, förutom matkassarna, ofta ett barn på axlarna då den långa promenaden tar ut sin rätt i värmen och energin i en liten kropp tar slut. Saker går sönder och båten kräver dagligt underhåll och allt gör vi tillsammans på en liten yta. Det är både helt underbart och emellanåt fantastiskt frustrerande.

Allt görs tillsammans…
Emellanåt känns utrymmet vi bor på lite för litet.

Jag minns givetvis att jag var trött hemma också, både av små barn som var vakna på nätterna och av jobbet som krävde mycket energi. Men huset stod åtminstonde still när jag lagade mat, jag kunde ta bilen för att storhandla och tvätten skötte sig själv medan vi nattade barnen. Vatten, sovplats, sjösjuka och utrymme var aldrig något direkt problem. Men framförallt så har vi ett skyddsnät runtomkring oss i Sverige som inte existerar här. Vi vet ju vart man vänder sig om något går sönder, någon blir sjuk, behöver medicin eller hjälp på annat sätt. Att vara en del i ett fungerande och vänligt samhälle är värt mer än jag förstod då när jag befann mig mitt i det. Att kunna stänga en dörr om sig och inte hela tiden vara på display, oavsett om det är ett försök till yoga eller frukost i sittbrunnen, men just det där att kunna komma undan och vara ensam. Vi säger ofta till varandra hur fantastisk den här resan är och hur enormt mycket den ger oss. Men just nu befann vi oss i en svacka. Ja vi kände oss faktiskt lite trötta på äventyr och vi orkade inte riktigt hålla samma nivå när vi upptäckte Kuba. Vi bestämde oss rätt tidigt för att helt skippa att besöka Havanna, som var en stad som vi såklart hade sett fram emot att få se. Men just då betydde det inte lika mycket längre. Vi såg istället till att få några lugna seglingsdagar längs med den södra kusten och tog oss sedan vidare mot Santiago de Cuba som ligger strax innan Guantanamobasen.

Fiskelycka! En enorm gulfenad tonfisk som Anders lyckades fiska upp.

I Santiago möttes vi återigen av tvivel kring huruvida vi kunde ankra men den här gången tänkte vi inte ge oss. Vår ekonomi var rejält ansträngd och då det klart och tydligt står i sjökorten att man kan ankra samt att vi hört av andra som gjort det, så slängde vi beslutsamt i ankaret medan mannen på bryggan stod och viftade och skrek åt oss. Ett nu identifierat dåligt säljtrick. Här skulle vi snart få komma i kontakt med en annan sida av Kuba som vi ännu inte sett. Vår ankring blev tillslut godkänd och efter strikta förmaningar om att här skulle ALLT gå via marinan så tog vi oss trötta tillbaka ut till båten igen för en tidig kväll. Men vad hade han sagt egentligen? Skulle verkligen allt bokas via honom? Ja han ville ha koll på allt från taxibokning och vart vi handlade vår mat, till vem som skulle tvätta våra kläder. Men så mycket visste vi om Kuba, att ville vi se något äkta så var det lokalbefolkningen vi skulle prata med.

Så dagen efter berättade vi att vi endast ville ta en promenad och kom på så vis ut från marinan utan någon mer genomgående kontroll. På ”andra sidan” träffade vi en kille som gärna skjutsade oss in till stan och berättade samtidigt för oss lite om livet på Kuba och gav oss en guidad tur i Santiago. Då bensinen var en stor bristvara för dem så ville han gärna ha betalt i bensin men tog tacksamt emot dricksen som vi la till som tack för hjälpen. Vi hade en spännande dag tillsammans och när vi kom tillbaka till marinan bjöd han in oss till kvällsmat hemma hos sin familj. Han kunde också hjälpa oss med tvätten vilket vi glatt tog emot. Men när vi senare på kvällen skulle ta oss ut ur marinan blev det tvärstopp. ”Vart har ni varit idag? Vart ska ni med alla kassar? Jag måste se ALLT innehåll som ni tar ut från marinan. Var jag inte tydlig igår när jag berättade att allt skulle gå via mig?” Vi var redan irriterade på denna mannen, eller snarare på detta extremt kontrollerande system och vi kände att vi aldrig fick någon riktig förklaring till alla dessa regler. ”Varför vill ni se innehållet i våra väskor? Får jag inte bestämma själv vem som ska tvätta mina kläder? Om jag vill ge bort en kamera, kläder eller mat till en vän, varför får jag inte göra det?” Samma svar hela tiden, ”Vi följer bara reglerna”. Jag förstår att det är fel människor att bli irriterad på, de gör bara sitt jobb och har inget val. Jag har ingen rätt att ifrågasätta dem för jag har ingen aning om vad som händer dem personligen om de skulle göra på något annat sätt. Jag kan bara ana konsekvenserna för dem efter alla historier vi nu fått berättat för oss. Men vi var trötta och tillslut tog tålamodet slut för Anders. Med svart blick slängde han upp skitiga kalsonger, svettiga tröjor och saltiga lakan bland stämplar och datorer på myndigheternas blankpolerade kontorsbord. ”It’s enough! I think I’ve seen enough now!!” försökte herren på andra sidan. Men ville de se allt så skulle de minsann få det. Så han fortsatte sedan med barbiedockor i alla färger, illaluktande skor och påsar med bönor. Egentligen var det ett avledningsförsök för att de inte skulle titta i nästa väska där vi hade en dator, men den bluffen gick de tyvärr inte på. Datorn fick vi inte lämna marinan med, de ville inte riskera att vi skulle ge bort den i present till någon.

Det hade hunnit bli sent innan vi lyckades ta oss till familjen som bjudit in oss och vi var oroliga för att de var irriterade på vår sena ankomst. Men om det är något de förstår i Kuba så är det hur komplicerat allt kan vara och de har byggt upp ett enormt tålamod för systemet och alla dess regler. Dagarna framöver skapades en djup relation med denna fina familj och vi fick lära oss mycket om Kuba. De visade oss saker jag aldrig trodde jag skulle få se, de berättade historier om livet i Kuba som gjorde mig mörkrädd och de blottade sig för oss genom att våga berätta. Det rörde mig djupt. De var noga med att dörren alltid var stängd och ofta viskade vi till varandra. ”Man vet aldrig vem som lyssnar. Det finns ögon och öron överallt” var något de var tydliga med att berätta för oss. Vi ville bjuda med dem ner till vår båt för att kunna laga mat åt dem någon kväll, men de skakade dystert på huvudet åt det. De fick inte ens komma in i marinan, än mindre hoppa ombord på en sjöduglig båt. Detta för att ingen skulle kunna rymma från landet. Så vi spenderade mycket tid tillsammans på land istället. Vi bakade pizza tillsammans i deras kök, blev bjudna på kubansk rom och fick träffa deras vänner och se hur människor bor på olika vis i Kuba. Husen var minimala med kök, matplats och sängar i samma rum. En toalett hade de men toalettpapper fanns det aldrig. Någon form av tvättmöjlighet stod vid sidan om och uppsättningen fick vår båttoalett att framstå som 5-stjärnig. Ofta var det strömavbrott och lika ofta tog vattnet slut, matransoneringen som de fick var skrattretande låg och den svarta marknaden var väl etablerad hos befolkningen. Vi frågade om de själva kunde se någon ljusning i det hela, kan systemet bli bättre? Alla vi frågade skakade sorgset på huvudet. Maktsystemet är så inrotat, samhället är genomsyrat av korruption och ingår du inte i den närmsta kretsen så får du ingenting. De visade oss skolor för ”de vanliga” och skolor för ”de speciella” barnen och skillnaden var enorm. Vi fick höra om människor som blivit satta i fängelse för att ha slaktat och ätit upp sin egen ko. Nötkött fick endast ätas av de som satt i regeringen och turister. Ja det finns en sida av Kuba som visas upp för turister men det är sannerligen inte den enda sidan av landet.

Av säkerhet för de människor vi träffade så tänker jag inte lägga upp några bilder på personerna. Uttrycket ”Det finns ögon och öron överallt” sitter i fortfarande. Men deras kämparanda och deras vänlighet finns med hos oss och deras ledsna ansikten när vi vinkade farväl sitter fast i mitt minne för alltid. Vi gav bort en hel del på Kuba som kläder, hygienartiklar, skolmaterial, leksaker och konserver. Det sista Tilda gjorde innan vi seglade därifrån var att ge bort sin älskade fotboll till barnen som hon lärt känna på fotbollsplanen. Hon var noga med att peka på var och en för att de skulle förstå att denna bollen är till er alla. Först stod de bara där med fotbollen i handen och stirrade på den, sedan fattade de sig och kom rusande mot henne i höga glädjetjut. Ingen mera trasselboll! Barnen stod och vinkade åt oss från muren uppe på höjden så länge vi kunde se dem när vi seglade ut, och Tilda var med rätta väldigt stolt.

Utsikten ner mot vår ankringsplats där Nausica är enda segelbåten.
Ankarviken i Santiago de Cuba med bolmande industri i bakgrunden
På kvällarna spelades baseball på gatorna. De hade inga racketar utan slog bollen med handflatorna.

Vi hade klarerat ut ur Kuba för att så sakta ta oss mot Bahamas och hade fått tillåtelse att stanna en natt i en ankarvik strax öster om Guantanamo. Vi gjorde en nattsegling förbi detta otäcka ställe och gjorde det obligatoriska slaget ut för att hålla minst 6 sjömil bort. Jag vet inte vad straffet hade blivit om vi gått för nära men vi kände oss heller inte så sugna på att ta reda på det. Natten var mörk och Guantanamobasen lyste och blinkade inifrån och det kändes otäckt att tänka på vad som försigicks där inne, ändå så pass nära. Dagen efter kom vi fram till vår lugna ankarvik. Inte en krusning rördes på ytan, inte ett ljud hördes inifrån land. Här fanns inga bolmande industrier som i ankarviken i Santiago de Cuba och luften luktade inte det minsta diesel. Båten låg alldeles stilla, en pelikan kikade trött på oss och den varma eftermiddagssolen börjar så sakta färga himlen allt mer rosa. För en gångs skull var det helt tyst omkring oss. Det är sällan det händer ombord på Nausica då halva besättningen består av två härligt intensiva och viljestarka barn, men just i den här stunden var det som att allting landat även för dem. Vi satt i skuggan under soltaket och bara andades.

10 minuter senare: ”Mamma mamma mamma!!!!!! Vi måste blåsa upp krokodilen! Var är mina badkläder? Neeeej inte DE badtrosorna! Jag måste på toa! Jag är hungrig! Mamma jag vill verkligen inte ha skola när det är så här varmt!!! Men titta, nu är jag ju alldeles genomblöt!!! Men sluta, titta inte på mig sådär!!”

Lugnet var slut, solen gick i moln och pelikanen stirrade surt på mig när den flaxade därifrån med sina stora vingar. Men vi hade fått en stunds vila i Kuba ändå. Inte riktigt på det viset vi först trodde, men ibland är det inte heller det som man verkligen behöver. Vi har fått vänner för livet, vi har fått lära oss betydligt mer om detta land än vi någonsin kunnat hoppas på, och vi har återigen fått se hur olika förutsättningar människor har i sina liv. Det gör en väldigt ödmjuk och tacksam för det vi har och det vi tar för givet.

Solnedgång i vår lugna ankarvik
Em sun-downer tillsammans i kvällssolen.
Mysiga stunder under seglingen.

Överfarten till Kuba

Vi var minsann nyduschade! Förutom denna prestation så hade vi även lyckats bunkra båten med 150 ägg, 30 kilo mjöl och 60 liter mjölk. Pannkakor är ju toppen. Fruktnäten hängde tunga och var fyllda med Colombias alla rikedomar såsom papaya, guava, lime, små söta bananer, ananas och enorma avokados. Tåliga grönsaker som kål, matbananer, yuka och morötter håller länge och dessa trängdes i vårt skafferi. I olika tänkbara utrymmen runtom i båten så hade vi stuvat konserver, ris, bulgur, toalettpapper, tandkräm och extra vattenflaskor. Inte en pinal till fick plats i detta mästerverk av tetris. Vi hade bunkrat för flera månader framöver då vi hört att det både kan vara svårt och dyrt att handla mat på Kuba och i Bahamas.

Nu stod vi på bryggan och tårarna rann när vi återigen skulle säga hejdå till fina vänner och familj. Vi hade haft turen att träffa Blue Pearl och Tryst igen i Santa Martas marina men här visste vi med säkerhet att vi tog olika vägar framöver. Anders familj hade varit på besök hos oss i ett par veckor och det var sorgligt och märkligt att vinka av dem vid bryggan i Colombia. Tyvärr missade vi vänbåten Zouterik med bara ett par dagar och det kändes riktigt tungt för både oss vuxna och barnen. Men vi hade ett bra väderfönster som vi inte kunde missa och vi kände oss redo för nästa etapp, överfarten till Kuba!

Det var en överfart som vi hade funderat mycket på och oron över denna grundades dels på säkerhetsläget utanför Nicaraguas och Honduras kust, men även vädret då vi fått olika informationer kring när orkansäsongen egentligen är över i denna del av världen. Detta var något som vi hade undersökt under en längre tid men svaren spretade mellan början av november till början av december. Nu var det början av november och vi hade som sagt ett fint väderfönster under en vecka framåt och tillslut valde vi att lyssna på vår duktiga meteorolog Dan som hjälper oss hemifrån, samt Tony ombord på Tryst som är en erfaren seglare i karibiska havet.

Tack vare vår position, att vi nu befann oss i Colombia igen och inte i Panama, så kunde vi lättare hålla ut från Gorda- och Rosalinda Banks där piratöverfall skett. Nyligen (2019) försvann två båtar i det området och i skrivande stund har man fortfarande inga spår efter dem. I mina värsta mardrömmar hamnade vi mitt i en orkan medan piraterna klättrade uppför Nausicas fribord. Ja allt går ju att förstora när det viner i riggen och man har svårt att sova. Men vi hade gått igenom säkerhetsrutinerna ordentligt ombord, floatingplan var skriven, grabbag packad, vi hade support från fina vänner med väder och kommunikation och plan A, B och C hade repeterats så det satt i sömnen hos oss alla. Vi var väl förberedda och det såg ut som att vi skulle få en fin segling.

Planen var att hålla upp mot Jamaica för att på så vis få maximalt avstånd till Gorda Banks och då vindarna till en början skulle blåsa nordost så fick vi bidevind att segla på. Nausica seglade som en dröm och gjorde betydligt mer fart än vi räknat med. Vågorna var dock bråkiga och den där härliga nyduschade känslan försvann allteftersom saltvattnet rann genom håret. Vågorna smällde in i sidan och ingen av oss kom undan. Det går så snabbt från att båten känns fräsch, ren och iordning till kaos om någon skulle glömma att stänga en legolåda, spiller lite mat eller om en guldmakrill ska rensas där man sedan ska ha nattvakt.

Första dygnet tittade jag knappt ner i båten. Jag höll mig i sittbrunnen med ett krampaktigt tag om relingen och jag minns så väl Tildas lilla hand runt min fot ”Vi är nog snart framme mamma.”
Älskade barn. Men vad jag avskyr de där första dygnen innan kroppen stabiliserat sig, havet känns aldrig så stort och oändligt som då, 7 dygn är fruktansvärt långa och helst vill jag bara lägga mig ner och sova. Det är såklart en omöjlighet när man seglar som familj, men Anders gör ett hästjobb med mat och logistik så att jag slipper gå ner så mycket. Jag har dock äntligen lärt mig att även om min sjösjuka aldrig helt försvinner så slutar jag att kräkas efter ett par dygn och då återvänder energin igen. Ja, livet kan sedan till och med kännas riktigt gött och jag njuter av fiskefångst och romantiska natthimlar igen. Då brukar jag också försöka att ta någon timmes längre nattpass så att Anders får lite extra sömn. Vi delar annars på nattpassen rakt av så att vi tar 5 timmar var. Jag går på det första klockan 22 efter att ha nattat barnen och vilat någon timme, och Anders avslutar sitt klockan 08.00. Vi har märkt att detta passar bäst för oss. Ofta kan man ställa klockan på var 15:e minut under sitt pass och därmed slumra en liten stund om natten är lugn.

Efter det första dygnet vred vinden mer och mer mot ost och vi fick istället en fin halvvind och snittade sex knop med två rev i storseglet. Vind och vågor höll i sig men vi hade tack vare vindriktningen inga problem med att hålla höjden upp mot Jamaica. Strömmen i sidan var inte heller så illa som vi befarat och under det tredje dygnet började även vågorna att lugna ner sig. Familjen började fungera mer och mer som vanligt och den där härliga långseglarkänslan infann sig hos oss alla. Så plötsligt fick vi ett brev. Från en tomtenisse som flyttat ombord i Colombia och nu liftade med oss till Kuba. Som tack för skjutsen gav han barnen små paket varje morgon och en intressant brevväxling utvecklades. Barnen var överlyckliga och varje litet paket gjorde dagen lite mer spännande. Det var också väldigt underhållande att få läsa om alla tomtenissens upptåg och tankar kring seglingen. Barnen fick förklara vissa regler ombord och trots att nissen hade märkligt lik Anders handstil så kunde eventuella misstankar kring detta snabbt undanröjas med att pappa minsann aldrig skulle köpa små My little pony-hästar.

Under det fjärde dygnet fick vi riktigt fin smörsegling. Vinden höll sig ostlig och lugnade ner sig några knop så att vi enkelt kunde laga mat om dagarna. På kvällarna poppades det popcorn och vi njöt av fullmåne och en miljard stjärnor. Allt var frid och fröjd tills tomtenissen ombord plötsligt började ta sig enorma friheter.
”Vart har allt seglargodis tagit vägen?”
undrade Anders en dag. ”Ingen aning?!? Verkligen ingen aning alls, det måste vara tomtenissen”
svarade barnen med oskyldiga blickar och choklad på näsan. Ja det var minsann en busig nisse vi fått med oss ombord men vi alla såg till att hålla honom på gott humör inför den stundande julen.

Fullmånen som den bästa nattlampan.
Barnen sköter brevskrivandet med tomtenissen.

En tidig morgon nappade det äntligen på ett av våra fiskespön och en stor Mahi Mahi kunde efter en del svettande tillslut vevas in. Det är alltid en lika ödmjuk känsla som infinner sig ombord när vi får upp någon av dessa stora vackra fiskar. Då vi inte har någon frys så ser vi till att inte fiska mer än vi kan äta upp och dagarna efter fångst blir det fisk morgon, middag och kväll. En hel massa läckra och minst sagt kreativa recept har vuxit fram under den här resan. Anders som är fiskarkungen ombord stekte denna kvällen filéer och serverade dessa med nykokt potatis och svenskimporterad hollandaisesås. Under den middagen infann sig något så sällsynt som total tystnad ombord. Emellanåt hördes ett
”Mer tack” från någon och den kvällen var det ingen som orkade några popcorn.

Det var sedan ett väldigt hålligång på fiskelinorna och vid ett tillfälle stod både jag och Anders och vevade samtidigt in varsin vacker Mahi Mahi medan Tilda och Agnes glatt hejade på. En natt fick vi upp en gigantisk Baracuda och det där är minsann en riktig muskelknutte till fisk. De är långsmala med stora sylvassa tänder som de gärna visar upp genom att långsamt öppna och stänga munnen om man råkar komma för nära dem under en snorklingstur. De är också väldigt nyfikna av sig så det är inte ovanligt att de slår följe med en längs korallrevet. Jag blir fortfarande rädd när jag möter en även om jag läst att de väldigt sällan biter en människa. Men just det där ordet Sällan och att det inte står Aldrig gör det svårt att helt slappna av när de simmar efter en. Dessa fiskar ska tydligen vara en av de godaste att äta men de kan också innehålla det otäcka giftet Chiguatera. Åtminstone de stora Baracudorna. Den som trött men ilsket stirrade på oss den här natten var gigantisk så det var det ingen tvekan om att den skulle tillbaka ner i djupet igen. När vi såg de där tänderna gnistra i månskenet så kändes det riktigt skönt att inte få ombord den, Anders krokade loss den med handskar på och med stora polygriptången till hjälp.

En av dagarna mötte vi ett passagerarfartyg där kaptenen Andreas visade sig vara Göteborgare. Det blev en härlig pratstund över vhf:en mitt ute i havet och det kändes tryggt att veta att vi inte var ensamma när tankar på pirater kröp runt i huvudet. Annars gick dagarna i ett lugnt tempo. Rutiner skapades med skola, Colombiansk fruktstund, sagopoddar med Bröderna Lejonhjärta, fantasifulla legobyggen, hålla ordning på tomtenissen och vila middag. Ja och så gick ju toaletten sönder förstås. Redan första dygnet faktiskt. Ett fel som tyvärr inte gick att fixa under segling så det var bara att ta fram den svarta hinken. Eller i lugnt väder så kunde man vackert hänga ut baken och armkroka sig fast i vindrodret och sedan var det bara att njuta av makalös toalettutsikt. Samtidigt infann sig en liten, liten stress när man funderade över vilka djur som simmade runt där under ytan.

Tilda sov mycket uppe i sittbrunnen den här seglingen. De första dagarna sa hon att det var för att det gungade för mycket i förpiken där hon vanligtvis sover. Barnen brukar aldrig ha några problem att sova, oavsett vilket väder som seglingen bjuder på men något hade förändrats tyckte hon. När väder och vågor sedan lugnade ner sig så kom det fram att hon egentligen ville vara med och nattsegla och sedan var det så mysigt att få somna under den där stjärnhimlen. Ända sedan Atlantöverfarten, då framförallt Tilda och Anders blev så sjuka, så har Tilda ofta pratat om att det här med långsegling är nog inget för henne. Det är inte svårt att förstå att hon förknippar långsegling med den där smärtan och det har satt sig som en envis tagg. Men det blandas också med hennes kärlek till havet och äventyrslust och båda barnen har varit otroligt tappra och modiga under dessa snart två år som vi varit iväg. Så stunder som de här, när hon njuter fullt ut och frågar oss varför vi egentligen måste segla hem igen, känns både speciella och värdefulla för oss. Hon sov sedan varenda natt i sittbrunnen, tillsammans med stjärnor, månsken och olika slags fiskefångster.

De där dagarna som man verkligen inte vill ska ta slut!

När vi efter knappt 7 dygn såg konturerna av Kubas kust så kändes det inte alls lika nödvändigt som det annars brukar göra efter en lång överfart
”Redan framme?”
Det här var den överfart som vi varit mest oroliga över och det blev den bästa hittills. Tänk så onödigt det var att lägga all den där energin på att oroa sig, men det är ju också lätt att tänka så efteråt. Samtidigt gör den där nervositeten att man förbereder sig lite extra, tänker igenom alla möjliga scenarion och i slutändan lär sig enormt mycket.

När vi seglade in i Cienfuegos så började det att spöregna. Det var fortfarande varmt och skönt i luften men sikten försvann. Som tur var så var navigeringen in till marinan relativt enkel. Det som krånglade till det var vår Cruising guide som resonerade om varenda litet hus och sandkorn längs med flodsidorna och det var svårt att hålla ordning på vad de egentligen ville få fram. I verkligheten var farleden väl markerad och så länge man hade koll på all trafik i den dåliga sikten så var det inga större problem att ta sig fram.

”Welcome to Cuba!”
mötte oss på klockren engelska och vi fick hårda handskakningar och direkt hjälp med tamparna. Snart hoppade två myndighetspersoner ombord och en hel massa papper skulle skrivas under av kapten Anders. En lite stund senare kom även en läkare ombord men vad han egentligen gjorde det vet vi fortfarande inte. Han tittade litegrann på oss. Jag funderade ett tag på om vi skulle rada upp oss som på gamla tiders hästauktioner och kanske gapa för honom. Men innan jag hann öppna munnen och visa mina tänder så hade han gått av båten igen. Han tittade dock glatt på barnen som satt och åt ananas
”Fruit is good”sa han och kanske var det detta som gav oss vår ok-stämpel. Sedan kom knarkhundarna och luktade igenom båten. Ja två stycken faktiskt och det är möjligt att den första var en prao-elev. När vi så hade fått ett ok på att vi inte hade något Colombianskt kokain ombord, att vårt C-vitaminintag låg på en bra nivå och att papper och signaturer satt på rätt plats så skulle vi tillsist få gå av båten. Det var då de fick syn på vår mörka hemlighet. Drönaren. Det blev nu nästan hysteri på herrarna och en hög och snabb ordväxling på spanska utbröts i samma takt som svettpärlorna i deras pannor trädde fram. De började rota runt i sina medhavda portföljer och på två röda sekunder hade tejp och stämpel dragits fram. Drönaren blev instuvad i ett skåp som med största noggrannhet tejpades igen och tre prydliga stämplar dunkades dit runtom, rakt på vår vita trävägg. Sådär ja, nu kan de minsann aldrig få ut den, tycktes de tänka när de med betydligt mer lugn i sina rörelser återigen gick över till att prata artig engelska med oss. Sedan fick vi tillslut gå iland och fortsätta incheckningen.

Det tog resten av eftermiddagen och kvällen för att klara av hela incheckningsproceduren. Dels för att en himla massa papper skulle skrivas under men också för att strömmen hade gått i marinan. Detta var ett problem som vi snart skulle bli varse var relativt vanligt här i Kuba. När vi tillslut var färdiga och lyckats betala för vårt visum så var det sen kväll och vi alla stupade i säng. Vi kände med glädje att det var några grader kallare i luften och det var nästan så att man ville ha ett litet lakan över sig när man sov. Sedan snarkade familjen ikapp i 14 timmar i sträck utan att ens vända på sig. Med ordentliga sovränder i ansiktet skulle vi dagen efter få njuta av vårt morgonkaffe i ett helt nytt land, Kuba!

När man kommer från tropikerna så kan plus 28 grader kännas lite kyligt.

Spännande besök i Colombia – gästinlägg av Lisbeth Håkansson

Det tog Lars och mig 23,5 timmar med flyg att resa från Kastrup till Cartagena i Colombia via Amsterdam och Bogota. Från kall höst i Sverige och direkt in i bastun i Colombia, för att  stanna kvar där i en händelserik månad…

Efter acklimatisering i 4 dagar i Cartagena tog vi bussen till Barranquilla där vi stämt träff med familjen Thornblad. När jag steg av bussen såg jag honom direkt, solbränd och snygg och med ett stort o glatt leende på läpparna – min Anders! Vilken go´ kram! Den hade mor längtat länge efter!! Kramkalaset fortsatte med Linnéa, Tilda o Agnes och dagen var perfekt!! Vi fick en underbar dagsseglats till Santa Martas fina marina. Där låg en holländsk båt, Blue Pearl, och en från USA, Tryst, och det blev ett glatt återseende för Anders o Linnea, Tilda o Agnes. Roligt att träffa andra långseglare och få se och delta i vardagen och deras rutiner och logistik.

Ny fin seglats till en vik i Tayrona National Park. Fantastisk natur och helt underbara bad från båten. Både Tilda och Agnes simmar som fiskar. Så roligt att umgås i detta paradis tillsammans på Nausica, enda båten i viken.

created by dji camera
Härliga middagar på havet!

Efter två veckor anlände Linda, Albin och Jonas. Nytt kramkalas!! Att samlas allihopa i Colombia var lite overkligt men jättekul! Med jeepar åkte vi hela gänget upp i bergen till fina Carpe Diem hostel nära Minca. Här blev det bad i 3 st swimmingpooler med bergen som sällskap.

created by dji camera
created by dji camera

Anders o Linnea började planera för sin avfärd mot Kuba och en viss oro infann sig i lägret för när rätt tidpunkt att segla vidare skulle vara. Dessa avsked – inte roligt. Men kramarna är goa… Safe trip till Kuba!!

Gänget samlat

Linda, Albin, Jonas, Lars o jag fick fortsatt fina dagar tillsammans, först på ett hostel norr om Santa Marta, nere vid havet, och sen några trevliga dagar i Cartagena med boende innanför gamla stadsmuren, riktigt fint.

Tack hela finaste familjen för gott häng! ❤️ Och fortsatt lycka och välgång på haven önskar vi seglarna!  
Kram o tack från Lisbeth o Lars

Uppe bland bergen i Colombia.

Nu är det svårt att veta om det var de senaste dagarnas höga tempo eller en eftersvettning som kyldes ner alldeles för snabbt, men både jag och Anders åkte på feber och förkylning så snart vi satte oss på flyget till Bogotá. Det var dock snabbt övergående men första kvällen tillsammans med Pachamama blev väldigt lugn. Barnen var pigga som alltid och hostelet som Anna och Martin hade hittat hade som tur var en hög tolerans för leksugna barn. Här fanns också ett mysrum som konstant luktade rökelse och öppen brasa, och här hittade Tilda, Agnes och Jonathan rätt direkt. Det var några månader sedan de sågs men det tog inte många minuter förrän nya lekar uppfanns och snart byggdes det kojor, anordnades popcornfest med långfilm och skeppsbrott med fruktade piratöar och stora skatter. Barnen lekte i timmar där inne och de var ordentligt inmarinerade i rökelsedoften när de tillslut gick med på att gå och lägga sig. Jag tror att personalen kommer att hitta guldpengar som är gömda på de mest kreativa ställen under en lång tid framöver i det där rummet.

Ja kyla det fick vi sannerligen i Bogotá. Vi sov i dubbla lager underställ som de äkta vikingar vi är, och våra mössor blev det nya favoritplagget. Dessa pimpades upp till både festhatt och nattmössa och bars med stor stolthet. Ja tänk att man kan känna sig så hipp i en ullig vintermössa. Bogotá ligger på 2600 meters höjd och har en befolkning på drygt 8 miljoner människor. En dag tog vi tåg och linbana upp till toppen på berget Montserrat och där fick vi en fantastisk utsikt över den enorma staden nedanför. Det är svårt att ta in att så många människor kan få plats på en så förhållandevis liten yta. Det var ett myller av bilar, höghus, lamadjur och fabriker och staden sträckte sig långt åt alla håll över bergsplatån.

Jodå, det är faktiskt riktigt mysigt att sova i mössa!

Oavsett hur kallt det är så är det aldrig för kallt för en glass.

Vi hann med att turista en del i Bogotá men vi såg också till att ha mycket tid för barnlek och avslappnande pratstunder. Det var längesedan vi sågs och vi alla hade gjort resor och upplevt saker som vi gärna ville höra om. En av kvällarna blev jag överraskad på en mexikansk restaurang som Anna och Martin sett ut åt oss. Där fick jag uppleva födelsedag igen med tårta och paket och det hela lyftes till ytterligare en nivå när det mitt under den mexikanska födelsedagssången sköts tårgas några kvarter bort. Det blev ett spännande avbrott när personalen rusade ner för att slänga igen de tunga portarna till resturangen och låste ett antal hänglås om oss. ”Det är ingen fara alls, ni är trygga här” sa vår servitris samtidigt som hon gjorde korstecknet och bad en bön upp mot skyn. Vi följde utvecklingen av demonstrationerna och när de dragit bort en bit såg vi till att smita hem innan det blev allt för sent. Det blev en supermysig kväll ändå och den här födelsedagsmiddagen kommer jag sent att glömma.

Vi hade bestämt oss för att hyra bil tillsammans och köra till den lilla byn Salento som ligger en bit väster om Bogotá. På kartan såg det ju rätt enkelt ut. Dagen började dock med en kulturkrock utan dess like när bilen skulle hämtas ut och vi plötsligt stod med summor att betala som skiljde sig rätt ordentligt mot de vi läst oss till dagen innan. Plus en självrisk på 50.000 svenska kronor. Men tack vara Anna och Martins flytande spanska så lyckades ”vi” förhandla bort det värsta. Något tillknycklade, men bara lite försenade satte vi oss i bilen. Fyra vuxna och tre barn och snart upptäckte vi att bilen kanske inte var riktigt så stor som den beskrivits på hemsidan. Martins gitarr i det hårda fodralet fick tyvärr stanna kvar på hostelet. Men humöret var på topp och under glada hejarop lyckades vi tillslut stuva in resterande pinaler. Sedan satt vi ordentligt hoptryckta och tätt, tätt tillsammans. Vad mysigt vi ska ha det! Vi körde glatt ut från parkeringsplatsen och så bar det iväg. I ungefär 5 meter. Sedan var det tvärstopp. 5 meter till. Stopp. Bromsa, bilköer, tutande och förbannade bilister och ännu längre bilköer. Efter två timmar hade både barn och vuxna tröttnat på de olika billekarna som vi försökt underhålla oss med, och vi hade ännu inte kommit utanför Bogotás stadsgräns. Vi insåg efterhand att vi hade lyckats pricka in en av Colombias största långhelger och därmed befann vi oss nu mitt i ett stressat gäng på flera miljoner semestrande människor. 10 timmar senare, när mörkret för längesedan lagt sig över oss och vi alldeles för många gånger förfasats över hur människor spelade roulette med sina egna liv på de smala, stupande bergsvägarna, så såg vi äntligen skylten som visade att vi närmade oss Salento. Vilken lycka det vara att få stoppa om barnen i den friska bergsluften och sedan skåla i varsin öl innan vi alla kraschlandade i våra rum.

Gymnastik för att hålla sig vaken när billekarna blivit för långtråkiga.

Det finns olila sätt att ta sig fram på Colombias vägar. Det gäller bara att vara kreativ. Och smått galen.

Dagen efter fick vi belöning för slitet från den långa bilkörningen. Agnes väckte mig tidigt, ”Ska vi gå en morgonpromenad, bara du och jag mamma?”. Detta är hennes nya grej på morgnarna och när man väl lyckats ta sig ur sängen så brukar jag tacka henne. För de där riktigt tidiga morgontimmarna är de bästa på hela dygnet. Hand i hand strosade vi runt i den svala bergsluften bland alla dofter och färger och vi hann med att både doppa tårna i den kalla floden och titta på kollibris som luftdansade runt blommorna innan det var dags att väcka de andra för frukost. Detta hostel är absolut ett av de vackraste jag har bott på. Det låg placerat mitt i skogen med höga berg som avtecknades i dimman runtom och trädgården var full av färgglada blommor och grön växtlighet. Lugnet och tystnaden här var också ett välkommet inslag efter allt dån och buller från storstaden.

En av dagarna red vi ut i det gröna landskapet tillsamans med en guide. Alla sju på varsin häst och för barnen var detta något av det häftigaste på länge. Att få sitta på en egen häst och i lugn och samlad ritt få vara mitt i denna exotiska miljö imponerade stort även på de små. Som så många gånger tidigare undrade jag för mig själv varför jag någonsin slutade med ridningen. Men som lika många gånger tidigare så intalade jag mig att jag faktiskt inte slutat, utan bara tagit en liten paus. Efter en timmes ritt så kom vi fram till ett stort vattenfall där vi kunde svalka av oss i det minst sagt uppfriskande vattnet. Barnen var dock måttligt intresserade över detta och ville mest tillbaka till hästarna igen. Trots sju ömma bakdelar dagen efter pratades det länge, länge om när man kunde tänkas få rida igen nästa gång. Ändå strongt efter en premiärtur på tre timmar. På kvällen satt vi runt lägerelden och fick njuta av både Martins och hostelägarens musikaliska talanger. Tilda fick somna i pappas knä till Trollmors vaggvisad spelad på gitarr och Annas vackra sångröst, mitt i dofterna från elden och det knastrande ljudet av brinnande vedträn.

”Vilka hästar tror ni att vi får rida på?”

Området runt Salento bjöd på en hel del men hur gärna man än vill så går det inte att se allt. Vi lyckades dock hinna med att strosa runt bland några av världens högsta palmer, förundras över det vackra läderhantverket i Salento och smaka på gott kaffe från en ekologisk kaffeodling. Här fick vi träffa Don Elias som under 70 år tagit hand om sitt vackra plantage. Han delade med sig av sina kunskaper hur man får fram gott kaffe från grunden och vi fick lära oss om permakultur, olika sätt att tillverka eget insektsmedel utan att använda sig av av miljöfarliga gifter och hur bönorna ser ut när de är perfekt rostade. Här växte banan-, citrus- och kaffeträd om vartannat och både hönor och katter skuttade fritt runt våra fötter. En del väl närgånget och Anders gick ut med en halv kattsvans under skon och en fräsande ovän rikare. Men i slutändan mådde alla bra och Tilda och Agnes såg till att göra katten glad igen med hjälp av all slags barnkärlek som en katt möjligen kan ta till sig.

Där står två små barn längst ned!

Givetvis gick det att köpa nyrostat och nymalet kaffe även bland palmerna.

Kaffebönor på Don Elias kaffeodling.

Anders fick med sig kaffeträd till nästa knivbygge. ”Då döper du kniven efter mig nu” var det enda Don Elias ville ha som tack.

Det hade hunnit bli sent och vi var rätt hungriga när vi körde tillbaka mot hostelet. Plötsligt stannade Anders bilen och på ett högst märkligt vis slängde han sig ut. Jag, Anna och barnen satt kvar och undrade vad det var som hände. Agnes satt blickstilla, knep ihop munnen och såg ut att kunna spricka vilken sekund som helst. Plötsligt brutal-knackade det på rutan och jag såg en kalufs och två breda leenden utanför. In slängde sig sedan två människor under höga jubel och tillslut kopplade hjärnan ihop de två ansikterna som inte alls passade in här, Hanna och Gavin! Dessa två underbara glädjespridare som vi mötte på Humbertos båt i San Blas satt nu här i vår hyrbil, i en liten by mitt ute i ingenstans i Colombia. Det visade sig att Anders, Anna och Agnes stött på dem tidigare under dagen. De bestämde sig för ett överraskningsmoment och lyckades minst sagt, även om Agnes hann bli blå om läpparna av att ha hållt andan så länge. Nu följde de med oss till vårt hostel där vi fick kvällen tillsammans. Åh vilken lycka det var att få se dem igen så snart! Detta är två människor som sannerligen gör världen lite gladare.

Efter Salento var det tyvärr dags att säga hejdå till Anna, Martin och Jonathan. Ett sorgligt hejdå på en mörk parkeringsplats med enormt mycket tårar. Barnen grät i högan sky och det tog lång tid innan de lyssnade till orden ”Vi kommer att ses igen.” Det var sorgligt även för oss vuxna och jag är så glad att vi fick den här resan tillsammans. Jag har lärt mig mycket av denna minst sagt äventyrliga familj och jag ser fram emot att få följa dem i deras fortsatta segling, vart den än bär.

Jag och Anders hade hittat en lägenhet en bit utanför Bogotá och där spenderade vi tre lugna dagar tillsammans. Givetvis med mössorna på dygnet runt för nu var vi uppe i bergens kyla igen. Emellanåt var det kallare inomhus än utomhus då isolering inte existerar i husen här. Medan barnen ritade hästar med vattenfärg så hällde vi upp varsinn extra kopp kaffe och mös i våra underställ. Sedan lekte vi kurragömma, dansade ballongdanser, tittade på film, gjorde ett misslyckat försök att duscha i svinkallt vatten för att sedan bylsa på ytterligare ett lager långkalsonger. Vi hade fantastiskt avkopplande dagar i den där lägenheten och vi såg inte en enda turistattraktion i närheten.Nu kände vi oss redo för det stundande Sverige-besöket!

Den stora kontrasten att komma tillbaka till Colombia

”Pappa vad gör du??! Du får inte duscha med så mycket sötvatten! Mamma stoppa honom, jag tycker faktiskt inte det ser ut som att det ska regna inatt!!” Agnes vrålar med smått panik i rösten nerifrån båten. Jag färstår hennes stress, men vi är inte längre i San Blas där vi fick spara på varenda vattendroppe för att inte riskera att få slut i vår tank. Nej vi är nu tillbaka i den Colombianska marinan Puerto Velero, och har plötsligt nästintill obegränsat med sötvatten. Men hur lätt är det för en 4-åring att hålla koll på när man kan slösa och när man måste tvätta händerna i saltvatten? Jag berömmer henne för att hon är så klok.
”Det är okej älskling, fortsätt sova du.”

Att komma tillbaka från livet i djungeln bland krokodiler, sandslott och regnsamlare blev en stor omställning för hela familjen. Från att ha legat för ankare med minimala matinköp men en total frihet, till att snöra fast sig i en marina med båtgrannar tätt inpå, men obegränsat med wifi. Ja det blev en mental krock som jag inte riktigt var förberedd på. Jag såg fram emot att få frossa i Colombias enorma utbud av frukt och grönt igen, men blev samtidigt förskräckt över att se hur mycket mat det fanns på hyllorna i butikerna. Behöver vi verkligen så här många valmöjligheter? Jag stod i säkert femton minuter och försökte välja en pastasort bland alla, vad som kändes som tusen, olika märken. I kyldisken fanns hyllmeter med olika slags yoghurt, såser, deserter och mjölkpaket. Vill du ha sockrade eller salta kex? Kanske med choklad emellan? Sylt! Varför inte ta lite syltiga kex? Jordgubb, hallon, persika eller allt blandat? Passa på, 2 för 3 bara idag! ”Men jag vet inte! Jag vill bara köpa något att äta till middag!” Jag försökte boxa ut mig själv, Anders och två stissiga barn, som såklart var överlyckliga över att se alla syltiga kex igen.Jag insåg plötsligt att det där som jag emellanåt saknade i San Blas inte kommer utan konsekvenser. I ett försök att få mig själv att känna att det var okej att lämna vänner och livet där för att vända tillbaka, så hade jag förstorat allt jag trodde att jag behövde. Att kunna ta en ordentlig sötvattensdusch, kanske till och med i varmvatten. Att slippa diska i saltvatten med det resultatet att maten alltid smakade lite, lite mera salt. Lyxen att till och med kunna fylla en diskmaskin och bara behöva trycka på en knapp. Eller att ha tillgång till ett matutbud där man kan välja, vraka och pin-pointa precis det man vill ha. När vi vände tillbaka från San Blas så kändes det plötsligt som att vi var på väg hemåt igen. Jag hade försökt förbereda mig själv på den känslan genom att tillåta mig att drömma om det lyxiga man har där hemma och som man kan sakna i en båt. Till exempel en tvättmaskin. Men jag insåg nu att det där är egentligen ingenting som gör mig lyckligare eller som jag verkligen behöver. Det jag dock saknar hemifrån och som är svårt att ersätta är mina nära vänner och familjer, och jag bestämde mig för att det är det jag ska fokusera på.

När vi kom tillbaka till Colombia hade vi inga större problem med att bli incheckade i landet igen. Marinan bistod med agent precis som förra gången, och så länge vi hade vårt Zarpe från Panama så var myndigheterna i Colombia nöjda. Summan för incheckning blev dock tyvärr densamma som förra gången och vi skulle senare få lära oss att marinan i Santa Marta är ett betydligt bättre val trots att den är något dyrare. Dagen efter att vi blivit incheckade igen så tog vi oss till Baranquilla. Vi hoppade på en av de knallröda lokala bussarna som stannade när man vinkade på dem, och det blev en upplevelse i sig. Bussen var knökarfull, utsmyckad i regnbågens alla färger och med discomusik på högsta volym. Vi skulle starta dagen med att hämta våra pass i en myndighetsbyggnad och hade fått veta att bussen skulle stanna strax utanför. Men vi hade fått fel address och skulle på bästa sändningstid försöka förklara för busschauffören vart vi skulle och samtidigt dubbelkolla adressen med honom. Så mellan en Madonna-låt och en svängig salsabeat fick passagerarna en teaterförevisning på elitnivå och vi tog det här med kroppsspråk till nya höjder. Tillslut var det någon med lite engelskakunskaper som förbarmade sig över oss och till allas stora förvåning så hamnade vi faktiskt rätt tillslut.Vi hade en gedigen att-göra-lista och som tur var så hade vi bokat en taxi som skulle hjälpa oss runt i staden. Vi hade även bokat en natt på det billigaste hostelet vi kunde hitta och det kändes skönt att få lägga sig och sova någonstans i mitten av alla inköp och fixar-måsten. Vi började med att försöka få tag i en doktor då hela familjen hade fått problem med öronen efter allt badande i det salta vattnet i San Blas. Vi visste inte riktigt vart vi skulle ta oss men med viss hjälp från taxichauffören så irrade vi tillsut rätt. Vi befann oss utanför ett sjukhus där en vakt i munskydd släppte in patienter som var uppskrivna på en lista. Detta skulle snart visa sig bli en av de mest fruktansvärda upplevelser jag har haft som patient. Att på nära håll få se hur respektlöst liv och död kan hanteras får en att inse vilken enorm skillnad vi har på människosyn runtom i världen. Och vilken enorm skillnad vi har på resurser. Vi var rätt skakade hela familjen när vi gick därifrån, och då vi ville ut från det där sjukhuset så snabbt som bara möjligt så blev endast barnen undersökta. Men vi fick med oss det recept som vi visste skulle hjälpa oss och med barnens ärliga frågor kring händelsen så kunde vi snart bearbeta situationen. När frågorna tagit slut, eller iallafall tagit en liten paus, så satte vi oss i taxin igen och sedan var det körning kors och tvärs genom staden som Shakira vuxit upp i. Taxichauffören berättade stolt om detta och pekade ut statyer och skolor som stod i hennes namn.Den första gången som jag var i Baranquilla så hade jag svårt för allt vimmel. Det är en stor stad med en miljon invånare och jag tyckte det var svårt att få grepp om den. Men tack vare ett nu hyfsat organiserat super-tempo så fick vi den här gången se en väldigt spännande sida av staden. I Baranquilla kan du hitta allt. ALLT! Bara du vet vart du ska åka, och det visste vår taxichaufför. När han tog oss ner till det som anses vara stadskärnan (det finns egentligen ingen riktig stadskärna så som vi är vana vid), så låstes direkt dörrarna och medan Anders jagade runt efter koläder till vår ratt så satt jag och barnen kvar i bilen. På första parkett fick vi där ta del av slummens olika skepnader. På ena sidan hade vi en marknad i tusen olika färger med frukt, fisk och julgranskulor. På andra sidan letade människor i trasiga kläder fimpar på marken. Under tiden som jag satt och sjöng godnattsånger för min eftermiddagströtta fyraåring så studerade jag de unga killarna som sökte skydd bakom taxin, där de ostört kunde smussla med diverse verktyg för att få fram något lagom starkt att röka. Det kändes surrealistiskt och Tilda frågade viskande varför de inte hade några skor på sig när det var så mycket glasskärvor på trottoaren ”Och därborta sitter någon och pratar med en potatis” sa hon och tittade forskande på mig.
”Du mamma, vad var det egentligen som häne där inne på sjukhuset tidigare?”
Den dagens skola blev nog en av de viktigaste hittills.

Några dagar efter vårt lilla äventyr i Baranquilla så bokade vi bussbiljetter från Puerto Velero till Cartagena. Vi var väldigt sugna på att se mer av Colombia och för mig var detta landet en absolut höjdpunkt på vår segling. Jag hade läst och hört så mycket om storslagen natur, spännande kultur, vänliga människor, god mat och ett skönt klimat. Men vi hade också blivit varnade för osäkra områden med hög kriminalitet, överfall i gränsområdena och en stigande oro allt eftersom Venezuelas situation blir värre. Så när vi planerade våra resor in i landet gjorde vi det med en hög portion säkerhet. Men Cartagena kändes säkert och vi såg fram emot att lära känna denna gamla och välbevarade stad vid kusten. Vi hade hittat ett mysigt litet hostel som låg i den gamla delen av staden innanför ringmuren och efter en behaglig bussresa så landade vi in fint i den färgglada miljön. De följande tre dagarna gick vi med kameran i högsta hugg bland gamla vackra hus målade i regnbågens alla färger.

Cartagena var dock en stad med betydligt fler turister än vi var beredda på och överallt fanns det försäljare som ville sälja allt möjligt till oss. Vi upptäckte snart tre sorters sätt att säga nej på. Det svenska artiga
Nej tack!” (detta fick vi förkasta rätt fort…),
det mer irriterade ”Du-har-frågat-mig-samma-fråga-i-5-minuter-och-jag-vill-inte-köpa-Nejet” (här la vi ibland in lite svenska svordomar också beroende på hur lågt blodsocker vi hade för stunden), MEN det absolut bästa vi snart lärde oss var ändå
”Jag-är-dum-i-huvudet-Nejet.” Supereffektivt.
Det går till så att man helt enkelt låtsas att man inte fattar någonting. Vilket emellanåt kom alldeles naturligt för oss då vi ofta faktiskt inte fattade någonting av den snabba spanskan. Försäljaren tröttnade betydligt snabbare än vid de andra Nejen och vi slapp bli så irriterade. Tills vi träffade på en som kunde engelska och vi då fick försöka spela ännu dummare. Ända tills Tilda skrek
”NO gracias!” Och sedan,
”Mamma du måste faktiskt säga vad du tycker!”

Cartagena var verkligen vackert och försäljarna fick vi ta som en del i uplevelsen. Västerlänningar här symboliserar pengar och det är inte lätt för dem att veta att vår långseglarbudget inte har utrymme för några souvenirer.Vi vandrade runt mycket de här dagarna och fick en mängd olika möten med staden. Lunch åt vi på restauranger som låg långt bort från turiststråken och den absolut godaste fiskrätten jag ätit någonsin intogs på plaststolar i ett hål i väggen. När vi först tittade in i mörkret, som vi inte riktigt visste om det tillhörde en restaurang eller någons hem, så var borden fulla med glada lokalbor. Sittandes i ett rätt ruffigt område beställde vi in varsin rätt som serverades på plasttalrikar, med plastbestick och någon hemsk sötsliskig läsk till. Men maten, wow! Råvarorna var rykande färska och kocken besatt någon form av magi för mina smaklökar dansade salsa resten av dagen. Det var otroligt gott.

Efter mycket fotograferande, promenerande och en hel massa god mat så var vår lilla minisemester i Cartagena slut och det var dags att gå tillbaka till workmode igen. Nausica skulle upp och bli bottenmålad, soltak skulle förstärkas, vår motor hade börjat läcka kylvatten och behövde lite mekanisk kärlek och hela insidan av Nausica behövde en rejäl städrunda efter allt saltvatten i San Blas.Marinan i Puerto Velero hade tyvärr visat upp en ny sida för oss under tiden vi varit iväg. En olycka hade hänt med en av båtarna som stod uppställda på land där en av stöttorna, som ska stadga upp båten, hade get vika då de var uppställda på alldeles för sank mark. Därmed hade hela båten vält och stöttan hade gått igenom ena sidan och rivit upp ett stort hål. Detta under tiden som den unga familjen befann sig i båten. Ja det hade kunnat få ett fruktansvärt slut men som tur var blev resultatet endast materiella skador. Marinan skötte det hela väldigt oprofessionellt och vi var många som där och då tappade förtroendet för personalen. Därför ville vi ha Nausica uppe på land så kort tid som möjligt och vi lyckades även förhandla så att Nausica fick hänga kvar i den gigantiska traversen, plus att de fick sätta de vanliga stöttorna runtom båten. Men när deras beräkning först landade på två veckor skakade vi bestämt på våra huvuden. ”Glöm det, inte mer än en natt”. ”Glöm det”, fick vi tillbaka, ”ni kan aldrig göra jobbet på under en vecka.” Men med en idiots envishet så skruvade vi i våra nu full-laddade mänskliga duracellbatterier och medan barnen lekte hos nyfunna spanska vänner så svettades jag och Anders bland bottenfärg, polermaskiner och målarpenslar. Vi tyckte att vi jobbade hårt men några som jobbade ännu hårdare var myggen runtomkring oss. Då uppställningsplatsen var omringad av sumpmark så var det förfest, efterfest och helfest för de blodtörstiga flygfäna och vi var vip-gäster på kalaset. Det blev ett blodigt dygn och vi var otroligt lyckliga när vi svettiga och sönderbitna kunde sjösätta igen dagen efter.

Sankmarken runt uppställningsplatsen. Ett paradis för mygg.

Nausica ska precis lyftas. I bakgrunden, två sjunkna båtar.

Den dagen var det min födelsedag men det var ingen som riktigt hade ork för några festligheter efter en lång och sömnlös natt. Födelsedagssång från familjen höjde dock stämningen rejält och på kvällen kom vänner från den spanska båten SaraMia med hemgjord tårta och kalasstämning. Två dagar senare var det Agnes tur att fylla år och då var energin tillbaka igen. Pannkaksfrukost, sång, presenter och en båt som var pimpad långt upp i masten med både vimplar och ballonger. Nej det var då ingen som kunde missa det stora i denna dag. En av presenterna som hon fick av en båtgranne var en liten kompass. Överlycklig började hon snurra runt, runt och följde hur pilen rörde sig. -Nu du Tilda, nu gör det inget om mamma och papa seglar vilse för nu kan jag vägen! Under dagen var det dags för vår nyblivna femåring att få ha sitt första poolparty och då hela marinan visste om födelsedagsbarnet blev hon ordentligt firad. Trött och lycklig somnade hon senare på kvällen i sin nya prinsessklänning som hon fått av sina vänner
–Den här klänningen tänker jag ha på mig för alltid. Även när jag är 18 år.Dagen efter steg vi upp i gryningen. Med ryggsäckarna fullpackade utav långbyxor, skaljacka, ullunderställ och mössor promenerade vi svettiga genom marinan och funderade på hur det skulle kännas att få frysa lite igen. Luftfuktigheten kombinerat med värmen längs kusten så här års är rätt tuff. Man går inte många steg förrän man är genomsvettig och jag som egentligen är mer av en höstmänniska kan verkligen sakna kylan. Så jag var supernöjd över att få packa ner en rejäl mössa i väskan och drömde om att få ha på mig ett par kliiga långkallingar igen när vi nu skulle upp till bergen och Colombias huvudstad Bogotá. Där skulle vi äntligen få träffa Anna, Martin och deras son Jonathan, som är jämnårig med Tilda och Agnes, från båten Pachamama igen. Vi hade bokat en taxi som skulle köra oss direkt till flygplatsen. Under natten hade det dock rullat in rejäla oväder och regnet hade spolat bort en del av vägen på sina håll. Så vår taxi var rätt sen, och trots våra upprepade Tranquilo! (som faktiskt är alldeles korrekt spanska) så kördes det med en Colombiansk intentitet enbbilkörning som fick mig att luft-bromsa i panik med vilda svenska utrop från baksätet. Jag höll hårt i mitt icke-existerande bilbälte medan Tilda obekymrat drog skämt på spansk-engelska. Jag vet inte om chauffören förstod något men han garvade högt och klappade händerna i förtjusning så han var tvungen att släppa ratten med jämna mellanrum. Det var med viss åksjuka och mycket darriga ben som vi tacksamt kravlade oss ur bilen vid flygplatsen. Den här eftersvettningen kommer hålla i sig i flera dagar tänkte jag och hade aldrig förr sett så mycket fram emot bergskyla.

San blas – Lejonliv

Det här med att söka information

Det är väldigt lätt bygga upp en rädsla för det okända. Det är otroligt tufft att bryta ner den. När man trots klumpen i magen tar klivet genom ridån som stavas rädsla, och kommer ut segrande, levande, så blir vinsten oförglömlig.

På Bonaire började vi på allvar planera seglingen till Colombia och San Blas i Panama. Vi diskuterade med båtarna runtomkring oss och letade information via Noonsite och på bloggar från båtar som varit där. Energin att få uppleva Colombia och San Blas med familj och Nausica var hundraprocentig. Kanske lite högre för min del när det gäller San Blas.
Diskussionerna bland båtarna kom mest att handla om monstervågor och vindbyar på stormstyrka runt Cabo de la Vela och Punta Gallinas, dvs runt Colombias nordligaste horn innan man faller av ner mot Santa Marta och Cartagena. Det handlade om väpnade överfall, i ett fall med dödlig utgång, i och runt San Blas. Vi hade dessutom som enda alternativ att besöka San Blas i regnsäsong vilket många menade var förenat med extremt hög risk att hamna på varv i Shelter Bay på grund av åsknedslag. Förstahandsinformation från de som varit där menade att det är helt förfärligt.Inget får hända.

Drömmar, sannolikhet och konsekvens måste vara i balans.

Vi jobbade på och försökte hitta realismen i informationen. Är det fakta eller bygger den på känslor. Ett fåtal individer blir tongivande. Den som har varit där och har en historia att berätta blir kung eller drottning. Berättaren överdriver säkert, medvetet eller omedvetet, eller så är allt sant, just där och då. För man seglar med en ryggsäck av farhågor och det finns ingen att skylla på när det börjar bråka på allvar. Totalansvar. Såklart blir då upplevelsen förstärkt och berättelsen målande när någon frågar hur det var därute.

Den här gången var det nära att vi gav in för den odödliga klumpen i magen. Vi var nästan överens om att låta bli att segla till San Blas. Informationen om överfall och rån hade vi brutit ner till hanterbara delar men det som kvarstod var de intensiva åskovädrena i regionen. I hamnen i Puerto Velero fick vi ytterligare en dos om att det var riktigt skrämmande att vara där i fel säsong. Svårt läge och en riktigt besviken Anders.

Vändning

Så en morgon, bara ett par dagar efter att vi fällt ner landningsstället i Colombia, kommer den gnutta positiv information som vi behövde för att våga. Jag får upp en artikel från amerikanska vädermyndigheten NOAA som berättar att det Azoriska högtrycket har dragit sig ovanligt långt söderut vilket de menar ska ge en torrare regnsäsong i Karibien. Alltså en ovanlighet till det bättre. Vi ställde om hela planeringen, tog chansen och gav oss iväg.

Seglingen till Porvenir gick mycket bra ur ett seglingsperspektiv. Vi hade 220 nm till Porvenir, knappt 2 dygn. Väderprognosen stämde bra och vi gippade oss norrut för att fånga vind. Vi var fortfarande oroliga för allt ovanstående och vi hade extra tät kontakt med vänner och familj hemma. På nätterna såg vi intensiva åskoväder men de höll sig på avstånd. Det enda som inte höll sig på avstånd var Linneas sjösjuka som var värre än vanligt, det visade sig senare vara magsjuka.

Precis innan vi skulle börja navigera in mellan reven utanför Chichime och Porvenir skriker det i fiskerullen. Det blir ett härligt kaos i båten och upp kommer en Mahi Mahi som storleksmässigt hade passat i Agnes kläder. I kikaren ser vi små palmöar och känslan av seger fyller sittbrunnen. Vi är i San Blas!!

På eftermiddagen ankrar vi i Porvenir där man kan klarera in till hälften, här finns Immigration (Panama) och Kunafolkets Congreso som är deras beslutande organ där man köper ett tillstånd för att få segla i området. För att få seglingstillstånd från staten Panama samt registrera sig hos Customs så fordras en nattsegling till Linton Bay. Hit ville vi inte om vi på något sätt kunde undvika. Ankarviken är röd zon, inte säker.

Under tiden vi försöker att göra oss förstådda hos myndigheterna så träffar vi Humberto, Mary och George på båten Amande II. Humberto är charterskeppare med rutten Cartagena-Linton som specialitet och efter en stunds samtal erbjuder han sig att hjälpa oss med resterande papper i Linton, han känner nämligen Port officern där.

-Jag lägger ut pengarna åt er, inga problem. Jag är tillbaka om tre dagar, då har jag era papper i ordning.

Mycket riktigt, efter tre dagar ankrar de åter i Porvenir och alla stämplar sitter på sina rätta ställen. Humberto har gjort oss en obeskrivligt stor tjänst och dessutom lagt ut nästan 2500 kr. Tala om att det finns fantastiska människor ute i världen!

Lejonliv

Nu följer nästan två månader av någonting som är svårt att beskriva. Sidor hos mig vaknade som jag bara anat men inte visste fanns. Känslor som uppstår när du jagar men inte är säker på att du har störst tänder på revet. När du inte riktigt vet vad som också har bestämt sig för att ta en tidig simtur runt båten innan alla har vaknat. När du ligger ankrad i mangroven, vinden svänger på syd och alla djungelns dofter sköljer över dig, du hör ljud från djur du varken hört eller sett tidigare.

Dricksvatten är en bristvara i San Blas. I alla fall för oss som inte har egen watermaker eller vågar hämta i regnskogen. Kunafolket har tillverkat egna vattenpipelines som startar i regnskogen uppströms i väl valda vattendrag. De samlar också regnvatten. Det senare var vi förberedda på och nu var det dags att sätta igång. Vi spände upp en 2x2m presenning med en monterad bottengenomföring i mitten. Slang ner i dunken sen var det bara att invänta nattens regnväder. Nu är det ju inte bara regn som följer med ett intensivt åskoväder, vindbyar på kulingstyrka och ibland långt däröver gjorde att de få båtar som låg i samma vik som oss fick ett nattligt skådespel när två halvnakna (ibland helnakna) människor med stressade pannlampor försökte rädda sin presenning samtidigt som vattnet bara skulle ner i dunken. Ganska snart fick vi in tekniken och rekordet för en natts arbete blev 75 liter.

Kamerablixt i ett nytt perspektiv, bilderna är snapshots ur goprofilmer i beckmörker.

Agnes och jag startade en fantastisk tradition här som vi sedan dess har fortsatt med. När ögonen börjar bli tunga och det vanligen är dags för godnattsaga eller ljudbok så kommer hon upp i sittbrunnen och säger,

– Pappa jag vill somna med dig i sittbrunnen.

Så lägger vi oss i sittbrunnen, hon i min famn under en alltid helt otrolig himmel full av stjärnor och siluetterna av upptornande åskväder. Agnes somnar och livet är bara helt fantastiskt! En kväll kom hon upp som vanligt men jag sa att ikväll blir det vanlig nattning i sängen. Hon blev så ledsen att jag genast ändrade mig och jag har inte sagt nej sedan dess.

Det blev många fina fisketurer med jollen i mangrovevikar och på ute på reven, men det som gav mest utdelning var harpunfisket. Daniel, Karsten och jag gav oss ut, ofta tidigt på morgonen. Full fart på motorn, kaffe balanserandes i olika typer av bägare och tre breda leenden ut mot ytterrevet.

Nästan varje gång kom vi tillbaka med antingen kungskrabba, langustin eller olika sorters fisk. Favoriten blev stekjärnsstora Yellow snappers.

Vid en av morgonturerna på revet så kommer Karsten upp med en fisk på spjutet och med ett något stressat ansiktsuttryck. På vägen mot jollen simmar en Nurseshark rakt in i bröstet på honom.

Nästan varje dag kom Kunas i handgjorda kanoter och sålde langustin, bläckfisk och annat till små valörer av dollar.

Det gick också att byta till sig saker mot nyttogrejer som fiskespön, krok och barnkläder.

Vissa dagar, när vi låg närmre någon by kom damerna som ville sälja Molas och andra egentillverkade hantverk. Vissa var bara så fina och omöjliga att inte köpa av dem.

Att bara sitta och titta ut över vattenytan var något som ofta gav helt osannolika upplevelser i retur. Flera gånger började vattenytan koka av ett fiskstim trängda av stor rovfisk underifrån. Direkt anlände sjöfåglarna och en tredimensionell skördefest var ett faktum.

En annan gång syntes en hel flock med delfiner på avstånd. De kom närmare och närmare och tillslut bestämde jag mig för att smyga på mig fenorna och simma ut. Med Gopron i handen filmade jag en hel familj av nyfikna snickesnackande delfiner som simmade runt mig.

En kväll kom delfinfamiljen tillbaka in i ankarviken, nu med ett stim av stor matfisk framför sig. Vilken upplevelse att få se dem jaga i flock!

En annan dag skriker Linnea från sittbrunnen. Vi flyger ut från klädnypefleecefilthanddukkojor och upp från diskbänkar lagom till andra gången en väldig Eagleray hoppar högt upp i luften och landar med ett stort ryggplask.

På väg till Nargana/Corazon de Jesus går vi på grund. Under segel i lätt vind har vi precis gått mellan tre korallområden med högsta spaningsläge. Vi har gått fria och vi är på väg ut på djupt vatten igen, sjökortet visar 25 meter och ekolodet visar 25. Jag börjar göra annat. Då ropar Linnea;

– Vi har 0,9 under kölen!

Linnea startar motorn och lägger snabbt i backen och jag hinner riva ner storseglet innan vi hör hur det skrapar i kölen. Vi tar oss igenom utan att tvärstanna. Oohhh, hur har det gått med rodret? Vi är mitt ute i ingenstans. Allt känns bra i båten men jag är otroligt sugen på att dyka ner och titta efter. Vi ankrar snart i mangroveviken utangör byn, bestämmer oss för att handla på ön och samtidigt fråga om det är badbart innan jag hoppar i. Vi får klart besked. Badförbud. Floden har sitt utlopp i mangroven och de har sett ovanligt mycket krokodiler för säsongen. I skymningen samma dag ser Linnea en vända i ytan 5 meter från båten. Jag ser virveln efter den. Undervattenskollen får vänta.

Grillkvällar, sundowners och strandhugg av olika slag var andra höjdpunkter dessa månader. Ofta tillsammans med Jeanette och Karsten på Notorious eller annars bara vi och naturen.

Vänner som satsar lika mycket, och mer

I San Blas träffade vi människor som vi kommer att hålla kontakten med under lång tid framöver. Det är spännande och otroligt inspirerande att träffa människor som brutit sig ur mönstret. Världen är full av alternativ och möjligheter och diskussionerna när vi vänder och vrider på dem är bara berikande.

På ön Chichime träffade vi Karsten och Jeanette, ett färgstarkt par från Helsingör på sin båt Notorius.

Diskussionerna handlade om allt från livsval till politik, men framförallt om mat. God mat och hur den ska tillagas. Diskussioner om matklassiker hemifrån varvades med funderingar om hur vi skulle använda de nya spännande råvarorna runtomkring oss.

Barnen tog emot dem med öppna armar vilket besvarades på precis samma sätt.

Både Karsten och Jeanette hade många ess i rockärmen och det blev fest varje gång vi meddelade att vi skulle svänga förbi Notorius. Där fick man ju både hoppa i sängen OCH det var hög sannolikhet för Coca Cola, eller ännu bättre varm choklad med vispgrädde.

En dag var det dags för begravning. Barnens uppblåsbara plastdelfin var ohjälpligt trasig. Ett bål anordnades på stranden och barnen var med i allt från planering till genomförande. Ändå, mitt i allt, så rasade världen för våra barn. De blev helt otröstliga och efter ett tag hade två Kunas och Karsten kommit roende för att tittat till oss. Diskussionen runt elden handlade om livets skola och översattes mellan Svenska, Danska, Spanska och kroppsspråk på ett målande sätt. När elden slocknat en timme senare och vi var på väg till Nausica var barnen fortfarande otröstliga. Jeanette vinkade åt oss från Notorius så vi svängde dit. Frågorna ställdes direkt till barnen på svenska med dansk brytning med undran om vad som hänt. Barnen berättar den hjärtslitande historien med väldig inlevelse medan pappa Anders tittar på Jeanette med en blick som säger, nu blir det lite mer plats ombord.
Då drar Jeanette fram ännu ett ess. BARN! VÄNTA!! Och så dyker hon ner i ett av stuvfacken och drar upp en stor uppblåsbar krokodil i alla regnbågens färger. På 30 sekunder lyckas hon vända djup sorg till lycka och vips har hon två vänner för livet. Jag ler och inser att vi har helt fantastiska vänner och att vi förmodligen behöver en större båt.

Vi träffade också Daniel och Anna med barnen Olivia och Theodor, på Baydreamer 2.0. De gör det som vi ibland drömmer om men inte ännu vågat. De har skapat sig förutsättningar ombord för en livsstil på havet. De driver sitt charterföretag på ett otroligt sätt och jobbar nu i en av de vackraste regionerna på vår planet. Vi hade många gemensamma nämnare och i diskussionerna med dem växte ännu fler möjligheter och alternativ fram. En annan av de gemensamma nämnarna var att komma under ytan så ofta och länge som möjligt. Fridykning och harpunfiske bokades in så ofta det gavs tillfälle mellan chartergästerna.

In the land of Mordor

Axlarna sänktes bit för bit. Vi insåg att Kunafolket är vänliga och glada och vi lärde oss att hantera de nattliga åskvädrena. Vi skapade oss vårt perspektiv av hur det är att segla i San Blas i regnsäsong, mer exakt i september och oktober. Det är ändå värt att berätta om åskovädrena, för de är inte som de vi är vana vid hemma. Värmen i vattnet (31) och i luften (30-35) och nära maximal luftfuktighet gör att det går att fysiskt känna energin som omger oss och skyfall, åska och vind blir därefter.

För ankare upplever man att båten blir kastad som en vante fram och tillbaka i vindskiftena, sikten blir nära noll i regnet, blixt och sprakande knall, blixt och sprakande knall om och om igen. Luften luktar ozon.

Oftast kom de nattetid men det strängaste vi hade kom som tur var dagtid. Efteråt enades vi mellan båtarna om att vindbyarna måste ha varit en bit över 20 m/s, någons gissning låg på runt 30. Efter en stund, ibland upp till en timme, så klarnar vädret och man ser palmer och stjärnor igen. Man ligger förhoppningsvis umgefär på samma ställe som innan, allt är förhoppningsvis helt ombord. Check, allt grönt, vi är redo för ännu en dag i paradiset.

Rapport från Colombia – Moira är träffad av blixten.

I Puerto Velero hade vi redan fått vänner i familjen ombord på Moira (ännu ett lysande exempel på att även gymnasieskola kan genomföras på alternativt sätt). Innan vi åkte hade vi diskuterat en hel del om att stanna eller resa, play it safe eller chansa. Omgiven av endast högre master än deras egen blev de alltså träffade av blixten, och det mesta av deras elektronik var utslagen. Ingen var ombord men sonen gick på bryggan på väg mot båten. Alla som tur var oskadda men chockade och med insikten av ett ekonomiskt ras var det inget kul läge. Känslorna ersattes snart av utvärdering och handling och de är på fötter igen trots att ekonomin fått sig ett riktigt bett. De har fått ersätta utrustning för över 100 000kr. Och vem vet vad som kommer att slockna under kommande halvår som följd av detta. Som ni gissat hade de ingen försäkring. Ibland är det bara inte rättvist.

Vi måste lämna – men vi kommer tllbaka!

Motvilligt drog vi oss tillbaka mot Porvenir. Vi hade motstående intressen i att stanna kvar i San Blas och att kunna resa in i landet Colombia untan stress. Redan hade vi förhandlat oss till mer tid här på bekostnad av båt/underhållstid i marinan i Puert Velero. Där väntade tråkigt båtlyft, motorservice, riggkoll mm.

Än en gång var Humberto på väg till Linton för att hämta upp nya gäster och vi frågade om han kunde tänka sig att hjälpa oss igen. Inga problem, sagt och gjort. På utsatt tid ligger vi och väntar på att Amande II, deras Dufour Atoll 6 ska komma in och ankra. Men det kommer ingen.

Timmarna går och vi börjar bli oroliga. Under tiden kommer en man från byn i sin kanot. Han undrar om vi behöver hjälp med något. Vi börjar prata om annat (70% kroppsspråk 20% spanska 10% engelska) och kommer in på Humberto, alla känner den vänliga Humberto. Indianen blir allvarlig och berättar att han tror att Humberto blivit överfallen i Linton bay. -Va fan säger du, svarar jag med 99% kroppsspråk. Oron börjar bli verklighet.

Jag kör in med jollen till immigrationsofficeren och ber honom ringa till port officern i Linton för att få mer information. Alla känner som sagt Humberto, och mycket riktigt, port officer bekräftar att det hänt.

De låg för ankare i Linton bay när det hände. Alla ombord klarade sig utan skador men ingen av dem ville prata om händelsen efteråt. Jag frågade av flera anledningar, självklart för att försöka hjälpa besättningen och ta reda på om vi kunde göra eller ge dem något. Men även för att vidarebefordra fakta till våra vänner på Baydreamer och Notorious som behövde skapa en strategi och förbereda sig för att segla i de vattnen.

Måste man dit så går man rakt in i marinan. Man ligger aldrig för ankare i den viken.

Alla låg och sov när beväpnade män gick ombord. De rev åt sig allt löst de kunde få tag i, telefoner, gpser, kameror mm. De lyste ner i sovhytterna där nu besättningen började vakna. Då gav de sig av. När Humberto och George kommit upp i sittbrunnen får de se hur piraterna vänder och kommer tillbaka en andra gång, en gissning av Humberto; för att hämta utombordaren. Då plockar Humberto fram signalpistolen och siktar på dem. När de ser pistolen viker de av och försvinner in i mörkret.

Det blev ett känslomässigt återseende när de äntligen ankrade jämte oss i Porvenir. Vi bjöd genast in dem på öl och kvällsmat men så ville inte Mary (Humbertos syster och deras fantastiska kock) ha det. Humberto förde talan och sa att Mary har bestämt att ni kommer ombord på Amande klockan 18, och inga ursäkter kommer att accepteras. INGA!

På Amande II mötte vi en samlad besättning som nästan direkt ledde in samtalet på annat än föregående natts händelser. De ville hellre prata om dagarna framöver och veta våra planer. Vi berättade att imorgon bitti så seglar vi tillbaka till Colombia eftersom bla bla bla. Det var nog iallafall det som Humberto hörde. Istället sa han;

-Vindarna kommer ändå inte att vara bra, det kommer in ett farligt lågtryck (det fanns givetvis inget) de närmsta dagarna. Kan vi inte segla ihop några dagar till Cayo Hollandes, det är ändå nästan på vägen, och så seglar ni därifrån istället.

Linnea och jag tittade på varandra och så var det bestämt. Yes!! Några dagar till i paradiset tillsammans med härliga vänner.

Alla ombord formligen adopterade Tilda och Agnes och när ankaret åkte upp för gemensam avfärd in i San Blas igen befann sig plötsligt båda barnen på Amande. Vi gick precis bakom dem på vägen ut och det det enda som hördes från deras sittbrunn var barn- och vuxenskratt om vartannat. Det kändes så rätt.

Bland chartergästerna fanns bland andra Hanna och Gavin. Ett ungt par från Irland som sakta var på väg mot Australien för att starta ett nytt liv där. Deras värme och livsgjädje smittade av sig och vi hade några helt fantastiska dagar med snorkling sundowners och karibisk mat. Vi blev nämligen ombordbjudna på kvällsmat varenda kväll, för så ville Mary ha det. Och då blev det så.

Dagen för avfärd kom. Vi skulle åt samma håll, Amande till Cartagena och vi till Puerto Velero utanför Barranquilla. För att komma fram i dagsljus planerade vi avfärd på förmiddagen medan Amande med sina 50 fot planerade avresa sent på eftermiddagen.

Efter knappt ett dygn på havet, precis i soluppgången ropar det till i VHFen. Det är Humberto som har jagat på besättning och båt för att komma ikapp oss. Vi tar härliga avsked av hela gänget när vi ser dem vika av mot Cartagena. Garanterat ingen radiodiciplin på kanal 16 men vem bryr sig mitt ute i ingenstans!