Överfarten till Kuba

Vi var minsann nyduschade! Förutom denna prestation så hade vi även lyckats bunkra båten med 150 ägg, 30 kilo mjöl och 60 liter mjölk. Pannkakor är ju toppen. Fruktnäten hängde tunga och var fyllda med Colombias alla rikedomar såsom papaya, guava, lime, små söta bananer, ananas och enorma avokados. Tåliga grönsaker som kål, matbananer, yuka och morötter håller länge och dessa trängdes i vårt skafferi. I olika tänkbara utrymmen runtom i båten så hade vi stuvat konserver, ris, bulgur, toalettpapper, tandkräm och extra vattenflaskor. Inte en pinal till fick plats i detta mästerverk av tetris. Vi hade bunkrat för flera månader framöver då vi hört att det både kan vara svårt och dyrt att handla mat på Kuba och i Bahamas.

Nu stod vi på bryggan och tårarna rann när vi återigen skulle säga hejdå till fina vänner och familj. Vi hade haft turen att träffa Blue Pearl och Tryst igen i Santa Martas marina men här visste vi med säkerhet att vi tog olika vägar framöver. Anders familj hade varit på besök hos oss i ett par veckor och det var sorgligt och märkligt att vinka av dem vid bryggan i Colombia. Tyvärr missade vi vänbåten Zouterik med bara ett par dagar och det kändes riktigt tungt för både oss vuxna och barnen. Men vi hade ett bra väderfönster som vi inte kunde missa och vi kände oss redo för nästa etapp, överfarten till Kuba!

Det var en överfart som vi hade funderat mycket på och oron över denna grundades dels på säkerhetsläget utanför Nicaraguas och Honduras kust, men även vädret då vi fått olika informationer kring när orkansäsongen egentligen är över i denna del av världen. Detta var något som vi hade undersökt under en längre tid men svaren spretade mellan början av november till början av december. Nu var det början av november och vi hade som sagt ett fint väderfönster under en vecka framåt och tillslut valde vi att lyssna på vår duktiga meteorolog Dan som hjälper oss hemifrån, samt Tony ombord på Tryst som är en erfaren seglare i karibiska havet.

Tack vare vår position, att vi nu befann oss i Colombia igen och inte i Panama, så kunde vi lättare hålla ut från Gorda- och Rosalinda Banks där piratöverfall skett. Nyligen (2019) försvann två båtar i det området och i skrivande stund har man fortfarande inga spår efter dem. I mina värsta mardrömmar hamnade vi mitt i en orkan medan piraterna klättrade uppför Nausicas fribord. Ja allt går ju att förstora när det viner i riggen och man har svårt att sova. Men vi hade gått igenom säkerhetsrutinerna ordentligt ombord, floatingplan var skriven, grabbag packad, vi hade support från fina vänner med väder och kommunikation och plan A, B och C hade repeterats så det satt i sömnen hos oss alla. Vi var väl förberedda och det såg ut som att vi skulle få en fin segling.

Planen var att hålla upp mot Jamaica för att på så vis få maximalt avstånd till Gorda Banks och då vindarna till en början skulle blåsa nordost så fick vi bidevind att segla på. Nausica seglade som en dröm och gjorde betydligt mer fart än vi räknat med. Vågorna var dock bråkiga och den där härliga nyduschade känslan försvann allteftersom saltvattnet rann genom håret. Vågorna smällde in i sidan och ingen av oss kom undan. Det går så snabbt från att båten känns fräsch, ren och iordning till kaos om någon skulle glömma att stänga en legolåda, spiller lite mat eller om en guldmakrill ska rensas där man sedan ska ha nattvakt.

Första dygnet tittade jag knappt ner i båten. Jag höll mig i sittbrunnen med ett krampaktigt tag om relingen och jag minns så väl Tildas lilla hand runt min fot ”Vi är nog snart framme mamma.”
Älskade barn. Men vad jag avskyr de där första dygnen innan kroppen stabiliserat sig, havet känns aldrig så stort och oändligt som då, 7 dygn är fruktansvärt långa och helst vill jag bara lägga mig ner och sova. Det är såklart en omöjlighet när man seglar som familj, men Anders gör ett hästjobb med mat och logistik så att jag slipper gå ner så mycket. Jag har dock äntligen lärt mig att även om min sjösjuka aldrig helt försvinner så slutar jag att kräkas efter ett par dygn och då återvänder energin igen. Ja, livet kan sedan till och med kännas riktigt gött och jag njuter av fiskefångst och romantiska natthimlar igen. Då brukar jag också försöka att ta någon timmes längre nattpass så att Anders får lite extra sömn. Vi delar annars på nattpassen rakt av så att vi tar 5 timmar var. Jag går på det första klockan 22 efter att ha nattat barnen och vilat någon timme, och Anders avslutar sitt klockan 08.00. Vi har märkt att detta passar bäst för oss. Ofta kan man ställa klockan på var 15:e minut under sitt pass och därmed slumra en liten stund om natten är lugn.

Efter det första dygnet vred vinden mer och mer mot ost och vi fick istället en fin halvvind och snittade sex knop med två rev i storseglet. Vind och vågor höll i sig men vi hade tack vare vindriktningen inga problem med att hålla höjden upp mot Jamaica. Strömmen i sidan var inte heller så illa som vi befarat och under det tredje dygnet började även vågorna att lugna ner sig. Familjen började fungera mer och mer som vanligt och den där härliga långseglarkänslan infann sig hos oss alla. Så plötsligt fick vi ett brev. Från en tomtenisse som flyttat ombord i Colombia och nu liftade med oss till Kuba. Som tack för skjutsen gav han barnen små paket varje morgon och en intressant brevväxling utvecklades. Barnen var överlyckliga och varje litet paket gjorde dagen lite mer spännande. Det var också väldigt underhållande att få läsa om alla tomtenissens upptåg och tankar kring seglingen. Barnen fick förklara vissa regler ombord och trots att nissen hade märkligt lik Anders handstil så kunde eventuella misstankar kring detta snabbt undanröjas med att pappa minsann aldrig skulle köpa små My little pony-hästar.

Under det fjärde dygnet fick vi riktigt fin smörsegling. Vinden höll sig ostlig och lugnade ner sig några knop så att vi enkelt kunde laga mat om dagarna. På kvällarna poppades det popcorn och vi njöt av fullmåne och en miljard stjärnor. Allt var frid och fröjd tills tomtenissen ombord plötsligt började ta sig enorma friheter.
”Vart har allt seglargodis tagit vägen?”
undrade Anders en dag. ”Ingen aning?!? Verkligen ingen aning alls, det måste vara tomtenissen”
svarade barnen med oskyldiga blickar och choklad på näsan. Ja det var minsann en busig nisse vi fått med oss ombord men vi alla såg till att hålla honom på gott humör inför den stundande julen.

Fullmånen som den bästa nattlampan.
Barnen sköter brevskrivandet med tomtenissen.

En tidig morgon nappade det äntligen på ett av våra fiskespön och en stor Mahi Mahi kunde efter en del svettande tillslut vevas in. Det är alltid en lika ödmjuk känsla som infinner sig ombord när vi får upp någon av dessa stora vackra fiskar. Då vi inte har någon frys så ser vi till att inte fiska mer än vi kan äta upp och dagarna efter fångst blir det fisk morgon, middag och kväll. En hel massa läckra och minst sagt kreativa recept har vuxit fram under den här resan. Anders som är fiskarkungen ombord stekte denna kvällen filéer och serverade dessa med nykokt potatis och svenskimporterad hollandaisesås. Under den middagen infann sig något så sällsynt som total tystnad ombord. Emellanåt hördes ett
”Mer tack” från någon och den kvällen var det ingen som orkade några popcorn.

Det var sedan ett väldigt hålligång på fiskelinorna och vid ett tillfälle stod både jag och Anders och vevade samtidigt in varsin vacker Mahi Mahi medan Tilda och Agnes glatt hejade på. En natt fick vi upp en gigantisk Baracuda och det där är minsann en riktig muskelknutte till fisk. De är långsmala med stora sylvassa tänder som de gärna visar upp genom att långsamt öppna och stänga munnen om man råkar komma för nära dem under en snorklingstur. De är också väldigt nyfikna av sig så det är inte ovanligt att de slår följe med en längs korallrevet. Jag blir fortfarande rädd när jag möter en även om jag läst att de väldigt sällan biter en människa. Men just det där ordet Sällan och att det inte står Aldrig gör det svårt att helt slappna av när de simmar efter en. Dessa fiskar ska tydligen vara en av de godaste att äta men de kan också innehålla det otäcka giftet Chiguatera. Åtminstone de stora Baracudorna. Den som trött men ilsket stirrade på oss den här natten var gigantisk så det var det ingen tvekan om att den skulle tillbaka ner i djupet igen. När vi såg de där tänderna gnistra i månskenet så kändes det riktigt skönt att inte få ombord den, Anders krokade loss den med handskar på och med stora polygriptången till hjälp.

En av dagarna mötte vi ett passagerarfartyg där kaptenen Andreas visade sig vara Göteborgare. Det blev en härlig pratstund över vhf:en mitt ute i havet och det kändes tryggt att veta att vi inte var ensamma när tankar på pirater kröp runt i huvudet. Annars gick dagarna i ett lugnt tempo. Rutiner skapades med skola, Colombiansk fruktstund, sagopoddar med Bröderna Lejonhjärta, fantasifulla legobyggen, hålla ordning på tomtenissen och vila middag. Ja och så gick ju toaletten sönder förstås. Redan första dygnet faktiskt. Ett fel som tyvärr inte gick att fixa under segling så det var bara att ta fram den svarta hinken. Eller i lugnt väder så kunde man vackert hänga ut baken och armkroka sig fast i vindrodret och sedan var det bara att njuta av makalös toalettutsikt. Samtidigt infann sig en liten, liten stress när man funderade över vilka djur som simmade runt där under ytan.

Tilda sov mycket uppe i sittbrunnen den här seglingen. De första dagarna sa hon att det var för att det gungade för mycket i förpiken där hon vanligtvis sover. Barnen brukar aldrig ha några problem att sova, oavsett vilket väder som seglingen bjuder på men något hade förändrats tyckte hon. När väder och vågor sedan lugnade ner sig så kom det fram att hon egentligen ville vara med och nattsegla och sedan var det så mysigt att få somna under den där stjärnhimlen. Ända sedan Atlantöverfarten, då framförallt Tilda och Anders blev så sjuka, så har Tilda ofta pratat om att det här med långsegling är nog inget för henne. Det är inte svårt att förstå att hon förknippar långsegling med den där smärtan och det har satt sig som en envis tagg. Men det blandas också med hennes kärlek till havet och äventyrslust och båda barnen har varit otroligt tappra och modiga under dessa snart två år som vi varit iväg. Så stunder som de här, när hon njuter fullt ut och frågar oss varför vi egentligen måste segla hem igen, känns både speciella och värdefulla för oss. Hon sov sedan varenda natt i sittbrunnen, tillsammans med stjärnor, månsken och olika slags fiskefångster.

De där dagarna som man verkligen inte vill ska ta slut!

När vi efter knappt 7 dygn såg konturerna av Kubas kust så kändes det inte alls lika nödvändigt som det annars brukar göra efter en lång överfart
”Redan framme?”
Det här var den överfart som vi varit mest oroliga över och det blev den bästa hittills. Tänk så onödigt det var att lägga all den där energin på att oroa sig, men det är ju också lätt att tänka så efteråt. Samtidigt gör den där nervositeten att man förbereder sig lite extra, tänker igenom alla möjliga scenarion och i slutändan lär sig enormt mycket.

När vi seglade in i Cienfuegos så började det att spöregna. Det var fortfarande varmt och skönt i luften men sikten försvann. Som tur var så var navigeringen in till marinan relativt enkel. Det som krånglade till det var vår Cruising guide som resonerade om varenda litet hus och sandkorn längs med flodsidorna och det var svårt att hålla ordning på vad de egentligen ville få fram. I verkligheten var farleden väl markerad och så länge man hade koll på all trafik i den dåliga sikten så var det inga större problem att ta sig fram.

”Welcome to Cuba!”
mötte oss på klockren engelska och vi fick hårda handskakningar och direkt hjälp med tamparna. Snart hoppade två myndighetspersoner ombord och en hel massa papper skulle skrivas under av kapten Anders. En lite stund senare kom även en läkare ombord men vad han egentligen gjorde det vet vi fortfarande inte. Han tittade litegrann på oss. Jag funderade ett tag på om vi skulle rada upp oss som på gamla tiders hästauktioner och kanske gapa för honom. Men innan jag hann öppna munnen och visa mina tänder så hade han gått av båten igen. Han tittade dock glatt på barnen som satt och åt ananas
”Fruit is good”sa han och kanske var det detta som gav oss vår ok-stämpel. Sedan kom knarkhundarna och luktade igenom båten. Ja två stycken faktiskt och det är möjligt att den första var en prao-elev. När vi så hade fått ett ok på att vi inte hade något Colombianskt kokain ombord, att vårt C-vitaminintag låg på en bra nivå och att papper och signaturer satt på rätt plats så skulle vi tillsist få gå av båten. Det var då de fick syn på vår mörka hemlighet. Drönaren. Det blev nu nästan hysteri på herrarna och en hög och snabb ordväxling på spanska utbröts i samma takt som svettpärlorna i deras pannor trädde fram. De började rota runt i sina medhavda portföljer och på två röda sekunder hade tejp och stämpel dragits fram. Drönaren blev instuvad i ett skåp som med största noggrannhet tejpades igen och tre prydliga stämplar dunkades dit runtom, rakt på vår vita trävägg. Sådär ja, nu kan de minsann aldrig få ut den, tycktes de tänka när de med betydligt mer lugn i sina rörelser återigen gick över till att prata artig engelska med oss. Sedan fick vi tillslut gå iland och fortsätta incheckningen.

Det tog resten av eftermiddagen och kvällen för att klara av hela incheckningsproceduren. Dels för att en himla massa papper skulle skrivas under men också för att strömmen hade gått i marinan. Detta var ett problem som vi snart skulle bli varse var relativt vanligt här i Kuba. När vi tillslut var färdiga och lyckats betala för vårt visum så var det sen kväll och vi alla stupade i säng. Vi kände med glädje att det var några grader kallare i luften och det var nästan så att man ville ha ett litet lakan över sig när man sov. Sedan snarkade familjen ikapp i 14 timmar i sträck utan att ens vända på sig. Med ordentliga sovränder i ansiktet skulle vi dagen efter få njuta av vårt morgonkaffe i ett helt nytt land, Kuba!

När man kommer från tropikerna så kan plus 28 grader kännas lite kyligt.

Spännande besök i Colombia – gästinlägg av Lisbeth Håkansson

Det tog Lars och mig 23,5 timmar med flyg att resa från Kastrup till Cartagena i Colombia via Amsterdam och Bogota. Från kall höst i Sverige och direkt in i bastun i Colombia, för att  stanna kvar där i en händelserik månad…

Efter acklimatisering i 4 dagar i Cartagena tog vi bussen till Barranquilla där vi stämt träff med familjen Thornblad. När jag steg av bussen såg jag honom direkt, solbränd och snygg och med ett stort o glatt leende på läpparna – min Anders! Vilken go´ kram! Den hade mor längtat länge efter!! Kramkalaset fortsatte med Linnéa, Tilda o Agnes och dagen var perfekt!! Vi fick en underbar dagsseglats till Santa Martas fina marina. Där låg en holländsk båt, Blue Pearl, och en från USA, Tryst, och det blev ett glatt återseende för Anders o Linnea, Tilda o Agnes. Roligt att träffa andra långseglare och få se och delta i vardagen och deras rutiner och logistik.

Ny fin seglats till en vik i Tayrona National Park. Fantastisk natur och helt underbara bad från båten. Både Tilda och Agnes simmar som fiskar. Så roligt att umgås i detta paradis tillsammans på Nausica, enda båten i viken.

created by dji camera
Härliga middagar på havet!

Efter två veckor anlände Linda, Albin och Jonas. Nytt kramkalas!! Att samlas allihopa i Colombia var lite overkligt men jättekul! Med jeepar åkte vi hela gänget upp i bergen till fina Carpe Diem hostel nära Minca. Här blev det bad i 3 st swimmingpooler med bergen som sällskap.

created by dji camera
created by dji camera

Anders o Linnea började planera för sin avfärd mot Kuba och en viss oro infann sig i lägret för när rätt tidpunkt att segla vidare skulle vara. Dessa avsked – inte roligt. Men kramarna är goa… Safe trip till Kuba!!

Gänget samlat

Linda, Albin, Jonas, Lars o jag fick fortsatt fina dagar tillsammans, först på ett hostel norr om Santa Marta, nere vid havet, och sen några trevliga dagar i Cartagena med boende innanför gamla stadsmuren, riktigt fint.

Tack hela finaste familjen för gott häng! ❤️ Och fortsatt lycka och välgång på haven önskar vi seglarna!  
Kram o tack från Lisbeth o Lars

Uppe bland bergen i Colombia.

Nu är det svårt att veta om det var de senaste dagarnas höga tempo eller en eftersvettning som kyldes ner alldeles för snabbt, men både jag och Anders åkte på feber och förkylning så snart vi satte oss på flyget till Bogotá. Det var dock snabbt övergående men första kvällen tillsammans med Pachamama blev väldigt lugn. Barnen var pigga som alltid och hostelet som Anna och Martin hade hittat hade som tur var en hög tolerans för leksugna barn. Här fanns också ett mysrum som konstant luktade rökelse och öppen brasa, och här hittade Tilda, Agnes och Jonathan rätt direkt. Det var några månader sedan de sågs men det tog inte många minuter förrän nya lekar uppfanns och snart byggdes det kojor, anordnades popcornfest med långfilm och skeppsbrott med fruktade piratöar och stora skatter. Barnen lekte i timmar där inne och de var ordentligt inmarinerade i rökelsedoften när de tillslut gick med på att gå och lägga sig. Jag tror att personalen kommer att hitta guldpengar som är gömda på de mest kreativa ställen under en lång tid framöver i det där rummet.

Ja kyla det fick vi sannerligen i Bogotá. Vi sov i dubbla lager underställ som de äkta vikingar vi är, och våra mössor blev det nya favoritplagget. Dessa pimpades upp till både festhatt och nattmössa och bars med stor stolthet. Ja tänk att man kan känna sig så hipp i en ullig vintermössa. Bogotá ligger på 2600 meters höjd och har en befolkning på drygt 8 miljoner människor. En dag tog vi tåg och linbana upp till toppen på berget Montserrat och där fick vi en fantastisk utsikt över den enorma staden nedanför. Det är svårt att ta in att så många människor kan få plats på en så förhållandevis liten yta. Det var ett myller av bilar, höghus, lamadjur och fabriker och staden sträckte sig långt åt alla håll över bergsplatån.

Jodå, det är faktiskt riktigt mysigt att sova i mössa!

Oavsett hur kallt det är så är det aldrig för kallt för en glass.

Vi hann med att turista en del i Bogotá men vi såg också till att ha mycket tid för barnlek och avslappnande pratstunder. Det var längesedan vi sågs och vi alla hade gjort resor och upplevt saker som vi gärna ville höra om. En av kvällarna blev jag överraskad på en mexikansk restaurang som Anna och Martin sett ut åt oss. Där fick jag uppleva födelsedag igen med tårta och paket och det hela lyftes till ytterligare en nivå när det mitt under den mexikanska födelsedagssången sköts tårgas några kvarter bort. Det blev ett spännande avbrott när personalen rusade ner för att slänga igen de tunga portarna till resturangen och låste ett antal hänglås om oss. ”Det är ingen fara alls, ni är trygga här” sa vår servitris samtidigt som hon gjorde korstecknet och bad en bön upp mot skyn. Vi följde utvecklingen av demonstrationerna och när de dragit bort en bit såg vi till att smita hem innan det blev allt för sent. Det blev en supermysig kväll ändå och den här födelsedagsmiddagen kommer jag sent att glömma.

Vi hade bestämt oss för att hyra bil tillsammans och köra till den lilla byn Salento som ligger en bit väster om Bogotá. På kartan såg det ju rätt enkelt ut. Dagen började dock med en kulturkrock utan dess like när bilen skulle hämtas ut och vi plötsligt stod med summor att betala som skiljde sig rätt ordentligt mot de vi läst oss till dagen innan. Plus en självrisk på 50.000 svenska kronor. Men tack vara Anna och Martins flytande spanska så lyckades ”vi” förhandla bort det värsta. Något tillknycklade, men bara lite försenade satte vi oss i bilen. Fyra vuxna och tre barn och snart upptäckte vi att bilen kanske inte var riktigt så stor som den beskrivits på hemsidan. Martins gitarr i det hårda fodralet fick tyvärr stanna kvar på hostelet. Men humöret var på topp och under glada hejarop lyckades vi tillslut stuva in resterande pinaler. Sedan satt vi ordentligt hoptryckta och tätt, tätt tillsammans. Vad mysigt vi ska ha det! Vi körde glatt ut från parkeringsplatsen och så bar det iväg. I ungefär 5 meter. Sedan var det tvärstopp. 5 meter till. Stopp. Bromsa, bilköer, tutande och förbannade bilister och ännu längre bilköer. Efter två timmar hade både barn och vuxna tröttnat på de olika billekarna som vi försökt underhålla oss med, och vi hade ännu inte kommit utanför Bogotás stadsgräns. Vi insåg efterhand att vi hade lyckats pricka in en av Colombias största långhelger och därmed befann vi oss nu mitt i ett stressat gäng på flera miljoner semestrande människor. 10 timmar senare, när mörkret för längesedan lagt sig över oss och vi alldeles för många gånger förfasats över hur människor spelade roulette med sina egna liv på de smala, stupande bergsvägarna, så såg vi äntligen skylten som visade att vi närmade oss Salento. Vilken lycka det vara att få stoppa om barnen i den friska bergsluften och sedan skåla i varsin öl innan vi alla kraschlandade i våra rum.

Gymnastik för att hålla sig vaken när billekarna blivit för långtråkiga.

Det finns olila sätt att ta sig fram på Colombias vägar. Det gäller bara att vara kreativ. Och smått galen.

Dagen efter fick vi belöning för slitet från den långa bilkörningen. Agnes väckte mig tidigt, ”Ska vi gå en morgonpromenad, bara du och jag mamma?”. Detta är hennes nya grej på morgnarna och när man väl lyckats ta sig ur sängen så brukar jag tacka henne. För de där riktigt tidiga morgontimmarna är de bästa på hela dygnet. Hand i hand strosade vi runt i den svala bergsluften bland alla dofter och färger och vi hann med att både doppa tårna i den kalla floden och titta på kollibris som luftdansade runt blommorna innan det var dags att väcka de andra för frukost. Detta hostel är absolut ett av de vackraste jag har bott på. Det låg placerat mitt i skogen med höga berg som avtecknades i dimman runtom och trädgården var full av färgglada blommor och grön växtlighet. Lugnet och tystnaden här var också ett välkommet inslag efter allt dån och buller från storstaden.

En av dagarna red vi ut i det gröna landskapet tillsamans med en guide. Alla sju på varsin häst och för barnen var detta något av det häftigaste på länge. Att få sitta på en egen häst och i lugn och samlad ritt få vara mitt i denna exotiska miljö imponerade stort även på de små. Som så många gånger tidigare undrade jag för mig själv varför jag någonsin slutade med ridningen. Men som lika många gånger tidigare så intalade jag mig att jag faktiskt inte slutat, utan bara tagit en liten paus. Efter en timmes ritt så kom vi fram till ett stort vattenfall där vi kunde svalka av oss i det minst sagt uppfriskande vattnet. Barnen var dock måttligt intresserade över detta och ville mest tillbaka till hästarna igen. Trots sju ömma bakdelar dagen efter pratades det länge, länge om när man kunde tänkas få rida igen nästa gång. Ändå strongt efter en premiärtur på tre timmar. På kvällen satt vi runt lägerelden och fick njuta av både Martins och hostelägarens musikaliska talanger. Tilda fick somna i pappas knä till Trollmors vaggvisad spelad på gitarr och Annas vackra sångröst, mitt i dofterna från elden och det knastrande ljudet av brinnande vedträn.

”Vilka hästar tror ni att vi får rida på?”

Området runt Salento bjöd på en hel del men hur gärna man än vill så går det inte att se allt. Vi lyckades dock hinna med att strosa runt bland några av världens högsta palmer, förundras över det vackra läderhantverket i Salento och smaka på gott kaffe från en ekologisk kaffeodling. Här fick vi träffa Don Elias som under 70 år tagit hand om sitt vackra plantage. Han delade med sig av sina kunskaper hur man får fram gott kaffe från grunden och vi fick lära oss om permakultur, olika sätt att tillverka eget insektsmedel utan att använda sig av av miljöfarliga gifter och hur bönorna ser ut när de är perfekt rostade. Här växte banan-, citrus- och kaffeträd om vartannat och både hönor och katter skuttade fritt runt våra fötter. En del väl närgånget och Anders gick ut med en halv kattsvans under skon och en fräsande ovän rikare. Men i slutändan mådde alla bra och Tilda och Agnes såg till att göra katten glad igen med hjälp av all slags barnkärlek som en katt möjligen kan ta till sig.

Där står två små barn längst ned!

Givetvis gick det att köpa nyrostat och nymalet kaffe även bland palmerna.

Kaffebönor på Don Elias kaffeodling.

Anders fick med sig kaffeträd till nästa knivbygge. ”Då döper du kniven efter mig nu” var det enda Don Elias ville ha som tack.

Det hade hunnit bli sent och vi var rätt hungriga när vi körde tillbaka mot hostelet. Plötsligt stannade Anders bilen och på ett högst märkligt vis slängde han sig ut. Jag, Anna och barnen satt kvar och undrade vad det var som hände. Agnes satt blickstilla, knep ihop munnen och såg ut att kunna spricka vilken sekund som helst. Plötsligt brutal-knackade det på rutan och jag såg en kalufs och två breda leenden utanför. In slängde sig sedan två människor under höga jubel och tillslut kopplade hjärnan ihop de två ansikterna som inte alls passade in här, Hanna och Gavin! Dessa två underbara glädjespridare som vi mötte på Humbertos båt i San Blas satt nu här i vår hyrbil, i en liten by mitt ute i ingenstans i Colombia. Det visade sig att Anders, Anna och Agnes stött på dem tidigare under dagen. De bestämde sig för ett överraskningsmoment och lyckades minst sagt, även om Agnes hann bli blå om läpparna av att ha hållt andan så länge. Nu följde de med oss till vårt hostel där vi fick kvällen tillsammans. Åh vilken lycka det var att få se dem igen så snart! Detta är två människor som sannerligen gör världen lite gladare.

Efter Salento var det tyvärr dags att säga hejdå till Anna, Martin och Jonathan. Ett sorgligt hejdå på en mörk parkeringsplats med enormt mycket tårar. Barnen grät i högan sky och det tog lång tid innan de lyssnade till orden ”Vi kommer att ses igen.” Det var sorgligt även för oss vuxna och jag är så glad att vi fick den här resan tillsammans. Jag har lärt mig mycket av denna minst sagt äventyrliga familj och jag ser fram emot att få följa dem i deras fortsatta segling, vart den än bär.

Jag och Anders hade hittat en lägenhet en bit utanför Bogotá och där spenderade vi tre lugna dagar tillsammans. Givetvis med mössorna på dygnet runt för nu var vi uppe i bergens kyla igen. Emellanåt var det kallare inomhus än utomhus då isolering inte existerar i husen här. Medan barnen ritade hästar med vattenfärg så hällde vi upp varsinn extra kopp kaffe och mös i våra underställ. Sedan lekte vi kurragömma, dansade ballongdanser, tittade på film, gjorde ett misslyckat försök att duscha i svinkallt vatten för att sedan bylsa på ytterligare ett lager långkalsonger. Vi hade fantastiskt avkopplande dagar i den där lägenheten och vi såg inte en enda turistattraktion i närheten.Nu kände vi oss redo för det stundande Sverige-besöket!

Den stora kontrasten att komma tillbaka till Colombia

”Pappa vad gör du??! Du får inte duscha med så mycket sötvatten! Mamma stoppa honom, jag tycker faktiskt inte det ser ut som att det ska regna inatt!!” Agnes vrålar med smått panik i rösten nerifrån båten. Jag färstår hennes stress, men vi är inte längre i San Blas där vi fick spara på varenda vattendroppe för att inte riskera att få slut i vår tank. Nej vi är nu tillbaka i den Colombianska marinan Puerto Velero, och har plötsligt nästintill obegränsat med sötvatten. Men hur lätt är det för en 4-åring att hålla koll på när man kan slösa och när man måste tvätta händerna i saltvatten? Jag berömmer henne för att hon är så klok.
”Det är okej älskling, fortsätt sova du.”

Att komma tillbaka från livet i djungeln bland krokodiler, sandslott och regnsamlare blev en stor omställning för hela familjen. Från att ha legat för ankare med minimala matinköp men en total frihet, till att snöra fast sig i en marina med båtgrannar tätt inpå, men obegränsat med wifi. Ja det blev en mental krock som jag inte riktigt var förberedd på. Jag såg fram emot att få frossa i Colombias enorma utbud av frukt och grönt igen, men blev samtidigt förskräckt över att se hur mycket mat det fanns på hyllorna i butikerna. Behöver vi verkligen så här många valmöjligheter? Jag stod i säkert femton minuter och försökte välja en pastasort bland alla, vad som kändes som tusen, olika märken. I kyldisken fanns hyllmeter med olika slags yoghurt, såser, deserter och mjölkpaket. Vill du ha sockrade eller salta kex? Kanske med choklad emellan? Sylt! Varför inte ta lite syltiga kex? Jordgubb, hallon, persika eller allt blandat? Passa på, 2 för 3 bara idag! ”Men jag vet inte! Jag vill bara köpa något att äta till middag!” Jag försökte boxa ut mig själv, Anders och två stissiga barn, som såklart var överlyckliga över att se alla syltiga kex igen.Jag insåg plötsligt att det där som jag emellanåt saknade i San Blas inte kommer utan konsekvenser. I ett försök att få mig själv att känna att det var okej att lämna vänner och livet där för att vända tillbaka, så hade jag förstorat allt jag trodde att jag behövde. Att kunna ta en ordentlig sötvattensdusch, kanske till och med i varmvatten. Att slippa diska i saltvatten med det resultatet att maten alltid smakade lite, lite mera salt. Lyxen att till och med kunna fylla en diskmaskin och bara behöva trycka på en knapp. Eller att ha tillgång till ett matutbud där man kan välja, vraka och pin-pointa precis det man vill ha. När vi vände tillbaka från San Blas så kändes det plötsligt som att vi var på väg hemåt igen. Jag hade försökt förbereda mig själv på den känslan genom att tillåta mig att drömma om det lyxiga man har där hemma och som man kan sakna i en båt. Till exempel en tvättmaskin. Men jag insåg nu att det där är egentligen ingenting som gör mig lyckligare eller som jag verkligen behöver. Det jag dock saknar hemifrån och som är svårt att ersätta är mina nära vänner och familjer, och jag bestämde mig för att det är det jag ska fokusera på.

När vi kom tillbaka till Colombia hade vi inga större problem med att bli incheckade i landet igen. Marinan bistod med agent precis som förra gången, och så länge vi hade vårt Zarpe från Panama så var myndigheterna i Colombia nöjda. Summan för incheckning blev dock tyvärr densamma som förra gången och vi skulle senare få lära oss att marinan i Santa Marta är ett betydligt bättre val trots att den är något dyrare. Dagen efter att vi blivit incheckade igen så tog vi oss till Baranquilla. Vi hoppade på en av de knallröda lokala bussarna som stannade när man vinkade på dem, och det blev en upplevelse i sig. Bussen var knökarfull, utsmyckad i regnbågens alla färger och med discomusik på högsta volym. Vi skulle starta dagen med att hämta våra pass i en myndighetsbyggnad och hade fått veta att bussen skulle stanna strax utanför. Men vi hade fått fel address och skulle på bästa sändningstid försöka förklara för busschauffören vart vi skulle och samtidigt dubbelkolla adressen med honom. Så mellan en Madonna-låt och en svängig salsabeat fick passagerarna en teaterförevisning på elitnivå och vi tog det här med kroppsspråk till nya höjder. Tillslut var det någon med lite engelskakunskaper som förbarmade sig över oss och till allas stora förvåning så hamnade vi faktiskt rätt tillslut.Vi hade en gedigen att-göra-lista och som tur var så hade vi bokat en taxi som skulle hjälpa oss runt i staden. Vi hade även bokat en natt på det billigaste hostelet vi kunde hitta och det kändes skönt att få lägga sig och sova någonstans i mitten av alla inköp och fixar-måsten. Vi började med att försöka få tag i en doktor då hela familjen hade fått problem med öronen efter allt badande i det salta vattnet i San Blas. Vi visste inte riktigt vart vi skulle ta oss men med viss hjälp från taxichauffören så irrade vi tillsut rätt. Vi befann oss utanför ett sjukhus där en vakt i munskydd släppte in patienter som var uppskrivna på en lista. Detta skulle snart visa sig bli en av de mest fruktansvärda upplevelser jag har haft som patient. Att på nära håll få se hur respektlöst liv och död kan hanteras får en att inse vilken enorm skillnad vi har på människosyn runtom i världen. Och vilken enorm skillnad vi har på resurser. Vi var rätt skakade hela familjen när vi gick därifrån, och då vi ville ut från det där sjukhuset så snabbt som bara möjligt så blev endast barnen undersökta. Men vi fick med oss det recept som vi visste skulle hjälpa oss och med barnens ärliga frågor kring händelsen så kunde vi snart bearbeta situationen. När frågorna tagit slut, eller iallafall tagit en liten paus, så satte vi oss i taxin igen och sedan var det körning kors och tvärs genom staden som Shakira vuxit upp i. Taxichauffören berättade stolt om detta och pekade ut statyer och skolor som stod i hennes namn.Den första gången som jag var i Baranquilla så hade jag svårt för allt vimmel. Det är en stor stad med en miljon invånare och jag tyckte det var svårt att få grepp om den. Men tack vare ett nu hyfsat organiserat super-tempo så fick vi den här gången se en väldigt spännande sida av staden. I Baranquilla kan du hitta allt. ALLT! Bara du vet vart du ska åka, och det visste vår taxichaufför. När han tog oss ner till det som anses vara stadskärnan (det finns egentligen ingen riktig stadskärna så som vi är vana vid), så låstes direkt dörrarna och medan Anders jagade runt efter koläder till vår ratt så satt jag och barnen kvar i bilen. På första parkett fick vi där ta del av slummens olika skepnader. På ena sidan hade vi en marknad i tusen olika färger med frukt, fisk och julgranskulor. På andra sidan letade människor i trasiga kläder fimpar på marken. Under tiden som jag satt och sjöng godnattsånger för min eftermiddagströtta fyraåring så studerade jag de unga killarna som sökte skydd bakom taxin, där de ostört kunde smussla med diverse verktyg för att få fram något lagom starkt att röka. Det kändes surrealistiskt och Tilda frågade viskande varför de inte hade några skor på sig när det var så mycket glasskärvor på trottoaren ”Och därborta sitter någon och pratar med en potatis” sa hon och tittade forskande på mig.
”Du mamma, vad var det egentligen som häne där inne på sjukhuset tidigare?”
Den dagens skola blev nog en av de viktigaste hittills.

Några dagar efter vårt lilla äventyr i Baranquilla så bokade vi bussbiljetter från Puerto Velero till Cartagena. Vi var väldigt sugna på att se mer av Colombia och för mig var detta landet en absolut höjdpunkt på vår segling. Jag hade läst och hört så mycket om storslagen natur, spännande kultur, vänliga människor, god mat och ett skönt klimat. Men vi hade också blivit varnade för osäkra områden med hög kriminalitet, överfall i gränsområdena och en stigande oro allt eftersom Venezuelas situation blir värre. Så när vi planerade våra resor in i landet gjorde vi det med en hög portion säkerhet. Men Cartagena kändes säkert och vi såg fram emot att lära känna denna gamla och välbevarade stad vid kusten. Vi hade hittat ett mysigt litet hostel som låg i den gamla delen av staden innanför ringmuren och efter en behaglig bussresa så landade vi in fint i den färgglada miljön. De följande tre dagarna gick vi med kameran i högsta hugg bland gamla vackra hus målade i regnbågens alla färger.

Cartagena var dock en stad med betydligt fler turister än vi var beredda på och överallt fanns det försäljare som ville sälja allt möjligt till oss. Vi upptäckte snart tre sorters sätt att säga nej på. Det svenska artiga
Nej tack!” (detta fick vi förkasta rätt fort…),
det mer irriterade ”Du-har-frågat-mig-samma-fråga-i-5-minuter-och-jag-vill-inte-köpa-Nejet” (här la vi ibland in lite svenska svordomar också beroende på hur lågt blodsocker vi hade för stunden), MEN det absolut bästa vi snart lärde oss var ändå
”Jag-är-dum-i-huvudet-Nejet.” Supereffektivt.
Det går till så att man helt enkelt låtsas att man inte fattar någonting. Vilket emellanåt kom alldeles naturligt för oss då vi ofta faktiskt inte fattade någonting av den snabba spanskan. Försäljaren tröttnade betydligt snabbare än vid de andra Nejen och vi slapp bli så irriterade. Tills vi träffade på en som kunde engelska och vi då fick försöka spela ännu dummare. Ända tills Tilda skrek
”NO gracias!” Och sedan,
”Mamma du måste faktiskt säga vad du tycker!”

Cartagena var verkligen vackert och försäljarna fick vi ta som en del i uplevelsen. Västerlänningar här symboliserar pengar och det är inte lätt för dem att veta att vår långseglarbudget inte har utrymme för några souvenirer.Vi vandrade runt mycket de här dagarna och fick en mängd olika möten med staden. Lunch åt vi på restauranger som låg långt bort från turiststråken och den absolut godaste fiskrätten jag ätit någonsin intogs på plaststolar i ett hål i väggen. När vi först tittade in i mörkret, som vi inte riktigt visste om det tillhörde en restaurang eller någons hem, så var borden fulla med glada lokalbor. Sittandes i ett rätt ruffigt område beställde vi in varsin rätt som serverades på plasttalrikar, med plastbestick och någon hemsk sötsliskig läsk till. Men maten, wow! Råvarorna var rykande färska och kocken besatt någon form av magi för mina smaklökar dansade salsa resten av dagen. Det var otroligt gott.

Efter mycket fotograferande, promenerande och en hel massa god mat så var vår lilla minisemester i Cartagena slut och det var dags att gå tillbaka till workmode igen. Nausica skulle upp och bli bottenmålad, soltak skulle förstärkas, vår motor hade börjat läcka kylvatten och behövde lite mekanisk kärlek och hela insidan av Nausica behövde en rejäl städrunda efter allt saltvatten i San Blas.Marinan i Puerto Velero hade tyvärr visat upp en ny sida för oss under tiden vi varit iväg. En olycka hade hänt med en av båtarna som stod uppställda på land där en av stöttorna, som ska stadga upp båten, hade get vika då de var uppställda på alldeles för sank mark. Därmed hade hela båten vält och stöttan hade gått igenom ena sidan och rivit upp ett stort hål. Detta under tiden som den unga familjen befann sig i båten. Ja det hade kunnat få ett fruktansvärt slut men som tur var blev resultatet endast materiella skador. Marinan skötte det hela väldigt oprofessionellt och vi var många som där och då tappade förtroendet för personalen. Därför ville vi ha Nausica uppe på land så kort tid som möjligt och vi lyckades även förhandla så att Nausica fick hänga kvar i den gigantiska traversen, plus att de fick sätta de vanliga stöttorna runtom båten. Men när deras beräkning först landade på två veckor skakade vi bestämt på våra huvuden. ”Glöm det, inte mer än en natt”. ”Glöm det”, fick vi tillbaka, ”ni kan aldrig göra jobbet på under en vecka.” Men med en idiots envishet så skruvade vi i våra nu full-laddade mänskliga duracellbatterier och medan barnen lekte hos nyfunna spanska vänner så svettades jag och Anders bland bottenfärg, polermaskiner och målarpenslar. Vi tyckte att vi jobbade hårt men några som jobbade ännu hårdare var myggen runtomkring oss. Då uppställningsplatsen var omringad av sumpmark så var det förfest, efterfest och helfest för de blodtörstiga flygfäna och vi var vip-gäster på kalaset. Det blev ett blodigt dygn och vi var otroligt lyckliga när vi svettiga och sönderbitna kunde sjösätta igen dagen efter.

Sankmarken runt uppställningsplatsen. Ett paradis för mygg.

Nausica ska precis lyftas. I bakgrunden, två sjunkna båtar.

Den dagen var det min födelsedag men det var ingen som riktigt hade ork för några festligheter efter en lång och sömnlös natt. Födelsedagssång från familjen höjde dock stämningen rejält och på kvällen kom vänner från den spanska båten SaraMia med hemgjord tårta och kalasstämning. Två dagar senare var det Agnes tur att fylla år och då var energin tillbaka igen. Pannkaksfrukost, sång, presenter och en båt som var pimpad långt upp i masten med både vimplar och ballonger. Nej det var då ingen som kunde missa det stora i denna dag. En av presenterna som hon fick av en båtgranne var en liten kompass. Överlycklig började hon snurra runt, runt och följde hur pilen rörde sig. -Nu du Tilda, nu gör det inget om mamma och papa seglar vilse för nu kan jag vägen! Under dagen var det dags för vår nyblivna femåring att få ha sitt första poolparty och då hela marinan visste om födelsedagsbarnet blev hon ordentligt firad. Trött och lycklig somnade hon senare på kvällen i sin nya prinsessklänning som hon fått av sina vänner
–Den här klänningen tänker jag ha på mig för alltid. Även när jag är 18 år.Dagen efter steg vi upp i gryningen. Med ryggsäckarna fullpackade utav långbyxor, skaljacka, ullunderställ och mössor promenerade vi svettiga genom marinan och funderade på hur det skulle kännas att få frysa lite igen. Luftfuktigheten kombinerat med värmen längs kusten så här års är rätt tuff. Man går inte många steg förrän man är genomsvettig och jag som egentligen är mer av en höstmänniska kan verkligen sakna kylan. Så jag var supernöjd över att få packa ner en rejäl mössa i väskan och drömde om att få ha på mig ett par kliiga långkallingar igen när vi nu skulle upp till bergen och Colombias huvudstad Bogotá. Där skulle vi äntligen få träffa Anna, Martin och deras son Jonathan, som är jämnårig med Tilda och Agnes, från båten Pachamama igen. Vi hade bokat en taxi som skulle köra oss direkt till flygplatsen. Under natten hade det dock rullat in rejäla oväder och regnet hade spolat bort en del av vägen på sina håll. Så vår taxi var rätt sen, och trots våra upprepade Tranquilo! (som faktiskt är alldeles korrekt spanska) så kördes det med en Colombiansk intentitet enbbilkörning som fick mig att luft-bromsa i panik med vilda svenska utrop från baksätet. Jag höll hårt i mitt icke-existerande bilbälte medan Tilda obekymrat drog skämt på spansk-engelska. Jag vet inte om chauffören förstod något men han garvade högt och klappade händerna i förtjusning så han var tvungen att släppa ratten med jämna mellanrum. Det var med viss åksjuka och mycket darriga ben som vi tacksamt kravlade oss ur bilen vid flygplatsen. Den här eftersvettningen kommer hålla i sig i flera dagar tänkte jag och hade aldrig förr sett så mycket fram emot bergskyla.

San blas – Lejonliv

Det här med att söka information

Det är väldigt lätt bygga upp en rädsla för det okända. Det är otroligt tufft att bryta ner den. När man trots klumpen i magen tar klivet genom ridån som stavas rädsla, och kommer ut segrande, levande, så blir vinsten oförglömlig.

På Bonaire började vi på allvar planera seglingen till Colombia och San Blas i Panama. Vi diskuterade med båtarna runtomkring oss och letade information via Noonsite och på bloggar från båtar som varit där. Energin att få uppleva Colombia och San Blas med familj och Nausica var hundraprocentig. Kanske lite högre för min del när det gäller San Blas.
Diskussionerna bland båtarna kom mest att handla om monstervågor och vindbyar på stormstyrka runt Cabo de la Vela och Punta Gallinas, dvs runt Colombias nordligaste horn innan man faller av ner mot Santa Marta och Cartagena. Det handlade om väpnade överfall, i ett fall med dödlig utgång, i och runt San Blas. Vi hade dessutom som enda alternativ att besöka San Blas i regnsäsong vilket många menade var förenat med extremt hög risk att hamna på varv i Shelter Bay på grund av åsknedslag. Förstahandsinformation från de som varit där menade att det är helt förfärligt.Inget får hända.

Drömmar, sannolikhet och konsekvens måste vara i balans.

Vi jobbade på och försökte hitta realismen i informationen. Är det fakta eller bygger den på känslor. Ett fåtal individer blir tongivande. Den som har varit där och har en historia att berätta blir kung eller drottning. Berättaren överdriver säkert, medvetet eller omedvetet, eller så är allt sant, just där och då. För man seglar med en ryggsäck av farhågor och det finns ingen att skylla på när det börjar bråka på allvar. Totalansvar. Såklart blir då upplevelsen förstärkt och berättelsen målande när någon frågar hur det var därute.

Den här gången var det nära att vi gav in för den odödliga klumpen i magen. Vi var nästan överens om att låta bli att segla till San Blas. Informationen om överfall och rån hade vi brutit ner till hanterbara delar men det som kvarstod var de intensiva åskovädrena i regionen. I hamnen i Puerto Velero fick vi ytterligare en dos om att det var riktigt skrämmande att vara där i fel säsong. Svårt läge och en riktigt besviken Anders.

Vändning

Så en morgon, bara ett par dagar efter att vi fällt ner landningsstället i Colombia, kommer den gnutta positiv information som vi behövde för att våga. Jag får upp en artikel från amerikanska vädermyndigheten NOAA som berättar att det Azoriska högtrycket har dragit sig ovanligt långt söderut vilket de menar ska ge en torrare regnsäsong i Karibien. Alltså en ovanlighet till det bättre. Vi ställde om hela planeringen, tog chansen och gav oss iväg.

Seglingen till Porvenir gick mycket bra ur ett seglingsperspektiv. Vi hade 220 nm till Porvenir, knappt 2 dygn. Väderprognosen stämde bra och vi gippade oss norrut för att fånga vind. Vi var fortfarande oroliga för allt ovanstående och vi hade extra tät kontakt med vänner och familj hemma. På nätterna såg vi intensiva åskoväder men de höll sig på avstånd. Det enda som inte höll sig på avstånd var Linneas sjösjuka som var värre än vanligt, det visade sig senare vara magsjuka.

Precis innan vi skulle börja navigera in mellan reven utanför Chichime och Porvenir skriker det i fiskerullen. Det blir ett härligt kaos i båten och upp kommer en Mahi Mahi som storleksmässigt hade passat i Agnes kläder. I kikaren ser vi små palmöar och känslan av seger fyller sittbrunnen. Vi är i San Blas!!

På eftermiddagen ankrar vi i Porvenir där man kan klarera in till hälften, här finns Immigration (Panama) och Kunafolkets Congreso som är deras beslutande organ där man köper ett tillstånd för att få segla i området. För att få seglingstillstånd från staten Panama samt registrera sig hos Customs så fordras en nattsegling till Linton Bay. Hit ville vi inte om vi på något sätt kunde undvika. Ankarviken är röd zon, inte säker.

Under tiden vi försöker att göra oss förstådda hos myndigheterna så träffar vi Humberto, Mary och George på båten Amande II. Humberto är charterskeppare med rutten Cartagena-Linton som specialitet och efter en stunds samtal erbjuder han sig att hjälpa oss med resterande papper i Linton, han känner nämligen Port officern där.

-Jag lägger ut pengarna åt er, inga problem. Jag är tillbaka om tre dagar, då har jag era papper i ordning.

Mycket riktigt, efter tre dagar ankrar de åter i Porvenir och alla stämplar sitter på sina rätta ställen. Humberto har gjort oss en obeskrivligt stor tjänst och dessutom lagt ut nästan 2500 kr. Tala om att det finns fantastiska människor ute i världen!

Lejonliv

Nu följer nästan två månader av någonting som är svårt att beskriva. Sidor hos mig vaknade som jag bara anat men inte visste fanns. Känslor som uppstår när du jagar men inte är säker på att du har störst tänder på revet. När du inte riktigt vet vad som också har bestämt sig för att ta en tidig simtur runt båten innan alla har vaknat. När du ligger ankrad i mangroven, vinden svänger på syd och alla djungelns dofter sköljer över dig, du hör ljud från djur du varken hört eller sett tidigare.

Dricksvatten är en bristvara i San Blas. I alla fall för oss som inte har egen watermaker eller vågar hämta i regnskogen. Kunafolket har tillverkat egna vattenpipelines som startar i regnskogen uppströms i väl valda vattendrag. De samlar också regnvatten. Det senare var vi förberedda på och nu var det dags att sätta igång. Vi spände upp en 2x2m presenning med en monterad bottengenomföring i mitten. Slang ner i dunken sen var det bara att invänta nattens regnväder. Nu är det ju inte bara regn som följer med ett intensivt åskoväder, vindbyar på kulingstyrka och ibland långt däröver gjorde att de få båtar som låg i samma vik som oss fick ett nattligt skådespel när två halvnakna (ibland helnakna) människor med stressade pannlampor försökte rädda sin presenning samtidigt som vattnet bara skulle ner i dunken. Ganska snart fick vi in tekniken och rekordet för en natts arbete blev 75 liter.

Kamerablixt i ett nytt perspektiv, bilderna är snapshots ur goprofilmer i beckmörker.

Agnes och jag startade en fantastisk tradition här som vi sedan dess har fortsatt med. När ögonen börjar bli tunga och det vanligen är dags för godnattsaga eller ljudbok så kommer hon upp i sittbrunnen och säger,

– Pappa jag vill somna med dig i sittbrunnen.

Så lägger vi oss i sittbrunnen, hon i min famn under en alltid helt otrolig himmel full av stjärnor och siluetterna av upptornande åskväder. Agnes somnar och livet är bara helt fantastiskt! En kväll kom hon upp som vanligt men jag sa att ikväll blir det vanlig nattning i sängen. Hon blev så ledsen att jag genast ändrade mig och jag har inte sagt nej sedan dess.

Det blev många fina fisketurer med jollen i mangrovevikar och på ute på reven, men det som gav mest utdelning var harpunfisket. Daniel, Karsten och jag gav oss ut, ofta tidigt på morgonen. Full fart på motorn, kaffe balanserandes i olika typer av bägare och tre breda leenden ut mot ytterrevet.

Nästan varje gång kom vi tillbaka med antingen kungskrabba, langustin eller olika sorters fisk. Favoriten blev stekjärnsstora Yellow snappers.

Vid en av morgonturerna på revet så kommer Karsten upp med en fisk på spjutet och med ett något stressat ansiktsuttryck. På vägen mot jollen simmar en Nurseshark rakt in i bröstet på honom.

Nästan varje dag kom Kunas i handgjorda kanoter och sålde langustin, bläckfisk och annat till små valörer av dollar.

Det gick också att byta till sig saker mot nyttogrejer som fiskespön, krok och barnkläder.

Vissa dagar, när vi låg närmre någon by kom damerna som ville sälja Molas och andra egentillverkade hantverk. Vissa var bara så fina och omöjliga att inte köpa av dem.

Att bara sitta och titta ut över vattenytan var något som ofta gav helt osannolika upplevelser i retur. Flera gånger började vattenytan koka av ett fiskstim trängda av stor rovfisk underifrån. Direkt anlände sjöfåglarna och en tredimensionell skördefest var ett faktum.

En annan gång syntes en hel flock med delfiner på avstånd. De kom närmare och närmare och tillslut bestämde jag mig för att smyga på mig fenorna och simma ut. Med Gopron i handen filmade jag en hel familj av nyfikna snickesnackande delfiner som simmade runt mig.

En kväll kom delfinfamiljen tillbaka in i ankarviken, nu med ett stim av stor matfisk framför sig. Vilken upplevelse att få se dem jaga i flock!

En annan dag skriker Linnea från sittbrunnen. Vi flyger ut från klädnypefleecefilthanddukkojor och upp från diskbänkar lagom till andra gången en väldig Eagleray hoppar högt upp i luften och landar med ett stort ryggplask.

På väg till Nargana/Corazon de Jesus går vi på grund. Under segel i lätt vind har vi precis gått mellan tre korallområden med högsta spaningsläge. Vi har gått fria och vi är på väg ut på djupt vatten igen, sjökortet visar 25 meter och ekolodet visar 25. Jag börjar göra annat. Då ropar Linnea;

– Vi har 0,9 under kölen!

Linnea startar motorn och lägger snabbt i backen och jag hinner riva ner storseglet innan vi hör hur det skrapar i kölen. Vi tar oss igenom utan att tvärstanna. Oohhh, hur har det gått med rodret? Vi är mitt ute i ingenstans. Allt känns bra i båten men jag är otroligt sugen på att dyka ner och titta efter. Vi ankrar snart i mangroveviken utangör byn, bestämmer oss för att handla på ön och samtidigt fråga om det är badbart innan jag hoppar i. Vi får klart besked. Badförbud. Floden har sitt utlopp i mangroven och de har sett ovanligt mycket krokodiler för säsongen. I skymningen samma dag ser Linnea en vända i ytan 5 meter från båten. Jag ser virveln efter den. Undervattenskollen får vänta.

Grillkvällar, sundowners och strandhugg av olika slag var andra höjdpunkter dessa månader. Ofta tillsammans med Jeanette och Karsten på Notorious eller annars bara vi och naturen.

Vänner som satsar lika mycket, och mer

I San Blas träffade vi människor som vi kommer att hålla kontakten med under lång tid framöver. Det är spännande och otroligt inspirerande att träffa människor som brutit sig ur mönstret. Världen är full av alternativ och möjligheter och diskussionerna när vi vänder och vrider på dem är bara berikande.

På ön Chichime träffade vi Karsten och Jeanette, ett färgstarkt par från Helsingör på sin båt Notorius.

Diskussionerna handlade om allt från livsval till politik, men framförallt om mat. God mat och hur den ska tillagas. Diskussioner om matklassiker hemifrån varvades med funderingar om hur vi skulle använda de nya spännande råvarorna runtomkring oss.

Barnen tog emot dem med öppna armar vilket besvarades på precis samma sätt.

Både Karsten och Jeanette hade många ess i rockärmen och det blev fest varje gång vi meddelade att vi skulle svänga förbi Notorius. Där fick man ju både hoppa i sängen OCH det var hög sannolikhet för Coca Cola, eller ännu bättre varm choklad med vispgrädde.

En dag var det dags för begravning. Barnens uppblåsbara plastdelfin var ohjälpligt trasig. Ett bål anordnades på stranden och barnen var med i allt från planering till genomförande. Ändå, mitt i allt, så rasade världen för våra barn. De blev helt otröstliga och efter ett tag hade två Kunas och Karsten kommit roende för att tittat till oss. Diskussionen runt elden handlade om livets skola och översattes mellan Svenska, Danska, Spanska och kroppsspråk på ett målande sätt. När elden slocknat en timme senare och vi var på väg till Nausica var barnen fortfarande otröstliga. Jeanette vinkade åt oss från Notorius så vi svängde dit. Frågorna ställdes direkt till barnen på svenska med dansk brytning med undran om vad som hänt. Barnen berättar den hjärtslitande historien med väldig inlevelse medan pappa Anders tittar på Jeanette med en blick som säger, nu blir det lite mer plats ombord.
Då drar Jeanette fram ännu ett ess. BARN! VÄNTA!! Och så dyker hon ner i ett av stuvfacken och drar upp en stor uppblåsbar krokodil i alla regnbågens färger. På 30 sekunder lyckas hon vända djup sorg till lycka och vips har hon två vänner för livet. Jag ler och inser att vi har helt fantastiska vänner och att vi förmodligen behöver en större båt.

Vi träffade också Daniel och Anna med barnen Olivia och Theodor, på Baydreamer 2.0. De gör det som vi ibland drömmer om men inte ännu vågat. De har skapat sig förutsättningar ombord för en livsstil på havet. De driver sitt charterföretag på ett otroligt sätt och jobbar nu i en av de vackraste regionerna på vår planet. Vi hade många gemensamma nämnare och i diskussionerna med dem växte ännu fler möjligheter och alternativ fram. En annan av de gemensamma nämnarna var att komma under ytan så ofta och länge som möjligt. Fridykning och harpunfiske bokades in så ofta det gavs tillfälle mellan chartergästerna.

In the land of Mordor

Axlarna sänktes bit för bit. Vi insåg att Kunafolket är vänliga och glada och vi lärde oss att hantera de nattliga åskvädrena. Vi skapade oss vårt perspektiv av hur det är att segla i San Blas i regnsäsong, mer exakt i september och oktober. Det är ändå värt att berätta om åskovädrena, för de är inte som de vi är vana vid hemma. Värmen i vattnet (31) och i luften (30-35) och nära maximal luftfuktighet gör att det går att fysiskt känna energin som omger oss och skyfall, åska och vind blir därefter.

För ankare upplever man att båten blir kastad som en vante fram och tillbaka i vindskiftena, sikten blir nära noll i regnet, blixt och sprakande knall, blixt och sprakande knall om och om igen. Luften luktar ozon.

Oftast kom de nattetid men det strängaste vi hade kom som tur var dagtid. Efteråt enades vi mellan båtarna om att vindbyarna måste ha varit en bit över 20 m/s, någons gissning låg på runt 30. Efter en stund, ibland upp till en timme, så klarnar vädret och man ser palmer och stjärnor igen. Man ligger förhoppningsvis umgefär på samma ställe som innan, allt är förhoppningsvis helt ombord. Check, allt grönt, vi är redo för ännu en dag i paradiset.

Rapport från Colombia – Moira är träffad av blixten.

I Puerto Velero hade vi redan fått vänner i familjen ombord på Moira (ännu ett lysande exempel på att även gymnasieskola kan genomföras på alternativt sätt). Innan vi åkte hade vi diskuterat en hel del om att stanna eller resa, play it safe eller chansa. Omgiven av endast högre master än deras egen blev de alltså träffade av blixten, och det mesta av deras elektronik var utslagen. Ingen var ombord men sonen gick på bryggan på väg mot båten. Alla som tur var oskadda men chockade och med insikten av ett ekonomiskt ras var det inget kul läge. Känslorna ersattes snart av utvärdering och handling och de är på fötter igen trots att ekonomin fått sig ett riktigt bett. De har fått ersätta utrustning för över 100 000kr. Och vem vet vad som kommer att slockna under kommande halvår som följd av detta. Som ni gissat hade de ingen försäkring. Ibland är det bara inte rättvist.

Vi måste lämna – men vi kommer tllbaka!

Motvilligt drog vi oss tillbaka mot Porvenir. Vi hade motstående intressen i att stanna kvar i San Blas och att kunna resa in i landet Colombia untan stress. Redan hade vi förhandlat oss till mer tid här på bekostnad av båt/underhållstid i marinan i Puert Velero. Där väntade tråkigt båtlyft, motorservice, riggkoll mm.

Än en gång var Humberto på väg till Linton för att hämta upp nya gäster och vi frågade om han kunde tänka sig att hjälpa oss igen. Inga problem, sagt och gjort. På utsatt tid ligger vi och väntar på att Amande II, deras Dufour Atoll 6 ska komma in och ankra. Men det kommer ingen.

Timmarna går och vi börjar bli oroliga. Under tiden kommer en man från byn i sin kanot. Han undrar om vi behöver hjälp med något. Vi börjar prata om annat (70% kroppsspråk 20% spanska 10% engelska) och kommer in på Humberto, alla känner den vänliga Humberto. Indianen blir allvarlig och berättar att han tror att Humberto blivit överfallen i Linton bay. -Va fan säger du, svarar jag med 99% kroppsspråk. Oron börjar bli verklighet.

Jag kör in med jollen till immigrationsofficeren och ber honom ringa till port officern i Linton för att få mer information. Alla känner som sagt Humberto, och mycket riktigt, port officer bekräftar att det hänt.

De låg för ankare i Linton bay när det hände. Alla ombord klarade sig utan skador men ingen av dem ville prata om händelsen efteråt. Jag frågade av flera anledningar, självklart för att försöka hjälpa besättningen och ta reda på om vi kunde göra eller ge dem något. Men även för att vidarebefordra fakta till våra vänner på Baydreamer och Notorious som behövde skapa en strategi och förbereda sig för att segla i de vattnen.

Måste man dit så går man rakt in i marinan. Man ligger aldrig för ankare i den viken.

Alla låg och sov när beväpnade män gick ombord. De rev åt sig allt löst de kunde få tag i, telefoner, gpser, kameror mm. De lyste ner i sovhytterna där nu besättningen började vakna. Då gav de sig av. När Humberto och George kommit upp i sittbrunnen får de se hur piraterna vänder och kommer tillbaka en andra gång, en gissning av Humberto; för att hämta utombordaren. Då plockar Humberto fram signalpistolen och siktar på dem. När de ser pistolen viker de av och försvinner in i mörkret.

Det blev ett känslomässigt återseende när de äntligen ankrade jämte oss i Porvenir. Vi bjöd genast in dem på öl och kvällsmat men så ville inte Mary (Humbertos syster och deras fantastiska kock) ha det. Humberto förde talan och sa att Mary har bestämt att ni kommer ombord på Amande klockan 18, och inga ursäkter kommer att accepteras. INGA!

På Amande II mötte vi en samlad besättning som nästan direkt ledde in samtalet på annat än föregående natts händelser. De ville hellre prata om dagarna framöver och veta våra planer. Vi berättade att imorgon bitti så seglar vi tillbaka till Colombia eftersom bla bla bla. Det var nog iallafall det som Humberto hörde. Istället sa han;

-Vindarna kommer ändå inte att vara bra, det kommer in ett farligt lågtryck (det fanns givetvis inget) de närmsta dagarna. Kan vi inte segla ihop några dagar till Cayo Hollandes, det är ändå nästan på vägen, och så seglar ni därifrån istället.

Linnea och jag tittade på varandra och så var det bestämt. Yes!! Några dagar till i paradiset tillsammans med härliga vänner.

Alla ombord formligen adopterade Tilda och Agnes och när ankaret åkte upp för gemensam avfärd in i San Blas igen befann sig plötsligt båda barnen på Amande. Vi gick precis bakom dem på vägen ut och det det enda som hördes från deras sittbrunn var barn- och vuxenskratt om vartannat. Det kändes så rätt.

Bland chartergästerna fanns bland andra Hanna och Gavin. Ett ungt par från Irland som sakta var på väg mot Australien för att starta ett nytt liv där. Deras värme och livsgjädje smittade av sig och vi hade några helt fantastiska dagar med snorkling sundowners och karibisk mat. Vi blev nämligen ombordbjudna på kvällsmat varenda kväll, för så ville Mary ha det. Och då blev det så.

Dagen för avfärd kom. Vi skulle åt samma håll, Amande till Cartagena och vi till Puerto Velero utanför Barranquilla. För att komma fram i dagsljus planerade vi avfärd på förmiddagen medan Amande med sina 50 fot planerade avresa sent på eftermiddagen.

Efter knappt ett dygn på havet, precis i soluppgången ropar det till i VHFen. Det är Humberto som har jagat på besättning och båt för att komma ikapp oss. Vi tar härliga avsked av hela gänget när vi ser dem vika av mot Cartagena. Garanterat ingen radiodiciplin på kanal 16 men vem bryr sig mitt ute i ingenstans!

Bland Kunaindianer, molas och djungelturer. Kraftiga skyfall och lite för mycket närkontakt med krokodiler. Våra senaste dagar i San Blas.

Vi är mitt i vår resa här i San Blas och det är en hel del som har hänt. Men i det här inlägget ska jag försöka berätta om våra senaste tre dagar bland paradisöarna. På en del av öarna får man inte ta kort och det gör det lite svårare att få fram vissa nyanser av historien. Men jag ska göra så gott jag kan, för under de senaste dagarna har vi sett, hört, luktat och nästan kissat på oss av både rädsla och skratt mer än vi någonsin gjort förut.

På ön Chichime träffade vi den danska båten Notorius med besättningen Karsten och Jeanette. För oss vuxna var de ett glatt par som fick oss att skratta så vi hade ont i magen om kvällarna, och för barnen blev de bestemor och bestefar som tillfälligt kunde döva längtan efter mormor/morfar och farmor/farfar hemma i Sverige. Då Karsten tidigare varit här med segelbåt och lärt känna några av Kunaindianerna, hade han och Jeanette blivit inbjudna att delta i en fest som hölls på flera av öarna. Det var mer av en kulturfestival där man firade att vara just Kunaindian och sina traditioner som man stolt lyckats bevara trots kraftiga påtryckningar från fastlandet. Vi på Nausica blev också medbjudna och tackade glatt ja till att på nära håll få lära känna denna spännande kultur. Så vi seglade tillsammans till ön Makina och det var för oss första gången som vi kom i kontakt med en av de mer tätbefolkade öarna här.

När vi på eftermiddagen kom fram till ön så var barnen badsugna. Vi diskuterade förslaget men eftersom vi vet att det på sina ställe finns krokodiler så bad vi dem att vänta tills vi hört med lokalbefolkningen. De brukar vara ett säkert kort för den här sortens information. Anders tog tillfället i akt och smög iväg med jollen för att reka området lite. ”Egentid i jollen” tänkte jag, ”honom får jag inte se på länge…” Barnen och jag poppade popcorn och använde de nypoppade till dagens mattelektion. Mitt i ett stort minustal satt vi med munnarna fulla och fick plötsligt se Anders komma i full karriär med jollen tillbaka mot oss. Det korta håret stod lite på ända och på håll såg vi mer än hörde honom, likt Gandalf skrika: ”NI SKALL ICKE BADA!!!!!!” Med de orden hängandes i luften tog han en sväng förbi Notorius.

Med stora ögon och popcorn i kinderna satt vi på fördäck och tittade hur det gestikulerades vilt borta vid den andre båten. Tillslut fick vi ta del av hans historia, där han till en början i lugnan ro stängt av motorn och njutit av tystnaden. Plötsligt bröts myset av ett par höga utandningar och sedan en rörelse av något stort ner i vattnet en kort bit därifrån. Rörelsen kom närmare och vid två tillfällen bröts ytan av stora krusningar och något stort, mörkt under ytan. När den stora vad-det-nu-var, gjorde en liten sväng ännu ett steg närmre Anders så hade han plötsligt fått nog med egentid och fick snabbt igång vår trogne motor. Barnen var förtjusta över denna händelserika historia och de fick oss att lova att försöka återuppleva detta dagen därpå.

Idylliskt med egentid

Så dagen efter packade vi äventyrsfrukost och tillsammans med Notorius körde vi två styckna jollar ut i gryningen. Vi navigerade försiktigt över reven som ligger runtom vår ankringsplats, och tog oss en bra bit in mot djungeln innanför. Strax innan land satt vi sedan alldeles stilla och endast papegojorna och apornas skränande hördes runtomkring oss. Barnen hyschade på oss så fort någon av oss försökte säga något trevligt eller råkade sörpla lite i kaffekoppen. Det var så vackert, så stilla och så alldeles fritt från krokodiler denna morgon och eftersom det var dem som barnen hade siktet inställt på så tröttnade de snart på att sitta still.

Bästa sovplatsen om man frågar Tilda

Vi kom tillbaka till båtarna och hann brygga nytt kaffe innan vår vän Alfonso tutade i hornet inifrån ön. Då detta var startskottet för festivalen så hoppade vi snabbt ner i jollen igen och med litervis av vatten begav vi oss in till något vi inte visste mycket om. Vi blev genast väl mottagna av Alfonso och hans släkt och de visade stolt upp de vackra molas som de bar dagen till ära. Molas är ett hantverk där både män och kvinnor broderar in olika slags betydelser i ett flerlagrigt tyg. De säljs vanligen som rektangulära tygstycken och vi fick veta att alla Kunafamiljer har, ofta flera stycken, som pryder väggarna i deras hus. Men de görs också som kläder och den här dagen var temat gult. Molas finns dock i flera olika färger och alla med sin egen inbroderade innebörd.Efter detta blev vi runtvisade till öns skola där barnen var i full gång med sina förberedelser. På den här ön fick man ta kort, men jag var noga med att fråga barnen först då jag märkte att inte alla kände sig helt bekväma med det. Andra tyckte det var spännande och ville absolut se bilden efteråt, ofta sprang de sedan högt fnittrande iväg eller så ställde de stolt upp sig igen för ett nytt kort.

Tilda och Agnes blev snabbt uppmärksammade av de andra barnen och vid ett tillfälle såg jag plötsligt mina barn försvinna hand i hand med tre andra tjejer. ”Nja…” sa mitt mamma-hjärta och fick mig att följa efter. Till min fasa upptäckte jag efter en liten stund att den smala vägen delade upp sig i två. Där stod jag fånigt och tittade åt alla håll när en liten pojke från ingenstans dök upp. Han stannade och sa något till mig i en uppenbart frågande ton. ”Erhm…. Los ninos?” försökte jag. Han skrattade stort och vinkade åt mig att följa med. Sedan tog han mig på en tur hit och dit mellan de smala gränderna och plötsligt hade han lett in mig i en liten hydda. Där stod mina två barn omringade av nya vänner och såg helt obekymrade ut över detta äventyr. ”Gracias! Muchos gracias!!” sa jag lättat och med ett mycket svenskt uttal till den lille killen. Jag ville hissa honom högt upp i luften av glädje men insåg snart att taket i hyddan var alldeles för lågt för detta spontana infall. De andra barnen tittade frågande på mig och ledde oss snart tillbaka till skolgården igen.

De smala gatorna som ringlade genom byn med husen byggda tätt inpå varandra gav inte direkt mycket utrymme för privatliv.

När skolbarnen kommit iordning fick vi ta del av en fantastisk uppvisning i dans, sång och olika slags instrument. Det var svårt att förstå innebörden i allt men att det var mycket känslor i danserna gick inte att missa. Sedan gick ett långt tåg av barn genom den lilla byn och då Tilda och Agnes nu sågs som självklara vänner fick de också gå i det glatt sjungande ledet. Det var häftigt att gunga med bland alla de glada barnen. Jag fick lite känslan av ett enormt luciatåg, fast vi hade kokosnötsskal som instrument och det var svett som droppade i pannan istället för stearin. Men känslan av att försöka sjunga när man egentligen inte kan fanns där lika klart och tydligt som förr i tiden.

På eftermiddagen blev vi upphämtade av Alfonso som med sin egen kanot körde oss till grannön Sidra. Denna ö är betydligt större och än mer befolkad. Innan vi steg i land så upplyste han oss om att här är det förbjudet att ta kort. Så synd tänkte vi, kort gör det så mycket enklare att minnas platser. Nu i efterhand inser jag att bilderna jag har i huvudet från den ön kommer aldrig att lämna mig, vare sig jag vill det eller ej. Men tyvärr kommer jag nog inte kunna beskriva till sin fulla rätt vad det var vi fick vara med om här, utan att kunna visa bilder på spektaklet.

När vi gick längs den smala gatan upp mot det som Alfonso beskrev som byns pub, så berättade han att under den här festivalen får Kunakvinnorna dricka alkohol. De får göra det fyra gånger per år och den här festivalen är alltså en av de tillfällena. Det kan förklara en del av vad vi skulle få uppleva lite längre fram längs vägen. För i den drypande värmen möttes vi snart av en syn som man sällan ser. Kvinnor och transvestiter i åldrarna, som jag skulle tippa på mellan 20 och 99 år, dansade runt i färgglada molas med en mer eller mindre tömd romflaska i ena handen och ofta en cigarett i den andre. Det skrattades, tjoades och bjöds friskt av flaskan. Vi blev upplysta om att det ansågs vara mycket oartigt att tacka nej om man blev bjuden, och det var ingen av oss som vågade gå emot detta. Hela ön var fylld av färgglada dansande kvinnor och de som dansade mest och intensivast var den äldre generationen! Det var väldigt imponerande att se hur de orkade svänga runt i ett sådant tempo när vi själva dröp av svett vid betydligt lugnare takter.

Utanför ett annat hus, eller snarare en stor lada, satt det fullt med kvinnor på stolar, i gräset eller rakt ner på den smala grusvägen. Några kom glatt hängandes i armkrok på varandra och det var bara att kasta sig undan för att inte komma i vägen. Jag kom på mig själv med att börja nynna på ”Tre små gummor” men tystande tvärt när vi mitt i smeten mötte ett par grisar som också försökte vara med på festen. Utan bättre vetande tog vi oss in i ladan och här möttes vi av en vägg av människor. Nej det går inte att jämföra med en överfull bar i Sverige, utan här men jag människor ÖVERALLT! Det satt kvinnor bokstavligt talat på varandra, i stora klungor högt och lågt, ja precis överallt. Jag funderade stilla på vad brandingenjören vid min sida tyckte om säkerhetsläget här, men blev snart avbruten i mina tankar då vi snabbt blev omringade av ett stort antal människor som var nyfikna på oss.

Något som både förvånade och imponerade på oss här var att oavsett hur mycket människor vi hade runt omkring oss och även då romflaskorna hade börjat sina och nya öppnades, så var stämningen hela tiden glad och trevlig. De höga rösterna var glada och skrattade, blickarna var bara nyfikna och pussarna de gav oss på kinderna förmedlade att vi nu sågs som en i familjen. Vi stannade på ön resten av eftermiddagen och dansade med i svängarna så mycket vi orkade. Tilda och Agnes spelade volleyboll på grusvägen med en grupp andra leksugna barn och på ett nytt språk blev vi visade olika charader och konster. Snart hade dock hettan tagit ut sin rätt hos oss alla och vi satte oss tacksamt ner i kanoten som skulle ge oss skjuts tillbaka. Vi hade hört av andra att Kunaindianerna är ett mycket vänligt folk och efter den här dagen kan jag utan tvekan skriva under på det. Tack för att vi fick vara med och fira denna fest med er!

Bilder på Sidra utifrån.

Dagen efter skulle dag två på festivalen hållas. Vi var redo klockan halv tio precis som dagen förut men något horn blåstes det aldrig i. Ett par timmar senare fick vi reda på att dagen blivit inställd då hela byn låg och sov.

Vi bestämde istället med Alfonso att följa med honom och hans bror ut i djungeln för att i en större kanot ta oss in i en flod. Där skulle vi göra en vandring till byns begravningsplats för att sedan ta oss vidare upp till en av odlingarna där vi också hoppades kunna få köpa lite grönsaker. Vi packade solskydd, myggspray och lunch, visst såg regnmolnen lite tunga ut men nåt svalkande kändes bara välkommet. Förväntansfulla satte vi oss i kanoten och det tog inte lång tid förrän barnen skrek i högan sky av skratt då vi kördes i full fräs in mot djungeln. Jag fick lite lätt handsvett när jag tänkte på hur vi dagen innan suttit i vår egna lilla jolle fullt utrustade och försökt navigera runt reven. ”Any navigational instruments on board?” frågade jag Alfonso försiktigt. Fånig fråga, insåg jag när all extrautrustning ombord på träkanoten var en (!) åra och en halv plastflaska att ösa ut vatten med. Alfonso i sin tur skrattade högt och pekade på sitt eget huvud. ”No need to!”. Och det var det ju förstås inte heller. Han kunde varenda sten utantill och borta vid den där utstickande pinnen görs en kraftig högersväng och tvärs över den palmen svänger vi västerut och vips så var vi framme vid inloppet till floden. Här saktades det ner betydligt och vi fick återigen lyssna till de mäktiga djungelljuden. Ovanför våra huvuden flög ett par papegojor, i palmträden satt gamar och en hackspett, enorma fjärilar fladdrade runt oss och pelikanerna visade vem som bokstavligt talat så noggrant skitat ned Nausica.

En kort vandring tog oss till gravplatserna. Där fick vi se hur det ovanför varje familjegrav hade byggts små öppna hyddor med palmblad till tak och varje grav pryddes med den avlidnes egna tallrik och kopp som använts då personen var vid liv. Varje person har alltså EN tallrik och EN kopp. Ja, varför behöver man egentligen fler? Vi fick ta del av Alfonsos egna familj och släkts öden och det var stämningsfullt att långsamt ta in atmosfären runtomkring oss.

Plötsligt brakade det loss ovanför oss och blixtarna avlöste varandra. Vi sökte skydd under ett av taken och barnen passade på att äta lite mat. Kalla yukaplättar och majs har nog aldrig förr smakat så gott. En stund stod vi där innan regnet försvann lika plötsligt som det kommit och vi fortsatte vandringen. 45 minuter senare skulle vi nå odlingarna och det såg vi mycket fram emot. Men en kort stund senare så var det dags igen, regnet och åskan nu i förnyad styrka. Vi kämpade på ett tag till men den lilla stigen som redan från början var klurig att ta sig fram på blev nu halare och halare. För när det regnar här så regnar det rejält. Inget halvmesigt duggande inte utan snarare hinkvis med vatten som hälls över en, och snart hade vi regnvatten på ställen vi aldrig haft regnvatten förr.

Tillslut vände Alfonso om med några snabba ord om att det här blir för farligt, vi kommer inte komma hela vägen fram. När vi väl vänt om insåg vi att den lilla stigen nu snarare blivit till en forsande bäck och det var lerigt och halt med förrädiska hål överallt. Jag tog snabbt upp Agnes och bar henne istället men tillslut blev vi guidade ner i floden. ”Han måste skämta” tänkte jag. ”Floden?? Men krokodilerna då?”. När jag tittade upp insåg jag att det var inte mycket vi hade till val, för stigen var nu helt bortspolad och vattnet i floden steg snabbt. Plötsligt var tempot högt och med Agnes på min rygg fick jag vid ett par tillfällen simma för att ta mig fram där vattnet var för djupt. Tilda satt på Alfonsos rygg och Anders kämpade med väskor och andra attiraljer som gruppen hade med sig. Bakom oss hade vi våra danska vänner och alla försökte ta sig fram så snabbt som floden tillät oss.

”Tänk inte på krokodiler, tänk inte på krokodiler…” gick som ett mantra i huvudet på mig här.

Glädjen var enorm när vi tillslut kom fram och kunde häva oss upp i kanoten. Barnen var kalla och blöta men på ett strålande humör. ”Det här är väl ändå livets skola mamma?!” utropade Tilda när hon studerade Agnes som försökte samla regnvatten i den halva plastflaskan ombord. Danskarna som alltid är lika välplanerade halade upp varsin iskall öl till besättningen och vi skålade högtidligt i kanoten. Jag mös och tog lite kort på Agnes och hennes vattenkonst när jag hörde ett stort plask inifrån strandkanten. ”Crocodillos! Crocodillos!!!” skrek vår guide och killen som precis var på väg ner i vattnet för att hjälpa kanoten förbi några stenar, hoppade kvickt som attans upp i fören på båten igen. Där satt han med benen högt uppdragna och plötsligt var det knäpptyst i båten. Alla stirrade på vattenytan men vi såg inget mer. Fem minuter tidigare hade vi alla vadat runt i det där vattnet. Tilda tittade mig djupt i ögonen när hon med bestämd röst sa: ”Mamma vi behöver inte ha mer skola idag va?”.

I livets skola lär vi oss inte bara att undvika krokodiler! Vi lär oss också att njuta av egenfångad hummer och att samla regnvatten. Det här dygnet slog vi rekord och samlade 110 liter vatten!

Vår resa mot Colombia och vidare mot San Blas.

Vår vistelse i Curaçao och Aruba kommer jag att snabbspola förbi litegrann. Det var inga ställen som gjorde något större avtryck hos oss. Kanske för att vi i sinnet redan var inställda på att ta oss vidare mot Colombia. I Curaçao låg vi för ankare i Spaanse Water som är en stor vik uppdelad i flera olika ankringsplatser. Vattnet var smutsigt och enorma motorbåtar körde rally till långt in på nätterna. Det gav ingen direkt mysfaktor. Men vi träffade trevliga människor och lyckades hyra en billig bil ett par dagar för att uträtta en del ärenden. Vi lyckades också på ett väldigt märkligt sätt bli av med Anders ”manbag” där bland annat plånbok med legitimation, visakort och en hel del pengar fanns. I ett ruffigt område fick vi lika märkligt tillbaka denna väska, utan några pengar men med alla kort kvar. Vi tackade vänligt, stängde snabbt bildörren och körde i ilfart därifrån medan folk stirrade otäckt på oss. Men när jag tänker efter så kanske de inte alls stirrade på oss av illvilja. De kanske stirrade på oss på grund av det faktum att vi satt ett helt gäng människor intryckta i en yttepytteliten bil full med repor och enorma bucklor, som dessutom hade hål i avgassystemet och därmed lät som en tvättäkta epatraktor. Plus att vi allihop troligtvis såg rätt märkliga ut då vi med uppspärrade ögon höll i oss för livet eftersom bildörren en stund tidigare plötsligt flugit upp. Kanske det faktiskt var dem som var rädda för oss? Sa jag förresten att bilen var billig?

Efter att ha spenderat en natt för ankare i Santa Cruz så seglade vi tillsammans med båten Tryst vidare mot Aruba. Sent på kvällen kom vi fram och var osäkra på om vi skulle hinna checka in eller ej. Men när vi väl navigeterat rätt mellan ett halvsjunket fartyg och en enorm hög med bildäck (??) fick vi hjälp av hamnvakten att knyta fast oss i kajen. Incheckningen var smidig och i beckmörker tog vi oss sedan till Oranjestad där vi trötta grävde ner ankaret i den fina sanden. Dagen efter ställde jag klockan på oförskämt tidigt men trots detta lyckades jag inte vakna innan barnen. ”Mamma, mamma! Varför sover du fortfarande? Det är ju pappas födelsedag idag!!!” Det var fortfarande mörkt ute när vi tillsammans laddade pannkakssmeten för den obligatoriska födelsedagsfrukosten. Stämningen var på topp bland barnen och det flög tuschpennor och saxar i salongen medans den ena födelsedagsteckningen efter den andra växte fram. Med nykokt kaffe och helt ofantligt vacker morgonsång väckte vi den nyblivna 40-åringen!

Och vilken vik han fick vakna upp och fira födelsedag i! På den kritvita stranden innanför oss låg det en resturang med pool och Wifi och Skype-samtalen avlöste varandra. Snart hade bartendern förstått det stora i denna dag och kom snabbt fram med en nästintill självlysande smurf-shot till oss. Dagen gick i ett lugnt och stilla tempo med mycket fokus på att njuta men såklart en del livsfilosoferingar som sig bör på en födelsedag. Jag ska inte försöka förklara hur Anders kände det denna dag men det såg iallafall ut som att han trivdes rätt så bra med att fylla 40. På kvällen drack vi champagne med Michelle och Tony och livet kändes härligt och bubbligt.

Dagen efter inspekterade vi Oranjestad och njöt av spårvagnen som var alldeles gratis och alldeles perfekt med två trötta och överhettade barn. Länge åkte vi runt, runt, runt i staden. Barnen somnade och det var en skön stund på de hårda säterna med discomusik på högsta volym. Det var ingen lång runda som spårvagnen körde så vi fick bekanta oss väl med den delen av staden, samt chaufförens musiksmak. Vilka gräddbakelse-hus det fanns här. Otroligt vad mycket rosa och girlanger det finns plats med i en och samma stad.

Det började närma sig avfärd mot Colombia och vi hade noggrant gått igenom vädret inför sträckan som vi hade framför oss. Jag hade läst och lyssnat på tillräckligt med tuffa seglatser från andra seglare och kände att nu måste vi bara ut och få det gjort. Udden ska rundas, så är det ju bara. Drömmen om Colombia hade vuxit sig väldigt stark vid det här laget och vi var glada över att få så mycket tid i landet. Nu ville vi ta sista steget dit. Och vilken resa vi fick. Vi tackar vädergudarna som var på vår sida de dygnen vi seglade, för monstervågorna som vi blivit varnade för höll sig borta och havet låg lugnt och stilla under oss. Vi hade läst att taktiken här är att hålla sig nära land och det gjorde vi. Inom 10 sjömil från kusten och på så vis minskade risken för bråkiga vågor. Ja vi hade en helt ljuvlig segling och hela familjen mådde bra. Nätterna var stjärnklara och dagarna var molnfria. I det lugna tempot fick jag äntligen, efter drygt ett års resa, tillslut håret klippt och jag saknade min frisör bara litegrann. Nu har vi inte så många speglar ombord och det kanske gör sitt till i den känslan, men skönt att bli klippt var det iallafall.

När vi tryggt kommit runt den ökända hörnan närmade sig en stor motorbåt bakom oss. Jag hann tänka lite pirattankar innan vi hörde det spraka på vhf:en. Det var den amerikanska kustbevakningen som patrullerar Colombias kust och gör den till en av världens säkraste kuster att segla i nuläget. De kallade Anders för ”sir” och ”captain” och den allmänna inställningen var väldigt trevlig. De ville bara kolla så att allt stod bra till med besättningen och informera oss om att skulle vi råka ut för något så stod de stand by.

Vi hade sedan innan bestämt oss för att segla till en liten och relativt nybyggd marina som heter Puerto Velero. Där låg redan båten Pachamama och de hade gett oss fin information om stället så vi visste ungefär vad vi siktade på. Men för att slippa gå in i marinan mitt i natten så valde vi att ligga några timmar i en vik på vägen. Vi la oss därför i en vik i nationalparken Tayrona men redan vid första anblicken insåg vi att här måste vi stanna längre. Första kontakten med Colombia var långt över förväntan. Som enda båt i viken spanade vi ut över gröna regnskogsklädda berg, en liten vit strandrämsa med palmer i bakgrunden och… alldeles totalt stilla.

Efter frukost blåste vi upp vår surfbräda och vi lyckades balansera vattenflaskor, lunchlådor och en hel familj in till stranden på ett hyfsat stiligt vis. Här gick vi sedan på upptäcksfärd i regnskogen och hittade mysiga stigar och spännande djur.

När vi kom tillbaka till stranden upptäckte vi plötsligt en motorbåt vid strandkanten. Ett par glada familjer från Venezuela välkomnade oss till Colombia och bjöd oss på någon form av ”nationaldryck” som var stark och gjorde att man dansade salsa väldigt bra. Det blev ett härligt möte och en stund senare kom de över till vår båt för att få några av drönarfilmerna som vi tagit inifrån stranden. Musiken från motorbåten var på högsta volym och i väntan på att bilderna skulle laddas över fick vi svänga med i härliga colombiansk-venezuelansk dans. Vi fick en ordentlig genomkörare i båda våra salsa-skills och vår icke-existerande spanska.

Två nätter stannade vi i detta paradis innan vi seglade vidare längs med kusten. En lång sandbank sträckte sig ut i havet vid inseglingen till marinan och då vi inte var helt säkra på våra sjökort såg vi till att hålla långt ut. Inseglingen var sedan bra utmärkt med ett ordentligt staket och bra djup hela vägen. Inne på bryggan stod Martin, Anna och Jonathan redo för våra tampar och det kändes härligt att få ett så hjärtligt välkomnande! Strax efter ankomst kom olika myndigheter ombord, tog lite kort och ställde lite frågor på spanska. Martin hjälpte till med översättningen och det kändes skönt eftersom vi inte grävt upp vårt spanska lexikon än. I Colombia måste man ha en agent för att kunna klarera in i landet. När vi lite senare såg bunten av papper som agenten jobbat ihop insåg vi anledningen. Marinan ordnade smidigt med kontakten och då vi bokade en månads vistelse fick vi även fin rabatt på priset.

Marinan i sig ligger lite isolerat en bit ifrån någon större stad. Men här är billigt, rent och fräscht, vänliga människor och bra bussförbindelser in till Baranquilla. Och till barnens stora förtjusning, en stor pool! Här känns säkerheten hög och marinan är ett bra ställe att låta båten ligga när vi ger oss in i landet så småningom. Ja det kändes lugnt och skönt här och jag njöt av känslan att vara på plats. På morgnarna smyger jag ofta upp innan familjen vaknat och det är en skön timme för då är det också svalt. En morgon vaknade Anders av kaffedoften och i förbifarten frågade han om vi skulle ta och segla till San Blas imorgon. Haha, kul skämt tänkte jag. Men jag hade sett hans blick och insåg att han faktiskt menade allvar. Så jag började snabbt bälja i mig kaffe för att få igång hjärnaktiviteten, redan?

Planen var från början att ta San Blas i september/oktober och sedan segla därifrån upp mot Cuba. Men säkerhetsläget runt Gorda Bank utanför Hondura och Nicauraguas kust är i dagsläget osäkert efter en del piratattacker som ägt rum, så oavsett vill vi tillbaka mot Colombia för att få en bättre vinkel norrut. Då regnsäsongen nu är i full gång här så är det en del åskoväder runt San Blas och enligt vissa källor så blir det värre ju längre in på säsongen man går. Ytterligare en faktor är ett högtryck ute på Atlanten som ligger mer söderut än vanligt så här års, och därmed gör säsongen något torrare och möjligtvis kan det påverka vår resa positivt. Mycket som är eventuellt här. Åskoväder vet vi att vi kommer råka ut för här, men vi vill samtidigt så väldigt gärna se San Blas som vi hört så mycket spännande om. Vi har pratat med jordenrunt-seglare som hyllat dessa små öar till en av de vackraste platserna i världen, där Kuna indianerna fortfarande lever ostört och lyckats behålla sina gamla traditioner. Så ja, vi testar. Det tar drygt två dygn att segla över mot Panama och är vädret alldeles galet får vi väl segla tillbaka igen. Så nu har vi precis checkat ut från Colombia och tidigt imorgon bitti seglar vi västerut. Vi har diskuterat väder med vår vän Dan och vi har ökat våra egna säkerhetsförberedelse ytterligare ett snäpp. Internet finns det troligtvis inte även om en mast tydligen står någonstans, men den brukar bli träffad av blixten med jämna mellanrum så den är sällan att lita på. Beroende på hur länge vi trivs kan det därmed dröja ett tag till nästa uppdatering men ni kan som vanligt följa vart vi är här på bloggen tack vare vår Garmin inreach. Med denna kan vi också enkelt både ta emot och skicka sms, nu i uppdaterad version med obegränsad mängd. Så nu säger vi hasta la vista till vackra Colombia och siktar mot San Blas!

Dykning och sorgliga avsked. Bonaire del 2 av 2.

Det är alldeles mörkt runtomkring mig och det enda jag hör är mina egna andetag. Den ljusa, svagt väsande inandningen och den dova, bubblande utandningen. På min vänstra sida har jag Anders tätt intill och jag inser att jag kramar hans hand så hårt att det måste göra ont i honom. Rakt framför mig lyses korallrevet upp av min egen ficklampa och förvånade fiskar simmar förbi i en sömnig takt. Plötsligt dyker en enorm silvrig Tarpon upp precis i min ljuskägla och jag blir så rädd att jag nästan tappar min dyrbara ficklampa. Jag inser att jag andas alldeles för fort, i den här takten kommer jag dra i mig hela tuben på en kvart och det känns väldigt onödigt. Så jag släpper taget om Anders en aning och tvingar mig själv att slappna av. Efter en stund kan både jag och Anders stukade hand njuta av det fortsatta dyket. Det är vårt första nattdyk och vi får se fantastiska varelser under ytan. Djur och växter beter sig på ett helt annat sätt nattetid och det är häftigt att få vara åskådare i den här miljön.

Jag fick en tidig födelsedagspresent av Anders. Tillsammans med Martin från båten Pachamama skulle jag få gå kursen för att bli certifierad Advanced open water diver. Detta innebar att vi fick göra flera häftiga dyk tillsammans och fick möjligheten att upptäcka ännu mer av Bonaires coola värld under ytan med guidning av Hens från Xprodivers. Vi gjorde ett par djupdyk på 30 meter där vi bland annat dök in i ett vrak och fick uppleva hur långsamt hjärnan fungerar på djupt vatten. Vi fick se enorma gröna muränor, fiskar i alla dess storlekar och färger, korallväggar som stupade rakt ner i det mörka blå, och framförallt fick vi ett ökat självförtroende i att dyka ju mer vi lärde oss kring säkerheten och ju fler dyk vi gjorde.

Och barnen då? Från morgon till kväll lekte de tillsammans med Jonathan och Anna på Pachamama. På kvällarna när två trötta föräldrar ville gå och lägga sig skrek de i högan sky när de såg vår jolle närma sig. ”NEEEEEJ inte än!!!!” Tänk vad underbart det är med riktigt bra lekkompisar.

När vi inte befann oss i havet tog vi ofta tillfället i akt att utforska Bonaires natur uppe på land. Som jag skrev om i förra inlägget så är naturen på Bonaire väldigt annorlunda mot egentligen något annat vi har sett. Ett par gånger hyrde vi bil och körde ut i det märkliga landskapet och en gång utforskade vi nationalparken som ligger i norra delen av ön. Tillsammans med våra vänner från Zouterik så fick vi se ännu fler flamingos och kaxiga ödlor, en del närgångna åsnor och flera skränande fåglar och getter. Vi åt lunch vid en liten strand men blev snabbt varse om att vi inte var ensamma om längtan efter maten på picknickbordet. Plötsligt var där fullt av ödlor i olika storlekar som fullkomligt vällde ned från klippan bredvid oss. Barnens personligheter kom nu till sin fulla rätt och snart var det inga ödlor som vågade sig fram mer.

Vid ett ställe hade vi läst om en fågelsjö som absolut skulle vara värt ett besök. Barnen hade hunnit bli trötta och det var höga protester från flera håll. Vi vuxna showade på alla sätt vi kunde men det var underbara Linde som till slut löste situationen genom att plocka fram sitt eget nödgodis i sista stund. När vi väl fått ordning på alla viljor och näsorna pekade åt ungefär samma håll när vi gick genom djungeln av kaktusar. Vi gick, vi gick och vi gick. Vi kämpade mot värmen som slog emot oss och omslöt oss utan barmhärtighet, gruset i ögonen och de arga iguanerna som visste att de var kungarna i den här miljön. Men vi visste minsann att det skulle vara värt det, för sjön skulle ju vara så fantastisk. Och så till slut var vi framme. Med smutsiga händer gnuggade vi oss i ögonen och kunde inte tro det var sant. Det var så brutalt, framför våra fötter bredde den ut sig, den minsta, sketnaste lille gyttjepöl vi någonsin kunnat föreställa oss. Två getter stod på ena sidan och stirrade förvånat på oss. Detta var alltså den mytomspunna, magiskt vackra sjön? Jag antar att vi hälsat på under fel årstid.

Efter att Berber blivit jagad av en leksugen åsna kände vi att vi var nöjda med äventyr. Senare på kvällen frågade jag barnen vad de hade tyckt mest om under den väldigt händelserika dagen. Agnes berättade livligt och yvigt om olika vilda saker hon varit med om och ögonen lyste på henne när hon mindes hur vi fått försvara våran lunch från ödlorna. Tilda funderade en liten stund och kom sedan fram till att det absolut bästa var att få somna i Lindes knä. ”Du förstår, Agnes väcker alltid mig på nätterna och vill att jag ska sjunga för henne.” Agnes myste och nickade, jodå det stämde minsann. När jag frågade henne vad hon ville att Tilda skulle sjunga svarade hon ”Den längsta sången jag kan komma på”. Inte konstigt att Tilda varit så trött de senaste dagarna. Stackarn, nu fick hon äntligen sova ifred på gropiga grusvägar.

Förutom att utforska den spännande naturen så spenderade vi mycket tid med fina vänner som fanns i viken. Vi hade Blue Pearl på den ena sidan om oss och Zouterik på den andra. Förutom våra närmsta grannar så fanns det flera barnbåtar runtom och barnens dagar bestod till stor del av lek i olika former. Mestadels i vattnet. En av dagarna fick viken ett nytillskott av lilla Mia. Det franska paret Max och Sara, som sedan tidigare har lille Nael, är två av de tuffaste föräldrar jag har träffat. Att vara höggravid, föda barn och sedan segla vidare med en liten nyfödd var inget som bekymrade dem det minsta. Storebror Nael, som nu är två år, är uppväxt på samma sätt. Vi fick även vara med och fira Lindes 13-årsdag och tillsammans med ett gäng olika nationaliteter lärde vi oss holländska fotbollslekar och njöt av tre sorters tårtor med mycket kärlek i.

Vi ordnade tillsammans flera grillkvällar på lekplatsen precis innanför och det är nästan den tiden på dygnet som man är som mest aktiv. När solen har gått ner och det äntligen blir lite svalt. Hade det inte varit att vi bott på en båt hade det varit svårt att riktigt njuta av värmen här. En av kvällarna tog Martin med sig gitarren och snacka om att bjuda på en show! Med en sångröst som ingen av oss andra ens får till i duschen, och en förmåga att kunna spela nästan vilken låt som helst så underhöll han på hög nivå långt in på natten.

Vi trivdes på Bonaire. Vi trivdes så till den grad att vi inte ville lämna. Vi fick fantastiska vänner både på land och bland andra seglare och vi hade tid och energi att bygga på djupet i flera relationer. Dagen då vi skulle lämna var vi tvungna att säga hejdå och på återseende till flera som har kommit att betyda mycket för oss, och det var tufft både för oss vuxna och för barnen. En del visste vi att vi skulle få träffa igen men det var några båtar som vi med stor sannolikhet inte kommer att segla med mer. På morgonen var det skytteltrafik vid Nausica och många tårar fälldes.

Det här är något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig innan resan. Att jag skulle få träffa så många fantastiska människor och bygga vänskapsband så starka på förhållandevis kort sikt. Eftersom man umgås så intensivt här så lär man också känna varandra på djupet väldigt snabbt. Vilka fantastiska och modiga människor vi har träffat! Det är ljuvligt att få lyssna på och ta del av drömmar och se hur människor faktiskt vågar ta steget och prova. Man delar med sig av sina med- och motgångar och det är befriande hur vi tillsammans vågar berätta om inte bara det som går bra, utan också de misstag som görs. Stora som små misstag, sådant som händer av ren otur och sådant som händer av ren dumhet. Alla råkar vi ut för dem och istället för att döma så kan vi lära av varandra. Men att skapa starka vänskapsband innebär också en stor sorg när man måste skiljas och plötsligt inser vi hur långt ifrån varandra vi bor när resan slutar.

Till slut fick vi ändå slita oss och snabbt lossade vi tamparna till bojen och lät oss långsamt glida ut ur viken. Trots tårarna som rullade nerför kinderna så kunde vi snart njuta av en härlig medvindssegling mot Klein Curacao. Vågorna hann knappt byggas upp mellan öarna och drygt fyra timmar senare nådde vi fram till en annan liten paradisö. Klein Curacao ligger knappt tio sjömil från Curacao och är en liten obebodd ö med en lång vidsträckt kritvit sandstrand. Det finns en fyr på ön som inte fungerar längre och karakteristiskt ligger det två vrak uppspolade på den vindpinade östsidan. Ett enormt fartyg och en segelbåt. På den mer skyddade västsidan finns det en del bojar utplacerade där man kan förtöja och här är vattnet lika klart som på Bonaire. Här fick vi snart lära känna ett nytt husdjur som hälsade på vid lunchtid varje dag, en sköldpadda som barnen snabbt döpte till Elsa. Första dagen dök vi i och simmade med honom men han var inte alls leksugen utan verkade mest sur över att inte få smaka våran lunch.

På kvällen kom Pachamama till samma vik och till barnens stora glädje åt vi pannkakskvällsmat tillsammans. De ska också mot Colombia men i något snabbare takt än vi, vi hoppas dock hinna ifatt dem någonstans runt Santa Marta. På kvällen diskuterade vi en hel del om det stora samtalsämnet, Udden Runt Colombia som vi nu fått höra flera skräckinjagande historier om. Här bygger vågorna upp ordentligt från flera olika håll, strömmar ställer till det och starka kastvindar dråsar ner från de 5000 meter höga bergen inifrån land. Jag försöker mentalt hålla för öronen när historierna blir alltför vilda och spretande, men kollar samtidigt säkerhetsutrustningen några gånger extra. Och sjösjukeplåsterna såklart. Våra svenska vänner från Pachamama har en skön inställning och det var befriande att få planera tillsammans med dem. Galna historier finns det gott om och emellanåt trappas de upp till en sådan grad att man funderar på om man överhuvudtaget vågar lätta ankare för att sig till nästa vik. Vi har lärt oss att sålla en hel del men också, som jag skrev om innan, lära oss av varandras misstag. Det är inte helt ofarligt att cykla till jobbet hemma heller men vi gör det ändå, och förhoppningsvis använder vi hjälm.

I två nätter låg vi vid Klein Curacao, sedan vågade vi inte stretcha tiden mer eftersom vi inte hade checkat in i landet än. Vi tog oss till ankarviken Spaanse water där vi genast möttes av bekanta ansikten och båtar. Vi kände dock att vi behövde en liten paus från det sociala och första dagen smög vi iväg till busshållplatsen och tog bussen in till Willemstad för att påbörja den komplicerade incheckningen. Willemstad är en mysig och otroligt vacker stad med alla sina färgglada hus och vi blev genast bemötta av vänliga människor. Att ta sig till Customs och Immigration var något av ett äventyr i sig då de knappast låg på samma ställe och barnen knappast var på humör för en lång vandring i hettan. Men med lite bus, mycket sång och löften om glass när allt var färdigt lyckades vi ändå hyfsat smidigt klara av allt pappersarbete.

På kvällen var vi trötta så ögonen gick i kors. Alla utom två små minimänniskor som hade tagit sig en powernap i bussen tillbaka. När jag och Anders ville gå och lägga oss vid midnatt (eller kanske klockan var åtta?), så ville barnen fortsätta dansa på fördäck. ”Nej det är inte sovdags mamma!!! Det är Rock The Bay Time!!!!” skrek Tilda medan hon dansade upp i masten under fullmånens sken. Härliga ungar. Tack för att jag får vara med er och Rocka Bay, även om jag aldrig kommer kunna friklättra lika högt upp i masten som ni gör.

Nausica kommer att återse Lomma hamn!

Sedan Atlantöverfarten har vi grunnat, känt efter, grunnat mer, tittat varandra djupt i ögonen och tagit beslut, firat ett säkert beslut bara för att morgonen därpå känt efter lite till och rivit upp beslutet igen. Om och om igen. Det handlar om den övergripande resplanen för året som kommer.

Vattendelaren stavas Panamakanalen. Stilla havet eller inte. En enorm enkel resa via Galapagos, Franska Polynesien etc. till Nya Zeeland med efterföljande försäljning av båt eller, segla i en stor cirkel via Colombia, San Blas, Kuba, Bahamas, USA och Azorerna tillbaka till Lomma.

Listorna för och emot kan göras oändliga, och fakta såsom budget, sjömil, resmål, risk, etc. spelar givetvis stor roll men det som till slut fick oss att bestämma oss var som vanligt en magkänsla.

Utgångspunkterna i familjen var från början ganska olika. Min dröm har alltid varit att uppleva söderhavsöarna och för mig har det varit en stor drivkraft i projektet. För Linnéa har ledorden under resan varit en bit i taget. För barnen är fokus lek och ännu mera lek. Till drömmarna har vi nu över ett år av långfärdssegling bakom oss, och de erfarenheterna spelar också en stor roll.

Vår gemensamma drivkraft har under året som gått inte minskat. Tvärtom, den här livsstilen kommer att sitta fast i oss hela livet.

Snart efter Atlantöverfarten bestämde vi oss för att vara iväg hela den tiden som vi skaffat oss för det här äventyret, men vi har insett att vårt val av resrutt så här långt har genererat en relativt hög restakt. Det kan säkert låta konstigt men det ligger en ganska stor anspänning i att konstant vara på resa, att hålla båt och utrustning i ordning för nästa etapp, att hela tiden göra och uppleva saker för första gången. Att spendera några dagar på ett ställe där man känner att här skulle jag vilja vara i veckor. Semestertakt när det faktiskt handlar om en takt där allt ska få plats, även skola och förskola, handla, reparera/underhålla, tvätta, hämta vatten, planera för nästa etapp, träna OCH bara kunna vara. Självklart ska all familjefriktion också få plats precis som hemma, och detta på en 4,5 kvm plattform som gungar…

Så när drömmar, fakta och erfarenheter möts och när detta får ske i harmoni utan någon deadline, då blir det bra. Inte enkelt men bra. Ska vi spänna bågen ännu hårdare, vara beredda på att till och med öka restakten ännu mer för att vinna upplevelserna av Franska Polynesien, Tuamotus, Fiji och Nya Zeeland för att nämna några av målen på andra sidan Panama? Ska vi riskera det lugn och den harmoni som vi sökt för fler otroliga resmål, aaaaaarrh så svårt!!

Som jag började skriva så tog vi beslutet, JA! Vi gör det, vi satsar. Shit vad häftigt! Så rätt!! Efter en dags glädje började det hos oss båda kännas lite avigt och vi började diskutera igen, hur känner du? Kommer vi känna oss stressade? Kommer vi hinna njuta av hela Stilla havet på en säsong? Vad händer om något går sönder som inte går att laga och vi fastnar i en eller att par månader? Hur enkelt är det att sälja Nausica på NZ? Processen pågick en vecka eller två, sen kom beslutet igen, JA!! Men beslutet blev aldrig definitivt förrän Linnea gjorde en annan approach på det hela.

– Anders, det här med segling ska vi fortsätta med hela livet. Jag har kommit att älska det trots den sura sjösjukan. Kanske vi ska se hela den här resan som kapitel ett istället för en ”once in a lifetime opportunity?” Vad säger du om att som kapitel två, kanske när barnen blivit stora, köpa en båt i Kalifornien och göra Stilla havet då?

På fem sekunder ändrades hela spelplanen och allt blev så enkelt och rätt. Plötsligt fick vi en hel lång säsong längs de karibiska Windward och Leeward islands istället för att provsmaka södra Karibien, skipa Colombia och segla direkt mot Panama.

Inte ett gram stress. Maximal strand och lektid tillsammans som familj och tillsammans med andra barn. Totalt närvarande föräldrar. Det kändes rätt för oss. Vi har också sluppit att oroa oss för nästa Atlantöverfart den här säsongen, den som betyder hemresa och den som flera av våra vänner började förbereda sig för halvvägs in i den karibiska säsongen. Känslan av att vi har gott om tid är känslan av att vi är rikast i världen!

Nu har vi varit på Bonaire i nästan en och en halv månad. Vi skrapar inte på ytan här längre. Vi stormtrivs. Men mer om det i nästa inlägg, för Linnéa färglägger så mycket bättre med sina ord.

Beslutet att inte gå genom Panamakanalen öppnar en ny uppsättning möjligheter och äventyr för oss. USA med egen båt till exempel. Frihetsgudinnan och Nausica i samma bild? Stopp nu, kanske inte så fort!

Vi ligger på rätt ställe i rätt säsong. Statistiskt sett så är vi säkra från orkaner om vi håller oss söder om 12,5 grader nord. Det gäller från 1 juni till 1 november enligt nya försäkringsbolaget. Det betyder att vi kommer att kunna se Curacao och Aruba, spendera en och en halv månad i Colombia och ytterligare en och en halv månad i San Blas innan november närmar sig. Att tänka på den här sommaren och hösten gör att det kliar överallt av förväntan!

När orkansäsongen tar slut kommer vi att segla norrut, ca 850 NM till Kuba. Den seglingen kräver en hel del planering men med lite tur så kan vi få en ok resa. I denna delen av karibiska havet så har vind och vågor fritt spelrum och tillsammans med motström och en läkust som stavas Honduras och Nicaragua så gör man inga misstag här. Ganska troligt så försöker vi segla tillbaka till Cartagena i Colombia innan vi siktar mot Kuba, allt för att göra förutsättningarna så bra som möjligt. Om någon som läser har goda råd inför denna etapp så tas de tacksamt emot.

Planering för kommande månader…

Väl bunkrade (massor av mat och vatten ombord) så kommer vi troligen att segla längs Kubas sydkust. Här ska inte finnas mycket i form av turism eller andra cruisers och naturen ska vara helt otrolig. Vi kommer att segla från väst till öst, för att slutligen vända upp i sundet mellan Kuba och Haiti och sikta mot Bahamas. Väl där hoppas vi på en dag eller två där NV passadvinden är extra snäll mot oss. Nu är vi troligen framme i januari och vi siktar på en månad eller två bland öarna i Bahamas.

Från Bahamas är planen att gå mot Florida i början på mars. Det ger oss cirka två månader att uppleva den amerikanska ostkusten. Här kan vi använda The Intracoastal Waterway (ICW) som är som ett Göta kanal i jätteformat där man är skyddad från Atlanten. Det kommer att ta tid men ska vara väldigt intressant och vackert. Det ska också vara enkelt att hoppa mellan kanalsegling och havssegling om nu klockan skulle gå alldeles för fort. För oss kommer det säkert att bli en stor kontrast mot det vi sett under det senaste året.

När det börjar närma sig maj 2020 är det läge att återigen vara förberedd för oceanöverfart. Som vi tänker nu så siktar vi på sträckan New York-Azorerna. Följande etapp kommer att bli Azorerna-Amsterdam. Vi har träffat så många goda vänner från Holland så att inte segla inom och hälsa på dem är inte ens tänkbart.

Med vår nuvarande plan kommer också en stor bonus. Vi kommer att segla hem till Lomma hamn. Med Nausica. Och det känns riktigt bra!