Från Gran Canaria till Kap Verde

På kajen i Puerto Mogan stod hela familjen Håkansson. Flera hade varnat oss för att lägga till där eftersom hamnen är trång, det kan komma fallvindar från bergen och ankarlinorna går kors och tvärs, men vad kan gå fel med en sån support. Det blev ett härligt återseende och kramkalas på kajen när vi väl satt fast!

Veckan fylldes snabbt av gott häng, diskussioner med högt i tak, tårtbak och födelsedagsfiranden samt massor av kusinlek med Albin på besök. Vi varvade tid i båten med tid i lägenheten (och i poolen) som var en härlig omväxling från den rullande världen vi är vana vid.

En av födelsedagspresenterna var en heldag på havet med fiske och valsafari SV om Puerto Mogan. Fisketuren var farsans present och jag visste att mamma så gärna ville se val om det gick. Så med båten full av god mat gick vi ut en solig lugn dag. Skipper var orolig för uppdraget eftersom valupplevelserna från Teneriffa hade blivit aningen upphajpade under gårdagkvällens vinglas och nu ville jag givetvis leverera något denna dag. Fisket gick som vanlig, jag behöver inte säga mer. Vi vände hemåt och gick lite längre ut från kusten. Kvällsmaten började diskuteras och vi pysslade om Albin som hade fått en släng av den berömda sjösjukan. Plötsligt ser vi ett helt stim med valar som rör sig sakta och verkar vila. Vi smyger dit med Nausica, stänger av motorn, och glider så nära att det känns som att vi är mitt ibland dem. Pys och frust blandas med synintrycken från fenor och valögon. Halva besättningen sitter på fördäck och vi andra i sittbrunnen och det blir ett sådant tillfälle där man inte vill hålla på med kameran utan bara vara. Magiskt.

20181024_141728.jpg

Halvvägs mellan valplatsen och hamnen hade farsan och jag diskuterat ett sista försök med fisket, vi gör som hemma och släpper ner på botten, pilkar som vanligt istället för det här trollingtramset. Sagt och gjort. Jag står där och tänker ”f-n” också om farsan får fisk före mig nu, då kommer jag få höra det för alltid! Då hugger det på mitt spö och jag vevar upp en riktigt märklig fisk som är blåblank på ryggen med stora ögon. Magen ser konstig ut och är sladdrig med stora porer i. Linda fotar och tar hjälp hemifrån och det visar sig vara en Ocean puffer vi har fått. Ordentligt giftig och bara att släppa tillbaka. Nu kör vi tillbaka och går på restaurang…

20181025_194520.jpg

Av Linda fick vi en fin present. En barnfri eftermiddag som avnjöts med jolleutflykt på tumanhand.

I Puerto Mogan träffade vi också härliga besättningen på Nadine inklusive trillingar i Tildas ålder, en av få svenska båtar vi har träffat på resan hittills. Vi fick också ett mysigt återseende med norska båten Emotion. Veckan avslutades med att farsan satte en av sina favorithistorier på spel med att bjuda oss på samma restaurang som händelserna utspelades på. En del av historien är en beställning av en Paella med noga utvalt vin och detta var enligt sägnen en helt oslagbar måltid. Historier om middagar kan jag tänka mig är som historier om fiskfångst så detta var verkligen en all in där minnet och historian stod på spel. Middagen blev en succé med gott snack till sent på kvällen!

Det blev dags att rigga för nästa besök och båten skulle flyttas till Pacito Blanco. Linnéa och barnen hade åkt i förväg för att möta familjen Teleberg så det uppenbarade sig ett tillfälle att ensamsegla sträckan. Det är något speciellt med att vara helt själv på havet som jag aldrig kommer bli mätt på. På vägen in mot ankarplatsen kom det plötsligt ut en jolle där mannen hojtar:

-Hej där! Vill du ligga på en bojsten så lägg dig jämte Black Pearl, jag hjälper dig!

Det visar sig vara Svante från Vänersborg med sin sambo som är ute och längeseglar. Jämte honom ligger en svensk båt till som innehåller Björn Sundström, 72 år, en jordenruntseglare som nu tar sitt andra varv. Det blir några riktigt trevliga dagar i viken där många rövarhistorier utbyts.

20181101_184158.jpg

På kvällen när jag anländer har hela familjen Teleberg samlats och det blir en fin picknick på stranden innanför Nausica. Nu blir det ännu mer kusinlek när vi fått förstärkning av Vidar och Lo också. Albin håller fortsatt ställningarna och börjar bli hemtam på Gran Canaria.

Dagarna som följer innehåller familjehäng, fiske, poolhäng, båtförberedelser, besök i Las Palmas och god mat på restaurang. Vi får fin support av Linneas föräldrar där de tar Tilda och Agnes en dag så att vi själva kan bunkra båten full med reservdelar och mat. Så medan barnen får åka på kamelridning med mormor och morfar så kör vi ön runt för att få ihop det sista. Det kändes som en fin lösning för alla!

Det är superkul att få besök av släkt och vänner på resan. Upplevelserna blir delade och jag tror att det kommer att bli lättare för oss att komma hem ju mer vi kan dela med oss av vår nya och lite annorlunda livsstil. Såklart blir det lättare att relatera till det vi skriver och berättar om man får egen erfarenhet av att sova för ankare, landa med jollen i vågorna på en strand eller hur mysigt det är att laga stormiddag till gänget i sittbrunnen.

Nausica började bli redo för den största överfarten hittills. Tack vare Björn i viken samt Linnéas bror Gustav, så hade vi tillgång till bil. Detta gjorde att vi kunde skaffa de sista reservdelarna i och runt Las Palmas samt hämta Elias som skulle segla med oss till Kap Verde. Kvällen innan vi ska till Las Palmas så plingar det till i telefonen. Det är min morbror Leif som frågar,

– Har ni tid för ett besök?
– Nae det blir tufft, vi ska till LP imorgon sen sticker vi.
– Ja men jag tog flyget ner och är redan i LP (!)
– Va!?! Jamen då ses vi i LP om några timmar!!

När vi ses i hamnen visar det sig att Leif även hälsar på sin vän Bosse som ligger i marinan tillsammans med alla som ska gå med i ARC. Det blev ett kort men roligt och intensivt möte där vi lämnade Bosse och Leif med alla Mariekexen uppätna och en long range Wifiantenn med tillhörande router i handen som kommer att vara guld värd i ankarvikarna framöver. Tack Leif! I marinan hann vi även med ett superkort men kärt återseende av besättningen på Mamosa som startade med ARC mot Kap Verde. Vi kom överens om att blir vår segling mot Panama så ses vi på vägen. Sent på kvällen hämtade vi Elias på flygplatsen till hela besättningens glädje.

Direkt bestämde barnen att Elias fick bli lekledare ombord, ett jobb av flera som togs på fullaste allvar. Det var beckmörkt ute när den sista maten, en sovande Agnes och Ukulelen kom ombord.

En vecka till havs och ca 800 sjömil stod på att uppleva-listan. Alla förberedelser gjorda, vädret kollat, båten full av mat och Minioner som vi fått av Svante. Nu drar vi!

Dag 1
Vi lämnar den 4/11 runt lunch. Vi tar en lugn avfärd och kör motor den första timmen. Vi ska ut i accelerationszonen mellan Gran Canaria och Lanzarote och det kan i värsta fall komma riktigt mycket vind mellan öarna. Vinden stabiliserar sig på 8-10 m/s NE och vi hissar segel. Focken och två rev i storseglet skickar oss mot Kap Verde i 5-6 knop. Sjön är skumpig men alla mår prima.

Vi ser valsprut och flygfisk. Natten är beckmörk och blåsig, så skönt att vara tre. Elias håller allas humör på topp!

Dag 2
Frukost serveras och besättningen vaknar efterhand. Sjön är mer harmoniskoch vi har en superfin dag.Vi fixar med vindrodret där styrlinorna fått skav, servar en winch, tränar och duschar. Barnen får lite skola. Fiskelinorna är ute men ingen fångst. Elias drar fram Ukulelen, eller Gitulelen som han förklarar.

Till allas glädje blir det en timmes härlig sång, dans och skrattfest. Till kvällsmat serverar kocken kycklinggryta med ris. Vi har en underbar kväll i sittbrunnen där vi tänder ”kristallkronan” och pratar och busar och lyssnar på vågornas fräsande utan att de dem. Ingen är sjösjuk!

Dag 3
Morgonen startar med frukost och sedvanlig däcksrunda för att kolla rigg, segel och linor. Vi rör inte vindrodret på hela dagen.

20181108_163742.jpg

Vinden vrider lite och vi börjar diffa från vår optimala kurs, fortsatt 8-12 m/s. Elias kollar vädret med sin inreach som visar att vi kommer att få ett medvrid dagen efter så vi kör på med segelsättningen. Till kvällsmat serveras kycklingtacos med chokladmousse och grädde. Linnéa rör inte maten den här dagen men tillsammans kan vi ändå njuta av en helt underbar kväll och natt. Elias börjar känna sig krasslig men håller ångan uppe.

Dag 4
Morgonrutiner som vanligt. Vi ser en portugisisk örlogsman med sitt uppspända segel. Bra stoff till dagens båtskola och diskussioner om varför den ser ut så, vart den ska och hur. Linneas sjösjuka går upp och ner. Vågorna kommer från NE och dyningen kommer från NV vilket gör att Nausica åker med tvära kast mellan vågorna. Lättare kvällsmat, gröt eller pasta efter önskemål. Barnen leker och härjar som vanligt. När jag ska väcka Elias till hans nattskift är han febrig och rejält krasslig. Tillslut lyckas jag övertala den 20-åriga fightern att ta av sig sjöstället och borra ner sig i sjökojen igen. Motvilligt kan jag inte nog poängtera. Linnéa har hört diskussionen och efter en stund kommer hon upp för avbyte. Det blåser en hel del och vågorna är fortsatt bråkiga. Jag sticker upp huvudet igen och kollar hur hon har det, vill inte riktigt gå och lägga mig. Då säger Linnéa

-Gå ner och lägg dig nu! Jag fixar det här. Shit vad min fru är grym!

Dag 5
Lättare frukost. Vi får en lugn och fin dag, både vind och vågor stillar sig och vi njuter. Det blir en dag med mycket vila efter föregående natt.

Vi börjar komma väl ur kurs så vi spirar seglen för att kunna segla 180 grader från vinden. Till lunch gör vi pastasås med chaminjoner, lök, grädde och bacon. Till kvällsmat blir det potatis med köttbullar på konserv. På eftermiddagen ökar vind och vågor och ibland skär Nausica upp trots 2 rev i storen. 10-14 m/s och 2,5-4 meter vågor gissar vi när vi står och tittar bakåt. I detta ser vi ett stort stim med valar. ÄVENTYR!

Linnéa kommer med ett klokt förslag att ta ner storen helt innan natten. Nedtagningen blir dramatisk och vi får känna på den verkliga kraften i vågorna och i vinden. När vi går upp i vind och jag står krokad vid masten för att ta ner seglet så ser jag att hon försöker skrika något till mig. Det är omöjligt att höra vad men jag ser på hennes ansiktsuttryck och inser att nu kommer det en stor våg. Vågen bryter över oss och allt blir vitt ett tag. I det känner jag fötterna lätta från däcket och vi dråsar 4 meter ner i botten på andra sidan vågen med ett brak. Vi hade förvarnat barnen om att nu blir det skumpigt vilket de älskar och nu hörde vi barnen skrika av förtjusning,

– Vi slog huvudet i taket mamma! Mera, mera!!

Nog med spänning för en dag, vi gick från 7 till 6 knop och allt blev mycket bättre. Bara spirad fock och vindrodret styrde briljant utan att skära upp. Det blev trots detta en obekväm natt med stora vågor från två håll. Nausica rullade riktigt mycket trots 5-6 knops fart. Ingen sömn men allt ombord fungerar utmärkt.

20181109_181139.jpg

20181109_191522.jpg

Dag 6
Uppryckning! Till frukost serveras proper english breakfast med kaffe och juice! Vi får en grå morgon innan solen tittar fram och livet återvänder. Elias mår mycket bättre och tar fram Gitulelen och gör en sång med en vers för varje besättningsmedlem. Han är helt magisk och vi skrattade gott, vi bestämde också att denna förtjänar en studioinspelning. Det arrangeras VM i UNO och Tilda vinner fair 3 av de första 4 omgångarna. Hela dagen har vi en fantastisk segling med mycket vind och vettiga vågor. Vi får flera surfar på över 10 knop, toppnoteringen landade på 13. Segelsättning för dagen var spirad fock och stormfock. Elias hade fått två besök under sitt nattpass, första besöket var en våg som landade en dm vatten i hela sittbrunnen, förövrigt första någonsin sedan 2011 då vi köpte båten. Den andra var en flygfisk som han snabbt expedierade ner i kylen rensad och fin. Denna åt vi gladeligen till lunch. Elias lärde sig denna dag att vill man ha någon mat till sig själv så bjuder man inte Agnes först.

20181109_164035.jpg

20181108_114017_003.jpg

 

20181109_175027.jpg

Dag 7
Vi får en fantastisk avslutningsdag med härlig segling och förväntan på topp. Men några öar syntes inte till på hela dagen. Inte förrän vi var 10 nm från San Antao med sina berg på upp till 1800 meter fick vi landkontakt. Underbart att ha navigerat rätt! När vi gick igenom sundet mellan San Antao och Sao Vicente mörknade det och vinden ökade, ännu en accelerationszon. Inseglingen till Mindelo skedde i 15m/s och totalmörker. Med radar, AIS, plotter och ett helljus från Biltema löste vi det galant förbi de obelysta fartygen och vraken i viken.

Att vakna på en ö utanför Mauretanien, Afrika är en helt overklig känsla.

Allt är nytt och det är svårt att veta om grabbarna i hörnet är farliga eller bara coola. Vi hade läst på en hel del och fått i oss en del hemska historier om överfall på segelbåtar mm. Vi till och med bytte ö och ändrade Elias flygbiljett för att slippa segla till Praia. Klart färgade av detta började vi nosa på staden.

Marinan sjöd av liv och förväntan var stor då ARC+ väntades med sina ca 80 båtar inklusive flera av de båtarna vi lärt känna. Jag hade en beskedlig lista på saker ombord jag ville få åtgärdat. Bland annat ville jag få det övre roderlagret bytt pga glapp. Toan behövde en helrenovering. Ett batteri i förbrukningsbanken hade kroknat och huvudströmbrytaren ville inte bryta längre. Bottnen behövde skrapas och anoden bytas. Motorkoll, segel och riggkoll, vindroderservice, och 50 andra små saker.

Pressen från överfarten släppte, hårt jobb ombord, osäker känsla för staden och massor av saker som vi VILLE göra. Kastvindar på nära 20 m/s viner ner från bergen och det knakar i tamparna. Här byter jag plats med Elias i sjukbingen. Det tog 30 minuter från att stå och laga kvällsmat till att ligga och skaka med sjöstället på och Linnéa ovanpå för att hålla värmen. Helt utslagen mage och hög feber. Ojoj vilken runda.

Väl på benen igen får vi snabbt vänner i hamnen. Carmine på Eidos, René och Joline på Blue Pearl, Marcus och Madelene på Nadine, Jimmy o co på Nipe är några som vi har mycket kul med. Elias, Linnéa och barnen surrar och skrattar i hamnen och vi blir inbjudna till mys.

Någon dag senare kroknar Linnéa och vi inser att vi kommer nog inte att hålla vår grundplan om ett kort stopp på Kap Verde. Hamnen skulle utrymmas från båtar för att göra plats till ARC och dess franska motsvarighet. Vi hade redan fått dispens en gång för att jag inte var i skick att flytta någon båt så det var bara att ge sig ut på redden. Härute ligger även den gamla Helsingborg-Helsingörbåten Betula uppdragen på stranden. Intressanta vyer blir det gott om.

Det är dags att säga -Until next time, till Elias. Det känns verkligen så. Det har varit helt fantastiskt att lära känna varandra så här. Dippar humöret det minsta så är Elias där med sin energi och livsglädje. Också att se en så vuxen 20 åring ta hand om barnen, för det mesta peppa och busa med dem, men också att stå på sig och säga ifrån på skarpen när det behövs. Inte illa, vi pratar ju ändå om de två rovdjuren som brukar bo i förpiken.

Ofta har vi öråd (eller båtråd) om vad vi vill göra på dagen. Ibland blir det så att vi vill olika saker. Denna eftermiddagen ville Linnéa och Agnes slappa medan Tilda och jag var jollesugna. Vi bestämde oss för att titta till ”Shark island” med jollen och passade även på att jaga upp stim med flygfisk. Tilda kör nu en jolle med 10 hk i full fart som om det vore en sparkcykel. Helt underbart!

Känslan inför staden ändras efterhand som vi lär oss. Den går från hotfull till vänlig. Människorna har humor och glimten i ögat. De flesta pratar bra engelska och de öppna marknaderna med fisk och grönsaker är fantastiska. Ännu en gång krossas fördomarna, vi har lärt oss, och vi säger ett tyst sorry till Mindelo. Det här är ett svårt kapitel att hantera. Att jobba med sannolikhet x konsekvens kontra upplevelser (livet i sig själv) och sin familj är inte lätt. Det räcker ju att man råkar illa ut en gång så kan man slänga all statistik och alla förberedelser i papperskorgen. Men om man sätter sannolikheten för att någonting ska hända till noll, så kommer ju ingenting alls att hända. Så vill vi inte heller leva. Däremot jobbar vi aktivt med att samla information från flera olika håll och är tråkigt försiktiga till en början. Både när vi badar, väljer resmål och när vi väljer promenad på stan.

20181124_125344.jpg

En av dagarna lyckas vi få wifi ombord och vi kan glatt börja kommunicera med omvärlden, inte bara från ett knackigt internetcafé. Då nås vi av en underbar nyhet att Linda (syrran) och hennes nya kille Jonas kommer på besök i två veckor med start i Cayenne och hemresa från Paramaribo. Det ska bli så himla kul att segla ihop och uppleva en bit av Amazonas djungel ihop. Som sagt gemensamma upplevelser är de bästa!

Vi lyckas få till en gemensam tur till den bergiga och gröna ön San Antao tillsammans med barn och vuxna på Nadine. Det blir en spännande dag från början till slut. Det blåser kuling mellan öarna och ett tag kändes det som att det hade varit säkrare att ta Nausica över. Väl där gick vi rakt in i folkhavet och fick vi tag i en minibuss med guide som körde oss genom bergen till västra sidan av ön. Det blir en fantastisk dag med många skratt och upplevelser. Dock var molnbasen över ön så låg att chauffören ibland hade svårt att se vägen.

20181123_104149.jpg

 

20181123_103601.jpg

Alla jobben ombord är nu färdiga (efter drygt 6 mån resa) och Nausica är redo så när som på satellittelefonen som har gett upp. René från Blue Pearl var ombord en dag med ny energi och huvudet fullt av lösningar, så där löstes t.ex. de sista problemen med den brunna autopiloten i ett nafs. Vi sätter en avresedag och jobbar hårt på en lösning för att kunna kommunicera och hämta väderfiler under atlantöverfarten. Hopp efter hopp släcks och dagen innan avresa står vi inför faktum att vi får göra som förr i tiden. Bara åk med passaden och ta vädret som det kommer. Jag går och säger hej då till våra vänner på Nadine, då säger Marcus – Va fasen låna vår som vi har till livflotten.

Helt otroligt! De ska till Barbados och vi ska till Franska Guyana. – Ah, vi kommer ses igen innan stilla havet säger han. Vad ska man säga mer än TACK!

Den stora AVRESEDAGEN kommer, en stadig frukost dukas och vi hugger in. Från ingenstans kräks Tilda över hela bordet. Linnéa och jag börjar metodiskt att jobba, byter ett ögonkast och avresan är skjuten på framtiden.

Idag kroknade även den tappraste. Last girl standing. Agnes som till och med drömmer om mat ville inte äta. Så ett par timmar senare var det dags, bara att metodiskt börja jobba. Gummihink. Idag kom även en trimaran tillbaka med 2,5 skrov. De hade nattetid kört på något oidentifierbart i vattnet i 11 knop. Tur att Nausica har Kevlarväv i skrovet och att vi brukar snitta 5 knop, i alla fall nattetid.

Vi är redo för Atlanten. I och med sjukläget så har vi sovit och vilat mycket. Sovit middag. Kunnat pyssla om detaljerna ombord. Pysslat om varandra. Strosat planlöst på stan. Helt enkelt tagit det lugnt utan ett mål i sikte. Otroligt skönt och uppbyggande. Nu är snart alla 4 redo för nya äventyr!

Halvvägs till Kap Verde!

Elias meddelar sambandscentralen att de nu har seglat i 4 dagar och tagit sig 375 sjömil. Därmed är de nu halvvägs! De har fina vindar från nordost i ca 10 m/s, lite bråkiga vågor men de börjar komma in i rytmen nu. Igårkväll hade de gitarrmys och allsång under stjärnorna och ikväll planerar de filmkväll och popcorn! De har det väldigt bra med andra ord och skickar en stor kram till alla!

/N

Mot Kap Verde

En snabb uppdatering innan vi kastar loss. Vi har fått vår fina vän och duktiga seglare Elias med ombord. Efter en stadig frukost plockar vi nu ihop det sista för att ge oss söderöver. Vi räknar att vi har ungefär 7 dygn innan vi når Kap Verde.

En längre uppdatering utlovas när vi ligger förtöjda i Mindelo!

Öluffning på Kanarieöarna bland valar, födelsedagskalas och kackerlackor.

På den lilla ön La Graciosa njöt vi väldigt mycket av det varma havet och den härliga sanden, och väldigt lite av discobåten som var en trogen besökare av ön. Klockan tio på förmiddagen varje dag kom den. Som ett udda inslag i allt det vackra stod den ut en del med sina dunkande partylåtar, uppblåsbara flytleksaker i alla möjliga former och färger, minimala bikinis och klirrande festglas. Det som dock var härligt med den var de glada och dansande människorna som sannerligen bjöd på sig själva. Till frukost, lunch och kvällsmat fick vi uppleva salsarytmer och glädje ut i fingerspetsarna. Men trots detta så hade vi gärna varit utan den ändå och fått njuta av lite lugn och stillhet istället. Ja alla förutom Tilda då, som tyckte vi var partypoopers av värsta sort när vi inte lät henne simma över till katamaranen och dansa med i svängarna.

Sista dagen på ön tog vi jollen till Caleta del Sebo som är en udda, rätt charmig och otroligt sandig liten by. För här finns inget asfalterat utan överallt traskar man runt på små sandstampade vägar, och jag kan bara föreställa mig hur det kan yra runt här när det blåser rejält. Det var en häftig syn att se och färgerna runtomkring blev till väldigt skarpa kontraster i allt det sandiga. Varsin glass och kurragömma hann vi med innan solen började lägga sig bakom bergen. Till skillnad från sommarkvällar hemma så blir det totalt beckmörkt tidigare på kvällen och med vår nuvarande jolle och mindre starka motor så tog det sin tid att ta sig tillbaka till vår ankarvik. Speciellt i motvind och motsjö. Jag tror att det var här någonstans som den idé, som Anders kläckte för ett tag sedan, började få lite fäste även hos mig. Dags att byta upp vår motor? Behöver vi kanske en starkare som med större säkerhet och mer bekvämlighet kan ta oss på utflykter? Vi vill ju se så mycket som möjligt när vi är här och med en starkare motor kan vi ta oss längre sträckor med jollen. Vi får också möjligheten att hitta fler undangömda pärlor som är svåra att nå med segelbåt. Tanken började gro och drömmen tog en ny form även hos mig. Otroligt smart drag av Anders med den där blöta jolleturen inser jag nu i efterhand.

Vi seglade från La Graciosa med vinden i ryggen och solen i ansiktet när vi valde att gå på västsidan om Lanzarote. Vi seglade med spirade segel och hade en helt ljuvlig dag på havet. Alla parametrar var på topp. Då vågorna var minimala hade jag skippat sjösjuketabletterna vilket innebar att jag var pigg och klar i huvudet hela vägen, och bara det är ju en fin känsla. Vi hade disco ombord, skola med fokus på glädje, pyssel i massor och besök av vår första flygfisk! Som en stor klarblå fågelliknande fisk kom den ”flygandes” vid sidan om oss. Och som den flög! Jag har aldrig sett en flygfisk tidigare så jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag trodde nog inte att den kunde ta sig en sådan lång sträcka ändå.

Stormfocken testas i fint väder.

Marina Rubicon på Lanzarote

Vi seglade mot Marina Rubicon som ligger på den södra delen av Lanzarote. Där la vi oss för ankare första natten, strax väster om hamninloppet. En väldigt fin ankarvik så länge man höll undan för stenbottnen närmst land. När vi dagen efter tog oss in i hamnen möttes vi av en vacker resort med två stycken pooler som ingick i hamnpriset. Barnen ritade teckningar till en av hamnens Marineros som hjälpte oss med tamparna och snabbt hade de skaffat sig en ny kompis. Vid incheckningen startade de en intensiv kurragömma där tillslut även personalen deltog med återfunna barnasinnen. Det var rent och fräscht överallt, duscharna var varma och restaurangerna svindyra. Väl turistigt och tillrättalagt kan tyckas men barnen älskade tillgången till det ljuva pool-hänget!

Innan vi gjorde den här resan var Anders den enda i familjen som fått lyxen att fira sin födelsedag på båten. Jag har i smyg avundats honom å det grövsta över detta och mer än en gång har jag svurit över att steka pannkaksfrukost på minimal yta med smeten kladdandes överallt. Så lyxigt att få födelsedagssången i akterruffen och äta tårta i sittbrunnen. Men i år fick äntligen även Oktoberbarnen uppleva detta! Med två dagars mellanrum firades min och Agnes födelsedagar och Anders hade fullt upp i flera veckor innan med alla inköp för att få ihop våra olika tårtbeställningar. Ja som han slet och som vi njöt av vad som komma skulle, och det var verkligen precis sådär härligt att fylla år i sommarvärme som jag drömt om. Pannkaksfrukost i sittbrunnen och sangria i eftermiddagssolen är något jag kan tänka mig att beställa varje år. Tillsammans med fina besättningen från Mamosa fick jag en helt perfekt födelsedag och fick även lyxen att öppna födelsedagspaket! Detta var inte något jag hade räknat med då jag och Anders lagt det lite till sidan under tiden vi är ute och reser, iallafall åt sidan för oss vuxna. Jag njöt också av lyxen av internet och tillgång till mobilnät då jag på så sätt fick ta del av vänners hälsningar hemifrån. Än en gång tack till er alla, ni var många som gjorde min dag speciell!

Pannkaksfrukost med extra allt!

Coolaste tårtljuset

Agnes ville sedan absolut ha ett piratkalas på sin födelsedag, och vilken setting passar inte bättre än en ”öde” ö till det? Dagen innan hade vi seglat vidare från Marina Rubicon till Isla de Lobos, en liten ö strax norr om Fuerteventura. Riktigt öde var den kanske inte och tur var ändå det. För oavsett hur vackert det är runtomkring så behövs det vänner med för att få ett riktigt lyckat kalas. Och norsk skönsång såklart. Agnes blev överröst med kärlek från så många håll och jag blev tårögd mer än en gång under dagen. På kvällen slog Nausica sitt personbästa och tog emot 15 personer i sittbrunnen. Tack besättningen på Elvira och Mamosa för en fantastisk dag. På kvällen fick vi in lite täckning i mobilen och vi kunde lyssna till bästisen Almas födelsedagshälsning hemifrån. Det var en väldigt nöjd och lycklig fyraåring som på tidiga natten somnade i mitt knä i sittbrunnen till ljudet av vuxnas prat och skratt.

Vid Isla de Lobos låg vi några dagar och njöt av den vackra lilla lagunen med det turkosa vattnet och alla snorklingsmöjligheter. En tidig morgon tog vi jollen och ankrade med den en bit bort från den vanliga ankarviken. Här hoppade familjen i med snorkel och cyklop och Agnes fick prova sin fina present som hon fått av Sanna. Tilda snorklade med sin våtdräkt och simmade med mig en bra stund, alldeles fascinerad över den nya världen under henne. Bland färgglada fiskar, koraller och snäckor hade vi skola under vattnet den dagen. Trötta och med en och annan saltvattenssup rikare tog vi oss sedan tillbaka till Nausica, lagom till att solen började steka ordentligt igen.

Vi hade bokat plats i Marina Rubicon med tanke på stormen Leslie, som till en början beräknades dra över Kanarieöarna. När så dennes rutt ändrades beslutade vi oss för att fortsätta ner mot Fuerteventura istället. Vi tog oss till den mysiga lilla hamnen i Corralejo där vi till en början hade tänkt att ligga för ankare strax utanför hamnen. Hamnen är inte speciellt stor alls och med endast sex stycken gästplatser hade vi ingen större förhoppning om att få plats. Vi hade dock tur för en plats fanns kvar. Denna låg så fint bredvid Mamosa så vi ändrade snabbt våra ankringsplaner och backade in bredvid den norska flaggan istället. Tilda och Agnes var överlyckliga över detta grannskap och vi vuxna njöt av kvällsdrinken tillsammans när barnen för en gångs skull somnat i sina sängar istället för i ett knä i sittbrunnen. Corallejo var en mysig liten stad. Lugnare och skönare tempo som andades mer genuint och äkta. Små mysiga fiskeresturanger längs med hamnen varvades med kritvita sandstränder och häftig surf. Här gjorde vi en personlig markering att vi ville tillbaka till.

Det här med kvällsrutiner ser lite annorlunda ut än hemma och jag tror vi kan räkna på en hands fingrar de gånger barnen somnat i ”vanlig” tid. I början var vi oroliga för det. Men vad spelar det egentligen för roll att vi nu äter kvällsmat när vi i vanliga fall gick och la oss? Eller att vi hoppar i havet för ett kvällsdopp långt efter att barnkanalen hemma slutat sända? Eller för den sakens skull, unnar oss sovmorgon väldigt mycket oftare än vi har lyxen att göra i vardagen hemma. Barnens båtskola håller ingen konsekvent starttid och i början undrade Tilda om hon försovit sig. Nu har hon insett att skolan börjar lite närsomhelst under dagen beroende på väder, vind och huruvida vi ligger i hamn eller seglar. Men såvida vi inte är allt för sjösjuka så försöker vi hålla någorlunda konsekvent skola ombord, även om skolan i sig inte alltid innebär vid en skolbänk med penna och papper. Tilda vill gärna ha skola även lördagar och söndagar men där har jag sagt ifrån att läraren vill ha ledigt. Och det är icke förhandlingsbart. Läraren vill också ha höstlov. Men å andra sidan sker undervisning alla vakna timmar däremellan och oundvikligen lär vi oss enorma mängder om havet, djur och natur, språk, kulturer, människor, om varandra och om handdiskning, hållaordningpåminimalyta, bråka, dela och mycket annat. Det ingår också en hel del om hur man sparar på vattnet mest effektivt, vad som händer när vi spolar i toaletten, hur man rensar en förgasare, hur många dagar man klarar sig utan att duscha och hur sjutton man lurar en fisk på kroken. Fast det sista har vi inte riktigt fått kläm på än. Iallafall inte de exotiska fiskarna.

Vissa dagar är det extra svårt att hålla sig vaken efter alla intryck.

Efter mycket räknande på vår budget och dividerande fram och tillbaka. Excell-ark för plus och minus med längre staplar på minus, men uppvägda med en hel del ”men nudlar är väl rätt gott ändå…” så tog vi tillsist beslutet. Vi har råd med en ny motor till jollen. Eller råd och råd, men den kommer att ge oss så mycket i upplevelser så vi blir åtminstone rika på äventyr när vi sitter där och sörplar i oss vår nudelsoppa. Sagt och gjort, spaningsarbetet var i full gång. Otroligt nog hittades en riktigt bra deal från en affär på Teneriffa där ”vi” (läs: Anders) lyckades förhandla till sig ett bra pris på både motor och jolle. Samtidigt kunde vi också lämna in vårt nuvarande paket. Alla som känner Anders känner också till de enorma skills han besitter i att förhandla till sig bra affärer. Hemma är han Kung de la Blocket och utan denna egenskap hade vi aldrig kommit iväg på vår resa två år tidigare än vi först planerat att göra. Så vi styrde mot Teneriffa. Detta innebar tyvärr att vi inte fick se lika mycket av Fuerteventura som vi hade hoppats på men det fick vara så, den här gången. Vi tog en sista öl i Mamosas mysiga sittbrunn och det kändes däremot så mycket mer sorgligt. Vi håller alla tummarna för ett snart återseende på Las Palmas.

När vi styrde ut från hamnen i Corralejo fick jag plötsligt syn på en sköldpadda! Mitt i hamninloppet simmade den obekymrat runt vid ytan och tittade nästan förnärmat på mig innan den dök ner under ytan ”Komma här och störa mig i mitt fredagsmys”. Några sekunders kontakt med detta vackra och häftiga lilla djur men det kommer jag bära med mig länge.

Vi hade en lugn och fin segling mot Teneriffa, tyvärr med inslag av en hel del motor. Åh vad vi ogillar motorljudet och in i det längsta försöker vi att undvika det. Santa Cruz marina hade vi läst skulle vara lite bökig att gå in i när det blivit mörkt så därav kände vi viss tidspress. Marinan i sig är stor och ligger väl skyddad men jag kan förstå att det kan vara lite besvärligt att hitta inseglingen till hamnen när alla ljus ifrån staden försvårar. Ett dygn tog det för oss från Fuerteventura till Teneriffa och under den här seglingen var barnen inte alls pepp på båtlivet. Det var en del sjösjuka på sina håll och familjen kom inte riktigt in i rytmen. Jag tycker det stämmer det som vi läst och hört från flera, att endygnsseglingar är de värsta att göra. Man blir inte av med sjösjukan och långseglingslugnet hinner inte riktigt infinna sig.

Men när vi plötsligt, långt bort i fjärran fick se det där jätteblåset från ett stort djur så hade alla i familjen glömt det. Den här gången var valen inte lika långt bort ifrån oss och närmare kom den. Och närmare. Och närmare. Tillslut stod vi alla fyra och höll andan och jag visste inte riktigt om det kändes bra eller ej när valen, bara ett par meter ifrån oss, plötsligt gjorde ett dyk ner under Nausica. I det klara vattnet kunde vi se den stora kroppsmassan, förvånansvärt graciöst, långsamt försvinna under oss för att en stund senare lika långsamt och graciöst dyka upp på andra sidan. När chocken släppt gav hela familjen upp ett lyckotjut som troligtvis hördes hela vägen tillbaka till Fuerteventura. Det var en overklig upplevelse. Senare fick vi även besök av en flock med fenvalar som med sina stora fenor, likt stora men betydligt lugnare delfiner, simmade mot oss och runt oss i sin väg bortot. Tack du underbara hav som gav oss detta. Jag lovar att vi ska fortsätta ta hand om och respektera dig så bra som vi bara kan.

Vi krossade sedan vårt personliga rekord med att bada på 3500 meters djup. Det blev ett kort dopp och väl fastknytna i båten kände vi oss ändå lite spaka efter att ha sett vilka enorma djur som finns här strax under oss.

I Santa Cruz marina fick vi en fin plats med utkik över öns vulkaner. Vi hamnade bredvid en annan svensk båt som otroligt nog varit ute och seglat i 7 år! De delade med sig av en hel del tips om stort och smått, alltifrån bra ankringsvikar i Karibien till vilka fällor som kan vara bra att ha mot kackerlackor. Vi har även fått tips om just metoder mot kackerlackor av Anders morbror Leif, bättre att mata dem än att spraya dem vill jag minnas att du skrev. Och med de orden i huvudet gick vi på jakt, ja nu utifall att dessa små djur skulle hitta oss. Kackerlackor är något vi förstått att de flesta långfärdsbåtar förr eller senare råkar ut för och jag bearbetar mig själv till att tycka det är ok.

Vår jolle görs iordning för försäljning.

Santa Cruz marina i soluppgången.

Vi gick även på annan sorts jakt då det visat sig att leverans av jolle och motor tagit längre tid än vi trott och plötsligt blev kommunikationen med leverantören väldigt sparsam. Men i all frustration över siestans loja attityd så fick vi uppleva Teneriffas huvudstad som visade sig vara både mysig och vacker trots storstadspuls. Några dagar med regn och en hel del blåst efter stormen Leslie, som höll sig på fint avstånd från oss, fick vi också och i detta tog vi spårvagnen upp till San Cristóbal de la Laguna. Detta är Teneriffas gamla huvudstad och en otroligt charmig stad med mycket färg och liv.

Barnen försöker lära sig jonglera och dansar till clownens disco.

Vi hade tänkt att spendera en förmiddag här men när det fanns så mycket att se föreslog jag lunch på en vegansk resturang som såg mysig ut. Anders, som inte är lika inne på det vegetariska som jag, såg förvånansvärt positiv ut ändå när jag styrde stegen ditåt. Och så gott det var! Vi äter såklart mycket vegetariskt redan och barnen gillar det men jag har aldrig sett Tilda sluka en rödbetsbiff så snabbt tidigare. Agnes var kanske inte riktigt lika nöjd och jag fick ett ärligt kort på henne som satte lite perspektiv på vad vi andra tyckte var delikatess. ”Mamma! Vad ÄR det här egentligen?” Hon fick köttfärssås till kvällsmat.

Dagarna gick och ingen motor kom. Frustrationen steg, så jobbigt att vara fast i solen, så irriterande att tvingas genomlida ännu en dag i paradiset, fy så synd det är om oss. I hemlighet tyckte vi kanske det var lite synd om oss men ingen vågade andas något om det. Och motorn kom tillslut, och så gjorde även kackerlackan.

Men till det roliga först, motor och jolle blev sannerligen en succé. Anders blev som ett litet barn på julafton och ögonen lyste ikapp med solen när han äntligen fick öppna detta stora paket. Det mekades, skruvade och blåstes och det gick nästan att ta på hans glädje och stolthet. En rejäl jolle med en rejäl motor, så mycket mer stabil än den förra och så mycket mer pålitlig. Vi har slitit rätt mycket med den gamla motorn och bara att slippa ducka för alla svordomar som viner runt öronen när den ska startas, är värt hur mycket som helst.

Så till kackerlackan, för jag väljer att skriva i singular då vi faktiskt bara har sett en än så länge. Jag är dock väl medveten om er alla som nu sitter och hånskrattar åt mig ”Ha! En kackerlacka kommer ALDRIG ensam!” Sedan vi kom in i kackerlacksregionen har vi läst på ordentligt i hur man ska leva, lukta och vara för att inte få in dem. Vi har följt detta till punkt och pricka och varit noggranna med att skölja frukt och grönsaker, plockat bort all kartong från matförpackningar och går aldrig ombord med skorna utan att skölja dom ordentligt. Vi såg oss själva som mästare. Men så en kväll stod den bara där. Som en liten pansarbeklädd legosoldat med långa tentaklar traskade den obekymrad runt på köksbänken och visade stolt upp att den minsann lyckats. Någon sa till mig en gång att se dem som ett troget husdjur. Jag avskyr mitt husdjur och jag har nu placerat ut ett dussin ”matdosor” för alla eventuella polare som kryper runt här. Jag har även inhandlat superstarkt spray och dansat alla utrotningsdanser jag kunnat youtuba upp på nätet. Nu är det fullt krig i paradiset

Ljuvliga Madeira och en flygande överfart till Kanarieöarna

Porto Santo blev vårt första möte med Madeiras öar och dit kom vi tidigt en fredagsmorgon. Vi fick se solen gå upp över bergen när vi tyst och stilla gled in i en sömnig ankarvik. Porto Santo är den lilla ön som ligger strax nordöst om huvudön Madeira grande och den skiljer sig rätt mycket från sin storasyster. Det är en torr och sandig ö utan speciellt mycket växtlighet, förutom kaktusblommorna som pryder vägrenen. Terrängen är karg och bergig men har fortfarande slående utsikter och hela ön genomsyras av ett underbart lugn. I ankarviken stod badtemperaturen på 27,1 grader, havet var turkosblått och helt oemotståndligt både dag som natt.

Vi firar med bananpannkaka efter långsegling och det får upp humöret på vilken morgontrött unge som helst!

Riggen ska kontrolleras före och efter varje långsegling och arbetet bjuder på en fantastisk utsikt.

Den första kvällen blev vi inbjudna på fredags-jam i äkta norsk anda på Mamosa. En underbar tradition vi fått ta del av. Fredagskvällar är annars lätta att glömma här och det vill man ju inte råka ut för. Dagen efter blåste vi upp vår stand up paddleboard och Tilda gick genast bananas med den. Från båten surfade hon sittandes och emellanåt ståendes, med mig flygande bakom i ett försök att hinna med henne. Hon fick in en grym teknik och lyckades få en sådan fart på surfbrädan att jag hade behövt Alshammars teknik för att hinna med. Som tur var hade jag knutit fast mig själv i brädan också och kunde därför smyg-styra henne dit jag ville, och därmed kontrollera farten lite.

Förutom att bada oss skrynkliga så tog vi jollen in till hamnen för att utforska ön. Från hamnen gick en fin asfalterad väg in till den lilla byn Vila Baleira och därifrån gjorde vi utflykter av olika slag. En dag drog vi turistkortet och satte oss på en buss som lovade ta oss runt ön till de finaste utkiksplatserna och de vackraste stränderna. Jag var skeptiskt till en början men kände redan efter första svängen att det var värt det den här gången. Vi fick se ön från ett sätt vi aldrig hade gjort till fots (eller cykel!) och barnen tyckte det var supermysigt att sitta i den öppna bussen. Ja med lite kex och nötter går de med på allt minsann. Vid sista utkiksplatsen hade Agnes dock somnat gott och låg och snarkade i mitt knä, medan resten av besättningen ohhh:ade och ahhhh:ade åt vad som tydligen var det vackraste på hela resan. Jag åt upp barnens sista nötter och svor knappt alls.

Efter en skön dag i en varm buss blev det iste och Sangria-fest på en mysig liten resturang. Det var någon form av Columbus-festival i staden över helgen och gatorna var utsmyckade med allt möjligt vackert av mer eller mindre konstnärliga former. Vi njöt av Sangria på norska med kämpefint sällskap och rycktes glatt med av folkets feststämningar i den lilla staden, som rymde förvånansvärt mycket ändå.

Sedan gick vi och köpte gul färg till den obligatoriska målningen som ska göras på stenkajen vid hamnen. Vi hade en sådan tur att vi var två dagar efter Mamosa med målningen så resterande färg som behövdes fick vi, i fin travelling karma, låna av dem. Vi bjuder tillbaka med bubbel och svensk choklad i nästa vik. Dagen efter lämnade vi vår vackra ankringsplats och puttrade in i hamnen där vi hört att det fanns gratis tvättmaskin. Ja gratis var den minsann. Men först fick man gräva fram sin ljuvaste flirt-teknik för att få den mindre glada damen i tvättrummet att ta emot tvätten. Kanske att hon bara var på dåligt humör just den dagen jag var där, kanske att hon hade just så mycket att göra som hon hävdade, eller kanske att jag faktiskt helt enkelt tappat flirt-tekniken. Det tog nämligen ett par dagar innan hon tänkte ta hand om min överfulla IKEA-påse. Men när jag väl gett henne det finaste av leenden jag kunde plocka fram så fick jag tvätten både tvättad, torkad och prydligt vikt. Ha! I still got it!

I äkta Thornblads-anda satte vi vår stämpel på väggen i absolut sista stund innan vi kastade loss. En förbipasserande sa till oss att färgen måste torka till dagen efter för att måla på lager två. Vi satte barnen till att blåsa lite sedan målade vi på resten. Blev hur bra som helst. Mitt i vårt konstnärliga moment råkade Agnes tappa en stålborste på Tildas fot. Det måste ha gjort väldigt ont men hon kommenterade det knappt ”Jag är ju stålmannen så det går bra”. Det blödde en del från hennes lilltå så vi avslutade hela projektet med att måla dit en blodig liten tå på ett av fotavtrycken. Charmigt minst sagt.

Sedan styrde vi mot den stora av Madeiras öar som passande heter Madeira grande och är den man tänker på när man tänker Madeira. Det var en dagssegling från Porto Santo och när vi berättade detta för barnen blev det stor förbryllning ombord. ”Va?? Bara en dag? Ska vi inte sova när vi seglar? Men…. kommer vi någonstans då?”. Tänk så fort barnens gränser ändras, och även våra för den delen. Seglingen dit var riktigt härlig med fina medvindar som gav oss ett efterlängtat tillfälle att hissa vår vackra genacker.

Första natten låg vi för ankare på den östra delen av ön, Enseada da Abra. En rullig natt blev det men den vackra utsikten gjorde att vi stod ut ändå. Det var vi och två båtar till som trotsade dyningarna och dagen efter fick vi en fantastisk jolletur med hiking på den östra delen som belöning. Med vår Gopro i högsta hugg fotade och filmade vi över och under vattnet på allt ifrån illröda krabbor till att undersöka om det fanns blåval i viken. Tilda trodde nämligen att det låg till på detta vis och det måste såklart undersökas. Sedan lekte vi blåval i vattnet och Tilda simmade utan flytväst i havet för första gången. Och som hon simmade! Någon form av guld-märke hade detta garanterat genererat hemma, men då vi har ont om sådana märken ombord så fick hon en bamsekram och en stor high five istället.

Nausica i ankarviken.

Våra vänner hade lagt sig i hamnen Quinta de Lorde och meddelandet jag fick var kort och gott, ha kameran redo vid insegling. Vi hade läst och hört att detta skulle vara en av världens vackraste hamnar och det var iallfall en av de vackraste hamnar jag varit i. Den tillhör ett stort hotellkomplex och lyxen från hotellen genomsyrade också hamnen. Sedan ligger hamnen en bit från allt annat och utbudet av exempelvis mataffärer är oerhört begränsat. Men vi hade kölsvinet fullspäckat med mat så vi njöt istället av de underbara vyerna, de fräschaste duscharna jag upplevt i en hamn, otroligt trevlig personal och en saltvattenspool med infinity view. Det blev inte heller så dyrt som vi befarat. För vår 36 fotare kostade det 32 euro per natt, inkluderat el och vatten. Då hade vi fått 30 % rabatt tack vare att vi är medlemmar i kryssarklubben.

Sedan hyrde vi bil i tre dagar och det lugna seglarlivet som vi nu invaggats i förbyttes mot fullspäckade dagar av sightseeing. Vi körde in till Madeiras huvudstad Funchal och försökte hantera storstadspulsen som brutalt mötte oss där. Vi kände oss lite malplacerade där vi satt i en lyxig park och åt vår medhavda halvsunkiga picknick medan det pulserande storstadslivet pumpade runtomkring oss. Vi åt snabbt och tog oss sedan in till Mercado dos Lavradores, som är en marknad i Funchal värd att besöka. Frukt, grönsaker, kryddor och blommor var vackert uppradade och det luktade fantastiskt. Det fanns också en stor fiskmarknad som bjöd på stärkande fisk-doft av en aning mindre fantastisk karaktär, men fiskarna och skaldjuren var enorma och häftiga att titta på. Men det var dyrt. Överallt bjöds på passionsfrukt i olika smaker och den som trott, liksom jag, att passionsfrukter bara kan smaka på ett sätt har galet fel. De fanns i bland annat citron, apelsin, ananas, jordgubb och till och med tomatsmak. Lite fult gav sig försäljarna på barnen som såklart inte tackade nej till bjudningen, och frågade sedan oss vuxna hur många vi skulle köpa. Inga alls tack, sa jag och det gick hur bra som helst tills Anders i två sekunder hamnade ensam med barnen. 29 kronor för en passionsfrukt som inte smakade alls likadant som den de bjudit på. Ja, man lär sig något nytt varje dag.

Andra dagen körde vi upp i bergen och det var alldeles hissnande vackert. Högst upp på bergskammen hamnade vi ovan molnen och fick en surrealistisk känsla av att vara ovanför allt. Där uppe var luften klar och frisk att andas in och det var sådär knäpptyst så det nästan gör ont i öronen. Ja alltså, alla som inte var där med barn fick uppleva detta fenomen. Vi slapp som tur var att få så ont i öronen eftersom barnen pratade i ett. När vi senare uppmärksammade Tilda om detta knyckte hon lätt på nacken och tittade oss strängt i ögonen: ”Ja vaddårå, det är ju ni som har lärt oss att prata”. Ja just det.

På vägen ner för de branta snirklande bergsvägarna kittlade det i magen på oss alla fyra och vi skrek av skratt i bilen. ”Fortare pappa, fortare!” skrek Tilda. ”Mamma har inte kräkts än, det är bara att sätta gasen i botten!”. Jag vann dock diskussionen den här gången och lugnt och fint tog vi oss nedåt igen. Vi, tillsammans med ett gäng kor som spatserade bland oss, njöt av utsikten och känslan när vi körde genom molnen som rann som ett vattenfall runtomkring oss. Vi avslutade dagen på ett vulkanmuseum där vi fick lära oss en hel massa om hur ögruppen Madeira en gång i tiden blev till. Vi fick även en spännande rundtur inuti en vulkan och sedan avslutades lektionen med en 3Dfilm som nog var den som uppskattades mest av barnen.

Sista dagen med bil tog vi en promenad längs med en av levadorna som vi läst skulle vara barnvänliga. Den var barnvänlig så i den grad att till och med Agnes, när hon tillslut fått skorna på rätt håll, glatt promenerade längs den lilla lilla stigen med tvärt stupande sidor. Jag är inte höjdrädd i vanliga fall men när mina barn halvflamsande traskar runt på något som känns som att gå på lina tvåhundra meter upp i luften blir jag allt lite spak. Så till Agnes stora förvåning blev hon strax erbjuden ett par axlar att sitta på resten av färden.

Oväntat men mycket välkommet besök under vår picknick.

Vid sidan om stigen stupade det oroväckande brant på sina ställen.

Stigen slutade vid ett vattenfall precis som vi läst om. Det var ett minst sagt populärt vattenfall och det var många profilbilder som blev till här i alla möjliga och omöjliga poser. Anders lyckades dock hitta en ”stig” så vi kunde kravlandes ta oss längre in mot ett annat vattenfall. Där balanserade vi över hala stenar för att tillslut komma fram till en fantastisk vy och äntligen vara helt ensamma. Raskt åkte kläderna av och vi hoppade ner i ett härligt bad. Eller rättare sagt, vi stod och huttrade med vita rumpor och skrek i högan sky när det svinkalla vattnet nådde upp till anklarna på oss. Men vi kunde ju inte ge oss utan att bada! Anders var först i och han, som badar i allt, sprang som Kalle Anka över vattnet tillbaka. Första gången, sedan skulle det stilas och simmas ut till vattenfallet och ojojoj. Ja han var cool, jag måste ge honom det, för det var verkligen svinkallt. Jag nöjde mig med att simma en liten sväng och värmde mig sedan med barnen som hittat björnbär i solen.

Sedan fick vi ett härligt samtal från vår fina vän Elias hemifrån. Han har lyckats ta ledigt några dagar från jobbet i november och kan därmed segla med oss från Kanarieöarna till Kap Verde! Vi har sett fram emot och längtat flera gånger efter honom och hela familjen blev överlycklig över att det äntligen gick att tima ihop med livet hemma och våra seglingsrutter. Förutom att han är en fantastisk människa så är han också väldigt duktig på att segla, så det ska bli skönt att få en till person ombord som kan hjälpa oss med passen.

När tre dagar med bil var avklarat var hela familjen rätt nöjd på intryck. Det var riktigt kul att få uppleva Madeira på det här viset och ön var vackrare än jag hade kunnat föreställa mig. Det fanns otroligt mycket växtlighet och vi har kört många slingriga mil genom tungt hängande vinrankor på vingårdar, passionsfruktsodlingar med frukter stora nästan som apelsiner och bananplantage fulla med gröna bananer. Och vi har sett mängder med vackra blommor och kittlande vyer. Så det var rätt skönt att efter tre dagar pusta ut i båten, ta lite sovmorgon och ge sig hän åt städ och fix.

Vi har upptäckt mögel på undersidan av madrasserna i akterruffen, där jag och Anders sover. Så nu tog vi fram ättiksspray och gick på mögeljakt. Vi fick också låna ett riktigt bra spray av tyska båten Gepheto som hjälpte väldigt bra för att rengöra dynklädseln. Denna lilla expedition slutade med totalsanering av akterruff, en ordentlig tvätt av både ytor, sängkläder och madrasser. Kanske att vi var lite väl noggranna med madrasserna. De stod på tork i solen i flera dagar utan att bli helt torra och jag och Anders fick för första gången på fem månader sova i olika sovrum. Kändes otroligt märkligt när en av oss sov på soffan och den andre i barnens säng. Tillslut fick vi låna en rejäl avfuktare av Mamosas vänliga besättning och vi gjorde akterruffen till ett ordentligt torkskåp. Fortfarande är dynorna inte helt torra, men oj vad rena de kommer vara efter detta! Om det finns någon som har fler tips på hur man blir av med mögel på dynor och sängkläder tas detta tacksamt emot, för jag är rädd att vi kommer stå inför detta fler gånger under resan.

När vi kände oss nöjda med Madeira och hittat ett fint väderfönster så var det så dags att skutta över till Kanarieöarna. Vi hade läst och hört mycket om La Graciosa, som är en mindre ö en liten bit norr om Lanzarote. Här skulle man hitta Kanarieöarnas vackraste ankringsplats och det var vi väldigt sugna på att få se. Seglingen skulle ta cirka 2 1/2 dygn och vi var återigen laddade med sjösjuketabletter, hållbar mjölk och blåbärssoppa att pimpa upp nattpassen med. Segelmässigt hade vi det fantastisk hela vägen. Det blåste nordliga vindar mellan 5-13 m/s och Nausica fullkomligt flög fram i mellan fem och nio knop! Det gick därmed snabbare över än vi trott och turen tog knappt två dygn. Barnen hade också fått sjösjuketabletter och blev därmed trötta och sov mycket. Jag tror att det var skönt för dem för vågorna gjorde livet ombord rätt bökigt. Det hade blåst rejält i några dagar innan och vågorna formades såklart därefter. I början var de väldigt hoppiga från olika håll och det var svårt att hitta någon rytm i dem. Båten skuttade och for åt alla möjliga håll och vi gjorde vad vi kunde för att hålla ordning på armar, ben och fiskedrag. Mina sjösjuketabletter hjälpte inte det minsta tyvärr och hela första dygnet kändes som en enda lång period av att stirra ner i havet i olika vinklar.

Det är skönt att kunna sova när man är sjösjuk.

Plötsligt kände jag en liten hand på min kind och Agnes som hade vaknat kravlade upp och ville mysa. Det var en fin stund vi hade och sedan säger hon till mig: ”Mamma titta, jag ser ett flygplan däruppe. Visste du att man kan flyga över också?” Älskade unge. Tilda kom med vatten till oss och det är så fint att se hur de båda tar hand om varandra när det normala blir svårt. Tilda hjälper Agnes med tallriken när det gungar för mycket och Agnes håller upp Tildas hår när hon tycker att det hänger i ögonen medans hon äter. Vilket starkt band som vuxit mellan dem och det är ljuvligt att som förälder få sitta i närheten och ta del av detta. Sedan kan de såklart bråka som tokar också och mer intensivt än hemma eftersom de lever ihop 24 timmar om dygnet. Då sliter vi våra hår och Anders får ett par nya gråa hårstrån i skägget varje gång. Men konversationerna de har mellan sig, hur de berättar för varandra att de älskar varandra och kramas när de inte setts på ett tag (2 timmar eller så…). Och hur de leker och tar hand om varandra när den andre behöver hjälp. Det är värt varenda sekund av de där jobbiga bråk-stunderna. Fråga bara Anders skägg.

Efter ungefär 1 1/2 dygn lugnade sig vågorna och livet ombord blev trevligt igen. Barnen hade klarat av det hela galant och tack vare sjösjuketabletterna de fick så gick det bra för dem att äta, sova och till och med leka nere i båten i slutet. Jag lovade dock mig själv att kolla upp flyg från Kap Verde till Franska Guyana. Bara för säkerhets skull. Men idag, när vi nu sitter här och mår bra i en underbar liten vik och precis har badat och myst med fina vänner på stranden, känns det väldigt avlägset med sjösjuka och att inte vara med på seglingen över Atlanten.

Vid ett tillfälle,det var under den första dagen på seglingen, kom Anders upp och frågade hur det var med mig. Jag kunde inte riktigt svara honom utan stammade bara fram: ”Dddddäääääär!!!!!” För långt fram i horisonten såg jag plötsligt en enorm plym av vatten sprutas upp högt upp i luften. ”Vaaaaaaal!!!!!!” Alla for upp och jag fick sällskap vid relingen när vi tillsammans spanade ut över havet. Tilda började genast bubbla ur sig allt hon lärt sig dagen innan, då vi passande haft valkunskap i hennes skola. Med yviga gester berättade hon allt hon kunde om hur högt upp valarna kunde spruta vattnet, att 100 människor får plats i en blåvalsmun, att ett blåvalshjärta är lika stort som en liten bil, att…. och någonstans där blev hon avbruten av sin pappa som vrålade henne i örat: ”DÄR!! Jag ser en som HOPPAR!!!” Tyvärr var vi andra för långsamma så vi fick bara se plasket och ett par fler vattenkaskader från några andra valar runtomkring som sprutade upp vatten. Anders hade fått se hur en av bjässarna hoppade upp ur vattnet för att lekfullt slänga sig på sidan ner igen. Sedan var showen över. Inte lika länge som när vi har delfiner runt oss men vilken fantastisk naturupplevelse vi fick vara med om! Samtidigt är jag rätt glad att deras gymnastiska övningar hände på långt avstånd för vi kände oss så små i förhållande till de där vattenmassorna som sköts upp i luften.

Första kvällen på La Graciosa njöt vi av strandmys, sandlekar och en slående vacker solnedgång. Vi var framme och vi var så otroligt nöjda!

Land i sikte i en värmande soluppgång på väg in mot La Graciosa.

Agnes är självutnämnd rorsman ombord på jollen.

Ser ni de tre barnen som står och njuter av solnedgången?

Överfarten till Madeira på två sätt

Ur Linnéas perspektiv:

Dagarna innan avfärd var jag nervös. Inte sådär toknervös så jag mådde illa och inte kunde äta. Nej för äta det kan jag alltid, men nervös så att tankarna upptogs av olika scenarion som kunde gå fel och så att humöret inte alltid var på topp om man säger så. Det som gjorde mig mest nervös var att jag inte kände mig helt förberedd. Vi hade saker kvar att fixa på båten som jag i stunden tyckte var livsnödvändiga. Nu i efterhand inser jag att det inte alls är speciellt livsnödvändigt att sy en annan tvättpåse till smutstvätten än den vi redan har, köpa tolv flaskor mjölk som håller i rumstemperatur, skrubba sig blodig för att få bort smuts i ett hörn jag aldrig tidigare sett, eller ens lägga ut ett blogginlägg innan avfärd. Faktiskt. Men just då fokuserade jag maniskt på det och först när alla dessa mjölkflaskor var inköpta kunde jag andas ut, och då kände jag en härlig förväntan. Hur ska detta gå egentligen? Det är vår hittills längsta seglats och vi vet faktiskt inte än hur familjen klarar av långseglingen. Kommer min sjösjuka att lägga sig eller kommer jag att ligga dubbelvikt över relingen hela vägen? Kommer barnen tycka att det är kul eller kommer de att hata oss för resten av sina liv efter att ha varit fast på en liten yta i fem dygn? Kommer jag och Anders tycka att det är kul eller säljer vi båten halvvägs, tar var sitt barn och köper flygbiljetter med olika destinationer? Ja, det var en härlig förväntan jag hade inombords när jag spanade ut över det vackra blå havet som i ett antal dygn framöver skulle vara vårt hem.

Vyn från sittbrunnen i Cascais.

Kvällen innan avfärd kunde vi tillslut para ihop oss igen med våra kära vänner från båten Mawi. Det blev ett minst sagt kärleksfullt återseende och jag tror större delen av hamnen hörde oss in på småtimmarna. Det var riktigt härligt att få sitta tillsammans igen och se barnens överförtjusta lek ihop. Det kändes som månader sedan sist men när vi räknade efter var det faktiskt bara ett par veckor sedan vi skiljdes åt. De hade saknat varandra mycket och det tog inte två sekunder för dem att rusa ner i båten och påbörja där de avslutat för några veckor sedan. Jag tog flera bilder på dem men inte en enda blev skarp. De for och hoppade som yra små kalvar nere i båten, så tyvärr kan jag inte dela med mig bildligt av deras glädje och kärlek.

Vi hade bestämt med våra norska vänner i båten Mamosa att segla vid 11-tiden dagen efter. De har en betydligt större båt så vi hade inga större förhoppningar om att hålla jämna steg, men det kändes fint att ha en till båt där ute på havet samtidigt. Det känns också riktigt fint att ha dessa vänner att umgås med när vi kom fram! Klockan 11 på måndag förmiddag var vi redo upp över öronen. Sjösjuketabletterna var svalda och vi lättade ankare, satte segel och styrde nosen ut mot det stora vackra havet. Hela familjen var härligt förväntansfull och humöret var på topp. Jag hade gjort iordning en väska till barnen som var fullproppad med nytt pyssel, spel och andra roligheter och denna var tänkt att plockas fram när vi lämnat bukten. Vi visste dock att det skulle blåsa en del under de första dygnen för att sedan avta, det skulle snart visa sig att varken mamma eller barn var så sugna på att pyssla. Så hur pysselsugen än Anders må ha varit så fick han inget medhåll från resten av familjen så väskan fick vackert stanna ouppackad några dygn till.

Tjoho nu är det äntligen dags!

Strax efter en storslagen avfärd upptäckte vi att loggen, som varit en trogen tjänare fram tills nu, plötsligt inte visade vår fart. Inte livsavgörande alls eftersom vi har en fartmätare på plotten som visar fart också, bara irriterande. Vi hade ett par andra mindre missöden som inte heller de var något större jobb med att rätta till och vår kära logg började snart rulla igång igen. Det som kändes tyngre var när vår autopilot började slira och blev otäckt varm så vi inte vågade använda den. Detta skedde en eftermiddag när det var för lite vind för vårt vindroder att styra och vi såg framför oss en lång natt med handstyrning. När vi endast är två i besättningen att dela på nattpassen så är vi beroende av olika medel för att hjälpa till med just styrningen av båten. Men nej, inte heller detta var livsavgörande utan endast en bekvämlighetsgrej. Och vi hade tur, för när det började skymma så fick vi lite mer vind och kunde använda oss av vårt underbara vindroder igen. Denna magiska uppfinning som jag knappt visste vad det var innan avfärd, har gjort vår segling så mycket enklare. Den styr oss mot mål med endast vinden som hjälp. Den är alltså helt oberoende av både ström, diesel eller mat, och den gnäller aldrig. Som den perfekta tredje partnern ombord!

image

Vi hade en incident där vårt lättvinds genua (ett stort segel som vi använder oss av i medvind när det inte blåser så mycket) rullade upp sig i den då rådande hårda vinden. Detta medförde att vi var tvungna att ta ner hela seglet och i den gungande miljön vi befann oss i så hamnade delar av seglet i vattnet. Släpandes efter båten som en trål så fylldes den mer och mer av vatten och där blev jag faktiskt rädd på riktigt. Men med rädsla kommer styrka och på något underligt vis lyckades vi dra upp spektaklet igen. Min onda högerhand mådde dock mindre bra efteråt och jag fick sedan bli enhanda och vänsterhänt. Fungerade sådär, men det gick.

Under ett nattpass där jag fick besök av månen iallafall för en liten stund.

Så hur gick det då med min sjösjuka kanske ni nu tänker. Jodå, den ska få sin välförtjänta del av det här inlägget också. Som skrivet tidigare så var det en rullig färd till att börja med och sjösjukan gjorde sig påmind nästan direkt. Men första dygnet kändes det ändå under kontroll, så länge jag höll mig i sittbrunnen och inte gick ner. Dag två låg jag som en halvdöd plattfisk i akterruffen och förbannade allt vad segling hette. Jag drömde om att sälja båten och köpa en sommarstuga långt, långt inne i skogen där allt är mycket stilla. Jag ville inte höra en enda våg till och jag brydde mig inte om en enda delfin mer, jag ville bara i land och få allt att sluta gunga. Förbannad och besviken var jag över att jag inte klarade av det. Anders tog befälet och skötte allt runtomkring som behövde skötas. När det var dags för mitt nattpass hade vågorna lugnat sig något och jag började faktiskt må lite bättre. Morgonen efter var jag, till min egen stora förvåning, rätt pigg igen. Vågorna hade som sagt lugnat sig och framförallt började de bli längre och mjukare. Sista dagen slutade jag ta sjösjuketabletter och helt otroligt mådde jag strålande bra! Drömmen om sommarhus i skogen försvann snabbt och jag njöt av soluppgång och glada barn som även de mådde bra igen. Allt pyssel åkte fram, vi hade gymnastik till discomusik i sittbrunnen och vi skrattade och sjöng åt livet och åt varandra. Det var en sådan seger för hela familjen! Om denna vändning berodde på att vågorna lugnat sig eller på att kroppen ställt in sig det vet jag inte än. Men en sak är säker, det var värt att ligga lite sjösjuk för att få uppleva denna underbara segling som vi sedan hade. Framförallt var det värt det för att få uppleva känslan av att med egen båt anlända Porto Santo i soluppgången!

Var är vi egentligen? Tilda lär sig navigera.

Ett av de bästa med långsegling är all tid vi har för mys tillsammans

Biologilektion på Atlanten. En av tre små bläckfiskar som under natten hamnat på Nausica.


Tilda hittar kreativa sätt att få vara ifred. 

Ur Anders perspektiv:

Jobba jobba jobba. Veckan innan avfärd till Porto Santo parkerade vi i Cascais. Det hade vi planerat sedan länge, dels för att ha en plats att beställa de sista reservdelarna till motorer och rigg men också för att hinna göra Nausica färdig för oceanöverfart. Visserligen har vi seglat långt nu och väldigt mycket är gjort men det är ändå en annan sak att ge sig rakt ut i ingenstans. De där scenarierna med oväder på Atlanten ligger i bakhuvudet. Då bara ska grejorna vara i toppskick och kollade i detalj. Det är med en annan känsla som jag tittar på båtens delar och känner att, det bara ska hålla. Även seglingen känns på ett annat sätt. Ju längre mot Madeira vi kom desto mer fick jag känslan av att, mja 4 knop är helt ok om vi slipper att slå ut det sista revet. Det är mycket skönare att segla med lite mindre segel för det hörs och känns att belastningen och slitaget minskar avsevärt. Givetvis står detta helt i motsats till kappseglarsinnet som gillar loggens tiondelar och många kvadratmetrar duk.

Vi lämnade Cascais med en fantastisk känsla. Flera vänner i ankarviken och mor och far som vinkade av oss från fästningen. Några sjömil ut så började det blåsa en del och vi hade 8-13 m/s hela första dygnet. Med ett rev i storen, som senare blev två gjorde vi mellan 6 och 9 knop och vi flög fram. Det är med en enorm stolthet som jag nattar barnen i förpken, båten lutar och styr i vågorna och det låter som att vi är inne i ett vattenfall.

– Godnatt pappa, säger de efter varandra, världens naturligaste grej för dem men ändå rätt häftigt. Ett par minuter senare sover de och vaknar inte förrän det blir ljust.

Första natten var helt stjärnklar utan måne. Jag har pratat många gånger hemma om att jag verkligen ser fram emot nätterna, och nu är vi här och upplever dem. Det är så mäktigt. Utan städer eller något annat ljus så kommer stjärnor och planeter fram som jag inte har sett dem tidigare och att se vintergatan med en kopp kaffe och en nattmacka och med båten som styr sig själv är livet! Vi har hittat en app som heter SkyView som är helt fantastisk, där håller man mobilen mot stjärnorna och appen ritar ut stjärntecknen. Den är också proppfull med information om respektive planet/stjärna.

Efterhand så minskade vinden och vi fick det behagligare ombord. Vi testade olika segelsättning och kom fram till att skipa storseglet till fördel för fock och genua på slör/läns. Skönt att slippa storseglets smällande i rullningarna samt att vindrodret behöver kämpa mindre.

Vi hittar också rutinerna ombord på ett riktigt bra sätt. Linnea är varm i kläderna och hanterar Nausica briljant. Det är skönt att helt kunna koppla av och gå och lägga sig utan att behöva grunna på hur det går däruppe. Vi är alltid fastkrokade på natten och ingen går upp på däck utan att väcka den andre. Är man osäker på något så väcker man den andre. Vi är ett team och det funkar perfekt! Givetvis så finns det en liten kompass i akterruffen bara för att kunna kolla 😉

Dagarna rullade på med skola och UNO och måltider och ritstuga och givetvis så bråkar barnen då och då precis som hemma. Men det infinner sig alltid ett visst lugn i vår familj när vi kommer ut på havet. Om det är sjösjuka eller trivsel får kommande analyser reda ut 😉 Två av nätterna hade vi mulet och utan måne, det var becksvart. Alltså riktigt kolmörkt, så mörkt så att man blir förvirrad och desorienterad utan de vanliga styrmärkena som en stjärna eller ett moln eller bara någon kontur som man kan ha som referens för att kolla om båten svänger eller styr rakt.

Dagarna har även ägnats åt fiske. Vi släpar bläckfiskar och wobblers och annat smått och gott, läser om andras märkliga fångster. Vårt resultat sedan vi lämnade Sverige är ca 60 makrill, en horngädda och en fiskmås. Men vi jobbar på. Dag 3 sa det bara TJONGGG på spöt, sen inget mer. Jag vevar upp och ser att 40 kg vajjern är avklippt rakt av. Vad det än var, en U-båt eller en fisk med riktigt vassa tänder så var det nog bäst att den stannade i havet.

Vi insåg att vi inte skulle hinna land innan det mörknade dag 3 så vi saktade ner för att slippa ankra i beckmörkret. Med bara focken uppe så gjorde vi ca 3 knop och vindrodret styrde även i den svaga vinden som vi hade. Det börjar bli en god vän det där vindrodret!

Rätt som det är så ser vi en fyr och en timme senare så kan man skymta en spöklik siluett av en bergskedja.
image

Porto Santo ligger bakom bergskammen sett österifrån. Därefter en magisk soluppgång och insegling till ankarviken.
image

image

image

Genast slås vi av skiftet i klimatet. Det är riktigt varmt i luften och 25 grader i vattnet som är kristallklart. Vi är framme!!!

image

Halvvägs mot Madeira!

Familjen Thornblad meddelar via satellittelefon att de idag, den 12 september kl. 16.59, har kommit halvvägs på sin seglats mot Madeira. Endast 172 nautiska mil kvar! Autopiloten verkar vara sönder, men annars är allt väl.

Bilderna nedan är skickade strax innan avfärd i måndags – tillsammans med orden: ”Nu draaaaaaaaar vi!! Atlanten är ljuvlig mot oss!”

 

 

/Skeppsråttan(doktorn)

Rustade inför Madeira!

Vi låg i Porto i några dagar och väntade ut hårda vindar som drog förbi ute på Atlanten innan vi siktade nosen söderut igen. Härifrån var planen att segla mot den mysiga staden Figueira da Foz. Tyvärr la sig vinden helt medan vågorna som byggt upp under några dagar, höll i sig och gungade oss envist runt. För motor och med sjösjukan i halsen tog vi oss sakta, sakta längs med kusten. Det var på tok för rulligt för min del men barnen var nöjda eftersom när mamma är sjösjuk så får man äta sura godisar. Jag har nämligen upptäckt att det är ett av de bästa botemedlen mot denna envisa åkomma. Stugeron tillsammans med sura godisar. Anders menar att det är en dålig undanflykt för att få äta godis, jag hävdar stenhårt motsatsen och barnen hejar starkt på mig. Eftersom de också känner av samma sjösjuka när det börjar prasslas med påsen och då givetvis får ta del av det magiska botemedlet. Tre av fyra nöjda, bra statistisk tycker jag och fortsätter med konceptet.

Vi sov mycket i den rulliga sjön, både barn och vuxna blev bryskt vaggade. Det kändes mäktigt att se hur stora lastfartyg försvann helt i vågdalarna och det killade i magen på oss när vi åkte hiss upp och ner. Ja för det kändes faktiskt så emellanåt. Vågorna är väldigt annorlunda än de vi är vana vid hemifrån. Så trots att de är större så känns de enklare att hantera på något vis. Hade vi bara haft lite vind att segla på så hade även jag njutit av åkturen. Men vi hade fina stunder också på den här seglatsen. Delfinerna var minsann exalterade över den härliga cirkusen som havet bjöd dem och de hoppade högt och vilt vid vår sida. Vid ett tillfälle såg vi en delfin bredvid Nausicas nos som hoppade säkert tre meter upp i luften! Det kändes trickfilmat och jag förundrades över hur starka dessa graciösa djur måste vara för att klara av ett sådant skutt. Vid ett annat tillfälle såg jag en ensam fena komma glidande emot oss. Det var när vi hade kommit närmare kusten och vågorna hade lagt sig en del. Haj har vi sett förr i de exotiska haven vi nu seglar i, men aldrig i den här storleken och aldrig så här nära inpå. Det var en rejält tilltagen fena som vi mötte och jag kunde höra den otäcka bakgrundsmusiken från diverse hemska filmer i mitt huvud. Eller så var det slagen från mitt egna skräckslagna hjärta som skenade i panik. Jag höll iallafall fast mig med ett rejält tag om ratten och kontrollerade noga att barnen satt fast i sina säkerhetslinor. Ingen ska bada nu.

Här har vi betydligt mysigare sällskap

Figueira da Foz var lika charmigt som namnet låter. Vi hittade en otroligt vacker och välfylld marknad strax intill hamnen och nu var det min tur att hamna i mathimmelen. Jag gick loss på oliver, nötter och kryddor i lösvikt, exotiska frukter och grönsaker som smakade himmelskt oavsett om det var en vanlig liten gurka eller färska fikon och solmogna mangos. Det var en sådan färgsprakande kombination av dofter och smakupplevelse att jag tappade helt grepp om tid, rum och plånbok. Jag sa ja till allt barnen pekade på. De hade även en stor fiskdisk och där lyxade vi till det med färska räkor till kvällen.

I staden fanns också en mysig liten badplats samt en gigantisk sju-mila sandstrand. På eftermiddagen skulle det fixas lite i båtarna så jag tog Tilda, Agnes och Sanna från den norska båten Mamosa och gick och badade. Det blev en spännande upplevelse när barnen började bråka om en spade och plötsligt gick åt tre olika håll. ”Jaha, nudå?” tänkte jag där jag stod kvar i mitten. Det är dock tre mycket kloka barn så det hela löste sig relativt smärtfritt. Sedan byggdes de tjusigaste sandslotten med både tinnar, vallgravar och detaljer på proffsnivå. ”Ge mig bara spik och hamburgare så fixar jag det” sa Agnes till mig när ett av tornen rasade. Älskade barn. När de andra var färdiga gick vi till strandbaren som hade happy our och beställde in vår allra första stranddrink. Oj så gott det smakade! Barnen fick premiera i att köpa glass helt själva och det var tre minst sagt stolta barn som kom skuttandes tillbaka. Tildas blick sa mig att hon insåg vilken ny värld som nu öppnat upp sig för henne.

Ja, här är det bara vuxenhänder!

På kvällen hade vi tapas tillsammans i Mamosas stora sittbrunn och mumsade på allt möjligt gott. Agnes somnade som vanligt i Anders knä med de vuxnas skratt i öronen. Tilda och Sanna fick en uppesittarkväll och njöt av lyxen med att få titta på film tills ögonen gick i kors.

Vi ville ner mot Lissabon där vi strax skulle få besök av Lars och Lisbeth, Anders föräldrar, så jag och Anders planerade en dygns-segling dagen efter. Vi försäkrade oss om att vågorna hade lugnat sig och stack sedan ut vid lunchtid. Vi hade till en början en fin seglingsvind och hela familjen njöt. Vi åt melon och dansade till jazzmusik och Gröna små äpplen av Monica Zetterlund. Det var en strålande dag på havet som resulterade i en fantastisk solnedgång. Tyvärr dog vinden ut helt under kvällen och vi fick gå för motor. Eftersom jag och Anders har vår säng rakt ovanför motorn så är det som att ha sitt öra tryckt mot en hårdrocksconcert när man ska försöka sova under motorgång. Men ofta är vi så trötta ändå så inte ens lite elgitarr kan förstöra skönhetssömnen. Den här kvällen hade jag dock svårt att somna så när Anders kikade in för att se om jag var vaken kilade jag snabbt upp med honom i sittbrunnen. Däruppe hade vi en sådan mareld runt båten som jag aldrig förr upplevt. Det var som att segla i ren silver. Kontrasterna var knivskarpa och vi såg fiskstim under ytan som glittrande raketer som for fram. Sedan kom delfinerna. Det är synd att jag använt ordet ”magiskt” så många gånger redan under den här resan för nu vet jag inte hur jag på annat sätt kan beskriva den här nattliga upplevelsen. De stora livliga djuren rörde upp så mycket mareld när de jagade fisken och att se dem i silvriga kontraster under ytan var obeskrivligt. Jag kommer bära med mig känslan av att stå där tätt tillsammans i natten och njuta av detta skådespel. Tack älskade Anders för att du kom ner och hämtade mig.

Kvällens underbara solnedgång

Vi hade siktat in oss på Cascais, som ligger strax väster om Lissabon, och där hade vi fått tips om både vacker natur och fina restauranger. Vi är överlyckliga över alla fina tips vi får av er, tack! När vi kom fram till hamnen blev vi hänvisade en plats och även informerade om priset för vår båt. Här var det dyrare än vi nu blivit vana vid. För vår 36 fotare kostar det 43 euro/natt. Alltså i princip hela vår dagsranson som ligger på cirka 500 kronor. ”Nu blir det gurka till lunch” informerade jag barnen innan vi hoppade i land. Men oh vilken vacker stad Cascais är. Mysig, vacker och väldigt vänlig.

På eftermiddagen kom sedan Lars och Lisbeth ner till båten och det blev ett glatt återseende. Det var längesedan vi sågs och barnen var väldigt lyckliga över att ha farmor och farfar ombord. De överraskade oss också med att ha bokat en stor lägenhet där även vi fick plats att sova och med det ljuvliga som stavas tvättmaskin! En väldigt fin gest som blev enormt uppskattat. Vi stuvade in 30 kilo tvätt, symaskin och lattor i bilen (som de också hyrt!) och begav oss lyckliga mot lägenheten. Efter lite kvällsfika la vi upp en plan. För att maximera dagarna innan överfarten till Madeira så skulle jag och Anders för första gången på fyra månader sova i olika sängar. Medan Anders kickade igång vår underbara symaskin och lastade maskin efter maskin full med tvätt, så tog jag mig tillbaka till båten. Där spenderade jag kväll, natt och förmiddag i olika mer eller mindre graciösa positioner för att få varenda liten vrå av Nausica ren. Jag hittade en gammal tandborste som jag använde i varenda litet bortglömt skrymsle av båten. Dagen efter gjorde vi samma upplägg och jag tror att både jag och Anders kommer drömma mardrömmar om tvättmedel och skurborstar i flera veckor efter de här passen. Men det gav resultat. All tvätt blev tvättad, en hel hög med sy-arbeten som legat efter oss blev gjorda och Nausica luktade rent och fräscht av grönsåpa genom hela hamnen. Jag skulle precis slänga de sista soporna när jag lyfte på soppåsen och upptäckte en inkräktare! Min första panikslagna tanke var Kackelacka! ”Det var ju självaste f-n att du skulle komma hit och hur sjutton har du lyckats gömma dig?” Det var ju inte direkt första påsen sopor som jag tömde. Efter att ha lugnat ner mig lite inser jag dock att det inte alls ser ur som en kackerlacka, men jag kan säga att jag blir inte helt lugn förrän Anders fått se bilden och direkt avfärdat den. Jag undrar dock fortfarande hur den kommit hit och om den kommit ensam…

Förutom all städning och sy-arbeten vi lyckats göra här så har vi också gått igenom riggen, servat motorn och bunkrat det sista vi tycker att vi behöver inför överfarten. För nu har vi bestämt oss för att segla ut till Madeira. Vi planerar att segla på måndag, alltså i övermorgon, som väder och vind ser ut just nu. Det känns bra och vi är väldigt laddade och förberedda men jag hade ljugit om jag inte skrev att jag känner mig nervös. Fem dygn planeras seglingen att ta och kommer därmed vara den längsta överfarten vi hittills har gjort. Vi kommer att skicka sms från satelittelefonen till Nicolina som i sin tur uppdaterar vår position här på bloggen. Det är en underbar utmaning framför oss men emellanåt undrar jag också vad vi håller på med. Fast jag undrar det på ett bra sätt. Liknande tankar har jag haft hemma också men då är det mer i stil med ”Jag hinner knappt träffa min familj i all logistik, vad sjutton håller vi på med?”. Jag tror starkt att den känslan jag har nu är mer hälsosam ändå.

Agnes i dagens skola. Hur man lär sig att byta ett dieselfilter.

Tilda i dagens skola, hur man lär sig att njuta av livet.

Vi har haft mysiga dagar tillsammans med Lars och Lisbeth och vi är väldigt tacksamma över allt de ställt upp med. Vi har med bil istället för sparkcykel tagit oss runt till olika båtbutiker, tvättmaskin istället för handtvätt har vi fått kläderna rena, vi har sovit i en riktig säng flera nätter och vi har haft kul under tiden.

Idag har vi varit inne i Lissabon för lite sightseeing. Tyvärr hann vi inte se riktigt så mycket av staden som jag hade önskat men i gengäld fick vi en härlig stund på en lunchrestaurang. Det var god mat och en lyxig utsikt. Barnen fick fri tillgång till pennor och papper och hittade varsin soffa att breda ut sig i. Vi vuxna fick därmed tid till djupa diskussioner och ett ordentligt snack om politik. Vi alla fyra har samma grundvärdering kring människor och lika värde. Att vi sedan har olika åsikter om andra saker förgyllde bara lunchen. Det blev bra drag i diskussionen men när hetluften lagt sig kunde vi skåla som vänner igen. Härligt att inte alltid vara överens!

Agnes är trött på sightseeing och har här slocknat på pappas axlar

Vi har umgåtts med så många olika kulturer, färger, kärleksrelationer och samhällsklasser redan på vår resa och jag slås hela tiden av hur otroligt mycket vi lär oss. Av livet här, av att få möjligheten att träffa och prata med alla dessa människor. Hemifrån får jag rapporter om bedrövlig statistik inför valet. Det gör ont att läsa och jag blir ledsen in i själen, men framförallt blir jag förbannad! Det är svårt att ta in och på lite avstånd känns det nästan löjligt att detta händer. Vi har redan svaret på vart Sverigedemokraternas politik leder oss. Allt det hemska vi läst om i historieböckerna när vi gick i skolan och alla fruktansvärda öden vi har ryst åt så många gånger. Vi har facit svart på vitt åt vilket håll deras parti vill ta Sverige. Det är inte för ett Sverige där kvinnor har kvar sina självklara rättigheter, eller för ett jämställt Sverige med lika vilkor för alla oavsett var i världen man är född, inte heller för demokratin eller för den framtid vi vill ge till våra barn. Vi kommer följa valvakan med spänning och nervositet härifrån och skickar samtidigt en massa kärlek till alla starka människor där hemma som står upp mot detta.

Galicien med rösträtt och blodvite

Vi stannade i La Coruña i sex nätter och njöt av staden som bjöd på det mesta. Första kvällen firade vi på restaurang med Mawis besättning och njöt av grillade räkor, spanska heta pimentos och mangosallad. Andra kvällen firade vi i Mawis sittbrunn med pasta-party, spanskt vin och mysig stämning. Ja vi firade stort att vi var här, i denna stad som vi knappt vågat drömma på riktigt om att vi en dag skulle komma till med egen båt. Det blev också ett förlängt hejdå, eller snarare på återseende, då vi tyvärr har olika resplaner några månader framöver. Vi kommer sakna er, våra härliga dansk-schweiska resekompisar.

På dagarna strosade vi i den stora, välfyllda och otroligt vackra staden som innehöll allt från surfing, god mat, coola surfbutiker, vackra löpslingor och kallt havsbad. En eftermiddag fick Tilda låna Noahs bodyboard och visade upp sin modiga sida när hon kastade sig ut bland de rätt stora och framförallt kalla vågorna. Givetvis stod en huttrande vuxen beredd hela tiden och det hela skedde på relativt grunt vatten, men jag hade hjärtat i halsgropen flera gånger. Tilda själv tänkte inte två gånger innan hon tog sats och paddlade sig andfådd för att hinna fånga vågen. Hon var i mina ögon strandens coolaste surfbrud. I La Coruña fick vi också träffa några av de tidigare båtarna som vi stötte på i Gijon. Kul med många barnbåtar och nya kompisar att leka med!

Agnes körde lite strand-surfing istället.

Vi träffade här också en familj som var på väg hem från sin segling och tack vare dem fick vi både goda råd, flera tips på bra väderstationer att läsa väder ifrån, och en stor mängd digitalt utbyte. Den underbara Travelling karma som råder bland seglare här är fantastisk att uppleva. Man är inte sen att hjälpa varandra i stort och smått och oavsett storlek på båt så är alla i samma situation. En dag kicksparkade sig Anders milsvida genom halva Galicien i jakt på kontakter som vi saknar till solcellspanelerna. När han flera timmar senare och totalt genomsvett kom tillbaka tomhänt och med viss ilska i blicken halade vår tyska granne fram precis det som var omöjligt att hitta i de välsorterade båtbutikerna runtom. ”Ta du de här, jag behöver inte alla ändå”. Tack du underbara människa, synd bara att du inte blev vår granne tidigare tänkte jag, medan jag studerade stjärnorna framför Anders ögon. Ja det råder en så fin stämning i hamnarna och de allra flesta är måna om att lära känna varandra och dela med sig av sina erfarenheter. Lite som studentlivet man möter som student i Lund, fast i en annan setting bara.

När vi skulle runda udden utanför La Coruña hade vi flera olika ställen vi ville ankra på. Tyvärr busade vinden en hel del med oss så vi var tvungna att ta ett längre skutt än vi först planerat för. Det var sen kväll när vi gav oss iväg från den upplysta hamnen och det kändes så mysigt att segla ut i natten med hejarop från grannbåtarna. Vi skumpade iväg på lynniga vågor och hade en minst sagt lärorik natt under stjärnorna. Jag insåg återigen hur mycket jag uppskattar månsken. Nu hade jag tyvärr inget månsken på min vakt men stjärnorna lös snällt över mig ändå. Hemma har jag ingen aning om vart i måncykeln vi befinner oss och jag behöver sällan bry mig om huruvida natten är mulen eller ej. Här betyder det enormt mycket och vem som ska få nattpasset som ger en segling i fullmånens sken kan vi nästan börja bråka om. Under den här sträckan var det en ofantlig mängd fiskebåtar ute. En del hade AIS och var därmed lätta att upptäcka men alldeles för många hade det inte. De är dock inte jättesvåra att se ändå då de kan liknas vid upplysta diskobollar ute på det svarta havet. Men det blir en salig röra bland fiskenät som i vissa fall släpas efter båtarna och i vissa fall emellan. Jag minns en gång under nattpasset när jag hade dessa discokulor runt mig vart jag än tittade, och just då vaknade Agnes och behövde hjälp på toaletten. ”Ropa lite högre så vaknar nog pappa snart…”. Jag kunde omöjligt lämna ratten där och då och istället gav jag Anders en halvtimmes längre sömn. Och det betyder mycket när man delar på nattpassen så här!

Vi hade siktat in oss på att ankra utanför Cee, efter att ha rundat Cabo de Finisterre. Det såg väldigt mysigt ut i Reeds och på plottern, men när vi väl kom in så kändes det inte så idylliskt ut som vi trott. Så vi valde att fortsätta segla söderut till Muros. Vi hade en fantastisk segling och hela familjen njöt av lugn skola och mysig lässtund. Sedan bestämde vi oss för att ha lite hemkunskap och att lära sig baka äppelkaka är väldigt viktigt beslöt läraren. I Muros var mysfaktorn på ankringsstället betydligt högre än vid förra försöket och vi la oss strax utanför en ostronodling. Efter kvällsdoppet satt vi i sittbrunnen och åt nyfångad näbbgädda och funderade på om de körde med konceptet självplock här. ”Lite som jordgubbsplock hemma. Man kanske bara kan ta sitt nät och plocka ostronen…” Vi kände oss inte säkra på saken dock så vi lät ostronen vara. Sedan åt vi äppelkaka och hemmagjord vaniljsås (hemmagjord i den bemärkelsen att vi blandade marsanpulver med mjölk… men oj det hade fått en Michelinstjärna i vilken restaurang som helst!)

I dagens skola lärde vi oss att baka äppelkaka när det gungar.

Härligt med omväxling från makrill till kvällsmat.

Tilda skriver brev till sina klasskompisar hemma i Sverige.

Morgonen efter var en av de bästa jag upplevt. Det var egentligen ingen specifik sak som hände, det var bara en underbar morgon. Jag och Anders vaknade tidigt och tog ett morgondopp ihop i ett alldeles stilla, ljummet och spegelblankt hav. Vi åt nybakat bröd till frukost och barnen var på ett strålande humör. Vi hade ingen stress i kroppen, inga måsten framför oss, ingenting vi skulle ta oss till. Vi hade varandra och vi alla mådde bra. Jag slås av det mer och mer under resan, vi mår väldigt bra. Inte bara kroppsligt utan även själsligt. Även om jag för det allra mesta har mått bra i livet så har jag inte insett att jag faktiskt gör det, och framförallt hur mycket det betyder. Jag vill försöka samla ihop det här för att på något vis kunna plocka fram när det inte känns lika enkelt i livet.

Vi drog upp ankaret på förmiddagen för att ta oss till staden Vigo. Vi hade gärna stannat längre men vi hade en uppgift att utföra. I Vigo kunde vi nämligen ta tåget dagen efter till den portugisiska staden Porto och där skulle vi förtidsrösta. Vi hade en stabil marginal på knappa 24 timmar att hinna få iväg vår röst och vi var fast beslutna om att lyckas. Tilda hejade på då vi berättat för henne om vikten kring valet, Agnes tjurade över att hon inte hunnit bada ifrån stranden. När vi seglade ut från Muros vackra vik utbrast Tilda plötsligt att hon såg en massa krabbor som simmade i vattnet. Jag trodde inte en sekund på henne. ”Jaha, vart tror du de är på väg?” ”Inte vet jag” svarade Tilda. ”Men du kan ju fråga den som kommer här”. Minsann. Det var verkligen krabbor som simmade! Det var 20 meter djupt och de simmade vid ytan som små äventyrare med ett stort mål i sikte. När Nausicas stora bog kom för nära sträckte de fram alla sina små ben och spärrade ut klorna som för att försvara sig. Det såg väldigt komiskt ut och väldigt fel. Vad hade de för motivation att ta sig upp hit? Vad letade de efter? Vi beslutade oss för att ta reda på det nästa gång vi får bra Wifi.

Vi hade sett fram emot att njuta av Spaniens vackra kust under den här seglingen men snart seglade vi in i en tjock, tjock dimma. Det var som att flaxa runt i filmjölk, eller snarare grekisk yoghurt om man nu ska tänka i mat-termer. Och den kom så plötsligt! Vi har läst mycket om fenomenet här men under den här seglingen var första gången vi fick uppleva det live. Vi drog igång radarn på kontinuerligt svep medan vi hörde mistlurarna tutandes runtomkring oss. Det var en trafikerad sträcka minst sagt. Tillslut hade vi fyllt skärmen med radarmål och trots att fler båtar fanns där ute i sörjan så kunde vi inte pricka ut dem. Då ringde Dan. Tack igen Dan för all hjälp du ger oss! Och tack för att du hade rätt i att dimman skulle lätta när vi väl kom in mot Vigo! För när vi tagit oss förbi trafiksepareringszoner och väjt för färjor och fiskebåtar så kunde vi tillslut se igen och det kändes som att dra upp en gardin. Där fanns liv!

Vi tog oss in i den östra hamnbassängen och vi hade läst om en tight insegling så vi var mentalt förberedda. Det var en 90 graderssväng med höga betongväggar på sidorna och en ”söt liten tankbrygga” som stack ut i vägen, men djupet var ordentligt tilltaget så det kändes okej ändå. Kanske också för att det var Anders som styrde. Vigo fick vi tyvärr bara uppleva kvällstid men oh vilken mysig stad. Första kvällen hittade vi vad jag skulle vilja beskriva som en korvkiosk, men troligtvis helt fel benämning. Det som skiljde den lite från korvkioskar hemifrån var att snygga spanjorer dansade salsa utanför till svängig spansk musik. Det var så medryckande med alla svängande höfter i nattluften så hela familjen gav sig snart hän att försöka sig på dansen. Trots att vi kände oss nästan lika häftiga i våra moves så såg vi nog rätt stela ut i jämförelse. Förutom barnen som kvickt snappade upp de spanska rörelserna. När jag började lära barnen fågeldansen hade Anders plötsligt fått nog och tyckte det var hög tid att ta sig hemåt. Vi sparkade oss fram på sparkcyklarna genom den varma natten och flaxade med armar och ben så som man ska i fågeldansen

Tåget gick tidigt dagen efter och vi var i vanlig ordning ute i sista minuten när vi lotsade ut två trötta barn upp ur nedgångsluckan. Vi hade packat ner pass och matsäck och tog sparkcyklarna till tåget för att hinna i tid. Det hade regnat under natten och asfalten var fortfarande blöt när vi med varsitt barn skyndade oss fram mot tågstationen. Jag tänkte mest bara framåt och tittade tyvärr inte tillräckligt mycket nedåt så jag missade de hala spåren i marken. Nästa sekund går både i slowmotion när jag försöker skydda Tilda som står framför mig, och min redan onda högerhand, samtidigt som det går rasande fort. Jag hör hur något krasar när jag slår i marken och tänker att shit, nu gick hjälmen sönder. Sedan känslan när jag inser att jag inte har någon hjälm på mig och synen av en massa blod på den våta asfalten framför mig. Jag är då fortfarande osäker på om detta kommer ifrån mig eller Tilda men jag har fruktansvärt ont i huvudet. Jag ropar på Anders att kolla Tilda medan jag känner efter om tänder och dylikt finns kvar. Som tur är så har Tilda klarat sig undan med skrapsår på benen. Alla mina tänder sitter också där de ska, tack och lov, men däremot har näsa och panna fått sig en ordentlig smäll. Vi lyckas inte få stopp på blodbadet utan Anders rusar in i en nyvaken restaurang och roffar åt sig en näve servetter som jag trycker mot huvudet. Snabbt vidare. Tilda är rädd och jag är vinglig men på något vis lyckas vi i sista sekund ta oss på rätt tåg och kan pusta ut. Då inser jag att de där små servetterna kommer inte hjälpa mig länge och vi har två och en halv timmes tågfärd framför oss. Jag fick många underliga blickar från medresenärerna och det blev inte bättre när jag upptäckte att toalettpappret var slut på hela tåget. Jag orkade inte ens försöka förklara detta på spanska utan det var bara att gilla läget när Anders började kalla mig för Slaktaren. Jag försökte sitta så stilla det gick och vred och vände på de små papperslapparna jag hade kvar för att de skulle räcka så länge som möjligt. När vi efter en av de längsta tågresorna jag genomlidit äntligen kommer fram till Porto hittar vi ett apotek. Där finner jag en förfärad apotekare som efter att ha gett mig många förmaningar tillslut får fram sårtvätt och världens största plåster. Jag ser verkligen inte klok ut. Som grädde på moset utbrister min kära make att näsan, den är allt lite sned. Så med handledsskydd, en blodig, sned och svullen näsa, torkat näsblod och stor plåsterlapp över halva ansiktet knackar vi sedan på svenska konsulatet i Porto för att få rösta. Det var med viss tveksamhet vi blev insläppta. Barnen charmade dock som vanligt så stämningen var fin när vi gick därifrån.

Skrapsåren i pannan kommer försvinna. Nu hoppas jag att näsan någongång kommer se normal ut igen.

Porto var en väldigt vacker stad på de ställena som ”skulle” vara vackra. Gick man några kvarter åt ”fel” håll blottades skillnaden i samhället rätt tydligt. Där låg sönderfallna hus med nedklottrade väggar och på de bortglömda gräsmattorna stod trasiga trehjulingar. Vi mötte människor som inte levde i närheten av det samhället som fysiskt sett bara låg några hundra meter bort. Medan inne i stadskärnan, i gamla staden och runt kanten av floden så var staden blomstrande och vyerna var verkligen slående.

Flera av husen var utsmyckade i vackra tegel som gav härliga färgklickar runtom.

Skola på restaurang där Anders berättar om hur äventyrare förr i tiden upptäckte att jorden var rund. Båda barnen blev alldeles stumma av förundran.

På kvällen tog vi tåget tillbaka till Vigo och träffade på en trevlig spansk familj. Vi fick en mängd restips av dem runtom i Galicien och vi kände att vi egentligen inte alls var färdiga med Spanien. Vi skulle gärna stanna flera veckor till och njuta av det vackra landskapet, goda maten och de trevliga människorna. Men samtidigt vill vi inte hamna efter i tidplaneringen för skuttet över till Madeira eller Kanarieöarna. Vi har ännu inte bestämt oss för huruvida vi seglar från Lissabon till Madeira eller om vi tar oss längs med Portugisens södra kust och direkt över till Kanarieöarna. Båda alternativen lockar på olika sätt, så vi låter nog vind och väder avgöra.

Efter Vigo fick vi en fantastisk segling och njöt av medvindens alla fördelar och fick också uppleva alla hundra fiskenät som ligger halvgömda bland vågorna. Vi seglade till Póvoa de Varzim där vi mötte upp med ett par norska barnbåtar som vi träffade för första gången i Gijon. Vi låg still här i ytterligare en dag och la en hel del tid på att fixa iordning lite båtprojekt. Vi börjar känna att de långa överseglingarna närmar sig och vi ser på båt och utrustning på ett annat sätt. Från Póvoa de Varzim tog vi ett mindre skutt till Porto och fick uppleva staden från havet. Från hamnen fick man gratis skjuts in till ett enormt köpcentrum där vi passade på att bunkra mat. Vi hade kommit till konservhimlen och min man var nästan okontaktbar av lycka. I kassan stod en förtvivlad kassörska och försökte slå in alla våra varor medan minuterna tickade ifrån oss. Klockan 12.29 rusade fyra svettiga personer med femtioelva kassar och en tryckkokare över armen ut mot minibussen som precis skulle lämna. Den stackars chauffören kunde inte köra runt oss utan fick vackert öppna dörrarna. Portugiser är fantastiskt vänliga människor. Vi mutade barnen med nyinköpt godis de sista stegen till båten innan vi föll ihop i en svettig, flåsande hög. Nu ska vi bara se till att korsa nåt hav också.