Bland Kunaindianer, molas och djungelturer. Kraftiga skyfall och lite för mycket närkontakt med krokodiler. Våra senaste dagar i San Blas.

Vi är mitt i vår resa här i San Blas och det är en hel del som har hänt. Men i det här inlägget ska jag försöka berätta om våra senaste tre dagar bland paradisöarna. På en del av öarna får man inte ta kort och det gör det lite svårare att få fram vissa nyanser av historien. Men jag ska göra så gott jag kan, för under de senaste dagarna har vi sett, hört, luktat och nästan kissat på oss av både rädsla och skratt mer än vi någonsin gjort förut.

På ön Chichime träffade vi den danska båten Notorius med besättningen Karsten och Jeanette. För oss vuxna var de ett glatt par som fick oss att skratta så vi hade ont i magen om kvällarna, och för barnen blev de bestemor och bestefar som tillfälligt kunde döva längtan efter mormor/morfar och farmor/farfar hemma i Sverige. Då Karsten tidigare varit här med segelbåt och lärt känna några av Kunaindianerna, hade han och Jeanette blivit inbjudna att delta i en fest som hölls på flera av öarna. Det var mer av en kulturfestival där man firade att vara just Kunaindian och sina traditioner som man stolt lyckats bevara trots kraftiga påtryckningar från fastlandet. Vi på Nausica blev också medbjudna och tackade glatt ja till att på nära håll få lära känna denna spännande kultur. Så vi seglade tillsammans till ön Makina och det var för oss första gången som vi kom i kontakt med en av de mer tätbefolkade öarna här.

När vi på eftermiddagen kom fram till ön så var barnen badsugna. Vi diskuterade förslaget men eftersom vi vet att det på sina ställe finns krokodiler så bad vi dem att vänta tills vi hört med lokalbefolkningen. De brukar vara ett säkert kort för den här sortens information. Anders tog tillfället i akt och smög iväg med jollen för att reka området lite. ”Egentid i jollen” tänkte jag, ”honom får jag inte se på länge…” Barnen och jag poppade popcorn och använde de nypoppade till dagens mattelektion. Mitt i ett stort minustal satt vi med munnarna fulla och fick plötsligt se Anders komma i full karriär med jollen tillbaka mot oss. Det korta håret stod lite på ända och på håll såg vi mer än hörde honom, likt Gandalf skrika: ”NI SKALL ICKE BADA!!!!!!” Med de orden hängandes i luften tog han en sväng förbi Notorius.

Med stora ögon och popcorn i kinderna satt vi på fördäck och tittade hur det gestikulerades vilt borta vid den andre båten. Tillslut fick vi ta del av hans historia, där han till en början i lugnan ro stängt av motorn och njutit av tystnaden. Plötsligt bröts myset av ett par höga utandningar och sedan en rörelse av något stort ner i vattnet en kort bit därifrån. Rörelsen kom närmare och vid två tillfällen bröts ytan av stora krusningar och något stort, mörkt under ytan. När den stora vad-det-nu-var, gjorde en liten sväng ännu ett steg närmre Anders så hade han plötsligt fått nog med egentid och fick snabbt igång vår trogne motor. Barnen var förtjusta över denna händelserika historia och de fick oss att lova att försöka återuppleva detta dagen därpå.

Idylliskt med egentid

Så dagen efter packade vi äventyrsfrukost och tillsammans med Notorius körde vi två styckna jollar ut i gryningen. Vi navigerade försiktigt över reven som ligger runtom vår ankringsplats, och tog oss en bra bit in mot djungeln innanför. Strax innan land satt vi sedan alldeles stilla och endast papegojorna och apornas skränande hördes runtomkring oss. Barnen hyschade på oss så fort någon av oss försökte säga något trevligt eller råkade sörpla lite i kaffekoppen. Det var så vackert, så stilla och så alldeles fritt från krokodiler denna morgon och eftersom det var dem som barnen hade siktet inställt på så tröttnade de snart på att sitta still.

Bästa sovplatsen om man frågar Tilda

Vi kom tillbaka till båtarna och hann brygga nytt kaffe innan vår vän Alfonso tutade i hornet inifrån ön. Då detta var startskottet för festivalen så hoppade vi snabbt ner i jollen igen och med litervis av vatten begav vi oss in till något vi inte visste mycket om. Vi blev genast väl mottagna av Alfonso och hans släkt och de visade stolt upp de vackra molas som de bar dagen till ära. Molas är ett hantverk där både män och kvinnor broderar in olika slags betydelser i ett flerlagrigt tyg. De säljs vanligen som rektangulära tygstycken och vi fick veta att alla Kunafamiljer har, ofta flera stycken, som pryder väggarna i deras hus. Men de görs också som kläder och den här dagen var temat gult. Molas finns dock i flera olika färger och alla med sin egen inbroderade innebörd.Efter detta blev vi runtvisade till öns skola där barnen var i full gång med sina förberedelser. På den här ön fick man ta kort, men jag var noga med att fråga barnen först då jag märkte att inte alla kände sig helt bekväma med det. Andra tyckte det var spännande och ville absolut se bilden efteråt, ofta sprang de sedan högt fnittrande iväg eller så ställde de stolt upp sig igen för ett nytt kort.

Tilda och Agnes blev snabbt uppmärksammade av de andra barnen och vid ett tillfälle såg jag plötsligt mina barn försvinna hand i hand med tre andra tjejer. ”Nja…” sa mitt mamma-hjärta och fick mig att följa efter. Till min fasa upptäckte jag efter en liten stund att den smala vägen delade upp sig i två. Där stod jag fånigt och tittade åt alla håll när en liten pojke från ingenstans dök upp. Han stannade och sa något till mig i en uppenbart frågande ton. ”Erhm…. Los ninos?” försökte jag. Han skrattade stort och vinkade åt mig att följa med. Sedan tog han mig på en tur hit och dit mellan de smala gränderna och plötsligt hade han lett in mig i en liten hydda. Där stod mina två barn omringade av nya vänner och såg helt obekymrade ut över detta äventyr. ”Gracias! Muchos gracias!!” sa jag lättat och med ett mycket svenskt uttal till den lille killen. Jag ville hissa honom högt upp i luften av glädje men insåg snart att taket i hyddan var alldeles för lågt för detta spontana infall. De andra barnen tittade frågande på mig och ledde oss snart tillbaka till skolgården igen.

De smala gatorna som ringlade genom byn med husen byggda tätt inpå varandra gav inte direkt mycket utrymme för privatliv.

När skolbarnen kommit iordning fick vi ta del av en fantastisk uppvisning i dans, sång och olika slags instrument. Det var svårt att förstå innebörden i allt men att det var mycket känslor i danserna gick inte att missa. Sedan gick ett långt tåg av barn genom den lilla byn och då Tilda och Agnes nu sågs som självklara vänner fick de också gå i det glatt sjungande ledet. Det var häftigt att gunga med bland alla de glada barnen. Jag fick lite känslan av ett enormt luciatåg, fast vi hade kokosnötsskal som instrument och det var svett som droppade i pannan istället för stearin. Men känslan av att försöka sjunga när man egentligen inte kan fanns där lika klart och tydligt som förr i tiden.

På eftermiddagen blev vi upphämtade av Alfonso som med sin egen kanot körde oss till grannön Sidra. Denna ö är betydligt större och än mer befolkad. Innan vi steg i land så upplyste han oss om att här är det förbjudet att ta kort. Så synd tänkte vi, kort gör det så mycket enklare att minnas platser. Nu i efterhand inser jag att bilderna jag har i huvudet från den ön kommer aldrig att lämna mig, vare sig jag vill det eller ej. Men tyvärr kommer jag nog inte kunna beskriva till sin fulla rätt vad det var vi fick vara med om här, utan att kunna visa bilder på spektaklet.

När vi gick längs den smala gatan upp mot det som Alfonso beskrev som byns pub, så berättade han att under den här festivalen får Kunakvinnorna dricka alkohol. De får göra det fyra gånger per år och den här festivalen är alltså en av de tillfällena. Det kan förklara en del av vad vi skulle få uppleva lite längre fram längs vägen. För i den drypande värmen möttes vi snart av en syn som man sällan ser. Kvinnor och transvestiter i åldrarna, som jag skulle tippa på mellan 20 och 99 år, dansade runt i färgglada molas med en mer eller mindre tömd romflaska i ena handen och ofta en cigarett i den andre. Det skrattades, tjoades och bjöds friskt av flaskan. Vi blev upplysta om att det ansågs vara mycket oartigt att tacka nej om man blev bjuden, och det var ingen av oss som vågade gå emot detta. Hela ön var fylld av färgglada dansande kvinnor och de som dansade mest och intensivast var den äldre generationen! Det var väldigt imponerande att se hur de orkade svänga runt i ett sådant tempo när vi själva dröp av svett vid betydligt lugnare takter.

Utanför ett annat hus, eller snarare en stor lada, satt det fullt med kvinnor på stolar, i gräset eller rakt ner på den smala grusvägen. Några kom glatt hängandes i armkrok på varandra och det var bara att kasta sig undan för att inte komma i vägen. Jag kom på mig själv med att börja nynna på ”Tre små gummor” men tystande tvärt när vi mitt i smeten mötte ett par grisar som också försökte vara med på festen. Utan bättre vetande tog vi oss in i ladan och här möttes vi av en vägg av människor. Nej det går inte att jämföra med en överfull bar i Sverige, utan här men jag människor ÖVERALLT! Det satt kvinnor bokstavligt talat på varandra, i stora klungor högt och lågt, ja precis överallt. Jag funderade stilla på vad brandingenjören vid min sida tyckte om säkerhetsläget här, men blev snart avbruten i mina tankar då vi snabbt blev omringade av ett stort antal människor som var nyfikna på oss.

Något som både förvånade och imponerade på oss här var att oavsett hur mycket människor vi hade runt omkring oss och även då romflaskorna hade börjat sina och nya öppnades, så var stämningen hela tiden glad och trevlig. De höga rösterna var glada och skrattade, blickarna var bara nyfikna och pussarna de gav oss på kinderna förmedlade att vi nu sågs som en i familjen. Vi stannade på ön resten av eftermiddagen och dansade med i svängarna så mycket vi orkade. Tilda och Agnes spelade volleyboll på grusvägen med en grupp andra leksugna barn och på ett nytt språk blev vi visade olika charader och konster. Snart hade dock hettan tagit ut sin rätt hos oss alla och vi satte oss tacksamt ner i kanoten som skulle ge oss skjuts tillbaka. Vi hade hört av andra att Kunaindianerna är ett mycket vänligt folk och efter den här dagen kan jag utan tvekan skriva under på det. Tack för att vi fick vara med och fira denna fest med er!

Bilder på Sidra utifrån.

Dagen efter skulle dag två på festivalen hållas. Vi var redo klockan halv tio precis som dagen förut men något horn blåstes det aldrig i. Ett par timmar senare fick vi reda på att dagen blivit inställd då hela byn låg och sov.

Vi bestämde istället med Alfonso att följa med honom och hans bror ut i djungeln för att i en större kanot ta oss in i en flod. Där skulle vi göra en vandring till byns begravningsplats för att sedan ta oss vidare upp till en av odlingarna där vi också hoppades kunna få köpa lite grönsaker. Vi packade solskydd, myggspray och lunch, visst såg regnmolnen lite tunga ut men nåt svalkande kändes bara välkommet. Förväntansfulla satte vi oss i kanoten och det tog inte lång tid förrän barnen skrek i högan sky av skratt då vi kördes i full fräs in mot djungeln. Jag fick lite lätt handsvett när jag tänkte på hur vi dagen innan suttit i vår egna lilla jolle fullt utrustade och försökt navigera runt reven. ”Any navigational instruments on board?” frågade jag Alfonso försiktigt. Fånig fråga, insåg jag när all extrautrustning ombord på träkanoten var en (!) åra och en halv plastflaska att ösa ut vatten med. Alfonso i sin tur skrattade högt och pekade på sitt eget huvud. ”No need to!”. Och det var det ju förstås inte heller. Han kunde varenda sten utantill och borta vid den där utstickande pinnen görs en kraftig högersväng och tvärs över den palmen svänger vi västerut och vips så var vi framme vid inloppet till floden. Här saktades det ner betydligt och vi fick återigen lyssna till de mäktiga djungelljuden. Ovanför våra huvuden flög ett par papegojor, i palmträden satt gamar och en hackspett, enorma fjärilar fladdrade runt oss och pelikanerna visade vem som bokstavligt talat så noggrant skitat ned Nausica.

En kort vandring tog oss till gravplatserna. Där fick vi se hur det ovanför varje familjegrav hade byggts små öppna hyddor med palmblad till tak och varje grav pryddes med den avlidnes egna tallrik och kopp som använts då personen var vid liv. Varje person har alltså EN tallrik och EN kopp. Ja, varför behöver man egentligen fler? Vi fick ta del av Alfonsos egna familj och släkts öden och det var stämningsfullt att långsamt ta in atmosfären runtomkring oss.

Plötsligt brakade det loss ovanför oss och blixtarna avlöste varandra. Vi sökte skydd under ett av taken och barnen passade på att äta lite mat. Kalla yukaplättar och majs har nog aldrig förr smakat så gott. En stund stod vi där innan regnet försvann lika plötsligt som det kommit och vi fortsatte vandringen. 45 minuter senare skulle vi nå odlingarna och det såg vi mycket fram emot. Men en kort stund senare så var det dags igen, regnet och åskan nu i förnyad styrka. Vi kämpade på ett tag till men den lilla stigen som redan från början var klurig att ta sig fram på blev nu halare och halare. För när det regnar här så regnar det rejält. Inget halvmesigt duggande inte utan snarare hinkvis med vatten som hälls över en, och snart hade vi regnvatten på ställen vi aldrig haft regnvatten förr.

Tillslut vände Alfonso om med några snabba ord om att det här blir för farligt, vi kommer inte komma hela vägen fram. När vi väl vänt om insåg vi att den lilla stigen nu snarare blivit till en forsande bäck och det var lerigt och halt med förrädiska hål överallt. Jag tog snabbt upp Agnes och bar henne istället men tillslut blev vi guidade ner i floden. ”Han måste skämta” tänkte jag. ”Floden?? Men krokodilerna då?”. När jag tittade upp insåg jag att det var inte mycket vi hade till val, för stigen var nu helt bortspolad och vattnet i floden steg snabbt. Plötsligt var tempot högt och med Agnes på min rygg fick jag vid ett par tillfällen simma för att ta mig fram där vattnet var för djupt. Tilda satt på Alfonsos rygg och Anders kämpade med väskor och andra attiraljer som gruppen hade med sig. Bakom oss hade vi våra danska vänner och alla försökte ta sig fram så snabbt som floden tillät oss.

”Tänk inte på krokodiler, tänk inte på krokodiler…” gick som ett mantra i huvudet på mig här.

Glädjen var enorm när vi tillslut kom fram och kunde häva oss upp i kanoten. Barnen var kalla och blöta men på ett strålande humör. ”Det här är väl ändå livets skola mamma?!” utropade Tilda när hon studerade Agnes som försökte samla regnvatten i den halva plastflaskan ombord. Danskarna som alltid är lika välplanerade halade upp varsin iskall öl till besättningen och vi skålade högtidligt i kanoten. Jag mös och tog lite kort på Agnes och hennes vattenkonst när jag hörde ett stort plask inifrån strandkanten. ”Crocodillos! Crocodillos!!!” skrek vår guide och killen som precis var på väg ner i vattnet för att hjälpa kanoten förbi några stenar, hoppade kvickt som attans upp i fören på båten igen. Där satt han med benen högt uppdragna och plötsligt var det knäpptyst i båten. Alla stirrade på vattenytan men vi såg inget mer. Fem minuter tidigare hade vi alla vadat runt i det där vattnet. Tilda tittade mig djupt i ögonen när hon med bestämd röst sa: ”Mamma vi behöver inte ha mer skola idag va?”.

I livets skola lär vi oss inte bara att undvika krokodiler! Vi lär oss också att njuta av egenfångad hummer och att samla regnvatten. Det här dygnet slog vi rekord och samlade 110 liter vatten!

Vår resa mot Colombia och vidare mot San Blas.

Vår vistelse i Curaçao och Aruba kommer jag att snabbspola förbi litegrann. Det var inga ställen som gjorde något större avtryck hos oss. Kanske för att vi i sinnet redan var inställda på att ta oss vidare mot Colombia. I Curaçao låg vi för ankare i Spaanse Water som är en stor vik uppdelad i flera olika ankringsplatser. Vattnet var smutsigt och enorma motorbåtar körde rally till långt in på nätterna. Det gav ingen direkt mysfaktor. Men vi träffade trevliga människor och lyckades hyra en billig bil ett par dagar för att uträtta en del ärenden. Vi lyckades också på ett väldigt märkligt sätt bli av med Anders ”manbag” där bland annat plånbok med legitimation, visakort och en hel del pengar fanns. I ett ruffigt område fick vi lika märkligt tillbaka denna väska, utan några pengar men med alla kort kvar. Vi tackade vänligt, stängde snabbt bildörren och körde i ilfart därifrån medan folk stirrade otäckt på oss. Men när jag tänker efter så kanske de inte alls stirrade på oss av illvilja. De kanske stirrade på oss på grund av det faktum att vi satt ett helt gäng människor intryckta i en yttepytteliten bil full med repor och enorma bucklor, som dessutom hade hål i avgassystemet och därmed lät som en tvättäkta epatraktor. Plus att vi allihop troligtvis såg rätt märkliga ut då vi med uppspärrade ögon höll i oss för livet eftersom bildörren en stund tidigare plötsligt flugit upp. Kanske det faktiskt var dem som var rädda för oss? Sa jag förresten att bilen var billig?

Efter att ha spenderat en natt för ankare i Santa Cruz så seglade vi tillsammans med båten Tryst vidare mot Aruba. Sent på kvällen kom vi fram och var osäkra på om vi skulle hinna checka in eller ej. Men när vi väl navigeterat rätt mellan ett halvsjunket fartyg och en enorm hög med bildäck (??) fick vi hjälp av hamnvakten att knyta fast oss i kajen. Incheckningen var smidig och i beckmörker tog vi oss sedan till Oranjestad där vi trötta grävde ner ankaret i den fina sanden. Dagen efter ställde jag klockan på oförskämt tidigt men trots detta lyckades jag inte vakna innan barnen. ”Mamma, mamma! Varför sover du fortfarande? Det är ju pappas födelsedag idag!!!” Det var fortfarande mörkt ute när vi tillsammans laddade pannkakssmeten för den obligatoriska födelsedagsfrukosten. Stämningen var på topp bland barnen och det flög tuschpennor och saxar i salongen medans den ena födelsedagsteckningen efter den andra växte fram. Med nykokt kaffe och helt ofantligt vacker morgonsång väckte vi den nyblivna 40-åringen!

Och vilken vik han fick vakna upp och fira födelsedag i! På den kritvita stranden innanför oss låg det en resturang med pool och Wifi och Skype-samtalen avlöste varandra. Snart hade bartendern förstått det stora i denna dag och kom snabbt fram med en nästintill självlysande smurf-shot till oss. Dagen gick i ett lugnt och stilla tempo med mycket fokus på att njuta men såklart en del livsfilosoferingar som sig bör på en födelsedag. Jag ska inte försöka förklara hur Anders kände det denna dag men det såg iallafall ut som att han trivdes rätt så bra med att fylla 40. På kvällen drack vi champagne med Michelle och Tony och livet kändes härligt och bubbligt.

Dagen efter inspekterade vi Oranjestad och njöt av spårvagnen som var alldeles gratis och alldeles perfekt med två trötta och överhettade barn. Länge åkte vi runt, runt, runt i staden. Barnen somnade och det var en skön stund på de hårda säterna med discomusik på högsta volym. Det var ingen lång runda som spårvagnen körde så vi fick bekanta oss väl med den delen av staden, samt chaufförens musiksmak. Vilka gräddbakelse-hus det fanns här. Otroligt vad mycket rosa och girlanger det finns plats med i en och samma stad.

Det började närma sig avfärd mot Colombia och vi hade noggrant gått igenom vädret inför sträckan som vi hade framför oss. Jag hade läst och lyssnat på tillräckligt med tuffa seglatser från andra seglare och kände att nu måste vi bara ut och få det gjort. Udden ska rundas, så är det ju bara. Drömmen om Colombia hade vuxit sig väldigt stark vid det här laget och vi var glada över att få så mycket tid i landet. Nu ville vi ta sista steget dit. Och vilken resa vi fick. Vi tackar vädergudarna som var på vår sida de dygnen vi seglade, för monstervågorna som vi blivit varnade för höll sig borta och havet låg lugnt och stilla under oss. Vi hade läst att taktiken här är att hålla sig nära land och det gjorde vi. Inom 10 sjömil från kusten och på så vis minskade risken för bråkiga vågor. Ja vi hade en helt ljuvlig segling och hela familjen mådde bra. Nätterna var stjärnklara och dagarna var molnfria. I det lugna tempot fick jag äntligen, efter drygt ett års resa, tillslut håret klippt och jag saknade min frisör bara litegrann. Nu har vi inte så många speglar ombord och det kanske gör sitt till i den känslan, men skönt att bli klippt var det iallafall.

När vi tryggt kommit runt den ökända hörnan närmade sig en stor motorbåt bakom oss. Jag hann tänka lite pirattankar innan vi hörde det spraka på vhf:en. Det var den amerikanska kustbevakningen som patrullerar Colombias kust och gör den till en av världens säkraste kuster att segla i nuläget. De kallade Anders för ”sir” och ”captain” och den allmänna inställningen var väldigt trevlig. De ville bara kolla så att allt stod bra till med besättningen och informera oss om att skulle vi råka ut för något så stod de stand by.

Vi hade sedan innan bestämt oss för att segla till en liten och relativt nybyggd marina som heter Puerto Velero. Där låg redan båten Pachamama och de hade gett oss fin information om stället så vi visste ungefär vad vi siktade på. Men för att slippa gå in i marinan mitt i natten så valde vi att ligga några timmar i en vik på vägen. Vi la oss därför i en vik i nationalparken Tayrona men redan vid första anblicken insåg vi att här måste vi stanna längre. Första kontakten med Colombia var långt över förväntan. Som enda båt i viken spanade vi ut över gröna regnskogsklädda berg, en liten vit strandrämsa med palmer i bakgrunden och… alldeles totalt stilla.

Efter frukost blåste vi upp vår surfbräda och vi lyckades balansera vattenflaskor, lunchlådor och en hel familj in till stranden på ett hyfsat stiligt vis. Här gick vi sedan på upptäcksfärd i regnskogen och hittade mysiga stigar och spännande djur.

När vi kom tillbaka till stranden upptäckte vi plötsligt en motorbåt vid strandkanten. Ett par glada familjer från Venezuela välkomnade oss till Colombia och bjöd oss på någon form av ”nationaldryck” som var stark och gjorde att man dansade salsa väldigt bra. Det blev ett härligt möte och en stund senare kom de över till vår båt för att få några av drönarfilmerna som vi tagit inifrån stranden. Musiken från motorbåten var på högsta volym och i väntan på att bilderna skulle laddas över fick vi svänga med i härliga colombiansk-venezuelansk dans. Vi fick en ordentlig genomkörare i båda våra salsa-skills och vår icke-existerande spanska.

Två nätter stannade vi i detta paradis innan vi seglade vidare längs med kusten. En lång sandbank sträckte sig ut i havet vid inseglingen till marinan och då vi inte var helt säkra på våra sjökort såg vi till att hålla långt ut. Inseglingen var sedan bra utmärkt med ett ordentligt staket och bra djup hela vägen. Inne på bryggan stod Martin, Anna och Jonathan redo för våra tampar och det kändes härligt att få ett så hjärtligt välkomnande! Strax efter ankomst kom olika myndigheter ombord, tog lite kort och ställde lite frågor på spanska. Martin hjälpte till med översättningen och det kändes skönt eftersom vi inte grävt upp vårt spanska lexikon än. I Colombia måste man ha en agent för att kunna klarera in i landet. När vi lite senare såg bunten av papper som agenten jobbat ihop insåg vi anledningen. Marinan ordnade smidigt med kontakten och då vi bokade en månads vistelse fick vi även fin rabatt på priset.

Marinan i sig ligger lite isolerat en bit ifrån någon större stad. Men här är billigt, rent och fräscht, vänliga människor och bra bussförbindelser in till Baranquilla. Och till barnens stora förtjusning, en stor pool! Här känns säkerheten hög och marinan är ett bra ställe att låta båten ligga när vi ger oss in i landet så småningom. Ja det kändes lugnt och skönt här och jag njöt av känslan att vara på plats. På morgnarna smyger jag ofta upp innan familjen vaknat och det är en skön timme för då är det också svalt. En morgon vaknade Anders av kaffedoften och i förbifarten frågade han om vi skulle ta och segla till San Blas imorgon. Haha, kul skämt tänkte jag. Men jag hade sett hans blick och insåg att han faktiskt menade allvar. Så jag började snabbt bälja i mig kaffe för att få igång hjärnaktiviteten, redan?

Planen var från början att ta San Blas i september/oktober och sedan segla därifrån upp mot Cuba. Men säkerhetsläget runt Gorda Bank utanför Hondura och Nicauraguas kust är i dagsläget osäkert efter en del piratattacker som ägt rum, så oavsett vill vi tillbaka mot Colombia för att få en bättre vinkel norrut. Då regnsäsongen nu är i full gång här så är det en del åskoväder runt San Blas och enligt vissa källor så blir det värre ju längre in på säsongen man går. Ytterligare en faktor är ett högtryck ute på Atlanten som ligger mer söderut än vanligt så här års, och därmed gör säsongen något torrare och möjligtvis kan det påverka vår resa positivt. Mycket som är eventuellt här. Åskoväder vet vi att vi kommer råka ut för här, men vi vill samtidigt så väldigt gärna se San Blas som vi hört så mycket spännande om. Vi har pratat med jordenrunt-seglare som hyllat dessa små öar till en av de vackraste platserna i världen, där Kuna indianerna fortfarande lever ostört och lyckats behålla sina gamla traditioner. Så ja, vi testar. Det tar drygt två dygn att segla över mot Panama och är vädret alldeles galet får vi väl segla tillbaka igen. Så nu har vi precis checkat ut från Colombia och tidigt imorgon bitti seglar vi västerut. Vi har diskuterat väder med vår vän Dan och vi har ökat våra egna säkerhetsförberedelse ytterligare ett snäpp. Internet finns det troligtvis inte även om en mast tydligen står någonstans, men den brukar bli träffad av blixten med jämna mellanrum så den är sällan att lita på. Beroende på hur länge vi trivs kan det därmed dröja ett tag till nästa uppdatering men ni kan som vanligt följa vart vi är här på bloggen tack vare vår Garmin inreach. Med denna kan vi också enkelt både ta emot och skicka sms, nu i uppdaterad version med obegränsad mängd. Så nu säger vi hasta la vista till vackra Colombia och siktar mot San Blas!

Dykning och sorgliga avsked. Bonaire del 2 av 2.

Det är alldeles mörkt runtomkring mig och det enda jag hör är mina egna andetag. Den ljusa, svagt väsande inandningen och den dova, bubblande utandningen. På min vänstra sida har jag Anders tätt intill och jag inser att jag kramar hans hand så hårt att det måste göra ont i honom. Rakt framför mig lyses korallrevet upp av min egen ficklampa och förvånade fiskar simmar förbi i en sömnig takt. Plötsligt dyker en enorm silvrig Tarpon upp precis i min ljuskägla och jag blir så rädd att jag nästan tappar min dyrbara ficklampa. Jag inser att jag andas alldeles för fort, i den här takten kommer jag dra i mig hela tuben på en kvart och det känns väldigt onödigt. Så jag släpper taget om Anders en aning och tvingar mig själv att slappna av. Efter en stund kan både jag och Anders stukade hand njuta av det fortsatta dyket. Det är vårt första nattdyk och vi får se fantastiska varelser under ytan. Djur och växter beter sig på ett helt annat sätt nattetid och det är häftigt att få vara åskådare i den här miljön.

Jag fick en tidig födelsedagspresent av Anders. Tillsammans med Martin från båten Pachamama skulle jag få gå kursen för att bli certifierad Advanced open water diver. Detta innebar att vi fick göra flera häftiga dyk tillsammans och fick möjligheten att upptäcka ännu mer av Bonaires coola värld under ytan med guidning av Hens från Xprodivers. Vi gjorde ett par djupdyk på 30 meter där vi bland annat dök in i ett vrak och fick uppleva hur långsamt hjärnan fungerar på djupt vatten. Vi fick se enorma gröna muränor, fiskar i alla dess storlekar och färger, korallväggar som stupade rakt ner i det mörka blå, och framförallt fick vi ett ökat självförtroende i att dyka ju mer vi lärde oss kring säkerheten och ju fler dyk vi gjorde.

Och barnen då? Från morgon till kväll lekte de tillsammans med Jonathan och Anna på Pachamama. På kvällarna när två trötta föräldrar ville gå och lägga sig skrek de i högan sky när de såg vår jolle närma sig. ”NEEEEEJ inte än!!!!” Tänk vad underbart det är med riktigt bra lekkompisar.

När vi inte befann oss i havet tog vi ofta tillfället i akt att utforska Bonaires natur uppe på land. Som jag skrev om i förra inlägget så är naturen på Bonaire väldigt annorlunda mot egentligen något annat vi har sett. Ett par gånger hyrde vi bil och körde ut i det märkliga landskapet och en gång utforskade vi nationalparken som ligger i norra delen av ön. Tillsammans med våra vänner från Zouterik så fick vi se ännu fler flamingos och kaxiga ödlor, en del närgångna åsnor och flera skränande fåglar och getter. Vi åt lunch vid en liten strand men blev snabbt varse om att vi inte var ensamma om längtan efter maten på picknickbordet. Plötsligt var där fullt av ödlor i olika storlekar som fullkomligt vällde ned från klippan bredvid oss. Barnens personligheter kom nu till sin fulla rätt och snart var det inga ödlor som vågade sig fram mer.

Vid ett ställe hade vi läst om en fågelsjö som absolut skulle vara värt ett besök. Barnen hade hunnit bli trötta och det var höga protester från flera håll. Vi vuxna showade på alla sätt vi kunde men det var underbara Linde som till slut löste situationen genom att plocka fram sitt eget nödgodis i sista stund. När vi väl fått ordning på alla viljor och näsorna pekade åt ungefär samma håll när vi gick genom djungeln av kaktusar. Vi gick, vi gick och vi gick. Vi kämpade mot värmen som slog emot oss och omslöt oss utan barmhärtighet, gruset i ögonen och de arga iguanerna som visste att de var kungarna i den här miljön. Men vi visste minsann att det skulle vara värt det, för sjön skulle ju vara så fantastisk. Och så till slut var vi framme. Med smutsiga händer gnuggade vi oss i ögonen och kunde inte tro det var sant. Det var så brutalt, framför våra fötter bredde den ut sig, den minsta, sketnaste lille gyttjepöl vi någonsin kunnat föreställa oss. Två getter stod på ena sidan och stirrade förvånat på oss. Detta var alltså den mytomspunna, magiskt vackra sjön? Jag antar att vi hälsat på under fel årstid.

Efter att Berber blivit jagad av en leksugen åsna kände vi att vi var nöjda med äventyr. Senare på kvällen frågade jag barnen vad de hade tyckt mest om under den väldigt händelserika dagen. Agnes berättade livligt och yvigt om olika vilda saker hon varit med om och ögonen lyste på henne när hon mindes hur vi fått försvara våran lunch från ödlorna. Tilda funderade en liten stund och kom sedan fram till att det absolut bästa var att få somna i Lindes knä. ”Du förstår, Agnes väcker alltid mig på nätterna och vill att jag ska sjunga för henne.” Agnes myste och nickade, jodå det stämde minsann. När jag frågade henne vad hon ville att Tilda skulle sjunga svarade hon ”Den längsta sången jag kan komma på”. Inte konstigt att Tilda varit så trött de senaste dagarna. Stackarn, nu fick hon äntligen sova ifred på gropiga grusvägar.

Förutom att utforska den spännande naturen så spenderade vi mycket tid med fina vänner som fanns i viken. Vi hade Blue Pearl på den ena sidan om oss och Zouterik på den andra. Förutom våra närmsta grannar så fanns det flera barnbåtar runtom och barnens dagar bestod till stor del av lek i olika former. Mestadels i vattnet. En av dagarna fick viken ett nytillskott av lilla Mia. Det franska paret Max och Sara, som sedan tidigare har lille Nael, är två av de tuffaste föräldrar jag har träffat. Att vara höggravid, föda barn och sedan segla vidare med en liten nyfödd var inget som bekymrade dem det minsta. Storebror Nael, som nu är två år, är uppväxt på samma sätt. Vi fick även vara med och fira Lindes 13-årsdag och tillsammans med ett gäng olika nationaliteter lärde vi oss holländska fotbollslekar och njöt av tre sorters tårtor med mycket kärlek i.

Vi ordnade tillsammans flera grillkvällar på lekplatsen precis innanför och det är nästan den tiden på dygnet som man är som mest aktiv. När solen har gått ner och det äntligen blir lite svalt. Hade det inte varit att vi bott på en båt hade det varit svårt att riktigt njuta av värmen här. En av kvällarna tog Martin med sig gitarren och snacka om att bjuda på en show! Med en sångröst som ingen av oss andra ens får till i duschen, och en förmåga att kunna spela nästan vilken låt som helst så underhöll han på hög nivå långt in på natten.

Vi trivdes på Bonaire. Vi trivdes så till den grad att vi inte ville lämna. Vi fick fantastiska vänner både på land och bland andra seglare och vi hade tid och energi att bygga på djupet i flera relationer. Dagen då vi skulle lämna var vi tvungna att säga hejdå och på återseende till flera som har kommit att betyda mycket för oss, och det var tufft både för oss vuxna och för barnen. En del visste vi att vi skulle få träffa igen men det var några båtar som vi med stor sannolikhet inte kommer att segla med mer. På morgonen var det skytteltrafik vid Nausica och många tårar fälldes.

Det här är något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig innan resan. Att jag skulle få träffa så många fantastiska människor och bygga vänskapsband så starka på förhållandevis kort sikt. Eftersom man umgås så intensivt här så lär man också känna varandra på djupet väldigt snabbt. Vilka fantastiska och modiga människor vi har träffat! Det är ljuvligt att få lyssna på och ta del av drömmar och se hur människor faktiskt vågar ta steget och prova. Man delar med sig av sina med- och motgångar och det är befriande hur vi tillsammans vågar berätta om inte bara det som går bra, utan också de misstag som görs. Stora som små misstag, sådant som händer av ren otur och sådant som händer av ren dumhet. Alla råkar vi ut för dem och istället för att döma så kan vi lära av varandra. Men att skapa starka vänskapsband innebär också en stor sorg när man måste skiljas och plötsligt inser vi hur långt ifrån varandra vi bor när resan slutar.

Till slut fick vi ändå slita oss och snabbt lossade vi tamparna till bojen och lät oss långsamt glida ut ur viken. Trots tårarna som rullade nerför kinderna så kunde vi snart njuta av en härlig medvindssegling mot Klein Curacao. Vågorna hann knappt byggas upp mellan öarna och drygt fyra timmar senare nådde vi fram till en annan liten paradisö. Klein Curacao ligger knappt tio sjömil från Curacao och är en liten obebodd ö med en lång vidsträckt kritvit sandstrand. Det finns en fyr på ön som inte fungerar längre och karakteristiskt ligger det två vrak uppspolade på den vindpinade östsidan. Ett enormt fartyg och en segelbåt. På den mer skyddade västsidan finns det en del bojar utplacerade där man kan förtöja och här är vattnet lika klart som på Bonaire. Här fick vi snart lära känna ett nytt husdjur som hälsade på vid lunchtid varje dag, en sköldpadda som barnen snabbt döpte till Elsa. Första dagen dök vi i och simmade med honom men han var inte alls leksugen utan verkade mest sur över att inte få smaka våran lunch.

På kvällen kom Pachamama till samma vik och till barnens stora glädje åt vi pannkakskvällsmat tillsammans. De ska också mot Colombia men i något snabbare takt än vi, vi hoppas dock hinna ifatt dem någonstans runt Santa Marta. På kvällen diskuterade vi en hel del om det stora samtalsämnet, Udden Runt Colombia som vi nu fått höra flera skräckinjagande historier om. Här bygger vågorna upp ordentligt från flera olika håll, strömmar ställer till det och starka kastvindar dråsar ner från de 5000 meter höga bergen inifrån land. Jag försöker mentalt hålla för öronen när historierna blir alltför vilda och spretande, men kollar samtidigt säkerhetsutrustningen några gånger extra. Och sjösjukeplåsterna såklart. Våra svenska vänner från Pachamama har en skön inställning och det var befriande att få planera tillsammans med dem. Galna historier finns det gott om och emellanåt trappas de upp till en sådan grad att man funderar på om man överhuvudtaget vågar lätta ankare för att sig till nästa vik. Vi har lärt oss att sålla en hel del men också, som jag skrev om innan, lära oss av varandras misstag. Det är inte helt ofarligt att cykla till jobbet hemma heller men vi gör det ändå, och förhoppningsvis använder vi hjälm.

I två nätter låg vi vid Klein Curacao, sedan vågade vi inte stretcha tiden mer eftersom vi inte hade checkat in i landet än. Vi tog oss till ankarviken Spaanse water där vi genast möttes av bekanta ansikten och båtar. Vi kände dock att vi behövde en liten paus från det sociala och första dagen smög vi iväg till busshållplatsen och tog bussen in till Willemstad för att påbörja den komplicerade incheckningen. Willemstad är en mysig och otroligt vacker stad med alla sina färgglada hus och vi blev genast bemötta av vänliga människor. Att ta sig till Customs och Immigration var något av ett äventyr i sig då de knappast låg på samma ställe och barnen knappast var på humör för en lång vandring i hettan. Men med lite bus, mycket sång och löften om glass när allt var färdigt lyckades vi ändå hyfsat smidigt klara av allt pappersarbete.

På kvällen var vi trötta så ögonen gick i kors. Alla utom två små minimänniskor som hade tagit sig en powernap i bussen tillbaka. När jag och Anders ville gå och lägga oss vid midnatt (eller kanske klockan var åtta?), så ville barnen fortsätta dansa på fördäck. ”Nej det är inte sovdags mamma!!! Det är Rock The Bay Time!!!!” skrek Tilda medan hon dansade upp i masten under fullmånens sken. Härliga ungar. Tack för att jag får vara med er och Rocka Bay, även om jag aldrig kommer kunna friklättra lika högt upp i masten som ni gör.

Nausica kommer att återse Lomma hamn!

Sedan Atlantöverfarten har vi grunnat, känt efter, grunnat mer, tittat varandra djupt i ögonen och tagit beslut, firat ett säkert beslut bara för att morgonen därpå känt efter lite till och rivit upp beslutet igen. Om och om igen. Det handlar om den övergripande resplanen för året som kommer.

Vattendelaren stavas Panamakanalen. Stilla havet eller inte. En enorm enkel resa via Galapagos, Franska Polynesien etc. till Nya Zeeland med efterföljande försäljning av båt eller, segla i en stor cirkel via Colombia, San Blas, Kuba, Bahamas, USA och Azorerna tillbaka till Lomma.

Listorna för och emot kan göras oändliga, och fakta såsom budget, sjömil, resmål, risk, etc. spelar givetvis stor roll men det som till slut fick oss att bestämma oss var som vanligt en magkänsla.

Utgångspunkterna i familjen var från början ganska olika. Min dröm har alltid varit att uppleva söderhavsöarna och för mig har det varit en stor drivkraft i projektet. För Linnéa har ledorden under resan varit en bit i taget. För barnen är fokus lek och ännu mera lek. Till drömmarna har vi nu över ett år av långfärdssegling bakom oss, och de erfarenheterna spelar också en stor roll.

Vår gemensamma drivkraft har under året som gått inte minskat. Tvärtom, den här livsstilen kommer att sitta fast i oss hela livet.

Snart efter Atlantöverfarten bestämde vi oss för att vara iväg hela den tiden som vi skaffat oss för det här äventyret, men vi har insett att vårt val av resrutt så här långt har genererat en relativt hög restakt. Det kan säkert låta konstigt men det ligger en ganska stor anspänning i att konstant vara på resa, att hålla båt och utrustning i ordning för nästa etapp, att hela tiden göra och uppleva saker för första gången. Att spendera några dagar på ett ställe där man känner att här skulle jag vilja vara i veckor. Semestertakt när det faktiskt handlar om en takt där allt ska få plats, även skola och förskola, handla, reparera/underhålla, tvätta, hämta vatten, planera för nästa etapp, träna OCH bara kunna vara. Självklart ska all familjefriktion också få plats precis som hemma, och detta på en 4,5 kvm plattform som gungar…

Så när drömmar, fakta och erfarenheter möts och när detta får ske i harmoni utan någon deadline, då blir det bra. Inte enkelt men bra. Ska vi spänna bågen ännu hårdare, vara beredda på att till och med öka restakten ännu mer för att vinna upplevelserna av Franska Polynesien, Tuamotus, Fiji och Nya Zeeland för att nämna några av målen på andra sidan Panama? Ska vi riskera det lugn och den harmoni som vi sökt för fler otroliga resmål, aaaaaarrh så svårt!!

Som jag började skriva så tog vi beslutet, JA! Vi gör det, vi satsar. Shit vad häftigt! Så rätt!! Efter en dags glädje började det hos oss båda kännas lite avigt och vi började diskutera igen, hur känner du? Kommer vi känna oss stressade? Kommer vi hinna njuta av hela Stilla havet på en säsong? Vad händer om något går sönder som inte går att laga och vi fastnar i en eller att par månader? Hur enkelt är det att sälja Nausica på NZ? Processen pågick en vecka eller två, sen kom beslutet igen, JA!! Men beslutet blev aldrig definitivt förrän Linnea gjorde en annan approach på det hela.

– Anders, det här med segling ska vi fortsätta med hela livet. Jag har kommit att älska det trots den sura sjösjukan. Kanske vi ska se hela den här resan som kapitel ett istället för en ”once in a lifetime opportunity?” Vad säger du om att som kapitel två, kanske när barnen blivit stora, köpa en båt i Kalifornien och göra Stilla havet då?

På fem sekunder ändrades hela spelplanen och allt blev så enkelt och rätt. Plötsligt fick vi en hel lång säsong längs de karibiska Windward och Leeward islands istället för att provsmaka södra Karibien, skipa Colombia och segla direkt mot Panama.

Inte ett gram stress. Maximal strand och lektid tillsammans som familj och tillsammans med andra barn. Totalt närvarande föräldrar. Det kändes rätt för oss. Vi har också sluppit att oroa oss för nästa Atlantöverfart den här säsongen, den som betyder hemresa och den som flera av våra vänner började förbereda sig för halvvägs in i den karibiska säsongen. Känslan av att vi har gott om tid är känslan av att vi är rikast i världen!

Nu har vi varit på Bonaire i nästan en och en halv månad. Vi skrapar inte på ytan här längre. Vi stormtrivs. Men mer om det i nästa inlägg, för Linnéa färglägger så mycket bättre med sina ord.

Beslutet att inte gå genom Panamakanalen öppnar en ny uppsättning möjligheter och äventyr för oss. USA med egen båt till exempel. Frihetsgudinnan och Nausica i samma bild? Stopp nu, kanske inte så fort!

Vi ligger på rätt ställe i rätt säsong. Statistiskt sett så är vi säkra från orkaner om vi håller oss söder om 12,5 grader nord. Det gäller från 1 juni till 1 november enligt nya försäkringsbolaget. Det betyder att vi kommer att kunna se Curacao och Aruba, spendera en och en halv månad i Colombia och ytterligare en och en halv månad i San Blas innan november närmar sig. Att tänka på den här sommaren och hösten gör att det kliar överallt av förväntan!

När orkansäsongen tar slut kommer vi att segla norrut, ca 850 NM till Kuba. Den seglingen kräver en hel del planering men med lite tur så kan vi få en ok resa. I denna delen av karibiska havet så har vind och vågor fritt spelrum och tillsammans med motström och en läkust som stavas Honduras och Nicaragua så gör man inga misstag här. Ganska troligt så försöker vi segla tillbaka till Cartagena i Colombia innan vi siktar mot Kuba, allt för att göra förutsättningarna så bra som möjligt. Om någon som läser har goda råd inför denna etapp så tas de tacksamt emot.

Planering för kommande månader…

Väl bunkrade (massor av mat och vatten ombord) så kommer vi troligen att segla längs Kubas sydkust. Här ska inte finnas mycket i form av turism eller andra cruisers och naturen ska vara helt otrolig. Vi kommer att segla från väst till öst, för att slutligen vända upp i sundet mellan Kuba och Haiti och sikta mot Bahamas. Väl där hoppas vi på en dag eller två där NV passadvinden är extra snäll mot oss. Nu är vi troligen framme i januari och vi siktar på en månad eller två bland öarna i Bahamas.

Från Bahamas är planen att gå mot Florida i början på mars. Det ger oss cirka två månader att uppleva den amerikanska ostkusten. Här kan vi använda The Intracoastal Waterway (ICW) som är som ett Göta kanal i jätteformat där man är skyddad från Atlanten. Det kommer att ta tid men ska vara väldigt intressant och vackert. Det ska också vara enkelt att hoppa mellan kanalsegling och havssegling om nu klockan skulle gå alldeles för fort. För oss kommer det säkert att bli en stor kontrast mot det vi sett under det senaste året.

När det börjar närma sig maj 2020 är det läge att återigen vara förberedd för oceanöverfart. Som vi tänker nu så siktar vi på sträckan New York-Azorerna. Följande etapp kommer att bli Azorerna-Amsterdam. Vi har träffat så många goda vänner från Holland så att inte segla inom och hälsa på dem är inte ens tänkbart.

Med vår nuvarande plan kommer också en stor bonus. Vi kommer att segla hem till Lomma hamn. Med Nausica. Och det känns riktigt bra!

Dykning och sju sorters kaktus på Bonaire

De karibiska öarna som vi hittills har besökt förtjänar så mycket mer uppmärksamhet än vad de har fått i den här bloggen. Det ska de också få. Men jag inser att skriva i nutid är så mycket mer intressant, enkelt och framför allt kul. Både för er som läser och för oss som skriver. Så därav tar vi ett litet skutt här i bloggen och vi delar upplevelserna med er på Bonaire där vi befinner oss nu.

Med fulla vattentankar och förgräddade pannkakor lämnade vi British Virgin Island i den sena eftermiddagssolen. Vi hade följe med våra holländska vänner från Zouterik och kände oss laddade inför seglingen till Bonaire, som är ön längst österut av de vackra ABC-öarna nära Venezuelas kust. Vi ville nu söderöver för att komma ut ur orkanbältet då den officiella orkansäsongen startar den 1 juni. Vindarna skulle vara lite varierande runt 5-10 m/s från ost och växlande sydost, så vi räknade med att hålla en snittfart runt 5 knop. Med denna hastighet skulle vi få landstiga Bonaire inom 4 dygn. Stämningen var på topp och barnen från Nausica och Zouterik stämde av med varandra via vhf:en hur livet kändes ombord.

Vi har vid ett par nattseglingar provat att vända på vårt uppgjorda schema så att jag tar första passet med solnedgången och Anders tar sista passet med soluppgången, och detta har visat sig vara mycket lyckat. För vid soluppgången är fisken hungrig och Anders har vid flera tillfällen kämpat upp kvällsmat medan familjen legat och sovit. Barnen har med förtjusning upptäckt filéerna av den stora fisken på morgonen och glatt börjat planera kvällsmaten, för färsk tonfisk är det bästa som finns!

När barnen hade somnat och jag gick på mitt första pass så hade det mulnat på ordentligt runtom oss. Det blixtrade i horisonten och jag fick en hemsk flashback från min första nattsegling utanför Polens kust för ett par år sedan. Då var jag betydligt mer oerfaren både vad det gällde segling och nattsvart hav, men jag minns fortfarande rädslan som nästan förlamade mig. Den här gången kändes det mer kontrollerat speciellt eftersom blixtarna nu rörde sig vid sidan om oss, så när Anders gick ner för att sova kände jag mig harmonisk med en jämn och fin puls i mörkret. En timme senare var vi plötsligt mitt inne i det. Med blixtrar i tätt följd mellan molnen och ett skyfall som jag med nöd och näppe hann ta skydd från under vår sprayhood knackade jag liv i Anders uppifrån sittbrunnen. ”Det blixtrar…” ropade jag försiktigt neråt. Två sekunder senare: ”DET BLIXTRAR! KOM UPP FÖR H#LVETE!!” Min harmoni var visst försvunnen och pulsen tickade nu på i maxfart. Ja, jag är livrädd för åskoväder ute till havs.

Anders hade nog svårt att se skillnad från blixtarna uppe i himlen och de som sprakade runt mig då jag tyckte att han tog alldeles för lång tid på sig att vakna. Rädsla hos mig förvandlas nästan alltid till ilska och det är något som kan vara jobbigt att hantera när man är nyvaken, naken och får en massa ordrar slängda mot sig. Som tur är så känner vi varandra utan och innan och det hela gick i övrigt lugnt till. Halvsovandes barn lyftes över till vår säng i akterruffen då där är säkraste stället att vara, utifall att Nausica skulle bli träffad av en blixt. Vi la all elektronik som fick plats i ugnen för att skapa en faradays bur och när vi väl var färdiga med omstuvningen hade ovädret dragit förbi. Sedan åskovädret utanför Polens kust har vi pratat mycket med barnen om vad som kan hända och de var väl medvetna om rutinerna. Agnes öppnade knappt ögonen och Tilda var helnöjd över att få sova i mammas och papppas stora säng, så för dem var det hela bara en glad happening i natten.

Resten av seglingen söderöver vad fantastisk. Vi hade den fina vinden som planerat, vågor och dyning var snälla mot oss och maten smakade underbart. Tyvärr ingen färsk fisk den här gången, men Tilda hade planerat en meny utifall att fisken skulle vara trött (eller smartare än oss, som svärfar uttryckte det en gång!) så vi var mätta och belåtna ändå. Vi har utvecklat många lekar som är enkla att göra under segling och favoriten just nu är ”Spy with my little eyes” där vi hittade allt från kackerlackor med rosa diadem till pappas turkosa navelludd.

En dag uppstod ett mindre utbrott ombord. Agnes har hittat en ”mobiltelefon” som används flitigt och denna behövdes nu uppdateras tyckte hon. Det var egentligen en fin tanke, problemet uppstod då hennes mobil är en sten och hon nu synkade denna med pappas telefon genom att gnugga de två olika mobilerna mot varandra. Anders satte foten på en vass lego-spak i sin färd att rädda sin telefon och Agnes mobil gick som klar vinnare ur leken.

Vi har även dansat, skrattat, sjungit högt, drömt om vilka olika sorters glass vi ska köpa när vi kommer fram, druckit kaffe, planerat framtiden, gosat, haft syskonbråk med gråt och syskonkärlek med kramkalas, varit uttråkade, bränt oss och pysslat ihop en massa olika kreativa saker. Det kändes riktigt fint att ha Zouterik i närheten och barnen jublade när vi en dag kunde segla upp jämsides och prata med varandra utan radio. Sista dygnet hissade vi vår vackra blå gennacker framför storseglet och med 140 kvadrameter uppe fräste vi fram med vattnet sprutandes runtom bogen.

Zouterik jämsides mitt ute på havet.
En dag fick vi besök ombord. En liten fågel som tog en paus på vårt soltak. Vi tyckte att solcellspanelerna laddade lite sämre än vanligt efteråt och fick förklaringen när vi upptäckte att den söta lilla saken även använt dem till toalett.
Spökhistorier berättas alltid av barnen på kvällarna under överfarter.

Tyvärr vred vinden en aning under den sista dagen och med genackern blev det svårt att hålla rätt kurs. Trots att vi siktade om och styrde mot Bonaires norra udde istället så hann vi inte riktigt ända fram innan solen gick ned. Vi fick dock en fin solnedgång utanför Bonaires västra kust och inseglingen mot Kralendijk, som är huvudstaden i Bonaire, gick väldigt smidigt. Viken lystes upp av ljus inifrån staden och vi kunde hyfsat enkelt få tag på en boj. Bojarna kostar 10 dollar per natt och det är först till kvarn som gäller, men än så länge fanns bojar kvar. Barnen hade somnat i sittbrunnen medan de räknade stjärnfall på himlen och när de var omstoppade i sina sängar njöt vi av varsin whisky från Mackmyra i den varma natten.

Solnedgång utanför Bonaire.

Några timmar senare vaknade vi upp till en alldeles tyst söndagsmorgon. Inte ett ljud hördes inifrån land när vi graciöst bröt lugnet med våra glädjeskrikande magplask ner i det overkligt klara vattnet. Jag minns att jag läst att Bonaire klassas som ett av de tio vackraste dykställena i världen och bara av den korta morgonsnorklingen var jag redan fast besluten att ta upp dykningen på riktigt igen. Det finns cirka 40 stycken nattbojar här och dessa ligger som ett pärlband i två rader precis vid en korallvägg som sluttar 15-30 meter ner. Det var med viss spänning och hissnande känsla i magen när vi simmade utför stupet första gången.

Korallerna här är friska och välmående, till skillnad från flera andra platser vi varit på i Karibien. Det är sorgligt hur många gånger vi fått höra att korallerna blivit förstörda av båtar, destruktivt fiske och oförsiktiga dykare. Den globala uppvärmningen och miljöförstöringen har också satt sina spår på korallreven och på så många ställen runtom i Karibien har lokalbefolkningen med sorg i blicken berättat hur livet under ytan förstörts mer och mer.

Bonaire, som är 38 kilometer lång och endast 11 kilometer bred, jobbar hårt för en hållbar och småskalig turism. Här görs det stora åtgärder för att hålla den marinan miljön levande och det har resulterat i ett vackert och minst sagt levande resultat under ytan. Det är absolut förbjudet att ankra, såvida det inte är en nödsituation och man har fått ett godkännande av marinan. För att förhindra att folk plockar från reven får man inte dyka med handskar på, det är även förbjudet med harpunfiske (denna fick vackert lämnas in vid incheckning) och regelbundet anordnas det träffar där man tillsammans plockar skräp från stränderna här på Bonaire, men även på Klein Bonaire som är en liten ö strax västerut. Här finns heller inga stora fabriker som släpper ut miljöföroreningar i havet och befolkningen är allmänt väldigt måna om sitt hav och sin natur.

Följande dagar njöt vi av livet, lugnet, vänner, snorkling, coola fiskar, stora sköldpaddor, nya vänner, nyfikna barracudor, solsveda och en och annan sundowner. För hela familjen var det här precis vad vi behövde just nu. Känslan av att vara på en och samma plats under en längre tid. Vi börjar få in lite rutiner, vi har tid och ork till träning och att i lugn takt upptäcka ön både med hyrbil, sparkcykel, jolle och till fots.

Det finns en uppsjö av dykbutiker här på ön och en av dagarna gick vi in i en som låg en gata bort från strandpromenaden och bokade in ett avrostningsdyk för mig till dagen efter. Vi valde en mindre dykbutik av anledningen att få en mer familjär känsla och hade turen att hitta mitt i prick. Det visade sig vara Hens och hans fru Sigrid från Venezuela som ägde butiken och vi blev snabbt goda vänner med familjen. Deras dotter Alana på drygt två år blev också en ny lekkamrat till Tilda och Agnes. En fin vänskap har växt fram och förutom ett fantastiskt dyk där jag fick tillbaka självförtroendet i att dyka igen, så blev vi dagarna framöver runtvisade till många pärlor på ön. Bland annat fick vi se de enorma sköldpaddorna på stranden Lac Bay och fick lära oss lite om hur dessa mäts, vägs och tas prover på. Detta görs bland annat för att få en insikt i både eventuella föroreningar i vattnet men också ett test på att sköldpaddorna är friska och mår bra. En dag följde familjen med oss ut för att segla en sväng och vi fick visa dem njutningen som segling på platt vatten ger. För på Bonaires västsida är det perfekt seglarvatten för den sjösjuke. Det blåser ordentligt men helt utan vågor så allt ger bara fart och knappt en gungning i båten.

Hyfsat redo för mitt avrostningsdyk! Tack vare fina vänner från båten Hera har vi nu varsin komplett dykutrustning ombord.
Här släpps en sköldpadda tillbaka i havet efter att ha blivit vägd och tagits prover på.
Saltproduktion på södra delen av ön.
Flamingos som frossar i räkor, det är från dessa delikatesser de får sin vackra rosa färg.

Vi fick också lära känna familjen Van Uhm som var på besök till Zouterik och vi fick flera fina stunder tillsammans. En dag hyrde vi en bil från marinan och tillsammans körde vi runt ön och tittade på norra delens torra och rätt karga natur. Vackert och annorlunda med häftiga klippformationer, knallrosa flamingos i en sjö och skogar av enorma kaktusar. Det var kokande hett trots att det denna dag var mulet och på eftermiddagen slängde vi oss alla i havet med förnöjda pustande.

Vilda åsnor utmed vägen.
Ödlor med ett härligt självförtroende. Vi visste bara aldrig riktigt om de ville vara vår vän eller fiende.
Vår nästan hela bil.
Lyxen att få sitta på en stol vid ett bord! I detta enorma hus fick vi äran att hälsa på flera gånger. Medans vi vuxna njöt av att få sitta normalt så njöt barnen minst lika energiskt av poolen som fanns i trädgården.

En av dagarna seglade den holländska båten Blue Pearl in i viken. Denna familj har vi inte på riktigt träffat sedan Surinam och det blev ett härligt återseende. Barnen, som är i nästan exakt samma ålder, hade längtat mycket efter varandra och lyckan uttrycktes nu i höga glädjetjut när de insåg att vi alla skulle stanna här nästan lika länge. Vi har nu vänner och barn som närmsta grannar på båda sidor om oss och det är fantastiskt att se hur barnen snorklar fram och tillbaka mellan båtarna. Vilken frihet!

Ett par dagar senare seglade vi ut till Klein Bonaire och la oss på en av de dagsbojarna som finns till förfogande för alla slags flytetyg som vill ta sig dit. Bara några meter från den kritvita sandstranden kändes egentligen lite för nära men när man har Anders som kapten är ingenting omöjligt och snart låg vi tryggt förtöjda.

Med ombord hade vi tre fjärdedelar av Blue Pearls besättning och i ett gemensamt plask hade hela gänget hoppat i. Det hördes snart vrålande från varenda snorkel som stack upp ovanför ytan. Att det kan vara så vackert! Havet är så klart så man ser nästan skrämmande långt, fiskar som man nästan krockar med då vissa av dem är helt orädda i färger och former som både förbryllar och förundrar, och all denna magi i ett hav som är 30 grader varmt. Tilda, som alltid älskat att bada och dyka, dyker nu ner flera meter ner till bottnen helt utan problem för att titta närmare på en spännande korall eller färgglad fisk. ”Det här är så wow mamma!”.

På förmiddagarna när Tilda har skola så har Anders och Agnes simskola. Detta har blivit minst sagt heligt för Agnes och det är oerhört viktigt för henne att det är hon och pappa som har det. ”MIN simskola med MIN pappa”. Agnes har alltid varit envis och bestämd av sig. Hon vet vad hon vill och hon ger sig minsann inte. Detta är såklart inte alltid härligt och glatt då beslutsamheten i saker och ting emellanåt inte är synkad med föräldrarnas tanke, men i många fall är det en enorm styrka. I simskolan visade det sig verkligen vara en fördel då hon efter endast några dagar kunde simma helt själv från stranden hela vägen ut till båten. Fyra år gammal och hon kämpade sig fram genom vattnet. I varenda armtag såg man hennes personlighet, hon tänkte inte ge sig! Stolt och rak i ryggen klättrade hon sedan ombord på Nausica, ”Sådär mamma, nu kan jag simma!”. Dagen efter blev hon bjuden på den största glassen av Robban som supportar oss stort hemifrån. Tack igen fina vän.

Plötsligt var det midsommar. Precis som vanligt är jag och Anders ute i sista minuten och hade det inte varit för upplysningar hemifrån hade det nog varit stor risk att vi missat dagen. På torsdagen fick vi skjuts av Sigrid och Hens till en stor mataffär där vi lyckades hitta en hel del midsommar-liknande mat. Jordgubbarna var tyvärr både dyra och mögliga så de skippade vi, men rökt sill och något som liknade nypotatis fick vi tag i. I sista stund hittade Anders dill, dyr som tusan men är det midsommar så är det tyckte vi och plockade ned flera paket. När alla delikatesser stuvats ner i den överfulla vagnen, båda barnen var infångade och vi lyckats ta oss hela vägen till kassan utan att välta ner fler saker än vanligt i de trånga raderna, så var det bara dags att ta fram plånboken. Som visade sig ligga kvar i båten. Snopna stod vi där med våra hungriga magar och funderade på vems ansvar det egentligen var att komma ihåg pengarna. Tack som tusan för fina vänner då René erbjöd sig att låna ut till oss, utan honom hade det inte blivit mycket dill till midsommar i år.

På midsommardagen bjöd vi in våra grannbåtar samt den svenska båten Major Tom för midsommarlunch ombord på Nausica. Vi blev ett glatt gäng på 16 personer i vår lilla sittbrunn och det är tur att ingen i gruppen hade problem med fysisk närhet, för tätt satt vi. Men vi fick plats med både midsommarmat, dricka och yviga gester och barnen kunde enkelt slänga sig i havet när vuxenpratet blev för långtråkigt för dem. Det var Jansons, köttbullar och falafel. Rökt sill, gräddfil och nypotatis med en massa dill. Sallader, ägg och nybakat bröd. Jag fick finaste ”blomsterkransen” av Robin från Blue Pearl och den mest kreativa ”blombuketten” i år av Major Tom. Bristen på blommor och grönt blev påtaglig denna dag, speciellt när vi skypade med familjerna hemifrån och fick se hur grönt och blommigt det är i Sverige. Det såg nästan overkligt ut och jag funderade på vilket filter som använts innan jag insåg att det faktiskt finns gröna gräsmattor i världen.

På kvällen tog vi oss in till en lekplats som också har en enorm grill. Märklig kombination då lekplatsen var full av busande barn, men vi lyckades hålla dem på betryggande avstånd. Midsommarstång blev det ingen, trots kreativa försök med surfbrädan, men vi fick dansa tillsammans till det väldigt lokala bandet som spelade kubanska livetoner i baren intill. 

Barnen dansade och lekte till långt in på natten innan de tillslut sloknade så som midsommarblomster brukar göra efter en lång dag i solen, och bad om att få ta jollen tillbaka till båtarna. Men sju sorters blommor då? Detta hade vi ju berättat om för våra holländska vänner som nu kände sig som svenskar för en kväll. Vi funderade på sju sorters kaktusar istället men la ner projektet då ingen var riktigt säker på vad de drömmarna skulle komma att stå för. När jag senare nattade två väldigt trötta men lyckliga barn undrade Tilda om vi inte alltid kunde ha det så här. ”Jag vet mamma, man måste spara jätte jättemycket pengar och sen måste man fråga sin chef väldigt snällt också”. Jag funderade över hur jag på enklast vis skulle förklara för en trött sjuåring om de andra parametrarna i en sådan här resa. Men jag blev avbruten av en halvsovandes Agnes som tog över: ”Det är lugnt Tilda, det är jag som är chefen”. Sedan somnade de båda gott och gav oss en lång sovmorgon dagen efter.

Karnevalen på Trinidad

Vi gjorde en nattsegling från Tobago ner till Trinidad och i förmiddagsljuset såg vi de första konturerna av ön. Ju närmare land vi kom desto närmare kom vi också Venezuelas kust och det var den delen av den här seglingen som vi var mest osäkra över. Det var både vackert och lite otäckt att se landet avteckna sig i dimman bakom Trinidad. Detta land som vi hört så mycket om i både positiva och negativa ordalag. ”Ett otroligt vackert land med vänliga människor”, berättade seglare med något drömskt i blicken. Seglare som varit där med sina båtar långt innan landet drabbats av osäkerheterna som nu råder. ”Håll er minst 100 sjömil därifrån för att undvika risk för pirater” fick vi till oss av andra. Sammanfattningen blev att vi höll extra utkik och informerade noggrant andra seglare om vår planerade rutt och när vi beräknade vara framme.

Venezuela i dimman.

Vi hade siktet inställt på Chaguaramas men valde att göra ett lunchstopp i den omtalade viken Scotland Bay. Här låg vattnet spegelblankt utan minsta krusning på ytan och förutom två andra båtar var vi alldeles ensamma. Inifrån stranden kom den välkända doften av grillad mat och våra magar kurrade i kör när vi hivade ankar i viken. Anders fixade lunch medan Agnes iförd armpuffar raskt slängde sig ner i det varma vattnet. ”Bombenkanooouuulan” skrek hon när hon störtade ut i sitt berömda magplaske-dyk. Tilda och jag var henne hack i häl och som alltid kändes det så befriande och lätt overkligt att dyka ner i det turkosa vattnet efter allt rullande ute till havs.

Bombenkanoulan!

När hungern tog överhand och vi till slut lyckats slita oss från badandet så fick vi lunchsällskap av en motorbåt som minst sagt bröt tystnaden i viken. En försmak på karnevalen tänkte jag medan jag studerade barnens glada dansande på fördäck. Men kanske med lite mer kläder på till nästa gång, hann jag fundera innan jag upptäckte att de lika glatt dansande folket på motorbåten intill inte på något vis krävde något sådant. Vi kommer nog få se och uppleva mycket nytt de närmsta dagarna skrattade Anders och jag kunde inte annat än hålla med honom medans vi svängde med i de glada tonerna. Den här karnevalen kommer passa oss perfekt!

Barnens nya dansmoves i vattnet

Så småningom så tog vi oss in i Powerboats marina i Chaguaramas. Det kändes lätt rostigt att försöka knyta fast sig mellan två stolpar igen och speciellt med kastvindarna som lekte med oss uppifrån bergen. På bryggan stod det dock en hel hög med människor som på olika sätt hjälpte oss med våra tampar. Vänliga människor och med en fin tanke, men ibland känns det nästan svårare att försöka förklara på engelska hur man vill ha tampen istället för att göra det själv. Speciellt när saker och ting måste ske snabbt. Eller så kanske det är jag som bör träna mer på mina engelska båttermer.

Oavsett satt vi till slut fast och med lätt svettiga pannor kunde vi blicka upp mot marinan som skulle komma att bli vårt hem den närmsta tiden. Familjen Hörlin hade bokat några nätter i södra delen av Tobago och skulle komma först om ett par dagar, så vi hade lite tid på oss att röja i ordning i båten och lära känna omgivningen litegrann. Pachamama låg också i marinan för att få ordning på vissa saker som strulade med deras båt och det blev ett härligt återseende med alla tre.

För att ta sig från båten var men tvungen att först balansera sig över plankan. Lätt svettigt ibland med pigga barn framför sig.

Dagen efter var det dags för barnkarnevalen och glada i hågen tog vi tillsammans med Pachamama bussen in till Port of Spain. Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta men i tanken tänkte jag att barnkarnevalen nog inte skulle vara speciellt stor men kul att se för barnen. Lite rådvilla strosade vi runt och visste till en början inte riktigt vart vi skulle stå, vart är karnevalen egentligen? Lugn, ni kommer nog märka när den startar, fick vi till oss av en annan besökare. Ja, så var det ju förstås. För plötsligt befann vi oss mitt i ett myller av färger, glitter och dans och karnevalståget var fullproppat med tappra barn i olika färgsprakande kreationer. Hur de orkade med att dansa runt i denna värmen kan jag omöjligt förstå. Vi själva var tvungna att med jämna mellanrum smita in på en tvärgata för att andas lite och vila öronen. För trots utrustade med öronproppar, solskyddsfaktor och vatten i mängder kände vi oss rätt spaka i kroppen efter ett tag.

Tilda möter sin stora rädsla. Gorillorna skrämde henne ordentligt till en början men så småningom övervann nyfikenheten.

Till lunch hittade vi Trinidads motsvarighet till Mc Donalds och då detta var det enda matstället som verkade ha öppet tog vi oss in i den tacksamt svala men något överfulla lokalen. Martin gjorde ett fantastiskt jobb då han med härlig svensk-tysk charm lyckades få till sig ett bord som otroligt nog blivit ledigt, precis vid fönstret. Där fyllde vi på energidepåerna och vilade benen samtidigt som vi kunde följa glädjen och kreationerna på lite avstånd. Med jämna mellanrum sprang någon av oss ut för att fota en häftig grupp eller för att den glada musiken bara inte kunde låtas bli att dansas till.

Kvällen efter kom familjen Hörlin till oss igen och det blev snabbt en härlig och glatt intensiv stämning ombord. De första två nätterna hade vi Malin, Hampus och Singoalla på Nausica då våra omtänksamma vänner på Pachamama erbjöd en hytt till Klas och Knut. Tack vare mästerskapliga förmågor i tetris, en stor portion tålamod och anpassningsförmåga hos våra kära gäster så gick det alldeles utmärkt att sova sju stycken ombord. Tre stycken sov i förpiken, tre stycken i akterruffen och en på soffan i salongen och så kunde vi alla få vår dos av skönhetssömn. När vi skulle äta ombord satt det folk uppflugna lite överallt och vi alla lärde oss att balansera tallrikar på olika kreativa vis.

Första kvällen tillsammans hade vi knytkalas ihop med Pachamama. Då tog vi våra grytor och klättrade så smidigt vi nu kunde på plankan för att ta oss iland. I hamnen fanns ett par bord som dagtid fungerade som en resturang där det såldes double och där placerade vi nu oss med hela vårt packe.

Dagen då det var dags för den stora karnevalen gick vi upp tidigare än vi gjort på länge. Klockan sex gick bussen för att vi skulle ha en chans att hinna ta oss in till stan innan vägarna blev överfulla. Sedan blev det en viss väntan inne i stan innan själva karnevalståget satte igång. Med barnkarnevalen färskt i minnet trodde vi att vi visste på ett ungefär vad vi hade att vänta och både barn och vuxna var laddade och förväntansfulla. Det var så mycket förväntan i kroppen så det rann nästan över för oss allihop. Som tur var fanns en liten gräsplätt intill oss där vi kunde få utlopp för all vår karnevalsglädje.

När så tillslut tåget nådde oss blev vi helt golvade. Golvade och kastade högt upp i rymden på samma gång. Som en färgsprakande explosion fylldes gatorna av människor täckta i glitter, fjädrar, fräcka masker, klirrande smycken, sensuella dräkter, ännu fler fjädrar, ännu mindre kläder, dansande kroppar i alla former och storlekar, hattar, kronor, bubblande glas, hög musik, stora lastbilar med enorma högtalare, sång, fler fjädrar, mer glitter, och som ett skimmer över alltihop låg en glädje och en kärlek till dans och musik som jag har svårt att beskriva.

Barnen blev snabbt uppmärksammade av den dansande folkmassan och det tog inte många sekunder förrän de blev överösta av diverse utsmyckningar. Flera gånger blev de inbjudna i tåget och fick dansa med i de energiska rörelserna. Vi dansade så vi hade ont i fötterna, musiken var så hög så det vibrerade i hela kroppen och utan öronproppar hade vi nog inte hört mer när dagen var slut. Tåget var uppbyggt i olika sektioner så emellanåt blev det lugnt och nästan stilla. Alla höll andan, funderade på vad det egentligen var vi precis upplevt, vad sjutton hände? Man kände sig fylld av en sådan rytm i kroppen och det var omöjligt att inte ryckas med i tempot. Pulsen hann precis lägga sig till nästa sektion dök upp och så var den där igen, musiken, glädjen, glittret och alla fjädrar.

Om man hade sett allt uppifrån hade det nog sett ut som en lång, färgglad orm som ringlade genom staden, hoppade fram i takt och skrålade högt. För dansen gick i ett speciellt tempo och med en rörelse som vi efteråt försökte härma. Det var svårt men Malin och Singoalla lyckades få till det riktigt bra och jag ska inte ens försöka beskriva hur det såg ut, mer än att den var full av glädje och en speciell charm!

Mellan två sektioner så kunde vi smita iväg och köpa mat och staden var nu, till skillnad från under barnkarnevalen, full med olika matstånd. Allt från grillat till tacos med tequila. Trots min kärlek till tequila så kändes det säkrast med vatten och grillad kyckling denna dag. Vi fick berättat för oss att säkerheten på Trinidad och speciellt inför karnevalen var rejält tilltagen. Tydligen hade en ny polismästare nyligen tillsatts och då det skett en del tragiska olyckor under tidigare karnevaler så hade man satsat mycket på att förstärka just säkerheten. Då vi reser med barn så blir det naturligt så att man inte rör sig ute under dygnets mest osäkra timmar och vi upplevde endast den fina stämningen som karnevalen bjöd.

Barnens fantastiska förmågor att somna mitt i smeten.

Stämningen smittade av sig på alla. Agnes och Knut som vid det här laget börjat hitta varandra på allvar, bondade ordentligt under dagen och bildade en liten klan av envishet och styrka. Det var vackert att följa. Härligast var det nog ändå på lite avstånd då det fortfarande fanns stunder som det blixtrade om dem.

På kvällen stapplade vi till sist mot bussen som skulle ta oss tillbaka till marinan. Det var ett lyckligt men trött gäng som slog sig ner i bussens sköna säten och lät sig köras genom den varma kvällen. Tysta satt vi och tittade ut på staden som fortfarande sjöd av liv och lät alla intrycken få snurra runt ett tag i lugn och ro. Fyra vuxna släpade sig sedan genom hamnen och såg fram emot att få gå och lägga sig, medan fem övertrötta barn hoppade och for. ”Ska vi åka och bada i poolen ikväll?!!”. Med barnahuvudena fulla av intryck, sång och glädje ömsom skrattade och sprang de och ömsom kom tröttheten ifatt dem och de tog tur i att mentalt kraschlanda under kvällsmaten. Nio personer somnade sedan utan problem i båten och därmed fick sittbrunnen verka som ny sovplats.

Intensifierad barnglädje rådde dagen efter och glittriga halsband användes kreativt som fiskespön från fördäck. Musiken satt i oss fortfarande och vi laddade snabbt ner de mest spelade låtarna från dagen före. Barnen klädde ut sig i sina olika utstyrslar som de fått med sig och en liten mini-karneval rådde på bryggan. De här dagarna kommer följa med oss länge och jag blir fortfarande, nu tre månader senare, alldeles varm inombords när jag tänker på dem. Jag vill inte förstöra den känslan med att nu börja skriva om allt arbete vi utförde under den andra delen av vår vistelse på Trinidad, så detta kommer i nästa inlägg. Händelserikt det också minsann, men med lite mindre fjädrar och glitter.

Tobago med fina vänner!

Det regnar aldrig i Karibien! Eller jo det gör det visst förresten, men det är endast korta skurar och inte alls tillräckligt långa för att vi ska hinna skriva i vår blogg. Det är heller aldrig tråkigt i Karibien. Eller jo det kan det väl vara emellanåt, men aldrig så länge så att vi hinner sätta oss ner och formulera en tanke i skrift. Det kommer garanterat ett besök ombord eller en häftig sköldpadda som vill ha sällskap i vattnet innan jag hunnit starta datorn. Därmed är vi i skrivande stund ett antal öar norr om Tobago och vi är väl medvetna om att det var på tok för längesedan för en uppdatering. Men vi ska bli bättre på det! Hoppas jag. Här kommer åtminstone en sammanfattning av vår tid på Tobago och jag passar på att tacka för uppbackningen hemifrån, i stort och smått.

När adrenalinet efter den stora fiskefångsten lugnat sig i kroppen så blickade vi upp mot den lilla ankarviken i Buccoo. Här låg endast ett par andra båtar och på en vit strand innanför stod små hyddor med vasstak. I havet plaskade lokalborna och som så ofta i Karibien ljöd luften av höga skratt och pratglada röster. Medan jag gjorde iordning båten efter seglingen så sjösatte Anders och barnen jollen och körde till en av båtarna för att fråga lite praktiska frågor. En liten stund senare kom de tillbaka och det bubblade glädje och iver ur barnens munnar. I kör fick de tillslut fram att katamaranen som de åkt till minsann var en svensk båt och de hade ett barn ombord! Femåriga Jonathan med mamma Anna och pappa Martin på båten Pachamama. Lyckan var total! På kvällen blev vi inbjudna till deras båt, och för min del var det andra gången jag satte min fot på en katamaran. Vilken yta! Vilken annorlunda känsla att plötsligt stå på två skrov och vilken enorm skillnad det är på inredning och layout. Här kunde leksaker, böcker, glas och tallrikar ligga framme i öppna hyllor och allt stod i samma fina ordning efter en lång överfart. Det är en viss skillnad mot den minutiösa stuvningen och surrandet som vi gör innan vi hissar segel, och garanterat att det ändå alltid trillar ut någonting på golvet.20190423_162219Solnedgång i viken.

Vi fick en väldigt trevlig kväll ihop på Pachamama innan vi bytte vik till grannviken, dit våra efterlängtade vänner hemifrån skulle komma. Det rullade något enormt på vår nya ankringsplats men inget kunde få vårt humör att dala nu. För äntligen, äntligen skulle familjen Hörlin komma på besök! Vi har länge planerat att försöka ses i Karibien men trots längtan och en stark önskan från både vuxna och barn kan man aldrig vara helt säker på att det klappar. Även om det ser enkelt ut på kartan så är det mycket som ska klaffa för att man ska lyckas ta sig till en specifik plats på ett specifikt datum. Både för gäster och för oss på båten. Vi säger till alla som vill komma och hälsa på att vi gärna vill ha besök, för det förhöjer resan något enormt att få dela upplevelserna, men att man också måste planera en resa dit man vill åka även om vi inte skulle lyckas ta oss dit. Klas och Malin med sina tre barn Singoalla, Hampus och Knut hade planerat smart då de bokade biljetterna till Tobago och vi var galet exalterade när vi med några minuters marginal lyckades få tag på en taxi ut till flygplatsen. Där stod vi och småhoppade av iver, klättrade upp på staket för att kunna se bättre, kröp under smått irriterade taxichaufförer för att komma framåt, och gjorde mer eller mindre lyckade försök att ställa oss längst fram i den väntande folkmassan.

Vi hade fått beskedet tidigare på dagen att familjen hade blivit stoppade på Manchester flygplats och höll på att missa flyget på grund av reservdelar till min flytväst som vi skickat bud med. Jajamänsan. För småbarnsfamiljen som reser ända till Karibien från Sverige med tre barn i åldrarna 3 till 9 år, är fullpackade med beställningar ifrån oss. Allt från tacokrydda, skolmaterial, lingondricka, pepparkakor, reservdelar till en båttoalett och något som vi nu i efterhand har förstått liknar bombmaterial. Jag kan bara föreställa mig paniken som måste ha utbrutit när man ska, förutom att hålla ihop och guida tre Karibien-sugna barn åt samma håll, också försöka förklara för en ilsken tullmänniska varför man har en halv bomb i packningen. Flygplan och andra Karibiensugna resenärer fick vackert vänta medan tullen i Manchester ringde upp Elias i Malmö som till slut lyckades förklara vad det var för en pryl, och med 20 minuters försening kunde planet äntligen lyfta. Skön start vi gav dem på semestern. Så när vi  fick syn på de fem efterlängtade vännerna i ankomsthallen slog lyckan i taket och det kändes nästan overkligt att de faktiskt var här.

Vi tog en taxi tillsammans till deras hotell och som så många gånger tidigare fann barnen varandra nästan direkt. Nästan. För vi märkte rätt snabbt att våra härliga minstingar, Agnes och Knut, minsann hade liknande temperament och detta gick inte riktigt ihop alla gånger. Det slog gnistor skulle man kunna säga. Explosion, är ett annat uttryck som också passar in i sammanhanget. Men det var också härligt att se hur de båda tog plats och hävdade sig utan ursäkter. Tilda och Agnes fick en hel påse med kläder som Singoalla vuxit ur och det blev modevisning i korridoren. Vår omtänksamma Nicolina hade skickat med presenter till både oss vuxna och barn och Tilda trodde knappt sina ögon när hon öppnade sitt paket. Nicolina hade lyckats hitta sista delen av Tildas favoritbok och hon som trodde hon skulle få vänta till Sverige med denna, tjöt nu ut sin glädje. Men hennes glädjetjut överröstades lite av Agnes som spritt språngande naken kom rusande genom hotellkoridoren med sitt paket i näven. ”PÄRLOR!!! Mamma jag har fått PÄÄÄÄÄRLOR!!!!” Hon tog en sväng i trappan innan hon glatt joggade tillbaka in på rummet. Dagen efter upplyste hotellpersonalen oss att det plötsligt var förbjudet med besök på hotellet.

Nere i Buccoo hittade vi ett matstånd mitt ute på trottoaren. Tacksamt plockades stolar ihop så gott det gick och trötta satte vi oss och njöt av god karibisk grillbuffé. De tappra resenärerna var trötta efter den långa flygresan och efter maten gick de hem till hotellet. Jag och Anders tog en liten sväng ner mot ett ställe där vi hört det skulle spelas steelband. Uppladdningen till detta var nästan det häftigaste. Det bjöds på härlig salsareggae och återigen kände vi oss förbluffade över hur duktiga folk är på att dansa här. Barnen svängde med direkt och hittade snabbt lokalbor att dansa med. När väl steelbandet drog igång var vi redan trötta och orkade inte riktigt hänga med i tempot. Vi hade känt oss så hippa till reggaemusiken men blev nu snabbt nedgraderade av barnen som protesterade vilt när vi ville åka hem. ”Men mamma! Vi dansar ju, vi kan väl inte åka hem redan!” Jag hade nog ändå trott att det skulle dröja några år till innan vi fick höra den meningen av barnen.

20190226_194939Salsa på bryggan i den ljumma natten.

Efter en rullig natt i ankarviken där jag och Anders fått hålla oss i båtens inredning för att ligga still, tog vi beslutet att försöka förflytta oss ytterligare ett steg söderut. Vi hade fått tipset av en engelsk lyxbåt att försiktigt gå in bakom revet vid Pigeon Point. Det var en märklig känsla att segla i hög sjö samtidigt som vi försökte sikta in mot revet där allting bröt. Tillsammans med familjen Hörlin så lyckades vi med hjälp av sjökort, skarpa ögon och engelska råd att ta oss in och plötsligt befann vi oss innanför de rytande och skummande vågorna. Det blåste dock ordentligt så helt lugnt var det knappast. Men vi ankrade Nausica och med jollen tog vi oss ut till revet i förhoppning att kunna snorkla. Det blev ett spännande, om än rätt kort, äventyr att snorkla med 5 barn i den vinden som rådde. Flytpuffar och andra hjälpmedel på de som inte kunde simma gjorde att vi fick en liten stund att njuta av livet under ytan. Tyvärr var sikten inte så klar på grund av vågor och vind så rätt snart bytte vi taktik och tog oss in mot stranden istället. Stranden som den jordenrunt-seglande engelska mannen benämnt som en av världens vackraste. Här hamnade vi istället i turkost stilla vatten och kunde njuta under palmer som gav svalkande skugga vid strandkanten. Givetvis var vi inte ensamma om detta guldkorn i paradiset och strax fick vi sällskap av en och annan turistbåt. Helt dumt var ändå inte detta för plötsligt hade det dukats upp till en väldoftande barbeque på stranden. Anders lyckades som vanligt charma in sig och snart hade vi för en mindre summa köpt in oss på lunchen. Till efterrätt blev barnen bjudna på ett helt fat fullspäckat med färsk frukt. Agnes, som är den största fruktälskaren av oss alla, njöt i stora drag. När hon knaprade i sig ananas och mango med hela ansiktet och lät melonsaft rinna ner över magen så funderade hon högt över om man verkligen behöver duscha på kvällen nu när vattnet var så klart. Tyvärr tyckte hennes föräldrar att man behövde det.20190416_2210421937805022162948411.jpg20190416_2211156547086638255250938.jpg

Så småningom blev det dags för familjen Hörlin att byta hotell och vi följde glatt deras väg på land längs med Tobagos kust. Vi seglade norrut mot Castara som visade sig vara en liten vik där flertalet små fiskebåtar låg förtöjda. Viken var uppbyggd av tre små stränder som var avgränsade från varandra genom klippor ut i vattnet. Rakt ovanför den mittersta stranden låg ett otroligt charmigt trähus som såg på pricken ut som Villa Villerkulla. Där skulle familjen bo. De hade med taxi hunnit före oss upp till Castara och när vi snurrade runt i den lilla viken bland små fiskebåtar och bojar för att hitta fäste för vårt ankare, så hörde vi plötsligt välkomstskrik inifrån stranden. Det kändes just då så extra fint att ha dessa människor här hos oss.

20190416_230250553551897022505515.jpg

Så snart vi hittat en bra plats och kontrollerat att vi satt ordentligt fast med ankaret tog vi jollen in mot stranden. Vi insåg snart att vi inte skulle kunna ta oss in på den lilla stranden rakt nedanför deras hus på grund av de höga vågorna, utan siktade istället på den något större strax norr om. Det bröt ordentligt och det var ett starkt baksug efter varje våg som vällde in. Vi tog snabbt beslutet att jag och barnen skulle hoppa ur jollen utanför brytet och istället försöka simma in, för att Anders sedan lättare skulle kunna köra in själv. Tilda och Agnes har blivit vana vid höga vågor och att bada med flytvästar och är som tur var inte det minsta rädda för att få vatten över huvudet. Vi tog sats, hoppade ur jollen och började simma in mot land. Snart hörde vi dånet bakom oss av en stor våg och jag insåg förskräckt att vi var för långt ut för att hinna ta oss in till land innan den hann ifatt oss. Jag tog ett ordentligt tag om Agnes men Tilda var längre fram. Efteråt berättade Tilda lugnt för mig att hon förstått samma sak så hon tog bara ett djupt andetag och la sig på rygg. ”Jag visste ju att flytvästen skulle hjälpa mig fast jag fick vågen över mig”. Modiga, kloka barn! När vi tillslut lyckats kravla oss upp på stranden fick jag nästa chock när jag insåg att Anders råkat ut för en liknande våg. Jollen var nu på högkant och Anders kastade sig ur den, i sista stund välte den tillbaka och hamnade med rätt sida upp. Vi gav varandra en tacksam blick och med skakiga ben drog vi sedan upp den mot den lilla restaurangen som låg på stranden. Resten av dagen badade vi och lekte i vågorna som nu bara var härligt stora och perfekta att kasta sig i. Barnen tjöt av skratt när de for runt i vattnet och när de efteråt försökte skaka sanden ur håret fick vi lyxen att duscha i husets utomhusdusch. Tvål och schampo, sötvatten och rena handdukar. Tänk att livet kan vara så lyxigt emellanåt.

DCIM100GOPROGOPR1204.JPGHusets egna lilla strand där barnen lekte i timmar och långt in på kvällarna.

Pachamama kom också till viken i Castara och en av dagarna hyrde vi tillsammans två bilar. Vi siktade på att köra mot ett av alla de vackra vattenfallen som finns på ön men såg också till att få ordentlig sightseeing på vägen. Vi körde genom knallgrön regnskog och förundrades över alla lianer, bananblad och enorma träd som växte runtom oss. Mellan barnens skönsång och diskussioner kring livets stora frågor fick vi ibland också höra ljudet av olika exotiska fåglar. En kort vandring var sedan allt som krävdes, från parkeringsplatsen till det nedersta vattenfallet. Här skulle vi komma att stanna resten av dagen. Vattenfallet var enormt med tre nivåer som man på olika kreativa sätt kunde klättra sig uppåt för att ta sig till. Det nedersta vattenfallet hade en större naturlig pool där man kunde svalka sig i det klara vattnet. Nästa avsats var betydligt mindre badvänligt men här kunde man hitta små dusch-stenar där vattenfallet i sig fungerade som en naturlig, svalkande dusch. Barn och vuxna njöt lika mycket av badet och den otroliga naturen runtom oss. Vi hade picknick med oss och när alla energidepåer var fyllda igen så spenderades timmar med lek, bad och kreativa byggen. Allt från träbåtar med olika uppdrag till stora flottar byggdes nu av bambu som låg torkat runtom oss. Tilda och Hampus var upptagna med att tillsammans försöka få en av träbåtarna att segla hela vägen från vattenfallet och så långt det sedan gick neråt. När djungeln blev väl ogenomtränglig för dem var de tvungna att vända tillbaka men lyckan över bygget fanns kvar länge.

20190216_1503518851991435717304568.jpg

20190216_1518239057741376820659400.jpg

20190216_15484820190216_1535443650820744622068380.jpgIMG_0197

Senare på kvällen gjorde vi ett stort och potentiellt farligt misstag. Anders skulle hämta något från båten och tog jollen fram och tillbaka till stranden. Han satt länge, länge och tittade på vågor och ström, som vi tyckte hade minskat ordentligt, och bestämde sig tillslut för att köra in på den lilla stranden alldeles nedanför huset. Samtidigt som han tog sats med jollen så kom den där vågen som legat och lurat i fjärran och plötsligt drog strömmen honom åt sidan. Styrfarten försvann i ett nafs och när vågen bröt över honom hade varken han eller jollen en chans att kämpa emot. Jag glömmer aldrig Tildas skrik från stranden när hon såg Anders välta. Eller synen av den rytande motorn som plötsligt blir allt för tyst när den dränks i saltvattnet, eller jollen som ligger upp och ner vänd utan Anders. De där sekunderna innan han dök upp ur vattnet, blåslagen och lite blodig men ändå hyfsat intakt, var otäckt långa. Han hade en otrolig tur, en bula och lite skrapsår var allt han hade dragit på sig och jag vill inte tänka tanken färdigt vad som hade kunnat hända. Anders i sin tur var betydligt mer bekymrad över motorn, som nu verkade ha fått ett trist och abrupt slut. Att ta sig tillbaka till Nausica var inte att tänka på så till barnens stora glädje övernattade vi i familjens hus den natten.

20190220_0759496566499729201009643.jpg

Med hjälp av specialmeck i alla dess former, två stycken oljebyten och en otroligt vänlig själ i cyberspace så lyckades Anders efter ett par dagar få liv i den nästan utdömda motorn. Därefter var det dags att segla ytterligare norrut till Pirate Bay och den här gången fick vi sällskap av Klas, Hampus och Knut ombord. Det var motvind och motsjö så det blev en rätt skumpig färd, men som tur var så var seglingen kort och snart kunde vi ana den vackra viken och den lilla byn Charlotteville. När vi fått fast vårt ankare kom Malin simmandes inifrån stranden och återigen insåg vi att taxi är ett snabbare färdsätt än segelbåt. Inne i Pirate Bay låg en mysig liten strand med en trägunga och en liten hemmasnickrad bar. Jag tror att det var på den här trägungan som Knut och Agnes började hitta varandra så smått. Det var iallafall här de för första gången kunde sitta nära varandra utan explosioner och vi andra höll andan i förtjusning. Det sas att baren sålde god rumpunch och hade öppet tills rommen var slut, eller tills ägaren själv druckit upp det. Den kvällen då vi kom fyllde bartendern år. Festen höll på långt in på morgonen med både steelband och troligtvis ett extra lager rumpunch.

20190222_1311318739215767401379592.jpg20190222_130457

Inne i Charlotteville fanns ett välordnat litet bibliotek. Denna var utrustad med välbehövlig aircondition och för en mindre summa fick man ett bibliotekskort och därmed tillgång till Internet. Ett par dagar bytte vi båtmiljön mot den svalkande miljön att ha skola i och det var uppskattat av alla. Här var det dock strikt tystnad som gällde och vid ingången satt det en barsk kvinna och domderade de barn som inte viskade tillräckligt tyst. Agnes tycker att det här med tystnad är något helt obegripligt och toaletten borde minsann vara en frizon. Så i vanlig ordning satt hon och sjöng Idas sommarvisa högt och glatt och jag kunde inte annat än hålla med henne. Lite barnsång mår alla bra av. Som tur var så fick vi många leenden när vi kom ut och den barska kvinnan hade somnat i sin stol. Försiktigt kunde vi smyga förbi henne så därmed var alla nöjda.

20190228_1518133910612761781783878.jpg

20190222_173057

På rasterna spelade vi fotboll på den stora fotbollsplanen och tränade upp våra dansmoves inför den stora karnevalen som väntade.

Tobago blev en ö som vi verkligen trivdes på. Den var vacker med all sin regnskog, sina många vattenfall och vackra stränder. Det är också en ö som fortfarande har kvar ett mycket behagligt lugn, här existerar inte stress i någon form. Åtminstone inte bland invånarna själva. Här känner alla varandra, alla hälsar på gatan och till och med barnen började slänga sig med uttryck som ”Hey man!” och ”Rasta man!” och fick många glada tillrop tillbaka. De skrattade också gott åt oss när vi första dagen låste fast vår jolle vid bryggan. ”Här finns ingen kriminalitet man!”. Ibland kom en fiskare fram till oss vid bryggan och ville ha skjuts ut till sin ankrade lilla fiskebåt. Då vi hade möjlighet hjälpte vi honom ut och det blev ofta ett glatt och tacksamt möte. När man ville handla mat var det bara att lämna shoppinglistan hemma för man visste sällan vad som verkligen fanns i butikerna. Det man dock kunde vara säker på var att fruktståndet garanterat var öppet, nästan dag som natt, fisk köptes i fiskbutiken, ville man ha bröd gick man till bageriet och i matbutiken kunde man ha turen att hitta en eller två konserver. Det tog tid att handla men det gjorde inte så mycket. Vi njöt av tillvaron och livet.

Vi är väl medvetna om lyxen vi har i vårt liv just nu. Det är sannerligen inte bara solsken och enkelt på den här resan men vi är närvarande på ett annat sätt än jag upplever att vi är hemma, vi lär oss så mycket om livet och världen och vi får dricka kaffe tillsammans varenda morgon. Men ibland känner man sig väldigt långt hemifrån. Under en intensiv period med bara några dagars mellanrum fick vi flera tragiska besked från olika håll hemifrån och plötsligt kändes allt så oerhört skört. Livet är ju just det, skört och starkt på samma gång. Full av kraft och styrka men på en sekund kan allt vara förstört. Vi blev hastigt påminda om det och när barnen såg vår sorg så öppnade detta upp nya tankar och känslor hos dem också. Samtal som är nyttiga att ha och frågor som barn ska få ställa. Jag försökte svara så ärligt jag bara kunde och återigen kände jag tacksamhet över att få ha min familj så nära.

20190423_162500

För nästan ett år sedan fyllde Klas 40 år och nu skulle han äntligen få sin födelsedagspresent. En tredagars segeltur med Anders där fruar och barn skulle stanna på land. Jag tror de var lika lyckliga båda två när de lämnade oss på kvällen och jag såg mycket fram emot att få umgås med Malin och barnen, samt att få sova ett par nätter på land i huset som familjen hyrt. Huset hade en stor och lummig gräsmatta med både mango- och apelsinträd och havet låg väldigt nära. Jag, Malin och fem barn försökte på bästa sätt att fylla dagarna med roliga aktiviteter som skulle passa alla åldrar, laga mat i tid och som skulle passa alla smaker, medla i diverse bråk som emellanåt uppstod och, kanske det viktigaste, få i sig en kopp kaffe eller två. Singoalla fick den fantastiska idén att baka en tårta, eftersom vi ju faktiskt firade Klas, bara på olika håll. Så en av kvällarna fick vi njuta av en väldigt god tårta bakad med stor omsorg och kärlek av nioåringen själv. Tilda blev djupt imponerad och skulle komma att prata mycket om den här tårtan framöver.

20190222_1918275903599713673301409.jpg Nöjda barn efter tårtkalas!

20190416_2207243527799790458697991.jpg20190416_2206531757073890489512624.jpgSkola på stranden med Singoalla.

Den tredje kvällen kom så männen tillbaka och förutom en ny väderbiten look så hade de också med sig två stycken nyfångade Mahi Mahi. Anders och Klas lagade kvällsmaten, fisken las på grillen och jag och Malin tog ett djupt andetag och började andas normalt igen. För trots hur mysigt det än är med många barn så blev vi med jämna mellanrum påminda om vårt numerära underläge. Det kändes skönt att återigen vara fyra vuxna.

20190224_1707028685776596579263479.jpg20190224_1707102276050375518158895.jpg

Färsk, nygrillad fisk.

Anders och Klas hade haft en fantastisk segling fick vi höra. Klas fick bestämma rutten och denna kom att läggas runt hela Tobago. Vilket innebar både rejäl medvind och rejäl motvind. Vågorna byggdes upp ordentligt på Atlanten-sidan och mer än en gång hade de nog fått spänna knogarna ordentligt. Men de hade också haft ett fantastiskt möte med ett stort stim delfiner, flera fiskefångster och en rullig natt för ankar.

img_03666355115594051384814.jpg

Nästa kapitel med familjen Hörlin siktar mot den stora karnevalen på Trinidad. Fortsättning följer inom kort!

Äntligen det ljusblå havet!

Mellan Tobago och Grenada hade vi en hel del tid att slå ihjäl för att inte komma fram i mörker. Vi minskade segel bit för bit men Nausica ville verkligen inte sakta ner. Vi hade en väldig medström som gjorde att vi inte saktade ner tillräckligt trots pyttelite segel uppe. Istället började vi träna på att dreja bi för första gången. Vi parkerade mitt på öppna havet och det blev relativt lugnt ombord. Kvällsmaten påbörjades och livet var nästan på topp. Tyvärr så smög sig vår gamla vapendragare Sjösjukan ombord igen när rytmen i båten hade ändrats och min fru blev återigen blek och tyst. Som hon kämpar med detta, och som hon klarar det och fortsatt har viljan och humöret på topp. Jag är djupt imponerad av denna otroliga ansträngning.

Ny plan, tillbaka till normal segelsättning, 2 rev i storen och vi älgade återigen fram i 6 knop rakt mot Prickly bay på Grenada. Vi visste att det skulle bli ännu en insegling i mörker vilket vi vanligen drar oss för, men just denna natt skulle det vara fullmåne och stjärnklart så inga problem med lyset. Väl där börjar vi ta ner seglen, men vad händer? Jo det blir total månförmörkelse och becksvart, nice och enkelt ersätts med läskigt mörker blandat med hög dyning som bryter högljutt mot klipporna. Radarn sätts igång och vi börjar smyga oss in i viken. Jag jobbar med filtrena men får inte rätt på radarinställningen, den visar ett enda stort eko rakt över hela viken. Vi fortsätter sakta framåt och jag jobbar på, rattar ännu mer och inser att det är inte ett eko, det är ca 150 olika ekon tätt packade. Hela viken är full av båtar! Vi slänger i ankaret som yttersta båt, laddar för en rullig natt och kryper trots allt mycket nöjda till kojs efter tre dygn på havet. Vi är framme!!

Känslan av att vakna och inse att vi faktiskt har seglat till Karibien är helt obeskrivlig. Härliga efterlängtade bad, lagom varmt och enkel tillvaro ersätter förhållningssätten i djungeln som innefattar järnkoll i skorna innan man sätter på dem, bada inte för att vattnet är brunt och det finns kajmaner och pirayor, gå inte ut på gräset för det kan finnas giftiga ormar och spindlar etc. En oförklarlig känsla av press och ansträngning ersätts de närmsta dagarna med känslan av att vi är här, vi är framme. Tilda hojtar till vår första frukost i Karibien:

-Äntligen det ljusblå havet!!

Och nu börjar även foten att ge med sig på allvar. Så skönt för hela familjen!

Efter några dagars relax och återställning av både besättning och båt, från havsseglingsmode till permanentboende i paradiset, så var det dags att ta upp Nausica på land för bottenmålning och polering. Vi ville också få mantågsstöttorna uträtade efter krocken från grannbåten i Surinam. Nausica behövde verkligen grovrengöras för att få bort mögel, fukt och smuts både på in- och utsidan från djungel och havsöverfart. Sidney erbjöd sig glatt att hjälpa till med poleringen och erbjudandet togs verkligen glatt emot.

Alla händer räknas

Vi bokade två dagar på varvet och när vi berättade om vilka jobb vi ville ha gjort sa damen,

-Well, you can stay here for five days if you want?

På eftermiddagen dag två sjösatte vi igen med gott resultat på allt. Nausica luktade citron och friborden blänker fortfarande. En kul notering är att bottenfärgen som normalt kostar 500 kr hemma kostade 3200 kr i butiken. Jag lyckades hitta en ordentligt bucklig spann som jag efter lite förhandling fick hela 40% rabatt på! Givetvis finns det en svart marknad för detta också som var ganska intressant. Vi fick också känna på hur bad buisness går till. Mantågsstöttorna lämnades in och jag trodde vi hade en överenskommelse om pris, men icke. Vi kom bara överens om tidsåtgången. Svetsaren såg då en möjlighet att ändra timtaxan eftersom han och jag inte pratat om denna. Jag visste hans timtaxa på förhand men eftersom vi inte hade kommit överens och låst denna ”variabel” så dubblade han helt enkelt denna parameter. Bara att betala om man vill få tillbaka sina stöttor… Aha… Trots stenhårt arbete i värmen så blev det inget större bakslag med foten.

Från djungeljeep…
…till havsracer!

Sidney bestämde sig här, efter stora våndor (!) att lämna Nausica för den här gången och följa med en italiensk tjej han träffat på Kap Verde för att se Grenada till fots. Tack för hjälpen och vi hoppas att vi ses igen!

I Prickly bay blev det glada återseenden med både Nadine och Hera. Tillsammans har vi en skock barn som summerar till 7st och de leker fantastiskt bra! Barnen leker på stranden, och givetvis finns det en pittoresk bar som har både pommes, Carib och wifi. Vi hade fantastiska kvällar med grillning och gott snack innan vi delade på oss. Nadine gjorde avfärd mot Bonaire, Hera inväntade gäster och vi satte av mot nästa vik.

Underbart häng!

Under flera år på Räddningstjänsten syd när båt och långsegling kommit på tal så har namnet Kenneth kommit upp. Kenneth och hans fru Monica köpte ett skrov och inredde sin långfärdsbåt för att segla jorden runt. När de kom till Venezuela så kände de att de hittat hem och bosatte sig där. Efter ett antal hårda turer i Venezuela bor de nu ombord på sin motorbåt här på Grenada. Med stöttning från Mats Nilsson (”lillskaffe”, som inte är så liten…) hemifrån kunde vi lokalisera dem till Grande Anse bay på Grenada, och det var dit vi siktade nu. Mycket riktigt så hittade vi en blå och vit motorbåt med svensk flagg och hemmahamn Skanör utanför en kritvit strand. Det blev ett intressant möte med många historier. Vi ses förhoppningsvis igen, då med Mats ombord som kommer ner i början på Mars.

Kenneth och Monica i sitt esse!

Nästa ö för oss att besöka blev Carriacou som vi hört mycket fint om, speciellt Sandy Island som ligger precis intill. Seglingen dit från Grenada visade sig dock bli tuff. Så länge man håller sig i lä för öarna så är det lugnt och fint men mellan öarna blåser det på ordentligt. 10-13 m/s och enligt prognosen nordost. Vi ska rakt norrut och Nausica kryssar som ett spett så det blir inga problem. Det som herr och fru Thornblad glömmer i detta läge är strömmen som sätter med 3 knops hastighet västerut mellan öarna. Den gör att oavsett hur bra kryssbåt man har så åker man som ett cornflakes åt lä. Och med ens förstår man varför de rutinerade båtarna fortsätter runt öarna så nära land som möjligt, för motor, österut, långt österut, tills de har så pass bra vinkel att de klarar seglingen utan att kryssa. Aha! Så mycket Aha som vi redan har fått på denna resan, helt underbart!

Lagom är bäst…

Carriacou och Sandy Island är helt enkelt en drömplats med kristallklart turkost vatten och en vit strand med palmer på. Snorklingen var obeskrivlig och vi bara njöt! Här mötte vi upp med holländska Hera igen och vi hade fantastiska dagar här med underbar strandpicnic, drönarkörning, barnlek och mysiga kvällar. Linnea och Maureijn fick till och med se en äkta haj komma simmandes längs revet. Snacka om att jag är avundsjuk!

Oh yes!
En härlig känsla med vänner på en annars öde ö
Besättning och gäster på Hera

Vi hann också med ett besök i Hillsborough, en mysig liten by i samma vik som direkt blev en pärla för oss. Lungt och mysigt med en klar känsla av att det är nog så här det är i denna delen av Karibien om man trollar bort turismen. Här skulle vi gärna spendera en hel vecka och bara suga in atmosfären. Dock ville vi också hinna se Tobago Cays innan det var dags att sikta mot Tobago där vi skulle få besök av Klas, Malin, Singoalla, Hampus och Knut. Därför tog vi skuttet till the Cays via Tyrell bay i södra änden av Carriacou där vi först skulle checka ut och tanka.

Det här med in- och utcheckning hör till. Varje ö eller ögrupp är sin egen nation och det blir en hel del byråkrati. Det är bara att försöka jobba med systemet, ta en mental kopp kaffe och njuta av skådespelet. Det funkar givetvis olika på varje ställe och man fyller i samma 10-tal lappar gång på gång. Oftast funkar taktiken men ibland går det inte utan att bli irriterad.

Nästa lilla debackel visade sig redan kvällen innan. Ett strömavbrott på ön gjorde att det inte gick att tanka. Inga bekymmer, vi frågade hamnkaptenen och låg helt enkelt kvar på tankstället och väntade på strömmens återkomst. Under tiden, på morgonen efter, gjorde vi utcheckningen och när tankstället öppnade så kunde vi tanka igen. Då ser jag en av de få svenska båtar vi sett på hela resan och jag blir givetvis glad och vinkar. Då får jag en uppläxning på svenska om hur f—-n jag kan ligga på tankbryggan och ta sån tid. Jag borde veta bättre! Vissa svenskar borde ta seden dit man kommer och prova det lugnande rökat som varje strand luktar av…

Seglingen till Union Island var helt fantastisk. Lagom vind, smul sjö och linneas vita tänder syntes hela resan.

Nice!

Vi ankrade vid roundabout reef efter lite förhandling med grabbarna som kommer ut och ”hjälper ” en.

-Hi, how are you?
– No please, no mooring thanks
– No ganja thanks
– Fresh fish? Maybe tomorrow…
– Yes Mr Stay hard, we use our own anchor….

Clifton på Union island är en mysig by med puls. Vi bestämmer oss här för att skipa incheckningen efter ett tips från en annan seglare, vi ska ju bara stanna några dagar… Detta beslut kommer att hemsöka oss under flera veckor. Lyckligtvis slutar bluffen med vinst för att motspelaren inte kollar så noga på sina kort, men det blev ett minst sagt svettigt parti som vi inte spelar igen…

Dagen efter fortsätter vi till en av mina många målbilder med resan. Tobago Cays! Seglingen dit var kort men helt underbar. När vi kommer fram möts vi av turkost kristallklart vatten och helt otroligt vackra öar. Givetvis är man inte själv på ett sånt här ställe så vi valde en något rullig ankringsplats för att kunna vara för oss själva. Direkt i och snorkla och bada och vi inser att sjögräsplätten jämte båten är lunchstället för sköldpaddor och flera sorters rockor. Här får vi oförglömliga dagar med otrolig snorkling (minst 4 ggr /dag) inköp av en 2 kg langustin, Tonfisk och mycket mer. Vi passade alltså på att inviga krabbgrytan som vi fått i present av Lars och Lisbeth med ett langustinkok. Först fick vi hugga av de grova antennerna för att den överhuvudtaget skulle passa i grytan. Helt ok!

En dödsmodig 6-åring klappar Langustinen

Innan vi och Hera skiljdes för denna gången hann vi även med ett dyk utanför Petit Tabac. Vi hann precis klä av oss dykutrustningen, ta upp ankaret och ta oss ut ur den smala, grunda ankarviken innan det blev beckmörkt. Vilket avslut på vistelsen på Tobago Cays! Nu siktade vi ut i natten mot Tobago och såg fram emot besök av familjen Hörlin.

Seglingen tog ca ett dygn och vi hade tur med väder och vind. På mitt pass var det stjärnklart och fint, men när det var dags för Linneas pass molnade det på och vinden blev byig och ökande. 2 rev i storen och försegel efter behag verkar vara den vinnande segelsättningen för komfortabel segling. På morgonen när det ljusnar löser jag av Linnea igen och börjar fiska i gryningen. När vi har ca en distansminut kvar till Bucco i sydvästra hörnet av Tobago så knarrar det rejält i rullen. Utan att varken Linnea eller jag vet om det så börjar Tilda att filma från nergångsluckan. Hon filmar hela fisket och upp kommer en 8 kilos guldmakrill!

Middag för 13 personer…

Nyår och exotiska djungelutflykter i Surinam.

Den lilla bryggan Marina waterland hade 12 platser, låg ca 30 sjömil in i Suriname river och genomsyrades av ett härligt lugn. Båtgrannarna var direkt framme och hälsade oss välkomna och då Surinam tidigare varit en holländsk koloni var det många holländska båtar i hamnen. Ett par hade vi träffat tidigare men det blev också flera nya vänner för både oss vuxna och för barnen. Det var en välordnad liten marina som var en del av en resort med resturang och bar. För 180 svenska kronor fick vi en plats med tillhörande el och vatten. Så länge man inte åt allt för mycket på resortens restaurang så insåg vi snart att vi kunde leva väldigt billigt i detta land.

Regnvatten är mums.

Grillfest på bryggan i Marina Waterland.

Båtarna i Marina Waterland

Surinam skulle vi komma att gilla väldigt mycket. Inte bara för den billiga och otroligt goda matens skull utan främst för all den värme som finns hos människorna här. Folk var snabba på att hjälpa till när så behövdes, de var vänliga med en stor portion humor och, med all rätt, väldigt stolta över sitt land. Vi fick uppleva en häftig miljö med djungelvärme som slog emot oss och gjorde att vi dröp av svett i princip dygnet runt. Vi hörde och såg djur vi bara läst om tidigare och bland annat sengångare, vrålapor, kollibri, bältdjur, enorma spindlar och olika sorters ormar kunde bockas av på listan över exotiska djur. Vattnet var fortfarande brunt och trots att vi såg andra som badade så avstod vi. Detta efter att ha sett både vattenormar, pirayor och kajmaner stryka omkring. När vi sedan hörde av lokalborna om farliga parasiter i vattnet så höll vi lite extra hårt i de högt protesterande barnen. Det blev istället många svalkande duschar på bryggan och barnen hade vattenkrig med alla som befann sig i närheten.

En dödligt giftig orm som hittades vid lekplatsen och snabbt dödades av förskräckta lokalbor.

En sengångare på väg ner från sitt träd så väl kamouflerad att den var mycket svår att upptäcka.

Dagen efter vår ankomst var det nyårsafton och tillsammans med Blue Pearl tog vi en taxi in till huvudstaden Paramaribo. Här var det festernas fest, en gatufest som jag aldrig tidigare upplevt. Glädje, dans, musik och otroligt mycket människor i en högljudd blandning. Det var en härligt blandad livemusik av hiphop, salsarytmer och andra rump-svängande toner så även stelaste höftled lätt kunde gunga med. På andra ställen hade bilar parkerat på rad med bakluckorna öppna. Gigantiska högtalare stod intryckta och skrålade olika sorters musik från varje lycklig bilägare. Barnen hittade rytmerna direkt och drog igång olika slags dansstilar i de olika miljöerna som bjöds. Anders, som först hade tänkt stanna kvar i båten på grund av sin onda fot, placerades på en trottoarkant med en kall öl i den ena handen och ett välgrillat kycklingspett i den andre. Foten var hårt lindad för att överhuvudtaget få plats i skon men han verkade ändå nöjd över att kunna vara med i smeten.

Senare på eftermiddagen slog vi följe med ett annat gäng och tog en båttaxi tillbaka till Dombourg, som ligger strax innan Marina Waterland. Här låg fler båtar på boj och Domburg i sig har ett lite större utbud i form av en matbutik och två gaturestauranger. Och såklart en stor lekplats. Så stämningen var god hos både stora som små när vi bestämde oss för att stanna här för kvällen. Det var en stor barnaskara som lekte och skrattade på sitt håll medan de vuxna slog sig ner på den lilla resturangen som bara serverade lokal mat. Bord och stolar drogs ihop allteftersom klungan av seglare och lokalbor fylldes på och snart hade vi fyllt platserna. Det var ingen gigantisk resturang ska sägas så trångt satt vi men stämningen var väldigt god. Det var också här som vi träffade Sidney för första gången. Sidney kommer från Holland och har seglat med olika båtar för att ta sig till Surinam och letade nu efter en båt att segla vidare med upp till Karibien. En tanke väcktes snabbt hos oss båda och Anders svullna fot skrek högt av glädje. Sagt och gjort, tre dagar senare flyttade Sidney in i vår båt och tog över soffan som sovplats. Han blev genast barnens stora favorit och trots att han tidigare aldrig seglat med barn så fann han sig snabbt i den nya rollen som lekfarbror. Han hjälpte oss även med allt från disken efter maten till syhjälp av ett nytt regntak och blev snabbt en god vän till oss alla.

Vår rejäla symaskin är ovärderlig att ha med ombord och här får den återigen bekänna färg.

När nyårshelgen var över och myndigheter öppnade sina kontor igen så var det dags för oss att checka in i landet. Det hade hunnit bli en stor grupp med människor som för tillfället befann sig lite illegalt i Surinam och marinan anordnade en hel buss med tillhörande guide för att underlätta för oss. Det skulle visa sig vara ett smart drag eftersom proceduren var extremt utdragen, extremt byråkratisk och på extremt många ställen. Det var också extremt noggrant med vad man hade på sig. Så i den klibbiga djungelhettan grävdes det fram undanstuvade långbyxor och tröjor som täckte axlarna. Med svettiga fötter som var nedtryckta i heltäckande skor stapplade vi sedan in i den aircondition-fria bussen. Vi hade fått till oss att i det här landet var alla i besättningen absolut tvungna att medverka vid denna procedur, så speedade barn och småilskna fruar boxades också in i bussen innan dörrarna snabbt stängdes bakom oss. Åtta timmar senare skulle vi ha lärt oss en hel massa om hur man stämplar papper på mest långsamma vis, hur många hm:ande som får plats i en och samma mening samt, viktigast av allt, att kanske inte helt säkert ändå att de där småilskna fruarna och speedade barnen faktiskt ens måste följa med. Iallafall behövde de aldrig göra något annat än att stå där och svettas i sina varma kläder och heltäckande skor. Men vi fick äran att träffa Jimmy som tidigare varit lokal fotbollsproffs. Han var vår guide ombord och höll ändå stämningen hög på bussen. Så hög den nu tillät sig vara med rådande omständigheter.

Tack vare båten Hera så kom vi i kontakt med en kille som kunde hjälpa oss att med pirog (en slags kanot) ta oss ut till en liten djungelby. Denna by låg djupt in i djungeln, faktiskt den by som låg näst längst in av beboeliga byar i Surinam, och kunde endast nås via motordriven kanot. Här fanns inga vägar på milsvida avstånd. Det var ett äventyrligt och glatt gäng på fyra barn och fem vuxna som började resan tidigt på morgonen med att bokstavligt talat köra tills vägen tog slut. Detta tog tre timmar från den lilla hamnen och innehöll ett antal panik-kissestopp, svensk barnmusik på hög volym med tillhörande dans-moves och holländskt godis. Samt ett minst sagt oplanerat polisingripande. Då ingen av oss världsvana resenärer hade tänkt på detaljen att ta med sig sina pass eller att skaffa ett internationellt körkort så höll vårt äventyr på att sluta här. Det hela löstes dock fint tack vare sockrade ord och löften om att sköta oss bättre i framtiden. Vi borstade snabbt av oss detta lilla missöde och med fem minuters marginal hann vi sedan fram till vägens ände i den lilla byn Atjoni.

Här var det fullt drag och återigen omslöts vi av hög musik, nya dofter och färgstarka personligheter. När Anders försökte leta upp lite lunch på 3 minuter till båtturen, så mötte han plötsligt en man med helgrillade apor som såldes på spett längs med gatan. Han valde dock brödbullarna bredvid och det kändes som ett säkrare kort för att få barnen mätta. Både vi och barnen hade huvudena fulla av nya intryck när vi sedan mer eller mindre smidigt klättrade ner i den smala kanoten som vi hoppades skulle ta oss till byn Benekondre. Vad som väntade oss där hade vi ingen aning om och än mindre att resan dit skulle ta ytterligare sex timmar på hårda träbänkar uppströms i en stundvis väldigt livlig flod. Men trots att vi snart skulle tappa känseln i baken så hade vi en av våra häftigaste upplevelser hittills på resan. Längs med flodkanten stod familjer och diskade, tvättade kläder och badade. Kvinnor gick runt i vackra färgglada höftskynken, ofta nakna upptill och med en stor korg eller ett kärl på huvudet.

I kanoten satt vi tillsammans med otroligt glada människor som bodde i byarna längs med floden, och det var högljudda skratt och skämtande på ett språk vi inte förstod ett ord av. Det fanns även ett gäng stora gasflaskor, plastpåsar fyllda med mat och några brev med ombord. Snart förstod vi att här kör man inte bara från A till B. Båtarna som går längs med floden fungerar också som brevbärare, man byter tomma gasflaskor mot fulla samt hjälper varandra med diverse inköp från den lilla matbutiken i Atjoni.

När både ben och rumpor domnat av och Tilda frågat flera gånger om vi kanske skulle tälta i kanoten inatt, så var vi tillslut framme. Det hade hunnit bli kväll och vi var de enda som var kvar i det handgjorda färgglada flytetyget som vi nu var rätt mätta på. Nere vid flodkanten möttes vi av hövdingen själv som hälsade oss välkomna på förvånansvärt bra engelska. Han behärskade dock holländska än bättre så merparten av samtalet fick vi översatt av Sidney och Blue Pearl, så vi behövde inte känna oss som totala outsiders. Mer än vad vi redan gjorde då när vi gick genom den lilla byn för överallt kikade nyfikna människor på oss och med stora ögon följde de oss med blicken. Vi hade ett antal barn som gömde sig i buskarna bakom oss innan de försiktigt vågade sig närmare. Återigen kände jag mig så glad över att resa med egna barn för blygheten hos barnen i byn försvann fort när de upptäckte nya lekkamrater.

Vi blev visade till huset som vi skulle få sova i och det var förberett med myggnät och riktiga sängar. Trots glipande väggar så kändes det oerhört mycket mer stabilt än flera av de andra bosättningarna som vi gick förbi när vi gick genom byn. Byborna hade även förberett kvällsmat till oss som vi glatt slukade i oss efter den långa resdagen. Ris och en supergod kyckling med kaffe och te. Barnen drack glatt varmt vatten till maten och alla var nöjda. Tills vi upptäckte den lille ludna som obekymrat hängde på väggen ovanför våra huvuden. Spindlar har aldrig varit någon favorit hos mig men jag brukar kunna kontrollera mig för att inte skrämma upp barnen. Som tur var så var de nu fullt upptagna i en lek så de varken hörde eller såg spektaklet som utspelade sig vid matbordet. När pulsen hade lagt sig någorlunda kunde vi konstatera att fågelspindeln som hängde så obekymrat ovanför våra huvuden, var precis så obekymrad som det såg ut för den var nämligen död. Uppspikad för att skrämma turisterna. Och ja, barnen i byn fick sig ett gott skratt! Det kändes ändå lite tryggare men alla tittade en extra gång under huvudkudden och vi informerade barnen att aldrig ta på sig skorna utan att först titta noggrant i dem.

Den lille ludne.

Ett trevligare par som också bodde i byn.

Trots många märkliga ljud från djungeln så sov vi hyfsat gott på natten. På morgonen kokades kaffe och Tilda utbrast glatt att det här minsann var ett riktigt lyxhotell när hon upptäckte nutellan på bordet. Efter frukosten kom byns hövding och ville ta med oss på en vandring ut i djungeln. Anders lindade foten hårt igen och utrustad med en vandringspinne och en stor portion vilja så följde han också med. Hövdingen, som jag tyvärr inte minns namnet på, sa till oss att hålla oss på stigen då man sett tiger i området och vi lydde honom snällt. Det var en fantastisk vandring och makalös växtlighet runtomkring oss. Olika sorters träd med enorma blad sträckte sig högt ovanför oss och barnen kände sig som Tarzan och Jane när de upptäckte alla lianer runtomkring sig. När plötsligt en häftig regnskur blötte ner oss bröt vi snabbt av varsitt blad från ett bananträd och använde som paraply. Det kändes så galet exotiskt att gå där bland alla häftiga ljud och dofter. Vid ett tillfälle hörde jag ett väldigt märkligt ljud som lät högre och mer distinkt än något jag tidigare hört i djungeln. Jag kände mig trygg att då gå bredvid hövdingen själv och med tigrar i tanken frågade jag honom vad han trodde att det var för ett djur. ”Do you think it’s a dangerous animal?” ”No, my friend”, svarade han mig ”it’s your children playing Indians…”. Han såg allvarligt på mig när han fortsatte: ”We wont see any tigers today, they are very shy and like piece and quiet…” Man måste ge honom att han var väldigt tålmodig, vår guide för dagen. Han väntade snällt när alla barnen i tur och ordning var trötta på att gå eller behövde vatten- och kissepauser. Eller när någon av oss vuxna ville ta kort på ett blad eller blomma vi tyckte att vi aldrig tidigare sett. När Agnes för tionde gången lagt sig raklång över stigen och skrikit ut att hon minsann höll på att tappa sina ben, så tog han lugnt upp henne under magen och bar iväg med henne. Hon blev alldeles tyst och efter det så gick hon så galant. Eller så smög hon upp till Sidney och frågade tyst om hon fick sitta på hans axlar.

Vackra färgstarka blommor mitt i allt det gröna.

Vår tålmodiga guide och Agnes. Han berättade sedan att han har nio barn själv och visste allt om barn som tappat sina ben.

Exotiska frukter. Vågar man smaka?

Höjdpunkten på vandringen var The Pinaple mountain, som var precis vad namnet avslöjar, ett berg fullt med ananaser. Medan den 60 åriga hövdingen klättrade upp som en smidig bergsget pustade vi andra oss upp i något som mer skulle kunna liknas vid klumpiga, övergödda och väldigt otränade ängsgetter. Stolta och svettiga stod vi sedan på toppen och spanade ut över en fantastisk vy. Ovanför all växtlighet såg vi långt och vid våra fötter växte det en mängd ananaser. Vi spanade på ödlor som kvickt sprang ifrån oss och barnen fortsatte leka indianer medan hövdingen snabbt försvann in i skuggan utom hör- och räckhåll för oss. Vi lät honom vara ifred, han hade minsann arbetat hårt med oss och vi kände att vi var nära gränsen för hans tålamod.

Tillbaka i byn senare på dagen så åt vi en sen lunch och gick därefter ut på promenad bland husen. Vi gick bland annat ner till byns skola och fick på holländska prata med en av lärarna. Hon berättade bland annat att språket de använder i undervisningen är just holländska för att barnen ska få med sig ett mer gångbart språk. Men hon berättade också att det är mycket svårt då de flesta föräldrar talar byns egna språk. Vi hade köpt med oss skolmaterial som en gåva till byn och det blev uppskattat då inte alla familjer har råd med detta. Vi fick ta bilder inne i skolan men hon ville inte att något skulle publiceras. Detsamma gällde när vi gick till byns sjukhusbyggnad. Det var förvånansvärt stort och för tillfället i princip tomt förutom en ung mamma med sina tre små barn. Med kroppsspråk och tolk kunde jag fråga människor i byn om jag fick ta kort på dem. En del blev glada, andra ville inte alls och några bad mig vänta så att de kunde klä upp sig ordentligt. Det var många fina möten och språkbarriärerna gjorde nästan det hela enklare. Jag hamnade lite i underläge när jag inte kunde deras språk och då kändes det lättare att ta fram en kamera.

Den sista kvällen fick vi äta bältdjur till kvällsmat. Vi hade träffat jägaren på morgonen när han kom tillbaka från sin jakt, som tydligen alltid görs nattetid och ensam. Vi spanade in bytet och i smyg hoppats på att detta skulle serveras även till oss, så vi blev mycket glada över menyn. ”Oj vad gott det här var! Mamma kan jag få lite mer bältdjur?” Vilken härlig mening för en 6-åring att kunna säga! Det var verkligen utsökt. Jag som nästintill aldrig åt kött hemma har nu släppt tillfälligt på det för att kunna prova alla olika smaker som erbjuds under den här resan. Oj vad glad jag var över detta beslutet nu. För hur ofta får man äta bältdjur till middag i vanliga fall?

Dagarna i byn gick snabbt och plötsligt var det dags för oss att åka tillbaka till båtarna igen. Så mycket vi lärt oss under de här dagarna och det är svårt att sammanfatta alla känslor som detta gav oss. Det är helt klart en av de absolut häftigaste och mest känslostarka upplevelser jag haft gällande resor. Att alla människor inte lever på samma sätt och med samma resurser som vi gör hemma i Sverige har jag länge varit medveten om. Men att få bo tillsammans med dem på detta vis och till viss del lära sig att leva utifrån deras resurser, ta del av deras kunskap kring hälsa, djur och natur kändes så unikt och äkta. Jag är väldigt glad att vi lyckades ta oss hit.

Tillbaka i Waterland marina var det en del pyssel kvar på Nausica innan vi kunde kasta loss för seglingen förbi Guyana och Venezuela mot Grenada och de karibiska öarna. En av dagarna åkte jag och Anders in till Paramaribo medan barnen stannade kvar med Sidney och alla de andra barnfamiljerna i hamnen. Barnen var överlyckliga och jag och Anders var lika överlyckliga. Vi fixade våra ärenden i stan och sedan tog vi lång lunch på en resturang som serverade den lokala delikatessen roti. Det kändes som höjden av lyx när vi i lugn och ro kunde sippa på varsin två koppar kaffe. För samtidigt som jag inte kan tänka mig något bättre än att få möjligheten att resa så här med mina barn och jag är överlycklig över all tid jag får tillsammans med dem, så är det också helt underbart med lite vuxentid. När vi senare, fullspäckade med ny energi och nya idéer, kom tillbaka till båten försäkrade Sidney oss att de också haft en trevlig dag ihop. Inte besvärligt alls, ”It has been a breeze” vill jag till och med minnas vara ord han använde. Sedan somnade han utan ett ljud klockan 20.00.

I Paramaribo hade jag och Anders fått vår dator lagad, utombordare servad samt lyxat med att lämna in vår tvätt på ett tvätteri. Dagarna framöver så fortsatte vi att vara flitiga och nytt soltak syddes, biminin lagades och hela autopiloten togs isär för att lokalisera felet och kunna beställa nya reservdelar. Anders och Sidney lyckades även laga ankarfästet i aktern, skrubba Nausica ren från brun djungelbeläggning och, otroligt nog, hitta budget för inköp av en harpun. Märkligt att pengar bara kan dyka upp sådär när man minst anar det.

Anders fot blev inte bättre tyvärr. Vi hade fått nys om ett bra sjukhus i Paramaribo och tillsammans med våra nyfunna båtvänner från Hera så fick han finskjuts dit. Flera turer blev det på den lilla motorvägen för Anders och Maureijn och det var nog här som en väldigt fin vänskap startades. Prover togs, foten klämdes på och mer medicin skrevs ut. Ny medicin nu och alla tummar i hela hamnen hölls för att något bra nu skulle hända. Med besättningen på Hera och Blue Pearl fick vi flera mysiga kvällar tillsammans. Sidney gjorde den obligatoriska ankar-tatueringen på bryggan och vi började så smått känna att både besättning och Nausica var färdigpimpade för en längre segling. Så vi började planera för att ta oss vidare. Två dagar innan så fick jag för andra gången i mitt liv höra den fruktansvärda smällen när en annan båt kraschar in i vår. Den här gången var det inte en liten nätt motorbåt utan en 18 tons stålbåt som dundrade rakt in i vårt mantåg, som är vajern som utgör staketet uppe på däck. Trots den enorma smällen som satte skräck i mig från huvudet ner till tårna, så skulle det visa sig att vi återigen hade haft lite tur i oturen. Det var ”bara” en av mantågsstöttorna som böjdes rejält och inga andra materiella skador. Inte heller några små fingrar fanns i vägen.

Vi hade fått lite rapporter från andra båtar som seglat samma sträcka några dagar tidigare, som vi nu var på väg ut mot, och då fått till oss att vågorna varit rätt besvärliga. Vi skulle ha medström men för första gången på länge med vinden nu in från sidan och inte bakifrån. Detta hade för ett par båtar genererat en del obekväm gång och viss sjösjuka. Jag insåg mitt öde och satte ett plåster bakom örat och svalde en tablett som Sidney gav mig mot sjösjuka. Vi hade räknat rätt med tidvattnet och hade en fin medström ut ur Suriname river och gjorde sträckan på knappt 5 timmar. Detta innebar att vi hann ut ur flodmynningen strax innan mörkret föll över oss. Tack vare Sidney kunde vi nu dela nattpassen på tre vuxna och det kändes som en härlig lyx att gå och lägga sig med den insikten. Anders tog första passet, Sidney andra och jag det tredje. Jag sov oroligt då båten rullade rejält i vågorna. Vi satte två rev i storen och Anders fick en fin stjärnklar natt under sitt pass, men när Sidney gick på hörde jag hur vinden tog i och squall efter squall drog över oss. När klockan ringde för mitt pass kändes det knappt som att jag hunnit somna och sjösjukan slog till nästan direkt. Det dröjde knappt en halvtimme förrän jag hängde utför relingen och återigen förbannade allt vad segling heter. Ett antal squalls drog över oss men jag behövde inte göra något åt segelsättningen och vindrodret styrde så galant så jag kunde hålla min plats vid relingen. Oavsett väder så är vi alltid, alltid fastspända med säkerhetslina när vi seglar på natten så jag hängde åtminstone där tryggt. Men när man är sjösjuk så tar energin slut i kroppen så när vinden tog i en stund senare och jag skulle försöka dra in focken en bit kunde jag inte rubba den en millimeter. Tillslut gav jag upp och knackade upp Anders. För honom tog det givetvis under minuten för att få in seglet. Jag såg i kors och med viss skam bad jag om att få bryta mitt nattpass och gå ner och sova. Jag tänkte att vi ändå är tre vuxna så det är väl nu jag kan passa på, och för Anders var det en självklarhet. Jag sov sedan som klubbad. Nästa dygn var lugnare och nästan alla kunde njuta av seglingen igen. Vi hade en strålande sol över oss på dagen och under natten lös fullmånen och tillsammans med en gnistrande stjärnhimmel visade de vägen på mest romantiska vis. Förutom lite bråkiga vågor så hade vi på det stora hela en mycket fin segling. Vi hade även förmånen att få en 5 kg tonfisk på kroken och det blev flera goda middagar inklusive sachimi direkt efter fångsten. Tack vare den fina medströmen snittade vi nästan 7 knop och kom fram till Grenada knappt tre dygn senare.

Lycklig fiskare!

Fullmånen som lyser upp det svarta havet. Otroligt vackert under nattpassen.

Vi anlände Prickly Bay mitt i natten och ankrade längst ut i utkanten, då hela viken var full av båtar. Precis i inseglingen blev det total månförmörkelse så radarn fick startas. Vad är oddsen? På morgonen när barnen vaknade var glädjen enorm. ”Vi är FRAMME!!!! Är det verkligen sant mamma? Är vi äntligen framme vid det ljusblåa havet?! Jag vill baaaaaaadaaaa!!” Ja precis så kändes det, vi var framme. För oss vuxna hade paradiskänslan funnits ett tag redan, men för barnen var det precis det här de hade längtat efter sedan vi lämnade Sverige. Turkost vatten som var nästan 30 grader varmt och fullt med färgglada fiskar som bara väntade på att få upptäckas med cyklop och snorkel. Det tog en halv slurk med kaffe innan alla fyra slängt sig i vattnet. Stackars Sidney fick vackert vänta då han nyligen tatuerat sig och därför inte fick bada. Jag och Anders väntar med våra till regnsäsongen.

Jul i Franska Guyana

Det blev full rulle sista dagen på Atlanten.

-Om vi håller 8 knop i snitt så kommer vi in i Mahuryfloden innan det blir mörkt.
– Klarar vi det?
– Mmm, vi har 1,5 knop medström och vi har ordentligt med vind, sätter vi gennakern så ska vi klara det.
-Men klarar vindrodret så mycket segel?
-Nej, då får vi handstyra hela dagen.
-Det är det värt!
-Ja!

Vi hissade gennakern och surfade fram i den äntligen behagliga dyningen.

20181213_114234

20181213_122359

Det var riktigt stolpiga ben på fördäck men det gick utan att behöva bada. Efter ca 30 minuter brast nedhalet till gennakern och det var bara att börja om. Vi lyckades vinna racet mot klockan och pricka rätt med både tidvatten och solnedgång och känslan var helt underbar när vi hittade en avlägsen brygga med en plats kvar att lägga till vid! Ganska så genast packade vi ihop för dagen och laddade med myggnät och alla andra försvarsmetoder som vi läst om för att skydda oss mot myggorna. För mig blev det ännu en tuff natt på grund av fötterna, jag hade nu börjat få ont i fot nummer 2 också, definitivt dags att få tag i starkare medicin!

När det ljusnade var jag först uppe med en klar önskan om att hitta ett apotek, men först en dusch! Av de bofasta båtgrannarna fick vi låna en nyckel till containern som var inredd till dusch, på vägen dit frågar en fransk båtägare hur det går med foten och vi börjar prata,
-Det finns ett köpcenter med apotek i Remire
-Hur kan man få tag i en taxi?
-Åh det är svårt, ni får nog gå till industrihamnen 2 km bort.
-Ah, ok, tack för informationen…

Väl i duschen kommer mannen igen,
– Min fru ska ju till jobbet och ni kan åka med henne!
-Ååå, tack!!

Vilken lättnad. Vi drar snabbt på kläderna igen oduschade. Utan annan packning än rena underkläder hoppar vi glatt in allihop i den tvåsitsiga bilen, nu vänder det. Förmiddagen blir sedan helt perfekt. Vi hittar apoteket men givetvis krävs recept för att få ut medicinen. Inga problem säger expediten det finns en läkarmottagning en våning upp. Hissen är till vänster om jultomtarna.

Med rätt medicin i fickan, en ordentlig matbuffé i magen och på väg till båten igen i taxi så började livet att räta till sig. Vad har vi gjort, vi har korsat Atlanten! Vi är här! I regnskogen!!

20181217_075007.jpg

Bland bryggorna börjar vi prata med de bofasta i hamnen och det dröjer inte länge förrän vi blir vänner med Eduardo och hans hund Lucky.

20181217_072530

Han har seglat runt jordklotet sedan han lämnade Frankrike med sin fru i 20-årsåldern och är nu bofast här i djungeln som han älskar. Sådana personer är verkligen mångsysslare och inspirerar stort. Samtalsämnena hoppade mellan astronavigation, farliga djur i regnskogen, smide, politik, öar i stilla havet, hur man klarar sig från Thailand till Sydafrika på 400 Euro, fiske, jakt och givetvis en massa rövarhistorier. Bland annat om deras förlisning i en storm i Biscaya. De hade kontakt med sjöräddningen som lotsade dem mot en hamn, men när det var dags för bogsering så kom de aldrig ut. De kom dagen efter och hjälpte till att plocka ihop de kvarvarande sakerna bland stenarna.

Eduardo hjälpte oss att svetsa ihop pulpiten, metallstaketet som ramar in sittbrunnen där alla fästpunkterna till vindrodret satt. Vi bestämde oss också för att göra en heldagsutflykt i djungeln med honom som guide. Det blev en fantastisk dag över stock och sten som planerades till första dagen med Linda och Jonas på besök. De anlände kvällen innan och hängde upp två vildmarkshammockar på fördäck som de sov i. Morgonen efter kom Eduardo med sin lånade pirog (aluminiumkanot) och det bar av mot crique Gabrielle, ett litet sidoflöde till Mahury river. Dagen bjöd på oförglömliga dofter, ljud-, synintryck och känslor.

Vi slapp se anakondor och kajmaner men väl elektriska ålar, gamar, apor, papegojor, ödlor, väldiga blå fjärilar och mycket annat. Hagelbössan togs med främst för att skydda hunden som är en fin munsbit för både allehanda stora kattdjur och ormar. Klart är att här får man kämpa en hel del för att vara högst upp i näringskedjan.

Följande dagar bestod av så mycket vila som möjligt för fötternas skull, samt bunkring och förberedelser för att ta oss ut till Illes du Salute (Salvation islands) Dessa är även kallade Djävulsöarna och är kända för fängelset där bland andra Papillon och den politiske fången Dreyfus satt fängslade. Vi hann med sightseeing, matinköp och glassbar i Cayenne, som är franska Guyanas huvudstad. En väldig kontrast till våra europeiska städer, på alla plan. Linda och Jonas ankomst livade upp oss riktigt mycket, och inte minst barnen stortrivdes med de nya lekkamraterna. Helt plötsligt blev vi 4 vuxna som genererade glädje och delade på jobben som kommer med livsstilen ombord. Underbart!

20181222_082329.jpg

Med en dos vemod lämnade vi Degrad des Cannes och Eduardo en regnig förmiddag. När vi passerade hans båt för att vinka en sista gång så kom där en patronask singlande genom luften.

-De använder 22 long på öarna i stilla havet! Byt dem mot hälften av villebrådet och ni lever som kungar på Marquesas!

Mötena med spännande människor är det som fastnar allra starkast. Det är svårt att ta in och processa allt som vi fyller dagarna med. Linnéa och jag började redan känna att Atlantöverfarten börjat suddas ut i kanterna vilket är alldeles för tidigt! Vi känner nu starkt att vi behöver ett längre stopp för att mentalt komma ikapp med allt vi varit med om, men också kroppsligt. Fast det tar emot att erkänna.

Dagsseglingen till Illes du Salute var helt fantastisk. Lagom vind, sol, gott snack och medström samt otroligt spännande syner när vi ensamma förtöjde vid en boj vid Ille Royale, den största av de tre fängelseöarna. Här stannade vi två nätter och gick runt bland fängelseruinerna, fiskade, frossade i mangos från träden på ön, lyssnade till det enorma djurlivet, fick se sköldpaddor, jättehamstrar, ödlor, eldflugor, spindlar och mycket mer. Vi lärde känna skogvaktaren när han stod och bottenmetade och rätt var det var så fick vi så mycket fisk som vi orkade äta av honom. Det blev fisksoppa på mal och dubbelpanerade fileer av en 4 kg fisk som vi fortfarande inte har en aning om vad det var för något, men gott var det!

Julafton närmade sig och vi ville komma till St Laurent de Maroni i god tid. Sagt och gjort så satte vi av för en dygnssegling med förstärkt besättning. Det blev ännu en härlig segling längs Sydamerikas kust med lagom mycket spänning. Squalls såg vi på nära håll men vi lyckades klara oss undan, likaså med de lokala fiskebåtarna även om en kom nervöst nära nattetid och vi fick koppla loss vindrodret för att handstyra undan. Något som också måste nämnas är att fiskelyckan äntligen har vänt. Med Linda och Jonas energi ombord så tror vi att förbannelse äntligen är bruten.

20181222_132935.jpg

Väl inne i flodmynningen, med 20 nm kvar till St Laurent de Maroni passade alla i besättningen förutom Linnéa på att slockna efter nattens övningar. När vi vaknade så lyste det om henne när hon berättade om den spännande färden uppströms där hon sett simmande ormar och undvikit diverse skeppsvrak. Jul firade vi i ovan nämnda stad där vi hittade en boj att förtöja vid. Aningen annorlunda julmat inhandlades och lutfisken ersattes med egenfångad Spanish macerel. Nausica pyntades på alla möjliga sätt och det var svårt att inte fastna i något glittrigt när man rörde sig under däck.

Vi hade helt fantastiska dagar tillsammans innan det var dags för Linda och Jonas att prova på Surinam och Brokopondo national park. Färden mellan länderna skedde med jolle och skillnaden mellan mig och en människosmugglare blev hårfin. Särskilt när de senare berättade att de fått muta sig in i landet och att de tillslut hittade en taxichaufför för den 3 timmar långa resan som presenterade sig som Mr Allnight.

20181223_135148.jpg

Vi spenderade några härliga dagar till vid bojen och passade på att vila och besöka utomhusbadet. Vi drog oss till minnes och insåg att vi inte badat sedan Kanarieöarna och barnen blev tossiga när vi föreslog det. Väl i bassängen var de ostoppbara och bara tjöt av lycka. Agnes lärde sig att flyta på rygg och simma med armtag och bentag, hela tiden 30 cm under ytan och Tilda simmar nu hur bra som helst.

Innan vi lämnade franska Guyana lyckades vi bli bjudna på en avskedsmiddag av Linda och Jonas då vår och deras logistik sammanföll igen innan deras flyg hem. Smugglarna ryckte ut igen, pickup i Albina (Surinam) och kvällen blev fantastisk!

När vi lättade från bojen efter ett sorgset avsked var vi inställda på ett dygns segling till Paramaribo. Vi tajmade tidvattnet och gled längs den ringlande floden. I flodmynningen sprakar det plötsligt till i VHFen;

-Nausica Nausica this is Blue Pearl, come in!

Va!! Av en slump möttes vi igen just här. Senast var i Mindelo. De hade spanat in en slinga in i en sidoflod som man skulle kunna ge sig in i med sin segelbåt, de frågade om vi ville hänga med och det tog inte många sekunder innan vi var två båtar på väg in i den bruna gluggen i den gröna väggen.

20181230_154207

20181229_162836

20181229_122522

20181229_120411

Med mangrove och regnskog tätt längs båda sidor så kopplade vi några timmar senare ihop båtarna och ankrade för en sen lunch. De här timmarna är helt oförglömliga i våra liv. Ljuden från djuren runtomkring, synintrycken och just att vi delade detta med vänner gjorde det helt fantastiskt.

Det blev ingen äkta rundtur, det såg en stock under ytan till. Blue Pearl som körde först stannade ganska tvärt framför oss och efter lite spännande manövrering i strömmen så körde vi tillbaka samma väg vi kom. Dagen, eller dygnet fortsatte ut på öppna havet och vi siktade på nattsegling till Suriname river och en plats ca 30 nm uppströms Paramaribo. Natten bjöd på halvvind och ett antal rejäla squalls och trots hårt revade segel så flög vi fram i mörkret. I de kraftigaste vindbyarna fick vi hjälpa vindrodret en del för att Nausica inte skulle svänga upp mot vinden. Ett tydligt tecken på att det vore bra att för första gången använda det tredje och sista revet i storseglet men som tur är så varar inte blåsvädrena så länge.

I gryningen kom vi fram till angöringsbojen som markerar början på den långa inseglingen in i Suriname river. Vi var väldigt spända på att få se huvudstaden Paramaribo på nära håll och det blev en härlig dag i den lugna floden.

20181229_161623

20181224_103521

Nästan hela vägen hade vi medström i det stigande tidvattnet vilket var skönt, för nu var vi trötta. Vi angjorde tillslut bryggan som tillhör Marina Waterland i ström och vind, backandes in mellan två miljonbåtar med vårt vindroder först. Snacka om att välkomstölen i baren smakade bra när vi väl var fastknutna.

Vid bryggan som rymmer 12 båtar låg flera holländska båtar där vi redan träffat några sedan tidigare. Blixtsnabbt letade barnen upp varandra och bryggan blev deras som vanligt. Alla i besättningen var nu redo för några lugna dagar med bekvämligheter som landström, fri tillgång till dricksvatten och dusch i slangen på bryggan!