Ljuvliga Madeira och en flygande överfart till Kanarieöarna

Porto Santo blev vårt första möte med Madeiras öar och dit kom vi tidigt en fredagsmorgon. Vi fick se solen gå upp över bergen när vi tyst och stilla gled in i en sömnig ankarvik. Porto Santo är den lilla ön som ligger strax nordöst om huvudön Madeira grande och den skiljer sig rätt mycket från sin storasyster. Det är en torr och sandig ö utan speciellt mycket växtlighet, förutom kaktusblommorna som pryder vägrenen. Terrängen är karg och bergig men har fortfarande slående utsikter och hela ön genomsyras av ett underbart lugn. I ankarviken stod badtemperaturen på 27,1 grader, havet var turkosblått och helt oemotståndligt både dag som natt.

Vi firar med bananpannkaka efter långsegling och det får upp humöret på vilken morgontrött unge som helst!

Riggen ska kontrolleras före och efter varje långsegling och arbetet bjuder på en fantastisk utsikt.

Den första kvällen blev vi inbjudna på fredags-jam i äkta norsk anda på Mamosa. En underbar tradition vi fått ta del av. Fredagskvällar är annars lätta att glömma här och det vill man ju inte råka ut för. Dagen efter blåste vi upp vår stand up paddleboard och Tilda gick genast bananas med den. Från båten surfade hon sittandes och emellanåt ståendes, med mig flygande bakom i ett försök att hinna med henne. Hon fick in en grym teknik och lyckades få en sådan fart på surfbrädan att jag hade behövt Alshammars teknik för att hinna med. Som tur var hade jag knutit fast mig själv i brädan också och kunde därför smyg-styra henne dit jag ville, och därmed kontrollera farten lite.

Förutom att bada oss skrynkliga så tog vi jollen in till hamnen för att utforska ön. Från hamnen gick en fin asfalterad väg in till den lilla byn Vila Baleira och därifrån gjorde vi utflykter av olika slag. En dag drog vi turistkortet och satte oss på en buss som lovade ta oss runt ön till de finaste utkiksplatserna och de vackraste stränderna. Jag var skeptiskt till en början men kände redan efter första svängen att det var värt det den här gången. Vi fick se ön från ett sätt vi aldrig hade gjort till fots (eller cykel!) och barnen tyckte det var supermysigt att sitta i den öppna bussen. Ja med lite kex och nötter går de med på allt minsann. Vid sista utkiksplatsen hade Agnes dock somnat gott och låg och snarkade i mitt knä, medan resten av besättningen ohhh:ade och ahhhh:ade åt vad som tydligen var det vackraste på hela resan. Jag åt upp barnens sista nötter och svor knappt alls.

Efter en skön dag i en varm buss blev det iste och Sangria-fest på en mysig liten resturang. Det var någon form av Columbus-festival i staden över helgen och gatorna var utsmyckade med allt möjligt vackert av mer eller mindre konstnärliga former. Vi njöt av Sangria på norska med kämpefint sällskap och rycktes glatt med av folkets feststämningar i den lilla staden, som rymde förvånansvärt mycket ändå.

Sedan gick vi och köpte gul färg till den obligatoriska målningen som ska göras på stenkajen vid hamnen. Vi hade en sådan tur att vi var två dagar efter Mamosa med målningen så resterande färg som behövdes fick vi, i fin travelling karma, låna av dem. Vi bjuder tillbaka med bubbel och svensk choklad i nästa vik. Dagen efter lämnade vi vår vackra ankringsplats och puttrade in i hamnen där vi hört att det fanns gratis tvättmaskin. Ja gratis var den minsann. Men först fick man gräva fram sin ljuvaste flirt-teknik för att få den mindre glada damen i tvättrummet att ta emot tvätten. Kanske att hon bara var på dåligt humör just den dagen jag var där, kanske att hon hade just så mycket att göra som hon hävdade, eller kanske att jag faktiskt helt enkelt tappat flirt-tekniken. Det tog nämligen ett par dagar innan hon tänkte ta hand om min överfulla IKEA-påse. Men när jag väl gett henne det finaste av leenden jag kunde plocka fram så fick jag tvätten både tvättad, torkad och prydligt vikt. Ha! I still got it!

I äkta Thornblads-anda satte vi vår stämpel på väggen i absolut sista stund innan vi kastade loss. En förbipasserande sa till oss att färgen måste torka till dagen efter för att måla på lager två. Vi satte barnen till att blåsa lite sedan målade vi på resten. Blev hur bra som helst. Mitt i vårt konstnärliga moment råkade Agnes tappa en stålborste på Tildas fot. Det måste ha gjort väldigt ont men hon kommenterade det knappt ”Jag är ju stålmannen så det går bra”. Det blödde en del från hennes lilltå så vi avslutade hela projektet med att måla dit en blodig liten tå på ett av fotavtrycken. Charmigt minst sagt.

Sedan styrde vi mot den stora av Madeiras öar som passande heter Madeira grande och är den man tänker på när man tänker Madeira. Det var en dagssegling från Porto Santo och när vi berättade detta för barnen blev det stor förbryllning ombord. ”Va?? Bara en dag? Ska vi inte sova när vi seglar? Men…. kommer vi någonstans då?”. Tänk så fort barnens gränser ändras, och även våra för den delen. Seglingen dit var riktigt härlig med fina medvindar som gav oss ett efterlängtat tillfälle att hissa vår vackra genacker.

Första natten låg vi för ankare på den östra delen av ön, Enseada da Abra. En rullig natt blev det men den vackra utsikten gjorde att vi stod ut ändå. Det var vi och två båtar till som trotsade dyningarna och dagen efter fick vi en fantastisk jolletur med hiking på den östra delen som belöning. Med vår Gopro i högsta hugg fotade och filmade vi över och under vattnet på allt ifrån illröda krabbor till att undersöka om det fanns blåval i viken. Tilda trodde nämligen att det låg till på detta vis och det måste såklart undersökas. Sedan lekte vi blåval i vattnet och Tilda simmade utan flytväst i havet för första gången. Och som hon simmade! Någon form av guld-märke hade detta garanterat genererat hemma, men då vi har ont om sådana märken ombord så fick hon en bamsekram och en stor high five istället.

Nausica i ankarviken.

Våra vänner hade lagt sig i hamnen Quinta de Lorde och meddelandet jag fick var kort och gott, ha kameran redo vid insegling. Vi hade läst och hört att detta skulle vara en av världens vackraste hamnar och det var iallfall en av de vackraste hamnar jag varit i. Den tillhör ett stort hotellkomplex och lyxen från hotellen genomsyrade också hamnen. Sedan ligger hamnen en bit från allt annat och utbudet av exempelvis mataffärer är oerhört begränsat. Men vi hade kölsvinet fullspäckat med mat så vi njöt istället av de underbara vyerna, de fräschaste duscharna jag upplevt i en hamn, otroligt trevlig personal och en saltvattenspool med infinity view. Det blev inte heller så dyrt som vi befarat. För vår 36 fotare kostade det 32 euro per natt, inkluderat el och vatten. Då hade vi fått 30 % rabatt tack vare att vi är medlemmar i kryssarklubben.

Sedan hyrde vi bil i tre dagar och det lugna seglarlivet som vi nu invaggats i förbyttes mot fullspäckade dagar av sightseeing. Vi körde in till Madeiras huvudstad Funchal och försökte hantera storstadspulsen som brutalt mötte oss där. Vi kände oss lite malplacerade där vi satt i en lyxig park och åt vår medhavda halvsunkiga picknick medan det pulserande storstadslivet pumpade runtomkring oss. Vi åt snabbt och tog oss sedan in till Mercado dos Lavradores, som är en marknad i Funchal värd att besöka. Frukt, grönsaker, kryddor och blommor var vackert uppradade och det luktade fantastiskt. Det fanns också en stor fiskmarknad som bjöd på stärkande fisk-doft av en aning mindre fantastisk karaktär, men fiskarna och skaldjuren var enorma och häftiga att titta på. Men det var dyrt. Överallt bjöds på passionsfrukt i olika smaker och den som trott, liksom jag, att passionsfrukter bara kan smaka på ett sätt har galet fel. De fanns i bland annat citron, apelsin, ananas, jordgubb och till och med tomatsmak. Lite fult gav sig försäljarna på barnen som såklart inte tackade nej till bjudningen, och frågade sedan oss vuxna hur många vi skulle köpa. Inga alls tack, sa jag och det gick hur bra som helst tills Anders i två sekunder hamnade ensam med barnen. 29 kronor för en passionsfrukt som inte smakade alls likadant som den de bjudit på. Ja, man lär sig något nytt varje dag.

Andra dagen körde vi upp i bergen och det var alldeles hissnande vackert. Högst upp på bergskammen hamnade vi ovan molnen och fick en surrealistisk känsla av att vara ovanför allt. Där uppe var luften klar och frisk att andas in och det var sådär knäpptyst så det nästan gör ont i öronen. Ja alltså, alla som inte var där med barn fick uppleva detta fenomen. Vi slapp som tur var att få så ont i öronen eftersom barnen pratade i ett. När vi senare uppmärksammade Tilda om detta knyckte hon lätt på nacken och tittade oss strängt i ögonen: ”Ja vaddårå, det är ju ni som har lärt oss att prata”. Ja just det.

På vägen ner för de branta snirklande bergsvägarna kittlade det i magen på oss alla fyra och vi skrek av skratt i bilen. ”Fortare pappa, fortare!” skrek Tilda. ”Mamma har inte kräkts än, det är bara att sätta gasen i botten!”. Jag vann dock diskussionen den här gången och lugnt och fint tog vi oss nedåt igen. Vi, tillsammans med ett gäng kor som spatserade bland oss, njöt av utsikten och känslan när vi körde genom molnen som rann som ett vattenfall runtomkring oss. Vi avslutade dagen på ett vulkanmuseum där vi fick lära oss en hel massa om hur ögruppen Madeira en gång i tiden blev till. Vi fick även en spännande rundtur inuti en vulkan och sedan avslutades lektionen med en 3Dfilm som nog var den som uppskattades mest av barnen.

Sista dagen med bil tog vi en promenad längs med en av levadorna som vi läst skulle vara barnvänliga. Den var barnvänlig så i den grad att till och med Agnes, när hon tillslut fått skorna på rätt håll, glatt promenerade längs den lilla lilla stigen med tvärt stupande sidor. Jag är inte höjdrädd i vanliga fall men när mina barn halvflamsande traskar runt på något som känns som att gå på lina tvåhundra meter upp i luften blir jag allt lite spak. Så till Agnes stora förvåning blev hon strax erbjuden ett par axlar att sitta på resten av färden.

Oväntat men mycket välkommet besök under vår picknick.

Vid sidan om stigen stupade det oroväckande brant på sina ställen.

Stigen slutade vid ett vattenfall precis som vi läst om. Det var ett minst sagt populärt vattenfall och det var många profilbilder som blev till här i alla möjliga och omöjliga poser. Anders lyckades dock hitta en ”stig” så vi kunde kravlandes ta oss längre in mot ett annat vattenfall. Där balanserade vi över hala stenar för att tillslut komma fram till en fantastisk vy och äntligen vara helt ensamma. Raskt åkte kläderna av och vi hoppade ner i ett härligt bad. Eller rättare sagt, vi stod och huttrade med vita rumpor och skrek i högan sky när det svinkalla vattnet nådde upp till anklarna på oss. Men vi kunde ju inte ge oss utan att bada! Anders var först i och han, som badar i allt, sprang som Kalle Anka över vattnet tillbaka. Första gången, sedan skulle det stilas och simmas ut till vattenfallet och ojojoj. Ja han var cool, jag måste ge honom det, för det var verkligen svinkallt. Jag nöjde mig med att simma en liten sväng och värmde mig sedan med barnen som hittat björnbär i solen.

Sedan fick vi ett härligt samtal från vår fina vän Elias hemifrån. Han har lyckats ta ledigt några dagar från jobbet i november och kan därmed segla med oss från Kanarieöarna till Kap Verde! Vi har sett fram emot och längtat flera gånger efter honom och hela familjen blev överlycklig över att det äntligen gick att tima ihop med livet hemma och våra seglingsrutter. Förutom att han är en fantastisk människa så är han också väldigt duktig på att segla, så det ska bli skönt att få en till person ombord som kan hjälpa oss med passen.

När tre dagar med bil var avklarat var hela familjen rätt nöjd på intryck. Det var riktigt kul att få uppleva Madeira på det här viset och ön var vackrare än jag hade kunnat föreställa mig. Det fanns otroligt mycket växtlighet och vi har kört många slingriga mil genom tungt hängande vinrankor på vingårdar, passionsfruktsodlingar med frukter stora nästan som apelsiner och bananplantage fulla med gröna bananer. Och vi har sett mängder med vackra blommor och kittlande vyer. Så det var rätt skönt att efter tre dagar pusta ut i båten, ta lite sovmorgon och ge sig hän åt städ och fix.

Vi har upptäckt mögel på undersidan av madrasserna i akterruffen, där jag och Anders sover. Så nu tog vi fram ättiksspray och gick på mögeljakt. Vi fick också låna ett riktigt bra spray av tyska båten Gepheto som hjälpte väldigt bra för att rengöra dynklädseln. Denna lilla expedition slutade med totalsanering av akterruff, en ordentlig tvätt av både ytor, sängkläder och madrasser. Kanske att vi var lite väl noggranna med madrasserna. De stod på tork i solen i flera dagar utan att bli helt torra och jag och Anders fick för första gången på fem månader sova i olika sovrum. Kändes otroligt märkligt när en av oss sov på soffan och den andre i barnens säng. Tillslut fick vi låna en rejäl avfuktare av Mamosas vänliga besättning och vi gjorde akterruffen till ett ordentligt torkskåp. Fortfarande är dynorna inte helt torra, men oj vad rena de kommer vara efter detta! Om det finns någon som har fler tips på hur man blir av med mögel på dynor och sängkläder tas detta tacksamt emot, för jag är rädd att vi kommer stå inför detta fler gånger under resan.

När vi kände oss nöjda med Madeira och hittat ett fint väderfönster så var det så dags att skutta över till Kanarieöarna. Vi hade läst och hört mycket om La Graciosa, som är en mindre ö en liten bit norr om Lanzarote. Här skulle man hitta Kanarieöarnas vackraste ankringsplats och det var vi väldigt sugna på att få se. Seglingen skulle ta cirka 2 1/2 dygn och vi var återigen laddade med sjösjuketabletter, hållbar mjölk och blåbärssoppa att pimpa upp nattpassen med. Segelmässigt hade vi det fantastisk hela vägen. Det blåste nordliga vindar mellan 5-13 m/s och Nausica fullkomligt flög fram i mellan fem och nio knop! Det gick därmed snabbare över än vi trott och turen tog knappt två dygn. Barnen hade också fått sjösjuketabletter och blev därmed trötta och sov mycket. Jag tror att det var skönt för dem för vågorna gjorde livet ombord rätt bökigt. Det hade blåst rejält i några dagar innan och vågorna formades såklart därefter. I början var de väldigt hoppiga från olika håll och det var svårt att hitta någon rytm i dem. Båten skuttade och for åt alla möjliga håll och vi gjorde vad vi kunde för att hålla ordning på armar, ben och fiskedrag. Mina sjösjuketabletter hjälpte inte det minsta tyvärr och hela första dygnet kändes som en enda lång period av att stirra ner i havet i olika vinklar.

Det är skönt att kunna sova när man är sjösjuk.

Plötsligt kände jag en liten hand på min kind och Agnes som hade vaknat kravlade upp och ville mysa. Det var en fin stund vi hade och sedan säger hon till mig: ”Mamma titta, jag ser ett flygplan däruppe. Visste du att man kan flyga över också?” Älskade unge. Tilda kom med vatten till oss och det är så fint att se hur de båda tar hand om varandra när det normala blir svårt. Tilda hjälper Agnes med tallriken när det gungar för mycket och Agnes håller upp Tildas hår när hon tycker att det hänger i ögonen medans hon äter. Vilket starkt band som vuxit mellan dem och det är ljuvligt att som förälder få sitta i närheten och ta del av detta. Sedan kan de såklart bråka som tokar också och mer intensivt än hemma eftersom de lever ihop 24 timmar om dygnet. Då sliter vi våra hår och Anders får ett par nya gråa hårstrån i skägget varje gång. Men konversationerna de har mellan sig, hur de berättar för varandra att de älskar varandra och kramas när de inte setts på ett tag (2 timmar eller så…). Och hur de leker och tar hand om varandra när den andre behöver hjälp. Det är värt varenda sekund av de där jobbiga bråk-stunderna. Fråga bara Anders skägg.

Efter ungefär 1 1/2 dygn lugnade sig vågorna och livet ombord blev trevligt igen. Barnen hade klarat av det hela galant och tack vare sjösjuketabletterna de fick så gick det bra för dem att äta, sova och till och med leka nere i båten i slutet. Jag lovade dock mig själv att kolla upp flyg från Kap Verde till Franska Guyana. Bara för säkerhets skull. Men idag, när vi nu sitter här och mår bra i en underbar liten vik och precis har badat och myst med fina vänner på stranden, känns det väldigt avlägset med sjösjuka och att inte vara med på seglingen över Atlanten.

Vid ett tillfälle,det var under den första dagen på seglingen, kom Anders upp och frågade hur det var med mig. Jag kunde inte riktigt svara honom utan stammade bara fram: ”Dddddäääääär!!!!!” För långt fram i horisonten såg jag plötsligt en enorm plym av vatten sprutas upp högt upp i luften. ”Vaaaaaaal!!!!!!” Alla for upp och jag fick sällskap vid relingen när vi tillsammans spanade ut över havet. Tilda började genast bubbla ur sig allt hon lärt sig dagen innan, då vi passande haft valkunskap i hennes skola. Med yviga gester berättade hon allt hon kunde om hur högt upp valarna kunde spruta vattnet, att 100 människor får plats i en blåvalsmun, att ett blåvalshjärta är lika stort som en liten bil, att…. och någonstans där blev hon avbruten av sin pappa som vrålade henne i örat: ”DÄR!! Jag ser en som HOPPAR!!!” Tyvärr var vi andra för långsamma så vi fick bara se plasket och ett par fler vattenkaskader från några andra valar runtomkring som sprutade upp vatten. Anders hade fått se hur en av bjässarna hoppade upp ur vattnet för att lekfullt slänga sig på sidan ner igen. Sedan var showen över. Inte lika länge som när vi har delfiner runt oss men vilken fantastisk naturupplevelse vi fick vara med om! Samtidigt är jag rätt glad att deras gymnastiska övningar hände på långt avstånd för vi kände oss så små i förhållande till de där vattenmassorna som sköts upp i luften.

Första kvällen på La Graciosa njöt vi av strandmys, sandlekar och en slående vacker solnedgång. Vi var framme och vi var så otroligt nöjda!

Land i sikte i en värmande soluppgång på väg in mot La Graciosa.

Agnes är självutnämnd rorsman ombord på jollen.

Ser ni de tre barnen som står och njuter av solnedgången?

Överfarten till Madeira på två sätt

Ur Linnéas perspektiv:

Dagarna innan avfärd var jag nervös. Inte sådär toknervös så jag mådde illa och inte kunde äta. Nej för äta det kan jag alltid, men nervös så att tankarna upptogs av olika scenarion som kunde gå fel och så att humöret inte alltid var på topp om man säger så. Det som gjorde mig mest nervös var att jag inte kände mig helt förberedd. Vi hade saker kvar att fixa på båten som jag i stunden tyckte var livsnödvändiga. Nu i efterhand inser jag att det inte alls är speciellt livsnödvändigt att sy en annan tvättpåse till smutstvätten än den vi redan har, köpa tolv flaskor mjölk som håller i rumstemperatur, skrubba sig blodig för att få bort smuts i ett hörn jag aldrig tidigare sett, eller ens lägga ut ett blogginlägg innan avfärd. Faktiskt. Men just då fokuserade jag maniskt på det och först när alla dessa mjölkflaskor var inköpta kunde jag andas ut, och då kände jag en härlig förväntan. Hur ska detta gå egentligen? Det är vår hittills längsta seglats och vi vet faktiskt inte än hur familjen klarar av långseglingen. Kommer min sjösjuka att lägga sig eller kommer jag att ligga dubbelvikt över relingen hela vägen? Kommer barnen tycka att det är kul eller kommer de att hata oss för resten av sina liv efter att ha varit fast på en liten yta i fem dygn? Kommer jag och Anders tycka att det är kul eller säljer vi båten halvvägs, tar var sitt barn och köper flygbiljetter med olika destinationer? Ja, det var en härlig förväntan jag hade inombords när jag spanade ut över det vackra blå havet som i ett antal dygn framöver skulle vara vårt hem.

Vyn från sittbrunnen i Cascais.

Kvällen innan avfärd kunde vi tillslut para ihop oss igen med våra kära vänner från båten Mawi. Det blev ett minst sagt kärleksfullt återseende och jag tror större delen av hamnen hörde oss in på småtimmarna. Det var riktigt härligt att få sitta tillsammans igen och se barnens överförtjusta lek ihop. Det kändes som månader sedan sist men när vi räknade efter var det faktiskt bara ett par veckor sedan vi skiljdes åt. De hade saknat varandra mycket och det tog inte två sekunder för dem att rusa ner i båten och påbörja där de avslutat för några veckor sedan. Jag tog flera bilder på dem men inte en enda blev skarp. De for och hoppade som yra små kalvar nere i båten, så tyvärr kan jag inte dela med mig bildligt av deras glädje och kärlek.

Vi hade bestämt med våra norska vänner i båten Mamosa att segla vid 11-tiden dagen efter. De har en betydligt större båt så vi hade inga större förhoppningar om att hålla jämna steg, men det kändes fint att ha en till båt där ute på havet samtidigt. Det känns också riktigt fint att ha dessa vänner att umgås med när vi kom fram! Klockan 11 på måndag förmiddag var vi redo upp över öronen. Sjösjuketabletterna var svalda och vi lättade ankare, satte segel och styrde nosen ut mot det stora vackra havet. Hela familjen var härligt förväntansfull och humöret var på topp. Jag hade gjort iordning en väska till barnen som var fullproppad med nytt pyssel, spel och andra roligheter och denna var tänkt att plockas fram när vi lämnat bukten. Vi visste dock att det skulle blåsa en del under de första dygnen för att sedan avta, det skulle snart visa sig att varken mamma eller barn var så sugna på att pyssla. Så hur pysselsugen än Anders må ha varit så fick han inget medhåll från resten av familjen så väskan fick vackert stanna ouppackad några dygn till.

Tjoho nu är det äntligen dags!

Strax efter en storslagen avfärd upptäckte vi att loggen, som varit en trogen tjänare fram tills nu, plötsligt inte visade vår fart. Inte livsavgörande alls eftersom vi har en fartmätare på plotten som visar fart också, bara irriterande. Vi hade ett par andra mindre missöden som inte heller de var något större jobb med att rätta till och vår kära logg började snart rulla igång igen. Det som kändes tyngre var när vår autopilot började slira och blev otäckt varm så vi inte vågade använda den. Detta skedde en eftermiddag när det var för lite vind för vårt vindroder att styra och vi såg framför oss en lång natt med handstyrning. När vi endast är två i besättningen att dela på nattpassen så är vi beroende av olika medel för att hjälpa till med just styrningen av båten. Men nej, inte heller detta var livsavgörande utan endast en bekvämlighetsgrej. Och vi hade tur, för när det började skymma så fick vi lite mer vind och kunde använda oss av vårt underbara vindroder igen. Denna magiska uppfinning som jag knappt visste vad det var innan avfärd, har gjort vår segling så mycket enklare. Den styr oss mot mål med endast vinden som hjälp. Den är alltså helt oberoende av både ström, diesel eller mat, och den gnäller aldrig. Som den perfekta tredje partnern ombord!

image

Vi hade en incident där vårt lättvinds genua (ett stort segel som vi använder oss av i medvind när det inte blåser så mycket) rullade upp sig i den då rådande hårda vinden. Detta medförde att vi var tvungna att ta ner hela seglet och i den gungande miljön vi befann oss i så hamnade delar av seglet i vattnet. Släpandes efter båten som en trål så fylldes den mer och mer av vatten och där blev jag faktiskt rädd på riktigt. Men med rädsla kommer styrka och på något underligt vis lyckades vi dra upp spektaklet igen. Min onda högerhand mådde dock mindre bra efteråt och jag fick sedan bli enhanda och vänsterhänt. Fungerade sådär, men det gick.

Under ett nattpass där jag fick besök av månen iallafall för en liten stund.

Så hur gick det då med min sjösjuka kanske ni nu tänker. Jodå, den ska få sin välförtjänta del av det här inlägget också. Som skrivet tidigare så var det en rullig färd till att börja med och sjösjukan gjorde sig påmind nästan direkt. Men första dygnet kändes det ändå under kontroll, så länge jag höll mig i sittbrunnen och inte gick ner. Dag två låg jag som en halvdöd plattfisk i akterruffen och förbannade allt vad segling hette. Jag drömde om att sälja båten och köpa en sommarstuga långt, långt inne i skogen där allt är mycket stilla. Jag ville inte höra en enda våg till och jag brydde mig inte om en enda delfin mer, jag ville bara i land och få allt att sluta gunga. Förbannad och besviken var jag över att jag inte klarade av det. Anders tog befälet och skötte allt runtomkring som behövde skötas. När det var dags för mitt nattpass hade vågorna lugnat sig något och jag började faktiskt må lite bättre. Morgonen efter var jag, till min egen stora förvåning, rätt pigg igen. Vågorna hade som sagt lugnat sig och framförallt började de bli längre och mjukare. Sista dagen slutade jag ta sjösjuketabletter och helt otroligt mådde jag strålande bra! Drömmen om sommarhus i skogen försvann snabbt och jag njöt av soluppgång och glada barn som även de mådde bra igen. Allt pyssel åkte fram, vi hade gymnastik till discomusik i sittbrunnen och vi skrattade och sjöng åt livet och åt varandra. Det var en sådan seger för hela familjen! Om denna vändning berodde på att vågorna lugnat sig eller på att kroppen ställt in sig det vet jag inte än. Men en sak är säker, det var värt att ligga lite sjösjuk för att få uppleva denna underbara segling som vi sedan hade. Framförallt var det värt det för att få uppleva känslan av att med egen båt anlända Porto Santo i soluppgången!

Var är vi egentligen? Tilda lär sig navigera.

Ett av de bästa med långsegling är all tid vi har för mys tillsammans

Biologilektion på Atlanten. En av tre små bläckfiskar som under natten hamnat på Nausica.


Tilda hittar kreativa sätt att få vara ifred. 

Ur Anders perspektiv:

Jobba jobba jobba. Veckan innan avfärd till Porto Santo parkerade vi i Cascais. Det hade vi planerat sedan länge, dels för att ha en plats att beställa de sista reservdelarna till motorer och rigg men också för att hinna göra Nausica färdig för oceanöverfart. Visserligen har vi seglat långt nu och väldigt mycket är gjort men det är ändå en annan sak att ge sig rakt ut i ingenstans. De där scenarierna med oväder på Atlanten ligger i bakhuvudet. Då bara ska grejorna vara i toppskick och kollade i detalj. Det är med en annan känsla som jag tittar på båtens delar och känner att, det bara ska hålla. Även seglingen känns på ett annat sätt. Ju längre mot Madeira vi kom desto mer fick jag känslan av att, mja 4 knop är helt ok om vi slipper att slå ut det sista revet. Det är mycket skönare att segla med lite mindre segel för det hörs och känns att belastningen och slitaget minskar avsevärt. Givetvis står detta helt i motsats till kappseglarsinnet som gillar loggens tiondelar och många kvadratmetrar duk.

Vi lämnade Cascais med en fantastisk känsla. Flera vänner i ankarviken och mor och far som vinkade av oss från fästningen. Några sjömil ut så började det blåsa en del och vi hade 8-13 m/s hela första dygnet. Med ett rev i storen, som senare blev två gjorde vi mellan 6 och 9 knop och vi flög fram. Det är med en enorm stolthet som jag nattar barnen i förpken, båten lutar och styr i vågorna och det låter som att vi är inne i ett vattenfall.

– Godnatt pappa, säger de efter varandra, världens naturligaste grej för dem men ändå rätt häftigt. Ett par minuter senare sover de och vaknar inte förrän det blir ljust.

Första natten var helt stjärnklar utan måne. Jag har pratat många gånger hemma om att jag verkligen ser fram emot nätterna, och nu är vi här och upplever dem. Det är så mäktigt. Utan städer eller något annat ljus så kommer stjärnor och planeter fram som jag inte har sett dem tidigare och att se vintergatan med en kopp kaffe och en nattmacka och med båten som styr sig själv är livet! Vi har hittat en app som heter SkyView som är helt fantastisk, där håller man mobilen mot stjärnorna och appen ritar ut stjärntecknen. Den är också proppfull med information om respektive planet/stjärna.

Efterhand så minskade vinden och vi fick det behagligare ombord. Vi testade olika segelsättning och kom fram till att skipa storseglet till fördel för fock och genua på slör/läns. Skönt att slippa storseglets smällande i rullningarna samt att vindrodret behöver kämpa mindre.

Vi hittar också rutinerna ombord på ett riktigt bra sätt. Linnea är varm i kläderna och hanterar Nausica briljant. Det är skönt att helt kunna koppla av och gå och lägga sig utan att behöva grunna på hur det går däruppe. Vi är alltid fastkrokade på natten och ingen går upp på däck utan att väcka den andre. Är man osäker på något så väcker man den andre. Vi är ett team och det funkar perfekt! Givetvis så finns det en liten kompass i akterruffen bara för att kunna kolla 😉

Dagarna rullade på med skola och UNO och måltider och ritstuga och givetvis så bråkar barnen då och då precis som hemma. Men det infinner sig alltid ett visst lugn i vår familj när vi kommer ut på havet. Om det är sjösjuka eller trivsel får kommande analyser reda ut 😉 Två av nätterna hade vi mulet och utan måne, det var becksvart. Alltså riktigt kolmörkt, så mörkt så att man blir förvirrad och desorienterad utan de vanliga styrmärkena som en stjärna eller ett moln eller bara någon kontur som man kan ha som referens för att kolla om båten svänger eller styr rakt.

Dagarna har även ägnats åt fiske. Vi släpar bläckfiskar och wobblers och annat smått och gott, läser om andras märkliga fångster. Vårt resultat sedan vi lämnade Sverige är ca 60 makrill, en horngädda och en fiskmås. Men vi jobbar på. Dag 3 sa det bara TJONGGG på spöt, sen inget mer. Jag vevar upp och ser att 40 kg vajjern är avklippt rakt av. Vad det än var, en U-båt eller en fisk med riktigt vassa tänder så var det nog bäst att den stannade i havet.

Vi insåg att vi inte skulle hinna land innan det mörknade dag 3 så vi saktade ner för att slippa ankra i beckmörkret. Med bara focken uppe så gjorde vi ca 3 knop och vindrodret styrde även i den svaga vinden som vi hade. Det börjar bli en god vän det där vindrodret!

Rätt som det är så ser vi en fyr och en timme senare så kan man skymta en spöklik siluett av en bergskedja.
image

Porto Santo ligger bakom bergskammen sett österifrån. Därefter en magisk soluppgång och insegling till ankarviken.
image

image

image

Genast slås vi av skiftet i klimatet. Det är riktigt varmt i luften och 25 grader i vattnet som är kristallklart. Vi är framme!!!

image

Halvvägs mot Madeira!

Familjen Thornblad meddelar via satellittelefon att de idag, den 12 september kl. 16.59, har kommit halvvägs på sin seglats mot Madeira. Endast 172 nautiska mil kvar! Autopiloten verkar vara sönder, men annars är allt väl.

Bilderna nedan är skickade strax innan avfärd i måndags – tillsammans med orden: ”Nu draaaaaaaaar vi!! Atlanten är ljuvlig mot oss!”

 

 

/Skeppsråttan(doktorn)

Rustade inför Madeira!

Vi låg i Porto i några dagar och väntade ut hårda vindar som drog förbi ute på Atlanten innan vi siktade nosen söderut igen. Härifrån var planen att segla mot den mysiga staden Figueira da Foz. Tyvärr la sig vinden helt medan vågorna som byggt upp under några dagar, höll i sig och gungade oss envist runt. För motor och med sjösjukan i halsen tog vi oss sakta, sakta längs med kusten. Det var på tok för rulligt för min del men barnen var nöjda eftersom när mamma är sjösjuk så får man äta sura godisar. Jag har nämligen upptäckt att det är ett av de bästa botemedlen mot denna envisa åkomma. Stugeron tillsammans med sura godisar. Anders menar att det är en dålig undanflykt för att få äta godis, jag hävdar stenhårt motsatsen och barnen hejar starkt på mig. Eftersom de också känner av samma sjösjuka när det börjar prasslas med påsen och då givetvis får ta del av det magiska botemedlet. Tre av fyra nöjda, bra statistisk tycker jag och fortsätter med konceptet.

Vi sov mycket i den rulliga sjön, både barn och vuxna blev bryskt vaggade. Det kändes mäktigt att se hur stora lastfartyg försvann helt i vågdalarna och det killade i magen på oss när vi åkte hiss upp och ner. Ja för det kändes faktiskt så emellanåt. Vågorna är väldigt annorlunda än de vi är vana vid hemifrån. Så trots att de är större så känns de enklare att hantera på något vis. Hade vi bara haft lite vind att segla på så hade även jag njutit av åkturen. Men vi hade fina stunder också på den här seglatsen. Delfinerna var minsann exalterade över den härliga cirkusen som havet bjöd dem och de hoppade högt och vilt vid vår sida. Vid ett tillfälle såg vi en delfin bredvid Nausicas nos som hoppade säkert tre meter upp i luften! Det kändes trickfilmat och jag förundrades över hur starka dessa graciösa djur måste vara för att klara av ett sådant skutt. Vid ett annat tillfälle såg jag en ensam fena komma glidande emot oss. Det var när vi hade kommit närmare kusten och vågorna hade lagt sig en del. Haj har vi sett förr i de exotiska haven vi nu seglar i, men aldrig i den här storleken och aldrig så här nära inpå. Det var en rejält tilltagen fena som vi mötte och jag kunde höra den otäcka bakgrundsmusiken från diverse hemska filmer i mitt huvud. Eller så var det slagen från mitt egna skräckslagna hjärta som skenade i panik. Jag höll iallafall fast mig med ett rejält tag om ratten och kontrollerade noga att barnen satt fast i sina säkerhetslinor. Ingen ska bada nu.

Här har vi betydligt mysigare sällskap

Figueira da Foz var lika charmigt som namnet låter. Vi hittade en otroligt vacker och välfylld marknad strax intill hamnen och nu var det min tur att hamna i mathimmelen. Jag gick loss på oliver, nötter och kryddor i lösvikt, exotiska frukter och grönsaker som smakade himmelskt oavsett om det var en vanlig liten gurka eller färska fikon och solmogna mangos. Det var en sådan färgsprakande kombination av dofter och smakupplevelse att jag tappade helt grepp om tid, rum och plånbok. Jag sa ja till allt barnen pekade på. De hade även en stor fiskdisk och där lyxade vi till det med färska räkor till kvällen.

I staden fanns också en mysig liten badplats samt en gigantisk sju-mila sandstrand. På eftermiddagen skulle det fixas lite i båtarna så jag tog Tilda, Agnes och Sanna från den norska båten Mamosa och gick och badade. Det blev en spännande upplevelse när barnen började bråka om en spade och plötsligt gick åt tre olika håll. ”Jaha, nudå?” tänkte jag där jag stod kvar i mitten. Det är dock tre mycket kloka barn så det hela löste sig relativt smärtfritt. Sedan byggdes de tjusigaste sandslotten med både tinnar, vallgravar och detaljer på proffsnivå. ”Ge mig bara spik och hamburgare så fixar jag det” sa Agnes till mig när ett av tornen rasade. Älskade barn. När de andra var färdiga gick vi till strandbaren som hade happy our och beställde in vår allra första stranddrink. Oj så gott det smakade! Barnen fick premiera i att köpa glass helt själva och det var tre minst sagt stolta barn som kom skuttandes tillbaka. Tildas blick sa mig att hon insåg vilken ny värld som nu öppnat upp sig för henne.

Ja, här är det bara vuxenhänder!

På kvällen hade vi tapas tillsammans i Mamosas stora sittbrunn och mumsade på allt möjligt gott. Agnes somnade som vanligt i Anders knä med de vuxnas skratt i öronen. Tilda och Sanna fick en uppesittarkväll och njöt av lyxen med att få titta på film tills ögonen gick i kors.

Vi ville ner mot Lissabon där vi strax skulle få besök av Lars och Lisbeth, Anders föräldrar, så jag och Anders planerade en dygns-segling dagen efter. Vi försäkrade oss om att vågorna hade lugnat sig och stack sedan ut vid lunchtid. Vi hade till en början en fin seglingsvind och hela familjen njöt. Vi åt melon och dansade till jazzmusik och Gröna små äpplen av Monica Zetterlund. Det var en strålande dag på havet som resulterade i en fantastisk solnedgång. Tyvärr dog vinden ut helt under kvällen och vi fick gå för motor. Eftersom jag och Anders har vår säng rakt ovanför motorn så är det som att ha sitt öra tryckt mot en hårdrocksconcert när man ska försöka sova under motorgång. Men ofta är vi så trötta ändå så inte ens lite elgitarr kan förstöra skönhetssömnen. Den här kvällen hade jag dock svårt att somna så när Anders kikade in för att se om jag var vaken kilade jag snabbt upp med honom i sittbrunnen. Däruppe hade vi en sådan mareld runt båten som jag aldrig förr upplevt. Det var som att segla i ren silver. Kontrasterna var knivskarpa och vi såg fiskstim under ytan som glittrande raketer som for fram. Sedan kom delfinerna. Det är synd att jag använt ordet ”magiskt” så många gånger redan under den här resan för nu vet jag inte hur jag på annat sätt kan beskriva den här nattliga upplevelsen. De stora livliga djuren rörde upp så mycket mareld när de jagade fisken och att se dem i silvriga kontraster under ytan var obeskrivligt. Jag kommer bära med mig känslan av att stå där tätt tillsammans i natten och njuta av detta skådespel. Tack älskade Anders för att du kom ner och hämtade mig.

Kvällens underbara solnedgång

Vi hade siktat in oss på Cascais, som ligger strax väster om Lissabon, och där hade vi fått tips om både vacker natur och fina restauranger. Vi är överlyckliga över alla fina tips vi får av er, tack! När vi kom fram till hamnen blev vi hänvisade en plats och även informerade om priset för vår båt. Här var det dyrare än vi nu blivit vana vid. För vår 36 fotare kostar det 43 euro/natt. Alltså i princip hela vår dagsranson som ligger på cirka 500 kronor. ”Nu blir det gurka till lunch” informerade jag barnen innan vi hoppade i land. Men oh vilken vacker stad Cascais är. Mysig, vacker och väldigt vänlig.

På eftermiddagen kom sedan Lars och Lisbeth ner till båten och det blev ett glatt återseende. Det var längesedan vi sågs och barnen var väldigt lyckliga över att ha farmor och farfar ombord. De överraskade oss också med att ha bokat en stor lägenhet där även vi fick plats att sova och med det ljuvliga som stavas tvättmaskin! En väldigt fin gest som blev enormt uppskattat. Vi stuvade in 30 kilo tvätt, symaskin och lattor i bilen (som de också hyrt!) och begav oss lyckliga mot lägenheten. Efter lite kvällsfika la vi upp en plan. För att maximera dagarna innan överfarten till Madeira så skulle jag och Anders för första gången på fyra månader sova i olika sängar. Medan Anders kickade igång vår underbara symaskin och lastade maskin efter maskin full med tvätt, så tog jag mig tillbaka till båten. Där spenderade jag kväll, natt och förmiddag i olika mer eller mindre graciösa positioner för att få varenda liten vrå av Nausica ren. Jag hittade en gammal tandborste som jag använde i varenda litet bortglömt skrymsle av båten. Dagen efter gjorde vi samma upplägg och jag tror att både jag och Anders kommer drömma mardrömmar om tvättmedel och skurborstar i flera veckor efter de här passen. Men det gav resultat. All tvätt blev tvättad, en hel hög med sy-arbeten som legat efter oss blev gjorda och Nausica luktade rent och fräscht av grönsåpa genom hela hamnen. Jag skulle precis slänga de sista soporna när jag lyfte på soppåsen och upptäckte en inkräktare! Min första panikslagna tanke var Kackelacka! ”Det var ju självaste f-n att du skulle komma hit och hur sjutton har du lyckats gömma dig?” Det var ju inte direkt första påsen sopor som jag tömde. Efter att ha lugnat ner mig lite inser jag dock att det inte alls ser ur som en kackerlacka, men jag kan säga att jag blir inte helt lugn förrän Anders fått se bilden och direkt avfärdat den. Jag undrar dock fortfarande hur den kommit hit och om den kommit ensam…

Förutom all städning och sy-arbeten vi lyckats göra här så har vi också gått igenom riggen, servat motorn och bunkrat det sista vi tycker att vi behöver inför överfarten. För nu har vi bestämt oss för att segla ut till Madeira. Vi planerar att segla på måndag, alltså i övermorgon, som väder och vind ser ut just nu. Det känns bra och vi är väldigt laddade och förberedda men jag hade ljugit om jag inte skrev att jag känner mig nervös. Fem dygn planeras seglingen att ta och kommer därmed vara den längsta överfarten vi hittills har gjort. Vi kommer att skicka sms från satelittelefonen till Nicolina som i sin tur uppdaterar vår position här på bloggen. Det är en underbar utmaning framför oss men emellanåt undrar jag också vad vi håller på med. Fast jag undrar det på ett bra sätt. Liknande tankar har jag haft hemma också men då är det mer i stil med ”Jag hinner knappt träffa min familj i all logistik, vad sjutton håller vi på med?”. Jag tror starkt att den känslan jag har nu är mer hälsosam ändå.

Agnes i dagens skola. Hur man lär sig att byta ett dieselfilter.

Tilda i dagens skola, hur man lär sig att njuta av livet.

Vi har haft mysiga dagar tillsammans med Lars och Lisbeth och vi är väldigt tacksamma över allt de ställt upp med. Vi har med bil istället för sparkcykel tagit oss runt till olika båtbutiker, tvättmaskin istället för handtvätt har vi fått kläderna rena, vi har sovit i en riktig säng flera nätter och vi har haft kul under tiden.

Idag har vi varit inne i Lissabon för lite sightseeing. Tyvärr hann vi inte se riktigt så mycket av staden som jag hade önskat men i gengäld fick vi en härlig stund på en lunchrestaurang. Det var god mat och en lyxig utsikt. Barnen fick fri tillgång till pennor och papper och hittade varsin soffa att breda ut sig i. Vi vuxna fick därmed tid till djupa diskussioner och ett ordentligt snack om politik. Vi alla fyra har samma grundvärdering kring människor och lika värde. Att vi sedan har olika åsikter om andra saker förgyllde bara lunchen. Det blev bra drag i diskussionen men när hetluften lagt sig kunde vi skåla som vänner igen. Härligt att inte alltid vara överens!

Agnes är trött på sightseeing och har här slocknat på pappas axlar

Vi har umgåtts med så många olika kulturer, färger, kärleksrelationer och samhällsklasser redan på vår resa och jag slås hela tiden av hur otroligt mycket vi lär oss. Av livet här, av att få möjligheten att träffa och prata med alla dessa människor. Hemifrån får jag rapporter om bedrövlig statistik inför valet. Det gör ont att läsa och jag blir ledsen in i själen, men framförallt blir jag förbannad! Det är svårt att ta in och på lite avstånd känns det nästan löjligt att detta händer. Vi har redan svaret på vart Sverigedemokraternas politik leder oss. Allt det hemska vi läst om i historieböckerna när vi gick i skolan och alla fruktansvärda öden vi har ryst åt så många gånger. Vi har facit svart på vitt åt vilket håll deras parti vill ta Sverige. Det är inte för ett Sverige där kvinnor har kvar sina självklara rättigheter, eller för ett jämställt Sverige med lika vilkor för alla oavsett var i världen man är född, inte heller för demokratin eller för den framtid vi vill ge till våra barn. Vi kommer följa valvakan med spänning och nervositet härifrån och skickar samtidigt en massa kärlek till alla starka människor där hemma som står upp mot detta.

Galicien med rösträtt och blodvite

Vi stannade i La Coruña i sex nätter och njöt av staden som bjöd på det mesta. Första kvällen firade vi på restaurang med Mawis besättning och njöt av grillade räkor, spanska heta pimentos och mangosallad. Andra kvällen firade vi i Mawis sittbrunn med pasta-party, spanskt vin och mysig stämning. Ja vi firade stort att vi var här, i denna stad som vi knappt vågat drömma på riktigt om att vi en dag skulle komma till med egen båt. Det blev också ett förlängt hejdå, eller snarare på återseende, då vi tyvärr har olika resplaner några månader framöver. Vi kommer sakna er, våra härliga dansk-schweiska resekompisar.

På dagarna strosade vi i den stora, välfyllda och otroligt vackra staden som innehöll allt från surfing, god mat, coola surfbutiker, vackra löpslingor och kallt havsbad. En eftermiddag fick Tilda låna Noahs bodyboard och visade upp sin modiga sida när hon kastade sig ut bland de rätt stora och framförallt kalla vågorna. Givetvis stod en huttrande vuxen beredd hela tiden och det hela skedde på relativt grunt vatten, men jag hade hjärtat i halsgropen flera gånger. Tilda själv tänkte inte två gånger innan hon tog sats och paddlade sig andfådd för att hinna fånga vågen. Hon var i mina ögon strandens coolaste surfbrud. I La Coruña fick vi också träffa några av de tidigare båtarna som vi stötte på i Gijon. Kul med många barnbåtar och nya kompisar att leka med!

Agnes körde lite strand-surfing istället.

Vi träffade här också en familj som var på väg hem från sin segling och tack vare dem fick vi både goda råd, flera tips på bra väderstationer att läsa väder ifrån, och en stor mängd digitalt utbyte. Den underbara Travelling karma som råder bland seglare här är fantastisk att uppleva. Man är inte sen att hjälpa varandra i stort och smått och oavsett storlek på båt så är alla i samma situation. En dag kicksparkade sig Anders milsvida genom halva Galicien i jakt på kontakter som vi saknar till solcellspanelerna. När han flera timmar senare och totalt genomsvett kom tillbaka tomhänt och med viss ilska i blicken halade vår tyska granne fram precis det som var omöjligt att hitta i de välsorterade båtbutikerna runtom. ”Ta du de här, jag behöver inte alla ändå”. Tack du underbara människa, synd bara att du inte blev vår granne tidigare tänkte jag, medan jag studerade stjärnorna framför Anders ögon. Ja det råder en så fin stämning i hamnarna och de allra flesta är måna om att lära känna varandra och dela med sig av sina erfarenheter. Lite som studentlivet man möter som student i Lund, fast i en annan setting bara.

När vi skulle runda udden utanför La Coruña hade vi flera olika ställen vi ville ankra på. Tyvärr busade vinden en hel del med oss så vi var tvungna att ta ett längre skutt än vi först planerat för. Det var sen kväll när vi gav oss iväg från den upplysta hamnen och det kändes så mysigt att segla ut i natten med hejarop från grannbåtarna. Vi skumpade iväg på lynniga vågor och hade en minst sagt lärorik natt under stjärnorna. Jag insåg återigen hur mycket jag uppskattar månsken. Nu hade jag tyvärr inget månsken på min vakt men stjärnorna lös snällt över mig ändå. Hemma har jag ingen aning om vart i måncykeln vi befinner oss och jag behöver sällan bry mig om huruvida natten är mulen eller ej. Här betyder det enormt mycket och vem som ska få nattpasset som ger en segling i fullmånens sken kan vi nästan börja bråka om. Under den här sträckan var det en ofantlig mängd fiskebåtar ute. En del hade AIS och var därmed lätta att upptäcka men alldeles för många hade det inte. De är dock inte jättesvåra att se ändå då de kan liknas vid upplysta diskobollar ute på det svarta havet. Men det blir en salig röra bland fiskenät som i vissa fall släpas efter båtarna och i vissa fall emellan. Jag minns en gång under nattpasset när jag hade dessa discokulor runt mig vart jag än tittade, och just då vaknade Agnes och behövde hjälp på toaletten. ”Ropa lite högre så vaknar nog pappa snart…”. Jag kunde omöjligt lämna ratten där och då och istället gav jag Anders en halvtimmes längre sömn. Och det betyder mycket när man delar på nattpassen så här!

Vi hade siktat in oss på att ankra utanför Cee, efter att ha rundat Cabo de Finisterre. Det såg väldigt mysigt ut i Reeds och på plottern, men när vi väl kom in så kändes det inte så idylliskt ut som vi trott. Så vi valde att fortsätta segla söderut till Muros. Vi hade en fantastisk segling och hela familjen njöt av lugn skola och mysig lässtund. Sedan bestämde vi oss för att ha lite hemkunskap och att lära sig baka äppelkaka är väldigt viktigt beslöt läraren. I Muros var mysfaktorn på ankringsstället betydligt högre än vid förra försöket och vi la oss strax utanför en ostronodling. Efter kvällsdoppet satt vi i sittbrunnen och åt nyfångad näbbgädda och funderade på om de körde med konceptet självplock här. ”Lite som jordgubbsplock hemma. Man kanske bara kan ta sitt nät och plocka ostronen…” Vi kände oss inte säkra på saken dock så vi lät ostronen vara. Sedan åt vi äppelkaka och hemmagjord vaniljsås (hemmagjord i den bemärkelsen att vi blandade marsanpulver med mjölk… men oj det hade fått en Michelinstjärna i vilken restaurang som helst!)

I dagens skola lärde vi oss att baka äppelkaka när det gungar.

Härligt med omväxling från makrill till kvällsmat.

Tilda skriver brev till sina klasskompisar hemma i Sverige.

Morgonen efter var en av de bästa jag upplevt. Det var egentligen ingen specifik sak som hände, det var bara en underbar morgon. Jag och Anders vaknade tidigt och tog ett morgondopp ihop i ett alldeles stilla, ljummet och spegelblankt hav. Vi åt nybakat bröd till frukost och barnen var på ett strålande humör. Vi hade ingen stress i kroppen, inga måsten framför oss, ingenting vi skulle ta oss till. Vi hade varandra och vi alla mådde bra. Jag slås av det mer och mer under resan, vi mår väldigt bra. Inte bara kroppsligt utan även själsligt. Även om jag för det allra mesta har mått bra i livet så har jag inte insett att jag faktiskt gör det, och framförallt hur mycket det betyder. Jag vill försöka samla ihop det här för att på något vis kunna plocka fram när det inte känns lika enkelt i livet.

Vi drog upp ankaret på förmiddagen för att ta oss till staden Vigo. Vi hade gärna stannat längre men vi hade en uppgift att utföra. I Vigo kunde vi nämligen ta tåget dagen efter till den portugisiska staden Porto och där skulle vi förtidsrösta. Vi hade en stabil marginal på knappa 24 timmar att hinna få iväg vår röst och vi var fast beslutna om att lyckas. Tilda hejade på då vi berättat för henne om vikten kring valet, Agnes tjurade över att hon inte hunnit bada ifrån stranden. När vi seglade ut från Muros vackra vik utbrast Tilda plötsligt att hon såg en massa krabbor som simmade i vattnet. Jag trodde inte en sekund på henne. ”Jaha, vart tror du de är på väg?” ”Inte vet jag” svarade Tilda. ”Men du kan ju fråga den som kommer här”. Minsann. Det var verkligen krabbor som simmade! Det var 20 meter djupt och de simmade vid ytan som små äventyrare med ett stort mål i sikte. När Nausicas stora bog kom för nära sträckte de fram alla sina små ben och spärrade ut klorna som för att försvara sig. Det såg väldigt komiskt ut och väldigt fel. Vad hade de för motivation att ta sig upp hit? Vad letade de efter? Vi beslutade oss för att ta reda på det nästa gång vi får bra Wifi.

Vi hade sett fram emot att njuta av Spaniens vackra kust under den här seglingen men snart seglade vi in i en tjock, tjock dimma. Det var som att flaxa runt i filmjölk, eller snarare grekisk yoghurt om man nu ska tänka i mat-termer. Och den kom så plötsligt! Vi har läst mycket om fenomenet här men under den här seglingen var första gången vi fick uppleva det live. Vi drog igång radarn på kontinuerligt svep medan vi hörde mistlurarna tutandes runtomkring oss. Det var en trafikerad sträcka minst sagt. Tillslut hade vi fyllt skärmen med radarmål och trots att fler båtar fanns där ute i sörjan så kunde vi inte pricka ut dem. Då ringde Dan. Tack igen Dan för all hjälp du ger oss! Och tack för att du hade rätt i att dimman skulle lätta när vi väl kom in mot Vigo! För när vi tagit oss förbi trafiksepareringszoner och väjt för färjor och fiskebåtar så kunde vi tillslut se igen och det kändes som att dra upp en gardin. Där fanns liv!

Vi tog oss in i den östra hamnbassängen och vi hade läst om en tight insegling så vi var mentalt förberedda. Det var en 90 graderssväng med höga betongväggar på sidorna och en ”söt liten tankbrygga” som stack ut i vägen, men djupet var ordentligt tilltaget så det kändes okej ändå. Kanske också för att det var Anders som styrde. Vigo fick vi tyvärr bara uppleva kvällstid men oh vilken mysig stad. Första kvällen hittade vi vad jag skulle vilja beskriva som en korvkiosk, men troligtvis helt fel benämning. Det som skiljde den lite från korvkioskar hemifrån var att snygga spanjorer dansade salsa utanför till svängig spansk musik. Det var så medryckande med alla svängande höfter i nattluften så hela familjen gav sig snart hän att försöka sig på dansen. Trots att vi kände oss nästan lika häftiga i våra moves så såg vi nog rätt stela ut i jämförelse. Förutom barnen som kvickt snappade upp de spanska rörelserna. När jag började lära barnen fågeldansen hade Anders plötsligt fått nog och tyckte det var hög tid att ta sig hemåt. Vi sparkade oss fram på sparkcyklarna genom den varma natten och flaxade med armar och ben så som man ska i fågeldansen

Tåget gick tidigt dagen efter och vi var i vanlig ordning ute i sista minuten när vi lotsade ut två trötta barn upp ur nedgångsluckan. Vi hade packat ner pass och matsäck och tog sparkcyklarna till tåget för att hinna i tid. Det hade regnat under natten och asfalten var fortfarande blöt när vi med varsitt barn skyndade oss fram mot tågstationen. Jag tänkte mest bara framåt och tittade tyvärr inte tillräckligt mycket nedåt så jag missade de hala spåren i marken. Nästa sekund går både i slowmotion när jag försöker skydda Tilda som står framför mig, och min redan onda högerhand, samtidigt som det går rasande fort. Jag hör hur något krasar när jag slår i marken och tänker att shit, nu gick hjälmen sönder. Sedan känslan när jag inser att jag inte har någon hjälm på mig och synen av en massa blod på den våta asfalten framför mig. Jag är då fortfarande osäker på om detta kommer ifrån mig eller Tilda men jag har fruktansvärt ont i huvudet. Jag ropar på Anders att kolla Tilda medan jag känner efter om tänder och dylikt finns kvar. Som tur är så har Tilda klarat sig undan med skrapsår på benen. Alla mina tänder sitter också där de ska, tack och lov, men däremot har näsa och panna fått sig en ordentlig smäll. Vi lyckas inte få stopp på blodbadet utan Anders rusar in i en nyvaken restaurang och roffar åt sig en näve servetter som jag trycker mot huvudet. Snabbt vidare. Tilda är rädd och jag är vinglig men på något vis lyckas vi i sista sekund ta oss på rätt tåg och kan pusta ut. Då inser jag att de där små servetterna kommer inte hjälpa mig länge och vi har två och en halv timmes tågfärd framför oss. Jag fick många underliga blickar från medresenärerna och det blev inte bättre när jag upptäckte att toalettpappret var slut på hela tåget. Jag orkade inte ens försöka förklara detta på spanska utan det var bara att gilla läget när Anders började kalla mig för Slaktaren. Jag försökte sitta så stilla det gick och vred och vände på de små papperslapparna jag hade kvar för att de skulle räcka så länge som möjligt. När vi efter en av de längsta tågresorna jag genomlidit äntligen kommer fram till Porto hittar vi ett apotek. Där finner jag en förfärad apotekare som efter att ha gett mig många förmaningar tillslut får fram sårtvätt och världens största plåster. Jag ser verkligen inte klok ut. Som grädde på moset utbrister min kära make att näsan, den är allt lite sned. Så med handledsskydd, en blodig, sned och svullen näsa, torkat näsblod och stor plåsterlapp över halva ansiktet knackar vi sedan på svenska konsulatet i Porto för att få rösta. Det var med viss tveksamhet vi blev insläppta. Barnen charmade dock som vanligt så stämningen var fin när vi gick därifrån.

Skrapsåren i pannan kommer försvinna. Nu hoppas jag att näsan någongång kommer se normal ut igen.

Porto var en väldigt vacker stad på de ställena som ”skulle” vara vackra. Gick man några kvarter åt ”fel” håll blottades skillnaden i samhället rätt tydligt. Där låg sönderfallna hus med nedklottrade väggar och på de bortglömda gräsmattorna stod trasiga trehjulingar. Vi mötte människor som inte levde i närheten av det samhället som fysiskt sett bara låg några hundra meter bort. Medan inne i stadskärnan, i gamla staden och runt kanten av floden så var staden blomstrande och vyerna var verkligen slående.

Flera av husen var utsmyckade i vackra tegel som gav härliga färgklickar runtom.

Skola på restaurang där Anders berättar om hur äventyrare förr i tiden upptäckte att jorden var rund. Båda barnen blev alldeles stumma av förundran.

På kvällen tog vi tåget tillbaka till Vigo och träffade på en trevlig spansk familj. Vi fick en mängd restips av dem runtom i Galicien och vi kände att vi egentligen inte alls var färdiga med Spanien. Vi skulle gärna stanna flera veckor till och njuta av det vackra landskapet, goda maten och de trevliga människorna. Men samtidigt vill vi inte hamna efter i tidplaneringen för skuttet över till Madeira eller Kanarieöarna. Vi har ännu inte bestämt oss för huruvida vi seglar från Lissabon till Madeira eller om vi tar oss längs med Portugisens södra kust och direkt över till Kanarieöarna. Båda alternativen lockar på olika sätt, så vi låter nog vind och väder avgöra.

Efter Vigo fick vi en fantastisk segling och njöt av medvindens alla fördelar och fick också uppleva alla hundra fiskenät som ligger halvgömda bland vågorna. Vi seglade till Póvoa de Varzim där vi mötte upp med ett par norska barnbåtar som vi träffade för första gången i Gijon. Vi låg still här i ytterligare en dag och la en hel del tid på att fixa iordning lite båtprojekt. Vi börjar känna att de långa överseglingarna närmar sig och vi ser på båt och utrustning på ett annat sätt. Från Póvoa de Varzim tog vi ett mindre skutt till Porto och fick uppleva staden från havet. Från hamnen fick man gratis skjuts in till ett enormt köpcentrum där vi passade på att bunkra mat. Vi hade kommit till konservhimlen och min man var nästan okontaktbar av lycka. I kassan stod en förtvivlad kassörska och försökte slå in alla våra varor medan minuterna tickade ifrån oss. Klockan 12.29 rusade fyra svettiga personer med femtioelva kassar och en tryckkokare över armen ut mot minibussen som precis skulle lämna. Den stackars chauffören kunde inte köra runt oss utan fick vackert öppna dörrarna. Portugiser är fantastiskt vänliga människor. Vi mutade barnen med nyinköpt godis de sista stegen till båten innan vi föll ihop i en svettig, flåsande hög. Nu ska vi bara se till att korsa nåt hav också.

Spanien och La Coruña

Oj vad vi har njutit av Frankrike! Vi har frodats i baguetter, skaldjur, ostar och franskt rödvin. Vi har badat, surfat, lekt frisör och ätit fransk glass som tokar. Vi har kindpussats och Bonjour:ats som aldrig förr, utforskat små mysiga franska byar, restauranger, caféer och fotbollsbarer. Vi har blivit påkörda av otäcka motorbåtar, blivit bjudna på äkta champagne av fransoser, upplevt sprudlande fransk glädje i fotboll och tagit del av den franska charmen och gästvänligheten. Vi har redan träffat så många fina människor på resan och vi har sannerligen fått våra fördomar om att fransoser skulle vara ovilliga på att prata engelska, eller att bjuda på sin gästfrihet, omkullkastade ordentligt. Kanske inte att engelskan varit på topp alla gånger och visst hade det underlättat en hel del om jag hade haft lite bättre koll på franskan som jag en gång lärde mig. Men detta löstes ändå fint med fantasifullt kroppsspråk och en stor portion fransk vänlighet. I Frankrike lyckades vi också tillsut att sammanstråla med mina föräldrar, som har tågluffat genom Europa den här sommaren. Det var underbart att få ha dem i båten i tre hela dygn och otroligt nog kändes det inte trångt alls. Fyra vuxna och två sprudlande glada barn kunde sova, laga mat, äta mat, spela spel och hålla sams på denna ändå förhållandevis trånga ytan. Vart tiden tog vägen det vet jag inte men trots att det gick alldeles för fort så hann vi fylla den med fantastiska dagar, god mat, härliga skratt och djupa konversationer. Som alltid är det svårt att säga hejdå och inte blev det lättare den här gången. Min familj och mina vänner betyder mycket för mig och den dagen vi vinkade av min mamma och pappa på bryggan så upplevde jag för första gången en enorm hemlängtan.

Men när vi lämnade Capbreton bakom oss så kände vi oss tillräckligt franska i blodet, och i magen, för att ta det långa skuttet mot Spanien och mot den stora staden Santander. Det blev en dygnssegling för att nå vårat mål och seglingen i sig var lugn och fin. Men natten på mitt pass var så mörk av tunga regnmoln och med rullande vågor som jag inte alls kunde urskilja, och för första gången på seglingen kände jag mig rädd på riktigt. Inte på grund av några hårda vindar eller stora vågor, utan för att natten var så ogenomträngligt svart och jag kände mig plötsligt väldigt, väldigt liten där i båten på Biscaya. Med rädslan kommer också känslan av tvivel och otäcka scenarion byggdes upp, men framförallt så kommer min vän Sjösjukan. Jag hade första passet och jag var nästan på vippen att gå ner och väcka Anders. Men plötsligt plingade det till i mobilen och det var vår skeppsdoktor och fina vän Nicolina som skrev med en sådan utomordentlig timing. Konversationen som sedan följde stärkte mig enormt och det hjälpte mig att få tillbaka lite styrka för att kunna ta kommandot över situationen igen. Tack igen Nicolina för att du gjorde natten lite ljusare för mig!

Eftersom vi legat flera nätter i hamn var vi nu utsvultna på en ankarplats och en fin sådan hade vi sett att det skulle finnas strax innan hamnen i Santander. Det var inte bara vi som hade upptäckt denna plats och det var sannerligen inte bara vi som befann oss där. Där var fullt med flytande saker av diverse storlek och karaktär och det här med att tänka på säkerhetsavstånd kände vi oss relativt ensamma om. Mitt i den här smeten av ankarlinor och glada, småtokiga spanjorer så kom det med jämna mellanrum stora turistbåtar körandes i hög fart. De lämnade efter sig väldiga vågor som ställde till livet ombord en del, men turisterna i båtarna var så glada och vinkade glatt till oss så det var svårt att vara irriterad någon längre tid. Viken in till Santander var väldigt vacker med sina kritvita stränder som sträckte ut sig på båda sidor.

Sedan bar det vidare mot den mindre och otroligt mycket mer charmiga fiskebyn Lastres. Seglingen gick längs med den spanska bergskusten och det var dramatiskt att se bergen avteckna sig i diset. Det blev en dagssegling som bjöd på många nya bekantskaper. De spanska delfinerna visade sig vara lite mindre i storlek men betydligt mer livfulla. Vissa hoppade metervis upp i luften och visade upp hela sig för oss innan de graciöst dök ner i djupet igen. Vi såg även andra hoppande fiskar som vi ännu inte lyckats ta reda på vad det var för en sort. De var ca 1/2 – 1 meter stora, silvriga om magen och med en kompakt kroppshydda som en minigris utan knorr och ben. Sannerligen inte graciösa i sina höga hopp utan liknade mer barnens magplask när de försöker lära sig dyka, än ett djur som lever i vatten. Men det verkade inte fiskarna bry sig något om utan de vältrade sig och plaskade med sådan glädje att det var både komiskt och vackert på samma gång. I Lastres la vi oss för ankare i en vik strax söder om byn och njöt av att vara alldeles totalt ensamma. Inte en enda turistbåt, jetski eller naken spansk rumpa till frukostkaffet. Här var det dock andra saker som fick oss att sätta flingorna i halsen. Under morgon- och kvällstimmarna så rullade nämligen höga dyningar in från Biscaya som fick det att gå vågor i mjölken. Vi satt som bläckfiskar och försökte driva fram fler tentaklar för att kunna hålla ordning på skålar, kaffekoppar och mindre barn som annars dråsade ner under bordet i vågdalarna. ”Spännande äventyrsfrukost!” utbrast Tilda glatt en morgon. I närheten av vår ankarplats fanns det en övergiven betongkonstruktion där det växte fullt med blåmusslor och ostron. Så en kväll spände Anders på sig våtdräkten och dök i med nät och kniv för att plocka lite kvällsmat. Tillbaka kom en man som var så lyrisk att både hår och skägg stod på ända åt alla håll och han vrålade inifrån sin snorkel: ”Det här är liiiivet älskling!”. Med sig hade han fyra präktiga ostron och ett helt fång med blåmusslor. Vi har tidigare ätit ostron på restaurang där de varit färdiga för att bli isörplade, men aldrig någonsin plockat själva. Hur sjutton öppnar man ett ostron? Vi vände oss till vår säkraste källa och återigen fick skeppsdoktorn hugga i. Härifrån blev det inte bara en länk skickad till någon sida på internet utan på 5 minuter tillverkades en proffsig hemmagjord film i hur man öppnar ett ostron. Tack vare henne så fick, och vågade, hela familjen njuta av en utsökt skaldjursbuffé. Nicolina, du är guld för oss. Tänk en sådan tur vi har som har så fina människor runtomkring oss i det här.

I Lastres fick Agnes lära sig köra jollen med motor alldeles själv. Hon har tidigare kört den med pappa som lite hjälp vid sidan om men nu tyckte hon själv att hon var stor nog att köra helt själv. Vi höll med henne och hon placerades på första parkett, Anders drog igång motorn och rorkulten togs i beslag av Agnes. Sedan körde hon. Runt, runt, runt, runt… Efter tio varv sa Tilda lite uppmuntrande: ”Det går ju bra det här Agnes!” … ”Jag undrar bara vart vi ska någonstans.” Efter 14 varv muttrade Agnes något om att hon började bli yr i huvudet och sedan fick hon plötsligt bukt på det hela. Denna kavata och helt osannolikt modiga lilla treåring styrde sedan med sådan galans in mot stranden och resterande av besättningen jublade i högan sky. Lika glada över att hon löste problemet, lika glada var vi för att karusellen äntligen var över. Sedan gick vi en mil i uppförsbacke och regn till ett dinosauriemuseum med Mawis besättning. Där lärde vi oss lite om fossiler och hur stora dinosaurierna var. Inget höjdarmuseum alls faktiskt men barnen hade väldigt kul iallafall. Det hade de å andra sidan haft på en äng också och vi hade sparat många hundralappar. Men men, Agnes lärde sig köra jolle och bara det är värt hur mycket som helst.

När vattnet började sina i våra tankar och kläderna luktade äckligt även i våra näsor så kände vi att det var dags för att ta oss in till en hamn. Vi seglade med fulla segel mot staden Gijon som vi läst väldigt gott om. Denna dag var det allmän frustration ombord på båten och jag vet egentligen inte anledning till den. Det gnälldes från höger och vänster om allt från att flytvästen var för tight till att det var fel sorts äpplen till mellanmål och mammaaaaaaaaaa det är HELT FEL FÄRG på min kudde!! Tillslut fick jag nippran på alltihop och i ett försök att komma undan gick jag ett varv runt båten. Detta räckte sannerligen inte utan jag spände ögonen i Anders. Ett enda ögonkast räckte för att han skulle flytta på sig, tänk så bra vi känner varandra. Möjligtvis att jag röt ”Undan!” åt honom också. Förstod gjorde han iallafall och beredde snabbt plats åt mig bakom ratten. För där är bästa stället på båten att få vara ifred och kunna skingra tankarna lite. Så där stod jag och styrde så knogarna vitnade medan jag försökte andas tillbaka lugnet igen. Under tiden hördes barnens ljusa stämmor nedifrån båten: ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min!”. När vi tillslut gled in i Gijon var iallafall besättningen sams igen och alla sura miner bortsuddade. Rätt skönt att vara ute till havs när man är på dåligt humör, det blir liksom som en utrensning av de gamla, och det är svårt att vara arg en längre tid. Plus att ingen kan höra en.

Gijon är en ljuvlig stad i vårt tycke. Med sina vackra långa strandpromenader, enorma sandstränder och den fantastiskt charmiga gamla delen med små trånga gränder och torg. En mängd mysiga uteserveringar och barer kantade alltihop och vi stortrivdes. Det visade sig vara ett flertal båtar som valt att segla från Brest till Gijon istället för att ha La Coruna som första stopp. Här hittade vi flera andra barnbåtar och båtar ifrån Sverige, Danmark och Norge. Vid ett tillfälle befann sig nio stycken barn nere i Mawi och lekte och det var ljuvligt för föräldrarna att se barnens lycka över nyfunna lekkamrater. Det var också härligt att få lära känna fler människor som seglar samma etapp som vi gör. Vi har haft turen att träffa på Mawis besättning så pass tidigt i resan som redan i Hollands kanaler och detta är vi verkligen glada över. Tack vare detta har vi fått vänner att dela många fantastiska upplevelser med.

Surfingen i Gijon var av bästa sort och tidigt tidigt på morgonen innan solen gått upp, smög sig Anders ut för att fånga de första vågorna. En eftermiddag tog vi med surfbrädorna ner till stranden och stora som små roade sig med olika surfstilar.

Vi hade planerat för att stanna i Gijon i fyra nätter men tyvärr ville vädret annorlunda. Redan efter två nätter skulle vi få fina medvindar innan vinden vände igen till rak motvind. Det skulle blåsa rätt hård motvind och vi var inte alls sugna på att kryssa i den så vi beslöt oss för att lämna redan den tredje kvällen. Nattseglingen blev rullig men när väl sjösjukan lugnat sig så kunde jag njuta igen. Det tog knappt ett dygn för oss att segla till den lilla byn O Vicedo. Återigen seglade vi längs med bergskantad kust och solen sken över oss när vi på eftermiddagen styrde in i bukten. Vi hittade en skyddad ankarvik mot allt förutom rakt nordliga vindar. På bägge sidor om bukten fanns mindre och större sandstränder, fullt med små grottor i bergen och alldeles kristallklart vatten. Vattnet börjar så smått bli kallare igen men fortfarande skönt att bada i. I den lilla byn O Vicedo trivdes vi storartat. Det var en relativt sömning liten by i stort men oh så vacker. När vi gick längs med gatan förbi bodegor där glada spanjorer satt och svalkade sig och turistinformationen som mest bestod av ett fotbollsspel och en bar, så kände vi oss så lokala och liksom en i gänget här. Tills vi upptäckte att folk vände sig om efter oss på gatan och då insåg vi att här vet man nog vilka som bor och vilka som är turister. Anders hittade snart en bit mark som var till salu och där drömde vi oss bort en stund. Vi har kommit in i siestans land och mellan ca kl. 14 och kl. 17 så stängs allt ner. Allt. Ja förutom bodegan såklart. Skön inställning ändå tycker jag. Mitt på dagen då är det för varmt för att jobba så då vilar man. Ja förutom om man arbetar i en bodega, den tror jag aldrig stänger riktigt. Samma sak på söndagar, allt är stängt efter samma regler.

Tidigt en morgon drog vi upp ankaret för att ta resterande skutt till La Coruña. Det var en högtidig känsla att veta att vi nu skulle ta oss till denna stad som vi läst så mycket om och som, iallafall jag, nästan sett som ett ouppnåeligt mål. Att segla genom Biscaya, detta mytomspunna hav. Alla historier vi har läst från andra seglare som inte haft alls lika fint väder som vi nu haft turen att få på denna resa. Det var bubblande känslor inom oss när vi la kursen mot udden strax utanför staden. Vi visste att vi skulle få rätt starka vindar med oss i början av dagen och att dessa sedan skulle minska allt eftersom. Så vi var inte så oroliga när vi styrde ut mot ett hav som bjöd på rätt höga vågor och friskare vindbyar än vi räknat med. Barnen mådde lite halvkymigt och somnade på varsin sida i sittbrunnen, och som jag skulle komma att tacka för det. En stund senare ökade vinden till en stabil kuling och vågorna byggde upp rejält. Anders fick för sig att han skulle organisera om i toalettskåpen (?!) så han försvann ner en stund. Under tiden byggde vinden upp och när vi surfade fram på vågorna i över 10 knop försökte jag så sansat som möjligt få upp honom utan att väcka barnen. ”Det blåser över 18 m/s här uppe… jag bryr mig inte så mycket om tandborsten står på fel plats. Älskling bara ta dig hit så fort du kan nu”. Upp kom han och vi gick återigen in i någon form av katastrofmode när vi pratade med varandra. ”Linnéa rulla in focken”. ”Jag rullar in focken”. ”Nu ska vi ta ner storen, du styr”. ”Okej, vi tar ner storen, jag styr”. Sådär fortsatte det genom hela perioden. Det ven i öronen så ibland hade jag svårt att höra vad Anders sa men hela situationen kändes så samlad ändå. Focken rullades ut igen när storen tagits ner och med endast en liten snutt segel så plöjde vi sedan i över 7 knop genom de rytande vågorna. Vi blev ordentligt uppfriskade av saltvattensvågor som vältrade sig över oss när vi styrde upp i vind för att kunna ta ner segel och mina solglasögon gick inte att se genom mer. När vi pustade ut i sittbrunnen några timmar senare hörde jag Anders filosofera: ”Tänk, att det skulle krävas en rejäl kuling på Biscaya för att du bara ska göra som jag säger utan att ifrågasätta. Och tänk va, att det skulle ta tio år för mig att inse och få uppleva det”. Jag vet inte om det var meningen att jag skulle höra det eller om han bara filosoferade i största allmänhet. Men han såg så väldigt nöjd ut där han stod vid ratten och tittade ut över inloppet till La Coruña så jag ville inte på något vis avbryta denna fantastiska stund för honom.

Vi väcker barnen med havsvatten och korsar Biscaya på snedden.

Vi har seglat drygt 1500 sjömil på vår 80 dagar långa resa. Inte jorden runt precis men de är proppfulla av uplevelser.

Efter jolleturen till Lannion började det dra ihop sig till VM-final. Vi var helt överens om att den skulle ses på pub och att vi skulle heja på Frankrike. Efter lite räknande så drog vi upp ankaret från sandbotten i vår fantastiska vik för att gå in i Trebeurden. Inloppet har en tröskel värd namnet, och vid lågvatten går lokalborna i hamninloppet utanför tröskeln och letar musslor och annat gott i flippflopps.

Vi bokade bord på ett av brasserierna. Kvällen till ära provade vi ostronen som vi (jag) har pratat om sedan vi kom till Frankrike. Supergott tyckte en av fyra. Fransmännen och kvinnorna vet hur man hejjar på sitt lag, hela restaurangen sjöng med i nationalsången och därefter bara höjdes stämningen.

Nästa etapp gick till Roscoff där invånarna är både stolta och kända för sin lök. Vi lånade cyklar hos hamnkaptenen och barnen hamnade på varsin pakethållare. Först satt Agnes på mitt styre men när hon fick ont i rumpan av ringklockan så flyttade hon ner till pakethållaren som sin äldre och lika tuffa syster. Mycket riktigt så lyckades vi hamna hos en lökodlare som även gav oss en lektion i stamtavlorna hos arbetshästarna i Bretagne. Vi fortsatte turen med 2,5 kg lök på styret…

Dagen efter fortsatte seglingen till Aberwrach. Vi siktade egentligen på hamnen efter men dyningen tillsammans med strömmen runt klipporna gjorde att vi tog det säkra före de pittoreska.

Min syster Linda gav mig en tavla för många år sedan. Det är ett stort avlångt foto på ett stormigt hav där fyrarna Nividic och La Jument blir översköljda av brytande vågor. Dramatisk! Bilden gav oss inspiration till att besöka ön Ouessant utanför Brest där vi insåg att fyrarna står. Vi kollade noga på väderfilerna för dagarna framöver och bestämde oss för att segla in i ankarviken till Lampaul som är största byn på ön. Ser ut som ett krokodilgap och helt öppen för väst. Tidvattnet beräknades och vi gav oss iväg. Allt enligt plan förutom att vi fick kryssa en bit. Detta tillsammans med att strömkartorna är ganska översiktliga på sina ställen gjorde att vi möttes av motström med ca 45 min kvar till mål. Längs med Ouessant hade vi 5 knop motström och Nausica fick jobba hårt. Då passar havsgendarmeriet på att borda oss med buller och bång. En RIB full med halvmilitärer smällde in i sidan och gubbarna hoppade över, letade igenom hela båten och frågade ut oss, barnen blev tysta och det var ganska omysigt, även om vi har varit med om det tidigare. 5 gånger nu faktiskt.

Ouessant var helt otroligt vacker. Vi hyrde cyklar en av dagarna, och denna gången även med kärra till barnen. Perfekt för då kan de slåss precis när de vill. Vi cyklade ut till udden med utsikt över de berömda fyrarna, fotade och filmade med drönaren. Ön var ordentligt kuperad så när vi lämnade tillbaka cyklarna så var det med stappliga ben men med leende på två av fyra, de små snarkade med vidöppen mun.

Varje dag översköljs vi av nya intryck. Det är oro inför inseglingar, utseglingar, tidvatten, ankarfäste, vågor som vi inte sett motstycke till, segling på dagen, natten, dimma, stjärnklart solklart och mycket annat. Vi badar, har simskola, fiskar, går, GÅR och går, upptäcker hela tiden nya platser, har skola ombord, underhåller, reparerar och installerar ombord, surfar, handlar, tränar och provar goda viner. Vi försöker att på något sätt lagra alla de synintrtyck med för det mesta otroligt vackra platser, men det är nog omöjlgt.

Jag kan konstatera att vi spenderar precis all energi vi har per dag. Barnen somnar ofta i knät på oss någonstans vid något trevligt bord och det tar inte lång tid från att lampan släcks i akterruffen till att någon av oss vuxna börjar snarka. Oftast hinner vi säga godnatt 🙂 Ändå ligger man med någon antenn påslagen, det räcker med ett ljud som inte finns med i det vanliga registret av knarr och kluck och vinande för att flyga upp på däck och kontrollera var det kommer ifrån, oftast naken.

Seglingen från Ousshant till Concarneau kommer jag aldrig att glömma. Det dygnet använde jag all erfarenhet jag har när det kommer till navigering och mörkersegling. Vi delade upp sträckan på ca 80 nm i två etapper för att undvika motströmmen mellan fastlandet och öarna utanför Brest. Vi hittade en superfin ankarvik väster om Morgat där vi pausade och lagade kvällsmat, nattade barnen och väntade in rätt tidpunkt för att ta oss igenom Raz du Sein, ett tidvattenrally som har fått ett eget namn. När det började mörkna så plockade vi upp ankaret och fortsatte. Precis runt udden fick vi höga och konstiga vågor på grund av att tidvattnet bytte riktning. Plötsligt hör vi två dödsskrik nere ifrån förpiken.

– Vatteeeeeeen!!!! AAAAaaaaaaaAAAAAAaa!

När jag kommer ner till barnen i beckmörkret så inser vi att någon har gjort det oförlåtliga misstaget att inte stänga däcksluckan ovanför förpiken. Detta gjorde att vågen som bröt över båten hamnade rakt ner på barnen som låg och sov. Två argrädda barn i mörkret är så tappra att några ögonblick efter att däcksluckan är stängd och de har förstått vad som hänt, skrattar de ikapp åt hela eländet och konstaterar att nu får vi minsann ta över mamma och pappas säng. Vi får klara oss på annat sätt. Inte mer än rätt höll vi vuxna med! Efter att jag nattat om barnen med torra kläder och fått ut det mesta av saltvattnet, närmare bestämt 15 liter, så löste jag av Linnea som nu seglade i beckmörker. Natten var helt utan måne eller stjärnor och kort efter avlösning började det duggregna. Sikten var fortfarande ganska ok och det gick att urskilja de fyra fyrarna som vi skulle sektornavigera med för att komma igenom passagen.Två av fyrarna hade karaktärer som jag inte sett innan, en kombination av långa och korta blink som var ganska svåra att identifiera. För fulla segel och med användande av radar, plotter och kikare tog vi oss igenom. Under hela passagen loggade vi mellan 9 och 11 knop i medströmmen.

Jag valde att segla hela den natten, det var regnigt och blåsigt och med mycket möten, flera fiskebåtar utan AIS så radarn fick jobba i den nu dåliga sikten. Jag älskar det! Jag ville inte gå och lägga mig! Känslan av full kontroll på situation, båt och navigation, sinnena på full volym och oseglad kust bakom seglena. Jag kan bara konstatera att det här är mitt element.

När det började ljusna så väckte jag Linnea för avlösning! Det var ofantligt skönt att borra ner sig i högen av barnarmar och barnben i akterruffen. Förpiken gick ju som sagt inte att använda.

Vi stannade i Concarneau en natt, därefter lade vi oss för ankare vid Illes de Glenan. Otroligt fina öar med turkost superklart vatten. Följande morgon så var det bara Agnes som ville följa med mig i jollen på fisketur. Vi hade en helt underbar timme när vi satt och pratade om allt möjligt och vi turades om att hålla i spöt. 5 makrillar senare så meddelade Agnes:

– Nu får det vara bra pappa.

Då är det bara att göra som man blir tillsagd. På vägen hem till Nausica gjorde hon sin berömda manöver och somnade sittande i flytvästen.

Väl ombord blev det dags att rensa fisk. Efter att både Agnes och Tilda tittat noga på färg och fenor, klämt och känt så frågade jag om de ville rensa varsin. Med den vassa kniven. Tilda nappade direkt för hon får ju tråkigt nog aldrig använda den vassa kniven annars och Agnes ville INTE vara sämre. Så nu har båda mina döttrar både fångat och rensat sin första fisk. Stolt pappa minst sagt!

Vi låg och laddade för att korsa Biscaya från Ille de Glenan till Capbreton/Hossegor längst in i sydöstra hörnet av Biscaya, en resa på 270 nm eller 2,5 dygn. Surfingen lockade!!

Inför en sådan etapp går vi igenom allt väsentligt ombord, kollar riggen wire för wire, motorn får en genomgång, seglen gås igenom, alla schacklar och andra låsningar kontrolleras och mycket mera. Två dagar senare såg vädret kanonbra ut och vi gav oss iväg! Linneas första nattpass bjöd på 9-13 m/s och ganska höga vågor men därefter lugnade det sig och vi hade nästan vindstilla när vi gick i mål.

Sista morgonen på överfarten väcktes jag av härlig sång och bananpannkakor, jag fyllde 39. Jag kan inte tänka mig en bättre setting för en födelsedag än ute på Biscaya tillsammans med familjen och med känslan av att vi tagit oss över detta hav på ett bra sätt. På eftermiddagen anlände Linneas föräldrar Lennart och Yvonne och vi avslutade födelsedagen på fiskrestaurang där allt tillagades framför ögonen på oss. Från stationen där de stod i gummistövlar och stora galonförkläden och öppnade ostron, fileade fisk och fixade till humrar till de stora gasolhällarna där fisken passades sekund för sekund. Tack för en fantastisk födelsedagsmiddag med härlig stämning!

Inseglingen till Capbreton är en berättelse i sig. Hossegor är en av Frankrikes största metropoler för vågsurfing och om man inte håller reda på väder och tidvattentabellen så kan hamninloppet vara livsfarligt med brytande atlantdyning i inseglingen. Innan man kommer in i hamnbassängen så färdas man i en lång kanal där vågorna blir hopklämda och höga. Vi hade stilla förhållanden och i fas med tidvattnet men vi gjorde ändå 8 knop och gjorde entre seglandes på tvären för att parera strömmen. Vi fick vänta ca en vecka innan förhållandena bev såpass ok att vi vågade oss ut igen. Under tiden gick det absolut ingen nöd på oss, det är ju samma vågor man vill ha när man står där med sin surfbräda, härligt!

I Capbreton blev vi påkörda av en motorbåt, Lennart och Yvonne satt i sittbrunnen och det blev ett herrans liv. Yvonne röt på motorbåtschauffören och bad honom med tydligt kroppsspråk och svensk/engelsk klartext att komma tillbaka och göra rätt för sig. Det gjorde han och det blev i slutändan en källa till kontakt med trevliga männsikor i en härlig region.

Nu lämnar vi Frankrike med så mycket upplevelser och positiva känslor ombord att det är svårt att ta in att vi har bara börjat resan. Vi lämnar också regionen som är så enormt präglad av tidvattnet. Sover man middag (om man nu skulle hinna med det…) så ser ankarviken helt annorlunda ut före och efter luren. Som mest har skillnaden mellan högvatten och lågvatten tangerat 10 meter, givetvis ger detta en väldig fart på vattnet runt uddar och i passager mellan öar. Även hur havsbotten ser ut har en väldig inverkan på komforten ombord och även där det är relativt djupt kan det uppstå vågor och strömvirvlar som vi inte är vana vid hemifrån. Det finns ett par informationskällor som man inte klarar sig utan:

– Tidvattentabeller som visar tidpunkt för hög- och lågvatten hamn för hamn
– Strömkartor som visar riktning och hastighet på strömmen timme för timme
– Sjökort som visar var det kan uppstå farliga/obekväma förhållanden pga strömmen
– Vädret förstås
– I Biscaya behöver man också ha järnkoll på dyningen (swell).

Det finns flera hamnar som blir farliga att gå in och ut ur, eller blir tillochmed helt obrukbara när dyningen blir för hög och kommer från ”fel” håll. Samtidigt så har vi bit för bit insett att tidvattnet också är en fin tillgång. Har man det med sig så kan man göra längre sträckor på kortare tid än vad vi är vana vid hemifrån. Det påverkar också landskapet på ett dramatiskt sätt som är svårt att beskriva. Det är häftigt att se grynnorna som man undvek i inseglingen ett par timmar tidigare eller att se traktorerna köra ut och skörda på ostronbankarna när hela bukten man nyss seglade över är torrlagd.

Nu är vi hungriga på nästa etapp, Spanien här kommer vi!!