THORNBLAD MARIN

”Hur känns det nu att komma hem?” är en fråga som vi fick från P4 radio tidigare idag. Som en mumsig Gott och Blandat påse med spretiga känslor av både lakrits och söt vingummi, är väl egentligen det svaret jag hade i mitt huvud. Men tack vare min mer sansade man så valde vi en korrektare bana i intervjun. Trots detta var Tildas kommentar efteråt: ”Men varför lät du så flummig mamma?!” Tur att jag inte jobbar med media. Vill ni höra hela så finns den länkad lite längre ner.

Lite mer ruffsiga, kanske lite mer fräkniga men absolut mer erfarna kommer vi att segla in i Lomma hamn imorgon kl. 14, lördag den 1 augusti. Drygt två år och nästan 18.000 sjömil senare! Vi ser fram emot att få träffa er alla men det är en svår tid att komma hem i. Lasse vår hamnkapten hjälper oss med bland annat förhållningsreglerna kring Corona och jag tror och hoppas att vi tillsammans kan göra detta på ett säkert sätt. Vi längtar efter er!

https://p4dela.sverigesradio.se/?id=20056

”Hur känns det nu att komma hem?” är en fråga som vi fick från P4 radio tidigare idag. Som en mumsig Gott och Blandat påse med spretiga känslor av både lakrits och söt vingummi, är väl egentligen det svaret jag hade i mitt huvud. Men tack vare min mer sansade man så valde vi en korrektare bana i intervjun. Trots detta var Tildas kommentar efteråt: ”Men varför lät du så flummig mamma?!” Tur att jag inte jobbar med media. Vill ni höra hela så finns den länkad lite längre ner.

Lite mer ruffsiga, kanske lite mer fräkniga men absolut mer erfarna kommer vi att segla in i Lomma hamn imorgon kl. 14, lördag den 1 augusti. Drygt två år och nästan 18.000 sjömil senare! Vi ser fram emot att få träffa er alla men det är en svår tid att komma hem i. Lasse vår hamnkapten hjälper oss med bland annat förhållningsreglerna kring Corona och jag tror och hoppas att vi tillsammans kan göra detta på ett säkert sätt. Vi längtar efter er!

https://p4dela.sverigesradio.se/?id=20056

”Men mamma, jag sa ju att jag ville segla med pappa över Atlanten! Jag skulle ju klättra upp i masten och bara klättra ner för att hjälpa honom när han behövde vila eller äta!”. Det är kväll och vi ligger tätt tillsammans. Agnes är otröstlig och hon har redan frågat mig många gånger. ”Mamma, varför fick jag inte det?”. Ungefär samma procedur utspelar sig varje kväll innan läggdags men ikväll har jag svårt att koncentrera mig. Vad barnen inte vet är att jag nyss fått ett meddelande av Anders, han har just upptäckt att masten på Nausica är lös. Den informationen har tagit mig i ett järngrepp och jag känner mig iskall inombords och väldigt rädd. Samtidigt byggs en ilska upp som säkerligen eldas på av min rädsla. Kom igen nu, ryter jag tyst. Han har precis, med nöd och näppe, undkommit den tropiska stormen Arthur. I motvind har han kryssat sig fram i flera dygn i höga havsvågor och jag kan bara föreställa mig hur blöt, tilltufsad och trött han måste vara just nu. Han är ensam där ute bland lågtrycken, han sover i 20 minuters perioder och Nausica är nog lika mycket under vattnet som över. Ge honom ett brake, inte en lös mastfot! Barnens tårar smittar av sig på mig och den kvällen gråter vi stilla och tätt tillsammans.

Anders ska i ett eget inlägg få berätta om sin överfart, det är bara han som kan återge händelser och alla detaljer korrekt. Med mina ord blir det bara känslor som spretar högt och lågt. Men jag kan komplettera hans kommande inlägg litegrann med hur livet emellanåt såg ut hemma i Sverige.

När barnen tillslut somnat den kvällen spenderade jag resterande av natten med att ringa alla kontakter jag kunde komma på som på något vis kunde hjälpa Anders i det här. Jag insåg återigen vilka fantastiska människor vi har runtom oss. Vänner från när och fjärran kavlade utan tvekan upp ärmarna och kom med råd, pepp och kloka lösningar. ”Det kommer blir bra, det här löser vi.” var ett mantra som jag fick från alla håll och som jag kontinuerligt vidarebefordrade till Anders. Den natten var lång och när morgonen kom hinkade jag kaffe med rödsprängda ögon innan jag skjutsade barnen till förskola och skola.

Efter en febril aktivitet under följande dagar, och hjälp från flera håll, så lyckades jag få kontakt med marinor, båtvarv och myndigheter på Horta. Jag fick till och med ett mail av båtvarvet som gratulerade mig i att ha lyckats få svar från en av myndigheterna. ”Detta har vi aldrig hört förut, du har lyckats med något unikt” skrev de skämtsamt till mig. Jag svarade att ingen kan motstå den svenska charmen. Fast det berodde nog snarare på en tjurskallig envishet eftersom jag telefon- och mailtrakasserat dem dygnet runt i flera dagar. Efter ett otal meddelanden på deras telefonsvarare och mer eller mindre charmiga mail orkade de nog helt enkelt inte med mig längre. Den svenska charmen i sitt esse. Därmed var både marinor, varv och båtkranar förberedda på Anders ankomst och vi var många som drog en lättnandes suck när han tillsist fick fast tamparna i bryggan i Horta.

Under den här perioden bodde jag och barnen hos min kollega och vän Nicolina. Hennes familj tog direkt emot oss med öppna armar. De har en gästlägenhet som hon utan tvekan bjöd in oss till med orden ”Stanna så länge ni vill”. I två härliga månader fick vi bo i deras närhet och fick hjälp med allt från bilköp till hantering av stormande syskonbråk. När mina känslor spretade allt för mycket gick jag in till Nicolina och drack te och när Anders tillslut nådde fram helskinnad till Azorerna skålade vi i bubbel tillsammans med vår solstråle Erzsébet. Fina vänner går aldrig att ersätta och ni är många som är ovärderliga för mig. Att så abrupt komma hem till Sverige kändes märkligt. Till alla er som insåg detta och stöttade mig i så mycket, för er är vi enormt tacksamma.

Barnen tillverkade en almanacka där vi räknade ner dagarna tills Anders skulle komma till Europa. Agnes ritade högst upp en bild på pappa med ett enormt skägg, ”För det är nog så han kommer att se ut när han kommer fram”. In i det sista var vi osäkra på vart, hur och ens om vi skulle kunna möta upp honom någon annanstans än i Lomma hamn. Vi ville så gärna få avsluta seglingen tillsammans och det hade känts lite snopet att stå på kajen och vinka honom välkommen hem till Sverige. Men tillslut verkade Holland öppna upp och vi såg vår chans att kunna flyga dit. Snabbt som tusan så bokade vi biljetter till Amsterdam, skrev hälsointyg, införskaffade munskydd, bråkade om vilka, eller snarare ATT man behöver skor och kläder på sig på en båt (Agnes), diskuterade i timtal huruvida alla barbiehästar har pass och därmed kan flyga med (Tilda) och att NEJ, de har faktiskt inte pass och vi kan omöjligt få med oss alla barbiehästar ombord (Linnéa). Det blev några högljudda diskussioner och jag tror att våra tålmodiga vänner i huset bredvid började känna att det var rätt fint av Holland ändå att öppna upp för oss svenskar. Vi fick en väldigt mysig ”sista” kväll tillsammans och jag kände mig återigen så enormt tacksam mot denna fina familj som hjälpt oss så mycket under den här tiden. Vänner, vad hade jag gjort utan er!

Sedan bar det minsann av mot Holland! Jag hade laddat med allehanda skyddsutrustning, intyg och brev från våra vänner i Holland som vi skulle bo hos. Jag hade fått ett telefonnummer till en privatperson inom gränspolisen som lovat att hjälpa mig om det behövdes. Jag hade till och med förberett barnen på att vi eventuellt skulle få en pinne i näsan på flygplatsen för att bevisa vår förhoppningsvisa negativitet. Barnen var inte helt nöjda över denna eventuella pinne. Fullt förberedda och lätt nervösa så landade vi ändå tillsist i Holland med munskydd, handsprit och nariga händer. Det enda vi fick höra var dock ”Welcome! Please keep your distance and go to self-quarantine”. Vi kände oss nästan lurade. ”Så ingen pinne i näsan alltså mamma?” undrade Tilda försiktigt när vi utan krusiduller klev utanför flygplatsområdet.

Maureijn, från båten Hera, lyckades till sist flyga in till Azorerna och kunde med skyddsutrustning och hälsoblankett mönstra ombord på Nausica. Anders fick därmed sällskap från Ponta Delgada till Amsterdam och kunde samtidigt förlänga sina sömnperioder från 20-minuters perioder till mer humana 4 timmars pass. Efter ca 2700 sjömil är man nog också rätt trött på sin egen röst, så det måste ha känts extra skönt att få ombord en annan människa att bolla galna idéer med. Och Maureijn var helt rätt man för det uppdraget.

Jag och barnen fick ett mysigt dygn tillsammans med resten av familjen Hera (Lonneke, Thom och Sven) i Amsterdam innan Anders och Maureijn kom in i hamn. Vi fick gosa med deras vackra och enorma hund Lex, smaka på holländska delikatesser och diskutera livet på land. Den där sista dagen, då vi äntligen skulle få träffa Anders igen, gick vi alla runt och räknade ner minuterna. Det var svårt att ta in att vi nu, efter tre oändligt långa månader, äntligen skulle få träffa honom igen. Vi var överlyckliga och samtidigt tror jag att vi var lite nervösa. Vi hade varit ifrån varandra under så lång tid och nu kändes det plötsligt som att jag skulle på en första date med min man! Kommer jag ens att känna igen honom med allt skägg?! funderade jag medans jag tittade på Agnes teckning som hon gjort av sin pappa. När båten sedan sakta kom inglidandes i hamnen och vi såg Anders stå där längst fram i fören så blev det skrik och jubel. Barnen dansade, skrattade, grät, sjöng och hoppade på bryggan och det var inte många ögon i hamnen som var torra. Anders gjorde ett elegant svan-hopp från fören ner på bryggan och detta i sig är väldigt imponerande efter 13 dagar till havs. Sedan blev han överfallen i ett fantastiskt kram- och pusskalas. Det var ett gediget sjörövar-skägg han satt inne med men jo, vi kände allt igen honom! Barnen, som hade galet mycket att berätta för pappa pratade sedan non-stop i flera dagar. ”De pratar ju både på ut- och inandning!” viskade Anders lätt chockat åt mig. Han försökte tappert hänga med i svängarna men det syntes att det var en viss kontrast i intensiteten från de konversationer han haft under sin ensamsegling.

Vi fick en härlig långhelg med hela crew Hera innan det var dags att segla vidare mot Sverige. Vi är så glada över att vi fick dessa dagar tillsammans med denna fina familj. Första gången vi träffades var på Kap Verde och sedan har vi följts åt under nästan hela vår tid i Karibien. En unik vänskap uppstod snabbt och det var skönt att känna att samma vänskap finns lika naturligt på land. Det blev återigen ett sorgligt avsked från dem men nu kändes det på ett sätt lättare. I långseglartermer så bor vi faktiskt rätt nära varandra och plötsligt kändes Holland som ett givet framtida resmål!

Innan vi lossade tamparna i hamnen så fick vi ombord vår glada vän Elias. Han skulle egentligen ha mönstrat på redan på Azorerna men som svensk medborgare visade sig detta för stunden vara omöjligt. Istället lyckades han ta sig till Holland och kunde därmed segla med oss en bit hemåt. Hela båten fylldes direkt av skratt, sång, musik, tokbusande barn och brutal skånsk dialekt så fort Elias klev ombord. Det var fantastiskt att ha honom hos oss igen, han är en naturlig del av vår familj ombord på Nausica och en enklare, finare och större glädjespridande människa är svårt att hitta.

Sedan började vi vårt stilla puttrande genom kanalerna och jag blev sjösjuk direkt. Ja men alla vet ju att kanalerna är kända för att vara rätt vilda med mycket höga vågor och sådär… det är absolut helt normalt. Jag skämdes ändå litegrann, åt mycket sura godisar och skyllde allt på att jag varit ifrån all form av gungande under 3 månaders tid. Men resterande av den mer tuffa besättningen njöt av kanalsegling i ett ösregn utan nåd. I tre dygn regnade det och det var ett regn som letade sig in i de mörkaste av utrymmen som finns på en seglare. Vi drog igång värmaren i båten och toaletten blev snabbt till ett enormt torkskåp. Där trängdes sedan alla våra seglarkläder tillsammans i en blöt, sorgsen hög. Men efter några timmar var de minsann torra och höll sig så i ungefär 10 minuter till. Djungelmiljö och ekvator-sol sliter visst på kvalitet.

Även om vi nu gjorde en liten stafettlöpning i de Holländska kanalerna så fick vi ändå mysa där i flera dagar. Vi njöt av de Holländska delikatesserna så som vällagrade ostar, bitterballen, stroopwafel och medsmugglad svensk kaviar. När mitt balanssinne tillslut fått ordning på situationen och regnet avtagit så blev dagarna riktigt behagliga i den vackra omgivningen bland de holländska stråtaken. Mitt i all idyll utbrast plötsligt Agnes: ”Akta er för att bada här, det ser ut som ett riktigt krokodil-ställe. Jag tyckte jag såg en därborta!” Ja vår otäcka närkontakt med krokodiler i San Blas sitter djupt inrotat i barnen och visst såg det allt lite skumt ut under ytan där bland näckrosorna.

Det kändes mer än märkligt att segla samma sträcka som vi gjorde för två år sedan, men nu på ”fel” håll. Så mycket minnen från platserna som vi puttrade förbi och vilka enorma erfarenheter vi bär med oss den här gången. När vi kom till stället där vi första gången mötte den dansk-schweiziska båten Mawi kände vi oss riktigt sentimentala och mindes den fina tid vi fick tillsammans med dem.

Efter lite klurande så bestämde vi oss för att göra revansch på Nordsjön och därmed få en ny rutt hem. Då vädret gav en fin lucka mellan två lågtryck så seglade vi ut från Lauwerzog och hela sträckan upp till Thyborön i Limfjorden, istället för att stanna på Helgoland. Om vi höll bra fart så skulle vi hinna på 1 1/2 dygn och då slapp vi möta nästa lågtryck som rullade ner. Jag tryckte dit ett sjösjukeplåster bakom örat, tog fram den svarta hinken (som Anders köpte till mig för 9 år sedan när vi seglade över Nordsjön förra gången!) och kände mig glad att vi denna gången var tre vuxna som kunde dela på nattpasset. Vi hade fina vindar med oss när vi ställde in vindrodret och barnen fann sig snabbt i att leka på en gungande yta. Barbiedockorna började återigen dansa salsa och barnens walkie talkies gick varma med alla möjliga mystiska meddelanden. Elias gjorde trolleri med barnen och både fingrar, tår och knän trollades bort och små hästar trollades istället fram under höga glädjetjut. Det var mycket sång och dans ombord i en härlig blandning av nedladdad musik och Elias gitulele. Anders funderade ofta över hur det kunde vara så mycket ljud ombord. Men han såg samtidigt väldigt nöjd ut när han svängde runt med barnen i en virvlande havsvals till tonerna av barnmusik. När natten kom så kom också regnet och det blev blött och kallt igen. Jag tog första passet och det var inga problem att hålla sig vaken direkt. För framför oss fanns en hel del vindmölle-parker att väja för och dessa lyste upp den kompakta natten som röda, blinkande städer i fjärran. När Elias sedan vaknade för att byta av mig såg jag att Anders också smugit sig upp i köket och stod nu i bara kallingar med huvudet djupt ner i kylen. Jag fick sedan ta del av en ytterst märklig diskusion huruvida man skulle äta ost eller chips på sitt nattpass. Jag var klok nog att hålla mig utanför den.

Vi höll ca 6 knop i snitt och kom därmed in i Thyborön kvällen efter. Jag och Anders huttrade runt i mössor, raggsockar och marinounderställ medan Elias gled fram i t-shirt och shorts. Han hävdade stenhårt att detta var en helt normal sommartemperatur. Visserligen såg jag inte så många andra som hade vinterkläder på sig i solen och kanske det var så att jag och Anders stod ut lite, men det var ändå hiskeligt kallt! Men barnen ville bada. ”Finns det fler krokodiler här?” undrade Agnes. ”Hajar då?”. När hon fick nekande på sina svar klättrade hon modigt ut på Nausicas badstege men ryckte till som om hon fått ström i kroppen när stortån nuddade vattenytan. ”Kallt…” muttrade hon och blängde surt åt vårt håll när hon med bestämda steg gick tillbaka ner i båten. Tilda i sin tur funderade över om det var risk för pirajor eller stenfiskar och såg inte helt övertygad ut när vi berättade att vi nu var långt ifrån sådana djur. Hon ville ändå hoppa i och surfa men kom på att hon nog kunde vänta lite med det efter att ha vevat runt lite med tårna i vad som måste känts som en isvak. Det kommer nog bli en hård process för familjen att ställa in sig på andra slags temperaturer än 30 grader i vattnet.

Vi fick lugna och sköna dagar i Limfjorden och hittade flera mysiga ankringsplatser som passade vår långseglarekonomi utmärkt. Pengarna la vi istället på glass. För trots att det känns som minusgrader så äter man ändå glass på sommaren. Så är det bara.

När vi nådde Aalborg var det dags för vår underbara Elias att åka hem. Barnen grät den sista kvällen men den här gången kunde vi trösta dem med att vi faktiskt ses snart igen. Han lovade att komma och möta oss när vi kommer in i Lomma om ca två veckor och med det löftet fick han lov att åka. Men vi kommer sakna hans sköna humor och vänliga sinne. Barnen går dock runt och nynnar envist på ”Oh boy!” med en brutal skånsk dialekt så en del av Elias finns kvar här hos oss ändå!

Det här inlägget skrivs från Sverige och handlar om tiden innan vi visste något om Corona. Det har varit fantastiskt att få skriva om denna tiden och samtidigt uppleva resan på det här viset från hemmaplan. Fantastiskt och sorgligt.

Vi alla kände oss duktigt rastlösa när vinden tillslut lugnat ner sig efter denna adventskuling, och det kröp i kroppen för att få komma ut ur båten och röra på oss. Vi hade aktiverat oss så gott vi kunde med diverse gymnastikövningar som går att utföra i ett trångt utrymme, men barnen stod nu och bokstavligen hoppade på stället och man kunde se hur instängd energi ryckte i deras små kroppar. I lite högre vågor än önskat kröp vi så ner i vår trygga jolle och tog oss in till ön Leaf Cay. Här visste vi att det bodde en hel del iguanor och vi såg fram emot att få springa ikapp med dem. ”En, två, tre, fyra, fem! Mamma, pappa titta där är fullt med iguanor!” Ja det var det verkligen.
Överallt kom de krypande. Från buskar, bakom träd, nerför en gammal stentrappa, en del låg slappt och päste i solen medan andra sprang undan när vi drog upp jollen på stranden.

Det var ett häftigt möte men vi tog för säkerhetsskull med oss ett par långa åror utifall att de drakliknande djuren skulle tycka att vi var mer spännande än vi önskade vara. När jag satte mig ner för att knyta skon satte jag mig visst i någons revir. Plötsligt kom en rusande i full karriär mot mig med sin vackra plym utfäld och var tydligt missnöjd med mitt val av sittplats. Jag insåg var i hierarkin jag befann mig och flyttade snabbt som tusan. Sedan gick vi på upptäcksfärd över ön, klättrade i små träd, lekte skeppsbrott bland stenarna och sprang ikapp med vågorna som sköljde in på vindsidan. Vi såg till att springa oss ordentligt svettiga och solen började färga himmeln mörkröd innan vi tog oss tillbaka till Nausica igen. Barnen stod inte längre och hoppade på stället men munnarna gick i ett när de förtjust återberättade allt spännande vi sett. Det tog en klättervända upp i masten också innan de tyckte det var okej att sätta sig ned med oss och äta kvällsmat.

Dagen efter seglade vi vidare mot Nassau. Vi hade fått tid för vår intervju ett par veckor senare i ett steg att förhoppningsvis få ett visum in till USA. Egentligen hade vi kanske inte behövt stressa upp till Nassau redan men med alla lågtryck som rullade ner över oss vågade vi inte riskera att bli inblåsta igen. Vi hade fått intrycket av att Amerikanska ambassaden nog inte uppskattade förseningar. Så med stark vind i ryggen tog vi oss över det grunda vattnet mellan Exumas och New Providence, och utan större problem kunde vi se och styra runt korallhuvudena som låg som stora svarta plättar i vattnet. Det var spännande med två meter under kölen istället för två tusen som vi blivit vana vid. Den östra inseglingen till Bahamas huvudstad kändes lite nervig med grund på flera ställen och en hel del trafik. Men allt gick bra och vi kunde tillslut pusta ut när vi hittat en plats för oss i det välfyllda ankarområdet. Runtom oss låg lyxbåtar i storlekar som kryssningsfartyg och de segelbåtar som för oss varit gigantiska hemma i Sverige såg nu ut som små plastleksaker i jämförelse. Barnen diskuterade sinsemellan hur mycket diesel en båt egentligen kan släppa ut men diskussionerna blandades också upp av en viss avundsjuka över all lyx som får plats däri.
”Mamma, jag tror ändå att jag vill köpa en sådan båt när vi kommer hem. Då kanske jag kan få en egen dörr som jag kan stänga? Så kan vi ju ha Nausica på släp efter. Jag har faktiskt jättemycket pengar i min plånbok!” Sedan räknade de glatt sina pengar i världens alla olika valutor, samtidigt som de funderade över hur många hundar man skulle kunna ha ombord.

Då de firar jul den 25e i Bahamas så bestämde vi oss för att göra samma sak. Så den 24e december kunde vi utan stress ringa hem till familj och vänner, önska God Jul och känna oss sentimentala över att inte vara där och fira tillsammans med dem. Förra julen hade vi besök hemifrån och då var det inte lika sorgligt att vara iväg, men den här julen kände vi oss lite mer ensamma. Vi hade lämnat alla seglarvänner bakom oss och vi befann oss i en stad som vi varken kände, eller kände oss riktigt bekväma i. Det var härligt att ha en ordentlig matbutik igen men människorna här var inte lika gästvänliga och vi hade inte träffat någon annan seglare som verkade vilja lära känna oss. Folk höll sig betydligt mer för sig själva och vi var allt lite modfällda när Kalle Anka drog igång för dem där hemma. Men efter en liten humörsdipp så var vi tillbaka på banan igen och när vi kom tillbaka till båten kom minsann plötsligt självaste tomten åkandes! Barnen vrålade och vinkade åt denna högt älskade person som kom puttrandes förbi i en liten jolle. Genast började spekulationerna kring vart sjutton hans renar tagit vägen, och varför hade han ingen säck med sig? Vi kom gemensamt fram till att han nog var ute på en rekar-runda. När natten sedan kommer måste han ju veta hur båtarna ser ut för att säkert kunna landa med sin rensläde. Barnen bestämde sig för att sova i soffan den natten för att inte missa tomtens ankomst. Förra året hade han nämligen krupit ner genom däcksluckan och kanske han skulle göra likadant i år. Så den kvällen läste vi godnattsaga i salongen och barnen lovade varandra dyrt och heligt att vara vakna hela natten för att inte missa ett eventuellt besök. Men trots en stark insats så somnade hela familjen tillslut och vaknade dagen efter av att det drog lite kyligt från däcksluckan.

Den 25e överrumplades vi av en stark julstämning då vi stack upp näsorna i sittbrunnen och möttes av kallt regn i ansiktet och doften av vedeldad spis. En grå himmel hängde tungt ovanför oss men nere i båten var humöret sprudlande. Det spelades julmusik, dansades, lagades mat i mängder och bakades bullar. Då vi inte fått tag i grötris till en Ris à la malta så bestämde vi att näst bäst till efterrätt måste ändå vara nybakade kanelbullar. Det luktade juvligt i båten länge efteråt. Vi fick en lugn och väldigt mysig julafton och den dagen såg vi till att inte sakna någon eller något. För kanske blir det sista gången på länge som vi lyckas fira jul såhär. Med de jobben som jag och Anders har så är det sällan som man får en högtid där båda två kan vara lediga tillsammans. Den här dagen njöt vi extra mycket av att ha varandra så nära.

Vi lärde känna Nassau på många olika sätt. Vi fick också lära oss att acceptera den stora skillnaden i människors bemötande, och vi diskuterade mycket kring detta. Vad är det som gör att människor inte är lika snabba på att hjälpa varandra när man har det bättre ställt och en större trygghet runtomkring sig? Vi har besökt flera länder med betydligt sämre ekonomi och mer oroligheter i säkerhetsläget än Bahamas, och träffat så många människor som knappt har mat för dagen men där de inte tvekat en sekund på att få eller ge hjälp. I allt från att trösta ett barn som ramlat och skrapat upp ett knä, erbjuda gratis skjuts i sin bil, dela med sig av sitt hårt besparade regnvatten eller bara bjuda på en trevlig konversation. Men här i Nassau, där många av de vi mötte hade ett fast jobb och ett tryggt hem att gå till, så kunde man inte ens bjuda på ett vänligt leende. Vi funderar fortfarande på vad detta kan bero på. Vi mötte såklart en del vänliga själar här också, men det var mest folk med slitna kläder och där man kunde ana att de nog bodde tillsammans under den stora bron. Jag minns en äldre man med trasiga kläder som jag och Tilda mötte en kväll när vi hade varit och tvättat. Tvätteriet låg en bit bort och det var ingen direkt mysig väg att gå på. Denna man joggade ifatt oss och först blev jag lite rädd, men han hade snälla ögon och berättade vänligt att det här var ingen plats för en ensam kvinna med ett barn. Han skulle egentligen åt andra hållet men slog följe med oss en bit tills han var nöjd över gatlyktornas sken igen och fick mig att lova att aldrig går där så sent igen. Sedan var han borta lika snabbt som han kom. En annan dag fick vi personlig vägvisning till det bästa stället för lokal mat. Även denna man hade snälla ögon och vi litade fullt på hans omdömme trots att han saknade flertalet tänder i sin mun.

Att hitta en brygga för sin jolle är något av ett projekt i Nassau. Bryggor finns det men de kan vara hutlöst dyra. En dag tog vi oss över till Paradise Island där vi tillslut lyckades hitta en betongvägg med en vågrät pinne som vi kunde surra fast jollen i. Jag och barnen kunde med viss möda balansera på utsidan av en brygga, men för att kunna förtöja ordentligt var Anders tvungen att handklättra upp för väggen. När han mitt i sin snyggaste och mest svettiga yoga-pose höll på att tappa balansen så kom det en vakt slappt spatserande mot oss. Han lutade sig över betongväggen där Anders hängde likt Spindelmannen utan sitt nät i höga svallvågor och upplyste: ”This will cost you 25 dollars. You can pay at the reception when you get up.” 250 spänn för att knyta fast jollen i en pinne?! Det är ju skamligt även om det hade funnits en normal brygga att förtöja vid, och här riskerade vi ju i princip livet bara av att komma i land. Jag var arg sedan tidigare då jag precis klämt mina fingrar i barnens sparkcyklar, så efter en noggrann utskällning på min allra bästa engelska gjorde killen ett undantag för oss och vi fick lov att promenera runt i en timme. Det fanns tyvärr inte så mycket att utforska just här då det var privat mark överallt, så istället tog vi oss in i lyxcentrat där Nassaus fräsigaste casino låg. Anders surfshots hade hål i rumpan och jag gick i halvtrasiga flipflop. Jag tror aldrig att jag känt mig så felplacerad när vi gick runt där bland tinnar och torn i hotellets egna köpcentra. Till och med toaletterna var utsmyckade i guldfärg och glans. Ja det var en speciell miljö att hamna rakt in i och en timme räckte gott och väl åt oss.

På nyårsafton lyxade vi på vårt egna vis och köpte varsin ordentligt tilltagen glass åt barnen. Barnen har en enorm support från vår fina vän Robban hemma, som med jämna mellanrum under de här två åren har skickat glasspengar åt dem. Lyckan över just den här glassen var speciell då det var årets sista dag och garanterat årets dyraste glass. Men att den var god gick inte att ta miste på. Kvällens lyxiga nyårsmeny bestod sedan av en extremt spontan kikärtsröra då köttfärsen till de hemmarullade köttbullarna visade sig vara rutten. Köttbullar på nyår kan ju tyckas lite tamt redan från början, men hummer har vi ätit så mycket det senaste halvåret så äkta köttbullar kändes som höjden av lyx för oss. Efter denna kulinariska upplevelse satt vi på fördäck och såg hur solen gick ner över lyxbåtarna i viken. Vi var mätta och nöjda och jag kom på mig med att tänka på våra vänner i Kuba, hur har ni det? Kom tomten till er som ni hoppats på? Får ni också sitta tillsammans och känna er trygga och nöjda ikväll? Som jag önskar att vi hade ett sätt att kontakta er på.
Vid tolvslaget väckte vi barnen och då vi ankrat precis nedanför superhotellet så fick vi på första parkett se fyrverkerierna därifrån. Vi satt med barnen i knät under varsin filt i den kyliga nattluften och det blev en av de mysigaste nyår på många år.

Sedan var det dags att kavla upp armarna inför vår intervju. Vi hade skrivit ut en halv regnskog för att få med all möjlig till synes onödig information om oss och tålamodet tröt en aning när vi även blev upplysta om att det minsann inte räcker med ett vanligt passfoto för att bli insläppta i Amerikanska ambassaden. Dagen då vi skulle ha vår intervju steg vi upp när det fortfarande var mörkt. ”Det är ju natt!” grymtade Agnes surt, som alla andra morgnar är den som drar upp familjen utan pardon. Vi var 45 minuter tidiga och tur var det för i kön in till ambassaden fick vi veta att det inte var tillåtet att ta med sig någon form av elektronik in. Vi hade väskorna fulla med mobiler, laddare och en dator då vi planerat att vara effektiva hela dagen. Kunde inte den här informationen stått i något av de 65 tusen papper som vi tvunget skulle skriva ut? Tydligen inte. Vi kastade oss in på Hiltons hotell där vi hade turen att träffa en vänlig människa som skarpsynt såg våra svettiga pannor och gjorde ett undantag från hotellets policy. Två minuter innan vår intervju skyndade vi oss återigen mot de välbevakade portarna in till Amerikanska ambassaden och vakten som inte verkade kunna le stod där lika bredbent som förra gången. Med en kort nick fick han dörrarna att slå upp och det kändes smått nervöst att försiktigt stiga in i rummet innanför. Efter att ha tagit oss igenom alla säkerhetsrutiner, blivit scannade och kroppsvisiterade så blev vi äntligen insläppta i salen där intervjun skulle äga rum. Här fick barnen inte stå tillsammans med oss utan skulle sitta på stolar bredvid kön. Osäkert varför denna regel fanns men tillslut fick jag ändå sätta mig tillsammans med dem. ”Nu måste vi viska”, hyschade jag på barnen som genast dragit igång med en livlig ordlek. ”Men varför då?” ”Jag vet faktiskt inte…. men damen där borta tittar väldigt argt på oss.”. ”De här människorna har ju inte lärt sig att vara glada!” Utbrast Tilda förfärat och jag var beredd att hålla med henne för inte ett leende syntes inne i lokalen. I vad som kändes som timmar satt vi på de hårda stolarna och försökte hitta på lekar som inte var alltför högljudda. Barnen, som blivit mästare på att känna av situationers allvar, tröttnade ändå tillslut. När Agnes bröt ut i ett av hennes högljudda och klingande skratt så orkade jag inte längre vara en del av den här trista charaden. De kan väl knappast neka oss ett visum för att vi är glada, tänkte jag men kände mig ändå inte helt säker. Tillslut blev det ändå vår tur och killen som höll i intervjun var faktiskt riktigt trevlig. ”Mamma, han drog ett skämt!” Utbrast Tilda och såg överlycklig ut när mannen frågade oss: ”Så ni fick alltså tjänstledigt i TVÅ år från jobbet?! Hohoho, de var kanske glada att bli av med er! Sådär, ansökan godkänd.” Han tog våra pass och några dagar senare lovade han att visumet skulle vara stämplat. Vilken lättnad!

När passen med våra nya visum i tillslut var tillbaka så seglade vi tillbaka till Exumas och en liten ö som jag tyvärr inte minns namnet på. Här träffade vi en trevlig Kanadensisk familj med två barn och genast drogs en fotbollsturnering igång på stranden med vår nyinköpta boll. Det är tyvärr sällsynt med barn nuförtiden. I Karibien träffade vi fullt med nya vänner och barnen hade lekkamrater ombord i prinicp varje dag. Sedan vi lämnat Colombia har det varit betydligt färre och hur underbart det än är att leka med sina barn så saknar både vi och dem andra lekkompisar. Vi hoppades på att stöta på fler seglarfamiljer framöver, Bahamas känns ändå som ett ställe som borde innehålla en hel del barn.

Det var blåsigare än vi hade förväntat oss och kuling efter kuling drog in över Bahamas. Andra seglare var bekymrade och tyckte att lågtrycken var fler än vanligt i år. Det var flera av lokalborna som pratade med oss om förändringar i vädret och oron för klimatförändringar var tydligt. Vi fick berättat för oss om ställen som man förr kunde vandra till men som nu låg under ytan.

Medan andra båtar låg kvar i den skyddade viken så kryssade vi oss i 18 m/s söderut. Vi seglade inomskärs men det byggdes ändå upp korta och branta stoppvågor så någon vidare fart fick vi aldrig riktigt upp. Men vi ville så gärna hinna ner till Georgetown till dess att mina föräldrar och barnens mormor och morfar skulle flyga in. Vi seglade endast dagtid då navigering inomskärs i Bahamas ofta kräver skarpa ögon och full fokus på lömska grund. En av öarna som vi stannade några dagar vid var Staniel Cay. Ön jämte kallas Pig island. Detta något underligga namn grundar sig just i alla grisar som lever på ön, och som även märkligt nog har lärt sig att simma. Barnen hade längtat efter detta ställe sedan de fick det berättat för sig i San Blas. Med andra ord en väldigt lång väntan. Så morgonen efter var de mer än redo för detta spännande och udda möte. Vi tog oss in till stranden där grisarna höll till och fick en mindre chock när vi såg spektaklet framför våra ögon. För inne vid stranden var det inga små grisar som gick runt bland turisterna. Nej dessa liknade inte på något vis de som jag haft i tankarna. Detta var enorma vilda grisar med långa hårstrån och hörntänder som äkta vildsvin och de rusade fram och tillbaka i jakt på turisternas morötter. Det låg en del små motorbåtar ankrade vid stranden och på dess sidor var det flera grisar som hoppade upp med sina stora klövar. Nästan halvvägs inne i båtarna försökte de sedan sno åt sig äppplen eller annat mumsigt som de blev matade med. Vi insåg snabbt att vår lilla mjuka jolle aldrig skulle överleva en sådan grisattack, så Anders släppte av mig och barnen inne vid stranden. Det gäller ju ändå att prioritera vad som är viktigt och mest ömtåligt, och sedan skyndade han sig ut på djupare vatten. De modigaste grisarna simmade efter honom i hopp om en godisbit och starka som de var så fick han ta sig en bra bit ut inann de gav upp. Det var mycket turister på stranden men det var ändå häftigt att se det hela. Vi gick inte ut i vattnet för att bada med någon gris för i mina ögon var dessa djur både för stora, för närgångna och utrustade med alldeles för hårda klövar för att jag skulle känna mig bekväm med att låta barnen simma med dem. Vi fick tillräckligt med blåmärken av att vara på stranden. Men däremot fanns det en hel del små griskultingar som var betydligt mjukare och mer vänligt inställda. Grismamman tycktes också nöjd när kultingarna lät henne vara ifred för att bli klappade en stund.

Förutom grisarna så fanns det även andra djur i omgivningen som vi tyckte var lite väl närgångna. När Anders skulle dyka ner och kolla ankaret kom plötsligt en stor mörk skugga långsamt simmandes under båten. Barnen döpte den genast till Hajen Harry och detta mäktiga djur verkade trivas bra under Nausica, den återkom nämligen varenda dag. Jag krävde därefter en haj-vakt när jag skulle tvätta håret i havet lite senare och vi beslutade snabbt att ankaret minsann satt bra utan att behöva kontrolleras närmare denna gången. Vid Staniel Cay så lyckades vi också tima tidvattnet vid grottan Thunderball grotto där James Bond-filmen med samma namn spelats in flera år tidigare. Vi fick tio minuter inne i grottan innan strömmen blev för stark för de minsta benen, men det var en vacker plats att simma in i. Under vattnet var känslan som att simma i ett enormt akvarium med hundratals nyfikna fiskar runt oss och ovanför ytan öppnades en stor sal upp sig med häftig växtlighet och mystiska ljud.

I drygt två månader har barnen efter varje segling frågat om det är nästa ö som mormor och morfar kommer till. Detta började redan under seglingen till Kuba. ”Hur många dagar är det kvar nu då? Men nu måste det väl ändå ha gått två månader? Ett, Två, det går ju jättefort att räkna till!” funderade Agnes när jag slarvigt förklarade för henne hur lång tid det var kvar. Men nu äntligen var det så dags för oss att komma fram till ön Great Exuma och den lilla staden Georgetown som vi drömt och pratat om så länge. Mina föräldrar sågs på långt håll och barnen sprang i förväg med höga tjut. Jag såg hur mina brunbrända små lintottar slängde sig om halsen på sin mormor och morfar och jag själv hade svårt att ta in att de verkligen var här. Det var så väldigt längesen vi sågs och även om vi har försökt att hålla kontakten via telefonsamtal, så mycket som det nu varit möjligt i en värld utan självklart internet, så är det givetvis inte samma sak som att träffas på riktigt. Jag insåg hur mycket jag hade saknat dem när det nu stod här framför mig.

När barnen lite senare fick se hotellrummet som mina föräldrar hyrt så utbrast Agnes snabbt att här ska hon minsann bo för alltid! Vi alla höll med henne och i ett eget rum med dubbelsäng och havsutsikt så var det inte svårt att se sig själv på land under en tid. Barnen fick medhavda presenter från vänner hemifrån, vi vuxna fick ett gäng handsydda gästflaggor som mamma kämpat ihop och även påfyllnad av svenska läckerheter som man saknar efter en tid. Den första kvällen firade vi med bubbel och god grillbuffé i hotellets restaurang. Ett band spelade utomhus och så fort barnen svalt sista tuggan på sina hamburgare så rusade de ut för att stämma in i dansen. Jag funderade ett tag på om de kanske saknade oss och förväntade mig halvt om halvt att de snart skulle komma in och be oss att dansa med dem. Men när jag kikade ut möttes jag av ett jubel på det lilla dansgolvet och såg hur Tilda och Agnes drog upp än den ena, än den andra mest stelbenta stackare och insåg snabbt vilka som var huvudpersonerna där ute. Och hur de älskade situationen. Som tur var så fick vi också vara med och dansa med dem.

Hotellet hade en egen badbåt som man kunde åka med över till ön Stock Island. Denna tog vi flera gånger och njöt av lyxen att kunna sitta i en solstol. Här fanns också en mysig liten bar, paddleboards, en hel del strandspel och kalla öl. Vi var minsann på semester! Vi hade även fått leverans på pepparkaksdeg från Sverige så en molnig dag ställde vi till med ännu ett väldoftande bak i Nausica. Jag undrar hur många båtar som haft små pepparkaksgrisar i sin gasugn förr. Även glöggkryddor trollades fram ur väskorna från Sverige och plötsligt var vi mitt uppe i ett äkta Julefika. Vi var väldigt nöjda med att inte boka dagarna fulla med aktiveter utan insåg i samklang att det vi alla ville ha var tid tillsammans. Barnen ville bada i det enorma badkaret, spela UNO med morfar, ha skola med mormor och gå tillsammans och köpa glass till förmiddagskaffet. Kvällarna fyllde vi med stärkande diskussioner, skratt så jag hade ont i magen dagen efter, god mat och såklart mera UNO.

Men en dag bestämde vi ändå att vi skulle ta och hyra en bil för att se mer av ön. Sagt och gjort bilen hyrdes, väskorna packades och nästan alla hade sina flipflops på sig när det plötsligt knackade hårt på dörren. Utanför stod en lätt hysterisk kvinna med en sprakande vhf i handen och vrålade två centimter från mitt ansikte: ”Your boat is dragging!!!!” Va? Lugn och fin nu, tänkte jag. Vår båt ligger tryggt ute i viken. För två nätter sedan blåste det ordentligt och då sov jag och Anders ombord för att kontrollera så att vi satt fast ordentligt. Båten rörde sig då inte en milimeter så vi var helt trygga med vårt ankarfäste. Men kvinnan fortsatte att vråla i mitt ansikte och med tanke på den lätt blåröda färgen i hennes ansikte så kändes det mest hälsosamt att låta henne få sin vilja igenom. Så jag och Anders hoppade i jollen och körde ut för att undersöka vad som stod på egentligen. Vi tog oss ut dit vi senast såg Nausica men denna plats var nu otäckt tom.
Var är vår båt?? Skräcken fick plötsligt fäste i oss för hur långt vi än tittade kunde vi inte se henne någonstans. Vi satte full fräs med vinden, tittade på prislapparna på de andra båtarna i viken och bad en stilla bön att ingen legat i vägen för hennes framfart. En bra bit bort såg vi henne tillslut och då var redan två andra män ombord. Förvirringen var total då den ena av männen mest pratade polska med mig och jag förstod först inte mycket av vad som hade hänt. Mer än att dessa två människor var våra stora hjältar. I slutändan fick vi reda på att Nausica troligtvis börjat dragga redan tidigt på morgonen då vinden vänt, och ankaret därmed tappat sitt fäste. De två männen satt då och drack kaffe i lugnan ro i sin sittbrunn när Nausica obekymrat gled förbi och då de upptäckte att ingen var ombord tog de helt sonika saken i egna händer. Som den ena mannen berättade, ”Här är det är ingen fråga Om en båt kommer att dragga utan När, och då önskar jag att ni gjorde samma sak för mig.” Förutom att dessa två vänliga själar fanns i vår absoluta närhet precis när vi behövde dem, så infann sig en rad andra lyckliga omständigheter samtidigt. För i en annan båt så satt ett annat svenskt par, Lars och Susanne på båten Seawind som vi träffat bara några dagar tidigare. De såg också Nausicas framfart och drog sig till minnes att vi nu bodde på hotell över natten. Men vilket rum då? Jo, när nyheten gick fram till hotellet så visste de precis i vilket rum vi bodde i, ”Det är ju barnen som älskar att dansa!” Tack igen Tilda och Agnes för allt ni ger oss på den här resan. Och så kom tillsist informationen fram till oss, precis innan vi skulle hoppa in i hyrbilen och försvinna iväg i 8 timmar. Man ska aldrig sluta vara ödmjuk. I ena sekunden har man full kontroll och i andra är man helt borttrollad. Utan de vänliga människorna som hjälpte oss den här gången så hade detta kunnat få ett betydligt värre slut. Dagen efter gick vi ut på seglarnätet på VHFen och gav alla inblandade ett stort tack och en inbjudan till sundowner på Nausica.

Så detta var alltså första gången vi försökte hyra bil. Andra gången vaknade vi till fullminant magsjuka. Det gick runt i hela familjen Thornblad och endast de stenhårda pensionärerna klarade sig från detta ilskna virus. Men hur fruktansvärt man än mår i magsjuka så kunde vi ändå känna en gnutta glädje för vi befann oss iallafall inte på en båt med detta elände. Här fanns normala toaletter, dusch och till och med en städerska som städade varenda dag. Det var en lyxig magsjuka ändå och städerskan fick mycket dricks de här dagarna. Vi vågade oss på en Tredje gången gilt och bilen hyrdes igen. Vi vågade knappt titta varandra i ögonen innan alla satt fast sina säkerhetsbälten och vi kört ut från parkeringsplatsen. Men inga missöden skedde och vi fick en riktigt härlig dag på vägarna. Vi lyckades hitta både en av de mest skumpiga grusvägar jag upplevt (och då är jag ändå i princip uppvuxen på en grusväg), en milsvid lång sandstrand och en restaurang med både god buffé och enorma hajar nedanför bryggan. Vi kände oss alla mätta på både god mat och intryck när vi många timmar senare tog oss tillbaka till hotellet.

Tänk att två veckor kan gå så fort och plötsligt var det sista kvällen tillsammans. Mina föräldrar köpte mat från den lilla boden där kvinnan lagade maten framför ögonen på en, vi vuxna drack gott rödvin och barnen njöt av svensk lingondricka. Vi försökte att sammanfatta tiden tillsammans och kom i tur och ordning på roliga anekdoter som hänt. Vi skrattade mycket men plötsligt lutade sig Tilda framåt, spände ögonen i mormor och sa ordagrant: ”Kom nu ihåg mormor, att när du kommer hem till Växjö igen så kan inte morfar göra allting.” Sedan tog hon lugnt morfar i handen och tittade honom djupt i ögonen: ”Morfar du måste lära dig att säga ifrån. Och kan du inte säga det så får du skriva det på en lapp!”
Vi skrattade så tårarna rann för hon var så mitt i prick i sin analys. Endast 7 år gammal och hon kan läsa av precis hur det ligger till! Dagen efter sa vi hejdå på bryggan och det var så sorgligt som det bara kan bli. Men den här gången visste vi iallafall att det inte kommer att dröja ett och ett halvt år till nästa gång vi ses.

Eftersom det alltid finns så mycket att göra och så lite tid, oavsett var i världen man befinner sig, så har det blivit lite av en tradition för oss att skriva om vår resa i efterhand. Ibland lång tid i efterhand. Men nu har det hänt så mycket för oss så jag känner att vi behöver bryta av med ett kort inlägg för att uppdatera vad som hänt senaste veckan. Jag kommer dock att fortsätta skriva om vår resa, den som jag ännu inte skrivit om och den som förhoppningsvis ligger framför oss.

För längesedan så berättade Anders för mig att han skulle vilja göra en ensamsegling över Atlanten. Vi pratade mycket fram och tillbaka om saken då jag tyckte detta var höjden av galenskap. Ensam ute på Atlanten? Det klassas in i gruppen av hemska mardrömmar för min del. Men vi har olika åsikter kring en del saker i livet och det är inte mycket att göra åt. Och Anders var väldigt säker på sin sak. Jag kan ju också erkänna att jag inte blev överdrivet ledsen över att inte behöva segla med över Atlanten tillbaka. Jag har matat tillräckligt med fisk i haven för en lång tid framöver och barnen var glada över att få åka hem och hälsa på kompisar och familj som de saknat hemma. Detta var med andra ord när Corona fortfarande endast var något som man drack och Covid -19 en märklig kombination av bokstäver och siffror vi aldrig hört talas om.

Så vi började planera och rusta båten för Anders ensamsegling över Atlanten till Azorerna. På Azorerna skulle sedan kompisarna Klas, Elias och Maureijn ansluta och tillsammans skulle kvartetten segla tillbaka till Europa. Dit skulle jag och barnen flyga för att familjen tillsammans skulle få segla tillbaka hem till Lomma. Planen kändes bra. Anders skulle få möjlighet att förverkliga en stark dröm han har, och samtidigt få glädjen i att segla en lång segling tillsammans med fina vänner. Jag skulle bara se till att mota undan min egen oro och tillsammans med barnen skulle vi sedan få en skön tid hemma i Sverige innan det var dags att möta Anders i Europa igen. Vi planerade för en spännande vår i USA och att i lugn takt segla upp längs östkusten. Det var mycket vi ville se och New York var ett efterlängtat mål för oss alla.

Nu i efterhand inser vi vilken tur vi haft att vi överhuvudtaget hann ta oss in i USA. Bara några veckor efter vi klarerat in i landet så stängdes alla gränser på grund av Corona-krisen. USA drog åt remmarna mer och mer och restriktionerna som skapades gjorde det svårt att ta sig någonstans. Vi insåg rätt snabbt att vi inte skulle kunna ta oss hela vägen till New York och när även Washingtonområdet stängdes för oss, så tog vi beslutet att stanna där vi var. Tillsammans med den svenska båten Samantha så låg vi då vid stadens brygga i den väldigt mysiga och otroligt vänliga lilla staden Oriental. Här hade vi blivit bemötta med värme från första stund, vi hade fått hjälp från människor på alla möjliga sätt och vi kände oss genast välkomna. Vi hade seglat tillsammans med Johan och Maria från Samantha sedan Bahamas och vänskapen som växt fram mellan oss skapade naturligt en ny familj på sex personer. Det var ytterst få stunder som vi inte hade varandra nära och både vi och barnen njöt av denna nyfunna och speciella vänskap. Men mer om detta i inlägget som kommer att handla om denna period.

USA stängde ner mer och mer och allt fler människor runtomkring blev smittade. På nyheterna fick vi veta att landet vi nu befann oss i sköt i höjden av antal insjuknande men hade ännu inte nåt sin topp. Det kändes trist att vår resa blev så påverkad men i sammanhanget spelade det mindre roll. Det viktigaste just nu var att se till att vi höll oss friska, eller framförallt att Anders höll sig frisk som ska segla ensam. Vi vred och vände på vår situation, vad hade vi egentligen för val? En vuxen har lättare att isolera sig än två vuxna med två barn. I samma veva som Corona-krisen blev värre för USA gav Svenska ambassaden råd att ta sig hem. UD avråder från alla resor runtom i världen och flygbiljetterna som jag och barnen bokat hade avbokats av flygbolaget vid två tillfällen, för att tillsist helt sluta flyga. Fler och fler flygbolag ställde in sina avgångar och priserna hos de flyg som flög steg rejält. Det som tillsist fick oss att ta det i stunden hastiga beslutet, var när ett av de största flygbolagen helt slutade att flyga. När Anders tillslut lyckades leta upp en biljett som gick två dagar senare hem till Sverige för mig och barnen, så kunde vi inte vänta längre. Det kändes som vår sista chans och vi tog den.

Det var ett av de jobbigaste besluten att ta på den här resan, men kanske ett av de viktigaste. Som läget är just nu så finns det tyvärr en risk att vi inte kommer kunna segla den sista biten av resan tillsammans heller. Om Europa inte öppnar upp så blir det solo för Anders hela vägen till Lomma. Att säga hejdå med vetskapen om att vi inte kommer få se varandra på tre månader, kanske ännu längre, kändes riktigt svårt.

Men nu är jag och barnen hemma i Sverige igen. Vi bor hos min ena bror som har en gäststuga där vi kan sitta i karantän. Vi njuter av skogen, vårregnet, aprilsolen, blåsippor, lösgodis, filmjölk och kärleken vi får i cyberspace. Att springa runt i skogen och sedan få somna till ljudet av den vedeldade kaminen känns väldigt lyxigt. Det känns samtidigt märkligt att vara hemma igen. Det gick lite för snabbt i slutet för att riktigt hinna med i allt som hände. Men det känns också otroligt skönt att veta att Anders har det bra där han är och kan isolera sig på ett enkelt sätt. Han kan nu i lugn och ro också förbereda sig på den långa segling som han har framför sig. Det var det bästa vi kunde göra under rådande omständigheter och nu kan jag bara hålla tummarna för att vi kan få ett fint slut tillsammans på denna resan.

”Är du terrorist? Vill du bli terrorist? Gillar du att smuggla vapen? Har du kidnappat ett barn? Skulle du vilja sälja din fru och dina barn? Kom ihåg att svara helt ärligt nu. Är du alldeles säker på att du inte är terrorist? Men kanske är din svärmor terrorist?” Vi rannsakade oss själva, vred och vände på allt från märkliga ex-partners vi någonsin haft till märkliga cigaretter vi någonsin rökt men kom ändå fram till att nej, vi är varken terrorister eller barnkidnappare. Skönt, då kan vi kryssa nej i de rutorna också. Anledningen till alla dessa märkliga frågor var inte en begynnande personlighetskris hos någon av oss, utan för att vi försökte få ett visum in till USA. Eftersom vi kommer med egen båt så räcker inte ett vanligt ESDA utan här vill de ha en mer grundlig genomgång av oss. Därav detta maratonpass med märkliga frågor som senare, om betalningen är gjord på rätt sätt och man inte kryssat Ja på Vapensmugglare, ska komma att avslutas med en högst personlig intervju. Vi behövde också ett arbetsgivarintyg på engelska och jag är väldigt tacksam mot min chef som mitt i jul- och influensaruschen lyckades trolla fram detta på bara några dagar.

Vi hade lämnat Kuba bakom oss och efter en stillsam segling genom Windward passage så befann vi oss på Great Inagua i Bahamas. Det var en smidig incheckning i Matthew Town och en enorm kontrast mot föregående land. Både mentalitet och livsstil skiljde sig väldigt och vi märkte tydligt att vi nu började närma oss USA. Vi spenderade sedan några sköna dagar på sydkusten av ön och där låg vi för det mesta alldeles ensamma i viken. Havet var sådär ljuvligt kristallklart igen och den härliga turkosa färgen som Bahamas är känt för var väldigt inbjudande för morgondopp. ”Wiiiiii!!!! Det är KALLT!!!” Barnens vrål fick mig att snabbt slänga en kik på termometern och insåg att det sjunkit några grader mot Colombia. Men 26 grader i vattnet går nog ändå inte under beteckningen för kallt. Tilda och Agnes tycktes dock befinna sig i en mildare köldchock och grävde genast fram sina våtdräkter inför snorklingen. Vi skulle ha matte under ytan och öva plus och minus med de blå fiskar vi såg. ”Om pappa tar med sig harpunen och skjuter tre fiskar av tio, hur många finns då kvar?” Tilda funderade, gav sitt svar och utbröt sedan glatt. ”Men om mamma tar med sig harpunen så blir vi hungriga!”. Sedan simmade hon snabbt som tusan för att hitta sina blå fiskar innan hon kvickt hoppade upp i jollen igen. Där satt redan lillasyster arg som ett bi eftersom det var så kallt. Jag har en känsla av att vi kommer att sticka ut litegrann på Lomma beach till sommaren, när familjen kommer huttrandes i tjocka våtdräkter i det långgrunda vattnet.

Efter ett par dagar kom en gigantisk motorbåt in och la sig bredvid oss i viken. Det såg ut som att de hade barn ombord och Tilda och Agnes ville så gärna köra fram och hälsa. Hade det varit en vanlig båt hade det inte varit någon tvekan, men detta var en superyacht modell 250 fot. Långseglare kör i princip alltid fram och hälsar på varandra, speciellt om man är de enda i viken, och det senaste året har vi lärt känna så mycket människor tack vare denna trevliga tradition. Men visst funderade vi en gång extra innan vi körde fram till denna enorma båt. Speciellt när vi glatt vinkade uppåt tredje våningen och såg hur Gucci-baddräkten inte vinkade tillbaka och hur badshortsen med pressveck demonstrativt vände ryggen åt oss. Hm… det var kanske en dålig idé det här ändå men nu var det försent. En kille i uniform kom fram och hälsade artigt på oss och presenterade sig som anställd på båten. ”Anställd??” Vi tittade förvånat upp mot båten och insåg att det promenerade runt ett antal andra människor i liknande uniform. Detta var ett nytt slags möte i ankarviken för oss. Men killen var väldigt trevlig och vi bjöd över honom till vår båt för en öl när han slutat sitt skift. Han kom över några timmar senare och vi fick en både underhållande och lärorik kväll. Det var spännande att höra om hur livet på en lyxyacht ser ut och lyssna på hans berättelse om alla olika slags flytleksaker som finns ombord i båtens egna garage. Jag som inte ens visste om att det fanns båtar som har egna garage. Han berättade också att båten hade elva stycken anställda och tog som mest fjorton personer ombord, men ofta var det bara en familj åt gången. Jag undrade vad kalaset kostade för en familj ombord. 300 000 ($) svarade han utan att höja på ögonbrynen. ”Att köpa båten?!?” Nejdå, det var för en vecka ombord. Jag tänkte på hur besvärad familjen hade sett ut när vi kom vinkandes i vår lilla jolle och kände att jag nu kunde förstå deras agerande lite mer. För 3 miljoner skulle jag nog också önska lite lugn och ro. Men killen som var över hos oss var väldigt givmild och erbjöd sig att fylla våra tomma dyktuber, båten hade ju såklart en egen kompressor ombord. Han gav oss även en hel del dricksvatten och som en extra present kom han med en stor påse is. Vi har ingen frys ombord så is har vi inte haft på länge. Den visade sig passa utmärkt till kubansk rom, vem hade kunnat ana.

När vinden vred flyttade vi runt ön till ankarviken Man of War Bay och där låg vi igen helt ensamma. Vi spenderade några av de mest avslappnade dagar vi har haft på den här resan, i just den ankarviken. Det var alldeles stilla och det fanns inte en kotte där förutom vi. Allt lugnade ned sig ombord och det var nästan så att vi började prata mer långsamt till varandra. Vi började också med en trevlig rutin som kallas sovmorgon och även om barnen inte anammade detta fullt ut så kunde vi ändå höra hur Agnes satt och lekte med lego, viskandes med sina legogubbar och legogummor, och inte förrän klockan blivit sju kom hon in och väckte oss. Det kändes nästan som att vara på spa när vi hörde henne tissla och tassla runt i båten utan att vi behövde stiga upp. Det slog mig att hon blivit så ”stor”. Jag minns så väl alla tidiga morgnar när hon 04.30 vaknade i full kalabalik och aldrig att det var ”Guld i mun” under de morgonstunderna. En sak, av alla underbara saker med den här resan, är hur väl man får lära känna sina barn. Så många gånger som jag önskat att jag kunde få vara en liten fluga på väggen när jag lämnade barnen på förskolan och såg hur leken drog igång. Nu får jag vara den där lilla flugan varje dag om jag sitter kvar uppe i sittbrunnen medan barnen leker nere i båten. En dag ville Tilda rita en ekorre och Agnes poserade glatt, med svans och allt. Sedan diskuterades det hur mycket en muffins skulle kosta. 500 pesos tycker Tilda och Agnes höjde till en miljon. Ja men det blir väl bra. ”Pappa kom och kööööööp!”. Jag tror inte att vi hade ett enda syskonbråk i den där viken och vi stannade i nästan en hel vecka. Tilda åkte in till stranden en dag själv med pappa. Men saknaden blev för stor och efter 5 minuter kallade Agnes upp henne på vhf:en. ”Åh jag har saknat dig så mycket!” utbrast hon sedan när Tilda en timme senare var tillbaka i båten. Bästa vänner och syskonharmoni genomsyrade vår vardag i denna stilla ankarvik.

Vi firade andra advent i viken innan vi lämnade för att segla vidare mot Hogsty reef, som är en av tre atoller i Atlanten. Vi såg fram emot att få uppleva hur det är att ankra mitt ute i havet med endast ett rev som skydd. Vi hade väntat ut höga dyningar som rullade in på grund av ett lågtryck som låg norr om oss, men trots en noggrann kalkyl så var det fortfarande rätt hög sjö när vi gav oss iväg. Båten var ordentligt julpyntad och julgranskulor med små bjällror i satt upphängda i hela taket. Så när Nausica nu gungade fram och tillbaka i de stora vågorna lät det som att vi hade tomtens alla renar med oss ombord. Barnen satt och sjöng julsånger i kano uppe i sittbrunnen och när Anders fick fisk upptäckte han att även fiskespöt var fullt utsmyckat med tomtar i olika kulörta färger. Just då såg han inte ut att ha lika mycket julefrid i sinnet som vi andra.

Vi fick ta oss rätt nära Hogsty reef innan vi såg hur atollen egentligen såg ut. Den var betydligt större än vad vi hade föreställt oss och den bestod till största delen av undervattensrev med endast ett par låga öar runtomkring. Och två stora fartygsvrak som bevisade vikten av att hålla koll på sin navigering. Det var ordentligt rulligt och för obekvämt för att ankra bakom en låg sanddyn utanför revet som planerat. Istället smög vi vidare in i atollen och i krypfart vågade vi oss vidare genom korallhuvudena. Anders styrde medan jag stod i fören och var korallvakt, men det var inte helt enkelt att se när det blåste så pass. Vi tog oss så långt österut det gick inne i atollen och tillslut hittade vi faktiskt en sandplätt där vi låg hyfsat still. Vinden ven ordentligt och det dånade högt från revet framför oss. Det var mäktigt och kusligt på samma gång när mörkret la sig kompakt runtom oss. Hela familjen var ordentligt trött efter en lång och spännande dag men det var svårt att helt slappna av under natten. De här reven vill vi inte hamna på med båten.

I tre dagar låg vi på Hogsty reef och det var en naturupplevelse olikt mycket annat vi varit med om. Både under och över ytan. Anders fiskade och middagarna var alltid två-rätters med hummer till förrätt. Vinden ville inte lägg sig och vårt hem rullade ordentligt. Om nätterna fick vi spjärna emot väggarna och klamra oss fast i varandra för att inte rulla fram och tillbaka. Det låter ju lite galet nu när jag skriver om det men det var precis så. Jag var konstant sjösjuk och det förtog en del av det ljuvliga i det hela, och tillslut så gav jag upp. ”Nu vill jag härifrån.” Anders som befann sig mitt i sitt paradis tittade frågande på mig. ”Men va? Jag ska ju precis ut och fånga mer fisk.” På olika kreativa vis försökte han få en timme till under vattnet. ”Hummer! Jag lovar att hitta hummer!” Just då brydde jag mig inte det minsta om nån jädra hummer och sjösjukeilsken som aldrig förr skådats på Hogsty reef, röt jag oromantiskt åt honom att göra sig beredd. ”Jag seglar nu och ska du följa med så får du hålla dig ombord!” Som tur var så höll han sig i båten och som tur var så blev jag snart trevlig igen. Och Hogsty reef var verkligen fantastiskt!

Vi ville gärna se mer av öarna som ligger lite utanför de mest populära delarna av Bahamas. Vi ville undvika kryssningsfartygen och ankringsplatser överfulla med andra båtar. Det skulle oundvikligen komma men vi höll oss en bit därifrån en liten stund till. Därför gjorde vi en dygnssegling upp mot den lilla ön Rum Cay som vi läst gott om i ett av sjökorten. Vi missbedömde dock vind och vågor en del och bjällrorna i båten, som tidigare känts så idylliskt i sitt tomteren-lika plingande kändes nu mer miserabelt. Jag hörde Anders, som skulle försöka sova, muttra något ilsket mitt i en hårdrocksversion av bjällerklang.

Det blåste upp rejält under natten och seglingen det dygnet blev ett fint exempel på det här med skräckblandad förtjusning. Pulsen gick nära max när jag svettades hårt både av att reva in focken i den hårda vinden men lika mycket av att spjärna emot när vågorna sköljde in över sittbrunnen. Jag funderade ett tag över hur många vågor som krävs innan flytvästen skulle blåsa upp sig men kom aldrig fram till något direkt svar. Här hade vi toppfarter på 8,5 knop för hårt revade segel. Inte illa för en snart 30 år gammal dam, Nausica alltså. Det var en hel del squalls som gick över oss den natten, först blev man översköljd av en våg för att sedan frächas upp igen av en regnskur. Men tyvärr slutade det hela tiden ojämnt, med vågorna som starka vinnare. Der var klibbigt, svettigt och en hel del saltvatten i ögonen. Inte den mest bekväma seglingen kanske men samtidigt en av de häftigaste och hade det inte varit för mörkret och sjösjukan så hade jag njutit ordentligt. Man får en styrka i de lägen när man ändå inte har något annat val än att bara bita ihop. Det gäller bara att inte tänka efter för mycket. Jag pendlade mellan känslan av att vara superhjälte och superrädd som helst ville gå och gömma mig och adrenalinkickar och skräck tröttade ut mig. Jag väckte därför Anders en timme tidigare och han var sedan superhjälte hela passet. När barnen vaknade på morgonen var det alldeles för höga vågor för att det skulle kännas säkert att de satt i sittbrunnen. Så medan jag och barnen låg i akterruffen och lyssnade på Astrid Lindgrens sagor så fortsatte Anders sitt pass ett par timmar till. Ett tiotal liter saltvatten i stövlarna senare så såg vi till sist konturerna av Rum Cay.

Det var fortfarande tidig morgon när vi backade fast ankaret i den mjuka, vita sanden. Då det var en hel del korallhuvuden som vi var rädda att stöta i, så höll vi oss rätt långt ut i viken. Sedan satte vi på starkt, starkt kaffe och högg i för att röja undan i båten igen. Det krävdes efter att båten gått som en torktumlare i hög sjö. Barnen hade sovit gott under natten och deras batteri var sprängfulla med energi. Anders och jag drack mer starkt kaffe och lyckades sedan, lutandes på varandra, få i jollen i vattnet och puttra in till ön. Det var dock lite klurigt att ta sig in då stora delar av hamnen vid första anblicken såg ut att vara igenblåst av sand. Men vi längtade efter frukt och grönsaker och hade ställt in näsorna på C-vitamin så vi snikade oss in mellan sanddynorna. Plötsligt dök det upp en man i en sittbrunn vars båt vi hade tagit för övergiven. ”Hö hö, här behöver ni inte låsa någon jolle” skrockade han när han fick syn på vår kätting och hänglås. ”På den här ön bor det 56 människor. Butiken är öppen mellan klockan 9 och 10. Ungefär. Ja det beror ju lite på när ägaren vaknar såklart. Och nu i dagarna ska hon ha barn så kanske att butiken är stängd när jag tänker efter…” Vi såg hur våra tomater flög iväg och ersattes av en burk krossade. Igen. Ungefär samtidigt kom det en annan man i en golfbil körandes. ”Visst har du väl lite glass hemma till barnen här?” frågade vår nya vän från båten med visst renoveringsbehov och hål i taket. Jo, visst hade han det och han ville gladeligen bjuda på dem för alla 6 barnen i skolan hade redan fått så mycket de kunde äta och han hade fortfarande frysen full. Sedan skjutsade han in oss till byn, introducerade oss för människor, hundar och getter och gav oss en grundlig historielektion av ön och Bahamas. Han bjöd oss på glass och öl hemma hos sig och fick oss att lova att komma tillbaka dagen därpå för mer glass. Barnen, som redan innan glassen varit långt över oss i energinivå, snubblade nu på orden av sprudlande glädje och pratade i mun på varandra för att berätta om allt mellan hav och land för deras nya vän. Agnes missade munnen med glassen en gång men fortsatte obekymrad med chokladglassavtryck på kinden att berätta sin historia för stora lyssnande öron.

Vi hade dock sett en oroväckande ändring i vädret, så vi planerade om till avfärd redan dagen efter. Allt för att slippa fler rulliga nätter. Constantine, som arbetat som lärare i byns skola innan hon gått i pension, hade fallit pladask för barnens charm och ville knappt låta oss åka. Hon hade plockat ihop godispåsar med nötter och choklad och sedan skickade hon upp Ben på en stege för att plocka ner papayor från deras egna träd i trädgården. En hel påse med nyplockade delikatesser fick vi med oss och vi fick lova barnen att vi vuxna inte skulle sätta i oss allt, de till och med bjöd bort sitt godis till oss för papaya är något av det godaste de vet. Tillsammans med lime slår det vilket lördagsgodis som helst. Vi blev så bortskämda av dessa vänliga människor och innan vi hann blinka hade barnen fått varsin för tidig julklapp som fick våra förinköpta långseglarbudget-julklappar att blekna och nästintill försvinna i jämförelse. ”Tänk så mycket fina leksaker jag har” sa Tilda när vi kom tillbaka till båten. ”Barnen i Kuba hade ju ingenting. Jag kommer bara att behålla en present som jag får av tomten i år, resten ska jag ge bort till mina vänner i Kuba”. Älskade kloka lilla människa.

Sista natten rullade vårt lilla hem återigen ordentligt. Vi höll hårt om varandra och inte bara ut av kärlek utan också för att inte ramla omkull. Kaffekoppar och gröttallrikar dansade rundor på frukostbordet morgonen efter men vi har nu blivit så kompetenta så det var alltid en liten eller stor hand där för att i sista stund rädda en katastrof. Strax innan avfärd blev vi uppkallad på vhf:en av Ben: ”I have a small bag of salt for you, I’ve made it myself from the ocean. Do you want it? Anders kom sedan tillbaka med 10 kg salt i en påse lika stor som Agnes. A small bag of salt ligger nu diskret under bordet i båtens salong. Innan vi hann lämna denna vänliga lilla ö så ”slet sig” jollen och trots att Anders var snabb med att få på sig simfötter så hann den ändå driva iväg en lång bit. Det blev en tuff simtur för att hinna ifatt och ännu tuffare på vägen tillbaka med vind, vågor och ström emot. Och en tung jolle på släp. Men Anders lyckades och sparade oss därmed drygt 30.000 kronor. Skön förmiddag ändå.

Ett dygns segling tog det för oss att komma in mot den långa raden av små öar som tillsammans utgör Exumas. Här ligger små och större öar som i ett pärlband och bildar en ca 150 sjömil lång skyddande naturlig vägg mot havsvågorna i öst. Det var regn och kuling när vi navigerade in genom revet i Highborne cut och plötsligt gick djupmätaren från 1000 meters djup ner till fyra på bara några minuter. Då pirrade det till lite i kroppen och vi höll ett ordentligt tag i ratten. Anders navigerade och jag styrde efter strikta instruktioner. Vi gick igenom Highborne cut och när vi tagit oss innanför de yttre öarna så försvann havsdyningen. Vi fortsatte en liten bit till norrut och där trixade vi oss igenom ytterligare ett rev. Vilket team vi var och segerkänslan när vi tagit oss igenom var minst sagt sammansvetsande. Vi ankrade sedan i en liten bassäng mellan öarna Leaf Cay och Allen Cay.

På eftermiddagen började det blåsa upp ordentligt och barnen skrek av glädje när regnet smattrade hårt mot båttaket. Till en början var det mysigt men ju mer blåsten tilltog och ju mer båten svängde runt i den trånga ankarviken, desto mer osäkert kändes det. Vi fick en ny väderprognos som visade att lågtrycket blivit betydligt starkare än utlovat. Vindbyarna klättrade upp mot 20 m/s och vädret för morgondagen skulle bli än värre. Vad hade vi för alternativ? Skulle vi ta oss in i marinan som låg bara en kort bit därifrån. Inte en rolig tanke att få upp ankaret i den här blåsten och sedan försöka navigera tillbaka i noll sikt och höga vågor för att ta oss över revet igen och in i en marina vi aldrig varit i tidigare. Men så väldigt skönt när vi väl kommit dit. För vad händer här? Kommer ankaret att hålla? Vi har endast legat här i ett par timmar så helt säkra på att vårt ankare fått ordentligt fäste var vi inte. Viken var som sagt för trång för mängden kätting som vi egentligen ville lägga ut i den här blåsten, och vi visste att det låg grund och klippor bakom oss. Hur blir det inatt och imorgon, vilken vind har vi att vänta om det ska öka ytterligare när väderprognosen för idag säger mindre vind än vad vi egentligen har? Vi hörde flera andra båtar kalla upp marinan på vhf:en och ville ha en plats. Finns det ens plats kvar i marinan? Vi hade en timme kvar av dagsljuset och tillslut tog vi beslutet, vi stannar. Vi gick igenom planen med barnen så de visste vad som skulle kunna hända, vi packade en grab-bag för värsta tänkbara scenariot och vi bestämde hur vi skulle signalera till varandra i mörker och med en vind som gör det omöjligt att höras. Vi bestämde oss också för att sitta ankarvakt under natten och la upp ett schema för detta. Sedan bakade vi minsann lussekatter. Med vinden tjutandes i riggen och vågor som letade sig in i viken, satte vi på julmusik och gjorde allt för att skingra tankarna på katastrof. Barnen var överlyckliga och Anders och jag tog tur i att med jämna mellanrum smyga upp i sittbrunnen och kolla till ankarlarm, djup och vindriktning. Vi kämpade ihop en sats med lussebullar och även om de inte kunde kvala in bland andra snygga lussebullar så njöt vi av den underbara doften som spred sig i båten och smaken av varma, nybakade lussebullar. Innan vi gick och la oss så la vi kläderna i en prydlig brandmanna-hög så att vi enkelt kunde studsa i dem under natten om så krävdes. Vinden la sig något under natten och ankarvakterna blev bekväma. På morgonen gjorde barnen frukost åt oss och doften av saffran låg fortfarande kvar i båten. Vi hade klarat av den här natten också. Helt klart den värsta på hela resan, men i efterhand blev den ändå rätt mysig med julstämningen på topp och magarna fulla med lussekatter.

Vackra människor i uniform och raffiga strumpbyxor mötte oss när vi klev av båten i marinan i Cienfuegos. Vi hade kvällen innan klarerat in i landet och tillsist även lyckats betala för kalaset. Men detta var inte helt enkelt och visade sig innebära en del frustration. Kortmaskinen i marinan fungerade inte eftersom strömmen hade gått och vi skulle istället betala kontant. Vi hade dock endast amerikanska dollar och i Kuba är dessa värda ungefär lika mycket som monopolpengar. Men vi fick inte ta oss utanför marinans stängsel för att kunna ta ut kubanska sedlar, eftersom vi ju inte hade betalat för vårt visum än.

Visumet kostade ca 4.000 svenska kronor och med en del minus i vår kalkyl så hade vi till sist ändå lyckats lösa ut oss. Nu var vi välkomna att se oss omkring. Vi valde samtidigt att ligga kvar i marinan då det var vissa tvivel kring huruvida vi egentligen fick ankra eller ej. Vi varken orkade eller ville bråka om saken så vi passade istället på att njuta av en brygga. I den här marinan kunde vi sedan obekymrat komma och gå utan att någon direkt brydde sig, men detta skulle vi senare få uppleva inte var helt självklart i landet Kuba.

Den första dagen tog vi oss in till Cienfuegos som var ca 30 minuters promenad från marinan. Vi gjorde det utomordentligt smarta draget att lägga en svettig halvtimme på att få upp barnens sparkcyklar ur det djupaste stuvutrymmet i båten. Detta genererade i två glada barn som mer än gärna ville ta sig hur långt som helst. Sparkcyklarna som vi köpte i Frankrike ligger på vår topp 5 av bästa inköp den här resan.

Vi kastades direkt 60 år bakåt i tiden. Hus, byggnader och bilar skvallrade om att vi nog befann oss i en gammal, romantisk film och all uppmärksamhet från omgivningen spädde bara på känslan av att vi egentligen var superkända skådisar i denna miljö. Människor stirrade oblygt på oss och även om vi hade fått smaka på detta i Colombia, där framförallt barnens blonda hår gjorde stor succé, så var det svårt att vänja sig helt vid det.

Att gå in i en mataffär i Kuba är annorlunda. Vi hade fått höra om hur människor får ransoneringshäften av staten för att kunna handla mat men ännu förstod vi inte riktigt hur det systemet fungerade. Vi hade också läst om att det kunde vara svårt att få tag på mat överhuvudtaget. I Cienfuegos stämde inte riktigt detta, här fanns det mat men shoppingupplevelsen var klart annorlunda. Ena halvan av affären var fullproppad med olja och majonnäs, i andra halvan trängdes plastburkar och diskhoar i långa rader. Det var det som man kunde köpa den här veckan. Nästa vecka kanske det kommer socker och tvål, vem vet. Vi träffade en kille på gatan som kunde rätt bra engelska och han visade oss till en bakgata där vi fick tag i både papaya, morötter och några äpplen. Han berättade för oss hur matbutikerna fungerar i Kuba. ”Hittar du något du vill ha så köp det direkt. Imorgon finns det troligtvis inte kvar.”

På en hyfsat tom gata skulle jag sedan ta ut pengar bara för att upptäcka att bankomaten snodde mitt kort. Jag fick ut mina pengar men kände ändå att jag inte var helt nöjd. En man bredvid mig engagerade sig genast och då det ganska snabbt uppenbarade sig att min spanska hade vissa brister, så kom det snart fler människor till undsättning. Jag fick sedan hjälp med att försöka ringa till både banken och något vi trodde kunde vara säkerhetskontoret. Men enligt Lagen om All Jävlighet så sker alltid sådant här på söndagar så givetvis var det ingen som svarade. Till sist fick vi ge upp. Men innan mina nya vänner lämnade mig så försäkrade de sig om att jag verkligen förstått att jag skulle ta mig till banken dagen efter. Kanske att de också sa ”Tidigt” men det ordet har litegrann försvunnit ur min vokabulär så jag tackade bara för deras vänlighet. Sedan fortsatte vi vår upptäcksfärd genom staden och förundrades över hur rent och fint det var överrallt.

Innan vi kände oss färdiga med dagen ville vi försöka få tag i lite internet. Vi hade fått berättat för oss att projektet var något klurigt men med äppel i magen och snabba sparkcyklar så kände vi oss redo för vad som helst. Vi hittade nästan rätt direkt. Men den butiken var tyvärr stängd. En vänlig man kom förbi och visade oss engagerat vart en annan butik fanns. Men han visade oss åt fel håll. Så vi gick tillbaka och tog andra hållet. Men det var också fel håll. Barnen började ifrågasätta vårt uppdrag, äppelenergin började sina, det var gassande hett och sparkcyklarna rullade tyngre och tyngre. Men grymma föräldrar som vi är och pedagogiska som bara den, så lyckades vi övertala barnen att följa med oss en liten bit till. Med andra ord, vi mutade dem med glass. Så tillslut hittade vi ett bås som var öppet och där rätt kort kunde köpas. De behövde bara alla våra pass, skonummer och namnen på vårt första husdjur. 45 minuter senare stod vi lyckliga med en biljett till 30 minuters internet. ”Nu då?” Damen i båset tittade trött på mig. ”Ja nu får ni hitta ett ställe där ni kan koppla upp er” sa hon och stängde luckan om sig. Vi hade inte pengar till mer glass men barnen följde snällt med oss ändå och till slut kunde vi lokalisera en park med riktigt bra uppkoppling. Där lyckades vi lösa lite problem som uppstått hemifrån och fick in tillräckligt med internet för att ta emot nya problem. Vi lyckades också med ett par korta men intensiva telefonsamtal och kände oss riktigt nöjda när vi sparkade oss tillbaka mot marinan igen.

Dagen efter var det måndag och banken skulle ha öppet och förhoppningsvis också ha mitt bankkort. Vi borde ha gått upp tidigare, vi borde ha tagit en taxi in, vi borde ha skippat sightseeingstoppet på vägen. Jag borde ha lyssnat noggrannare på de som faktiskt sa till mig att komma in tidigt. Men långseglare stressar sällan och inte heller vi. Så därför stod vi nu utanför banken tillsammans med hundratals andra ostressade människor och försökte klura ut vart kön egentligen slutade. Vi provade det svenska kösystemet utan en millimeters framgång. Först när Anders drog sig till minnes något han läst i förbifarten började det ljusna. Visst skulle man skrika något, stod det inte så? Men vad skulle man skrika? ”Vi kanske bara kan skrika lite och se vad som händer?” tyckte jag, men Anders kände inte för den planen och gick istället fram och frågade en äldre dam. ”Ultimo!” hörde jag sedan från honom och genast kom en vinkning bortifrån. Detta var då kvinnan som vi skulle hålla koll på för det betydde att vi nu stod efter henne. Ultimo betyder ungefär Sist och nu skulle vi försöka hålla öronen öppna för när nästa person skrek det så att vi kunde svara. Men vi stötte på problem långt innan dess för plötsligt gav ”vår” kvinna upp och drog därifrån. Men vem ska vi följa efter nu?! Detta skapade en del tumult i det kubanska kösystemet och om man tyckt att det kändes klurigt tidigare så blev det nu än värre. Till slut fick vi ändå hjälp av vakten i dörren och väl inne i banken fick jag enkelt tag i mitt bankkort igen. Sedan firade vi med mera glass. För glassen i Kuba kostar endast 2,50 kronor. För två kulor! Åtminstone om man går dit lokalborna går och betalar med den lokala valutan. Kuba har nämligen två valutor, en för turister och en för lokalbefolkningen.

Ett par dagar senare gjorde vi oss redo för avfärd. Vi hade lyckats laga vårt ”rostfria” avgassystem och tillverka ett nytt lock med oljesticka till backslaget, för på Kuba kan man laga allting. Det finns nämligen inte så ofta material så att man kan köpa nytt och därför har mekanikerna lärt sig att laga precis allt, med uråldriga verktyg till hjälp. Här lyckades vi också till sist att få ordning på vår toalett och vi kunde därmed låta den svarta hinken få pausa lite. Även om det kan tyckas lite äckligt att använda en hink som toalett så fungerade det förvånansvärt bra och man vande sig snabbt vid det något obekväma i det hela. Att sedan få sätta sig på en fullt fungerande toalett kändes som höjden av lyx. Hur kan jag någonsin ha tyckt att denna bekväma toalett känts liten? På eftermiddagen fick vi tips av en kille i marinan på de vackraste ankringsplatserna där man kunde försvinna nästan helt från kartan och undgå kustbevakningen. Efter att ha pekat ut och ritat dit små cirklar i den ödsliga skärgården så frågade vi honom vad han själv jobbade med. ”Kustbevakningen” svarade han lugnt och hjälpte oss sedan att släppa loss tamparna.

Vi seglade mot Jardines de la Reina där vi hittade en fin liten ankringsplats strax innanför revet. Morgonen därpå kom en stor stålbåt emot oss. Den såg rejält ruffig och sliten ut och kom alldeles intill oss. Jag började tänka på hur ensamma vi faktiskt var här ute och hur vi skulle kunna ta oss härifrån om båtens besättning inte visade sig vara vänligt inställda till oss. Men som tur var så hejade de glatt och ropade åt oss att vi kunde följa med dem längre in, det rullar mindre där skrek de på spansk-engelska och med vänliga ögon. Vi bestämde oss för att lita på dem och följde efter. De körde före oss hela vägen in mot mangroven och visade att det inte var så grunt som sjökortet varnat för. Anders och Tilda körde över med ett sexpack Colombiansk öl till männen ombord som tack och det visade sig vara Kubanska fiskare. De blev glada över presenten och en spontan byteshandel uppstod. De behövde solglasögon, kepsar och annat solskydd och vi fick fisk och humrar i mängder. Barnen fick också två stora påsar fulla med kex och alla somnade nöjda den natten.

Vi kände oss trötta i Kuba. Det hade varit tung logistik länge och vi vuxna hade sett fram emot någon form av paus här med lite enklare logistik i vardagen. Men det var fel ställe att försöka uppnå detta på. Jag förstår att det kan vara lätt att tro att resan vi gör är som en enda lång semester, men det är ganska långt ifrån sanningen. Vi trodde själva att livet skulle vara enklare, inte som en semester direkt men vi hade aldrig kunnat förutse den här tröttheten och obrutna logistiken av saker att fixa. Man sover med öronen öppna och hela tiden lite på spänn. De allra flesta nätterna ligger vi för ankare och det är nästan alltid något som väcker en. Nu börjar det blåsa upp, draggar vi? Draggar någon annan som ligger för nära oss? Ankarlarmet tjuter och vi tar oss upp i sittbrunnen. Nej det var lugnt, vi hade ställt det för snävt, vinden har vridit 150 grader. Ställ om larmet och försök somna om. Men sömnen vill inte riktigt infinna sig. Konstiga ljud, är det någon som försöker stjäla jollen? Låste vi den verkligen? Det är galet varmt så alla fönster är öppna. Skit nu börjar det regna. Rusa upp och stäng alla fönster. Nu ska vi försöka sova i en bastu. 45 minuter senare: ”Mamma god morgon!!!! Jag är hungrig!!”

Dagarna går oftare än jag trott ut på att försöka hitta rätt. Vi släpar 250 kg vatten i dunkar för att fylla vår tank, men hur långt måste vi gå idag? Vad kostar det och vilken kvalité har vattnet här, är det ens drickbart? Att handla mat kan ta en hel dag. Det är drypande varmt och butiken ligger sällan nära havet, åtminstone inte de matbutiker som vi har råd att handla i. På hemvägen bär vi, förutom matkassarna, ofta ett barn på axlarna då den långa promenaden tar ut sin rätt i värmen och energin i en liten kropp tar slut. Saker går sönder och båten kräver dagligt underhåll och allt gör vi tillsammans på en liten yta. Det är både helt underbart och emellanåt fantastiskt frustrerande.

Jag minns givetvis att jag var trött hemma också, både av små barn som var vakna på nätterna och av jobbet som krävde mycket energi. Men huset stod åtminstonde still när jag lagade mat, jag kunde ta bilen för att storhandla och tvätten skötte sig själv medan vi nattade barnen. Vatten, sovplats, sjösjuka och utrymme var aldrig något direkt problem. Men framförallt så har vi ett skyddsnät runtomkring oss i Sverige som inte existerar här. Vi vet ju vart man vänder sig om något går sönder, någon blir sjuk, behöver medicin eller hjälp på annat sätt. Att vara en del i ett fungerande och vänligt samhälle är värt mer än jag förstod då när jag befann mig mitt i det. Att kunna stänga en dörr om sig och inte hela tiden vara på display, oavsett om det är ett försök till yoga eller frukost i sittbrunnen, men just det där att kunna komma undan och vara ensam. Vi säger ofta till varandra hur fantastisk den här resan är och hur enormt mycket den ger oss. Men just nu befann vi oss i en svacka. Ja vi kände oss faktiskt lite trötta på äventyr och vi orkade inte riktigt hålla samma nivå när vi upptäckte Kuba. Vi bestämde oss rätt tidigt för att helt skippa att besöka Havanna, som var en stad som vi såklart hade sett fram emot att få se. Men just då betydde det inte lika mycket längre. Vi såg istället till att få några lugna seglingsdagar längs med den södra kusten och tog oss sedan vidare mot Santiago de Cuba som ligger strax innan Guantanamobasen.

I Santiago möttes vi återigen av tvivel kring huruvida vi kunde ankra men den här gången tänkte vi inte ge oss. Vår ekonomi var rejält ansträngd och då det klart och tydligt står i sjökorten att man kan ankra samt att vi hört av andra som gjort det, så slängde vi beslutsamt i ankaret medan mannen på bryggan stod och viftade och skrek åt oss. Ett nu identifierat dåligt säljtrick. Här skulle vi snart få komma i kontakt med en annan sida av Kuba som vi ännu inte sett. Vår ankring blev tillslut godkänd och efter strikta förmaningar om att här skulle ALLT gå via marinan så tog vi oss trötta tillbaka ut till båten igen för en tidig kväll. Men vad hade han sagt egentligen? Skulle verkligen allt bokas via honom? Ja han ville ha koll på allt från taxibokning och vart vi handlade vår mat, till vem som skulle tvätta våra kläder. Men så mycket visste vi om Kuba, att ville vi se något äkta så var det lokalbefolkningen vi skulle prata med.

Så dagen efter berättade vi att vi endast ville ta en promenad och kom på så vis ut från marinan utan någon mer genomgående kontroll. På ”andra sidan” träffade vi en kille som gärna skjutsade oss in till stan och berättade samtidigt för oss lite om livet på Kuba och gav oss en guidad tur i Santiago. Då bensinen var en stor bristvara för dem så ville han gärna ha betalt i bensin men tog tacksamt emot dricksen som vi la till som tack för hjälpen. Vi hade en spännande dag tillsammans och när vi kom tillbaka till marinan bjöd han in oss till kvällsmat hemma hos sin familj. Han kunde också hjälpa oss med tvätten vilket vi glatt tog emot. Men när vi senare på kvällen skulle ta oss ut ur marinan blev det tvärstopp. ”Vart har ni varit idag? Vart ska ni med alla kassar? Jag måste se ALLT innehåll som ni tar ut från marinan. Var jag inte tydlig igår när jag berättade att allt skulle gå via mig?” Vi var redan irriterade på denna mannen, eller snarare på detta extremt kontrollerande system och vi kände att vi aldrig fick någon riktig förklaring till alla dessa regler. ”Varför vill ni se innehållet i våra väskor? Får jag inte bestämma själv vem som ska tvätta mina kläder? Om jag vill ge bort en kamera, kläder eller mat till en vän, varför får jag inte göra det?” Samma svar hela tiden, ”Vi följer bara reglerna”. Jag förstår att det är fel människor att bli irriterad på, de gör bara sitt jobb och har inget val. Jag har ingen rätt att ifrågasätta dem för jag har ingen aning om vad som händer dem personligen om de skulle göra på något annat sätt. Jag kan bara ana konsekvenserna för dem efter alla historier vi nu fått berättat för oss. Men vi var trötta och tillslut tog tålamodet slut för Anders. Med svart blick slängde han upp skitiga kalsonger, svettiga tröjor och saltiga lakan bland stämplar och datorer på myndigheternas blankpolerade kontorsbord. ”It’s enough! I think I’ve seen enough now!!” försökte herren på andra sidan. Men ville de se allt så skulle de minsann få det. Så han fortsatte sedan med barbiedockor i alla färger, illaluktande skor och påsar med bönor. Egentligen var det ett avledningsförsök för att de inte skulle titta i nästa väska där vi hade en dator, men den bluffen gick de tyvärr inte på. Datorn fick vi inte lämna marinan med, de ville inte riskera att vi skulle ge bort den i present till någon.

Det hade hunnit bli sent innan vi lyckades ta oss till familjen som bjudit in oss och vi var oroliga för att de var irriterade på vår sena ankomst. Men om det är något de förstår i Kuba så är det hur komplicerat allt kan vara och de har byggt upp ett enormt tålamod för systemet och alla dess regler. Dagarna framöver skapades en djup relation med denna fina familj och vi fick lära oss mycket om Kuba. De visade oss saker jag aldrig trodde jag skulle få se, de berättade historier om livet i Kuba som gjorde mig mörkrädd och de blottade sig för oss genom att våga berätta. Det rörde mig djupt. De var noga med att dörren alltid var stängd och ofta viskade vi till varandra. ”Man vet aldrig vem som lyssnar. Det finns ögon och öron överallt” var något de var tydliga med att berätta för oss. Vi ville bjuda med dem ner till vår båt för att kunna laga mat åt dem någon kväll, men de skakade dystert på huvudet åt det. De fick inte ens komma in i marinan, än mindre hoppa ombord på en sjöduglig båt. Detta för att ingen skulle kunna rymma från landet. Så vi spenderade mycket tid tillsammans på land istället. Vi bakade pizza tillsammans i deras kök, blev bjudna på kubansk rom och fick träffa deras vänner och se hur människor bor på olika vis i Kuba. Husen var minimala med kök, matplats och sängar i samma rum. En toalett hade de men toalettpapper fanns det aldrig. Någon form av tvättmöjlighet stod vid sidan om och uppsättningen fick vår båttoalett att framstå som 5-stjärnig. Ofta var det strömavbrott och lika ofta tog vattnet slut, matransoneringen som de fick var skrattretande låg och den svarta marknaden var väl etablerad hos befolkningen. Vi frågade om de själva kunde se någon ljusning i det hela, kan systemet bli bättre? Alla vi frågade skakade sorgset på huvudet. Maktsystemet är så inrotat, samhället är genomsyrat av korruption och ingår du inte i den närmsta kretsen så får du ingenting. De visade oss skolor för ”de vanliga” och skolor för ”de speciella” barnen och skillnaden var enorm. Vi fick höra om människor som blivit satta i fängelse för att ha slaktat och ätit upp sin egen ko. Nötkött fick endast ätas av de som satt i regeringen och turister. Ja det finns en sida av Kuba som visas upp för turister men det är sannerligen inte den enda sidan av landet.

Av säkerhet för de människor vi träffade så tänker jag inte lägga upp några bilder på personerna. Uttrycket ”Det finns ögon och öron överallt” sitter i fortfarande. Men deras kämparanda och deras vänlighet finns med hos oss och deras ledsna ansikten när vi vinkade farväl sitter fast i mitt minne för alltid. Vi gav bort en hel del på Kuba som kläder, hygienartiklar, skolmaterial, leksaker och konserver. Det sista Tilda gjorde innan vi seglade därifrån var att ge bort sin älskade fotboll till barnen som hon lärt känna på fotbollsplanen. Hon var noga med att peka på var och en för att de skulle förstå att denna bollen är till er alla. Först stod de bara där med fotbollen i handen och stirrade på den, sedan fattade de sig och kom rusande mot henne i höga glädjetjut. Ingen mera trasselboll! Barnen stod och vinkade åt oss från muren uppe på höjden så länge vi kunde se dem när vi seglade ut, och Tilda var med rätta väldigt stolt.

Vi hade klarerat ut ur Kuba för att så sakta ta oss mot Bahamas och hade fått tillåtelse att stanna en natt i en ankarvik strax öster om Guantanamo. Vi gjorde en nattsegling förbi detta otäcka ställe och gjorde det obligatoriska slaget ut för att hålla minst 6 sjömil bort. Jag vet inte vad straffet hade blivit om vi gått för nära men vi kände oss heller inte så sugna på att ta reda på det. Natten var mörk och Guantanamobasen lyste och blinkade inifrån och det kändes otäckt att tänka på vad som försigicks där inne, ändå så pass nära. Dagen efter kom vi fram till vår lugna ankarvik. Inte en krusning rördes på ytan, inte ett ljud hördes inifrån land. Här fanns inga bolmande industrier som i ankarviken i Santiago de Cuba och luften luktade inte det minsta diesel. Båten låg alldeles stilla, en pelikan kikade trött på oss och den varma eftermiddagssolen börjar så sakta färga himlen allt mer rosa. För en gångs skull var det helt tyst omkring oss. Det är sällan det händer ombord på Nausica då halva besättningen består av två härligt intensiva och viljestarka barn, men just i den här stunden var det som att allting landat även för dem. Vi satt i skuggan under soltaket och bara andades.

10 minuter senare: ”Mamma mamma mamma!!!!!! Vi måste blåsa upp krokodilen! Var är mina badkläder? Neeeej inte DE badtrosorna! Jag måste på toa! Jag är hungrig! Mamma jag vill verkligen inte ha skola när det är så här varmt!!! Men titta, nu är jag ju alldeles genomblöt!!! Men sluta, titta inte på mig sådär!!”

Lugnet var slut, solen gick i moln och pelikanen stirrade surt på mig när den flaxade därifrån med sina stora vingar. Men vi hade fått en stunds vila i Kuba ändå. Inte riktigt på det viset vi först trodde, men ibland är det inte heller det som man verkligen behöver. Vi har fått vänner för livet, vi har fått lära oss betydligt mer om detta land än vi någonsin kunnat hoppas på, och vi har återigen fått se hur olika förutsättningar människor har i sina liv. Det gör en väldigt ödmjuk och tacksam för det vi har och det vi tar för givet.

Vi var minsann nyduschade! Förutom denna prestation så hade vi även lyckats bunkra båten med 150 ägg, 30 kilo mjöl och 60 liter mjölk. Pannkakor är ju toppen. Fruktnäten hängde tunga och var fyllda med Colombias alla rikedomar såsom papaya, guava, lime, små söta bananer, ananas och enorma avokados. Tåliga grönsaker som kål, matbananer, yuka och morötter håller länge och dessa trängdes i vårt skafferi. I olika tänkbara utrymmen runtom i båten så hade vi stuvat konserver, ris, bulgur, toalettpapper, tandkräm och extra vattenflaskor. Inte en pinal till fick plats i detta mästerverk av tetris. Vi hade bunkrat för flera månader framöver då vi hört att det både kan vara svårt och dyrt att handla mat på Kuba och i Bahamas.

Nu stod vi på bryggan och tårarna rann när vi återigen skulle säga hejdå till fina vänner och familj. Vi hade haft turen att träffa Blue Pearl och Tryst igen i Santa Martas marina men här visste vi med säkerhet att vi tog olika vägar framöver. Anders familj hade varit på besök hos oss i ett par veckor och det var sorgligt och märkligt att vinka av dem vid bryggan i Colombia. Tyvärr missade vi vänbåten Zouterik med bara ett par dagar och det kändes riktigt tungt för både oss vuxna och barnen. Men vi hade ett bra väderfönster som vi inte kunde missa och vi kände oss redo för nästa etapp, överfarten till Kuba!

Det var en överfart som vi hade funderat mycket på och oron över denna grundades dels på säkerhetsläget utanför Nicaraguas och Honduras kust, men även vädret då vi fått olika informationer kring när orkansäsongen egentligen är över i denna del av världen. Detta var något som vi hade undersökt under en längre tid men svaren spretade mellan början av november till början av december. Nu var det början av november och vi hade som sagt ett fint väderfönster under en vecka framåt och tillslut valde vi att lyssna på vår duktiga meteorolog Dan som hjälper oss hemifrån, samt Tony ombord på Tryst som är en erfaren seglare i karibiska havet.

Tack vare vår position, att vi nu befann oss i Colombia igen och inte i Panama, så kunde vi lättare hålla ut från Gorda- och Rosalinda Banks där piratöverfall skett. Nyligen (2019) försvann två båtar i det området och i skrivande stund har man fortfarande inga spår efter dem. I mina värsta mardrömmar hamnade vi mitt i en orkan medan piraterna klättrade uppför Nausicas fribord. Ja allt går ju att förstora när det viner i riggen och man har svårt att sova. Men vi hade gått igenom säkerhetsrutinerna ordentligt ombord, floatingplan var skriven, grabbag packad, vi hade support från fina vänner med väder och kommunikation och plan A, B och C hade repeterats så det satt i sömnen hos oss alla. Vi var väl förberedda och det såg ut som att vi skulle få en fin segling.

Planen var att hålla upp mot Jamaica för att på så vis få maximalt avstånd till Gorda Banks och då vindarna till en början skulle blåsa nordost så fick vi bidevind att segla på. Nausica seglade som en dröm och gjorde betydligt mer fart än vi räknat med. Vågorna var dock bråkiga och den där härliga nyduschade känslan försvann allteftersom saltvattnet rann genom håret. Vågorna smällde in i sidan och ingen av oss kom undan. Det går så snabbt från att båten känns fräsch, ren och iordning till kaos om någon skulle glömma att stänga en legolåda, spiller lite mat eller om en guldmakrill ska rensas där man sedan ska ha nattvakt.

Första dygnet tittade jag knappt ner i båten. Jag höll mig i sittbrunnen med ett krampaktigt tag om relingen och jag minns så väl Tildas lilla hand runt min fot ”Vi är nog snart framme mamma.”
Älskade barn. Men vad jag avskyr de där första dygnen innan kroppen stabiliserat sig, havet känns aldrig så stort och oändligt som då, 7 dygn är fruktansvärt långa och helst vill jag bara lägga mig ner och sova. Det är såklart en omöjlighet när man seglar som familj, men Anders gör ett hästjobb med mat och logistik så att jag slipper gå ner så mycket. Jag har dock äntligen lärt mig att även om min sjösjuka aldrig helt försvinner så slutar jag att kräkas efter ett par dygn och då återvänder energin igen. Ja, livet kan sedan till och med kännas riktigt gött och jag njuter av fiskefångst och romantiska natthimlar igen. Då brukar jag också försöka att ta någon timmes längre nattpass så att Anders får lite extra sömn. Vi delar annars på nattpassen rakt av så att vi tar 5 timmar var. Jag går på det första klockan 22 efter att ha nattat barnen och vilat någon timme, och Anders avslutar sitt klockan 08.00. Vi har märkt att detta passar bäst för oss. Ofta kan man ställa klockan på var 15:e minut under sitt pass och därmed slumra en liten stund om natten är lugn.

Efter det första dygnet vred vinden mer och mer mot ost och vi fick istället en fin halvvind och snittade sex knop med två rev i storseglet. Vind och vågor höll i sig men vi hade tack vare vindriktningen inga problem med att hålla höjden upp mot Jamaica. Strömmen i sidan var inte heller så illa som vi befarat och under det tredje dygnet började även vågorna att lugna ner sig. Familjen började fungera mer och mer som vanligt och den där härliga långseglarkänslan infann sig hos oss alla. Så plötsligt fick vi ett brev. Från en tomtenisse som flyttat ombord i Colombia och nu liftade med oss till Kuba. Som tack för skjutsen gav han barnen små paket varje morgon och en intressant brevväxling utvecklades. Barnen var överlyckliga och varje litet paket gjorde dagen lite mer spännande. Det var också väldigt underhållande att få läsa om alla tomtenissens upptåg och tankar kring seglingen. Barnen fick förklara vissa regler ombord och trots att nissen hade märkligt lik Anders handstil så kunde eventuella misstankar kring detta snabbt undanröjas med att pappa minsann aldrig skulle köpa små My little pony-hästar.

Under det fjärde dygnet fick vi riktigt fin smörsegling. Vinden höll sig ostlig och lugnade ner sig några knop så att vi enkelt kunde laga mat om dagarna. På kvällarna poppades det popcorn och vi njöt av fullmåne och en miljard stjärnor. Allt var frid och fröjd tills tomtenissen ombord plötsligt började ta sig enorma friheter.
”Vart har allt seglargodis tagit vägen?”
undrade Anders en dag. ”Ingen aning?!? Verkligen ingen aning alls, det måste vara tomtenissen”
svarade barnen med oskyldiga blickar och choklad på näsan. Ja det var minsann en busig nisse vi fått med oss ombord men vi alla såg till att hålla honom på gott humör inför den stundande julen.

En tidig morgon nappade det äntligen på ett av våra fiskespön och en stor Mahi Mahi kunde efter en del svettande tillslut vevas in. Det är alltid en lika ödmjuk känsla som infinner sig ombord när vi får upp någon av dessa stora vackra fiskar. Då vi inte har någon frys så ser vi till att inte fiska mer än vi kan äta upp och dagarna efter fångst blir det fisk morgon, middag och kväll. En hel massa läckra och minst sagt kreativa recept har vuxit fram under den här resan. Anders som är fiskarkungen ombord stekte denna kvällen filéer och serverade dessa med nykokt potatis och svenskimporterad hollandaisesås. Under den middagen infann sig något så sällsynt som total tystnad ombord. Emellanåt hördes ett
”Mer tack” från någon och den kvällen var det ingen som orkade några popcorn.

Det var sedan ett väldigt hålligång på fiskelinorna och vid ett tillfälle stod både jag och Anders och vevade samtidigt in varsin vacker Mahi Mahi medan Tilda och Agnes glatt hejade på. En natt fick vi upp en gigantisk Baracuda och det där är minsann en riktig muskelknutte till fisk. De är långsmala med stora sylvassa tänder som de gärna visar upp genom att långsamt öppna och stänga munnen om man råkar komma för nära dem under en snorklingstur. De är också väldigt nyfikna av sig så det är inte ovanligt att de slår följe med en längs korallrevet. Jag blir fortfarande rädd när jag möter en även om jag läst att de väldigt sällan biter en människa. Men just det där ordet Sällan och att det inte står Aldrig gör det svårt att helt slappna av när de simmar efter en. Dessa fiskar ska tydligen vara en av de godaste att äta men de kan också innehålla det otäcka giftet Chiguatera. Åtminstone de stora Baracudorna. Den som trött men ilsket stirrade på oss den här natten var gigantisk så det var det ingen tvekan om att den skulle tillbaka ner i djupet igen. När vi såg de där tänderna gnistra i månskenet så kändes det riktigt skönt att inte få ombord den, Anders krokade loss den med handskar på och med stora polygriptången till hjälp.

En av dagarna mötte vi ett passagerarfartyg där kaptenen Andreas visade sig vara Göteborgare. Det blev en härlig pratstund över vhf:en mitt ute i havet och det kändes tryggt att veta att vi inte var ensamma när tankar på pirater kröp runt i huvudet. Annars gick dagarna i ett lugnt tempo. Rutiner skapades med skola, Colombiansk fruktstund, sagopoddar med Bröderna Lejonhjärta, fantasifulla legobyggen, hålla ordning på tomtenissen och vila middag. Ja och så gick ju toaletten sönder förstås. Redan första dygnet faktiskt. Ett fel som tyvärr inte gick att fixa under segling så det var bara att ta fram den svarta hinken. Eller i lugnt väder så kunde man vackert hänga ut baken och armkroka sig fast i vindrodret och sedan var det bara att njuta av makalös toalettutsikt. Samtidigt infann sig en liten, liten stress när man funderade över vilka djur som simmade runt där under ytan.

Tilda sov mycket uppe i sittbrunnen den här seglingen. De första dagarna sa hon att det var för att det gungade för mycket i förpiken där hon vanligtvis sover. Barnen brukar aldrig ha några problem att sova, oavsett vilket väder som seglingen bjuder på men något hade förändrats tyckte hon. När väder och vågor sedan lugnade ner sig så kom det fram att hon egentligen ville vara med och nattsegla och sedan var det så mysigt att få somna under den där stjärnhimlen. Ända sedan Atlantöverfarten, då framförallt Tilda och Anders blev så sjuka, så har Tilda ofta pratat om att det här med långsegling är nog inget för henne. Det är inte svårt att förstå att hon förknippar långsegling med den där smärtan och det har satt sig som en envis tagg. Men det blandas också med hennes kärlek till havet och äventyrslust och båda barnen har varit otroligt tappra och modiga under dessa snart två år som vi varit iväg. Så stunder som de här, när hon njuter fullt ut och frågar oss varför vi egentligen måste segla hem igen, känns både speciella och värdefulla för oss. Hon sov sedan varenda natt i sittbrunnen, tillsammans med stjärnor, månsken och olika slags fiskefångster.

När vi efter knappt 7 dygn såg konturerna av Kubas kust så kändes det inte alls lika nödvändigt som det annars brukar göra efter en lång överfart
”Redan framme?”
Det här var den överfart som vi varit mest oroliga över och det blev den bästa hittills. Tänk så onödigt det var att lägga all den där energin på att oroa sig, men det är ju också lätt att tänka så efteråt. Samtidigt gör den där nervositeten att man förbereder sig lite extra, tänker igenom alla möjliga scenarion och i slutändan lär sig enormt mycket.

När vi seglade in i Cienfuegos så började det att spöregna. Det var fortfarande varmt och skönt i luften men sikten försvann. Som tur var så var navigeringen in till marinan relativt enkel. Det som krånglade till det var vår Cruising guide som resonerade om varenda litet hus och sandkorn längs med flodsidorna och det var svårt att hålla ordning på vad de egentligen ville få fram. I verkligheten var farleden väl markerad och så länge man hade koll på all trafik i den dåliga sikten så var det inga större problem att ta sig fram.

”Welcome to Cuba!”
mötte oss på klockren engelska och vi fick hårda handskakningar och direkt hjälp med tamparna. Snart hoppade två myndighetspersoner ombord och en hel massa papper skulle skrivas under av kapten Anders. En lite stund senare kom även en läkare ombord men vad han egentligen gjorde det vet vi fortfarande inte. Han tittade litegrann på oss. Jag funderade ett tag på om vi skulle rada upp oss som på gamla tiders hästauktioner och kanske gapa för honom. Men innan jag hann öppna munnen och visa mina tänder så hade han gått av båten igen. Han tittade dock glatt på barnen som satt och åt ananas
”Fruit is good”sa han och kanske var det detta som gav oss vår ok-stämpel. Sedan kom knarkhundarna och luktade igenom båten. Ja två stycken faktiskt och det är möjligt att den första var en prao-elev. När vi så hade fått ett ok på att vi inte hade något Colombianskt kokain ombord, att vårt C-vitaminintag låg på en bra nivå och att papper och signaturer satt på rätt plats så skulle vi tillsist få gå av båten. Det var då de fick syn på vår mörka hemlighet. Drönaren. Det blev nu nästan hysteri på herrarna och en hög och snabb ordväxling på spanska utbröts i samma takt som svettpärlorna i deras pannor trädde fram. De började rota runt i sina medhavda portföljer och på två röda sekunder hade tejp och stämpel dragits fram. Drönaren blev instuvad i ett skåp som med största noggrannhet tejpades igen och tre prydliga stämplar dunkades dit runtom, rakt på vår vita trävägg. Sådär ja, nu kan de minsann aldrig få ut den, tycktes de tänka när de med betydligt mer lugn i sina rörelser återigen gick över till att prata artig engelska med oss. Sedan fick vi tillslut gå iland och fortsätta incheckningen.

Det tog resten av eftermiddagen och kvällen för att klara av hela incheckningsproceduren. Dels för att en himla massa papper skulle skrivas under men också för att strömmen hade gått i marinan. Detta var ett problem som vi snart skulle bli varse var relativt vanligt här i Kuba. När vi tillslut var färdiga och lyckats betala för vårt visum så var det sen kväll och vi alla stupade i säng. Vi kände med glädje att det var några grader kallare i luften och det var nästan så att man ville ha ett litet lakan över sig när man sov. Sedan snarkade familjen ikapp i 14 timmar i sträck utan att ens vända på sig. Med ordentliga sovränder i ansiktet skulle vi dagen efter få njuta av vårt morgonkaffe i ett helt nytt land, Kuba!

Det tog Lars och mig 23,5 timmar med flyg att resa från Kastrup till Cartagena i Colombia via Amsterdam och Bogota. Från kall höst i Sverige och direkt in i bastun i Colombia, för att  stanna kvar där i en händelserik månad…

Efter acklimatisering i 4 dagar i Cartagena tog vi bussen till Barranquilla där vi stämt träff med familjen Thornblad. När jag steg av bussen såg jag honom direkt, solbränd och snygg och med ett stort o glatt leende på läpparna – min Anders! Vilken go´ kram! Den hade mor längtat länge efter!! Kramkalaset fortsatte med Linnéa, Tilda o Agnes och dagen var perfekt!! Vi fick en underbar dagsseglats till Santa Martas fina marina. Där låg en holländsk båt, Blue Pearl, och en från USA, Tryst, och det blev ett glatt återseende för Anders o Linnea, Tilda o Agnes. Roligt att träffa andra långseglare och få se och delta i vardagen och deras rutiner och logistik.

Ny fin seglats till en vik i Tayrona National Park. Fantastisk natur och helt underbara bad från båten. Både Tilda och Agnes simmar som fiskar. Så roligt att umgås i detta paradis tillsammans på Nausica, enda båten i viken.

Efter två veckor anlände Linda, Albin och Jonas. Nytt kramkalas!! Att samlas allihopa i Colombia var lite overkligt men jättekul! Med jeepar åkte vi hela gänget upp i bergen till fina Carpe Diem hostel nära Minca. Här blev det bad i 3 st swimmingpooler med bergen som sällskap.

Anders o Linnea började planera för sin avfärd mot Kuba och en viss oro infann sig i lägret för när rätt tidpunkt att segla vidare skulle vara. Dessa avsked – inte roligt. Men kramarna är goa… Safe trip till Kuba!!

Linda, Albin, Jonas, Lars o jag fick fortsatt fina dagar tillsammans, först på ett hostel norr om Santa Marta, nere vid havet, och sen några trevliga dagar i Cartagena med boende innanför gamla stadsmuren, riktigt fint.

Tack hela finaste familjen för gott häng! ❤️ Och fortsatt lycka och välgång på haven önskar vi seglarna!  
Kram o tack från Lisbeth o Lars

Nu är det svårt att veta om det var de senaste dagarnas höga tempo eller en eftersvettning som kyldes ner alldeles för snabbt, men både jag och Anders åkte på feber och förkylning så snart vi satte oss på flyget till Bogotá. Det var dock snabbt övergående men första kvällen tillsammans med Pachamama blev väldigt lugn. Barnen var pigga som alltid och hostelet som Anna och Martin hade hittat hade som tur var en hög tolerans för leksugna barn. Här fanns också ett mysrum som konstant luktade rökelse och öppen brasa, och här hittade Tilda, Agnes och Jonathan rätt direkt. Det var några månader sedan de sågs men det tog inte många minuter förrän nya lekar uppfanns och snart byggdes det kojor, anordnades popcornfest med långfilm och skeppsbrott med fruktade piratöar och stora skatter. Barnen lekte i timmar där inne och de var ordentligt inmarinerade i rökelsedoften när de tillslut gick med på att gå och lägga sig. Jag tror att personalen kommer att hitta guldpengar som är gömda på de mest kreativa ställen under en lång tid framöver i det där rummet.

Ja kyla det fick vi sannerligen i Bogotá. Vi sov i dubbla lager underställ som de äkta vikingar vi är, och våra mössor blev det nya favoritplagget. Dessa pimpades upp till både festhatt och nattmössa och bars med stor stolthet. Ja tänk att man kan känna sig så hipp i en ullig vintermössa. Bogotá ligger på 2600 meters höjd och har en befolkning på drygt 8 miljoner människor. En dag tog vi tåg och linbana upp till toppen på berget Montserrat och där fick vi en fantastisk utsikt över den enorma staden nedanför. Det är svårt att ta in att så många människor kan få plats på en så förhållandevis liten yta. Det var ett myller av bilar, höghus, lamadjur och fabriker och staden sträckte sig långt åt alla håll över bergsplatån.

Vi hann med att turista en del i Bogotá men vi såg också till att ha mycket tid för barnlek och avslappnande pratstunder. Det var längesedan vi sågs och vi alla hade gjort resor och upplevt saker som vi gärna ville höra om. En av kvällarna blev jag överraskad på en mexikansk restaurang som Anna och Martin sett ut åt oss. Där fick jag uppleva födelsedag igen med tårta och paket och det hela lyftes till ytterligare en nivå när det mitt under den mexikanska födelsedagssången sköts tårgas några kvarter bort. Det blev ett spännande avbrott när personalen rusade ner för att slänga igen de tunga portarna till resturangen och låste ett antal hänglås om oss. ”Det är ingen fara alls, ni är trygga här” sa vår servitris samtidigt som hon gjorde korstecknet och bad en bön upp mot skyn. Vi följde utvecklingen av demonstrationerna och när de dragit bort en bit såg vi till att smita hem innan det blev allt för sent. Det blev en supermysig kväll ändå och den här födelsedagsmiddagen kommer jag sent att glömma.

Vi hade bestämt oss för att hyra bil tillsammans och köra till den lilla byn Salento som ligger en bit väster om Bogotá. På kartan såg det ju rätt enkelt ut. Dagen började dock med en kulturkrock utan dess like när bilen skulle hämtas ut och vi plötsligt stod med summor att betala som skiljde sig rätt ordentligt mot de vi läst oss till dagen innan. Plus en självrisk på 50.000 svenska kronor. Men tack vara Anna och Martins flytande spanska så lyckades ”vi” förhandla bort det värsta. Något tillknycklade, men bara lite försenade satte vi oss i bilen. Fyra vuxna och tre barn och snart upptäckte vi att bilen kanske inte var riktigt så stor som den beskrivits på hemsidan. Martins gitarr i det hårda fodralet fick tyvärr stanna kvar på hostelet. Men humöret var på topp och under glada hejarop lyckades vi tillslut stuva in resterande pinaler. Sedan satt vi ordentligt hoptryckta och tätt, tätt tillsammans. Vad mysigt vi ska ha det! Vi körde glatt ut från parkeringsplatsen och så bar det iväg. I ungefär 5 meter. Sedan var det tvärstopp. 5 meter till. Stopp. Bromsa, bilköer, tutande och förbannade bilister och ännu längre bilköer. Efter två timmar hade både barn och vuxna tröttnat på de olika billekarna som vi försökt underhålla oss med, och vi hade ännu inte kommit utanför Bogotás stadsgräns. Vi insåg efterhand att vi hade lyckats pricka in en av Colombias största långhelger och därmed befann vi oss nu mitt i ett stressat gäng på flera miljoner semestrande människor. 10 timmar senare, när mörkret för längesedan lagt sig över oss och vi alldeles för många gånger förfasats över hur människor spelade roulette med sina egna liv på de smala, stupande bergsvägarna, så såg vi äntligen skylten som visade att vi närmade oss Salento. Vilken lycka det vara att få stoppa om barnen i den friska bergsluften och sedan skåla i varsin öl innan vi alla kraschlandade i våra rum.

Dagen efter fick vi belöning för slitet från den långa bilkörningen. Agnes väckte mig tidigt, ”Ska vi gå en morgonpromenad, bara du och jag mamma?”. Detta är hennes nya grej på morgnarna och när man väl lyckats ta sig ur sängen så brukar jag tacka henne. För de där riktigt tidiga morgontimmarna är de bästa på hela dygnet. Hand i hand strosade vi runt i den svala bergsluften bland alla dofter och färger och vi hann med att både doppa tårna i den kalla floden och titta på kollibris som luftdansade runt blommorna innan det var dags att väcka de andra för frukost. Detta hostel är absolut ett av de vackraste jag har bott på. Det låg placerat mitt i skogen med höga berg som avtecknades i dimman runtom och trädgården var full av färgglada blommor och grön växtlighet. Lugnet och tystnaden här var också ett välkommet inslag efter allt dån och buller från storstaden.

En av dagarna red vi ut i det gröna landskapet tillsamans med en guide. Alla sju på varsin häst och för barnen var detta något av det häftigaste på länge. Att få sitta på en egen häst och i lugn och samlad ritt få vara mitt i denna exotiska miljö imponerade stort även på de små. Som så många gånger tidigare undrade jag för mig själv varför jag någonsin slutade med ridningen. Men som lika många gånger tidigare så intalade jag mig att jag faktiskt inte slutat, utan bara tagit en liten paus. Efter en timmes ritt så kom vi fram till ett stort vattenfall där vi kunde svalka av oss i det minst sagt uppfriskande vattnet. Barnen var dock måttligt intresserade över detta och ville mest tillbaka till hästarna igen. Trots sju ömma bakdelar dagen efter pratades det länge, länge om när man kunde tänkas få rida igen nästa gång. Ändå strongt efter en premiärtur på tre timmar. På kvällen satt vi runt lägerelden och fick njuta av både Martins och hostelägarens musikaliska talanger. Tilda fick somna i pappas knä till Trollmors vaggvisad spelad på gitarr och Annas vackra sångröst, mitt i dofterna från elden och det knastrande ljudet av brinnande vedträn.

Området runt Salento bjöd på en hel del men hur gärna man än vill så går det inte att se allt. Vi lyckades dock hinna med att strosa runt bland några av världens högsta palmer, förundras över det vackra läderhantverket i Salento och smaka på gott kaffe från en ekologisk kaffeodling. Här fick vi träffa Don Elias som under 70 år tagit hand om sitt vackra plantage. Han delade med sig av sina kunskaper hur man får fram gott kaffe från grunden och vi fick lära oss om permakultur, olika sätt att tillverka eget insektsmedel utan att använda sig av av miljöfarliga gifter och hur bönorna ser ut när de är perfekt rostade. Här växte banan-, citrus- och kaffeträd om vartannat och både hönor och katter skuttade fritt runt våra fötter. En del väl närgånget och Anders gick ut med en halv kattsvans under skon och en fräsande ovän rikare. Men i slutändan mådde alla bra och Tilda och Agnes såg till att göra katten glad igen med hjälp av all slags barnkärlek som en katt möjligen kan ta till sig.

Det hade hunnit bli sent och vi var rätt hungriga när vi körde tillbaka mot hostelet. Plötsligt stannade Anders bilen och på ett högst märkligt vis slängde han sig ut. Jag, Anna och barnen satt kvar och undrade vad det var som hände. Agnes satt blickstilla, knep ihop munnen och såg ut att kunna spricka vilken sekund som helst. Plötsligt brutal-knackade det på rutan och jag såg en kalufs och två breda leenden utanför. In slängde sig sedan två människor under höga jubel och tillslut kopplade hjärnan ihop de två ansikterna som inte alls passade in här, Hanna och Gavin! Dessa två underbara glädjespridare som vi mötte på Humbertos båt i San Blas satt nu här i vår hyrbil, i en liten by mitt ute i ingenstans i Colombia. Det visade sig att Anders, Anna och Agnes stött på dem tidigare under dagen. De bestämde sig för ett överraskningsmoment och lyckades minst sagt, även om Agnes hann bli blå om läpparna av att ha hållt andan så länge. Nu följde de med oss till vårt hostel där vi fick kvällen tillsammans. Åh vilken lycka det var att få se dem igen så snart! Detta är två människor som sannerligen gör världen lite gladare.

Efter Salento var det tyvärr dags att säga hejdå till Anna, Martin och Jonathan. Ett sorgligt hejdå på en mörk parkeringsplats med enormt mycket tårar. Barnen grät i högan sky och det tog lång tid innan de lyssnade till orden ”Vi kommer att ses igen.” Det var sorgligt även för oss vuxna och jag är så glad att vi fick den här resan tillsammans. Jag har lärt mig mycket av denna minst sagt äventyrliga familj och jag ser fram emot att få följa dem i deras fortsatta segling, vart den än bär.

Jag och Anders hade hittat en lägenhet en bit utanför Bogotá och där spenderade vi tre lugna dagar tillsammans. Givetvis med mössorna på dygnet runt för nu var vi uppe i bergens kyla igen. Emellanåt var det kallare inomhus än utomhus då isolering inte existerar i husen här. Medan barnen ritade hästar med vattenfärg så hällde vi upp varsinn extra kopp kaffe och mös i våra underställ. Sedan lekte vi kurragömma, dansade ballongdanser, tittade på film, gjorde ett misslyckat försök att duscha i svinkallt vatten för att sedan bylsa på ytterligare ett lager långkalsonger. Vi hade fantastiskt avkopplande dagar i den där lägenheten och vi såg inte en enda turistattraktion i närheten.Nu kände vi oss redo för det stundande Sverige-besöket!